Min syster alltså. Hon är en av mina hjältar. Ända sedan.. ja, jag vet inte när - alltid troligtvis, har hon pratat om sin dröm att åka som volontär till Afrika. Nu slår den äntligen in.
I går åkte hon. Min fina, kära lillasyster med det gigantiska hjärtat.
Om du vill följa med i hennes resa så har hon lovat att hålla bloggen, http://nouw.com/ninasmoment, uppdaterad så gott hon kan.
Åh det ska bli så spännande att få höra om allt! Inte minst hur flygningen gick. Tror att resan ner skulle ta 24 timmar sammanlagt med alla flyg och transporter.
måndag 6 februari 2017
torsdag 2 februari 2017
Sista dagen med burret
I dag ryker det.Burret.
Skatboet.
Det långa håret.
Igen.
Mitt hår växer som ogräs och jag klipper mig oftast själv hemma, med blandat resultat, men den här gången tänker jag lyxa till det.
Det är ännu längre än vad som syns på den här bilden. Och trassligare. Så där långt att jag måste sätta upp det innan jag går på toa för annars så ehh, blir det en aning äckligt.
Har jag sagt hur skönt jag tycker att det ska bli? Älskar den där lätta känslan de första dagarna när tyngden från håret, avsaknaden alltså, är som mest påtaglig. Kan liksom inte sluta skapa på huvudet och peta med håret. Vilket oftast slutar i att jag tappar den där schysta frisyrer en får hos frisören och istället ser ut som en blöt katt.
Funderar på att sätta lite färg i håret. Eller ta bort färg. Antingen eller. Men ombreaktigt. Har väntat länge nu på att mitt henna-färgade hår ska växa ut så långt att det går att kapa rakt av utan att jag ska behöva bli flintskallig på kuppen.
Nu är det dags. Wiii!!
onsdag 1 februari 2017
Blommor och choklad
Ett missat samtal på mobilen och ett inspelat meddelande på röstbrevlådan. Inte alltid som jag ringer upp eller lyssnar av eftersom jag glömmer bort det i samma sekund som jag ser att jag har fått det, men igår ringde jag på en gång. Tyckte att det var numret till fritids och blev rädd att stora barnet än en gång behövde åka till akuten för att plåstras om.
Men tji fick jag. Samtalet kom från en blomsteraffär som sa att jag hade fått blommor och frågade om jag kunde hämta upp dem på vägen hem från jobbet.
Det här hände på förmiddagen så jag fick gå runt och fundera hela dagen på vem det var som hade skickat blommor till mig. Och varför. Kom inte på en enda som hade anledning att göra så.
Som den självplågare jag är väntade jag tills jag hade kommit hem innan jag öppnade buketten, trots det lockande med att rycka åt mig blompaketet från expediten och läsa det eventuella kortet. Alternativt utfört nån slags förhörsmetod på personalen. Kändes bättre att utöva lite självplågeri istället.
För nån vecka sen stannade kvinna till hos oss på kvällen, ganska chockad men lugn ändå, hon hade blivit påsprunget av två rådjur. Jo, påsprunget. Som i Gilmore Girls när Rory försöker förklara att "I got hit BY a deer, not hit a deer". Vi fick vänta i 30 eller 45 minuter i telefonkö innan vi kom fram till 114 14 för att rapportera olyckan. Bara det är ju en sak i sig. Tänk om en hade haft viktiga tider att passa (typ hämta barnen på förskolan o sånt). Och det går ju inte att lämna platsen innan en rapporterat. Hur som helst. Hon tackade mig igår genom att skicka en jättefin bukett med tulpaner och choklad.
Varsågod för den långa förklaringen på mina mystiska blommor.
Men tji fick jag. Samtalet kom från en blomsteraffär som sa att jag hade fått blommor och frågade om jag kunde hämta upp dem på vägen hem från jobbet.
Det här hände på förmiddagen så jag fick gå runt och fundera hela dagen på vem det var som hade skickat blommor till mig. Och varför. Kom inte på en enda som hade anledning att göra så.
Som den självplågare jag är väntade jag tills jag hade kommit hem innan jag öppnade buketten, trots det lockande med att rycka åt mig blompaketet från expediten och läsa det eventuella kortet. Alternativt utfört nån slags förhörsmetod på personalen. Kändes bättre att utöva lite självplågeri istället.
För nån vecka sen stannade kvinna till hos oss på kvällen, ganska chockad men lugn ändå, hon hade blivit påsprunget av två rådjur. Jo, påsprunget. Som i Gilmore Girls när Rory försöker förklara att "I got hit BY a deer, not hit a deer". Vi fick vänta i 30 eller 45 minuter i telefonkö innan vi kom fram till 114 14 för att rapportera olyckan. Bara det är ju en sak i sig. Tänk om en hade haft viktiga tider att passa (typ hämta barnen på förskolan o sånt). Och det går ju inte att lämna platsen innan en rapporterat. Hur som helst. Hon tackade mig igår genom att skicka en jättefin bukett med tulpaner och choklad.
Varsågod för den långa förklaringen på mina mystiska blommor.
måndag 30 januari 2017
Om att bestämma själv
Jag har ganska fria tyglar på jobbet. Det finns saker som ska vara gjorda och inom en viss tid, men utöver det får jag bestämma ganska mycket själv hur pass engagerad jag ska vara i saker. Vilket är både en befrielse och himla jäkla skitjobbigt.
Jag vill ju göra så mycket!
Ser möjligheter att utveckla, både i stort och i smått, och vill börja med allt NU. Helst I GÅR. Vilket ju inte är möjligt såklart. Det förstår ju jag också. Men ändå.
När jag började då för snart ett år sedan (SHIT vad tiden går fort!) tänkte jag att jag ju kunde göra det där som jag uppskattade på min tidigare arbetsplats och som jag saknade på andra ställen. Nämligen personliga intervjuer med medarbetare. Här fanns inget sånt. Inget om vem som börjat, slutat, gått på ledighet eller nått. Allt sånt måste en söka upp själv. Så helt perfekt att påbörja ett litet projekt med att sniffa reda på nyanställda och intervjua dem alltså.
Succé! Nu när jag är några intervjuer in i mitt projekt så märker jag hur uppskattade de är. Känslan över att det inte bara är i mitt eget huvud som sånna här saker gör det lilla extra, åh det är toppen!!
Det är inte det enda projektet jag har startat upp sen jag började, så jag hoppas verkligen inte att min föräldralediga kollega får dåndimpen när hen kommer tillbaka.
Även om det är roligt att ha så här fria tyglar är det såklart också en aning besvärligt, för det betyder ju att jag som ny inte har beslut eller rutiner att hålla mig i när jag är tveksam. Inte på samma sätt som på min förra arbetsplats. Vet inte vilket jag föredrar mest. Eller... Tror ändå att jag föredrar det här. Jag lär mig massor och känner att jag kan lite mer på mig själv inom vissa saker än tidigare.
Som att jag är en jäkligt bra skribent trots allt.
Jag vill ju göra så mycket!
Ser möjligheter att utveckla, både i stort och i smått, och vill börja med allt NU. Helst I GÅR. Vilket ju inte är möjligt såklart. Det förstår ju jag också. Men ändå.
När jag började då för snart ett år sedan (SHIT vad tiden går fort!) tänkte jag att jag ju kunde göra det där som jag uppskattade på min tidigare arbetsplats och som jag saknade på andra ställen. Nämligen personliga intervjuer med medarbetare. Här fanns inget sånt. Inget om vem som börjat, slutat, gått på ledighet eller nått. Allt sånt måste en söka upp själv. Så helt perfekt att påbörja ett litet projekt med att sniffa reda på nyanställda och intervjua dem alltså.
Succé! Nu när jag är några intervjuer in i mitt projekt så märker jag hur uppskattade de är. Känslan över att det inte bara är i mitt eget huvud som sånna här saker gör det lilla extra, åh det är toppen!!
Det är inte det enda projektet jag har startat upp sen jag började, så jag hoppas verkligen inte att min föräldralediga kollega får dåndimpen när hen kommer tillbaka.
Även om det är roligt att ha så här fria tyglar är det såklart också en aning besvärligt, för det betyder ju att jag som ny inte har beslut eller rutiner att hålla mig i när jag är tveksam. Inte på samma sätt som på min förra arbetsplats. Vet inte vilket jag föredrar mest. Eller... Tror ändå att jag föredrar det här. Jag lär mig massor och känner att jag kan lite mer på mig själv inom vissa saker än tidigare.
Som att jag är en jäkligt bra skribent trots allt.
fredag 27 januari 2017
Låt bli mina bröst!
Jag gör något så okontroversiellt som att amma min ett och ett halvt-åring. En del kanske tycker att det är fint, andra tycker det är äckligt och några bryr sig inte ett skvatt om det.
Det här är för dig som tycker att det är äckligt eller fel eller på något annat sätt stör din syn på saken.
Håll bara tyst. Säg ingenting. Tyst. Gå därifrån om du upplever obehag. Mina bröst är inte ämnade för dig ändå. Som naturen sett till så kan jag skapa bröstmjölk i dem för att behovet finns. Behovet är ett barn. Ett barn som från början använde mjölken för sin överlevnad och nu använder mjölken eller brösten som sin stöttepelare. Har du ett problem med det kan DU vända dig om. Det finns inget stötande med det här. Inte ett enda dugg.
Det är inte ofta jag blir ifrågasatt över det val som jag och mitt barn har gjort och dagligen gör. När jag blir det blir jag oftast för ställd för att kunna svara det jag egentligen vill svara. Att personen inte har ett dugg med saken att göra. Om personen dessutom har en "högre ställning" än vad jag har gör det oftast min talförmåga ännu sämre.
Men jag lovar dig, jag blir bättre på att försvara mig (i något som inte ens skulle behövas!) och en dag kommer du att ångra att du ifrågasatte på ett sånt sätt.
Du kanske tycker att bröstmjölken inte innehåller någon näring längre eftersom barnet är över året, men nej. Det är inte sant. Den innehåller lika mycket näring som tidigare. Bara för att barnet inte behöver mjölken som daglig, enskilda näringsintag eller som ett komplement betyder inte det att innehållet förändras till nått blaskigt vatten. Mjölken anpassar sig i mängd och näring fram till den dag vi tillsammans bestämmer oss för att sluta. VI, som i mitt barn och jag. Inte vi som i dina trångsynta åsikter.
Att amma länge är lika naturligt som att inte amma alls. Allt handlar om vad som känns bäst för barnet och mamma. Det är bara de två som räknas. Din åsikt, om du har en avvikande sådan, kan du muttra för dig själv under handfatet i köket istället. Har du tur kanske det finns nån liten del av en sopa kvar som lyssnar och då är du ändå i rätt sällskap.
Bara tyst.
Det här är för dig som tycker att det är äckligt eller fel eller på något annat sätt stör din syn på saken.
Håll bara tyst. Säg ingenting. Tyst. Gå därifrån om du upplever obehag. Mina bröst är inte ämnade för dig ändå. Som naturen sett till så kan jag skapa bröstmjölk i dem för att behovet finns. Behovet är ett barn. Ett barn som från början använde mjölken för sin överlevnad och nu använder mjölken eller brösten som sin stöttepelare. Har du ett problem med det kan DU vända dig om. Det finns inget stötande med det här. Inte ett enda dugg.
Det är inte ofta jag blir ifrågasatt över det val som jag och mitt barn har gjort och dagligen gör. När jag blir det blir jag oftast för ställd för att kunna svara det jag egentligen vill svara. Att personen inte har ett dugg med saken att göra. Om personen dessutom har en "högre ställning" än vad jag har gör det oftast min talförmåga ännu sämre.
Men jag lovar dig, jag blir bättre på att försvara mig (i något som inte ens skulle behövas!) och en dag kommer du att ångra att du ifrågasatte på ett sånt sätt.
Du kanske tycker att bröstmjölken inte innehåller någon näring längre eftersom barnet är över året, men nej. Det är inte sant. Den innehåller lika mycket näring som tidigare. Bara för att barnet inte behöver mjölken som daglig, enskilda näringsintag eller som ett komplement betyder inte det att innehållet förändras till nått blaskigt vatten. Mjölken anpassar sig i mängd och näring fram till den dag vi tillsammans bestämmer oss för att sluta. VI, som i mitt barn och jag. Inte vi som i dina trångsynta åsikter.
Att amma länge är lika naturligt som att inte amma alls. Allt handlar om vad som känns bäst för barnet och mamma. Det är bara de två som räknas. Din åsikt, om du har en avvikande sådan, kan du muttra för dig själv under handfatet i köket istället. Har du tur kanske det finns nån liten del av en sopa kvar som lyssnar och då är du ändå i rätt sällskap.
Bara tyst.
torsdag 26 januari 2017
Ja tack men nej, det gör jag gärna inte om
För första gången i mitt vuxna liv har jag haft halsfluss. Majgaad vilken smärta! Det gör jag gärna inte om, nej tack!
Flussen damp ner som en bomb i torsdags och under fredagen/lördagen trodde jag att jag skulle avlida så ont och eländig kände jag mig. Söndagen kändes lite bättre, fast marginellt och på måndagen fick jag penicillin. Så nu, nu har jag både fått rösten och livsglädjen tillbaka. Har dock en stor fet klump i halsen som hindrar mig från att kunna svälja normalt. Men tjaa, den tar väl hostan hand om till slut antar jag.
Flussen damp ner som en bomb i torsdags och under fredagen/lördagen trodde jag att jag skulle avlida så ont och eländig kände jag mig. Söndagen kändes lite bättre, fast marginellt och på måndagen fick jag penicillin. Så nu, nu har jag både fått rösten och livsglädjen tillbaka. Har dock en stor fet klump i halsen som hindrar mig från att kunna svälja normalt. Men tjaa, den tar väl hostan hand om till slut antar jag.
 |
| Ett försök att vara tapper med lunch utomhus för att minisjukling skulle får frisk luft. |
onsdag 18 januari 2017
Maskeraden av Minna Paavanen
Har du barn mellan kanske 3 till 6 år? Då vill jag tipsa om den här boken:
 |
| Maskeraden av Minna Paavanen. Bildkälla |
Det är dags för maskerad på förskolan. Spännande och vackra dräkter plockas fram och alla får klä ut sig. Men något känns konstigt och ingen verkar glad. Tills ett av barnen plötsligt ropar: ”Stopp!”
Det här är en bok om att även i lättare, lekfulla situationer få gå förbi samhällets normer och ha rätten att vara den man själv vill.
(från Adlibris)
Året som gått
Det har varit ett långt år, det här 2016. Mycket har hänt och tiden har gått fortare än vad jag har hängt med.
Vinter till vår
Började jobba efter nyårshelgen med blandade känslor. Roligt att komma tillbaka till arbetet med den egentid det innebar. Som att dricka varmt kaffe. Gå på toan ifred och inte alltid komma ihåg frukost - mellanmål - lunch - mellanmål - middag i jämna steg för att undvika utbrott av miniatyrmänniskor.
Straxt efter att jag började jobba kom besked om att verksamheten på jobbet skulle minska drastiskt, kraftverk skulle stängas alternativt inte startas. Och det innebar såklart att vi som var inhyrda skulle få sluta ganska snart. Det kändes ganska tufft då och rätt så taskigt eftersom jag precis kommit igång med jobbet efter föräldraledigheten, och det hade varit ett stort beslut för mig. Att inte vara föräldraledig längre. Helt plötsligt skulle jag stå utan jobb också.
Men nja, så blev det ju inte. Vi bestämde oss ganska snabbt för att jag skulle börja söka nya jobb, började förarbetet för att eventuellt börja på ett heltidsjobb samtidigt som det skulle innebära heltid som föräldraledig för andra i familjen.
Och i maj började jag mitt nya jobb som webbansvarig kommunikatör i en grannkommun. Trivs som bara den och ser många möjligheter att utvecklas i tjänsten. Visst finns det saker som jag saknar, men med lite tid kanske de sakerna dyker upp tjänsten också?
Vår till sommar
Omställningen från att först vara föräldraledig till att jobba halvtid till att jobba heltid tog ut sin rätt, i allt vad framförhållning heter på det privata planet. Det är inte klokt så eftersatt huset har blivit. Eller inte egentligen, men i sånt som jag hade velat göra som att faktiskt ha levande blommor i fönstrena.
Sommaren flög förbi som alla andra månader det här året. Det är verkligen inte klokt.
Och inte att glömma är även det sista ettårskalaset i huset som kom och gick. Inga fler bebisar här inte. Inga fler ettårskalas. Men vet du, det känns helt okej. Jag hoppas ju kunna sno andras ungar för att sniffa och gosa när mina inte vill längre, och de kan jag ju lämna tillbaka när jag vill kunna luta mig tillbaka i soffan med ett glas vin och ostbågar. Bästa tanken. Ostbågar.
Sommar till höst
Stora barnet började i första klass och växte minst tre meter. Mellanbarnet började förstå att det är sista året på förskolan och längtar som en tok till fritids, skola och taxiåkande. Konstigt nog växte även detta barn minst tre meter under sommaren.
Minstingen. Oj oj, här var det förskolestart med hela paketet. Att bli lämnad är inte alltid en hit men det verkar som att barnet trivs. Leker, sover (själv!! WTF!??), äter och bajsar. Japp. Hela paketet.
Höst till vinter
Jobbmässigt går det bra, utmärkt faktiskt. Trivs och känner att jag kan utvecklas och styra arbetet till viss del. Får även reda på att jag mest troligt kommer att få fortsätta till efter sommaren vilket är en sån lättnad att det knappt går att beskriva. Speciellt när vi i vår familj har otur med bilar och det under hösten knappt gick en hel vecka innan en av bilarna på något sätt gick sönder och behövdes lämnas in till verkstaden.
En ny (typ) bil blev det, varpå det kändes extra skönt med det halva löftet om förlängd anställning. Billån är inte att leka med alltså. Helt sjukt så mycket bilar kostar.
Summering eller nått
Ja, det var året det. Ett år där tiden flög fram så fort att jag inte hängde med. Jag har i skrivande stund (januari) svårt att komma ihåg om det var några viktiga händelser under senare delen av året. Då efter att jag började jobba menar jag.
Det blev även ett år då jag behövde öppna ögonen lite extra och verkligen förstå vissa saker hänger ihop, eller inte har med varandra att göra alls. Jag vet att det låter flummigt, men det är för privat för att skriva här. Jag vill väldigt gärna få ur mig det, att skriva blir liksom lite helande, men inte här. Det är inte för vem som helst att få veta.
I det stora blev det ändå ett bra år det där 2016.
Vinter till vår
Började jobba efter nyårshelgen med blandade känslor. Roligt att komma tillbaka till arbetet med den egentid det innebar. Som att dricka varmt kaffe. Gå på toan ifred och inte alltid komma ihåg frukost - mellanmål - lunch - mellanmål - middag i jämna steg för att undvika utbrott av miniatyrmänniskor.
Straxt efter att jag började jobba kom besked om att verksamheten på jobbet skulle minska drastiskt, kraftverk skulle stängas alternativt inte startas. Och det innebar såklart att vi som var inhyrda skulle få sluta ganska snart. Det kändes ganska tufft då och rätt så taskigt eftersom jag precis kommit igång med jobbet efter föräldraledigheten, och det hade varit ett stort beslut för mig. Att inte vara föräldraledig längre. Helt plötsligt skulle jag stå utan jobb också.
Men nja, så blev det ju inte. Vi bestämde oss ganska snabbt för att jag skulle börja söka nya jobb, började förarbetet för att eventuellt börja på ett heltidsjobb samtidigt som det skulle innebära heltid som föräldraledig för andra i familjen.
Och i maj började jag mitt nya jobb som webbansvarig kommunikatör i en grannkommun. Trivs som bara den och ser många möjligheter att utvecklas i tjänsten. Visst finns det saker som jag saknar, men med lite tid kanske de sakerna dyker upp tjänsten också?
Vår till sommar
Omställningen från att först vara föräldraledig till att jobba halvtid till att jobba heltid tog ut sin rätt, i allt vad framförhållning heter på det privata planet. Det är inte klokt så eftersatt huset har blivit. Eller inte egentligen, men i sånt som jag hade velat göra som att faktiskt ha levande blommor i fönstrena.
Sommaren flög förbi som alla andra månader det här året. Det är verkligen inte klokt.
Och inte att glömma är även det sista ettårskalaset i huset som kom och gick. Inga fler bebisar här inte. Inga fler ettårskalas. Men vet du, det känns helt okej. Jag hoppas ju kunna sno andras ungar för att sniffa och gosa när mina inte vill längre, och de kan jag ju lämna tillbaka när jag vill kunna luta mig tillbaka i soffan med ett glas vin och ostbågar. Bästa tanken. Ostbågar.
Sommar till höst
Stora barnet började i första klass och växte minst tre meter. Mellanbarnet började förstå att det är sista året på förskolan och längtar som en tok till fritids, skola och taxiåkande. Konstigt nog växte även detta barn minst tre meter under sommaren.
Minstingen. Oj oj, här var det förskolestart med hela paketet. Att bli lämnad är inte alltid en hit men det verkar som att barnet trivs. Leker, sover (själv!! WTF!??), äter och bajsar. Japp. Hela paketet.
Höst till vinter
Jobbmässigt går det bra, utmärkt faktiskt. Trivs och känner att jag kan utvecklas och styra arbetet till viss del. Får även reda på att jag mest troligt kommer att få fortsätta till efter sommaren vilket är en sån lättnad att det knappt går att beskriva. Speciellt när vi i vår familj har otur med bilar och det under hösten knappt gick en hel vecka innan en av bilarna på något sätt gick sönder och behövdes lämnas in till verkstaden.
En ny (typ) bil blev det, varpå det kändes extra skönt med det halva löftet om förlängd anställning. Billån är inte att leka med alltså. Helt sjukt så mycket bilar kostar.
Summering eller nått
Ja, det var året det. Ett år där tiden flög fram så fort att jag inte hängde med. Jag har i skrivande stund (januari) svårt att komma ihåg om det var några viktiga händelser under senare delen av året. Då efter att jag började jobba menar jag.
Det blev även ett år då jag behövde öppna ögonen lite extra och verkligen förstå vissa saker hänger ihop, eller inte har med varandra att göra alls. Jag vet att det låter flummigt, men det är för privat för att skriva här. Jag vill väldigt gärna få ur mig det, att skriva blir liksom lite helande, men inte här. Det är inte för vem som helst att få veta.
I det stora blev det ändå ett bra år det där 2016.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)