Och god fortsättning.
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
Med risk för nakenchock...
... men det här är yngsta sonens favoritställe.
Ni skulle bara höra snarkningarna.
Jo, förresten.. Tandläkarbesöket gick bra. Jag fick godkänt och pluttisen skötte sig bra också.
Finns nått gott i allt?
Med tanke på antalet blåmärken som stora sonen har just nu och antalet tjut vi hört från honom på sistone så drar jag till med en kvalificerad gissning om att han precis haft en växtspurt.
Shit. Det betyder ju inte bara att han är extra klumpig just nu. En shoppingrunda är närstående...
Shit. Det betyder ju inte bara att han är extra klumpig just nu. En shoppingrunda är närstående...
Det tar vi en extra godisbit för!
Idag är det dags för ett tandläkarbesök. För mig. Uscha, jag varken gillar eller ogillar besöken.
Inte är de särskillt trevliga, besöken alltså, för jag gillar inte när någon gräver runt NÅGONSTANS utan jag har kontrollen. Men jag gillar när de är över och över går det ju.
Lite olyckligt känner jag att det är för att jag tror att jag fått ett hål. Håll tummarna för att 1) de ser inte hållet eller 2) det faktiskt inte är ett hål.
Inte är de särskillt trevliga, besöken alltså, för jag gillar inte när någon gräver runt NÅGONSTANS utan jag har kontrollen. Men jag gillar när de är över och över går det ju.
Lite olyckligt känner jag att det är för att jag tror att jag fått ett hål. Håll tummarna för att 1) de ser inte hållet eller 2) det faktiskt inte är ett hål.
torsdag 29 december 2011
Nyårsutmaning, del två
Fan... Jag måste städa.
Nej. Inte för att gästerna kommer bry sig om mina hundhårsdammråttor. Nej då.
Jag måste städa så att jag hittar de två "extra" stolarna till köksbordet. Och med extra så menar jag de inte sånna stolar man har i garderoben utan som faktiskt tillhör bordet och står framme jämt.
Var de är?
Under allt bråte såklart. Var trodde du?
onsdag 28 december 2011
Vilken tråkig NEJ-dag det varit. Usch!
Livet med en 2,5-åring är inte alltid lätt alltså. Som idag. Fy fasen...
Det är inte det att sonen varit jäklig eller dum. Han har bara testat gränser på dumt sätt idag. Som att hoppa på kökspallen så den flyttar på sig o han ramlar emellan. Eller springer runt i huset utan att ha plockat upp sina leksaker o snubblar på dem. Eller hoppar vilt i soffan. Eller... Ja, ni fattar hur dagen har varit va?
Och mannen o jag har inte sagt annat än nej idag. Känns det som. Nej och tråkiga uppmaningar om att sluta hoppa, plocka upp och ta det försiktigt.
Nää, nu hoppas jag att morgondagen blir bättre.
Go'natt eller nått.
Lite hjälp med bilder tack!
Någon som har en android telefon och blogger? Hur gör ni för att vända på bilder i inlägg? Mina hamnar nästan jämt på sniskan...
Och så får de ett rutmönster i sig desutom. Hur fasen får jag bort det?
Blåbärspannkakor
Ja joo... Det var alltså blåbärspannkakor på bilden i inlägget innan. Eftersom allt är äggfritt här hemma numera så är ju även pannkakorna drabbade. Och en sak är säker, utan ägg försvinner mycket av smaken.
Så vi testar lite olika smakhöjare, typ.
Blåbär som nu exempelvis. Mycket gott. Men nästa gång ska jag ÖSA i massor med blåbär.
Vetemjöl
Mjölk
Lite socker
Ett paket frysta blåbär
Nån nypa vaniljsocker
Det var lite svårt att inte få dem att se brända ut. Gissar på att bärens mörka färg bidrog till synvillan, för de smakade definitivt inte bränt.
Smaklig måltid!
måndag 26 december 2011
Det här med att ta vara på tiden...
Så fort man träffar någon äldre, som har äldre eller vuxna barn, säger de alltid att man ska "ta vara på tiden". Som om man inte förstår att barnen blir äldre.
Men ändå.
De menar ju väl, det fattar jag ju. Men jag blir ändå irriterad. För visst vill jag ta vara på varenda sekund med mina barn. Se varje nytt leende som lillplutten lyckas med. Uppleva varje härligt bus som min stora grabb fixar.
Samtidigt som jag vill vara mig själv. Inte bara mamma. När jag klämde ut första ungen för snart tre år sedan sa jag inte hej då till MITT liv. Jag sa hej till familjelivet. Och i det ingår alla familjemedlemmar. Var för sig och alla tillsammans.
Så vad gör dessa kommentarer om att man ska "ta vara på tiden"? Jo, de ger en dåligt samvete. För att man vill skita ifred nångång ibland. För att man inte vill titta på barnprogram 24/7. För att... För att... För en jävla massa anledningar!
Så ni äldre och ni andra som vet med sig att ni fäller sånna kommentarer till småbarnsfäräldrar. Minns tillbaka på när ni själva var där och svettades i takt med illvrålen vid skötbordet. Eller de härliga panik- och jag-är-en-usel-mamma-känslorna när ungen leker hela havet stormar i matvarubutiken. För det är ju precis den tiden man vill ta vara på och uppleva om o om igen. Eller hur?
Nä, trodde inte det. Så snälla håll bara tyst. Säg att ungen är söt, att den jobbiga tiden går över även om det känns långt dit och gå därifrån.
Tack!
Men ändå.
De menar ju väl, det fattar jag ju. Men jag blir ändå irriterad. För visst vill jag ta vara på varenda sekund med mina barn. Se varje nytt leende som lillplutten lyckas med. Uppleva varje härligt bus som min stora grabb fixar.
Samtidigt som jag vill vara mig själv. Inte bara mamma. När jag klämde ut första ungen för snart tre år sedan sa jag inte hej då till MITT liv. Jag sa hej till familjelivet. Och i det ingår alla familjemedlemmar. Var för sig och alla tillsammans.
Så vad gör dessa kommentarer om att man ska "ta vara på tiden"? Jo, de ger en dåligt samvete. För att man vill skita ifred nångång ibland. För att man inte vill titta på barnprogram 24/7. För att... För att... För en jävla massa anledningar!
Så ni äldre och ni andra som vet med sig att ni fäller sånna kommentarer till småbarnsfäräldrar. Minns tillbaka på när ni själva var där och svettades i takt med illvrålen vid skötbordet. Eller de härliga panik- och jag-är-en-usel-mamma-känslorna när ungen leker hela havet stormar i matvarubutiken. För det är ju precis den tiden man vill ta vara på och uppleva om o om igen. Eller hur?
Nä, trodde inte det. Så snälla håll bara tyst. Säg att ungen är söt, att den jobbiga tiden går över även om det känns långt dit och gå därifrån.
Tack!
söndag 25 december 2011
Nyårsutmaningen
Är sjukt sugen på att göra en vit chokladmousse till nyår. En sån jag o systeryster gjorde förra året.
Men det är ägg i.
Några tips på hur man fixar fluffet och smaken utan att blanda in ägg i receptet? För mousse alltså.
Bakpulver? No egg? Bara strunta i det?
lördag 24 december 2011
torsdag 22 december 2011
Har ni tänkt på en sak?
Att små barn som ligger i knät är en perfekt blandning av hunden i tom & jerry och Kalle anka.
Jultid som nybliven tvåbarnsmorsa och jag funderar.
Så här nära julafton vill man ju, iallafall jag, vara helt klar med ALLT julstök. Det är inte jag.
Det saknas en julklapp - till yngsta sonen. Och det ser ut som att en tornado dragit fram i hela huset. En tornado som varit jäkligt duktig på att lämna efter sig både halvätna gamla mackor, leksaker och gårdagens strumpor. Hur många strumpor förbrukar man på en dag egentligen??? Och så ska jag göra en sjuhelsikkes massa köttbullar också. Fan.
Trodde att jag skulle kunnat göra åtminstone köttbullarna under stora ungens middagsvila. Men snorungen råkade somna tio minuter i bilen i förmiddags och vägrar nu att somna om. Envis som rackans den där. Brås på farsin, det är ett som är säkert!
Jag säger bara att det är tur att vi inte ska ha julfirandet här hemma! Och att de som skulle kunna dyka upp här innan en städpatrull dragit fram faktiskt inte bryr sig om mina dammråttor eller strumphögar. Skönt! Och vet ni? Det är t.o.m sånt folk jag skulle kunna sätta på att hjälpa mig röja lite. Hehe....
En av mina barnsliga fasoner...
... är att jag ääälskar domherrar. Finare vinterfåglar finns inte enligt mig. Och varje år försöker jag locka fram dem med diverse godsaker.
Men de är svårflörtade de små jäklarna.
Bar för en liten stund sedan fick jag hur som helst syn på en. Wohoo!! Äntligen!
Nu väntar jag med kameran i högsta hugg vid finparketten (kökssoffan) för att få lite bildbevis. Annars tror väl gubben att jag sett i syne igen.
Fast jag lovar! Det var två stycken domherrar jag såg i somras. Kom inte dragandes med att de gömmer sig i skogen då. Jag bor ju för fasen i urskogen!
onsdag 21 december 2011
Så här i julstöket...
Tar barnen och jag en liten paus och sticker till stadens bibliotek. Och denna gång verkar det dessutom bli väldigt trevligt.
Me like!!
måndag 19 december 2011
Ja, jag erkänner... Jag fuskar i wordfeud...
... men till mitt försvar spelar jag på engelska. Amerikansk engelska för att vara exakt.
Och så fuskar jag bara genom att slå upp ord. Typ som ett korsordslexikon. Och jag lär mig massor på köpet.
Men skäms - det gör jag!
Äggfri griljering av julskinka
Och så var julskinkan griljerad och provsmakad. Och utvärderingen av det nya receptet gjort.
Och hur blev det då undrar den nyfikne... Jo, helt perfekt! Jag tror inte att jag lyckats så väl någon gång med att få smeten att sitta kvar. Hälften brukar alltid rymma sin väg innan jag lyckas mota in skinkan i ugnen.
Jag använde:
Ljus sirap
Senap
Ströbröd
I ungefär varannat recept jag hittade stod det lika delar sirap som senap. Men jag tyckte det lät lite för sött för min smak så ungefär hälften av senapsmängden i sirap tog jag. Och ströbröd till den konsistens jag ville. Typ grovkornig senap. Jäkligt grovkornig.
Mums blev det! Sötheten i sirapen märktes inte alls. Iallafall inte så smaken förstördes. Det ska ju vara lite sötsur så där. Det enda sirapen märktes på var att men blev lite kletig om fingrarna om man pillade på griljeringen. Och det måste man ju inte göra jämt precis.
Smaklig måltid!
söndag 18 december 2011
Äggfritt på julskinkan
Eftersom stora sonen är äggkänslig blir julen lite speciell i år. Det är första äggfria julen för honom och för oss.
Hittade lite tips på nätet om äggfri griljering till skinkan. Senap, ljus sirap och ströbröd.
Återkommer om hur det blir.
lördag 17 december 2011
Kära tomten! Iår önskar jag mig snark- och dregelsömn i julklapp. Tack!
Alltså, det här med sömn. Jisses vad man är beroende av det. Och då menar jag inte för sånna självklara saker som att kroppen måste återhämta sig.
Nej.
För humörets del och för att man ska kunna hantera en 2,5årings tester o trotser är det otroligt viktigt med sömn. Kvalitetssömn. Inte sån där jag somnade fem minuter i soffan och har nu nackspärr-sömn. Nejdå, här pratar vi om snarkande och dreglande på kudden-sömn.
För att tala ut om något jag gissar att ni redan förstått så har denna natt varit en sån där natt man gärna glömmer. Går vidare från och helst i sovande tillstånd.
fredag 16 december 2011
Pruppunge
Ni vet att små barn fiser mycket, eller hur? Jo, min lilla son slår rekord i antal fisar BIG TIME!
Vi andra har roligt iallafall.
Kanske skulle byta namn till Pruppis istället?
Vi andra har roligt iallafall.
Kanske skulle byta namn till Pruppis istället?
onsdag 14 december 2011
Och hur gick det?
Ja, inte fasen hade han sovit när jag hämtade honom på dagis. Den saken var säker.
Fick också veta ett o annat om hur envis son jag har. Som tar varje tillfälle i akt för att testa gränserna.
Lite i stil med att halvfint säga att han är jobbig.
Bästa minen ever fick jag iallafall när jag sa att jag tycker att hans envishet är en bra egenskap. Bra men jobbig.
Om jag vore sketarik skulle jag ...
... skaffa en sån här till min storasyster. För det är hon värd!
 |
| En självdoserande tvättmaskin. |
Tjaa, varför inte. Vi kan ju göra det här med dagis som en följetång eller nått...
... för en riktig såpa är det iallafall. Suck..
Tog mod till mig idag, efter era kommentarer om att de faktiskt ska se till ALLA barns behov osv. Tack! Det känns väldigt skönt att det inte bara är jag som tycker så (återigen, jag fattar att de inte kan gå efter ett barns behov endast. Men det betyder ju inte att man får skita i dem heller.).
Men ja, jag sa till fröknarna idag vid lämningen att sonen verkligen behöver sin vila. Det spontana svaret från en av fröknarna?
- Men vi kan faktiskt inte bara se till hrpf (namnet) och låta honom väcka alla de andra barnen.
Nej. Det har jag ju inte heller påstått att de ska göra! Tror de verkligen att jag tycker att alla fröknarna ska svansa efter min son och besvara hans minsta lilla vink? Det kan ju inte vara första gången de stöter på en sån envis unge som min.
Fan, en av fröknarna hade ju jag när jag gick på dagis - och jag vet att jag var minst lika envis. Bildbevis finns liksom! Desutom får jag det bekräftat från mina föräldrar varje gång de är barnvakt. De har liksom rutin på det där envisa barnet. Rutin som man inte kan lära ut, sån rutin man får efter år av att ha med ett envist barn att göra.
Förselog att låta honom sova i annat rum. Finns inga rum att lägga honom i.
Nähää, men om han ligger i samlingsrummet då? Nej, då vet vi att han inte kommer somna.
Testa går ju? Ja, fast det kommer inte att fungera.
Gå en promenad med honom i vagnen? Det kan vi inte göra, vi har inte personal till det.
Okej, det där med personal fattar jag. Det accepterar jag också till viss del. Avdelningen har går på är en 1-4års grupp och mer än hälften av barnen vilar middag. Många av dessa barn behöver klappas, sjungas eller något annat för för att de ska somna. Det går åt tre av fyra i personalen. Den fjärde tar hand om de andra större barnen.
Det återstår o se hur de gjort idag. Nått skulle de testa och jag hoppas verkligen att det fungerar för gårdagen behöver jag ingen repris på. Verkligen inte!
Tog mod till mig idag, efter era kommentarer om att de faktiskt ska se till ALLA barns behov osv. Tack! Det känns väldigt skönt att det inte bara är jag som tycker så (återigen, jag fattar att de inte kan gå efter ett barns behov endast. Men det betyder ju inte att man får skita i dem heller.).
Men ja, jag sa till fröknarna idag vid lämningen att sonen verkligen behöver sin vila. Det spontana svaret från en av fröknarna?
- Men vi kan faktiskt inte bara se till hrpf (namnet) och låta honom väcka alla de andra barnen.
Nej. Det har jag ju inte heller påstått att de ska göra! Tror de verkligen att jag tycker att alla fröknarna ska svansa efter min son och besvara hans minsta lilla vink? Det kan ju inte vara första gången de stöter på en sån envis unge som min.
Fan, en av fröknarna hade ju jag när jag gick på dagis - och jag vet att jag var minst lika envis. Bildbevis finns liksom! Desutom får jag det bekräftat från mina föräldrar varje gång de är barnvakt. De har liksom rutin på det där envisa barnet. Rutin som man inte kan lära ut, sån rutin man får efter år av att ha med ett envist barn att göra.
Förselog att låta honom sova i annat rum. Finns inga rum att lägga honom i.
Nähää, men om han ligger i samlingsrummet då? Nej, då vet vi att han inte kommer somna.
Testa går ju? Ja, fast det kommer inte att fungera.
Gå en promenad med honom i vagnen? Det kan vi inte göra, vi har inte personal till det.
Okej, det där med personal fattar jag. Det accepterar jag också till viss del. Avdelningen har går på är en 1-4års grupp och mer än hälften av barnen vilar middag. Många av dessa barn behöver klappas, sjungas eller något annat för för att de ska somna. Det går åt tre av fyra i personalen. Den fjärde tar hand om de andra större barnen.
Det återstår o se hur de gjort idag. Nått skulle de testa och jag hoppas verkligen att det fungerar för gårdagen behöver jag ingen repris på. Verkligen inte!
tisdag 13 december 2011
Kämpa för varenda unge!
Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.
Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.
UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.
På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.
Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.
Du kan göra större skillnad än du tror.
Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!
 |
| UNICEF/Josh Estey |
UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.
 |
| UNICEF/Georgina Cranston |
Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.
Du kan göra större skillnad än du tror.
Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!
Vad fasen gör de egentligen?
Nu har det hänt igen. IGEN! Vad fasen gör de på stora sonens dagis egentligen?
Att man inte kan anpassa verksamheten kring en unge har jag full förståelse för. Faktiskt. Även om det kanske inte låter så just nu. Så här ligger det till...
Sonen behöver fortfarande vila på dagarna, han är ju bara 2,5 år så särskillt konstigt är det ju inte. Det finns ju lika många ungar som redan slutat sova middag vid den åldern som det finns de som fortsätter ett tag till. Men min unge är envis. Han har kommit på att om han skriker inne i rummet där de andra sover så får han leka mera. Ja just det ja - han är jäkligt smart på sättet om jag inte nämnt det tidigare.
Men han behöver sin sömn. Annars orkar han inte hela kvällen. Inte ens hela eftermiddagen. Alternativen över hur eftermiddagen/kvällen sedan kan se ut, när han skippat vilan, är många men humöret är densamma - totalt jävla omöjlig att ha och göra med. Säger man detta till personalen får man det väldigt (inte) överraskande svaret Ja, men han är ju pigg. Och tillräkligt stor att klara sig utan vilan.
Tro fan att han är pigg då! Då är han ju på dagis, omgiven av kamrater. Inte hemma där man ska trotsa och leva rövare. Jag säger att han inte orkar, lyssna för fan!
Sorry, spårade ur lite där. Jag blir bara så upprörd över hur de hanterar den informationen jag kommer med. Jag som förälder känner mitt barn bäst och säger jag att han inte orkar vara vaken hela dagen ännu så har jag god grund för det påståendet.
En annan sak som nästan fick mig att börja tjuta vid en av dagishämtningarna förra veckan var att en fröken från en annan avdelning erbjöd sig att hjälpa mig ta på grabben. Den lilla enkla saken fick mig nästan att tjuta - jovisst. Och vad säger hon? Jo, att det är självklart att de ska hjälpa till, det är ju därför de är där. Men hur gör fröknarna på sonens avdelning? De går. Det närmaste hjälp jag fått från dem är "Men mamma blir ju ledsen om du inte följer med" sen går de.
Förr har jag kunnat vänta ut sonen, alltså att han fått leka klart. Men med en unge till i vinterkläder fungerar inte det. Jag försöker, men nej. Den lilla blir för varm och den stora vill inte leka klart. Och jag blir förstörd.
Och efter ett försök att fördriva tiden trivsamt på stadens bibliotek känner jag mig inte bara förstörd - jag känner mig manglad, ihopskrapad och tömd på gödselstacken i väntan på dyngspridaren. Eftersom sonen inte sov idag, blev vistelsen... tja.. låt mig säga att jag än en gång undrar varför de satt tidningsdelen så nära barnavdelningen. Det blev tomt på tidningsdelen. Ingen ville sitta kvar. Ingen. Inte ens gubben med hörapparat som han först knäppte av. Så illa var det.
Att man inte kan anpassa verksamheten kring en unge har jag full förståelse för. Faktiskt. Även om det kanske inte låter så just nu. Så här ligger det till...
Sonen behöver fortfarande vila på dagarna, han är ju bara 2,5 år så särskillt konstigt är det ju inte. Det finns ju lika många ungar som redan slutat sova middag vid den åldern som det finns de som fortsätter ett tag till. Men min unge är envis. Han har kommit på att om han skriker inne i rummet där de andra sover så får han leka mera. Ja just det ja - han är jäkligt smart på sättet om jag inte nämnt det tidigare.
Men han behöver sin sömn. Annars orkar han inte hela kvällen. Inte ens hela eftermiddagen. Alternativen över hur eftermiddagen/kvällen sedan kan se ut, när han skippat vilan, är många men humöret är densamma - totalt jävla omöjlig att ha och göra med. Säger man detta till personalen får man det väldigt (inte) överraskande svaret Ja, men han är ju pigg. Och tillräkligt stor att klara sig utan vilan.
Tro fan att han är pigg då! Då är han ju på dagis, omgiven av kamrater. Inte hemma där man ska trotsa och leva rövare. Jag säger att han inte orkar, lyssna för fan!
Sorry, spårade ur lite där. Jag blir bara så upprörd över hur de hanterar den informationen jag kommer med. Jag som förälder känner mitt barn bäst och säger jag att han inte orkar vara vaken hela dagen ännu så har jag god grund för det påståendet.
En annan sak som nästan fick mig att börja tjuta vid en av dagishämtningarna förra veckan var att en fröken från en annan avdelning erbjöd sig att hjälpa mig ta på grabben. Den lilla enkla saken fick mig nästan att tjuta - jovisst. Och vad säger hon? Jo, att det är självklart att de ska hjälpa till, det är ju därför de är där. Men hur gör fröknarna på sonens avdelning? De går. Det närmaste hjälp jag fått från dem är "Men mamma blir ju ledsen om du inte följer med" sen går de.
Förr har jag kunnat vänta ut sonen, alltså att han fått leka klart. Men med en unge till i vinterkläder fungerar inte det. Jag försöker, men nej. Den lilla blir för varm och den stora vill inte leka klart. Och jag blir förstörd.
Och efter ett försök att fördriva tiden trivsamt på stadens bibliotek känner jag mig inte bara förstörd - jag känner mig manglad, ihopskrapad och tömd på gödselstacken i väntan på dyngspridaren. Eftersom sonen inte sov idag, blev vistelsen... tja.. låt mig säga att jag än en gång undrar varför de satt tidningsdelen så nära barnavdelningen. Det blev tomt på tidningsdelen. Ingen ville sitta kvar. Ingen. Inte ens gubben med hörapparat som han först knäppte av. Så illa var det.
Och så säger vi HURRA HURRA på din 1-månadersdag!
Nu är denna lilla kille en hel månad gammal. Jajamensan, nästan lika gammal som gatan.
De la om asfalten här för inte så länge sen så - jooo! Jag kan faktiskt säga att jag är en son som är gammal som gatan!
Lite lustigt är det allt att tänka på att jag för en månad sen;
- inte kunde knäppa min jacka,
- vann över gubben i midjemått och
- var tvungen att äta småportioner för att själva magen var i vägen för - ja, magen.
Ja, och så tryckte jag ju ut en unge på nästan 3,5 kg också.
Har ni tänkt på en annan sak föresten? Jo, nästan alla tycker att små bebisar luktar gott. Många iallafall, skit samma. Men vet ni vad de egentligen tycker luktar gott?? Fosterfettet. Sug på den ni!
De la om asfalten här för inte så länge sen så - jooo! Jag kan faktiskt säga att jag är en son som är gammal som gatan!
Lite lustigt är det allt att tänka på att jag för en månad sen;
- inte kunde knäppa min jacka,
- vann över gubben i midjemått och
- var tvungen att äta småportioner för att själva magen var i vägen för - ja, magen.
Ja, och så tryckte jag ju ut en unge på nästan 3,5 kg också.
Har ni tänkt på en annan sak föresten? Jo, nästan alla tycker att små bebisar luktar gott. Många iallafall, skit samma. Men vet ni vad de egentligen tycker luktar gott?? Fosterfettet. Sug på den ni!
måndag 12 december 2011
Syskonkärlek <3
Mm, jag lovar. Den lille av dem var lugn precis innan. Gillar liksom inte blixten bara...
Inte den bästa bilden att skicka in till "Välkommen till världen" va?
lördag 10 december 2011
Ett sånt där onödigt inlägg
Dagen har gått i två tecken: småsnuttande och trots. Ingen bra kombo för en nybliven tvåbarnsmorsa med sömnbrist.
Då är det bra att man kan få lite hjälp. Typ lämpa över en av ungarna till föräldrarna och försöka vila ikapp lite sömn. På grund av småsnuttandet blev det visserligen ingen sömn vid vilan med jisses vad skönt det är att bara få ligga ner utan att ha dåligt samvete över det!
Nämen, blev det en liten tjeja?
Nej.
Bara för att byxorna är rosa har ungen inte automatiskt en snippa mellan benen.
Och föresten. Du behöver inte backa undan i ren förskräckelse. Byxorna smittar inte ner dig med nån obotlig sjukdom som din min gärna avslöjar att du tänker.
Vänliga hälsningar från mig till dig i affären igår.
onsdag 7 december 2011
Nähä, det fanns tydligen inga snoppar på Blocket. Grymt besviken!
Alltså, det stod att man kunde söka på kön. Så det gjorde jag. Men inte fick jag någon träff heller!
Eller jo, en halv träff fck jag. För tydligen är en
snipa en båt. Och det fanns fyra stycken inom mitt sökområde.
Men snopparna o snipporna lyste med sin frånvaro. Snacka om besviken! Jag som tänkte att det skulle bli en bra julklapp ju!!
Kläder efter kön eller kläder som kön eller könskläder? Spännande är det iallafall!
Har nån utav er en Iphone eller Android? Naturligtvis eller hur?
Gå in och kolla på Blockets app. Tydligen finns det kläder där som är kön. Alltså inte bara färger o så utan KÖN.
Häftigt, måste genast kolla in vad de menar!
tisdag 6 december 2011
Här sker det lite framsteg må jag säga. Operation Blöjfri går framåt. Jajamensan!
Om det gått framåt så pass att han nu sitter på pottan? Nää, hur kan du tro det!? Men vi får veta när något är på gång. Istället för efteråt.
Frågar alltid om han vill sitta på pottan/toan och får nästan alltid ett nej.
Får typ alltid ett nej nu föresten. Trotsåldrar är väl för härliga??
Om det gått framåt så pass att han nu sitter på pottan? Nää, hur kan du tro det!? Men vi får veta när något är på gång. Istället för efteråt.
Frågar alltid om han vill sitta på pottan/toan och får nästan alltid ett nej.
Får typ alltid ett nej nu föresten. Trotsåldrar är väl för härliga??
Dagens utmaning är att överleva
Oma man säger så här. Dagens utmaning är att överleva.
Jag som tyckte häromdagen att jag kanske kommit på ett knep för att en vakennatt skulle kännas okej. Mjaa, det knepet fungerar inte riktigt när man får två stycken på raken. Så långt kan jag säga iaf.
Jag som tyckte häromdagen att jag kanske kommit på ett knep för att en vakennatt skulle kännas okej. Mjaa, det knepet fungerar inte riktigt när man får två stycken på raken. Så långt kan jag säga iaf.
söndag 4 december 2011
Alltså, jag menade ju mer "en hel natts sömn" men längtar du tills de flyttar hemifrån så visst...
Jag: Jag tycker det känns lite lättare med vakennätterna just nu.
Gubben nickar långsamt som för att visa att han tycker att hans fru blivit tokig.
Jag: Jo, men så där som man ska tänka om värkarna!
Gubben kastar iväg en blick som säger att hans fru faktiskt har blivit knäpp.
Jag: Ja alltså att efter varje vakennatt är man en natt närmare....
Gubben skiner upp som ett liljeholmens: ...dagen då de flyttar hemifrån!!?
onsdag 30 november 2011
Nackdelen med att ha mycket hår när man föds?
Det finns mer hår att rycka i, vid varje blöjbyte ungefär.
Stackars liten...
Jag är nog ganska jobbig jag också.
Lady Dahmer skriver att hon är "den där jobbiga morsan" och jag håller med. I exemplet. Allstå när ungarna skriker "men han/hon får ju". Den biten. Den är jobbig. Då är orsaken till utbrottet en jobbig person.
LD tar upp en sak i inlägget som jag börjat med alldeles nyligen, när jag började bli för rund om magen och inte orkade bära sonen. Nämligen att barn själva får bestämma över vissa saker, ytterkläder exempelvis. Jag tar inte striden om ytterkläder längre. I början tog jag inte heller strid om vanliga kläder, men det får jag göra igen eftersom de på dagis började titta väldigt snett på mig när sonen började dyka upp lite då o då i pyjamasen. Eller i sandaler när det hällregnade (pluspoäng till sonen som undvek att gå på gräsmattan pga det blöta gräset).
Och ja, jag är väldigt lättpåverkad av vad de säger där på dagiset. Mer än jag varken vill eller vill erkänna. Så när de kritiserar känns det, hårt.
Det fungerar väl sådär med att låta snorungen bestämma själv. Jag är inte direkt konsekvent med det här. Jag vill ju inte att han ska frysa samtidigt som jag inte vill bråka varenda morgon om kläder. Och så kommer skuldkänslorna som alltid dyker upp när andra föräldrar tittar snett på mig.
Samtidigt undrar jag hur fasen de står ut med bråken. Eller vad som är deras knep för att få det att rulla på smidigt för alla - utan bråk och utan att bli värsta curlingföäldern.
Jag vill att sonen ska lära sig att ta sina egna beslut och även konsekvenserna av det. Jo, han är ung - men när är det dags att lära dem då? Är det inte bättre att det får sitta i ryggmärgen? Jag tvingar honom inte till något, inte pottträning heller. Och där räknas de stora nog att besluta själva när de är redo. Så varför inte med detta?
Skitsamma om strumporna inte machar tröjan eller om han har på sig pyjamaströjan till dagis. Så länge som han förstår att vi respekterar hans beslut, oavsett vad, spelar det ju faktiskt ingen roll. Eller hur?
Man blir föresten inte sjuk av kylan, man blir sjuk av bakterier och virus. Det har lättare att bryta ut om man blir nedsatt - ja. Men det finns inget likamed-tecken där.
LD tar upp en sak i inlägget som jag börjat med alldeles nyligen, när jag började bli för rund om magen och inte orkade bära sonen. Nämligen att barn själva får bestämma över vissa saker, ytterkläder exempelvis. Jag tar inte striden om ytterkläder längre. I början tog jag inte heller strid om vanliga kläder, men det får jag göra igen eftersom de på dagis började titta väldigt snett på mig när sonen började dyka upp lite då o då i pyjamasen. Eller i sandaler när det hällregnade (pluspoäng till sonen som undvek att gå på gräsmattan pga det blöta gräset).
Och ja, jag är väldigt lättpåverkad av vad de säger där på dagiset. Mer än jag varken vill eller vill erkänna. Så när de kritiserar känns det, hårt.
Det fungerar väl sådär med att låta snorungen bestämma själv. Jag är inte direkt konsekvent med det här. Jag vill ju inte att han ska frysa samtidigt som jag inte vill bråka varenda morgon om kläder. Och så kommer skuldkänslorna som alltid dyker upp när andra föräldrar tittar snett på mig.
Samtidigt undrar jag hur fasen de står ut med bråken. Eller vad som är deras knep för att få det att rulla på smidigt för alla - utan bråk och utan att bli värsta curlingföäldern.
Jag vill att sonen ska lära sig att ta sina egna beslut och även konsekvenserna av det. Jo, han är ung - men när är det dags att lära dem då? Är det inte bättre att det får sitta i ryggmärgen? Jag tvingar honom inte till något, inte pottträning heller. Och där räknas de stora nog att besluta själva när de är redo. Så varför inte med detta?
Skitsamma om strumporna inte machar tröjan eller om han har på sig pyjamaströjan till dagis. Så länge som han förstår att vi respekterar hans beslut, oavsett vad, spelar det ju faktiskt ingen roll. Eller hur?
Man blir föresten inte sjuk av kylan, man blir sjuk av bakterier och virus. Det har lättare att bryta ut om man blir nedsatt - ja. Men det finns inget likamed-tecken där.
tisdag 29 november 2011
Nu jäklar är det allvar...
...ensam med två småttingar. Ingen dans på rosor precis.
Den positiva sidan i mig säger att det bara kan gå bättre. Den negativa sidan säger att detta bara är första dagen av många kommande.
Åh, vad jag längtar.... Typ.
måndag 28 november 2011
Övning ger färdighet säger man ju så...
Snart kan jag både laga mat o amma samtidigt. Jodå! För idag lyckades jag i hela två minuter! Tänk, snart kan jag komponera ihop en sjurätters middag med pojken hängandes vid bröstet.
Hehe! Varsegod för den nätbilden!
Hehe! Varsegod för den nätbilden!
Lite erfarenhetssnack önskas!!
Funderar på bärsjal, vävd eller elastisk. Vilken är att föredra?? För en nybörjare med lite mindre tålamod än vanligt alltså.
Lite erfarenhetssnack önskas!!
Testade att gå runt med Babybjörnen idag och det fungerade sådär. Sonen somnade ju o så men det såg inte ut att vara den bekvämaste ställningen för nacken för honom. Desutom sover han bättre om han "ligger" i famnen än "sitter".
Lite erfarenhetssnack önskas!!
Testade att gå runt med Babybjörnen idag och det fungerade sådär. Sonen somnade ju o så men det såg inte ut att vara den bekvämaste ställningen för nacken för honom. Desutom sover han bättre om han "ligger" i famnen än "sitter".
Och så blir det vardag igen...
En helt annorlunda vardag som jag aldrig upplevt förut. Känns lite pirrigt och nervöst. Fast jag vet att jag kommer att klara av det. Nu gäller det att hitta nya fungerande rutiner.
Ojoj, kommer inte bli det lättaste med en son som klamrar sig fast vid bröstet på en. Och en annan son som inte gillar nya rutiner. Även om han vänjer sig skapligt fort är inkörningsperioden oftast väldigt intensiv.
Jag har redan bestämt mig för att kvällrutinen får ta den tid det tar. Och läggningen också. Är det så att lilla pojken måste ammas vid läggning får han snällt följa med eller så får stora pojken lägga sig lite senare.
Håll tummarna för mig, imorgon gäller det!
Ojoj, kommer inte bli det lättaste med en son som klamrar sig fast vid bröstet på en. Och en annan son som inte gillar nya rutiner. Även om han vänjer sig skapligt fort är inkörningsperioden oftast väldigt intensiv.
Jag har redan bestämt mig för att kvällrutinen får ta den tid det tar. Och läggningen också. Är det så att lilla pojken måste ammas vid läggning får han snällt följa med eller så får stora pojken lägga sig lite senare.
Håll tummarna för mig, imorgon gäller det!
fredag 25 november 2011
Mat- o sovklockan har ringt.
Nu tycker jag verkligen att det är matdags för minste herrn i huset.
Verkligen.
onsdag 23 november 2011
Det är skillnad på kompetens, så är det bara.
Idag efter BVC-besöket fick vi åka o göra ett blodprov på lilla trollet. För o se om han behöver sola lite eller inte.
Och hur ser det ut när personal som inte vanligtvis tar prover på små barn gör just det?
Så här....
tisdag 22 november 2011
Testar lite...
... Om det fungerar att mobilblogga. Kanske att jag löst mitt problem med att blogga från mobilen.
Spännande!
Flygande, överfulla bröst som närmar sig eller försvinner bort.
De små bebisarna alltså. Gråter och skrattar i sömnen, men vad drömmer de om?
Flygande, överfulla bröst som närmar sig eller försvinner bort. Eller? Deras värld är ju inte så stor precis när de bara är några dagar gamla.
Flygande, överfulla bröst som närmar sig eller försvinner bort. Eller? Deras värld är ju inte så stor precis när de bara är några dagar gamla.
Skillnad mellan första och andra barnet, del 1
Den allra första skillnaden mellan andra och första barnet måste vara graviditeten och förlossningen. Man jämför, försöker minnas tillbaka i detalj när första symptomen kom eller första gången man kräktes. Sånna där viktiga saker.
Vi hade desutom, även denna gång, sagt att vi inte skulle ta reda på könet innan. Surprise, surprise liksom. Så jag jämförde lite extra. Självklart är man ju nyfiken på vem som gömmer sig i magen!
Mycket var likt och lika mycket var det inte. Jag kan alltså med gott samvete säga att alla skrönorna om magens form, fosterljud, illamående, foglossning, kroppsbehåring och så vidare INTE stämmer ett jäkla dugg. Bra va? Så alla ni med stora magar nu, kan sluta gissa och istället koncentrera er på undret i magen istället för på könet.
Förberedelserna innan nedkomsten var faktiskt också annorlunda när jag tänker efter. Vi hade ju väldigt mycket redan, det är ju inte precis så att spädbarn sliter på kläderna eller måste ha hundra leksaker redan från dag ett. Vi tog det väldigt lugnt, tänkte att blir det en flicka får hon ändå ärva storebrors kläder - I don't care. Så länge de är i rätt storlek struntar jag numera i färgen. Med andra ord var inhandlingen nästan minimal.
Tankarna inför förlossningen var ju också självklart annorlunda, inga panikkänslor. Inga mardrömmar om att man födde fram något helt omänskligt (jodå, mardrömmar efter Flugan dyker upp lite då och då). Bara peppande tankar och praktiskt tänkande - vad saknade jag förra gången, vad ska jag koncentrera mig på... Ja, förutom olustighetskänslan över att denna gång åka nästan 18 mil för förlossningen istället för sex mil.
Och slutligen förlossningen den största skillnaden av dem alla. Jag kan inte säga att det var annorlunda starter på dem, eller jag kan inte jämföra dem. Första kom igång spontant och denna gång blev jag igångsatt (fast om jag ska lyssna på experterna så var jag redan igång med förlossningen [sammandragningar] redan innan jag blev igångsatt, och även denna gång tänkte jag att det inte var så farligt, vad stojjar de om ungerfär). Men värkarbetet, ja jäklar vilken skillnad. Den här gången GICK det att tänka "en värk närmare bebisen". Ingen hopplöshet för att man skulle behöva ligga med värkar för evigt, man var mer förberedd på olika saker att testa. Vågade ha ont, så där som de säger på föräldrautbildningen innan att man ska göra - jobba med värken, omfamna smärtan.
Och fasen, det fungerar! Jag lovar. Okej, alla har olika smärttrösklar men jag tror faktiskt att detta fungerar på alla. Inte att så att man får mindre ont, men man spänner sig inte lika mycket. Och slappnar man av blir smärtan faktiskt inte lika jobbig.
Paniken över smärtan när barnet är på väg ut infann sig inte heller. Åh, vad jag önskar att barnmorskan förra gången hade förberett mig på att "nu kommer det göra ont" istället för att bara känna smärtan helt plötsligt. Där kan man snacka om att krystarbetet kom av sig!
Istället blev känslan "okej, nu är det dags att ta i" och att "våga ta i nu". Resultatet? Sjukt mycket kortare tid att krysta ut hörnsoffan! Och att jag är mäkta stolt över min egen prestation. Närvarande, kontrollen, viljan.
Ps. Nästa gång ska jag ta med mig en stressboll, så kanske gubben slipper få sina fingrar krossade. Eller va fan, lite smärta ska väl de också ha?
Vi hade desutom, även denna gång, sagt att vi inte skulle ta reda på könet innan. Surprise, surprise liksom. Så jag jämförde lite extra. Självklart är man ju nyfiken på vem som gömmer sig i magen!
Mycket var likt och lika mycket var det inte. Jag kan alltså med gott samvete säga att alla skrönorna om magens form, fosterljud, illamående, foglossning, kroppsbehåring och så vidare INTE stämmer ett jäkla dugg. Bra va? Så alla ni med stora magar nu, kan sluta gissa och istället koncentrera er på undret i magen istället för på könet.
Förberedelserna innan nedkomsten var faktiskt också annorlunda när jag tänker efter. Vi hade ju väldigt mycket redan, det är ju inte precis så att spädbarn sliter på kläderna eller måste ha hundra leksaker redan från dag ett. Vi tog det väldigt lugnt, tänkte att blir det en flicka får hon ändå ärva storebrors kläder - I don't care. Så länge de är i rätt storlek struntar jag numera i färgen. Med andra ord var inhandlingen nästan minimal.
 |
| Maskinen bakom mig heter Dagmar, säg Hej till Dagmar! |
Och slutligen förlossningen den största skillnaden av dem alla. Jag kan inte säga att det var annorlunda starter på dem, eller jag kan inte jämföra dem. Första kom igång spontant och denna gång blev jag igångsatt (fast om jag ska lyssna på experterna så var jag redan igång med förlossningen [sammandragningar] redan innan jag blev igångsatt, och även denna gång tänkte jag att det inte var så farligt, vad stojjar de om ungerfär). Men värkarbetet, ja jäklar vilken skillnad. Den här gången GICK det att tänka "en värk närmare bebisen". Ingen hopplöshet för att man skulle behöva ligga med värkar för evigt, man var mer förberedd på olika saker att testa. Vågade ha ont, så där som de säger på föräldrautbildningen innan att man ska göra - jobba med värken, omfamna smärtan.
Och fasen, det fungerar! Jag lovar. Okej, alla har olika smärttrösklar men jag tror faktiskt att detta fungerar på alla. Inte att så att man får mindre ont, men man spänner sig inte lika mycket. Och slappnar man av blir smärtan faktiskt inte lika jobbig.
Paniken över smärtan när barnet är på väg ut infann sig inte heller. Åh, vad jag önskar att barnmorskan förra gången hade förberett mig på att "nu kommer det göra ont" istället för att bara känna smärtan helt plötsligt. Där kan man snacka om att krystarbetet kom av sig!
Istället blev känslan "okej, nu är det dags att ta i" och att "våga ta i nu". Resultatet? Sjukt mycket kortare tid att krysta ut hörnsoffan! Och att jag är mäkta stolt över min egen prestation. Närvarande, kontrollen, viljan.
 |
| Stolt |
Ps. Nästa gång ska jag ta med mig en stressboll, så kanske gubben slipper få sina fingrar krossade. Eller va fan, lite smärta ska väl de också ha?
måndag 21 november 2011
Napp eller inte napp
Jag sa under hela graviditeten, ja faktiskt innan också, att denna gång ska vi inte vara snabba med nappen. Vänta ut o se om jag klarar av att vara en mjölkkossa 28 av dygnets 24 timmar.
Än så länge går det bra, fast min rygg börjar säga ifrån de konstiga sovställningarna, Kan ju visserligen också bero på mina två vaken nätter som jag ena gången spenderade i fotöljen och andra vaggandes runt i vardagsrummet. (Lök är inget jag kan äta längre tror jag.)
Den här lilla trollungen är lika snuttig som sin bror, så det känns som att jag kanske måste tänka om vad gäller nappfrågan.
Ska jag orka ta fajten sen när nappen vägrar stanna kvar i munnen hela natten igenom?
Ska jag orka med tjatet om nappar, var de är och paniken som följer om jag inte har stenkoll på var de är?
Än så länge går det bra, fast min rygg börjar säga ifrån de konstiga sovställningarna, Kan ju visserligen också bero på mina två vaken nätter som jag ena gången spenderade i fotöljen och andra vaggandes runt i vardagsrummet. (Lök är inget jag kan äta längre tror jag.)
Den här lilla trollungen är lika snuttig som sin bror, så det känns som att jag kanske måste tänka om vad gäller nappfrågan.
Ska jag orka ta fajten sen när nappen vägrar stanna kvar i munnen hela natten igenom?
Ska jag orka med tjatet om nappar, var de är och paniken som följer om jag inte har stenkoll på var de är?
torsdag 17 november 2011
Jo, alltså.. Jag har inte försvunnit...
... jag har bara varit lite frånvarande från bloggen för att jag har klämt ut en unge.
I söndags för att vara exakt. Kan dra historien sen, för nu ska jag o pojken (japp, en son till - lycklig) gå o lägga oss. Han ska äta/slumra och jag ska slumra/tänka på oviktiga saker.
Hej hopp!
I söndags för att vara exakt. Kan dra historien sen, för nu ska jag o pojken (japp, en son till - lycklig) gå o lägga oss. Han ska äta/slumra och jag ska slumra/tänka på oviktiga saker.
Hej hopp!
torsdag 10 november 2011
Manliga undersköterskor?!
Fungerar det? Vill verkligen patienterna bli mötta av en MANLIG undersköterska? Jag menar, män är ju inte omhändertagande på samma sätt som kvinnor är. Och vem vill bli bemött av en hårdhänt typ? Och hur är inte de här männen personligen, de måste ju helt klart vara bögar. Ingen vettig MAN vill ju syssla med något sånt där!
Öhm... Lite åt det hållet går en diskussion på FL och man blir bara helt knäpp av att läsa den. Tänkte först skriva ett inlägg där om hur jäkla blåsta de är, lägret som anser det helt omöjligt för en undersköterska/sjuksköterska att vara av det manliga könet. Som om könet verkligen spelar någon som helst roll! Men jag låter faktiskt bli att kommentera där, för jag orkar verkligen inte diskutera med ett gäng av den åsikten.
Missförstå mig rätt här, alla har rätt till sina egna åsikter - hur korkade jag än anser att de är - jag blir bara så less på att en del inte kan tänka ens liiiite längre än sin egen näsa räcker.
Om det skulle finnas mer manliga inom vården (räknar bort läkare här) skulle lönerna med stor sannolikhet börja klättra uppåt i den takt de förtjänar. Vissa åtgärder som aldrig blir gjorda (pga att det är ett nedvärderat arbete, kvinnoarbete) skulle börjas åtgärdas. Inte alla, nej jag säger inte att männen har en magisk förmåga att fixa saker. Jag menar helt enkelt att vore det mer jämnställt inom personalen skulle det även synas på andra sätt inom den yrkesgruppen/de arbetsplatserna.
Så gäller det ju även för "klassiska" manliga yrken som yrkeschaufförer och skogsarbetare.
En av mina favoritfröknar på dagis när jag var liten (jooo, DÅ hette det faktiskt dagis!) var manlig. En av favoriterna, jag hade kvinnliga sånna också. Varför jag gillade honom exakt är svårt att säga nu så här långt i efterhand, jag var liten och det var många år sedan. Men några saker som jag kommer ihåg är att han var rak, behandlade oss barn lika och att han lekte med oss.
Detta var hans personliga drag och har egentligen inte alls med hans kön att göra. För de kvinnliga fröknarna vi hade som jag gillade hade exakt samma drag.
Weird eller hur? Att båda manliga och kvinnliga kan ha samma drag fast de så helt klart är av olika kön.... Tänk på det nästa gång som du pratar med ett barn om tjej- och pojkfärger och andra typiska saker.
Det är inte det biologiska könet som bestämmer vilken favoritfärg barnet kommer att ha, det beror mer på hur du påverkar barnet.
Öhm... Lite åt det hållet går en diskussion på FL och man blir bara helt knäpp av att läsa den. Tänkte först skriva ett inlägg där om hur jäkla blåsta de är, lägret som anser det helt omöjligt för en undersköterska/sjuksköterska att vara av det manliga könet. Som om könet verkligen spelar någon som helst roll! Men jag låter faktiskt bli att kommentera där, för jag orkar verkligen inte diskutera med ett gäng av den åsikten.
Missförstå mig rätt här, alla har rätt till sina egna åsikter - hur korkade jag än anser att de är - jag blir bara så less på att en del inte kan tänka ens liiiite längre än sin egen näsa räcker.
Om det skulle finnas mer manliga inom vården (räknar bort läkare här) skulle lönerna med stor sannolikhet börja klättra uppåt i den takt de förtjänar. Vissa åtgärder som aldrig blir gjorda (pga att det är ett nedvärderat arbete, kvinnoarbete) skulle börjas åtgärdas. Inte alla, nej jag säger inte att männen har en magisk förmåga att fixa saker. Jag menar helt enkelt att vore det mer jämnställt inom personalen skulle det även synas på andra sätt inom den yrkesgruppen/de arbetsplatserna.
Så gäller det ju även för "klassiska" manliga yrken som yrkeschaufförer och skogsarbetare.
En av mina favoritfröknar på dagis när jag var liten (jooo, DÅ hette det faktiskt dagis!) var manlig. En av favoriterna, jag hade kvinnliga sånna också. Varför jag gillade honom exakt är svårt att säga nu så här långt i efterhand, jag var liten och det var många år sedan. Men några saker som jag kommer ihåg är att han var rak, behandlade oss barn lika och att han lekte med oss.
Detta var hans personliga drag och har egentligen inte alls med hans kön att göra. För de kvinnliga fröknarna vi hade som jag gillade hade exakt samma drag.
Weird eller hur? Att båda manliga och kvinnliga kan ha samma drag fast de så helt klart är av olika kön.... Tänk på det nästa gång som du pratar med ett barn om tjej- och pojkfärger och andra typiska saker.
Det är inte det biologiska könet som bestämmer vilken favoritfärg barnet kommer att ha, det beror mer på hur du påverkar barnet.
Ge mig tålamod!
Att vakna femtielvatusen gånger för att vända på sig och sen inte kunna somna om på stört gör att man inte sover så mycket på natten. Desutom känner man efter för mycket o får ränna iväg till toan varenda gång också.
Lägg till en unge som idag bestämde sig för att det var morgon INNAN klockan äns visade 04 så tror jag att du har en aning om vilket morgonhumör jag just nu har. Ja, och just det... Jag har nu också fått skavsår i öronen av allt mamma som sen inte ens leder till en fråga. Bara ordet mamma.
Jag är trött, får återkomma när jag är på bättre humör.
Lägg till en unge som idag bestämde sig för att det var morgon INNAN klockan äns visade 04 så tror jag att du har en aning om vilket morgonhumör jag just nu har. Ja, och just det... Jag har nu också fått skavsår i öronen av allt mamma som sen inte ens leder till en fråga. Bara ordet mamma.
Jag är trött, får återkomma när jag är på bättre humör.
tisdag 8 november 2011
When we stand together
Ett av mina favoritband har gjort det igen, en bra låt och en bra video. Lyssna o njut!
Hur många fingrar som blev över låter jag vara osagt, det räcker att det är plural.
Om man kan räkna de sammanlagda antalet sovtimmar på en hand och ändå få fingrar över. Får man kalla det en dålig nattsömn då?
//vill gå och lägga mig igen, men får bita i det sura äpplet o vakna till istället...
//vill gå och lägga mig igen, men får bita i det sura äpplet o vakna till istället...
måndag 7 november 2011
Bildbevis lovades, bildbevis levereras
Det här är lite av det jag o sonen har gjort idag.
Andra saker vi har gjort idag är; matat kamikazefåglarna, räffsat undan lite löv, plockat in lite trädgårdsverktyg o annat som glömts på gården och så har vi haft springtävling naturligtvis. Fast jag behövde inte springa, det räckte med att säga klara, färdiga - SPRIIIING!!! och det tyckte jag räckte väldigt gott.
Och så det bästa av allt - vi har sovit middag. Med andra ord är vi så där lagom nyvakna nu och snart är det dags att börja med maten.
Andra saker vi har gjort idag är; matat kamikazefåglarna, räffsat undan lite löv, plockat in lite trädgårdsverktyg o annat som glömts på gården och så har vi haft springtävling naturligtvis. Fast jag behövde inte springa, det räckte med att säga klara, färdiga - SPRIIIING!!! och det tyckte jag räckte väldigt gott.
Och så det bästa av allt - vi har sovit middag. Med andra ord är vi så där lagom nyvakna nu och snart är det dags att börja med maten.
Sex timmar kvar sen sover ungen och jag får lägga mig bland mina kuddar igen.
På ett sätt är det ganska skönt att gå upp med sonen på morgonen, han är lugn - det räcker med nått barnprogram för att få lite "egentid". Man känner inte att halva dagen har gått bara för att man kliver upp vid åtta. Det sura är att man just måste gå upp.
Vakna.
Inte få ligga kvar under sitt varma, goa täcke med sin fluffiga kudde.
Men vet ni, det är bara - ungefär - sex timmar kvar sen sover ungen och jag får lägga mig bland mina kuddar igen.
Vakna.
Inte få ligga kvar under sitt varma, goa täcke med sin fluffiga kudde.
Men vet ni, det är bara - ungefär - sex timmar kvar sen sover ungen och jag får lägga mig bland mina kuddar igen.
Idag ska det banne mig bli lite höstfint här hemma.
Jodå, serru! Igår tog jag mig i kragen o inhandlade lite växter som ska planteras idag. Betoning på lite. Men fiiiint ska det blir och jag slog till o med på stort och köpte en lykta som ska passa in i arrrangemanget.
Återkommer med bild, typ när solen gått upp och jag fått i mig lite koffein.
Återkommer med bild, typ när solen gått upp och jag fått i mig lite koffein.
söndag 6 november 2011
Uppäten av kamikazefåglar, eller?
Innan jag klev upp i morse tänkte jag att man kanske skulle ta en utedag på trädgården. Meeeen.... Det är dimmigt, blött och allmänt trist där ute.
Ser ni småfåglarna i kanten på bilden? De tror att de kan ta sig in i huset genom att picka på mina fönster. Eller rent av köra rätt in i dem, gång på gång. Kamikazefåglar.
Ser ni småfåglarna i kanten på bilden? De tror att de kan ta sig in i huset genom att picka på mina fönster. Eller rent av köra rätt in i dem, gång på gång. Kamikazefåglar.
fredag 4 november 2011
Jag säger inte att man inte ska ta upp saken med de berörda först, jag säger att man inte ska vända sig om.
Jag får lite känslan av att förklara mig lite. Det här med att anmäla när man hör varningsklockor av olika slag; för barnmisshandel, för ett allvarligt brott, för... Det som man reagerade mot.
Det har varit en aning för många artiklar om barnmisshandel/övergrepp under bara det senaste halvåret som gör att jag tycker att man inte ska avstå att anmäla en närstående om man får känslan att något är skumt. Däremot säger jag inte att man inte först ska ta upp det med personen/personerna i fråga först.
"Hur menar du nu?" "Vad är anledningen till att ni gör så där?" "Behöver du hjälp?"
Jag tycker inte att våran feghet ska drabba barnen.
Pojkens dagis slog inte larm trots misstankar
80 skador funna på litet barn
Mordet på pojken i Ljungby
Listan kan göras ännu längre. Tyvärr.
Jag ser ju att risken med att jag skrivet öppet om att jag anser att man ska anmäla kan ge mig personliga konsekvenser, som att vänner inte berättar "pinsamt roliga saker" som hänt. Men jag hoppas också att de som känner att de måste avstå att berätta, avstår av andra skäl.
Jag ser inte barn nakenhet som enbart sexuellt. Jag anser inte att det är barnpornografi att filma två lekande nakna barn under en semester som ett minne.
Jag både duschar och badar naken med min son, och han frågar vad olika delar av mig heter. Och jag svarar. "Det är är min snippa, det där är mina bröst, det där är min stortå" Inga kruseduller, bara raka svar.
När sonen häromdagen fick tag i en av mina tamponger fick jag snällt förklara vad det var för något. Att budskapet inte gick ända vägen och att han ändå trodde det var en supp ser jag som en rolig grej.
När det gäller barn, människor överhuvudtaget, är inte allt svart eller vitt. Nakna barn är inte sexuella bara för att de är nakna. Ett barn med brännskador är inte automatiskt misshandlad. Men vi måste börja lyssna mer på vad som sägs inom oss, om det är något som inte står rätt till kan vi inte skylla på att det var ju min syster, hon skulle aldrig eller vi har inte hunnit än.
Det har varit en aning för många artiklar om barnmisshandel/övergrepp under bara det senaste halvåret som gör att jag tycker att man inte ska avstå att anmäla en närstående om man får känslan att något är skumt. Däremot säger jag inte att man inte först ska ta upp det med personen/personerna i fråga först.
"Hur menar du nu?" "Vad är anledningen till att ni gör så där?" "Behöver du hjälp?"
Jag tycker inte att våran feghet ska drabba barnen.
Pojkens dagis slog inte larm trots misstankar
80 skador funna på litet barn
Mordet på pojken i Ljungby
Listan kan göras ännu längre. Tyvärr.
Jag ser ju att risken med att jag skrivet öppet om att jag anser att man ska anmäla kan ge mig personliga konsekvenser, som att vänner inte berättar "pinsamt roliga saker" som hänt. Men jag hoppas också att de som känner att de måste avstå att berätta, avstår av andra skäl.
Jag ser inte barn nakenhet som enbart sexuellt. Jag anser inte att det är barnpornografi att filma två lekande nakna barn under en semester som ett minne.
Jag både duschar och badar naken med min son, och han frågar vad olika delar av mig heter. Och jag svarar. "Det är är min snippa, det där är mina bröst, det där är min stortå" Inga kruseduller, bara raka svar.
När sonen häromdagen fick tag i en av mina tamponger fick jag snällt förklara vad det var för något. Att budskapet inte gick ända vägen och att han ändå trodde det var en supp ser jag som en rolig grej.
När det gäller barn, människor överhuvudtaget, är inte allt svart eller vitt. Nakna barn är inte sexuella bara för att de är nakna. Ett barn med brännskador är inte automatiskt misshandlad. Men vi måste börja lyssna mer på vad som sägs inom oss, om det är något som inte står rätt till kan vi inte skylla på att det var ju min syster, hon skulle aldrig eller vi har inte hunnit än.
torsdag 3 november 2011
Mjölka pappas snopp
Det är inte alltid jag tittar på Uppdrag granskning eller Kalla fakta, eller nått sånt program för den delen. Varför? Jag tycker inte att de visar hela sanningen. De gör som alla andra, vrider o vänder så det ska passa deras programpunkt lite extra. Även om det ligger sanning bakom får man aldrig reda på bådas sidor, hela sanningen eller som oftast inte ens en vettig bakgrund.
Men igår tittade jag, av en slump faktiskt, på Uppdrag granskning. Och det handlade om ett par som blivit oskyldigt anklagade för sexuella övergrepp på sina barn. Och jodå, visst tjöt jag och tyckte att det var jäkligt orättvist. Fel gjort av vissa instanser osv. Men...
Vad skulle du göra om en närstående till dig pratar om en incident där ett barn tar tag i sin pappas snopp? Visst skulle man se till situationen, absolut. Men om du skulle bli orolig? Om den som berättar om incidenten får dig att höra varningsklockor, om ens väldigt svaga. Vad skulle du göra då? Stänga ute klockorna och gå vidare med ditt?
Jag är rädd att många gör det. Jag tror det är fler som gör det än det är de som anmäler. Och det skrämmer mig. Speciellt när det gäller barn. Jag kan inte statistiken på hur många barn som drabbas varje år, varje dag kanske. Det jag känner är att hur låg den än är, är den alldeles för hög.
Att det här föräldraparet drabbats oskyldigt är jätte-, jätteolyckligt. Verkligen. Jag tycker att det är jättetråkigt att det ska behöva drabba oskyldiga. Men jag tycker ändå inte att anmälaren gjorde något fel. När det gäller barn, ser jag hellre att det kommer in en anmälan för mycket än en för lite.
På samma sätt som jag hoppas att andra föräldrar (vuxna) säger till mitt barn när han gör något fel. Och naturligtvis ska jag säga till när jag uppmärksammar något som inte är bra.
Det jag hakade upp mig på under inslaget var att Socialstyrelsen inte kunde gå på tingsrättens dom. Utan att de fortsatte att anklaga föräldrarna. Jag blev förvånad att det inte var mer sammarbete därimellan. Är man friad är man, är man dömd är man. För vad hade hänt om det hade blivit en fällade dom mot föräldrarna? Hade Socialstyrelsen gått på den domen då? Eller skulle de ändå ha hållt en egen "rättegång? Och om den domen var friande. Hade de dömda föräldrarna (behöver inte vara för sexuella anklagelser utan andra som gör att de inte skulle fått fängelse) då fått åka och hämta sina barn?
Ser ni hur jag tänker?
Lagstiftning är fasen inte lätt och jag är glad att jag slipper sitta o försöka vrida o vända på ett ämne så att man ska få med allt och att det ska drabba så få oskyldiga som möjligt. För visst gör nästan alla lagar det. Drabbar oskyldiga emellanåt.
Men igår tittade jag, av en slump faktiskt, på Uppdrag granskning. Och det handlade om ett par som blivit oskyldigt anklagade för sexuella övergrepp på sina barn. Och jodå, visst tjöt jag och tyckte att det var jäkligt orättvist. Fel gjort av vissa instanser osv. Men...
Vad skulle du göra om en närstående till dig pratar om en incident där ett barn tar tag i sin pappas snopp? Visst skulle man se till situationen, absolut. Men om du skulle bli orolig? Om den som berättar om incidenten får dig att höra varningsklockor, om ens väldigt svaga. Vad skulle du göra då? Stänga ute klockorna och gå vidare med ditt?
Jag är rädd att många gör det. Jag tror det är fler som gör det än det är de som anmäler. Och det skrämmer mig. Speciellt när det gäller barn. Jag kan inte statistiken på hur många barn som drabbas varje år, varje dag kanske. Det jag känner är att hur låg den än är, är den alldeles för hög.
Att det här föräldraparet drabbats oskyldigt är jätte-, jätteolyckligt. Verkligen. Jag tycker att det är jättetråkigt att det ska behöva drabba oskyldiga. Men jag tycker ändå inte att anmälaren gjorde något fel. När det gäller barn, ser jag hellre att det kommer in en anmälan för mycket än en för lite.
På samma sätt som jag hoppas att andra föräldrar (vuxna) säger till mitt barn när han gör något fel. Och naturligtvis ska jag säga till när jag uppmärksammar något som inte är bra.
Det jag hakade upp mig på under inslaget var att Socialstyrelsen inte kunde gå på tingsrättens dom. Utan att de fortsatte att anklaga föräldrarna. Jag blev förvånad att det inte var mer sammarbete därimellan. Är man friad är man, är man dömd är man. För vad hade hänt om det hade blivit en fällade dom mot föräldrarna? Hade Socialstyrelsen gått på den domen då? Eller skulle de ändå ha hållt en egen "rättegång? Och om den domen var friande. Hade de dömda föräldrarna (behöver inte vara för sexuella anklagelser utan andra som gör att de inte skulle fått fängelse) då fått åka och hämta sina barn?
Ser ni hur jag tänker?
Lagstiftning är fasen inte lätt och jag är glad att jag slipper sitta o försöka vrida o vända på ett ämne så att man ska få med allt och att det ska drabba så få oskyldiga som möjligt. För visst gör nästan alla lagar det. Drabbar oskyldiga emellanåt.
onsdag 2 november 2011
Här går det undan må ni tro
Ojdå, jag som trodde att det var igår jag skrev något på bloggen upptäckte nu att det var ju inte riktigt så. Öhm, jag har lite glömt bort det tror jag. Fast i tankarna har jag gjort massa trevliga inlägg.
Jag har fortfarande väldiga problem med att få över denna blogg till ett annat konto alt. ändra e-postadressen på detta konto. Fungerar inte så värst bra. Och innan jag fixat det kan jag inte mobilblogga. För visst vill ni se mig in action??
Det som tagit upp alla mina tankar de senaste dagarna är alla förberedelser vi står inför i familjen just nu. Mycket att tänka på, kanske inte så många saker att fixa men man ska komma på dem. Desutom har jag lite tomt på idekontot vad gäller maträtter denna vecka. Och då blir det alltid konstigt i mitt huvud. Så några tips? Vad ska du äta i dag? Imorgon? Give me din matlista så jag kan sno go'bitar ifrån den!!
Och jag lovar att jag ska bättra mig. Jag märker ju helt klart på statistiken om jag skriver intressanta inlägg, speciellt sånna där jag är väldigt öppen. Då jäklar är det många som läser. Det gillar jag!
Så vi hörs lite senare, okej?
Jag har fortfarande väldiga problem med att få över denna blogg till ett annat konto alt. ändra e-postadressen på detta konto. Fungerar inte så värst bra. Och innan jag fixat det kan jag inte mobilblogga. För visst vill ni se mig in action??
Det som tagit upp alla mina tankar de senaste dagarna är alla förberedelser vi står inför i familjen just nu. Mycket att tänka på, kanske inte så många saker att fixa men man ska komma på dem. Desutom har jag lite tomt på idekontot vad gäller maträtter denna vecka. Och då blir det alltid konstigt i mitt huvud. Så några tips? Vad ska du äta i dag? Imorgon? Give me din matlista så jag kan sno go'bitar ifrån den!!
Och jag lovar att jag ska bättra mig. Jag märker ju helt klart på statistiken om jag skriver intressanta inlägg, speciellt sånna där jag är väldigt öppen. Då jäklar är det många som läser. Det gillar jag!
Så vi hörs lite senare, okej?
lördag 29 oktober 2011
”De hade pratat om att göra en anmälan men inte hunnit”
Ur: ”Dagispersonal slog inte larm trots misstankar om misshandel mot en 2-årig pojke”: /Mitt i Bromma tisdag 23 augusti 2011
”En tvåårig pojke kom in till sjukhuset med en svår brännskada. Sjukhuspersonalen upptäckte att pojken dessutom hade blåmärken över hela kroppen och anmälde föräldrarna till polisen. Åtal väcktes mot föräldrarna och de dömdes för grov misshandel. Under förhandlingarna kom det fram att dagispersonalen hade förstått att något inte stod rätt till med pojken, som vid blöjbyten ofta hade blåmärken. Det fanns också tecken på att pojken vanvårdades. Dagispersonalen är enligt lag skyldig att kontakta socialtjänsten så fort de misstänker att ett barn far illa. Dagispersonalen uppgav att de hade pratat om att göra en anmälan men ännu inte hade hunnit, samt att de i fortsättningen ska slå larm tidigare”.
Barn har rätt till skydd mot våld och vanvård. Dagispersonal – alla myndigheter vars verksamhet berör barn – har alltid en skyldighet att anmäla misstankar om detta till socialtjänsten. Ett barn som uppvisar blåmärken och tecken på vanvård är beroende av vuxna som ser och dessutom agerar till skydd för det. Det finns inte tid för bortförklaringar och undanflykter. Att blunda för tecken på misshandel och vanvård är att kränka det enskilda barnet och dess rättigheter.
Fall som ovan visar att det inom svensk myndighetsutövning finns akuta behov av ett uppdaterat synsätt på vad barn är, behöver och har rätt till. Barnkonventionen står för en sådan uppdaterad syn. Vore barnkonventionen svensk lag skulle myndigheter tvingas uppdatera sina kunskaper – de skulle tvingas ta barns rättigheter och behov på större allvar.
Det här var bara ett av flera exempel på undanflykter. Fler hittar du i vår film: ”UNICEF accepterar inte att man skyller ifrån sig”.
Text och bild är hämtad från www.unicef.se.
 |
CC/Treehouse1977 |
Barn har rätt till skydd mot våld och vanvård. Dagispersonal – alla myndigheter vars verksamhet berör barn – har alltid en skyldighet att anmäla misstankar om detta till socialtjänsten. Ett barn som uppvisar blåmärken och tecken på vanvård är beroende av vuxna som ser och dessutom agerar till skydd för det. Det finns inte tid för bortförklaringar och undanflykter. Att blunda för tecken på misshandel och vanvård är att kränka det enskilda barnet och dess rättigheter.
Fall som ovan visar att det inom svensk myndighetsutövning finns akuta behov av ett uppdaterat synsätt på vad barn är, behöver och har rätt till. Barnkonventionen står för en sådan uppdaterad syn. Vore barnkonventionen svensk lag skulle myndigheter tvingas uppdatera sina kunskaper – de skulle tvingas ta barns rättigheter och behov på större allvar.
Det här var bara ett av flera exempel på undanflykter. Fler hittar du i vår film: ”UNICEF accepterar inte att man skyller ifrån sig”.
Text och bild är hämtad från www.unicef.se.
fredag 28 oktober 2011
”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”
Varje år far barn i Sverige illa på grund av okunskap, rädsla, lathet eller att personer som borde ta ansvar inte gör det. Varför är det så? Det ska vi ta reda på. (Idag på FN-dagen den 24 oktober drar vi igång vår egen variant av ett ”realtidsgräv” på temat undanflykter.)
En person som fått höra många skylla ifrån sig och komma med undanflykter är författaren och skådespelaren Morgan Alling. Här kommer hans egen berättelse:
- ”Åh, Morgan så roligt att se dig igen efter alla dessa år!”
Jag och min fru Anna-Maria står utanför det hus jag och min bror var fosterhemsplacerad i som femåring. Ett hem som var fint utåt sett med kyrkobesök och söndagsskola, men innanför väggarna var det inte lika fint. Där pågick fysiska och psykiska bestraffningar, tvångsmatning och vi kunde bli inlåsta i ett litet rum i flera timmar medan familjen åkte iväg.
När vi står där i solskenet kommer några grannar glatt ut och vi småpratar om allt. Plötsligt från ingenstans säger någon allvarligt:
- ”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”
Jag söker Anna-Marias blick samtidigt som jag försöker lindra deras dåliga samvete:
- ”Ja, nej, vad skulle ni göra”, skrattar jag.
I bilen på väg hem kan Anna-Maria inte hålla sig längre.
- ”Det där var inte okej! Man kommer inte 35 år senare och säger att man hörde era rop på hjälp men valde att inget göra!”
- ”Det är inte så himla lätt”, försöker jag.
- ”Jo, det är lätt när man hör barn blir sönderslagna”, fortsätter min arga vackra fru.
Självklart har hon rätt! Man får inte vara tyst, man knackar på och frågar om man kan hjälpa till. Nästa gång ska förövarna veta att grannarna hör och då är det inte lika lätt att slå. Klart de har dåligt samvete, det ska de ha. Hade de valt att ta sitt sociala ansvar hade de varit stolta i 35 år istället.
Det handlar om medmänsklighet, moral och civilkurage och det gäller alla; grannar, vänner, släktingar, klasskamrater, lärare, poliser, sociala myndigheter, politiker, rättsväsendet, ja alla i hela samhället.
De som far illa ska känna att de inte är ensamma i sin smärta. De måste känna att hela samhället står bakom de, att vi är en enda stor massa av civilkurage. Men då krävs det att vi pratar med varandra. Vi knackar på.
Idag lever 100 000-tas barn med svek, lögner, smärta. Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp, barn till missbrukare, som blir mobbade i skolan, flyktingbarn som inte får rättvis bedömning. Barn som står utanför sina egen dörr med handen på handtaget och ont i magen för hur deras föräldrar mår, ont i magen för att gå till skolan.
115 000 barn ringde till BRIS förra året.
20 000 lever inom socialtjänstens beskydd.
Det som gör mig förbannad är att till varje utsatt barn så finns det minst flera personer som sett, hört men ingenting gjort. När det sen uppdagas skyller folk ifrån sig. Kanske är det mänskligt att inte vilja vara den personen som gjort fel. Men för mig tar man ansvar för sina handlingar. Att man gör fel och misstag är mänskligt, det gör vi alla varje dag och det är OK, men problemet är när man inte erkänner sina fel och sen rättar till det.
Vad ska man göra då?
Det är ganska lätt. Man engagerar sig, pratar, lägger en hand på axeln, ger beröm, lyssnar, tar strid för mänskliga rättigheter. Man står upp för den maktlösa individen. Man knackar på. Man ringer till alla de organisationer och myndigheter som arbetar dagligen med utsatta barn. Att inte göra det när man ser någon som far illa är också ett val.
Tar man inte sitt sociala och moraliska ansvar får man stå 35 år senare framför ett hus som Gud glömde och skämmas.
/Morgan Alling
(Jag är lite seg i starten, så dessa inlägg kommer lite försenat. Men de är så läsvärda att jag struntar i det och visar att jag inte tänker skylla ifrån mig.
Text och bild är hämtad från www.unicef.se och du kan läsa mer om deras kampanj UNICEF gillar inte att man skyller ifrån sig på deras hemsida.)
En person som fått höra många skylla ifrån sig och komma med undanflykter är författaren och skådespelaren Morgan Alling. Här kommer hans egen berättelse:
 |
| Morgan Alling. Foto: Thron Ullberg |
Jag och min fru Anna-Maria står utanför det hus jag och min bror var fosterhemsplacerad i som femåring. Ett hem som var fint utåt sett med kyrkobesök och söndagsskola, men innanför väggarna var det inte lika fint. Där pågick fysiska och psykiska bestraffningar, tvångsmatning och vi kunde bli inlåsta i ett litet rum i flera timmar medan familjen åkte iväg.
När vi står där i solskenet kommer några grannar glatt ut och vi småpratar om allt. Plötsligt från ingenstans säger någon allvarligt:
- ”Vi hörde hur ni skrek, men vad skulle vi göra?”
Jag söker Anna-Marias blick samtidigt som jag försöker lindra deras dåliga samvete:
- ”Ja, nej, vad skulle ni göra”, skrattar jag.
I bilen på väg hem kan Anna-Maria inte hålla sig längre.
- ”Det där var inte okej! Man kommer inte 35 år senare och säger att man hörde era rop på hjälp men valde att inget göra!”
- ”Det är inte så himla lätt”, försöker jag.
- ”Jo, det är lätt när man hör barn blir sönderslagna”, fortsätter min arga vackra fru.
Självklart har hon rätt! Man får inte vara tyst, man knackar på och frågar om man kan hjälpa till. Nästa gång ska förövarna veta att grannarna hör och då är det inte lika lätt att slå. Klart de har dåligt samvete, det ska de ha. Hade de valt att ta sitt sociala ansvar hade de varit stolta i 35 år istället.
Det handlar om medmänsklighet, moral och civilkurage och det gäller alla; grannar, vänner, släktingar, klasskamrater, lärare, poliser, sociala myndigheter, politiker, rättsväsendet, ja alla i hela samhället.
De som far illa ska känna att de inte är ensamma i sin smärta. De måste känna att hela samhället står bakom de, att vi är en enda stor massa av civilkurage. Men då krävs det att vi pratar med varandra. Vi knackar på.
Idag lever 100 000-tas barn med svek, lögner, smärta. Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp, barn till missbrukare, som blir mobbade i skolan, flyktingbarn som inte får rättvis bedömning. Barn som står utanför sina egen dörr med handen på handtaget och ont i magen för hur deras föräldrar mår, ont i magen för att gå till skolan.
115 000 barn ringde till BRIS förra året.
20 000 lever inom socialtjänstens beskydd.
Det som gör mig förbannad är att till varje utsatt barn så finns det minst flera personer som sett, hört men ingenting gjort. När det sen uppdagas skyller folk ifrån sig. Kanske är det mänskligt att inte vilja vara den personen som gjort fel. Men för mig tar man ansvar för sina handlingar. Att man gör fel och misstag är mänskligt, det gör vi alla varje dag och det är OK, men problemet är när man inte erkänner sina fel och sen rättar till det.
Vad ska man göra då?
Det är ganska lätt. Man engagerar sig, pratar, lägger en hand på axeln, ger beröm, lyssnar, tar strid för mänskliga rättigheter. Man står upp för den maktlösa individen. Man knackar på. Man ringer till alla de organisationer och myndigheter som arbetar dagligen med utsatta barn. Att inte göra det när man ser någon som far illa är också ett val.
Tar man inte sitt sociala och moraliska ansvar får man stå 35 år senare framför ett hus som Gud glömde och skämmas.
/Morgan Alling
(Jag är lite seg i starten, så dessa inlägg kommer lite försenat. Men de är så läsvärda att jag struntar i det och visar att jag inte tänker skylla ifrån mig.
Text och bild är hämtad från www.unicef.se och du kan läsa mer om deras kampanj UNICEF gillar inte att man skyller ifrån sig på deras hemsida.)
Jag tror att han vill mig något, jag kan bara inte luska ut vad det är...
Ser ni den fina målningen inne på toaväggen också? Det är Lellefant. Tänkte om ni blev nyfikna...
Nu har jag fått en sån där snilleblixt igen...
Ni vet, som med förvaringsskåpen i matvarubutikerna som även är kylskåp. Denna vecka har jag nämligen gått upp alldeles för tidigt för mitt eget bästa. Jag menar, till o med hunden tycker det är för tidigt och vägrar gå ut i mörkret för att pinka. Det är en stor sak för honom ska ni veta, slippa ett hoppande barn och få ligga ute i kylan alldeles själv - där man kan lukta på blommorna och höra fåglarna och sniffa på dofter som kommer farande från skogen.
Vad sägs om att biblioteket öppnar kl 7 istället för 10 på vardagar? Eller om man kan spatsera runt o fixa sina inköp i olika butiker och affärer innan kl 10? Då allt magiskt öppnar. För en småbarnsmorsa så har halva dagan gått redan när klockan slagit 10. Desutom är det då dags att börja förbereda lunchen och sen är det vila, efter det är det ju redan eftermiddag och man har fullt upp med att fixa inför middagen under tiden som barn ska lekas med.
Visst låter det bra??
Vad sägs om att biblioteket öppnar kl 7 istället för 10 på vardagar? Eller om man kan spatsera runt o fixa sina inköp i olika butiker och affärer innan kl 10? Då allt magiskt öppnar. För en småbarnsmorsa så har halva dagan gått redan när klockan slagit 10. Desutom är det då dags att börja förbereda lunchen och sen är det vila, efter det är det ju redan eftermiddag och man har fullt upp med att fixa inför middagen under tiden som barn ska lekas med.
Visst låter det bra??
torsdag 27 oktober 2011
Barns rätt stärks om barnkonventionen blir lag
Om barnkonventionen blev svensk lag skulle domstolar och myndigheter vara tvungna att tillämpa den. De skulle också kunna ställas till svars om de valde att strunta i den, och barns mänskliga rättigheter skulle tas på större allvar. Det visar en ny rapport om barnkonventionens status i Sverige, från UNICEF och Raoul Wallenberginstitutet.
Idag gäller inte FN:s konvention om barnets rättigheter som svensk lag. I stället för att inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning, har Sverige valt en transformeringsmetod som innebär att våra lagar ändras och anpassas till konventionens bestämmelser.
Rapporten visar på argument för och emot inkorporering utifrån den politiska debatten, och är en genomgång av utredningar, rättsfall och forskning inom området. Slutsatsen är att den nuvarande transformeringsmetoden inte räcker för att garantera barn deras rättigheter.
I asylärenden till exempel, förekommer det ofta att man inte tar hänsyn till barnets bästa, eller att det bara nämns i förbigående. Det brister också när det gäller bedömningen av barns egna asylskäl. Även i vårdnadstvister och brottmål, till exempel sexualbrott eller misshandel av barn, saknas ett barnrättsperspektiv.
– Vi ser till exempel att barn betraktas som föräldrars bihang istället för individer med egna rättigheter, säger Christina Heilborn, barnrättsjurist vid UNICEF.
Rapporten pekar på att de argument som förts fram för och emot en inkorporering i första hand är rättspolitiska. Flera av argumenten, som att barnkonventionen inte är skriven på ett språk och med en teknik som passar in i svensk rätt, liksom att det skulle vara problematiskt att den även omfattar ekonomiska och sociala rättigheter, framstår idag som otidsenliga. Europakonventionen om mänskliga rättigheter gjordes ju till svensk lag redan 1995, och används nu naturligt av domstolarna.
Ett viktigt argument mot att göra barnkonventionen till svensk lag har varit att alltför mycket av tolkningsansvaret skulle läggas över på domstolarna, och att risken då är att barnkonventionen skulle tolkas för snävt, så att barns rätt skulle kunna försvagas istället för att stärkas. Rapporten framhåller att rädslan för att juridiken på detta sätt skulle få inflytande över samhällsutvecklingen tycks ha minskat. Ett exempel på det är migrationsrätten, där riksdagen 2006 beslutade att flytta över hela processen från förvaltningsmyndigheter och regering till förvaltningsdomstolar.
Erfarenheten från grannlandet Norge, som har gjort barnkonventionen till lag, visar dessutom att konventionen mycket väl går att tillämpa i domstol.
Överhuvudtaget visar det norska exemplet att inkorporeringen, som gjordes 2003, har varit en framgångsrik metod för att genomföra barnkonventionen. Barns rättsliga ställning har stärkts både rättsligt och i samhället i stort, genom att konventionen blivit mer känd. I Norge har man också kunnat se en tydlig ökning av hänvisningar till barnkonventionen i domstolarnas domar. Som en direkt följd av barnkonventionens artikel 12, har barn över sju års ålder numera en absolut rätt att bli hörda. Barnrättsperspektivet har fått ett större utrymme i både i utlänningslagen och plan- och bygglagen.
– Det krävs att barnkonventionen blir lag även i Sverige för att domstolar och myndigheter verkligen ska använda den i beslutsfattandet, vilket också FN:s barnrättskommitté påtalat i kritiken till Sveriges regering flera gånger, säger Christina Heilborn.
Rapporten konstaterar att det är mer än 20 år sedan som Sverige skrev under barnkonventionen, men att den fortfarande inte har fått det genomslag man hade kunnat hoppas på. År efter år lyfter FN:s barnrättskommitté fram brister, och visar hur Sverige inte följer barnkonventionen (den senaste kritiken kom i början av oktober i år). Enligt rapporten är det därför rimligt att öka trycket genom att göra konventionen till svensk lag, och därmed också öka dess formella status i svensk rätt.
Hör vår barnrättsjurist Christina Heilborn debattera frågan om barnkonventionen som lag i P1 morgon och även som nyhetsinslag i SR Ekot.
Läs hela rapporten online på Scribd!
Läs och ladda ner rapporten som PDF!
Text och bild är hämtad från www.unicef.se
 |
| Emma von Corswant/UNICEF |
Rapporten visar på argument för och emot inkorporering utifrån den politiska debatten, och är en genomgång av utredningar, rättsfall och forskning inom området. Slutsatsen är att den nuvarande transformeringsmetoden inte räcker för att garantera barn deras rättigheter.
I asylärenden till exempel, förekommer det ofta att man inte tar hänsyn till barnets bästa, eller att det bara nämns i förbigående. Det brister också när det gäller bedömningen av barns egna asylskäl. Även i vårdnadstvister och brottmål, till exempel sexualbrott eller misshandel av barn, saknas ett barnrättsperspektiv.
– Vi ser till exempel att barn betraktas som föräldrars bihang istället för individer med egna rättigheter, säger Christina Heilborn, barnrättsjurist vid UNICEF.
Rapporten pekar på att de argument som förts fram för och emot en inkorporering i första hand är rättspolitiska. Flera av argumenten, som att barnkonventionen inte är skriven på ett språk och med en teknik som passar in i svensk rätt, liksom att det skulle vara problematiskt att den även omfattar ekonomiska och sociala rättigheter, framstår idag som otidsenliga. Europakonventionen om mänskliga rättigheter gjordes ju till svensk lag redan 1995, och används nu naturligt av domstolarna.
Ett viktigt argument mot att göra barnkonventionen till svensk lag har varit att alltför mycket av tolkningsansvaret skulle läggas över på domstolarna, och att risken då är att barnkonventionen skulle tolkas för snävt, så att barns rätt skulle kunna försvagas istället för att stärkas. Rapporten framhåller att rädslan för att juridiken på detta sätt skulle få inflytande över samhällsutvecklingen tycks ha minskat. Ett exempel på det är migrationsrätten, där riksdagen 2006 beslutade att flytta över hela processen från förvaltningsmyndigheter och regering till förvaltningsdomstolar.
Erfarenheten från grannlandet Norge, som har gjort barnkonventionen till lag, visar dessutom att konventionen mycket väl går att tillämpa i domstol.
Överhuvudtaget visar det norska exemplet att inkorporeringen, som gjordes 2003, har varit en framgångsrik metod för att genomföra barnkonventionen. Barns rättsliga ställning har stärkts både rättsligt och i samhället i stort, genom att konventionen blivit mer känd. I Norge har man också kunnat se en tydlig ökning av hänvisningar till barnkonventionen i domstolarnas domar. Som en direkt följd av barnkonventionens artikel 12, har barn över sju års ålder numera en absolut rätt att bli hörda. Barnrättsperspektivet har fått ett större utrymme i både i utlänningslagen och plan- och bygglagen.
– Det krävs att barnkonventionen blir lag även i Sverige för att domstolar och myndigheter verkligen ska använda den i beslutsfattandet, vilket också FN:s barnrättskommitté påtalat i kritiken till Sveriges regering flera gånger, säger Christina Heilborn.
Rapporten konstaterar att det är mer än 20 år sedan som Sverige skrev under barnkonventionen, men att den fortfarande inte har fått det genomslag man hade kunnat hoppas på. År efter år lyfter FN:s barnrättskommitté fram brister, och visar hur Sverige inte följer barnkonventionen (den senaste kritiken kom i början av oktober i år). Enligt rapporten är det därför rimligt att öka trycket genom att göra konventionen till svensk lag, och därmed också öka dess formella status i svensk rätt.
Hör vår barnrättsjurist Christina Heilborn debattera frågan om barnkonventionen som lag i P1 morgon och även som nyhetsinslag i SR Ekot.
Läs hela rapporten online på Scribd!
Läs och ladda ner rapporten som PDF!
Text och bild är hämtad från www.unicef.se
"Är det lite genus?"
Karin skriver på sin blogg Ketchupmamman om vad som hände när hennes man gick till jobbet med målade naglar.
>> Kan vara svårt att se skillnad <<
>> Kan vara svårt att se skillnad <<
onsdag 26 oktober 2011
"Vad är det, pappa?"
Fakta: Jag har världens sötaste lilla son.
Bevisning: Vi började morgonen med att göra en deg till lussebullarna. När degen skulle "sova" ville han naturligtvis berätta den stora nyheten för pappan. Så han tog telefonen och fick mig att slå numret. Efter att ha pratat om lite dittan dattan, visat vad han tittat på på TVn o så där skulle han komma till den stora nyheten (det är ju inte var dag vi bakar bullar här hemma precis). Så han stegar fram till platsen degen ligger o jäser, pekar:
- Titta pappa! Vad är det, pappa? WOOOW!!!
(försökte smått smyga in att pappan inte ser det han pekade på, genom telefonen. Och hur löser man det utan bildtelefon? Jo...)
Sonen sträcker fram telefonen ända fram till bunken och ropar:
- WOOOW pappa!!! Titta!!
Bevisning: Vi började morgonen med att göra en deg till lussebullarna. När degen skulle "sova" ville han naturligtvis berätta den stora nyheten för pappan. Så han tog telefonen och fick mig att slå numret. Efter att ha pratat om lite dittan dattan, visat vad han tittat på på TVn o så där skulle han komma till den stora nyheten (det är ju inte var dag vi bakar bullar här hemma precis). Så han stegar fram till platsen degen ligger o jäser, pekar:
- Titta pappa! Vad är det, pappa? WOOOW!!!
(försökte smått smyga in att pappan inte ser det han pekade på, genom telefonen. Och hur löser man det utan bildtelefon? Jo...)
Sonen sträcker fram telefonen ända fram till bunken och ropar:
- WOOOW pappa!!! Titta!!
tisdag 25 oktober 2011
Vet ni vad sånt kan göra med en julmusttokig jänta?
Idag tror jag faktiskt att jag ska skita i att laga någon mat. Skulle varit duktig o gjort antingen gryta eller soppa tänkte jag. Sånna där långkokare som man aldrig har tid med annars. Inte för att de är komplicerade utan vem fasen har tid att vänta tre timmar på mat liksom. Ungefär så.
Och så tror jag faktiskt att jag ska rymma hemifrån en liten liten stund när gubben kommer hem i eftermiddag. Nu har jag veckohandlar TVÅ GÅNGER utan att få se en enda julmustflaska. Vet ni vad sånt kan göra med en julmusttokig jänta? Nää, och du vill inte veta. Men är ni nyfikna kan ni ju fråga min storasyster hur livet tedde sig mellan påskmusten och julmusten. Eller min man hur ihjältjatade hans öron är vid det här laget. Hehe.... Men kom inte o säg att du inte suktat efterflaskorna alla pratat om!
Jo, just det. Rymma. Till en affär som har julmust. Och saffran. Och eventuellt något annat ätbart också.
Och så tror jag faktiskt att jag ska rymma hemifrån en liten liten stund när gubben kommer hem i eftermiddag. Nu har jag veckohandlar TVÅ GÅNGER utan att få se en enda julmustflaska. Vet ni vad sånt kan göra med en julmusttokig jänta? Nää, och du vill inte veta. Men är ni nyfikna kan ni ju fråga min storasyster hur livet tedde sig mellan påskmusten och julmusten. Eller min man hur ihjältjatade hans öron är vid det här laget. Hehe.... Men kom inte o säg att du inte suktat efterflaskorna alla pratat om!
Jo, just det. Rymma. Till en affär som har julmust. Och saffran. Och eventuellt något annat ätbart också.
Ett år senare
Läste lite bland gamla inlägg och upptäckte att jag för precis ett år sedan också klagade på en långdragen förkylning. Den har ju inte hållt i sig sen dess, men just nu känns det banne mig som att den aldrig gått över heller.
Man kan lugnt säga att jag blivit totalt beroende av nässpray och längtar till den dag då det inte känns som att man ska kvävas av snor så fort man försöker skippa sprayet. För nej, det är inte så att jag är utan vara. Nej nej, jag fattar faktiskt inte hur en människa kan producera så mycket klegg. Ärligt. Var kommer allt ifrån?
Döda hjärnceller? Tjaa, det skulle i så fall förklara min glömska och en hel del annat. Så vi kör väl på det då.
Man kan lugnt säga att jag blivit totalt beroende av nässpray och längtar till den dag då det inte känns som att man ska kvävas av snor så fort man försöker skippa sprayet. För nej, det är inte så att jag är utan vara. Nej nej, jag fattar faktiskt inte hur en människa kan producera så mycket klegg. Ärligt. Var kommer allt ifrån?
Döda hjärnceller? Tjaa, det skulle i så fall förklara min glömska och en hel del annat. Så vi kör väl på det då.
Jag tar tillbaka det...
... det ÄR varje dag man får se en soluppgång.
Nån som vill byta unge med mig? Jag tar gärna en som sover, typ jämt.
Nån som vill byta unge med mig? Jag tar gärna en som sover, typ jämt.
måndag 24 oktober 2011
Man får see det från den ljusa sidan, det är inte varje dag man får se en soluppgång...
Efter en nästintill sömnlös natt är det alltid lika kul att gå upp extra tidigt.
torsdag 20 oktober 2011
Givande samtal med Telia aka Felia
I fredags ni vet, då skaffade ju jag mig en ny mobil. Klättrade några steg i tekniktrappstegen. Fick några avundssjuka blickar kastade åt mitt håll. Sånna där saker.
Öhm, jag tror att jag får ta o klättra ner igen. Antingen har jag blivit gammal (och nu pratar vi inte om några få siffror här utan typ 100 år gammal) eller så går tekniken inte framåt längre. Den går tvärsöver, runtomkring och plockar de saftiga äpplena från grannens trädgård.
Igår kväll slutade nämligen tangentbordet att fungera som det skulle för att imorse och på förmiddagen fungera ännu knäppare. Bli helt svart och ibland fungerade "tangenterna" ändå och ibland inte. Väldigt spännande. Inte. Så jag gjorde det alla gör, jag kontaktade återförsäljare och fick faktiskt hjälp - Gå in till butiken så byter de ut telefonen. Den är trasig. Så där ska den inte reagera.
Och jag gjorde som den trevliga damen i telefonen sa. Det var här det började gå riktigt snett.
Jag: Hej, jag var inne i fredags och köpte en Samsung S2. Den var lite knasig igår kväll och i dag på förmiddagen. Jag ringde på butiksnumret och fick information om att jag skulle gå tillbaka med den till butiken.
Försäljaren (lite småsur så där som man kan bli när ens kollega klickat fram alldeles för många nummer på displayen och man själv får ta skulden från otåliga kunder): Jaha, och vad är fel?
Jag: Jo, tangentbordet slutade fungera igår när jag chattade i Wordfeud och idag när jag skrev på Facebook och när jag skrev vanliga SMS.
Försäljaren: Jaha?
Jag: Och så tänkte jag fråga om det finns en instruktionsbok eller nått till telefonen också. Det följde inte med någon.
Försäljaren (suckar och tar ett djupt andetag, hon hade nog rabblat detta några gånger): Nej, instruktionsböcker följer inte med längre. De skulle bli jättetjocka och alldeles för invecklade. Med tanke på dagens teknik.
Jag: Även för sånna där basgrejer som hur man får dit T9 eller lägger upp genvägar?
Försäljaren: Ja.
Jag: Så, hur ska jag kunna veta hur man gör sånna saker?
Försäljaren: Det kan finnas en instruktionsbok på Samsungs hemsida.
Jag: Ja, den har jag hittat. Men den är på engelska och många ord som används är fackord och går inte att söka fram en översättning på. Desutom stämmer den inte helt.
Försäljaren (börjar bli irriterad): Ja, men det är inget vi kan göra något åt. Återigen, det skulle bli tjocka böcker om allt skulle översättas och skrivas.
Jag: Så, då kan jag komma in till er och få lite handledning och sånna här basgrejer?
Försäljaren (tittar lite förskräckt på mig): Nej! Jag har aldrig haft en sån mobil, så det kan jag inte. Föresten kan vi inte lära ut till alla hur Facebook fungerar...
Jag: Nja, fast jag menade ju hur man får dit T9 och lägger till/tar bort appar som följde med telefonen. Sånna saker.
Försäljaren: Då får man fråga vänner och bekanta, och din man. Det är så det fungerar idag.
Ungefär här började även jag tappa tålamodet. Jodå, jag kan vara riktigt otrevlig om det behövs och speciellt om jag inte bemöts särskillt trevligt heller. Under det väldigt givande samtalet fick jag även veta att det inte var fel på telefonen för att tangentbordet hade slutat fungera. Nejdå, fel kunde det inte vara. För det såg ju ut att fungera just då! Men ÅHH!!
Jag tjatade mig till några dagars frist ifall att telefonen skulle dumma sig igen. Känner mig lastgammal och börjar faktiskt allvarligt fundera på var tekniken är på väg när inte ens återförsäljare vet hur sakerna fungerar.
Du ska tänka på den som en dator... Pyttsan! Till o med till datorer får man en skiva med Gör-så-här-tips. Och vad fick man till den här telefonen? Jo, tryck i SIM-kortet och ladda telefonen med sladden. Men inte den minsta slags informationen hur man faktiskt kan använda telefonen, vilka applikationer man inte får ta bort eller ens hur man ändrar inställningarna för att bilderna ska sparas på SD-kortet istället för telefonen. Suck!!
Öhm, jag tror att jag får ta o klättra ner igen. Antingen har jag blivit gammal (och nu pratar vi inte om några få siffror här utan typ 100 år gammal) eller så går tekniken inte framåt längre. Den går tvärsöver, runtomkring och plockar de saftiga äpplena från grannens trädgård.
Igår kväll slutade nämligen tangentbordet att fungera som det skulle för att imorse och på förmiddagen fungera ännu knäppare. Bli helt svart och ibland fungerade "tangenterna" ändå och ibland inte. Väldigt spännande. Inte. Så jag gjorde det alla gör, jag kontaktade återförsäljare och fick faktiskt hjälp - Gå in till butiken så byter de ut telefonen. Den är trasig. Så där ska den inte reagera.
Och jag gjorde som den trevliga damen i telefonen sa. Det var här det började gå riktigt snett.
Jag: Hej, jag var inne i fredags och köpte en Samsung S2. Den var lite knasig igår kväll och i dag på förmiddagen. Jag ringde på butiksnumret och fick information om att jag skulle gå tillbaka med den till butiken.
Försäljaren (lite småsur så där som man kan bli när ens kollega klickat fram alldeles för många nummer på displayen och man själv får ta skulden från otåliga kunder): Jaha, och vad är fel?
Jag: Jo, tangentbordet slutade fungera igår när jag chattade i Wordfeud och idag när jag skrev på Facebook och när jag skrev vanliga SMS.
Försäljaren: Jaha?
Jag: Och så tänkte jag fråga om det finns en instruktionsbok eller nått till telefonen också. Det följde inte med någon.
Försäljaren (suckar och tar ett djupt andetag, hon hade nog rabblat detta några gånger): Nej, instruktionsböcker följer inte med längre. De skulle bli jättetjocka och alldeles för invecklade. Med tanke på dagens teknik.
Jag: Även för sånna där basgrejer som hur man får dit T9 eller lägger upp genvägar?
Försäljaren: Ja.
Jag: Så, hur ska jag kunna veta hur man gör sånna saker?
Försäljaren: Det kan finnas en instruktionsbok på Samsungs hemsida.
Jag: Ja, den har jag hittat. Men den är på engelska och många ord som används är fackord och går inte att söka fram en översättning på. Desutom stämmer den inte helt.
Försäljaren (börjar bli irriterad): Ja, men det är inget vi kan göra något åt. Återigen, det skulle bli tjocka böcker om allt skulle översättas och skrivas.
Jag: Så, då kan jag komma in till er och få lite handledning och sånna här basgrejer?
Försäljaren (tittar lite förskräckt på mig): Nej! Jag har aldrig haft en sån mobil, så det kan jag inte. Föresten kan vi inte lära ut till alla hur Facebook fungerar...
Jag: Nja, fast jag menade ju hur man får dit T9 och lägger till/tar bort appar som följde med telefonen. Sånna saker.
Försäljaren: Då får man fråga vänner och bekanta, och din man. Det är så det fungerar idag.
Ungefär här började även jag tappa tålamodet. Jodå, jag kan vara riktigt otrevlig om det behövs och speciellt om jag inte bemöts särskillt trevligt heller. Under det väldigt givande samtalet fick jag även veta att det inte var fel på telefonen för att tangentbordet hade slutat fungera. Nejdå, fel kunde det inte vara. För det såg ju ut att fungera just då! Men ÅHH!!
Jag tjatade mig till några dagars frist ifall att telefonen skulle dumma sig igen. Känner mig lastgammal och börjar faktiskt allvarligt fundera på var tekniken är på väg när inte ens återförsäljare vet hur sakerna fungerar.
Du ska tänka på den som en dator... Pyttsan! Till o med till datorer får man en skiva med Gör-så-här-tips. Och vad fick man till den här telefonen? Jo, tryck i SIM-kortet och ladda telefonen med sladden. Men inte den minsta slags informationen hur man faktiskt kan använda telefonen, vilka applikationer man inte får ta bort eller ens hur man ändrar inställningarna för att bilderna ska sparas på SD-kortet istället för telefonen. Suck!!
Operation blöjfri går väl sådär om jag ska vara ärlig.
I somras tänkte vi att vi hade gott om tid att få sonen blöjfri, lagom till hösten ungefär. Njaa, riktigt så bra har det väl inte gott. Det började med att jag inte var ledig lika mycket i somras som det var planerat och gubben ville inte ta hela lasset själv. Förstårligt nog.
Och när jag väl fick semester var det inte på tal om att pottträna, skrutten fick vattenkoppor. Första dagen på semstern dök den första koppan upp. Och lagom till att vi anlänt till fina semsterstället (svärföräldrarna) var han full av dem och vi hade en veckas vakennätter att se fram emot. Eller bak på nu alltså. Suck! Fy fasen att få den där hemska sjukdomen precis i sommarvärmen, rekordvarmt - tropik nätter osv.
Sen var det jobb igen, och dagis, och nu är vi här. Utan jobb men med dagis. Och där verkar han vilja kissa på toan titt som tätt. Till o med att han haft en helt torr dag. Imponerad! Speciellt eftersom det var han som sa till varje gång och inte personalen.
Men, intresset för att gå utan blöja och därmed kissa/bajsa på pottan eller toaletten vill liksom inte infinna sig. Utan blöja - JA! Göra behov på toaletten - NEJ! Och jag vill inte tjata. Jag vill inte göra detta till en stor grej, inte berömma mig blå varje gång han gjort något på toan och inte skälla när han råkar göra det på golvet istället. Att gå på toaletten måste få bli en naturlig del av vardagen.
Så hur gör man? Är enda sättet att bunkra upp med ett storpack tvättmedel och ett berg av byxor eller finns det något annat sätt? Tips tack! Praktiskt tips.
Det som jag märkt inte fungerar är;
- läsa en saga på toan/pottan för att han ska sitta still en stund.
- sätta pottan framför TVn så att han ska sitta still en stund.
- berömma varje gång han kissar på toan (slutar med att han går och spolar hela tiden och klappar händerna efter varje gång).
- belöningssystem.
Kanske fungerar om ett tag, men just nu har han alldeles för många myror i baken för att sitta still en längre stund.
Och när jag väl fick semester var det inte på tal om att pottträna, skrutten fick vattenkoppor. Första dagen på semstern dök den första koppan upp. Och lagom till att vi anlänt till fina semsterstället (svärföräldrarna) var han full av dem och vi hade en veckas vakennätter att se fram emot. Eller bak på nu alltså. Suck! Fy fasen att få den där hemska sjukdomen precis i sommarvärmen, rekordvarmt - tropik nätter osv.
Sen var det jobb igen, och dagis, och nu är vi här. Utan jobb men med dagis. Och där verkar han vilja kissa på toan titt som tätt. Till o med att han haft en helt torr dag. Imponerad! Speciellt eftersom det var han som sa till varje gång och inte personalen.
Men, intresset för att gå utan blöja och därmed kissa/bajsa på pottan eller toaletten vill liksom inte infinna sig. Utan blöja - JA! Göra behov på toaletten - NEJ! Och jag vill inte tjata. Jag vill inte göra detta till en stor grej, inte berömma mig blå varje gång han gjort något på toan och inte skälla när han råkar göra det på golvet istället. Att gå på toaletten måste få bli en naturlig del av vardagen.
Så hur gör man? Är enda sättet att bunkra upp med ett storpack tvättmedel och ett berg av byxor eller finns det något annat sätt? Tips tack! Praktiskt tips.
Det som jag märkt inte fungerar är;
- läsa en saga på toan/pottan för att han ska sitta still en stund.
- sätta pottan framför TVn så att han ska sitta still en stund.
- berömma varje gång han kissar på toan (slutar med att han går och spolar hela tiden och klappar händerna efter varje gång).
- belöningssystem.
Kanske fungerar om ett tag, men just nu har han alldeles för många myror i baken för att sitta still en längre stund.
Liten blir stor, del 3
Såg en lapp idag när jag lämnade pojken på dagis. Och fick en liten liten knuta i bröstet. Jo, det är sant! På lappen står det nämligen att han ska börja gå på gympa. Fatta!! Jag har ett barn som är så stor nu att han ska få gå till skolans gympasal och springa efter bollar, klättra i stegarna och vara allmänt, tjaa - sig själv.
På att-göra-listan hamnar nu Inköp av inneskor. Så, alla ni som har barn som gympar... Vilken sorts innesko ska man satsta på. En sko eller en sockeplast/moccasin?
På att-göra-listan hamnar nu Inköp av inneskor. Så, alla ni som har barn som gympar... Vilken sorts innesko ska man satsta på. En sko eller en sockeplast/moccasin?
tisdag 18 oktober 2011
Varför är det inte natt längre, just idag iallafall?
Man brukar ju säga "Sol inne, sol i sinne" eller nått liknande. Fungerar det på samma sätt med hösten och vinter?
Idag känns nämligen som en sån där dag då man inte ska kliva upp ur sängen. När man känner i varenda fiber i kroppen att nått, ungefär allt, kommer gå på tok.
Ryggen är helknasig och jag är tung i huvudet av antingen för lite eller för hård sömn. Gissar på för lite. Lite kaffe och några Ballerina-pepparkaks-kex på det kanske får igång huvudet lite ändå. Håll tummarna, eller se till att den där förjordade gula mackapären på himmeln kommer fram igen.
//trött
Idag känns nämligen som en sån där dag då man inte ska kliva upp ur sängen. När man känner i varenda fiber i kroppen att nått, ungefär allt, kommer gå på tok.
Ryggen är helknasig och jag är tung i huvudet av antingen för lite eller för hård sömn. Gissar på för lite. Lite kaffe och några Ballerina-pepparkaks-kex på det kanske får igång huvudet lite ändå. Håll tummarna, eller se till att den där förjordade gula mackapären på himmeln kommer fram igen.
//trött
lördag 15 oktober 2011
Help please!
Nu när jag blivit ett med tekniken, eller njaa... Det är väl att överdriva. Jag har närmat mig den övriga civilisationens teknikkunskap men står ändå flera kilometer bakom. I en plåtburk. I en sänka. Bakom en stor asp.
Hur eller hur, jag skulle vilja be om hjälp. Så här är det, jag var tvungen att byta e-postadress pga min snålhet och har nu alltså en ny sådan. E-postadress, inte snålhet. Men... Blogger vill inte riktigt sammarbeta genom att ändra min gamla adress till den nya. Och eftersom alla kommentarer o dylikt skickas till den gamla adressen vill jag ju byta. Den försvinner ju snart ändå. Och när den försvinner lär jag inte ens kunna logga in på blogger. Suck!
Så hur gör man det? Byter inloggningsadress på blogger.
Nästa sak gäller mest min telefon, en S2. Alla dessa widgetar och genvägar. Market och andra appar. Vilka måste jag ha? Exempelvis, GoogleMaps är ju bra, men jag behöver inte veta exakt var jag befinner mig just nu. Så hur stänger jag av. Och sen på den funktionen/appen/widgeten/vad-fan-det-nu-är???
Känner mig som en gammal tant med rullator på väg till ett PRO-möte där man ska lära sig hur en knapptelefon som man inte längre behöver veva igång fungerar. Steg 1, lyft på luren. Steg 2, tryck på knapparna. JO! På den nivån är det...
Hur eller hur, jag skulle vilja be om hjälp. Så här är det, jag var tvungen att byta e-postadress pga min snålhet och har nu alltså en ny sådan. E-postadress, inte snålhet. Men... Blogger vill inte riktigt sammarbeta genom att ändra min gamla adress till den nya. Och eftersom alla kommentarer o dylikt skickas till den gamla adressen vill jag ju byta. Den försvinner ju snart ändå. Och när den försvinner lär jag inte ens kunna logga in på blogger. Suck!
Så hur gör man det? Byter inloggningsadress på blogger.
Nästa sak gäller mest min telefon, en S2. Alla dessa widgetar och genvägar. Market och andra appar. Vilka måste jag ha? Exempelvis, GoogleMaps är ju bra, men jag behöver inte veta exakt var jag befinner mig just nu. Så hur stänger jag av. Och sen på den funktionen/appen/widgeten/vad-fan-det-nu-är???
Känner mig som en gammal tant med rullator på väg till ett PRO-möte där man ska lära sig hur en knapptelefon som man inte längre behöver veva igång fungerar. Steg 1, lyft på luren. Steg 2, tryck på knapparna. JO! På den nivån är det...
fredag 14 oktober 2011
Att det ska vara så svårt att välja...
Är inne på att skaffa en ny mobil. Inte för att min är dålig, men för det jag använder den och vill använda den till så, ja... Då är den faktiskt lite dålig. Nu när jag tänker efter. Men den är ju inte trasig eller nått. Och då är det extra svårt för en sån som mig att motivera varför man ska skaffa sig något nytt. Känns så onödigt.
Den jag är inne på är en Samsung Galaxy S2. Nån med erfarenhet av en sån?
Men fy fasen vilken djungel det är med abonnemang. Blir tokig. Och vad jag än skulle välja så blir ju månadskostnaden högre än vad jag har nu. Så hur jag än gör kommer det att kännas som ett nerköp. Pengamässigt alltså. Teknikmässigt kommer jag gå en hel del trappsteg uppåt.
Så det jag undrar är, hur fasen gör man för att jämföra mobilabonnemangen på ett vettigt sätt? Och vart fasen ska jag kolla!? Säg inte compricer.se eller nån annan sån sida, jag vill kunna läsa om abonnemangen på ett vettigt sätt och jämföra ordentligt.
Föresten, betyder fria sms automatiskt fria mms? Eller ingår mms i datatrafiken?
Det jag vill är att kunna är att ringa (lite), smsa/mmsa (mycket) och surfa på mobilen. Som alla andra ju!
Aggrrhh, blir tokig!
Den jag är inne på är en Samsung Galaxy S2. Nån med erfarenhet av en sån?
Men fy fasen vilken djungel det är med abonnemang. Blir tokig. Och vad jag än skulle välja så blir ju månadskostnaden högre än vad jag har nu. Så hur jag än gör kommer det att kännas som ett nerköp. Pengamässigt alltså. Teknikmässigt kommer jag gå en hel del trappsteg uppåt.
Så det jag undrar är, hur fasen gör man för att jämföra mobilabonnemangen på ett vettigt sätt? Och vart fasen ska jag kolla!? Säg inte compricer.se eller nån annan sån sida, jag vill kunna läsa om abonnemangen på ett vettigt sätt och jämföra ordentligt.
Föresten, betyder fria sms automatiskt fria mms? Eller ingår mms i datatrafiken?
Det jag vill är att kunna är att ringa (lite), smsa/mmsa (mycket) och surfa på mobilen. Som alla andra ju!
Aggrrhh, blir tokig!
lördag 8 oktober 2011
Bibblan är helt klart underskattat!
Och speciellt dockskåpet som finns där. Ojojoj, det kan gå väldigt långa och koncentrerade minuter innan grabben ens tänker på att kolla var jag är, vad som händer i omgivningen eller bara springa runt och bläddra i alla färggranna böcker omkring.
Nån dag ska jag ha kameran i beredskap och fånga hans koncentration på bild. Jag lovar!
Nån dag ska jag ha kameran i beredskap och fånga hans koncentration på bild. Jag lovar!
onsdag 5 oktober 2011
"Och var parkerar man bilen?"
Just nu är bilar väldigt hett hos pojken, allt som har hjul egentligen. Allt från cyklar och rullstolar till traktorer och bussar. Men hjul ska de ha. När det gäller den äkta varan alltså.
En ny grej som jag lagt märke till på sistone är att hans fantasi har börjat gå på ett snäpp högre än vanligt. Nu är det inte bara bilar som får vara bilar här hemma. Nu kan en äppelbit eller en köttbulle fungera perfekt som en bil.
Aha, tänker mamman då. Ett perfekt tillfälle o få en kanske inte så stillasittande unge att få i sig lite mat. För var parkerar man bilen?Om inte i munnen!
Fast jag är ärlig med att det inte är helt genomtänkt för även andra "bilar" får parkera i munnen. Pinnar, leksaker.... Min bil... Tydligen väldigt god att slicka på.
En ny grej som jag lagt märke till på sistone är att hans fantasi har börjat gå på ett snäpp högre än vanligt. Nu är det inte bara bilar som får vara bilar här hemma. Nu kan en äppelbit eller en köttbulle fungera perfekt som en bil.
Aha, tänker mamman då. Ett perfekt tillfälle o få en kanske inte så stillasittande unge att få i sig lite mat. För var parkerar man bilen?Om inte i munnen!
Fast jag är ärlig med att det inte är helt genomtänkt för även andra "bilar" får parkera i munnen. Pinnar, leksaker.... Min bil... Tydligen väldigt god att slicka på.
tisdag 4 oktober 2011
Kläder efter väder
I helgen som var samlade jag ihop familjen för en liten brunch. Och lat som jag numera är ville jag göra det otroligt enkelt för mig, ja för oss. Så. Det blev korvgrillning utomhus.
Nästan hela gänget samlat, bara en liten (systersonen) plus en stor (gubben alltså) skruttunge som vägrade fastna på bild. Ska jag göra er avundsjuka också? Detta är typ våran bakgård... Med både blåbär, lingon och kantareller på.
Gillar gubbens kommentar: Varför har vi inte gjort så har förrut?
Mjo, kanske för att jag alltid fått ett nej om det tidigare. HAHA!
 |
Gillar gubbens kommentar: Varför har vi inte gjort så har förrut?
Mjo, kanske för att jag alltid fått ett nej om det tidigare. HAHA!
måndag 3 oktober 2011
Dagisfotografering
Det är alltid lika spännande med fotografering på förskolor. Paniken, kaoset och lättnaden över att inte behöva jobba där - just den dagen.
I år var inget undantag, skrattar personalen när de tar hand om småttingar upp till 3-4 år. Trötta, hungriga och jag-vill-gå-ut-och-leka-nu-småttingar. Lovely! Först var fotografen försenad, väl på plats insisterar han på att skruva isär och montera om personalens soffa för att den bättre ska passa in i bilden. (Ska bli spännande o se om den verkligen kommer med i bilden eller bara skulle vara fin i ett hörn i fotografens hjärna.) Och eftersom fotograferingen skedde både i personalrummet och i matsalen hade personalen ingen chans att ge ungarna mat där. Typ som den viktiga nu-höjer-vi stämningen-och-blodsockernivån-till-det-normala fruktstunden.
Jojo, de kan ta sin fruktstund på andra ställen och de gjorde säkert också. Jag menar, de låter ju inte barnen svälta pga en fotografering. Men de är många små på samma ställe och det blir lätt kaos i vanliga fall när frukten kommer fram och alla sånger ska sjungar och sagor berättas. Därför går en del iväg (varav min son) och en del stannar kvar på avdelningen.
När dessa stackars barn fick lunch idag är jag nyfiken på att få höra imorgon. Mer än en timmes försening blev det. Och som alla vet.... Att få små barn att sitta still, inte bara en gång utan två, är inte det lättaste. Det tar tid - mycket lång tid ibland. Och fotografen skulle egentligen slutat vid 10:30, tror jag. Lunchen början vid 11, för första gänget. Hmm, sen lunch + sen middagsvila = supergriniga ungar.
Jo, jag är verkligen glad att det där inte var min arbetsplats idag. Och jag är verkligen glad att pojken inte gick sina timmar där idag utan kommer få mer normala dagar resten av veckan istället. Kan inte vara en så roliga kväll för en del föräldrar idag...
I år var inget undantag, skrattar personalen när de tar hand om småttingar upp till 3-4 år. Trötta, hungriga och jag-vill-gå-ut-och-leka-nu-småttingar. Lovely! Först var fotografen försenad, väl på plats insisterar han på att skruva isär och montera om personalens soffa för att den bättre ska passa in i bilden. (Ska bli spännande o se om den verkligen kommer med i bilden eller bara skulle vara fin i ett hörn i fotografens hjärna.) Och eftersom fotograferingen skedde både i personalrummet och i matsalen hade personalen ingen chans att ge ungarna mat där. Typ som den viktiga nu-höjer-vi stämningen-och-blodsockernivån-till-det-normala fruktstunden.
Jojo, de kan ta sin fruktstund på andra ställen och de gjorde säkert också. Jag menar, de låter ju inte barnen svälta pga en fotografering. Men de är många små på samma ställe och det blir lätt kaos i vanliga fall när frukten kommer fram och alla sånger ska sjungar och sagor berättas. Därför går en del iväg (varav min son) och en del stannar kvar på avdelningen.
När dessa stackars barn fick lunch idag är jag nyfiken på att få höra imorgon. Mer än en timmes försening blev det. Och som alla vet.... Att få små barn att sitta still, inte bara en gång utan två, är inte det lättaste. Det tar tid - mycket lång tid ibland. Och fotografen skulle egentligen slutat vid 10:30, tror jag. Lunchen början vid 11, för första gänget. Hmm, sen lunch + sen middagsvila = supergriniga ungar.
Jo, jag är verkligen glad att det där inte var min arbetsplats idag. Och jag är verkligen glad att pojken inte gick sina timmar där idag utan kommer få mer normala dagar resten av veckan istället. Kan inte vara en så roliga kväll för en del föräldrar idag...
fredag 30 september 2011
Fredag, fredag, fredag...
En riktig mysfredag tycker jag att det ska vara. Speciellt eftersom det blev en ganska tidig morgon och att jag för första gången den här veckan känner att kaffe inte är helt tokigt ändå.
Så idag blir det att möta upp den stora kärleken i stan för en del inhandling. Och åka buss med lillplutten. Tror faktiskt att han "tjatat" om det i ett halvår nu men jag har fortfarande inte kommit till skott o åka med honom. Idag, om tidtabellen tycker som jag, blir det en tripp med en av stadsbussarna.
Härligt med fredag!
Så idag blir det att möta upp den stora kärleken i stan för en del inhandling. Och åka buss med lillplutten. Tror faktiskt att han "tjatat" om det i ett halvår nu men jag har fortfarande inte kommit till skott o åka med honom. Idag, om tidtabellen tycker som jag, blir det en tripp med en av stadsbussarna.
Härligt med fredag!
onsdag 28 september 2011
Vill ni höra dagens skämt..?
Idag ska jag inte tänka på vikten och exempelvis äta äppelpaj med massor av glass till förmiddagsfikan och pizza till lunch. Sen ikväll ska jag vräka i mig ostbågar. För vet ni vad?
Idag är det min dag, och jag behöver inte bry mig ett dugg.
Sen är det ju ett plus att all onyttighetsinvräkning inte kommer synas ett dugg. Än.
------------------------------------
Idag är det min dag, och jag behöver inte bry mig ett dugg.
Sen är det ju ett plus att all onyttighetsinvräkning inte kommer synas ett dugg. Än.
------------------------------------
 |
| Jag sa ju mängder med glass, eller hur? Och ni skulle bara veta hur gott det luktar här hemma nu av pajen. |
tisdag 27 september 2011
Snåljåpen i mig har talat...
Men jag vill faktiskt inte betala för en e-post som ändå inte fungerar som jag vill. Spray har nämligen kommit på den den helt genomtänkta idéen att erbjuda en gratis e-post UTAN e-postbiten. Smart va? Vill du alltså ha en e-postadress där MED tillhörande funktion måste du betala. Utan är gratis.
Så, nu måste jag inleda det enormt tråkiga arbetet med att skapa en ny e-postadress och meddela alla som behöver veta vad den nya adressen är.
Några tips på en bra och vettig e-postgrunka jag ska använda??
Så, nu måste jag inleda det enormt tråkiga arbetet med att skapa en ny e-postadress och meddela alla som behöver veta vad den nya adressen är.
Några tips på en bra och vettig e-postgrunka jag ska använda??
måndag 26 september 2011
Det finns inget dåligt väder, bara dålig kordinationsförmåga
Sådärja, nu var jag tillräckligt uttråkad för att komma igång med dagens sysslor. Frågan är bara vad som är dagens sysslor.
En blick på köksbänken skvallrar ganska tydligt om att en av dem är att plocka ur och i diskmaskinen. En blick på tvätthögen skvallrar om behovet av att köpa en tre gånger så stor tvättmaskin, självgående.
Och en blick på sonen skvallrar om att jag kan skita i det mesta och istället klä på oss båda för att sedan traska ut i trädgården och plocka lite "päpplen" (glöm inte att räcka ut tungan när du säger ordet).
Jäklar. nu kom jag ihåg att jag måste skicka in grejer till a-kassan också. Skit. Får fixa det sen.
En blick på köksbänken skvallrar ganska tydligt om att en av dem är att plocka ur och i diskmaskinen. En blick på tvätthögen skvallrar om behovet av att köpa en tre gånger så stor tvättmaskin, självgående.
Och en blick på sonen skvallrar om att jag kan skita i det mesta och istället klä på oss båda för att sedan traska ut i trädgården och plocka lite "päpplen" (glöm inte att räcka ut tungan när du säger ordet).
Jäklar. nu kom jag ihåg att jag måste skicka in grejer till a-kassan också. Skit. Får fixa det sen.
Det är fel där det är fel!
Och det är något allvarligt fel med våra Pippi-DVDskivor. Ibland vägrar de starta i spelaren "no disc" skriker aset åt mig. Ibland lever skivorna sitt eget lilla liv och envisas med att antingen starta på finska eller på danska - TROTS att jag ställt in svenskt tal. Eller fasen, starta? De ändrar på sig mitt under filmernas gång också!
Fan! Jag fattar att Pippi är en envis unge, men hon behöver väl inte ta ut det på mina spelare heller!!
Fan! Jag fattar att Pippi är en envis unge, men hon behöver väl inte ta ut det på mina spelare heller!!
lördag 24 september 2011
Jo, men jaa. Lite snuskig fantasi har jag nog ändå.
Har under de senaste veckorna hört från flera och sett på flera ställen på nätet att det "nya" ordet för dammsugare är snabeldrake.
Och jo. Jag erkänner.
Jag trodde inte det var en dammsugare de pratade om första gångerna jag hörde det.
Och jo. Jag erkänner.
Jag trodde inte det var en dammsugare de pratade om första gångerna jag hörde det.
Funderar på hur man ska lägga upp dagen...
Och det enda vettiga jag kommer fram till är att:
Inte göra ett enda smack!
Någon som är med mig?
-------------------------------------
Och tror ni att jag gjort "inte ett smack" hittills? Nä! En maskin tvätt (som jag visserligen lämnar över till gubben att hänga upp) och en påbörjan på upprensning av leksaker i hemmet. Passade på att slänga några trasiga leksaker när pojken var upptagen med annat.
Men nu, nu ska jag verkligen inte göra något. Inte mer än att tappa upp ett skållhett bad och försöka mjuka upp och kurera ryggen en aning.
-------------------------------------
Och tror ni att jag gjort "inte ett smack" hittills? Nä! En maskin tvätt (som jag visserligen lämnar över till gubben att hänga upp) och en påbörjan på upprensning av leksaker i hemmet. Passade på att slänga några trasiga leksaker när pojken var upptagen med annat.
Men nu, nu ska jag verkligen inte göra något. Inte mer än att tappa upp ett skållhett bad och försöka mjuka upp och kurera ryggen en aning.
torsdag 22 september 2011
Ett, två, tre - SÅLD för ett öre!!
Jojomen! En ny rygg behöver inte vara dyrare än så. Kom o köp bara! Du får till o med dela upp betalningen om du vill.
Jag är inte svårflörtad, jag är faktiskt på gränsen till att betala dig för att ta min rygg. Men SCHYY!! Säg det inte till någon, jag kanske går miste om min ett öres vinst då...
//Aj som fan!
Jag är inte svårflörtad, jag är faktiskt på gränsen till att betala dig för att ta min rygg. Men SCHYY!! Säg det inte till någon, jag kanske går miste om min ett öres vinst då...
//Aj som fan!
onsdag 21 september 2011
Ringarna på vattnet
Petter med flera.
Nån mer än jag som gillade låten? Är grymt imponerad av att de skrivit, komponerat och spelat in låten på en dag.
Min sons favoritprogram?
Jo, Leila bakar.
Förbaskat tråkigt bara att hon har ägg i precis allting. Stort minus för min del där, annars ser i stort sett allt läckert ut.
Förbaskat tråkigt bara att hon har ägg i precis allting. Stort minus för min del där, annars ser i stort sett allt läckert ut.
måndag 19 september 2011
Tidig stund har guld i mun...
... eller nått sånt. Tja, på sättovis är det sant i sånna fall. För denna vecka ska jag jobba. Alltså blir mina tidiga mornar till pengar i fickan (eller lön som vanliga människor brukar säga).
Är liiite nervös då jobbet innebär en hel del ansvar och förra gången som jag var där råkade jag klanta till mig lite. Men de ringde ju och ville att jag skulle komma nu så så farligt var det kanske inte. Hehe!
(Jo, det var det. Men de är nog desperata. Och eftersom jag är så bra, egentligen, hade de inget annat val än att ringa mig.)
Bye bye for now!
Är liiite nervös då jobbet innebär en hel del ansvar och förra gången som jag var där råkade jag klanta till mig lite. Men de ringde ju och ville att jag skulle komma nu så så farligt var det kanske inte. Hehe!
(Jo, det var det. Men de är nog desperata. Och eftersom jag är så bra, egentligen, hade de inget annat val än att ringa mig.)
Bye bye for now!
torsdag 15 september 2011
Gång på gång förvandlas jag till en tjatmamma med läppar stora som dasslock
Samma visa varje morgon, dag ut och dag in, när kläderna för dagen ska tas på. Usch och jag som verkligen kämpat för att inte bli en sån där tjatmamma - nu är jag en och på heltid verkar det som.
När vi började planera för att skaffa barn började jag med en gång göra upp planer på vilken sorts mamma jag skulle vara. Och jag utvecklade drömmamman undan för undan; när jag hörde något jag gillade eller såg något som jag inte tyckte var så bra. Och jag skulle definitivt inte bli en sån mamma som bara tjatade o tjatade.
En sån mamma som jag tyckte att min egen mamma var.
Jag förstod inte varför hon jämt tjatade på oss barn att ta på oss vantar eller varför vi inte fick vara uppe hur länge som helst. Eller varför vi inte fick äta ostbågar till middag.
Okej, jag erkänner att jag kanske fattade varför vi inte fick äta ostbågar till middag. Men själva tanken. Ungefär som att hon skulle sagt att vi slapp göra läxorna en dag "bara för att". Den var väldigt lockande. Och det är den fortfarande.
Jag ville bli en sån mamma som väcker ungarna mitt i natten för att kolla på den gigantiska månen; som skulle säga "idag struntar vi i skolan och bara umgås"; som tillät godis mitt i veckan OCH på helgen.
Sen fick jag barn.
Och nu står jag här, varje morgon och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Det tar aldrig slut. Det är som att när dasslocken väl kommit i svaj så stannar de aldrig! Men jag står också helt vilsen. För jag vill inte tjata ändå är det oundvikligt.
Första steget är alltid att erkänna och att göra sig själv medveten om problemet. Nu är jag medveten. Igen. Och från och med nu SKA jag dra ner på mitt tjat.
Jag ska inte längre ställa krav på att sonen ska vara påklädd till dagis - om en unge kan protestera så vilt måste den också få känna på konsekvenserna av sitt beslut. Det kommer bli en hel del kalla mornar för honom, men jag tror (hoppas mest) att han till slut kommer förstå varför vi har kläder på oss och inte springer runt näck jämt o ständigt.
Och jag ska inte heller ta åt mig av kommentaren jag fick idag på dagis när jag ville förbereda dem på att han kanske kommer enbart i blöjan nästa vecka till dagis.
Men framförallt ska jag börja andas och njuta (ja, faktiskt) av att jag har ett sånt envist barn. Detta är en egenskap jag verkligen tycker att han kommer ha nytta av senare i livet. Så fort han lärt sig att ha lite tålamod alltså.
När vi började planera för att skaffa barn började jag med en gång göra upp planer på vilken sorts mamma jag skulle vara. Och jag utvecklade drömmamman undan för undan; när jag hörde något jag gillade eller såg något som jag inte tyckte var så bra. Och jag skulle definitivt inte bli en sån mamma som bara tjatade o tjatade. En sån mamma som jag tyckte att min egen mamma var.
Jag förstod inte varför hon jämt tjatade på oss barn att ta på oss vantar eller varför vi inte fick vara uppe hur länge som helst. Eller varför vi inte fick äta ostbågar till middag.
Okej, jag erkänner att jag kanske fattade varför vi inte fick äta ostbågar till middag. Men själva tanken. Ungefär som att hon skulle sagt att vi slapp göra läxorna en dag "bara för att". Den var väldigt lockande. Och det är den fortfarande.
Jag ville bli en sån mamma som väcker ungarna mitt i natten för att kolla på den gigantiska månen; som skulle säga "idag struntar vi i skolan och bara umgås"; som tillät godis mitt i veckan OCH på helgen. Sen fick jag barn.
Och nu står jag här, varje morgon och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Det tar aldrig slut. Det är som att när dasslocken väl kommit i svaj så stannar de aldrig! Men jag står också helt vilsen. För jag vill inte tjata ändå är det oundvikligt.
Första steget är alltid att erkänna och att göra sig själv medveten om problemet. Nu är jag medveten. Igen. Och från och med nu SKA jag dra ner på mitt tjat. Jag ska inte längre ställa krav på att sonen ska vara påklädd till dagis - om en unge kan protestera så vilt måste den också få känna på konsekvenserna av sitt beslut. Det kommer bli en hel del kalla mornar för honom, men jag tror (hoppas mest) att han till slut kommer förstå varför vi har kläder på oss och inte springer runt näck jämt o ständigt.
Och jag ska inte heller ta åt mig av kommentaren jag fick idag på dagis när jag ville förbereda dem på att han kanske kommer enbart i blöjan nästa vecka till dagis. Men framförallt ska jag börja andas och njuta (ja, faktiskt) av att jag har ett sånt envist barn. Detta är en egenskap jag verkligen tycker att han kommer ha nytta av senare i livet. Så fort han lärt sig att ha lite tålamod alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)