För ung för att vara feminist?

Fick en kommentar häromdagen som fick mig att tänka till. Är du feminist fast du är så ung?

Men går det att vara för ung för att vara feminist? Jag fick frågan om jag gillade att skriva, eftersom jag har bloggen och jag svarade att det gör jag, just nu skriver jag mycket om feminism. Mina tankar går i vart fall åt det hållet. Sen är det inte alla inlägg som publiceras, en del kastas (skrivna i ilska) och en del ligger och väntar på ett bra datum.

Jag har nog alltid betraktat mig som en feminist. Nej nu ljög jag. För ett tag, i början när jag precis fått veta att det ens fanns något som hette feminism så fick jag lära mig att det endast var för sånna som trodde på ett enkönat samhälle och så var en tvungen att vara lesbisk. Då kan jag ju säga att, nyförälskad som jag var, definitivt inte betraktade mig som feminist. Men utöver det så har jag nog alltid gjort det, tänkt på mig som feminist.

Att min utvecklig har gått från att helt styras av hur jag betraktades av andra (helst killar och absolut alltid som sexig, mystisk och allt sånt där) till att jag idag inte bryr mig över min egen knullbarhet (nåja) ser jag som just en utveckling. Att jag blivit mer medveten om olika ting som färgers påverkan på humör och bemötande eller mina egna fördomar är en naturlig del i det.

Men tanken, min fundering väcktes nu av den där kommentaren - går det att vara för ung för att vara feminist? Måste vi, behöver vi, gå igenom fasen då utseendet är bland det viktigaste för oss? Ena sidan av mig vill ropa - Ja, det måste vi! Hur ska vi annars kunna bli medvetna om hur det senare påverkar oss? medan andra sidan av mig vill slå bakut.

Jag får svårt att samla tankarna kring detta, det kanske är en struntsak för vissa men inte för mig. Det ena låter logiskt ett tag för att sedan raseras totalt av ett argument som poppar upp i tankarna.

Vad tror du, går det att vara för ung att vara feminist? Måste vi gå igenom denna utseendefixerade fas i livet för att kunna förstå "varför" senare i livet?



- Vill du vara pirat eller prinsessa?
- Pirjasessa!



Tredje veckan på jobbet...

... och jag längtar redan tillbaka till sommaren!

Fast å andra sidan gjorde jag det redan första dagen tillbaka också, så någon större skillnad från de andra måndagarna är det egentligen inte.

Hade du en bra semester iår?

Mhmm, I LOVE IT!

Barnen leker i badkaret, de sjunger och jo - leker MED varandra. Halleluja, ungefär. Springer och hämtar mobilen för att föreviga ögonblicket. Vi kan väl säga att jag inte helt hade koll på inställningarna på kameran.

Såatte...

Lyckas du också få till sånna här niceiga kort?

För att jag ä l s k a r att tvätta

Kände mig duktig, hade äntligen börjat att vika den där urtråkiga tvätthögen som bara växer och växer. Urk.. Men, ja - nån gång måste man ju ta tag i tråkiga saker också.

Börjar i små steg, vika lagom stora högar för att kunna bära i famnen. Och då händer det. Barnen börjar hjälpa till. Lägger allt i en tvättkorg, bär ut det till smutstvätten och...

Jo, blandar runt skiten så jag inte ens kan sortera ut vad som är rent från det smutsiga.

Åh, vad jag ÄLSKAR att tvätta. Men framför allt att vika eländet efteråt. 

Nu ska jag skita i att vara duktig resten av kvällen och istället ägna mig åt mitt vinglas (som dukas upp när ungdjävlarna gullegrisarna ligger i sina sängar) och allt onyttigt jag kan hitta i skåpen.

Bröllopsdagsfirande

Det är sex år sedan sa vi ja till varandra i Söderala kyrka. Stämningen var på topp, vädret var så där lagom - soligt men inte för varmt - och vi var precis omgivna av familj och vänner. Den 4 augusti var det sex år sedan. Det är lustigt hur en kan minnas smådetaljer under flera år. Men jag hoppas att jag aldrig glömmer dem. Mina egna små minnen av alla förberedelser, själva bröllopsdagen och allt det som kommit efter det. 



På bröllopsdagen. Vad tycks? Är inte min frisyr ovanligt bra för ett kyrkbesök?

Varje år försöker vi att fira bröllopsdagen på bästa sätt. Vissa år blir det mer, vissa år blir det mindre firande. Men fira, det måste vi! I år blev det en överraskningsresa till Linköping, ja alltså. Jag visste vart vi skulle och gubben visste att vi skulle iväg, det är lite svårt att fixa både barnvakt och hund- och kattvakt i smyg. Speciellt när hundvakten är en av gubbens närmaste vänner. Men han visste i alla fall inte vart vi skulle. Och jag lyckade lura honom rejält på vägen dit, fast det inte var meningen. 

- Sväng höger, sen höger igen...

Väl framme i Linköping gällde det ju att hitta till hotellet. Har jag sagt att jag gillar Google Maps? Och till deras parkeringshus. Vi kan säga att någon kartläsare var jag definitvt inte i mitt förra liv och det är heller ingen framtida karriär. Men vi fick lite sightseeing och hittade en bra bar till senare på eftermiddagen. Kanske skulle satsa på att bli guide??

Jag hade hört mig för innan om en bra restaurang som skulle passa herrn i smaken, jag hade nämligen bestämt att jag skulle fixa så mycket jag kunde i hans smak. Brukar annars bli tvärtom. Hehe... I alla fall. Restaurangen som jag fått tips om heter Texas Longhorn och det lät helt perfekt. Och var helt perfekt. Kött, kött och åter kött. Gubben var i hemmelriket! Det bästa var nog ändå när vi satt på restaurangen och väntade på att maten så satt ett par bakom oss och killen var verkligen JÄTTEmätt. Halvblundande, drömmande och precis knäpptyst. Jo, vi fnissade ganska gott åt dem. 

Och jo, vi såg nog ut så själva när vi var klara...

Jag åt kycklig, så jag åt tydligen ingen riktig mat.

Barnlediga som vi var tänkte vi slå på stort på kvällen, ja alltså... Du vet. En drink, lite småprat, dott dott dott. Vid nio på kvällen låg vi i sängen helt utslagna och kollade på film, eller ja. Han kollade och jag sov till min ljudbok. Vi småbarnsföräldrar, vi vet hur man rockar ett hotellrum - jajamensan!

Dagen efter hade jag ytterligare en överaskning till gubben, för så länge jag känt honom (typ halva livet nu) så har han velat bli rakad på riktigt. Snacka om en flux när jag hittade en herrsalong som rakade på riktigt och desutom kunde få en tid dit.

Liiite speciell stämning på stället, men trots våra öh, olikheter barberaren och jag emellan så gick det bra. Gubben överlevde, några skämt om att kalla på ambulans "just in case" gjordes och jag tror att jag har större chans att lyckas få med honom till ett spa nu än innan besöket hon barberaren-

- Det var skönt att bli så där ompysslad.

- Fy jävelen vad det där "turkvattnet" sved!

Och jag fick såklart gå hur länge jag ville inne på Panduro. Han suckade inte en enda gång och kollade på allt, A L L T, jag ojjade mig om. Bra resa det där! 

Sen åkte vi till Byggmax för att köpa plintar och sen åkte vi hem.

Titta vad jag har lärt mig!

Det har bara tagit mig en sisådär 15 år, men nu kan jag också göra en inbakad fläta! Just nu är det nog min favoritfrisyr.

Ja, förutom krisknuten då...

Stannar du när någon är i nöd i trafiken?

Vilken slags nöd talar vi då om? En trafikolycka där du kan rädda liv? En punktering där du kan hjälpa en familj att komma iväg på den efterlängtade semestern? En bil med dött batteri för att hen ska kunna komma iväg till jobbet i tid? Liftare som måste välja mellan att gå och att just lifta för att plånboken stals och de måste komma vidare?

Själv tycker jag det där är jättesvårt att avgöra, desutom brottas jag med mina fördomar varje gång en bil står vid vägkanten. Det är så att jag skäms att erkänna det, men jag stannar hellre (med mindre betänketid, om ens någon) om det är en person som ser ut som jag. 1. kvinna 2. ung 3. med/har barn osv.

Hemskt, jag veeet!

Jag stannar desutom bara (okej, olyckor kan jag inte säga något om för jag tror aldrig att jag varit först på plats när jag varit själv någon gång) när jag har tid. Vad är mänskligheten i det? Eller är det just det där som är mänskligheten - egoismen?

En morgon när jag åkte till jobbet denna vecka stod en gubbe lutad långt över motorn med huven öppen. Det var kablar och batterier överallt, nåja. Och jag vevade ner rutan för att erbjuda, åtminstone telefonen så att han kunde ringa efter hjälp. Det visade sig att bilen dött vid stoppet några meter fram och han nu försökte han få igång den med startkablar och extrabatteri (för alla har ju ett extra batteri i bagaget, right??).

Jag som kan nada om sånt där visste i alla fall att jag skulle ställa mig så att bilarna stod med huvarna mot varandra. Klappar mig själv på axeln, något har ändå fastnat av alla gånger som jag behövt starthjälp själv. En rökpuff och en start från min bil sen gick hans bil också igång. Lycka!

- Du ska få dagens ros!

Och andra liknande tackord fick jag, själv är jag lite glad för nu vet jag hur jag öppnar batteriluckan. Hehe!

Det är förvånandsvärt många som snabbt går fram till min bil, glada över att någon stannat, för att sedan backa därifrån med orden "nejdå, jag behöver ingen hjälp". Det är nog inte bara jag som har fördomar... För hey, jag KUNDE ju lika gärna varit en utbildad mekaniker med värsta verktygen i bagaget. 

Sluta skratta! 

Kvällsläsning gone cute

Häromdagen när jag skulle lägga båda barnen så bestämde de sig för att vi skulle läsa en saga i Sebastians säng, och sjunga sånger. Helst på samma gång eftersom den ena ville helst motsatt till den andra. Några sidor i en saga sen gav jag upp och började sjunga istället.

Och vad gör ungarna då?

De vänder sig mot varandra, kramas och gosar så att jag blir helt tjutfärdig.

- Älskar dig
- Essjla d

Ett riktigt sånt där Kodak-moment, då en önskar att det fanns en inbyggd kamera i skallen på en så att alla ögonblick kunde sparas. Med fotobevis alltså, för det här lär jag ju aldrig glömma!

Naw....

Sen rev Hampus Sebastian i ansiktet och Sebastian knuffar Hampus rakt in i väggen.

Syskonkärlek, got to love it!

Teknikbesviken

Förra veckan bestämde vi oss för att ta tag i tvproblemet och stack iväg till en sån där butik som säljer apparater av slaget bildskärmar för familjebruk. Blev helt till oss i brallorna när försäljaren sa att det går att surfa på apparaten. Fatta, ni kan vi lägga oss i sofforna båda två och vara osociala tillsammans istället för framför två pytteskärmar till mobiltelefoner. Att vi har olika smak i filmer kvittar - vi kan ju glo på storbild nu ju.

Tänkte vi.

Ha! HAHAHA! HA! Sen när har den här familjen tur i tekniska prylar? När vi kom hem från den strålande affären hade vårat internet gått sönder. Blir lite förvirrad nu när jag räknar dagarna, kanske var vårt internet redan trasigt sen veckan innan. Hmm.. Och kunde därför inte testa teorin om att vara osociala tillsammans.

Inväntar bredbandets krafter och vips så blinkar och lyser det bara grönt på våra mackapärer till internetfördelare. Och vad händer?

Jo.

Apparaten som inhandlades med stor förtjusning har inget stöd som gör det möjligt att surfa!

Jag tror att jag skrattar ihjäl mig!! Eller inte. Åh, vad jag älskar min familjs tekniska otur tur.

Osociala tvåsamhetskvällar ställs in till förmån för total osocialhet på två våningsplan.

//nöjd... not.



En ny fas i livet måntro?

Det verkar som att Hampus kommit in en ny sån där underbar fas i livet. Egentligen är han med sin personlighet en liten äventyrare tror jag, är inte rädd för att testa nya saker utan blir snarare arg om vi inte går in i en grotta (på ALV alltså, skulle aldrig våga att gå in i en själv ute i skogen själv med barnen) eller när han inte får gå iväg själv för att inspektera andra sidan av affären.

Nu, är han visserligen lika äventyrlig men inget får försvinna för honom. Det är som att den där separationsfasen (är det vid åtta månader den brukar komma annars?) slagit till med full kraft. Jag får inte lämna rummet, inte slänga skräp eller ställa undan grejer i skåpen innan minigrisen börjar yla och bli förtvivlad.

Hjärtskärande gråt. En otroligt sorgsen blick och många kramar senare kan han bli sitt glada jag igen.

Och det är nästan bara när jag är själv med ungarna som han gör så här. Why?

Jag har inget minne av att Sebbe höll på så här vid ungefär samma ålder. Så jag var liksom inte alls förberedd på det.

Har du en tvååring som beter sig på liknande sätt?

Snaaaaark

Under vissa perioder är min trötthet så sjuklig att jag nog egentligen är en fara i trafiken. När jag tänker lite på saken är jag faktiskt förvånad att det inte händer fler olyckor i morgontrafiken när alla trötta människor ska till sina arbeten än vad det faktiskt gör.

Vem fan tar en bild på mig så här tidigt på morgonen?

I morse var en sån där dag då jag tror att halva kroppen stannat kvar i sängen. Huvudet speciellt. Eller så var det någon som fyllde mitt huvud med seg sirap i natt. Tankeverksamheten är definitivt inte på topp om vi säger så.

Varför ska en del barn (speciellt mina just nu) envisas med att gå upp så tidigt på morgonen? Och varför ska den ena delen av de där barnen envisas med att fortfarande äta på nätterna? 

- Mamma, älling!! 

Jag vet att jag sagt det förut och här kommer det igen, ska jag tvinga honom att sluta äta på natten eller ska han få sluta när han själv är redo? Stora frågor som rör sig i huvudet på mig just nu. Jag vet ju av erfarenhet att de slutar med sånna här saker när de själva är redo och att bara för att han slutar med välling på natten så betyder det inte per automatik att han kommer att sova hela nätter. Det gör han redan idag, ibland. Och med hela nätter räknar jag också in när nattmålet inte är fören efter fyra på morgonen.

Jodå, det gör jag. För äter han mellan fyra och fem på morgonen så somnar han om en bra stund till. Är det efter fem han vaknar så är dagen igång. Oavsett vad vi gör.

Det är så att säga ett sånt där beslut som kan kallas Pest eller kolera.

Min dag kommer nog att sluta så här, som jag känner nu...

Handlar du second hand/begagnat?

Fyndade overaller och ett regnställ häromdagen. Till knappa priset av en av de där overallerna i nypris fick jag hela bunten. Så jo, jag är väldigt nöjd.

Jag är inte så där så att jag måste köpa nya saker till barnen. I början var det för att vi helt enkelt inte hade råd att lägga ut alla de där pengarna (kunde inte ungen slutat att växa ett tag!?) och sen var det faktiskt är väldigt smidigt. Det finns såklart kläder och grejer som jag helst inte köper begagnat, men den högen blir allt mindre känner jag.

Och självklart ställer jag krav på det jag handlar oavsett om det är begagnat, eller second hand om det låter finare, eller om det är nytt från affären. Det får inte vara trasigt så att funktionen med saken eller klädesplagget inte fungerar. Men om några knappar är nötta i färgen (som på Hampus nya overall) spelar liksom ingen roll.

Barnen blev så glada över sina nya kläder att de skulle ha på sig dem på vägen till förskolan.

- Är du inte varm Sebastian?

- Jo, lite varm. Men det betyder att overallen fungerar mamma!

The book thief av Markus Zusak

Av en händelse fick jag syn på den här boken, The Book Thief, när jag kollade efter helt andra böcker på Storytel. Jag använder Storytel i mobilen och lyssnar på böcker till och från jobbet och på kvällen i sängen. Väldigt smidigt. Finns inte så mycket att klaga på om Storytel förutom utbudet och att den ibland klipper bort sista minuten i böckerna. Hur som helst. Jag ramlade in på boken och tyckte att den lät lite intressant. För inte så länge sen läste jag ju Vibeke Olssons Molnfri bombnatt och kom att gilla historien om vardagen under andra världskriget.

När jag läste om The Book Thief  första gången så förstod jag inte helt vad den handlade om, jag var trött och det stod på engelska (jag hade gett mig fan på att lyssna på en engelsk bok någon gång) men den lät ju intressant så den fick det bli. Och om jag är glad över det? Oja!

Boken handlar om Liesel Meminger och hur hennes öde under andra världskriget fångade själva dödens uppmärksamhet. Hittade en bokshop som presenterade boken så här:

"It's just a small story, really, about among other things: a girl, some words, an accordionist, a Jewish fist fighter, and quite a lot of thievery..." 

Precis så går det att sammanfatta boken. Men jag måste också slänga in (vet inte om det syns så bra på bilden) texten från omslaget, för även det berättar en hel det om boken. Och just de orden fick mig att fastna för den, den där sena kvällen.

"An incredible novel told by the darkest storyteller of them all..."

Boken berättas av Allan Corduner, ett för mig helt okänt namn, men när jag söker på honom har han medverkat i en mängd produktioner som jag både har sett och hört. Jag borde känna igen honom tycker jag, men an någon anledning så gör jag inte det.

Det hänger så mycket på själva uppläsaren, om boken är bra eller inte. Kan berättaren göra röster och ge karaktärerna liv eller läser de bara texten rakt upponer? Allan gör ett fantastiskt jobb enligt mig. jag har sett recensioner som säger att de inte gillar hans tyska förvrängda dialekt, att den inte låter verklig. Men det var inget jag tänkte på ett dugg.

Jag har bara blivit så här förälskad i en bok EN gång tidigare. Och jag har ändå läst en hel del böcker tycker jag. På vilken skala som helst ger jag denna högsta betyg. Jag kommer definitvt att köpa boken för att även kunna läsa den själv samtidigt som det inte är helt omöjligt att jag även köper ljudboken för att lyssna på den igen.

Den är sorglig, den är hoppfull, den får en att tänka till, den har humor, den är kärleksfull.

Den kommer även som film under 2014...