Jag vill gärna tro att jag är uppvuxen med att vara ganska fri att tänka och formas som jag själv vill, såklart är det inte så utan jag är som alla andra påverkade av både miljö och föräldrar. En del saker är till det bättre, andra inte fullt så bra. Grejen som jag tänker på just nu är det här med vad flickor förväntas vara.
Tysta
Lugna
Vårdande
Lukta gott i alla lägen
Kärleksfull
Och en mängd andra saker.
Det här med att lukta gott... "Fina flickor fiser inte" har jag fått höra så många gånger att jag inte ens kan räkna efter. Flickor bajsar inte. På sin höjd kissar vi. Men bara om vi gör det diskret - inget skvalande i toastolen här inte!
Människor fiser för att släppa ut gas. Gasen bildas i samband med att tarmarna tar hand om maten vi äter och kroppen omvandlar maten till energi eller restprodukter. Bland annat gas. Och kiss. Och bajs.
Men fina flickor fiser inte!
Vad händer med kroppen om vi inte fiser? Var tar gasen vägen? En del forskare hävdar att ökningen av vissa sjukdomar, till exempel olika cancersorter, beror på att människor idag har ett mer stillasittande arbete som gör att vi inte "släpper väder" på samma naturliga sätt längre och därmed håller den faktiskt giftiga gasen inne i kroppen. Nu talar vi inte om att vi ska sitta och trycka fram fisar i tid och otid, utan tydligen menar forskarna att människor går och småläcker fisar lite då och då och det är där problemet ligger.
Om det stämmer? Jag har ingen aning. Däremot vet jag hur ont i magen jag kan få om jag håller inne fisar för länge. Men vi flickor fiser ju inte...
Jag har en liten dröm, en väldigt udda dröm och säkert barnslig i vissa personers ögon, men jag bryr mig inte. En av mina drömmar är att få chansen (och våga ta den) att efter ett toabesök kliva ut därifrån och vifta med händerna och säga "DO NOT GO IN THERE!" till de som väntar utanför. Dels för att det vore så roligt att se deras min, men också för att göra mig kvitt det här gremen med att "flickor inte får bajsa".
Vad är det för SKITsnack liksom? Alla bajsar.
Jag fiser.
Jag rapar.
Jag kissar.
Jag bajsar.
Och inget av det luktar som en blomstrande sommaräng varenda gång heller för den delen.
Hur ska jag tolka det? Är jag ingen fin flicka, ingen kvinna alls? Är jag något konstigt undantag? Nej, jag har, precis som alla andra, behov. Helt vanliga behov. Och kan vi komma överens om att sluta fylla barnen med sånna där andra konstiga tankar? Okej?
Bra.
onsdag 17 december 2014
tisdag 9 december 2014
Andra kvällen utan napp är inledd
"Jag vill göra som du!" Ropar yngsta sonen förtvivlat.
"Okej" tänker mamman och går o lägger sig.
tisdag 18 november 2014
Vattkoppor och höstblåsor
Hujedamej, det går både vattkoppor och höstblåsor på ungarnas förskola. Tyckte det var lagom skoj med vattkoppor, men kände liksom att min stora går trygg då eftersom han har haft det. Idag fick jag infon om att det inte var så många barn på förskolan som hade haft vattkoppor, utan det va höstblåsor istället. UUUUIII!!!
Det ska en också bara kunna ha en gång, fast min stora har haft det två gånger. Ovanligt enligt läkaren vi träffade vid andra tillfället, men inte alls omöjligt. Det gäller bara att stöta på olika"varianter" av det.
Nu håller jag tummarna för att vi inte stöter på en tredje variant! Stackaren tappade ju alla sina naglar efter förra omgången!
Och ja just det, min lilla är febrig och har prickar som kan vara värmeutslag av febern eller början på nått av de där otäcka saker.
Bra start på veckan...
Det ska en också bara kunna ha en gång, fast min stora har haft det två gånger. Ovanligt enligt läkaren vi träffade vid andra tillfället, men inte alls omöjligt. Det gäller bara att stöta på olika"varianter" av det.
Nu håller jag tummarna för att vi inte stöter på en tredje variant! Stackaren tappade ju alla sina naglar efter förra omgången!
Och ja just det, min lilla är febrig och har prickar som kan vara värmeutslag av febern eller början på nått av de där otäcka saker.
Bra start på veckan...
onsdag 12 november 2014
Idag för tre år sedan..
... satte sig min man och jag i bilen och åkte till Linköping. Åt en god lunch, så god att jag än i dag kan dag drömma om den en aning, tillsammans med min svåger och svägerska. Efter det åkte vi till förlossningsavdelningen där vi fick reda på att jag, utan att ha märkt av det särskilt mycket (inte alls faktiskt, jag är nog ganska trög i det där ämnet), hade en påbörjad förlossning.
För att skynda på det hela, vi var ju ändå där för att se om det gick att sätta igång förlossningen, fick jag en ballong. Jag kommer aldrig att glömma min mans min när han fick se storleken på ballongen.
Imorgon bitti, mitt söta lilla trollbarn har du funnits i våra liv i tre år. Det känns som en evighet och jag älskar det!
För att skynda på det hela, vi var ju ändå där för att se om det gick att sätta igång förlossningen, fick jag en ballong. Jag kommer aldrig att glömma min mans min när han fick se storleken på ballongen.
Imorgon bitti, mitt söta lilla trollbarn har du funnits i våra liv i tre år. Det känns som en evighet och jag älskar det!
tisdag 11 november 2014
Nej, du måste inte hålla med
Du måste verkligen inte hålla med åsikter som du inte känner för, oavsett vem som yttrar dem. Okej, okej - det kan göra livet mycket enklare genom att hålla med. För stunden. Men så länge som du går emot dig själv kommer det att kännas mer i det längre perspektivet.
Med det sagt så behöver du inte säga emot precis allt som du inte håller med. Ibland kan den bästa "protesten" vara en tyst sådan. Allt beror på ämnet och situationen. Och vilka människor som du står inför.
Du kommer att känna ända in i märgen när du säger ifrån. Känslan kommer att vara skrämmande för dig som inte vågat säga ifrån tidigare men samtidigt befriande.
Det kan bli jobbigt just där och då. Eller, det kommer troligtvis bli jobbigt just då eftersom det inte hör till normen att vi står för våra åsikter. Vi ska vara väldigt lagom.
I grupper där det finns en självskriven ledare kan det vara extra svårt att visa om du tycker annorlunda. Helt medveten om det. Men ta små steg i taget om det känns bättre?
Att vara medveten om att du faktiskt tycker annorlunda är bara första steget. Det är bara när du är medveten om det som du kan förändra. Nästa steg, oavsett om det är stort eller smått, är att visa det utåt.
Som att inte acceptera vissa kränkande ord. Eller att säga att du faktiskt aldrig har gillat pepparkakor. Eller vad det än må vara.
Det är nu den verkligt jobbiga resan börjar. När du märker vilka vänner som har samma värderingar eller tankar som du själv har, eller vilka vänner som du kan hålla bra kontakt med även om ni inte tycker lika. Vilka det är som accepterar dig för den du är och inte den du framställt dig för att vara under en längre tid. Det är en jobbig tid. Men det är också helt klart värt det.
//tankar till mig själv//
Med det sagt så behöver du inte säga emot precis allt som du inte håller med. Ibland kan den bästa "protesten" vara en tyst sådan. Allt beror på ämnet och situationen. Och vilka människor som du står inför.
Du kommer att känna ända in i märgen när du säger ifrån. Känslan kommer att vara skrämmande för dig som inte vågat säga ifrån tidigare men samtidigt befriande.
Det kan bli jobbigt just där och då. Eller, det kommer troligtvis bli jobbigt just då eftersom det inte hör till normen att vi står för våra åsikter. Vi ska vara väldigt lagom.
I grupper där det finns en självskriven ledare kan det vara extra svårt att visa om du tycker annorlunda. Helt medveten om det. Men ta små steg i taget om det känns bättre?
Att vara medveten om att du faktiskt tycker annorlunda är bara första steget. Det är bara när du är medveten om det som du kan förändra. Nästa steg, oavsett om det är stort eller smått, är att visa det utåt.
Som att inte acceptera vissa kränkande ord. Eller att säga att du faktiskt aldrig har gillat pepparkakor. Eller vad det än må vara.
Det är nu den verkligt jobbiga resan börjar. När du märker vilka vänner som har samma värderingar eller tankar som du själv har, eller vilka vänner som du kan hålla bra kontakt med även om ni inte tycker lika. Vilka det är som accepterar dig för den du är och inte den du framställt dig för att vara under en längre tid. Det är en jobbig tid. Men det är också helt klart värt det.
//tankar till mig själv//
 |
| Bildkälla: http://www.dumblittleman.com |
måndag 10 november 2014
Fegheten och ilskan slår till direkt
På den lokala simhallen finns flertalet basturum, en är gemensamt för alla. Den brukar också vara varmare än den som finns inne i duschutrymmet på damsidan. Kanske för att den är betydligt mindre? Hur som helst. Till det som fick mig att fega ur och blir asförbannad på samma gång.
Om det sitter människor i bastun när du kommer in, och du bestämmer dig för att fylla på hinken med vatten som hälls på bastuaggregatet - har du någonsin tänkt på att fråga de som sitter där INNAN du ens kom in OM de vill ha det varmare? VARFÖR tar du för givet att vi alla hoppar av glädje att någon i gänget kommit på den brilijanta idéen att hälla på (inte bara en eller två skopor utan FYRA!) vatten?
Är det så svårt att öppna trutet och fråga? Tydligen. Och tydligen är det även svårt för oss som satt där inne och sen fick gå ut på grund av den intensiva hettan, att öppna truten och säga stopp.
Till dig som vet med sig att du gör så här - SLUTA!
Blir alltid lika paff över folk som tar sig friheten att bestämma över andra på det där sättet, jag har inte kommit på något bra sätt för mig att kunna reagera direkt. Hojta till - javisst. Men jag ska ju kunna få ut något ljud ur den gapande munnen också. Det slutar nästan alltid med att jag blir sur och stör mig på händelsen ett tag efteråt istället.
Om det sitter människor i bastun när du kommer in, och du bestämmer dig för att fylla på hinken med vatten som hälls på bastuaggregatet - har du någonsin tänkt på att fråga de som sitter där INNAN du ens kom in OM de vill ha det varmare? VARFÖR tar du för givet att vi alla hoppar av glädje att någon i gänget kommit på den brilijanta idéen att hälla på (inte bara en eller två skopor utan FYRA!) vatten?
Är det så svårt att öppna trutet och fråga? Tydligen. Och tydligen är det även svårt för oss som satt där inne och sen fick gå ut på grund av den intensiva hettan, att öppna truten och säga stopp.
Till dig som vet med sig att du gör så här - SLUTA!
Blir alltid lika paff över folk som tar sig friheten att bestämma över andra på det där sättet, jag har inte kommit på något bra sätt för mig att kunna reagera direkt. Hojta till - javisst. Men jag ska ju kunna få ut något ljud ur den gapande munnen också. Det slutar nästan alltid med att jag blir sur och stör mig på händelsen ett tag efteråt istället.
lördag 8 november 2014
Note to self
(Och alla andra också)
Årstiderna för att fisa obemärkt utomhus är snart förbi! Passopp! För de syns lika tydligt som andetag när kylan kryper på!
onsdag 5 november 2014
Har undrat när kritiken ska börja komma här också
Har liksom varit väldigt förskonad från det, fast jag väljer att tänka att det är för att jag har så vettiga personer som läser mina inlägg.
Jag skrev ett inlägg i somras när jag var trött på vuxna människor som talar om för mina och andra barn vad som är rätt och fel för pojkar och flickor. Och nu menar jag inte sånna saker som att kasta sten på katter eller spotta kompisen i ansiktet utan om det här med vilka färger som är "tillåtna" och så vidare.
Nu kom första kritiska kommentaren. Och inte så värst kreativ eller talande om jag får säga så. Och det får jag ju, det här är min blogg med mina åsikter och de som inte håller med kan antingen sluta läsa, argumentera emot (jag diskuterar gärna) eller strunta i allt sånt. Eller som Anonym gjorde, säga att det är jag som behöver en käftsmäll.
Okej, personen tog åt sig. Kände sig träffad. Bra! Hoppas att det tog så hårt att hen tänker till nästa gång kommentarerna om andra barns kläder börjar flyga ur munnen. Att det svider lite extra efteråt.
Jag tror nämligen inte att det går att förändra sitt sätt om en först inte blir medveten om problemet och sen skaffar sig viljan att förändra.
Du fina anonyma person, jag hoppas att du uppskattar privilegierna som du har i livet och tar tillvara på dem. Utan oss normbrytare hade du nämligen inte haft dem. Så varsågod.
tisdag 4 november 2014
Kan du virka? Vill du virka för en god gärning?
 |
| Bosse, Foffy, Mjölk och Björn |
Men nu! Nu har jag virkat fyra katter.Med alla upprepningar när jag tappat räkningen skulle vi lätt kunna räkna med ett antal till. He he he. Men fyra är helt klara och om de inte redan är skickade så skickas de snart iväg till barnen.
Det är inte alls en svår virkning, att sätta ihop delarna däremot är lite kämpigt men det går. Och om du är det minsta lilla haj på att virka tycker jag att du ska prova att göra minst en Hjärtekatt.
måndag 3 november 2014
Säg hej till Mojje!
Vi har blivit med katt igen!
Igår eftermiddag hämtade vi en lite äldre kattunge som heter Mojje. Barnen var överlyckliga! Katten.. Nja sådär.
Mötet mellan hundarna och katten gick bättre än väntat, hundarna var såklart väldigt nyfikna och ville mer än gärna vara närgångna. Det ville inte Mojje som fräste och burrade upp sig. Till sist fick Orux in en lite nosdutt på katten och Mojje fräste ifrån ordentligt till Skymma. Så på sena kvällen kunde allihopa ligga i/på/under/brevid soffan utan några sura ögonkast på varandra.
Idag är jag hemma för att jag är sjuk, ett litet bra sammanträffande. Och det är faktiskt inte mer än så, det lovar jag.
Hur som helst så har jag nu en liten katt som går efter mig hela tiden och pratar och undersöker huset. Hade nästan glömt hur mysigt det är med en så social katt. Eller nä, det hade jag inte. Men jag har saknat det otroligt mycket. Och det är väldigt skönt att vi har en katt igen.
Ingen katt kan ersätta vår knasiga Spindelmannen och det är heller inte meningen. Jag märker redan nu att Mojje är busigare än vad Spindelmannen var, så det är lite med spänning jag ser fram emot att få reda på vilka hyss som kommer i framtiden.
Igår eftermiddag hämtade vi en lite äldre kattunge som heter Mojje. Barnen var överlyckliga! Katten.. Nja sådär.
Mötet mellan hundarna och katten gick bättre än väntat, hundarna var såklart väldigt nyfikna och ville mer än gärna vara närgångna. Det ville inte Mojje som fräste och burrade upp sig. Till sist fick Orux in en lite nosdutt på katten och Mojje fräste ifrån ordentligt till Skymma. Så på sena kvällen kunde allihopa ligga i/på/under/brevid soffan utan några sura ögonkast på varandra.
Idag är jag hemma för att jag är sjuk, ett litet bra sammanträffande. Och det är faktiskt inte mer än så, det lovar jag.
Hur som helst så har jag nu en liten katt som går efter mig hela tiden och pratar och undersöker huset. Hade nästan glömt hur mysigt det är med en så social katt. Eller nä, det hade jag inte. Men jag har saknat det otroligt mycket. Och det är väldigt skönt att vi har en katt igen.
Ingen katt kan ersätta vår knasiga Spindelmannen och det är heller inte meningen. Jag märker redan nu att Mojje är busigare än vad Spindelmannen var, så det är lite med spänning jag ser fram emot att få reda på vilka hyss som kommer i framtiden.
 |
| Mojje, innan vi hämtade honom. |
måndag 27 oktober 2014
Det här med att vara hjärtsjuk och gå igenom förlossningar
Jag har alldeles nyligen gått med i två ny grupper på Facebook, en för oss som har hjärtrytmsrubbningear av olika slag och en för oss som är GUCH-patienter. Och det är så himla viktiga diskussioner där, i båda forumen. Det som slår mig allra hårdast är hur många av oss som inte vet så mycket, mig inräknat. Innan vi kom till en GUCH.mottagning kanske vården var nästintill noll. Vilket är mer än hemskt eftersom våra resultat efter våra behandlingar, operationstekniker och annat hjälper läkarvården med kunskap som de kan använda till de barn som föds idag, Jag är väldigt stolt över att få vara med och hjälpa till.
Något annat som är väldigt centralt för mig är barn, jag har ju små barn själv och efter mina båda graviditeter samt förlossningar har jag upplevt förändringar. Påverknignar. Biverkningar. Har inget bra ord för det. Och en av anledningarna till att det blivit så här känner jag är på grund av okunskap. Både från mig själv och från det läkarteamtet som var med mig första gången.
Det här inlägget är alltså för andra i liknande sitution som mig.
Jag är född med Fallots Tetrad, jag har inga begränsningar fysiskt som påverkar mig i min vardag till följd av hjärtfelet. Jag opererades när jag var några månader gammal och har sedan dess gått på kontroller med EKG, arbetsprov, blodprov och ultraljudsundersökningar. Jag medicinerades inte innan graviditeterna (förutom direkt efter operationen).
Jag har inför gravideterna behövt genomgå en extra kontroll hos min hjärtläkare för att se om det fanns några hinder för en "vanlig" graviditet. (Jag är än i dag osäker på vad läkaren menade med "vanlig", detta sas endast ingör första graviditeten.) Vid första graviditeten fanns min läkare på sjukhuset närmast mig, läkaren skickade sedan alla prover och filmer till Linköping (jag visste vid denna tid inget om GUCH) och när svaren kom därifrån meddelades jag dem via post. Vid andra graviditeten var proceduren densamma förutom att jag då endast gick på GUCH.mottagningen i Linköping och träffade en läkare som hade mer kunskap om mitt hjärtfel. Resultaten från undersökningen blev samma som tidigare, men att ha direktkontakt med en läkare som kan, det är stor skillnad.
Eftersom det finns en ökad risk, inte så väldigt mycket större men det finns där, för att jag ska bära ett hjärtsjukt barn har jag fått gå på extrakontroller under gravideterna. Extra vanliga besök hos MHV och minst ett (som varje gång blivit två) extra ultraljud sent i graviditeten för att de lättare ska kunna se eventuella missbildningar i hjärtat.
Jag har även, ungefär halvvägs igenom graviditeterna gjort EKG och ultraljudsundersökning för att se vilka åtgärder som behöver täckas upp under förlossningen. Och här skiljer sig de två gravidieterna ordentligt åt. Jag har mina teorier om varför det blev som det blev, men det är inget som jag tänker ta upp här.
Jag har fått klartecken båda gångerna på att föda naturligt. Vilket varit väldigt skönt eftersom jag inte är helt bekväm med att sövas och tanken på att vara vaken när de i så fall skulle skära i mig skrämmer mig mer än en naturlig förlossning.
Med mitt hjärtfel finns en tendens till att barnet föds lite tidigare, eftersom mammans kropp inte längre orkar bära det. Mina båda barn är födda på 38+0. Alltså två veckor innan BF (beräknad födelse)
Eftersom jag hade min läkare på mitt "hemmasjukhus" första gången fick jag aldrig någon information om restriktioner eller liknande direkt från en läkare, proverna skickades, som jag nämnde tidigre, till Linköping och jag fick svar via post. Det stod nått liknande: "Förlossning kan ske naturligt. OK." undertecknat av min läkare på närmaste sjukhuset. Det var inte mer än så. Och det var den information jag lämnade vidare till MHV och till personalen på förlossnignen, även detta på mitt "hemmasjukhus", när det var dags. Förutom att de skulle veta om mina vanliga begränsningar och sånt.
Förlossningen startade spontant två veckor innan BF och första delen av förlossningen fungerade felfritt. Som förstagångsföderska får en räkna med att det kan ta lite längre tid. Det behöver inte göra det, men det kan ta tid.
När jag började närma mig ordentliga värkar sattes värkstimulerande dropp in. Droppet höjdes succesivt ju längre tid värkarbetet tog. När jag efter ungefär en timmes krystvärkar (den del av värkarbetet när barnet verkligen ska ut, det är inte längre kroppen/barnet som förbereder sig) sa att jag inte orkade längre kallades en läkare in i rummet. Jag kommer inte ihåg mycket av denna del, men jag minns att jag orkade inte hålla uppe ögonen, att det kändes som att hjärtat ville rusa utanför kroppen och att när jag försökte ta tag om mitt ben kunde jag inte ens lyfta armen från min sida. Min ork var slut.
Läkarens order var att öka droppet igen. Och igen. Samt att jag inte skulle få någon lustgas (som var min enda smärtlindring) för att göra värkarbetet mer effektivt.
Med egen kraft kunde jag efter mer än en timmes krystvärkar föda fram barnet.
Läkaren går innan barnet föds.
Barnet är några lägre på APGAR-skalan men efter lite tumult är allt okej.
Min nya läkare på GUCH-mottagningen berättar efter sista kontrollen att hen vill att jag föder i Linköping. Läkaren anser att jag ska anmäla händelsen från första förslossnigen.
Förlossningen planeras in till 37+6. Och jag blir ingångsatt på utsatt datum. Får då reda på att en begynnande förlossning redan var på gång. Förvärkarna som jag hade tagit dem för var i själva verket riktiga värkar.
Jag blir kontrollerad regelbundet under ingångsättningen och när förlossnigen kommer startar. Det är täta kontroller.
Innan igångsättningen har jag fått veta att ingen fas under förlossnignen får ta lång tid, jag får inte genomgå en utdragen förlossning. Hjärtat bör inte utsättas för den pressen. Exakt hur lång tid de olika faserna tog kan jag inte säga, den enda jag har koll på är den vid krystvärkarna.
Eftersom det var andra förlossningen beräknades faserna gå snabbare, lite som att kroppen vet vad som är på gång och är redo för det på ett annat sätt.
Jag får antibiotika en viss tid innan beräknad förlossning via nål i handen. Blir informerad att om förlossnignen drar ut på tiden kommer jag att få ytterligare en dos av antibiotikan.
När jag är ungefär en kvart in i krystvärkarna tillkallas specialistläkaren. Tar krystvärkarna längre tid än 15 minuter ska barnet födas med hjälpmedel, t.ex sugklocka. Det var den informationen jag hade fått innan.
Barnet föds strax innan 15 minuter, nästan precis när läkaren öppnar dörren.
Barnet har bra värden på APGAR-skalan.
Efter första förlossningen behövde jag köras i rullstol till rummet på BB eftersom jag inte orkade gå de få meter som skiljde dem åt. Mitt rum låg mitt emot matsalen men även den promenaden, tvärs över korridoren, var för lång för mig och jag behövde vila länge efter varje måltid. Min man fick hämta mat åt mig medan jag stödd på barnvagnen av plast tog mig till ett bord.
Det tog flera månader innan jag orkade gå ens kortare sträckor utan att behöva vila under tiden och efteråt.
Efter andra förlossnigen går jag själv den längre sträckan mellan förlossningssalen till specialist-BB på nån våning högre upp. Personal går efter med rullstol ifall att jag inte orkar men jag behöver den inte. Jag går även sträckan till matsalen fram och tillbaka utan problem.
Väl hemma går jag promenader utan större problem.
Sex-åtta månader efter förlossningarna har jag gjort arbetsprov, EKG och ultraljud hos GUCH-mottagningen för att se om hjärtat påverkades. Ingen påverkan har synts vid kontrollerna.
Efter första förlossningen och en tid senare upplever jag att att hjärtat ibland slår väldigt sakta, i otakt eller ibland skenar iväg. Det är endast kortare sekvenser på sekunder detta sker. Inget sambamd med anstängning eller stress. Det kommer spontant. Och oregelbundet.
Plötslig huvudvärk, behov av att hosta till, yrsel och oro kommer i samband med hjärtrytmsrubbningarna.
Efter andra graviditeten/förlossningen kommer sekvenserna oftare och jag får efter att ha gått med långtids-EKG börja med betablockare. Den lägsta möjliga dosen. Det som syntes på långtids-EKGt är endast extraslag. Inga känbara sekvenser med rubbningar sker under inspelningarna.
Har nu ett uppehåll med betablockare efter samråd med GUCH-mottagningen för att se om jag kan sluta med dem helt eller inte. Eftersom mina besvär inte var stora, mest obehagliga ansåg vi båda två att det bästa vore att inte behöva medicineringen alls.
Jag hoppas att de som är i liknande situation kanske ramlar in på inlägget och ser att vi måste ställa krav och vara besvärliga. Informationen som vi behöver i många situationer är knapphänding, den största delen har vi hämtat själva från olika forum och på nätet. Räknas du som GUCH-patient kräv rätt vård! Det är inte lätt, det är jag också medveten om, men det är så värt det att komma till en plats där de har kunskap och förståelse. Det kan göra skillnad på liv och död till slut. Det finns mottagningar på flera platser i landet, en del är mer specialiserade på en typ av hjärtfel än andra så kolla vilken som passar dig bäst.
Något annat som är väldigt centralt för mig är barn, jag har ju små barn själv och efter mina båda graviditeter samt förlossningar har jag upplevt förändringar. Påverknignar. Biverkningar. Har inget bra ord för det. Och en av anledningarna till att det blivit så här känner jag är på grund av okunskap. Både från mig själv och från det läkarteamtet som var med mig första gången.
Det här inlägget är alltså för andra i liknande sitution som mig.
Kortare sjukdomshistoria
Jag är född med Fallots Tetrad, jag har inga begränsningar fysiskt som påverkar mig i min vardag till följd av hjärtfelet. Jag opererades när jag var några månader gammal och har sedan dess gått på kontroller med EKG, arbetsprov, blodprov och ultraljudsundersökningar. Jag medicinerades inte innan graviditeterna (förutom direkt efter operationen).
Inför en graviditet
Jag har inför gravideterna behövt genomgå en extra kontroll hos min hjärtläkare för att se om det fanns några hinder för en "vanlig" graviditet. (Jag är än i dag osäker på vad läkaren menade med "vanlig", detta sas endast ingör första graviditeten.) Vid första graviditeten fanns min läkare på sjukhuset närmast mig, läkaren skickade sedan alla prover och filmer till Linköping (jag visste vid denna tid inget om GUCH) och när svaren kom därifrån meddelades jag dem via post. Vid andra graviditeten var proceduren densamma förutom att jag då endast gick på GUCH.mottagningen i Linköping och träffade en läkare som hade mer kunskap om mitt hjärtfel. Resultaten från undersökningen blev samma som tidigare, men att ha direktkontakt med en läkare som kan, det är stor skillnad.
Extra kontroller under graviditeten och inför förlossning
Eftersom det finns en ökad risk, inte så väldigt mycket större men det finns där, för att jag ska bära ett hjärtsjukt barn har jag fått gå på extrakontroller under gravideterna. Extra vanliga besök hos MHV och minst ett (som varje gång blivit två) extra ultraljud sent i graviditeten för att de lättare ska kunna se eventuella missbildningar i hjärtat.
Jag har även, ungefär halvvägs igenom graviditeterna gjort EKG och ultraljudsundersökning för att se vilka åtgärder som behöver täckas upp under förlossningen. Och här skiljer sig de två gravidieterna ordentligt åt. Jag har mina teorier om varför det blev som det blev, men det är inget som jag tänker ta upp här.
Förlossning
Jag har fått klartecken båda gångerna på att föda naturligt. Vilket varit väldigt skönt eftersom jag inte är helt bekväm med att sövas och tanken på att vara vaken när de i så fall skulle skära i mig skrämmer mig mer än en naturlig förlossning.
Med mitt hjärtfel finns en tendens till att barnet föds lite tidigare, eftersom mammans kropp inte längre orkar bära det. Mina båda barn är födda på 38+0. Alltså två veckor innan BF (beräknad födelse)
Första förlossningen
Eftersom jag hade min läkare på mitt "hemmasjukhus" första gången fick jag aldrig någon information om restriktioner eller liknande direkt från en läkare, proverna skickades, som jag nämnde tidigre, till Linköping och jag fick svar via post. Det stod nått liknande: "Förlossning kan ske naturligt. OK." undertecknat av min läkare på närmaste sjukhuset. Det var inte mer än så. Och det var den information jag lämnade vidare till MHV och till personalen på förlossnignen, även detta på mitt "hemmasjukhus", när det var dags. Förutom att de skulle veta om mina vanliga begränsningar och sånt.
Förlossningen startade spontant två veckor innan BF och första delen av förlossningen fungerade felfritt. Som förstagångsföderska får en räkna med att det kan ta lite längre tid. Det behöver inte göra det, men det kan ta tid.
När jag började närma mig ordentliga värkar sattes värkstimulerande dropp in. Droppet höjdes succesivt ju längre tid värkarbetet tog. När jag efter ungefär en timmes krystvärkar (den del av värkarbetet när barnet verkligen ska ut, det är inte längre kroppen/barnet som förbereder sig) sa att jag inte orkade längre kallades en läkare in i rummet. Jag kommer inte ihåg mycket av denna del, men jag minns att jag orkade inte hålla uppe ögonen, att det kändes som att hjärtat ville rusa utanför kroppen och att när jag försökte ta tag om mitt ben kunde jag inte ens lyfta armen från min sida. Min ork var slut.
Läkarens order var att öka droppet igen. Och igen. Samt att jag inte skulle få någon lustgas (som var min enda smärtlindring) för att göra värkarbetet mer effektivt.
Med egen kraft kunde jag efter mer än en timmes krystvärkar föda fram barnet.
Läkaren går innan barnet föds.
Barnet är några lägre på APGAR-skalan men efter lite tumult är allt okej.
Andra förlossningen
Min nya läkare på GUCH-mottagningen berättar efter sista kontrollen att hen vill att jag föder i Linköping. Läkaren anser att jag ska anmäla händelsen från första förslossnigen.
Förlossningen planeras in till 37+6. Och jag blir ingångsatt på utsatt datum. Får då reda på att en begynnande förlossning redan var på gång. Förvärkarna som jag hade tagit dem för var i själva verket riktiga värkar.
Jag blir kontrollerad regelbundet under ingångsättningen och när förlossnigen kommer startar. Det är täta kontroller.
Innan igångsättningen har jag fått veta att ingen fas under förlossnignen får ta lång tid, jag får inte genomgå en utdragen förlossning. Hjärtat bör inte utsättas för den pressen. Exakt hur lång tid de olika faserna tog kan jag inte säga, den enda jag har koll på är den vid krystvärkarna.
Eftersom det var andra förlossningen beräknades faserna gå snabbare, lite som att kroppen vet vad som är på gång och är redo för det på ett annat sätt.
Jag får antibiotika en viss tid innan beräknad förlossning via nål i handen. Blir informerad att om förlossnignen drar ut på tiden kommer jag att få ytterligare en dos av antibiotikan.
När jag är ungefär en kvart in i krystvärkarna tillkallas specialistläkaren. Tar krystvärkarna längre tid än 15 minuter ska barnet födas med hjälpmedel, t.ex sugklocka. Det var den informationen jag hade fått innan.
Barnet föds strax innan 15 minuter, nästan precis när läkaren öppnar dörren.
Barnet har bra värden på APGAR-skalan.
Efter förlossningarna
Efter första förlossningen behövde jag köras i rullstol till rummet på BB eftersom jag inte orkade gå de få meter som skiljde dem åt. Mitt rum låg mitt emot matsalen men även den promenaden, tvärs över korridoren, var för lång för mig och jag behövde vila länge efter varje måltid. Min man fick hämta mat åt mig medan jag stödd på barnvagnen av plast tog mig till ett bord.
Det tog flera månader innan jag orkade gå ens kortare sträckor utan att behöva vila under tiden och efteråt.
Efter andra förlossnigen går jag själv den längre sträckan mellan förlossningssalen till specialist-BB på nån våning högre upp. Personal går efter med rullstol ifall att jag inte orkar men jag behöver den inte. Jag går även sträckan till matsalen fram och tillbaka utan problem.
Väl hemma går jag promenader utan större problem.
Sex-åtta månader efter förlossningarna har jag gjort arbetsprov, EKG och ultraljud hos GUCH-mottagningen för att se om hjärtat påverkades. Ingen påverkan har synts vid kontrollerna.
Biverkningar, påverkningar, bekymmer efteråt
Efter första förlossningen och en tid senare upplever jag att att hjärtat ibland slår väldigt sakta, i otakt eller ibland skenar iväg. Det är endast kortare sekvenser på sekunder detta sker. Inget sambamd med anstängning eller stress. Det kommer spontant. Och oregelbundet.
Plötslig huvudvärk, behov av att hosta till, yrsel och oro kommer i samband med hjärtrytmsrubbningarna.
Efter andra graviditeten/förlossningen kommer sekvenserna oftare och jag får efter att ha gått med långtids-EKG börja med betablockare. Den lägsta möjliga dosen. Det som syntes på långtids-EKGt är endast extraslag. Inga känbara sekvenser med rubbningar sker under inspelningarna.
Har nu ett uppehåll med betablockare efter samråd med GUCH-mottagningen för att se om jag kan sluta med dem helt eller inte. Eftersom mina besvär inte var stora, mest obehagliga ansåg vi båda två att det bästa vore att inte behöva medicineringen alls.
Jag hoppas att de som är i liknande situation kanske ramlar in på inlägget och ser att vi måste ställa krav och vara besvärliga. Informationen som vi behöver i många situationer är knapphänding, den största delen har vi hämtat själva från olika forum och på nätet. Räknas du som GUCH-patient kräv rätt vård! Det är inte lätt, det är jag också medveten om, men det är så värt det att komma till en plats där de har kunskap och förståelse. Det kan göra skillnad på liv och död till slut. Det finns mottagningar på flera platser i landet, en del är mer specialiserade på en typ av hjärtfel än andra så kolla vilken som passar dig bäst.
måndag 13 oktober 2014
Jag kommer alltid att ha den där lilla rösten i huvudet som säger att jag är äcklig. Men jag kommer göra allt jag kan för att förhindra att mina barn utsätter andra eller utsätts själva för det. Vi kan påverka mer än vad vi tror!
Ibland händer det saker i mitt liv som får mig att tänka tillbaka på tiden när jag växte upp. Det låter som att det är aslängesen och frågar du mina ungar kommer de att hålla med. Hehe.. Hur som helst så hände det två grejer i helgen som fick mig att tänka till och börja fundera. En av sakerna är det här med hår.
Vi har hår på huvudet, hår på benen, under armarna och underlivet. Vi har också hår på armarna, på magen och bröstet och på näsan. Det enda ställena vi inte har hår är handflator och forsulor. Kanske också ögonlock. Det är i vilket fall som helst betydligt lättare att räkna upp ställena (förutsatt att en kan alla) vi inte har hår än där vi har det.
Men hår väcker så många känslor. För långt eller för kort. För färggrant eller för tovigt. För mycket eller avsaknaden av hår. Allt som räknas som udda eller avvikande från ens egen värld ska pekas på, diskuteras och hånas.
En diskussion om hår är inte alltid av ondo, det jag menar är att hår väcker känslor och känslorna ventileras ibland på inte så konstruktiva sätt.
Jag har alltid haft mycket hår. Jag föddes till och med med långt hår. Har alltid haft mycket hår på armar och ben, ända sedan jag var liten. Nån gång under låg-/mellanstatdiet började mina klasskompisar att upptäcka det här också. De kallade mig ibland för "apa", sa att jag var äcklig och att sån som jag inte kunde vara bra på någonting.
Jag kan inte riktigt avgöra om det här pågick under en kortare eller längre tid, men jag kommer ihåg att jag runt årskurs 3 började fråga min mamma och inte jag kunde få raka benen och armarna. "Så att jag kan se ut som dom andra"
Det fick jag inte. Även om jag var grymt besviken på mamma just då är jag ganska glad för det nu. Jag började visserligen raka benen så fort hon gav tillåtelse. "Inte fören du börjar 7an!" Och i julklapp det året fick jag en rakapparat av min pappa. Jag var sååå lycklig! Och lite skämig också eftersom han med tanke på julklappen kommit på mig att låna hans rakhyvel. Jag hade ett system där jag bytte till ett av de andra bladen i förpackningen och satte sedan tillbaka det gamla. Trodde inte alls att han skulle genomskåda mig.
Just nu i skrivande stund så har jag varit orakad på benen i mer än ett år. "Varför" undrar säkert någon? Läs då om de tre senaste styckena i det här inlägget.
Barnen i min klass såg det som något avvikande att en tjej hade hår på ben och armar, synligt hår alltså. För hår har vi ju allihopa, det har vi redan konstaterat. Barnen hade inte sett detta som något konstigt om de inte hade blivit lärda att tjejer ser ut på ett sätt och killar på ett annat. Jag är nästan helt övertygad om att föräldrarna till dessa barn inte hade en tanke på vad media, deras egna referensramar, skämt och så vidare kunde leda till. Eller att de stod modeller även för andras barn.
Vi vuxna lär barn otroligt mycket omedvetet. Att jag inte rakar benen var i första hand för att jag inte längre vill känna ett tryck på mig från samhället att jag ska se ut på ett visst sätt för annars blir jag inte accepterad. Efter det som hände i helgen tänker jag istället att mitt mål måste vara att ge mina (och kanske andras?) barn en tanke om att tjejer också har hår och att det är okej. Att det är naturligt.
En av följderna till att det ses som naturligt, inget att lägga vikt vid, är att nått annat barn slipper att höra de glåpord som jag fick höra. De har större chans att växa upp med en stark självkänsla och ett bra självförtroende när de inte trycks ner på grund av sånna här banala yttre egenskaper.
Vi har hår på huvudet, hår på benen, under armarna och underlivet. Vi har också hår på armarna, på magen och bröstet och på näsan. Det enda ställena vi inte har hår är handflator och forsulor. Kanske också ögonlock. Det är i vilket fall som helst betydligt lättare att räkna upp ställena (förutsatt att en kan alla) vi inte har hår än där vi har det.
Men hår väcker så många känslor. För långt eller för kort. För färggrant eller för tovigt. För mycket eller avsaknaden av hår. Allt som räknas som udda eller avvikande från ens egen värld ska pekas på, diskuteras och hånas.
En diskussion om hår är inte alltid av ondo, det jag menar är att hår väcker känslor och känslorna ventileras ibland på inte så konstruktiva sätt.
Jag har alltid haft mycket hår. Jag föddes till och med med långt hår. Har alltid haft mycket hår på armar och ben, ända sedan jag var liten. Nån gång under låg-/mellanstatdiet började mina klasskompisar att upptäcka det här också. De kallade mig ibland för "apa", sa att jag var äcklig och att sån som jag inte kunde vara bra på någonting.
Jag kan inte riktigt avgöra om det här pågick under en kortare eller längre tid, men jag kommer ihåg att jag runt årskurs 3 började fråga min mamma och inte jag kunde få raka benen och armarna. "Så att jag kan se ut som dom andra"
Det fick jag inte. Även om jag var grymt besviken på mamma just då är jag ganska glad för det nu. Jag började visserligen raka benen så fort hon gav tillåtelse. "Inte fören du börjar 7an!" Och i julklapp det året fick jag en rakapparat av min pappa. Jag var sååå lycklig! Och lite skämig också eftersom han med tanke på julklappen kommit på mig att låna hans rakhyvel. Jag hade ett system där jag bytte till ett av de andra bladen i förpackningen och satte sedan tillbaka det gamla. Trodde inte alls att han skulle genomskåda mig.
Just nu i skrivande stund så har jag varit orakad på benen i mer än ett år. "Varför" undrar säkert någon? Läs då om de tre senaste styckena i det här inlägget.
Barnen i min klass såg det som något avvikande att en tjej hade hår på ben och armar, synligt hår alltså. För hår har vi ju allihopa, det har vi redan konstaterat. Barnen hade inte sett detta som något konstigt om de inte hade blivit lärda att tjejer ser ut på ett sätt och killar på ett annat. Jag är nästan helt övertygad om att föräldrarna till dessa barn inte hade en tanke på vad media, deras egna referensramar, skämt och så vidare kunde leda till. Eller att de stod modeller även för andras barn.
Vi vuxna lär barn otroligt mycket omedvetet. Att jag inte rakar benen var i första hand för att jag inte längre vill känna ett tryck på mig från samhället att jag ska se ut på ett visst sätt för annars blir jag inte accepterad. Efter det som hände i helgen tänker jag istället att mitt mål måste vara att ge mina (och kanske andras?) barn en tanke om att tjejer också har hår och att det är okej. Att det är naturligt.
En av följderna till att det ses som naturligt, inget att lägga vikt vid, är att nått annat barn slipper att höra de glåpord som jag fick höra. De har större chans att växa upp med en stark självkänsla och ett bra självförtroende när de inte trycks ner på grund av sånna här banala yttre egenskaper.
söndag 12 oktober 2014
Note to self
Kontrollera alltid flyktvägen från lampan längst inne i hörnet i barnets rum. Det kan rädda livet på "små" oskyldiga fötter som i annat fall kan komma i direkt kollisionskurs med duplo och andra förrädiska leksaker.
fredag 10 oktober 2014
Tänk vilken glädje att få bli äldre!
Jag vet faktiskt inte om jag nånsin har haft åldersnoja, just nu kan jag inte komma på ett enda ögonblick av det. Visst kändes det konstigt i början att inte vara den "yngsta i gänget" längre, men inte på ett dumt sätt. Antingen har jag aldrig tyckt det eller så har jag förträngt det.
Eftersom jag fyllde 30 häromveckan har jag redan fått höra att jag är välkommen till medelåldern, att jag nu är gammal, att jag nu kan vänta mig tonvis med gråa hårstrån, att det bara kommer att gå utför från och med nu. Och så vidare.
Det som slår mig varje gång är att jag verkligen vill det här - tänk vilken lycka det fakiskt är att få chansen att bli gammal. Det är inte alla som får den chansen. Och här sitter jag och blir äldre för varje år som går. Vilken lycka!
Tänk på allt jag skulle missa om jag inte fick bli äldre... Jag skulle till exempel leva med ständiga menstruationscyklar, aldrig få den där underbara färgen i mitt hår naturligt och det är bara om jag stannar i ålder. Om jag inte skulle få bli äldre av andra anledningar skulle jag ju missa de eventuella barnbarnen jag helt skulle kunna få. Nej, det vill jag inte vara utan för allt i världen!
För alla som kommer att skämta om min ålder i framtiden säger jag bara - Tack, du gör mig bara mer säker på att jag kommit in på rätt spår. Jag vill fortsätta att åldras och leva. Och jag är lycklig.
Eftersom jag fyllde 30 häromveckan har jag redan fått höra att jag är välkommen till medelåldern, att jag nu är gammal, att jag nu kan vänta mig tonvis med gråa hårstrån, att det bara kommer att gå utför från och med nu. Och så vidare.
Det som slår mig varje gång är att jag verkligen vill det här - tänk vilken lycka det fakiskt är att få chansen att bli gammal. Det är inte alla som får den chansen. Och här sitter jag och blir äldre för varje år som går. Vilken lycka!
Tänk på allt jag skulle missa om jag inte fick bli äldre... Jag skulle till exempel leva med ständiga menstruationscyklar, aldrig få den där underbara färgen i mitt hår naturligt och det är bara om jag stannar i ålder. Om jag inte skulle få bli äldre av andra anledningar skulle jag ju missa de eventuella barnbarnen jag helt skulle kunna få. Nej, det vill jag inte vara utan för allt i världen!
 |
| Bildkälla |
För alla som kommer att skämta om min ålder i framtiden säger jag bara - Tack, du gör mig bara mer säker på att jag kommit in på rätt spår. Jag vill fortsätta att åldras och leva. Och jag är lycklig.
fredag 3 oktober 2014
Spindelmannen är borta
I måndags kväll knackade en kvinna hemma hos oss, med andan i halsen frågade hon om vi hade en rödrandig katt.
- Ja, Spindelmannen säger jag och pulsen skenar iväg.
Jag hinner tänka så otroligt många tankar på bara den korta sekunden det tar för henne att förklara att det sitter en liten rödrandig katt på vägen, som hon tror har blivit påkörd. Hennes dotter (?) sitter hos katten när vi kommer fram.
Spindelmannen var troligen på väg hem när han blev påkörd, det var vid den här tiden han brukade vilja komma in om han ville sova inne.
När han ser mig försöker han ta sig till mig, men kan inte röra rumpan utan hasar på framtassarna. Jag får in honom i huset och ringer till min man som skyndar sig hem.
Vi får en stund på oss att kela. Jag klappar och gråter. Höjer värmen i rummet för att han inte ska frysa. Han darrar så mycket. Och andas så konstigt. Det syns tydligt att han har mycket ont.
Min man kommer hem och förbereder sig. Hundarna som i vanliga fall blir helt tokiga när han gör liknande förberedelser anar att något är på gång. De blir först upprymda men när han och katten går ut genom dörren blir de helt tysta. De vet.
Att somna den kvällen var både svårt och lätt. Svårt att få tankarna på annat men efter all gråt är orken inte den bästa heller.
Morgonen därpå bubblar känslorna upp igen och jag ville verkligen inte att alla skulle fråga varför jag var helt svullen och rödgråten. Jag lägger upp en bild från några kvällar före med texten att Spindelmannen är borta och tänker att då kanske inte alla frågar.
På det sättet är sociala medier bra att ha. Personen som förstår mig bäst på jobbet pratar såklart med mig om det som hänt, men de andra verkade förstående och sa inget. Det här är första gången jag kan återberätta det som hänt utan att tvinga tillbaka gråten. Det gör fortfarande ont att berätta och otroligt ont att tänka att han inte kommer hoppa upp i fönstret i dörren något mer för att komma in.
Spindelmannen var älskad från första stund. Med alla sina tokigheter och bus som att äta matrester i slasken. Jag önskar att det hade funnits mer vi kunde göra. Jag tänker varje dag på allt vi kunnat göra annorlunda, men jag vet att han inte hade kunnat få samma liv tillbaka efter det här. Att vi valde rätt. Det gör det inte ett dugg lättare just nu. Jag önskar att han hade kommit hem några minuter tidigare eller valt att jaga hela natten som han gjorde så ofta. Men jag kan inte välja det i efterhand.
- Ja, Spindelmannen säger jag och pulsen skenar iväg.
Jag hinner tänka så otroligt många tankar på bara den korta sekunden det tar för henne att förklara att det sitter en liten rödrandig katt på vägen, som hon tror har blivit påkörd. Hennes dotter (?) sitter hos katten när vi kommer fram.
Spindelmannen var troligen på väg hem när han blev påkörd, det var vid den här tiden han brukade vilja komma in om han ville sova inne.
När han ser mig försöker han ta sig till mig, men kan inte röra rumpan utan hasar på framtassarna. Jag får in honom i huset och ringer till min man som skyndar sig hem.
Vi får en stund på oss att kela. Jag klappar och gråter. Höjer värmen i rummet för att han inte ska frysa. Han darrar så mycket. Och andas så konstigt. Det syns tydligt att han har mycket ont.
Min man kommer hem och förbereder sig. Hundarna som i vanliga fall blir helt tokiga när han gör liknande förberedelser anar att något är på gång. De blir först upprymda men när han och katten går ut genom dörren blir de helt tysta. De vet.
Att somna den kvällen var både svårt och lätt. Svårt att få tankarna på annat men efter all gråt är orken inte den bästa heller.
Morgonen därpå bubblar känslorna upp igen och jag ville verkligen inte att alla skulle fråga varför jag var helt svullen och rödgråten. Jag lägger upp en bild från några kvällar före med texten att Spindelmannen är borta och tänker att då kanske inte alla frågar.
På det sättet är sociala medier bra att ha. Personen som förstår mig bäst på jobbet pratar såklart med mig om det som hänt, men de andra verkade förstående och sa inget. Det här är första gången jag kan återberätta det som hänt utan att tvinga tillbaka gråten. Det gör fortfarande ont att berätta och otroligt ont att tänka att han inte kommer hoppa upp i fönstret i dörren något mer för att komma in.
Spindelmannen var älskad från första stund. Med alla sina tokigheter och bus som att äta matrester i slasken. Jag önskar att det hade funnits mer vi kunde göra. Jag tänker varje dag på allt vi kunnat göra annorlunda, men jag vet att han inte hade kunnat få samma liv tillbaka efter det här. Att vi valde rätt. Det gör det inte ett dugg lättare just nu. Jag önskar att han hade kommit hem några minuter tidigare eller valt att jaga hela natten som han gjorde så ofta. Men jag kan inte välja det i efterhand.
Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman
Jo alltså... Det här är en väldigt speciell bok. Som måste läsas utan några "men så där fungerar det ju inte" eller "det där är ju omöjligt". Släpp det, bara släpp - för du får ut så otroligt mycket mer av boken om du gör det.
Andrew Kaufman är en kanadensisk författare som skrev den här boken mitt under sin egen bröllopsångest. Det här var hans sätt att bearbeta det som hände omkring honom.
Två gånger började jag på den här boken. Första gången hann jag tänka "men vad ÄR det här för konstig bok!?". Jag var stressad, jag ville ha något lättsamt att läsa direkt efter en tyngre bok. Det blev inte så bra..
Andra gången, kort därpå. jag började med boken. Eller fortsatte rättare sagt, jag hade ju bara kommit några minuter in i boken så jag började inte om från allra första början. Hur som helst, då var jag mer mottaglig tror jag. Jag började se liknelser med mina egna vänner, mitt eget sätt. Sättet Andrew beskriver det här med att vi bär vissa personer, våra kärlekar, inom oss och hur de påverkar oss.. Det var otroligt att läsa. Visst, det är mycket överdrivet i boken det tänker jag inte ljuga om. Men det överdrivna är inte fiction det är verkligheten som drivs till sin spets.
Med boken i bakhuvudet skulle jag vilja säga att vi alla är superhjältar på vårt egna lilla sätt, en del av oss hittar vår kraft, en del uppfinner kraften och en del är helt vanliga.
Jag älskar den! Och jag kan liksom inte sluta tänka på vilken min superkraft är!
Om du lyssnar på boken, se till att hänga kvar i slutet för Andrew blir intervjuad av det svenska ljudboksförlaget. Väldigt intressant och det tog boken till en helt annan nivå.
Handlingen då? Så här skriver Adlibris:
 |
| Bildkälla: Adlibris |
Två gånger började jag på den här boken. Första gången hann jag tänka "men vad ÄR det här för konstig bok!?". Jag var stressad, jag ville ha något lättsamt att läsa direkt efter en tyngre bok. Det blev inte så bra..
Andra gången, kort därpå. jag började med boken. Eller fortsatte rättare sagt, jag hade ju bara kommit några minuter in i boken så jag började inte om från allra första början. Hur som helst, då var jag mer mottaglig tror jag. Jag började se liknelser med mina egna vänner, mitt eget sätt. Sättet Andrew beskriver det här med att vi bär vissa personer, våra kärlekar, inom oss och hur de påverkar oss.. Det var otroligt att läsa. Visst, det är mycket överdrivet i boken det tänker jag inte ljuga om. Men det överdrivna är inte fiction det är verkligheten som drivs till sin spets.
Med boken i bakhuvudet skulle jag vilja säga att vi alla är superhjältar på vårt egna lilla sätt, en del av oss hittar vår kraft, en del uppfinner kraften och en del är helt vanliga.
Jag älskar den! Och jag kan liksom inte sluta tänka på vilken min superkraft är!
Om du lyssnar på boken, se till att hänga kvar i slutet för Andrew blir intervjuad av det svenska ljudboksförlaget. Väldigt intressant och det tog boken till en helt annan nivå.
Handlingen då? Så här skriver Adlibris:
Alla Toms vänner är superhjältar, med olika superkrafter. Tom har till och med gift sig med en superhjälte, Perfektionisten. Men på deras bröllop blir Perfektionisten hypnotiserad av sin ex, Hypno, att tro att Tom är osynlig. Inget han gör kan få henne att se honom.
Sex månader senare är Perfektionisten säker på att Tom har övergivit henne, så hon är på väg att flytta till Vancouver. Hon planerar att använda sina superkrafter för att hela sitt krossade hjärta.
När hon kliver på planet vet hon inte att Tom finns vid hennes sida. Han har bara till dess planet landar på sig att övertyga henne om att han är där, annars kommer han att förlora henne för alltid. Alla min vänner är superhjältar är en hjärtskärande och rolig hyllning till kärleken.
Den liknar inget annat du läst.
torsdag 25 september 2014
Varför ska det vara så svårt att kalla sig feminist när tankarna redan finns där?
Det finns mängder med ord som betyder olika mycket för oss, en del ord väcker avsky direkt medan andra framkallar härliga minnen. Vi lägger helt enkelt olika slags vikter kring ett ord. Ett av dem är "feminist" eller "feminism".
Många deklarerar högt att de minsann inte är en feminist eftersom deras bild av en sådan är en kvinna med håriga ben och armhålor. Hon är desutom osminkad och ser allmänt trött ut (för det gör kvinnor utan smink). Hon tar varje chans hon får att trycka ner män och tror att alla män vill våldta henne. Men hon förstår heller inte att ingen man vill ha henne eftersom hon är så jävla ful. Och att hon skulle ordna till sig om hon bara fick lite kuk. Eller..? Har jag fel?
Men vi glömmer de där "smygfeministerna". Föräldern som vill att dottern ska ha exakt samma förutsättningar som de andra barnen i hennes älskade sport. Brodern som önskar att syskonet ska kunna leva ut sina karriärsdrömmar utan att mötas av fördomar. De som inte kan drömma om att behandla personer efter kön utan ser det som en självklarhet att de ska bahandlas som människor. Men som vägrar att kalla sig feminist eller stå upp för vad de tycker - för att inte bli utstötta själva, för att det där skämtet var nog lite roligt ändå, för att det är enklare att komma på ursäkter än att hålla fast vid en avvikande åsikt.
Vi glömmer. Och förtränger. Vi glömmer bort att det inte finns några fack att stoppa personer i. Inte på riktigt. Det är något som vi fantiserat ihop för att göra det lite enklare. Lite bekvämare.
Inte tänker jag sticka under stolen med att det är jätteskönt att veta vad en person står för genom att bara kika på kläderna - jag vet exakt hur jag ska och inte ska agera. Vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Och jag vet vad som förväntas av mig. Och det är såklart jätteskönt.
Men det är också otroligt orättvist.
Feminismen står och stampar enligt min känsla eftersom allt fler är trötta på hela den här grejen. Det var roligt att sticka ut lite förut, vara den som provocerade. Vi kunde se orättvisorna mellan könen och inom könen men vi har också så djupt rotade värderingar om hur en man är och hur en kvinna är - så kanske har de där feministerna inte något att komma med, det är ändå en skillnad mellan könen.
Och jag undrar om vi skulle rada upp skillnaderna mellan könen, hur skulle den listan se ut? Vad gör vi med dem som hamnar mittemellan? Vad gör vi med dem som byter sida helt?
Om vi gör en lista på skillnaderna så som vårt samhälle ser på saken just nu tror jag att många av oss skulle känna oss väldigt udda. Den allra enklaste tanke vore då att medge att vi är alla individer och har våra egna intressen, vissa är inlärda och vissa är det inte - att vi är alla människor som betyder lika mycket och ska växa upp på lika villkor för att utveckla oss själva. Men jag tror heller inte att det är så många som kommer att medge det, för då skulle de samtidigt medge att de tror på jämställdhet. Att vi är alla lika mycket värda oavsett ursprung, kön, sexualitet och så vidare. Och då skulle de också vara feminister.
Och att vara feminist är som sagt något farligt...
Många deklarerar högt att de minsann inte är en feminist eftersom deras bild av en sådan är en kvinna med håriga ben och armhålor. Hon är desutom osminkad och ser allmänt trött ut (för det gör kvinnor utan smink). Hon tar varje chans hon får att trycka ner män och tror att alla män vill våldta henne. Men hon förstår heller inte att ingen man vill ha henne eftersom hon är så jävla ful. Och att hon skulle ordna till sig om hon bara fick lite kuk. Eller..? Har jag fel?
Men vi glömmer de där "smygfeministerna". Föräldern som vill att dottern ska ha exakt samma förutsättningar som de andra barnen i hennes älskade sport. Brodern som önskar att syskonet ska kunna leva ut sina karriärsdrömmar utan att mötas av fördomar. De som inte kan drömma om att behandla personer efter kön utan ser det som en självklarhet att de ska bahandlas som människor. Men som vägrar att kalla sig feminist eller stå upp för vad de tycker - för att inte bli utstötta själva, för att det där skämtet var nog lite roligt ändå, för att det är enklare att komma på ursäkter än att hålla fast vid en avvikande åsikt.
Vi glömmer. Och förtränger. Vi glömmer bort att det inte finns några fack att stoppa personer i. Inte på riktigt. Det är något som vi fantiserat ihop för att göra det lite enklare. Lite bekvämare.
Inte tänker jag sticka under stolen med att det är jätteskönt att veta vad en person står för genom att bara kika på kläderna - jag vet exakt hur jag ska och inte ska agera. Vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Och jag vet vad som förväntas av mig. Och det är såklart jätteskönt.
Men det är också otroligt orättvist.
Feminismen står och stampar enligt min känsla eftersom allt fler är trötta på hela den här grejen. Det var roligt att sticka ut lite förut, vara den som provocerade. Vi kunde se orättvisorna mellan könen och inom könen men vi har också så djupt rotade värderingar om hur en man är och hur en kvinna är - så kanske har de där feministerna inte något att komma med, det är ändå en skillnad mellan könen.
Och jag undrar om vi skulle rada upp skillnaderna mellan könen, hur skulle den listan se ut? Vad gör vi med dem som hamnar mittemellan? Vad gör vi med dem som byter sida helt?
Om vi gör en lista på skillnaderna så som vårt samhälle ser på saken just nu tror jag att många av oss skulle känna oss väldigt udda. Den allra enklaste tanke vore då att medge att vi är alla individer och har våra egna intressen, vissa är inlärda och vissa är det inte - att vi är alla människor som betyder lika mycket och ska växa upp på lika villkor för att utveckla oss själva. Men jag tror heller inte att det är så många som kommer att medge det, för då skulle de samtidigt medge att de tror på jämställdhet. Att vi är alla lika mycket värda oavsett ursprung, kön, sexualitet och så vidare. Och då skulle de också vara feminister.
 |
| Bildkälla |
Och att vara feminist är som sagt något farligt...
onsdag 24 september 2014
måndag 22 september 2014
Det tar tid att låta sig lära, tack för att du har sånt tålamod med mig!
Jag tror att många föräldrar går in i rollen med tankar som "jag ska inte göra som mina föräldrar" eller "jag vet exakt hur jag ska göra i den och den situationen". Jag tror också att många föräldrar upptäcker efter ett tag att det är sjukt svårt att stå fast vid de där tidigare tankarna.
För mig är sovrutiner en sån sak som jag helt har fått ombestämma mig inom. Och tillåta mig själv att lära om. H e l a t i d e n. Jag har ju nämnt tidigare att böcker är en stor grej för mig, men jag har också upptäckt att de här första böckerna typ mellan pekböcker och riktiga kapitelböcker är dödens tråkiga. Det är nästan så att jag gör vad som helst för att undvika att läsa samma bok femtioelva gånger på raken flera kvällar i rad. Jovisst går de över snabbt, men fy vad tråkiga! Hur som helst, det var inte det jag skulle säga.
Eftersom jag har barn som är otroliga på att känna av sinnesstämningen hos mig och agerar därefter blir det såklart så att när jag är på dåligt humör.. ja, då gör de lika dant. Eller kanske inte helt lika men de beter sig inte som vanligt och blir mer uppskruvade, så kan vi nog säga.
Härom kvällen var en sån kväll. Hade haft en jobbig eftermiddag på jobbet, barnen härjar (fast egentligen inte, det kändes mest så bara) och till slut får jag nog. Betedde mig själv som en treåring (INTE mitt finaste ögonblick, nej) och barnen slutar såklart att härja. När jag efter en stund går in och säger förlåt säger min äldsta son något som får mig att helt tappa bort mig.
Han frågar om det blev för mycket i mitt huvud, att det är okej och att det är bra att gå undan när det händer. Han berättar om när det hände honom senast.
Min son på fem år lär mig så otroligt mycket om mig själv och livet. Att mitt sätt inte alltid är det allra bästa sättet. Att det alltid finns tid att lära om. Att det också tar tid och en stark vilja för att låta sig lära om.
För allt det här är jag så otroligt tacksam. Jag hade inte alls räknat med att barnen skulle lära mig minst lika mycket som vi ska lära dem. Innan jag kunde tillåta mig själv att tänka det här var vardagen mycket mer kantad av tjuriga stunder, men nu.. När jag tillåter mig själv att verkligen lyssna så märker jag hur mycket de har att ge oss. Så mycket som vi har glömt bort under tiden vi växte upp. Det är ganska sorgligt att lämnar sånna här grundläggande saker bakom oss när vi blir större.
För mig är sovrutiner en sån sak som jag helt har fått ombestämma mig inom. Och tillåta mig själv att lära om. H e l a t i d e n. Jag har ju nämnt tidigare att böcker är en stor grej för mig, men jag har också upptäckt att de här första böckerna typ mellan pekböcker och riktiga kapitelböcker är dödens tråkiga. Det är nästan så att jag gör vad som helst för att undvika att läsa samma bok femtioelva gånger på raken flera kvällar i rad. Jovisst går de över snabbt, men fy vad tråkiga! Hur som helst, det var inte det jag skulle säga.
Eftersom jag har barn som är otroliga på att känna av sinnesstämningen hos mig och agerar därefter blir det såklart så att när jag är på dåligt humör.. ja, då gör de lika dant. Eller kanske inte helt lika men de beter sig inte som vanligt och blir mer uppskruvade, så kan vi nog säga.
Härom kvällen var en sån kväll. Hade haft en jobbig eftermiddag på jobbet, barnen härjar (fast egentligen inte, det kändes mest så bara) och till slut får jag nog. Betedde mig själv som en treåring (INTE mitt finaste ögonblick, nej) och barnen slutar såklart att härja. När jag efter en stund går in och säger förlåt säger min äldsta son något som får mig att helt tappa bort mig.
Han frågar om det blev för mycket i mitt huvud, att det är okej och att det är bra att gå undan när det händer. Han berättar om när det hände honom senast.
Min son på fem år lär mig så otroligt mycket om mig själv och livet. Att mitt sätt inte alltid är det allra bästa sättet. Att det alltid finns tid att lära om. Att det också tar tid och en stark vilja för att låta sig lära om.
För allt det här är jag så otroligt tacksam. Jag hade inte alls räknat med att barnen skulle lära mig minst lika mycket som vi ska lära dem. Innan jag kunde tillåta mig själv att tänka det här var vardagen mycket mer kantad av tjuriga stunder, men nu.. När jag tillåter mig själv att verkligen lyssna så märker jag hur mycket de har att ge oss. Så mycket som vi har glömt bort under tiden vi växte upp. Det är ganska sorgligt att lämnar sånna här grundläggande saker bakom oss när vi blir större.
 |
| Mina allra bästa lärare |
söndag 21 september 2014
Vad svarar jag på det egentligen?
Jag bor lite avsides, lite lantligt och även om jag har en hel del grannar så är de inte så nära som i ett radhusområde. Jag trivs och som alla boenden finns det för och nackdelar. Just nu väger de ungefär lika tungt mot varandra. Men det känns inte som något jag vill ta upp här. Hur som helst har du kanske en bild av hur jag bor nu. Som en skogsmulle.
Under en pratstund med en bekant fick jag kommentaren "jag skulle inte vilja byta med dig" och jag blev så paff. Jag har hört det förut och tycker att jag alltid har kunnat svara men inte den här gången, för det slog mig - vad SKA jag svara på något sånt?
- Nej, och jag skulle inte vilja byta med dig! Vilken tur att vi inte är sambos.
- Ja, jag vet att vi bor jättekonstigt i dina ögon och jag lovar att bättra mig till nästa gång ämnet kommer upp.
- Ja, det kräver ju lite mer planering med handling och annat att bo så här. Men å andra sidan gör jag färre onödiga köp.
- Jag visste inte att du ens övervägt att byta med mig, intressant att du nämner det!
Hur jag än svarar så blir det lite ursäktande och det känns bara så falskt. Jag trivs med hur jag bor. Det finns vissa saker som jag skulle vilja ändra på, ja absolut det finns massor faktiskt. Men jag har faktiskt en gång valt att bo så här för att det lockade mig. Måste jag då ursäkta mitt boende för alla som inte förstår?
Jag har bott i lägenhet och skulle inte vilja bo så igen om jag har ett val. Det betyder inte att jag skulle säga till de som bor i lägenheter att jag inte skulle vilja byta med dem. För just de personerna kan det ju vara himmelriket att bo precis just där, precis just så. Vem är jag som klankar ner på det i så fall.
Det finns frihet i så många olika slags boende, tänk om det fanns fler som ville inse det..
måndag 15 september 2014
Vad är det folk inte förstår?
I mitt valdistrikt är SD nummer två i ordningen av flest röster till riksdagen. NUMMER TVÅ! Jag mår illa när jag tänker på den framtid som mina barn kommer att växa upp i. För jag tror nämligen inte att deras stöd kommer att minska, snarare tvärt om.
Det finns ett stor missnöje över en hel del i Sverige och invandringen är en av de punkterna. Men vad är det folk inte förstår?? Det kvittar om vi stänger grindarna, det handlar inte om antalet personer som söker sig hit (många på grund av politiska skäl). Det är inte antalet som vi ens bör diskutera. Om vi kan få ett bättre system på att ta hand om de som behöver: äldre, människor från andra länder, barn och alla andra utsatta grupper tror jag inte att det där pariet kommer överleva särskillt länge.
Är vi så jäkla rädda för olikheter eller vad är det frågan om? Tror vi på allvar att invandrare kommer hit och tar våra jobb? Vill vi inte tro på att personen som är bäst lämpad för jobbet också får det - oavsett ursprung, hudfärg eller sexualitet? Tycker vi att vi är så jäkla mycket bättre än alla andra och samtidigt är livrädda för att utmanas att vi hellre bygger upp stenmurar än utvecklar oss och bygger ett samhälle som vi kan vara stolta över?
Ser inte folk att vi lika gärna med de här två valen bakom oss kan hamna i en situation som Tysklands 1930-tal? Tror du att jag överdriver? Det gör jag faktiskt inte. Andra världskriget startade inte 1939 bara pang på. Det var inte någon som bestämde sig för att "hey, skulle det inte vara roligt att kriga lite" och började med en massiv utrensning av männikor som föddes annorlunda, hade en annan politisk åsikt eller religion. Det började i en liten skala, ett litet missgynnesparti som växte sig starkare och starkare på grund av människors rädsla för olikheter. Och partiledarens otroliga förmåga att engagera människor.
Låter det bekant nu då? Precis.
OM vi stänger/begränsar invandringen, vad är då nästa steg? Ett parti söker sig alltid till utveckling. Vi har redan fått höra att det finns planer på att utvisa kriminella, att familjerna till ensamkommande barn inte ska tillåtas komma in och så vidare. Jag undrar - vad är nästa steg?
Om jag har några läsare som röstat på SD, tänkte du alls på vad ett större mandat i riksdagen skulle innebära för framtiden? Skit i att ROT- och RUT-avdragen kanske slopas om du röstar på ena eller andra paritet, det handlar bara om trivsel för oss själva. Det jag pratar om handlar om människoliv.
Snälla, säg vad det är folk tänker när de röstar på de här partierna för jag förstår verkligen inget av det.
Det finns ett stor missnöje över en hel del i Sverige och invandringen är en av de punkterna. Men vad är det folk inte förstår?? Det kvittar om vi stänger grindarna, det handlar inte om antalet personer som söker sig hit (många på grund av politiska skäl). Det är inte antalet som vi ens bör diskutera. Om vi kan få ett bättre system på att ta hand om de som behöver: äldre, människor från andra länder, barn och alla andra utsatta grupper tror jag inte att det där pariet kommer överleva särskillt länge.
Är vi så jäkla rädda för olikheter eller vad är det frågan om? Tror vi på allvar att invandrare kommer hit och tar våra jobb? Vill vi inte tro på att personen som är bäst lämpad för jobbet också får det - oavsett ursprung, hudfärg eller sexualitet? Tycker vi att vi är så jäkla mycket bättre än alla andra och samtidigt är livrädda för att utmanas att vi hellre bygger upp stenmurar än utvecklar oss och bygger ett samhälle som vi kan vara stolta över?
Ser inte folk att vi lika gärna med de här två valen bakom oss kan hamna i en situation som Tysklands 1930-tal? Tror du att jag överdriver? Det gör jag faktiskt inte. Andra världskriget startade inte 1939 bara pang på. Det var inte någon som bestämde sig för att "hey, skulle det inte vara roligt att kriga lite" och började med en massiv utrensning av männikor som föddes annorlunda, hade en annan politisk åsikt eller religion. Det började i en liten skala, ett litet missgynnesparti som växte sig starkare och starkare på grund av människors rädsla för olikheter. Och partiledarens otroliga förmåga att engagera människor.
Låter det bekant nu då? Precis.
OM vi stänger/begränsar invandringen, vad är då nästa steg? Ett parti söker sig alltid till utveckling. Vi har redan fått höra att det finns planer på att utvisa kriminella, att familjerna till ensamkommande barn inte ska tillåtas komma in och så vidare. Jag undrar - vad är nästa steg?
Om jag har några läsare som röstat på SD, tänkte du alls på vad ett större mandat i riksdagen skulle innebära för framtiden? Skit i att ROT- och RUT-avdragen kanske slopas om du röstar på ena eller andra paritet, det handlar bara om trivsel för oss själva. Det jag pratar om handlar om människoliv.
Snälla, säg vad det är folk tänker när de röstar på de här partierna för jag förstår verkligen inget av det.
fredag 12 september 2014
Igelkottens elegans av Muriel Barbery
 |
| Bild från adlibris.se |
Uppläsare till Igelkottens elegans är Kerstin Andersson och även om jag i början tyckte att tempot var segt och språket svårt var hon perfekt som uppläsare. Bland Paris gyllene kvarter med sina klasskillnader.. Det blev så bra och det var otroligt lätt att leva sig in i miljön efter ett kort tag.
Jag erkänner, jag försökte läsa boken en gång innan jag verkligen läste ut den. Fastnade på språket. Det är en hel del fina ord som jag kanske borde ha haft koll på men det hade jag inte och jag kände mig dum första gången när jag inte fattade så mycket. Men så som några vänner pratade om boken kände jag att jag bara var tvungen att ge den en ärlig chans. Och efter ett kort tag så gav känslan med sig och jag började suga åt mig orden istället.
Det är ett otroligt vackert språk, fint målade omgivningar utan att ge eller skala av för mycket för fantasin.
Om jag säger att jag inte blev känslosam under tiden jag läste boken skulle jag ljuga så att min näsa skulle räcka ända till månen. Boken väckte en del tankar och känslor hos mig som jag inte riktigt hade räknat med och även om jag grät i slutet (så pass att min svärmor gav mig en lite underlig blick) skulle jag inte vilja ha de ogjort. Jag kan ibland känna att böcker som får mig att vilja kasta ut den genom fönstret eller gräva ner den eller sluta läsa den bara för att den inte ska ta slut, blir lite för mycket. Och det trots att jag nästan alltid letar efter böcker som berör mig på olika sätt.
Hos Adlibris står det så här om boken:
Igelkottens elegans är en varm och intelligent berättelse om två kvinnor. Båda bor i en fastighet i Paris välbärgade kvarter. Båda döljer sina talanger för omvärlden.
Tolvåriga Paloma Josse är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.
Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild, den vresiga och obildade portvakten med få intressen bortom katten och skräniga teveprogram.
Renées och Palomas vägar korsas när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.
onsdag 10 september 2014
En grej som stör mig onödigt mycket
Kollar på serien "24". Tycker att den är bättre än förväntat. Lite förvånad över det faktiskt. De har fått ihop rörigheterna ganska så bra liksom.
Men.
Och det är ett stort jävla MEN.
För att nu ha kommit 15 timmar in i en serie som ska utspela sig i realtid, alltså 1 timmes programtid är 1 timmes handling. Det blir inga tidshopp till nästföljande dag eller så i serien.
INGEN - verkligen ingen har gått och skitit i serien ännu. Och bara tre kan jag räkna med har kissat.
För att vara en serie i realtid har de minsann inte säknat med de där mänskliga behoven.
Jag är lite besviken och jag stör mig onödigt mycket på det där, nu försöker jag ju mer lista ut när någon går på dass än vem som är skurken.
Men.
Och det är ett stort jävla MEN.
För att nu ha kommit 15 timmar in i en serie som ska utspela sig i realtid, alltså 1 timmes programtid är 1 timmes handling. Det blir inga tidshopp till nästföljande dag eller så i serien.
INGEN - verkligen ingen har gått och skitit i serien ännu. Och bara tre kan jag räkna med har kissat.
För att vara en serie i realtid har de minsann inte säknat med de där mänskliga behoven.
Jag är lite besviken och jag stör mig onödigt mycket på det där, nu försöker jag ju mer lista ut när någon går på dass än vem som är skurken.
onsdag 27 augusti 2014
Det går nog att säga att jag blev kuvad
När de som kände mig som barn möter mig nu skulle jag kunna tro att de blir lite förvånade över hur min personlighet ser ut idag. Det går lätt att påstå att jag inte direkt är mig lik från den tiden jag menar, förskoleåldern och innan. Ganska liten alltså. Men min vilja var allt annat än liten kan jag lova.
En sak som är så rolig nu är att jag har två väldigt viljestarka barn, något som min man gärna stoltserar med att de brås på honom. Och jo - han var (förlåt - ÄR) också väldigt viljestark men vi var det på två helt olika sätt. Han och jag alltså. Vi kan säga att jag var en duracellkanin jämfört med honom och för er som känner oss båda - det säger liksom inte lite att jag gör den jämförelsen...
Skillnaden mellan min man och mig är att jag blev kuvad (jo faktiskt!) som liten och tappade all min viljestyrka på just det planet. Visst var jag envis, bortskämd som alla småsyskon tenderar att bli och jag hade ett jäkla humör även efter den här tiden. Men det där råa var borta.
På ett sätt kan jag känna att jag är tacksam för det, alla händelser i mitt liv har ju format den jag är idag. Och även om jag vet att jag har en del att jobba med så trivs jag med mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. I alla fall inte vad jag kan komma ihåg.
Men på ett annat plan så kan jag inte annat än känna avsky mot den här tiden, hur vuxna människor kunde bära sig åt på det sättet. Idag skulle jag aldrig acceptera beteendet!
Jag klandrar ingen. Eller möjligtvis de dumma asen som tryckte ner mig, men det känns inte helhjärtat som avsky och jag vet inte vad jag kan kalla det istället.
Ett av mina barn är sin mor upp i dagen. Det är ingen lätt situation för någon av oss, det kan jag definitvt inte påstå. Och en av mina värsta farhågor är att någon ska slå den här råa, härliga och otroligt jobbigt bra egenskapen ur honom. Att det står utanför min makt att skydda honom. För att jag inte kan vara med jämt. Och vad skulle jag för den delen kunna göra? Jag är inte den där starka personen som kan sätta hårt mot hårt i alla nödvändiga situationer. Sånt måste jag träna på. Det tar flera onödigt jobbiga situationer innan jag kan känna att jag reagerar tillräckligt snabbt och på ett bra sätt.
Att han är så lik mig gör också att jag har ett litet större överseende än vad andra kanske har. Jag känner hur konflikterna om att vara självständig men samtidigt liten tär i hans lilla kropp. Hur orättvisor gnagar i huvudet medan tankarna snurrar i en otrolig hastighet. Jag känner allt det där som om det vore inom mig själv.
Gör det mig till en förstående mamma - ja.
Gör det att jag hanterar varje situation bra - absolut inte.
Men det gör att jag kommer att kämpa så gott jag kan för att han ska få vara sin egen person.
En sak som är så rolig nu är att jag har två väldigt viljestarka barn, något som min man gärna stoltserar med att de brås på honom. Och jo - han var (förlåt - ÄR) också väldigt viljestark men vi var det på två helt olika sätt. Han och jag alltså. Vi kan säga att jag var en duracellkanin jämfört med honom och för er som känner oss båda - det säger liksom inte lite att jag gör den jämförelsen...
Skillnaden mellan min man och mig är att jag blev kuvad (jo faktiskt!) som liten och tappade all min viljestyrka på just det planet. Visst var jag envis, bortskämd som alla småsyskon tenderar att bli och jag hade ett jäkla humör även efter den här tiden. Men det där råa var borta.
På ett sätt kan jag känna att jag är tacksam för det, alla händelser i mitt liv har ju format den jag är idag. Och även om jag vet att jag har en del att jobba med så trivs jag med mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. I alla fall inte vad jag kan komma ihåg.
Men på ett annat plan så kan jag inte annat än känna avsky mot den här tiden, hur vuxna människor kunde bära sig åt på det sättet. Idag skulle jag aldrig acceptera beteendet!
Jag klandrar ingen. Eller möjligtvis de dumma asen som tryckte ner mig, men det känns inte helhjärtat som avsky och jag vet inte vad jag kan kalla det istället.
Ett av mina barn är sin mor upp i dagen. Det är ingen lätt situation för någon av oss, det kan jag definitvt inte påstå. Och en av mina värsta farhågor är att någon ska slå den här råa, härliga och otroligt jobbigt bra egenskapen ur honom. Att det står utanför min makt att skydda honom. För att jag inte kan vara med jämt. Och vad skulle jag för den delen kunna göra? Jag är inte den där starka personen som kan sätta hårt mot hårt i alla nödvändiga situationer. Sånt måste jag träna på. Det tar flera onödigt jobbiga situationer innan jag kan känna att jag reagerar tillräckligt snabbt och på ett bra sätt.
Att han är så lik mig gör också att jag har ett litet större överseende än vad andra kanske har. Jag känner hur konflikterna om att vara självständig men samtidigt liten tär i hans lilla kropp. Hur orättvisor gnagar i huvudet medan tankarna snurrar i en otrolig hastighet. Jag känner allt det där som om det vore inom mig själv.
Gör det mig till en förstående mamma - ja.
Gör det att jag hanterar varje situation bra - absolut inte.
Men det gör att jag kommer att kämpa så gott jag kan för att han ska få vara sin egen person.
torsdag 21 augusti 2014
Nu är det min tur att växa upp
Jag vet inte hur många tankar och idéer jag hade om föräldraskap innan jag fick barn, så här i efterhand kan vi ju säga att många av min "brillianta" idéer har gått i kras. Lite i taget harjag fått omvärdera mig själv. På gott och ont.
Jag trodde till exempel inte att jag var så beroende av sömn som jag tydligen är. Har så länge jag kan komma ihåg aldrig sovit hela nätter utan vaknar titt som tätt för att kolla klockan, lyssna efter ljud eller bara vända mig om. Såklart tänkte jag ju att det här med att bli väckt om nätterna inte skulle vara en så stor grej - jag hade ju a l l t i d vaknat om nätterna. HA HA HA... Får jag inte tillräckligt med sömn kan jag ju gå bärsärkargång på kaffemaskinen som inte spottar ur sig kaffet snabbt nog.
En annan sak som jag trodde, verkligen var övertygad om, att jag skulle klara galant från första stund är det här med att ge barnen utrymme för att växa. Alltså att de får lära sig att klara av saker i sin egna takt och att jag inte skulle vara över dem som en hök. En bula är ju bara en bula och så vidare. Självklart skulle ungarna få klättra i träd och klippa med saxar (under bevakning förstås om det är någon som tvivlar) eller vara med och laga mat.
Okej, klättra i träd går an.
Är livrädd för saxar och är såååå glad att de får lära sig grunderna på förskolan innan jag ger dem tillåtelse hemma.
På sin höjd fixar jag att de tar fram saker åt mig vid matlagningen. Är ju rädd att de ska bränna sig, skära sig, ramla över spisen, ramla ner från bänken.
Japp, jag är en "hönsmamma".
Men! De goda nyhetera är att jag har två otroligt viljestarka barn som inte ger sig i sina försök att lära mig växa upp. Undan för undan kan jag också släppa taget om deras bebistid när de var helt beroende av mig för att ens kunna vända på sig.
Och igår kunde jag bocka av ytterligare ett framsteg, både för mig och småttingarna. Nämligen att det är tillåtet att umgås även efter läggdags, så länge det är lugnt tempo. Barnen ville sova hos varandra och vi bäddade åt båda ungarna i en av sängarna, högläsning en stund och sen fick de sköta sig själva.
I hela 20 minuter (!!!) sjöng de för varandra (nåja, den ena mer än den andra), läste sagor för varandra (jakttidningar) och frågade varandra om den andra hade somnat ännu. Det bästa av allt? Jag kunde hålla mig därifrån!
När de började leka lite för vilt fick jag visserligen avbryta och lägga dem i varsin säng igen, men jag är stolt över mig själv. Jag är otroligt glad att de fick en sån mysig stund ihop och jag är väldigt tacksam för att de har sånt tålamod med mig. Det kan definitivt inte vara lätt att lära mig att växa upp!
Jag trodde till exempel inte att jag var så beroende av sömn som jag tydligen är. Har så länge jag kan komma ihåg aldrig sovit hela nätter utan vaknar titt som tätt för att kolla klockan, lyssna efter ljud eller bara vända mig om. Såklart tänkte jag ju att det här med att bli väckt om nätterna inte skulle vara en så stor grej - jag hade ju a l l t i d vaknat om nätterna. HA HA HA... Får jag inte tillräckligt med sömn kan jag ju gå bärsärkargång på kaffemaskinen som inte spottar ur sig kaffet snabbt nog.
En annan sak som jag trodde, verkligen var övertygad om, att jag skulle klara galant från första stund är det här med att ge barnen utrymme för att växa. Alltså att de får lära sig att klara av saker i sin egna takt och att jag inte skulle vara över dem som en hök. En bula är ju bara en bula och så vidare. Självklart skulle ungarna få klättra i träd och klippa med saxar (under bevakning förstås om det är någon som tvivlar) eller vara med och laga mat.
Okej, klättra i träd går an.
Är livrädd för saxar och är såååå glad att de får lära sig grunderna på förskolan innan jag ger dem tillåtelse hemma.
På sin höjd fixar jag att de tar fram saker åt mig vid matlagningen. Är ju rädd att de ska bränna sig, skära sig, ramla över spisen, ramla ner från bänken.
Japp, jag är en "hönsmamma".
Men! De goda nyhetera är att jag har två otroligt viljestarka barn som inte ger sig i sina försök att lära mig växa upp. Undan för undan kan jag också släppa taget om deras bebistid när de var helt beroende av mig för att ens kunna vända på sig.
Och igår kunde jag bocka av ytterligare ett framsteg, både för mig och småttingarna. Nämligen att det är tillåtet att umgås även efter läggdags, så länge det är lugnt tempo. Barnen ville sova hos varandra och vi bäddade åt båda ungarna i en av sängarna, högläsning en stund och sen fick de sköta sig själva.
I hela 20 minuter (!!!) sjöng de för varandra (nåja, den ena mer än den andra), läste sagor för varandra (jakttidningar) och frågade varandra om den andra hade somnat ännu. Det bästa av allt? Jag kunde hålla mig därifrån!
När de började leka lite för vilt fick jag visserligen avbryta och lägga dem i varsin säng igen, men jag är stolt över mig själv. Jag är otroligt glad att de fick en sån mysig stund ihop och jag är väldigt tacksam för att de har sånt tålamod med mig. Det kan definitivt inte vara lätt att lära mig att växa upp!
måndag 18 augusti 2014
Äntligen va väntan över och glädjen var så stor!
Ojoj - som han har längtat! Och tjatat. Och frågat när det är dags. Och varit ledsen när han inte fått följa med. Och. Så. Vidare.
Till vad undrar du kanske? Jo, till simskolan. I lördags var det nämligen premiär för min minsting att börja på simskola. Han har visserligen gått på babysim när han var bebis, men eftersom vi inte fick i ihop det varken i tid eller pengar kunde han bara gå nån termin eller två.
Det är ganska tidigt på morgonen som han ska vara där, och jag fick såklart väcka honom. Är det någon gång ungarna tar sovmorgon så är det ju när vi har tider att passa på annars lediga dagar. Slår liksom aldrig fel. Eller som den där gången när jag hade sagt att jag inte behöver ställa klockan, för jag har ändå en unge som väcker mig exakt samma tid varje morgon. Och morgonen efter det.. Tror du inte att han bestämmer sig för en sovmorgon? Snacka om att vippsa mig på näsan, de där skruttungarna!
Hur som haver, den här gången var det inga som helst problem att få upp ungen. Så fort jag nämnde simskola studsade han upp (väldigt tröttvingligt studsande) och efter några minuter började nästan ångra mig. SÅ TAGGAD VAR HAN!
Försökte ta en bild på hans sprudlande glädje, den som syns där uppe är den som är minst suddig. Det skojaren ville ju inte stå stilla alls.
Simskolan för övrigt? Han blev lite besviken när vi inte skulle bada i lekdelen på simhallen. Men det gick ganska snabbt över båda gångerna (på vägen till till bassängen och på väg till duschen). Han trivdes och såg verkligen ut att älska träningen!
Nästa helg är det dags för en ny omgång och en terminsförsta för den stora ungen.
Till vad undrar du kanske? Jo, till simskolan. I lördags var det nämligen premiär för min minsting att börja på simskola. Han har visserligen gått på babysim när han var bebis, men eftersom vi inte fick i ihop det varken i tid eller pengar kunde han bara gå nån termin eller två.
Det är ganska tidigt på morgonen som han ska vara där, och jag fick såklart väcka honom. Är det någon gång ungarna tar sovmorgon så är det ju när vi har tider att passa på annars lediga dagar. Slår liksom aldrig fel. Eller som den där gången när jag hade sagt att jag inte behöver ställa klockan, för jag har ändå en unge som väcker mig exakt samma tid varje morgon. Och morgonen efter det.. Tror du inte att han bestämmer sig för en sovmorgon? Snacka om att vippsa mig på näsan, de där skruttungarna!
Hur som haver, den här gången var det inga som helst problem att få upp ungen. Så fort jag nämnde simskola studsade han upp (väldigt tröttvingligt studsande) och efter några minuter började nästan ångra mig. SÅ TAGGAD VAR HAN!
Försökte ta en bild på hans sprudlande glädje, den som syns där uppe är den som är minst suddig. Det skojaren ville ju inte stå stilla alls.
Simskolan för övrigt? Han blev lite besviken när vi inte skulle bada i lekdelen på simhallen. Men det gick ganska snabbt över båda gångerna (på vägen till till bassängen och på väg till duschen). Han trivdes och såg verkligen ut att älska träningen!
Nästa helg är det dags för en ny omgång och en terminsförsta för den stora ungen.
fredag 15 augusti 2014
Tankspridd
Som du kanske märkt har jag legat lite lågt på sistone. Jag tycker att jag ofta gör det nu. Anledningen är att jag har massor att berätta men inte är säker på om jag är redo att verkligen göra det. Både små och större grejer.
Som med ungarna. Min äldsta börjar bli så stor nu att det börjar kännas tveksamt att skriva om vissa saker. Samtidigt som jag tycker att det är klockrena grejer att skriva om, jag måste kanske öva på att vinkla det mer åt mitt håll.
Eller privata grejer. Hur privat eller personlig kan jag vara på bloggen, som är lite av en dagbok och stressavlastning för mig, utan att det baktänder? Vinklingar där med kanske?
Öva, öva, öva...
Det händer grejer i mitt liv nu som gör mig sjukt nervös på framtiden. Hur ska den se ut om några år eller kanske bara om ett år!? Jag vet inte. Ända sen jag var liten har jag haft svårt för beslut, alltså sånna beslut som känns definitiva.
Mmmmjoo, så här är det. Med definitiva beslut räknar jag även om jag ska äta pommes eller strips till maten. Det "går" ju liksom inte att ändra sig i en sån sak efter att beslutet är fattat och maten står på bordet. Inte så där enkelt i mitt huvud i alla fall.
Vi kan säga att barnen har tränat mig ganska duktigt i det där och det blir hela tiden bättre. Men jag har ändå svårt för de aningen större besluten. Och riskerna. Och chanserna.
Att våga.
Det är kanske lite det som är problemet också, om jag skriver om det där grejerna som gör mig nervös så är de verkligen definitiva. Då blir det verklighet av dem. Och det är så jäkla skrämmande.
Äsch, vi får se.
Såatte... Vilka val står du inför helgen då? Livsomgörande? Eller flyter allt på kanske?
Som med ungarna. Min äldsta börjar bli så stor nu att det börjar kännas tveksamt att skriva om vissa saker. Samtidigt som jag tycker att det är klockrena grejer att skriva om, jag måste kanske öva på att vinkla det mer åt mitt håll.
Eller privata grejer. Hur privat eller personlig kan jag vara på bloggen, som är lite av en dagbok och stressavlastning för mig, utan att det baktänder? Vinklingar där med kanske?
Öva, öva, öva...
Det händer grejer i mitt liv nu som gör mig sjukt nervös på framtiden. Hur ska den se ut om några år eller kanske bara om ett år!? Jag vet inte. Ända sen jag var liten har jag haft svårt för beslut, alltså sånna beslut som känns definitiva.
Mmmmjoo, så här är det. Med definitiva beslut räknar jag även om jag ska äta pommes eller strips till maten. Det "går" ju liksom inte att ändra sig i en sån sak efter att beslutet är fattat och maten står på bordet. Inte så där enkelt i mitt huvud i alla fall.
Vi kan säga att barnen har tränat mig ganska duktigt i det där och det blir hela tiden bättre. Men jag har ändå svårt för de aningen större besluten. Och riskerna. Och chanserna.
Att våga.
Det är kanske lite det som är problemet också, om jag skriver om det där grejerna som gör mig nervös så är de verkligen definitiva. Då blir det verklighet av dem. Och det är så jäkla skrämmande.
Äsch, vi får se.
Såatte... Vilka val står du inför helgen då? Livsomgörande? Eller flyter allt på kanske?
måndag 4 augusti 2014
Räck upp handen alla vi som gjort det här //viftar
Att köpa en plunta till någon i stundentpresent är egentligen ganska korkat. Jamenar - det är ju som att säga
"Här varsågod! Du har inte åldern inne ännu för att fylla den med alkohol. Men när du ändå gör det olagligt ska du göra det med stil. Äkta cowboystil desutom."
lördag 2 augusti 2014
torsdag 31 juli 2014
En milstolpe avklarad!
Lite beroende på vad det handlar om kan jag vara otroligt stark men samtidigt vara den som fegar ur inom vissa områden. Jag tror att vi alla har tendenser att göra så här.
Inom områden där vi är trygga har vi "råd" att vara starka. Men där vi är osäkra sticker vi gärna inte ut näsan. Just utifall att.
En sak som jag har märkt och som är så jäkla coolt, är att om en vågar sträcka på sig och faktiskt erkänna för sig själv att det här är jag grym på. Då är det också betydligt lättare att tassa förbi gränsen till det okända.
Har inte riktigt tänkt på det förr om åren men sen jag började utmana mig själv (slutade i princip att sminka mig förutom när jag vill, rakar bara benen när jag vill och det svåraste av allt att be om hjälp när jag behöver) så har jag börjat våga göra mer. Jag kan säga utan att bli generad att det här ÄR jag så jävla bra på. Inte inom allt. Ååhhnä, men inom betydligt mycket mer än för bara fem år sedan. Jag är liksom inte i mål ännu. Men jag har kommit förbi de första vattenhålen!
Absolut, visst blir jag fortfarande osäker om jag blir ifrågasatt inom sånt jag inte känner mig fullständigt trygg i. Men istället för att bara släppa det eller "hålla med" motparten för att jag inte vill bråka/inte vågar/eller vad som helst så kan jag numera säga något om att ja, jag kan ha fel eller det är så här jag tycker, känner utan att göra en stor sak av det.
Det är stort för mig!!
Bara häromdagen passerade jag ytterligare en milstolpe i mitt självförtroende- och självkänslebyggande när jag anpassade mitt CV. Och istället för att bara skriva fina saker som "kan hålla många bollar i luften" eller "kan arbeta självständigt" skrev jag om hur förjäkla bra jag är och vad jag är grym på. Lite som att den som får CVt skulle ångra sig om hen inte anställde mig på direkten.
Okej, kanske inte riktigt så i klartext. Men nästan.
Att gå ifrån strömmen och istället tala om hur bra en är är sjukt svårt för den som fått höra motsägande otrevligheter under uppväxten. Att prata om vad jag är kass på har alltid varit lättare än det jag är bra på. Det fanns liksom så mycket mer att tala om då när ämnet handlade om hur kass jag var.
Asså, jag gillar verkligen den här friska fläkten av jag är så fruktansvärt bra. Den är nyttig för mig.
Inom områden där vi är trygga har vi "råd" att vara starka. Men där vi är osäkra sticker vi gärna inte ut näsan. Just utifall att.
En sak som jag har märkt och som är så jäkla coolt, är att om en vågar sträcka på sig och faktiskt erkänna för sig själv att det här är jag grym på. Då är det också betydligt lättare att tassa förbi gränsen till det okända.
Har inte riktigt tänkt på det förr om åren men sen jag började utmana mig själv (slutade i princip att sminka mig förutom när jag vill, rakar bara benen när jag vill och det svåraste av allt att be om hjälp när jag behöver) så har jag börjat våga göra mer. Jag kan säga utan att bli generad att det här ÄR jag så jävla bra på. Inte inom allt. Ååhhnä, men inom betydligt mycket mer än för bara fem år sedan. Jag är liksom inte i mål ännu. Men jag har kommit förbi de första vattenhålen!
Absolut, visst blir jag fortfarande osäker om jag blir ifrågasatt inom sånt jag inte känner mig fullständigt trygg i. Men istället för att bara släppa det eller "hålla med" motparten för att jag inte vill bråka/inte vågar/eller vad som helst så kan jag numera säga något om att ja, jag kan ha fel eller det är så här jag tycker, känner utan att göra en stor sak av det.
Det är stort för mig!!
Bara häromdagen passerade jag ytterligare en milstolpe i mitt självförtroende- och självkänslebyggande när jag anpassade mitt CV. Och istället för att bara skriva fina saker som "kan hålla många bollar i luften" eller "kan arbeta självständigt" skrev jag om hur förjäkla bra jag är och vad jag är grym på. Lite som att den som får CVt skulle ångra sig om hen inte anställde mig på direkten.
Okej, kanske inte riktigt så i klartext. Men nästan.
Att gå ifrån strömmen och istället tala om hur bra en är är sjukt svårt för den som fått höra motsägande otrevligheter under uppväxten. Att prata om vad jag är kass på har alltid varit lättare än det jag är bra på. Det fanns liksom så mycket mer att tala om då när ämnet handlade om hur kass jag var.
Asså, jag gillar verkligen den här friska fläkten av jag är så fruktansvärt bra. Den är nyttig för mig.
onsdag 30 juli 2014
Det finns en risk att det här gör dig besviken Anders..
Det händer ibland (kanske vart tvåhundrade år eller så) att någon flirtar med mig. Det kan också hända att jag uppfattas som flirtig utan att jag vet om det. Det kan också hända att det där andra händer oftare än det första. It might..
Vi kan säga att det är en del av min personlighet.
Vi kan också säga att jag är en person som är uppvuxen med att tolka flirtig uppmärksamhet som god uppmärksamhet. Som i stort sett alla andra i min ålder i den här delen av världen. Det går också att kalla flirtig uppmärksamhet för knullbarhet.
Ja precis - jag tror att du fattar helt rätt. Desto högre knullbarhet en hade i ungdomen desto bättre status hade en.
Som en sur tugga på äpplet går det också att säga att det där hänger kvar i mig. Det kvittar hur långt jag än har kommit just idag med mitt självförtoende och -känsla, jag kan fortfarande trilla dit igen på ett ögonblick.
Så nu till dig Anders, ditt diskreta meddelande i min Övrigt bland meddelandena på Facebook fick mig först att småflina. Inte direkt åt att du tydligen tycker att jag hamnar på din övre skala av knullbarhet, nej. Mest för att tanken "wow, tycker någon att jag är snygg?" sprang förbi i mitt huvud på Usain Bolt-tid.
Efter den första snabba reaktionen blev jag arg. Förutom att du skriver att du är upptagen gör du det tydligare genom att föreslå att vi ska busa diskret i värmen. Hur busar en diskret i värmen föresten? Utan att få värmeslag menar jag? Jag kan knappt busa med ungarna på vanligt sätt utan att typ dö på kuppen, hur ska en då klara att det där närgånga buset som jag antar att du menar? Eller förlåt, du kanske menade att vi skulle busa till det med kubb i skuggan av en stor björk samtidigt som vi berättar otroligt tråkiga skämt för varandra för att distrahera? Men ärligt. I den här värmen tror jag inte att jag orkar det heller.
Jag blir arg för din partners skull och ledsen. Om du nu både vill äta kakan och ha den kvar, varför inte göra det med öppna kort? Du vet att det blir allt mer vanligt (alltså att det sker out in the open, har nog alltid funnits den typen av förhållande) med öppna förhållanden och då slipper du smussla. Men det kan ju faktiskt också vara det du vill ha. Spänningen och smusslandet. Och då får jag väl be om ursäkt för att jag tog i från dig det den här gången. Om jag måste.
Hur hade du tänkt att vi skulle flirta och busa i värmen? Du som enligt Facebook bor minst tio mil ifrån mig. På nätet? Skype kanske? Eller det där som jag hör andra använda men skiter i för egen del - Snapchat?
Jag har två yngre barn. Jag har två hundar och en katt. Och jag har en äkta man. Jag har varken tiden för flirtande eller busande med ytterligare en person. Jag har händer och famnen full och desutom allt samlat under ett och samma tak.
Om jag ens ska överväga att flirta med en annan man, som redan är upptagen i ett förhållande, så måste den personen ge mig betydligt bättre argument än "ser attraktiv och sexig ut". Betydligt bättre argument.
Anders - jag tänker inte säga tack för att du frågade för jag är inte ens glad att du frågade. Däremot är jag lite nyfiken på hur du hittade min profil och vad som fick dig att tro att jag skulle vara intresserad av en flirt. Tyvärr inte tillräckligt nyfiken för att ta närmare kontakt med dig än så här, sorry. Nej du Anders, då får du komma på andra argument än de du hade.
Det finns många attraktiva och sexiga personer i min omkrets, det betyder liksom inte per automatik att jag vill hoppa på dem och busa.
Men ja.. Hoppas du får en trevlig dag.
Vi kan säga att det är en del av min personlighet.
Vi kan också säga att jag är en person som är uppvuxen med att tolka flirtig uppmärksamhet som god uppmärksamhet. Som i stort sett alla andra i min ålder i den här delen av världen. Det går också att kalla flirtig uppmärksamhet för knullbarhet.
Ja precis - jag tror att du fattar helt rätt. Desto högre knullbarhet en hade i ungdomen desto bättre status hade en.
Som en sur tugga på äpplet går det också att säga att det där hänger kvar i mig. Det kvittar hur långt jag än har kommit just idag med mitt självförtoende och -känsla, jag kan fortfarande trilla dit igen på ett ögonblick.
Så nu till dig Anders, ditt diskreta meddelande i min Övrigt bland meddelandena på Facebook fick mig först att småflina. Inte direkt åt att du tydligen tycker att jag hamnar på din övre skala av knullbarhet, nej. Mest för att tanken "wow, tycker någon att jag är snygg?" sprang förbi i mitt huvud på Usain Bolt-tid.
Efter den första snabba reaktionen blev jag arg. Förutom att du skriver att du är upptagen gör du det tydligare genom att föreslå att vi ska busa diskret i värmen. Hur busar en diskret i värmen föresten? Utan att få värmeslag menar jag? Jag kan knappt busa med ungarna på vanligt sätt utan att typ dö på kuppen, hur ska en då klara att det där närgånga buset som jag antar att du menar? Eller förlåt, du kanske menade att vi skulle busa till det med kubb i skuggan av en stor björk samtidigt som vi berättar otroligt tråkiga skämt för varandra för att distrahera? Men ärligt. I den här värmen tror jag inte att jag orkar det heller.
Jag blir arg för din partners skull och ledsen. Om du nu både vill äta kakan och ha den kvar, varför inte göra det med öppna kort? Du vet att det blir allt mer vanligt (alltså att det sker out in the open, har nog alltid funnits den typen av förhållande) med öppna förhållanden och då slipper du smussla. Men det kan ju faktiskt också vara det du vill ha. Spänningen och smusslandet. Och då får jag väl be om ursäkt för att jag tog i från dig det den här gången. Om jag måste.
Hur hade du tänkt att vi skulle flirta och busa i värmen? Du som enligt Facebook bor minst tio mil ifrån mig. På nätet? Skype kanske? Eller det där som jag hör andra använda men skiter i för egen del - Snapchat?
Jag har två yngre barn. Jag har två hundar och en katt. Och jag har en äkta man. Jag har varken tiden för flirtande eller busande med ytterligare en person. Jag har händer och famnen full och desutom allt samlat under ett och samma tak.
Om jag ens ska överväga att flirta med en annan man, som redan är upptagen i ett förhållande, så måste den personen ge mig betydligt bättre argument än "ser attraktiv och sexig ut". Betydligt bättre argument.
Anders - jag tänker inte säga tack för att du frågade för jag är inte ens glad att du frågade. Däremot är jag lite nyfiken på hur du hittade min profil och vad som fick dig att tro att jag skulle vara intresserad av en flirt. Tyvärr inte tillräckligt nyfiken för att ta närmare kontakt med dig än så här, sorry. Nej du Anders, då får du komma på andra argument än de du hade.
Det finns många attraktiva och sexiga personer i min omkrets, det betyder liksom inte per automatik att jag vill hoppa på dem och busa.
Men ja.. Hoppas du får en trevlig dag.
tisdag 29 juli 2014
I'm back y'all!
Sommaruppehållet är nu över och knappt hunnit sakna skrivandet under tiden. Knappt. Massa idéer som flugit in i huvudet under rosédrickande tillstånd. Men vi börjar i liten skala va? Så att jag inte får skrivkramp. (jag som skriver mängders mängder menar jag..)
Grattis till alla er som fick regn igår föresten, själv fick jag kanske femton droppar regn på gräsmattan. Med allt det mullrande från åskan som hördes är jag ärligt talat lite besviken. Det är därför upp till bevis om väderlekssidorna spånar rätt om kvällen med både regn och åska hos mig. Jag håller tummarna för det. För att jag är lat och glömt bort att vattna mina tomatplantor några dagar nu..
Grattis till alla er som fick regn igår föresten, själv fick jag kanske femton droppar regn på gräsmattan. Med allt det mullrande från åskan som hördes är jag ärligt talat lite besviken. Det är därför upp till bevis om väderlekssidorna spånar rätt om kvällen med både regn och åska hos mig. Jag håller tummarna för det. För att jag är lat och glömt bort att vattna mina tomatplantor några dagar nu..
torsdag 3 juli 2014
Klippt och stämplat
Har jag sagt att kattan är tillbaka?
Det hjälpte att skicka ut ett hjälprop på FB, det hörde av sig folk och berättade att de hade sett katten i en närligganade by. Och med närliggande menar jag drygt en halvmil bort. Eller nått sånt.
Vi va uppe och ropade i flera kvällar, men ingen katt syntes till. Barnen va ledsna. Jag var ledsen. Gubben va nog ledsen han med.
Några dagar efter det ringde en kompis - Du, jag tror att er katt är hos oss nu..
OCH DET VA HAN!
Mager, trött och med miljoner fästingar kom han hem. Äntligen! I nästan två veckor hade han varit borta (1,5 tror jag så här i efterhand) och det verkade som att till o med hundarna saknade honom för oj vad de gosade de följande dagarna.
Dagen efter att han hade kommit hem beställde jag tid för kastrering, fick en tid på tisdagen (ringde på torsdagen innan) och han fick såklart stanna inomhus fram tills den dagen. Han va inte ett dugg glad på oss de sista dagarna. Inte. Ett. Dugg.
Men nu är det klipp. Det är också stämplat i örat med ID-märkning. Och även om han kan vara borta över natten så har han hitills inte passerat 12-timmarssträcket vad gäller rymningar längre.
Sååå skönt!
Det hjälpte att skicka ut ett hjälprop på FB, det hörde av sig folk och berättade att de hade sett katten i en närligganade by. Och med närliggande menar jag drygt en halvmil bort. Eller nått sånt.
Vi va uppe och ropade i flera kvällar, men ingen katt syntes till. Barnen va ledsna. Jag var ledsen. Gubben va nog ledsen han med.
Några dagar efter det ringde en kompis - Du, jag tror att er katt är hos oss nu..
OCH DET VA HAN!
Mager, trött och med miljoner fästingar kom han hem. Äntligen! I nästan två veckor hade han varit borta (1,5 tror jag så här i efterhand) och det verkade som att till o med hundarna saknade honom för oj vad de gosade de följande dagarna.
Dagen efter att han hade kommit hem beställde jag tid för kastrering, fick en tid på tisdagen (ringde på torsdagen innan) och han fick såklart stanna inomhus fram tills den dagen. Han va inte ett dugg glad på oss de sista dagarna. Inte. Ett. Dugg.
Men nu är det klipp. Det är också stämplat i örat med ID-märkning. Och även om han kan vara borta över natten så har han hitills inte passerat 12-timmarssträcket vad gäller rymningar längre.
Sååå skönt!
onsdag 2 juli 2014
Satyget att ta emot komplimanger
I det här är jag långt ifrån unik, jag är så jäkla vanlig att det är dags för skämskudden. Det är så att jag inte kan, VERKLIGEN INTE KAN, ta emot komplimanger på ett vettigt sätt.
Och när jag säger vettigt så är det att eventuellt tacka personen som ger komplimangen men framförallt INTE bortförklara den. Släta över det som att det är farligt att vara den som sticker ut. Som att varje hårklippning, nya klädesinköp gör mig till en utböling som måste döljas till varje pris.
Det är ett jävla skit det där alltså. Att inte kunna säga "tack". Skitjobbigt. Asjobbigt. Och alla andra kombinationer av "jobbigt" och nått taskigt tråkord.
I vissa fall kanske jag inte vill säga "tack" av den anledningen att komplimangen som gavs inte är något att tacka för - "snygg röv" är ett exempel. Mm, ja tack för att du uppskattar skinnet och fettet på min bakdel som jag har ätit och tränat mig till. Det har jag gjort enbart för att få komplimanger. Verkligen. (Men det hindrar inte mig att suga åt mig allt gottigt eller eländigt som sägs om eller till mig.)
Men i andra fall så vill jag ju säga "tack". För att jag känner mig fin och tycker att det är trevligt att någon annan ser vilket jobb jag lagt ner på en speciell frisyr eller liknande.
Vad gör jag istället?
Mumlar något ursäktande, slätar över och ger halvtaskiga (låter som helt ouppriktiga) tack som sägs "aaaatacktacktack" i en enda lång utandning.
Varför!?
Klippte ju lugg för inte så länge sen, och för mig är den en ganska drastisk utseendeförändrning eftersom jag i vanliga fall (ööh, fortfarande) bara har håret uppsatt i en knut på huvudet. Den så kallade krisknuten.
Inte en enda gång har jag känt mig bekväm när jag har tackat för att andra personer tycker att jag blev så fin/söt/ung. Och då är jag verkligen nöjd med luggklippningen! Kan du tänka dig kvalen i mitt huvud när det gäller sånt jag bara är halvnöjd med!?
Jävla normer som säger att jag inte får ta för mig av mig själv eller stå upp för vad jag tycker utan att andra ska ha rätt att trycka ner mig. Ni förföljer mig även i sånt ni inte har med att göra!
Och när jag säger vettigt så är det att eventuellt tacka personen som ger komplimangen men framförallt INTE bortförklara den. Släta över det som att det är farligt att vara den som sticker ut. Som att varje hårklippning, nya klädesinköp gör mig till en utböling som måste döljas till varje pris.
Det är ett jävla skit det där alltså. Att inte kunna säga "tack". Skitjobbigt. Asjobbigt. Och alla andra kombinationer av "jobbigt" och nått taskigt tråkord.
I vissa fall kanske jag inte vill säga "tack" av den anledningen att komplimangen som gavs inte är något att tacka för - "snygg röv" är ett exempel. Mm, ja tack för att du uppskattar skinnet och fettet på min bakdel som jag har ätit och tränat mig till. Det har jag gjort enbart för att få komplimanger. Verkligen. (Men det hindrar inte mig att suga åt mig allt gottigt eller eländigt som sägs om eller till mig.)
Men i andra fall så vill jag ju säga "tack". För att jag känner mig fin och tycker att det är trevligt att någon annan ser vilket jobb jag lagt ner på en speciell frisyr eller liknande.
Vad gör jag istället?
Mumlar något ursäktande, slätar över och ger halvtaskiga (låter som helt ouppriktiga) tack som sägs "aaaatacktacktack" i en enda lång utandning.
Varför!?
Klippte ju lugg för inte så länge sen, och för mig är den en ganska drastisk utseendeförändrning eftersom jag i vanliga fall (ööh, fortfarande) bara har håret uppsatt i en knut på huvudet. Den så kallade krisknuten.
Inte en enda gång har jag känt mig bekväm när jag har tackat för att andra personer tycker att jag blev så fin/söt/ung. Och då är jag verkligen nöjd med luggklippningen! Kan du tänka dig kvalen i mitt huvud när det gäller sånt jag bara är halvnöjd med!?
Jävla normer som säger att jag inte får ta för mig av mig själv eller stå upp för vad jag tycker utan att andra ska ha rätt att trycka ner mig. Ni förföljer mig även i sånt ni inte har med att göra!
tisdag 1 juli 2014
Exakt nu kan jag sluta undra
Tog med mig stora ungen till McDonald's igår för en middagsmuta. (behövde handla samt gå på en klädesaffär) Inte helt otippat mottogs förslaget med glädje... Det gäller alltså att välja sina mutor som det heter, eller nått.
I en blandning av jag-ska-vara-nyttig och nu-ska-jag-skippa-magknipen tog jag en "sidesalad" istället för pommes. Tog en tugga av sallad och upptäckte sedan något rött, något väääldigt rött som låg i salladen och skrek om sin närvaro åt mig. Fick efter lite om och men veta att det helt riktigt va rödbetor i salladen numera. Istället för morötter.
Trevligt tänker rödbetsälskaren.
Själv tänkte jag inte så mycket, inte mer än på den förbannade klåda som spred sig från öra till öra.
Så tjusigt röd efter ett McDonald's besök har jag nog aldrig varit.
Har länge undrat hur pass känslig för rödbetor jag fortfarande är. Behöver nog inte fundera längre. Allergisk - nepp. Överkänslig - ja.
I en blandning av jag-ska-vara-nyttig och nu-ska-jag-skippa-magknipen tog jag en "sidesalad" istället för pommes. Tog en tugga av sallad och upptäckte sedan något rött, något väääldigt rött som låg i salladen och skrek om sin närvaro åt mig. Fick efter lite om och men veta att det helt riktigt va rödbetor i salladen numera. Istället för morötter.
Trevligt tänker rödbetsälskaren.
Själv tänkte jag inte så mycket, inte mer än på den förbannade klåda som spred sig från öra till öra.
Så tjusigt röd efter ett McDonald's besök har jag nog aldrig varit.
Har länge undrat hur pass känslig för rödbetor jag fortfarande är. Behöver nog inte fundera längre. Allergisk - nepp. Överkänslig - ja.
tisdag 24 juni 2014
Min senaste galna idé?
Min familj (och med det menar jag såklart jag) har fastnat mycket i det här att mat ska vara ekologisk, den ska vara rättvisemärkt och så vidare. Det ska finnas ett medvetet val bakom varje vara som hamnar i korgen och sedan i magen.
En tanke är såklart också att jag så lite som möjligt ska bidra till framtida hälsoproblem hos mina barn som beror på allt skräp som finns i maten.
Så till saken, eftersom jag så gärna vill att vi ska hålla oss undan dålig mat har tanken om att ha egna höns växt i huvudet.
Vilket är lite knäppt, eftersom jag är ganska rädd för hönor.
Men jag skulle jättegärna vilja höra hur det är att ha höns, i liten skala, av någon som faktiskt har/haft det. T.ex var gör en av med all hönsskit? Hur många är ett bra antal för en familjs behov? Måste jag ha en tupp?
Och så vidare.
Tackar för hjälpen i min galna idé!
En tanke är såklart också att jag så lite som möjligt ska bidra till framtida hälsoproblem hos mina barn som beror på allt skräp som finns i maten.
Så till saken, eftersom jag så gärna vill att vi ska hålla oss undan dålig mat har tanken om att ha egna höns växt i huvudet.
Vilket är lite knäppt, eftersom jag är ganska rädd för hönor.
Men jag skulle jättegärna vilja höra hur det är att ha höns, i liten skala, av någon som faktiskt har/haft det. T.ex var gör en av med all hönsskit? Hur många är ett bra antal för en familjs behov? Måste jag ha en tupp?
Och så vidare.
Tackar för hjälpen i min galna idé!
måndag 23 juni 2014
Fler argument för att fortfarande säga negerboll?
Jason "Timbuktu" Diakité talar om det som ledde fram till hans omtalade framträdande i riksdagen hösten 2013.
- Det här är en berättelse om varför jag - som är född och uppvuxen i Sverige - behövde ställa mig i riksdagen och visa mitt svenska pass.
- Det här är en berättelse om varför jag - som är född och uppvuxen i Sverige - behövde ställa mig i riksdagen och visa mitt svenska pass.
onsdag 18 juni 2014
Sommarfrisyren
Jag har nog väldigt länge pratat om att byta frisyr igen. Med jämna mellanrum klipper jag av mig burret och blir korthårig. Varje gång tänker jag att "ahh, så skönt - inte en miljard ton hår i vägen" och så vidare..
Fast nu var jag inte så där jättesugen på att klippa av mig allt. Pinterest* är bra på många sätt, men den har också gjort mig toksugen på att göra en massa roliga frisyrer. Och de jag siktat in mig mest på är av det slaget: långt hår och lugg.
Klappat och klart, igår bar det iväg till en kompis som kunde hjälpa mig att klippa luggen. Sjukt nöjd just nu.
Och lite ovan vid att något kittlar mig i pannan.
*Pinterest = Pinterest är ett visuellt verktyg du kan använda för att utforska och hitta idéer till alla tänkbara projekt och intressen.
Fast nu var jag inte så där jättesugen på att klippa av mig allt. Pinterest* är bra på många sätt, men den har också gjort mig toksugen på att göra en massa roliga frisyrer. Och de jag siktat in mig mest på är av det slaget: långt hår och lugg.
Klappat och klart, igår bar det iväg till en kompis som kunde hjälpa mig att klippa luggen. Sjukt nöjd just nu.
Och lite ovan vid att något kittlar mig i pannan.
*Pinterest = Pinterest är ett visuellt verktyg du kan använda för att utforska och hitta idéer till alla tänkbara projekt och intressen.
måndag 16 juni 2014
Hoppet börjar försvinna...
Idag är det mer än en vecka sedan som vi såg Spindelmannen (katten). Han har för vana att vara borta ett par dygn och sen komma hem och sova nästan lika länge (inte riktigt men typ). Och så fortsätter det så, om och om igen.
Men nu är det alltså mer än en vecka sedan vi såg honom och jag börjar ge upp hoppet att få se honom igen. Det är ju inte så länge sen han kom hem helt mörbultad men han kom hem.
I bästa fall har han hittat en familj som börjat mata honom. Han är ju en riktig kelgris så vilken familj som helst skulle va lyckliga att ha honom.
Men det hjälper inte oss om han hittat en ny familj. För vi vet ju inget. Barnen frågar om var han är och när han kommer hem. Och jag har inga svar att ge.
Han ser ut som katten Findus i Pettsson och Findus, fast bara röd/vit inte åt det bruna hållet. Ni som bor omkring mig, har ni sett honom?
lördag 14 juni 2014
Vi kan forsätta på det här med feminism tycker jag
Ett litet snusfinger i ögat i diskussioner om feminism brukar vara att det faktiskt är synd om männen också.
Och alltså, på individnivå är jag benägen att hålla med i vissa fall. Men som grupp? Nej. Varför är det synd om en grupp som förtrycker och har gjort det i jag-vet-inte-hur-länge?
Det är lite som att säga att det är synd om ett fotbollslag för att en spelare är skadad. Det är inte synd om fotbollslaget - det är synd om spelaren. I laget finns flera andra spelare som bidrar till en match.
Och lite som där spelar det roll om det är en stor eller liten personlighet (spelare) som är skadad för om det ska blir högljudda protester eller bara axelryckningar.
Hänger du med på jämförelsen?
(och bara för att ingen ska tro att jag valde fotboll som jämförelse av fel anledning så är det för att jag såg på en match igår och det va det första som poppa upp i huvudet. //miljöskadad)
Och alltså, på individnivå är jag benägen att hålla med i vissa fall. Men som grupp? Nej. Varför är det synd om en grupp som förtrycker och har gjort det i jag-vet-inte-hur-länge?
Det är lite som att säga att det är synd om ett fotbollslag för att en spelare är skadad. Det är inte synd om fotbollslaget - det är synd om spelaren. I laget finns flera andra spelare som bidrar till en match.
Och lite som där spelar det roll om det är en stor eller liten personlighet (spelare) som är skadad för om det ska blir högljudda protester eller bara axelryckningar.
| Bild lånad från googlesökning. |
(och bara för att ingen ska tro att jag valde fotboll som jämförelse av fel anledning så är det för att jag såg på en match igår och det va det första som poppa upp i huvudet. //miljöskadad)
måndag 9 juni 2014
söndag 8 juni 2014
Jag syndar idag!
Första dagen denna långhelg som hushållssysslar, bygger, målar eller öser grus.
Det känns syndigt..!
fredag 6 juni 2014
Det här med att jag är feminist..
Jag tror på jämställdhet mellan människor oavsett vad som dinglar och var på kroppen dinglet sitter. Jag tror också att olika nationaliteter och bakgrunder i ett samhälle berikar. Jag tror att barn som visas respekt lär sig att respektera andra.
Och jag tror att vi kan skapa ett samhälle där vi istället för att se till vårt eget inskränkta bästa kan se till varandras välmående. Men jag tror också att vi har lång, lång väg kvar innan vi är där.
Jag tror att om ingen börjar kommer vi aldrig att komma framåt.
Därför.
Därför är jag feminist.
Och jag tror att vi kan skapa ett samhälle där vi istället för att se till vårt eget inskränkta bästa kan se till varandras välmående. Men jag tror också att vi har lång, lång väg kvar innan vi är där.
Jag tror att om ingen börjar kommer vi aldrig att komma framåt.
Därför.
Därför är jag feminist.
torsdag 5 juni 2014
En käftsmäll borde de alla ha!
Nä, det menar jag såklart inte. Bara lite. Och bara nästan. Men jag är så jäkla trött på det här att vuxna människor ska säga till mina barn om vad som är rätt och fel för pojkar och flickor.
Orden kommer ur barnens munnar men det jag hör är föräldrarnas trångsynthet som bara väller fram i stora vågor.
Hur många gånger jag har kvar att kunna tala med mina barn om saker som färger på kläder vet jag inte. Men varje gång det dyker upp känner jag att jag traskar närmare det där sista tillfället. Det gör mig så otroligt ledsen att mina barn slutar med sin egen stil eller sitt eget intresse för att de andra barnen (föräldrarna) säger att det är fel.
Om mina barn helt plötsligt ändrar intresse ska det vara för att de själva vill det. Inte för att de påverkas negativt av omgivningen.
Det är klart att jag vet att vi alla påverkas om omgivningen, att vi alla vill passa in (vi är ju faktiskt ett flockdjur) och att äldre (idoler) har ett helt otroligt inflytande. Många av de här sakerna är goda saker. Om vi inte skulle se upp till äldre hade vi inte lärt oss nödvändiga saker som små. Vi hade heller inte lärt oss rackartyg men ändå. För det mesta är det goda egenskaper vi har nedärvt.
Det dåliga är såklart när inflytandet påverkar negativt. När andra rackar ner på oliktänkande eller de som skiljer sig från normen.
I barnens förskola, liksom i varenda förskola i Sverige, finns en jämställdshetsplan och en genusplan. Om de heter så i läroplanen vet jag inte, men förskolorna har i alla fall skrivet att de ska verka för en jämställd och genusmedveten miljö.
Alltså. Inget tjafs om att pojkar gillar allt från drakar till fjärilar. Inget tjafs om att flickor gillar allt från drakar till fjärilar. De är barn. Och barn kan gilla allt från drakar till fjärilar. Punkt.
Men likt förbannat märker jag så tydligt att miljön inte är tillåtande. En del hänger på att personalen inte ges förutsättningarna till att skapa den där miljön. En del hänger på att personalen inte går in för det här, de tror inte på det, ser inget fel med tidigare synsätt och så vidare. Och en del hänger på att många föräldrar tycker att skillnanden de visar inför könen inte spelar någon roll - vi är ju olika, så är det bara!
Och jo, jag fattar hur de menar. För det var inte så länge sen jag var där själv. Men nu har jag fått på mig sånna där "genusglasögon" och ser hur mycket vi begränsar barnen utan att ens vara medvetna om det själva.
Jag skulle vilja dela med mig av mina glasögon till de där föräldrarna (och personalen) som envisas med att skilja på könen. Efter att jag gett dem där där smällen...
Orden kommer ur barnens munnar men det jag hör är föräldrarnas trångsynthet som bara väller fram i stora vågor.
Hur många gånger jag har kvar att kunna tala med mina barn om saker som färger på kläder vet jag inte. Men varje gång det dyker upp känner jag att jag traskar närmare det där sista tillfället. Det gör mig så otroligt ledsen att mina barn slutar med sin egen stil eller sitt eget intresse för att de andra barnen (föräldrarna) säger att det är fel.
Om mina barn helt plötsligt ändrar intresse ska det vara för att de själva vill det. Inte för att de påverkas negativt av omgivningen.
Det är klart att jag vet att vi alla påverkas om omgivningen, att vi alla vill passa in (vi är ju faktiskt ett flockdjur) och att äldre (idoler) har ett helt otroligt inflytande. Många av de här sakerna är goda saker. Om vi inte skulle se upp till äldre hade vi inte lärt oss nödvändiga saker som små. Vi hade heller inte lärt oss rackartyg men ändå. För det mesta är det goda egenskaper vi har nedärvt.
Det dåliga är såklart när inflytandet påverkar negativt. När andra rackar ner på oliktänkande eller de som skiljer sig från normen.
I barnens förskola, liksom i varenda förskola i Sverige, finns en jämställdshetsplan och en genusplan. Om de heter så i läroplanen vet jag inte, men förskolorna har i alla fall skrivet att de ska verka för en jämställd och genusmedveten miljö.
Alltså. Inget tjafs om att pojkar gillar allt från drakar till fjärilar. Inget tjafs om att flickor gillar allt från drakar till fjärilar. De är barn. Och barn kan gilla allt från drakar till fjärilar. Punkt.
Men likt förbannat märker jag så tydligt att miljön inte är tillåtande. En del hänger på att personalen inte ges förutsättningarna till att skapa den där miljön. En del hänger på att personalen inte går in för det här, de tror inte på det, ser inget fel med tidigare synsätt och så vidare. Och en del hänger på att många föräldrar tycker att skillnanden de visar inför könen inte spelar någon roll - vi är ju olika, så är det bara!
Och jo, jag fattar hur de menar. För det var inte så länge sen jag var där själv. Men nu har jag fått på mig sånna där "genusglasögon" och ser hur mycket vi begränsar barnen utan att ens vara medvetna om det själva.
Jag skulle vilja dela med mig av mina glasögon till de där föräldrarna (och personalen) som envisas med att skilja på könen. Efter att jag gett dem där där smällen...
söndag 1 juni 2014
En morgon på landet
Nog för att vi bor på "landet" men det är ändå en ovanlig syn när kossor dyker upp utanför fönstret.
torsdag 29 maj 2014
Vad har du gjort idag?
Obs! Det här är så mycket skrytinlägg som det går att komma. Läsning sker på egen risk!
Varför jag undrar vad du har gjort idag är enbart för att få chansen att säga det här:
- Idag har jag skruvat färdigt trallen på balkongen. Klippt hela gräsmattan och sen krattat hela gräsmattan. Inte så imponerad? Gräset va mellan 15-40 cm högt på hela tomten (kombinationen regn och icke-fungerande gräsklippare gör susen för höjden att skena). Jag har desutom en tomt på 2256 kvadrat.
Ikväll förtjänar jag med andra ord min Lennart och min pringlestub.
onsdag 21 maj 2014
//viftar frenetiskt
Räck upp handen alla som tycker att det ser ut som att folk går runt och pratar i anteckningsblock när de i själva verket pratar i sina nya smartphones.
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
För ett tag sedan läste jag klart Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson med uppläsare Katarina Ewerlöf och den grep verkligen tag i mig. Nåja, kanske inte så som vissa andra böcker har gjort men handlingen i boken är så verklig som det kan bli för en andra världskriget-bok.
På sin 85-årsdag uttalar Miriam orden "jag heter inte Miriam" och sedan är hennes historia igång. Motvilligt börjar hon berätta sin livshistoria om hur hon blev Miriam. Eller kanske hur hon hamnade mittemellan två helt olika liv.
Adlibris skriver så här om boken:
Boken kan gott läsas i sommar i hängmattan för jag kan nästan lova att du inte vill släppa den när du väl börjat läsa!
På sin 85-årsdag uttalar Miriam orden "jag heter inte Miriam" och sedan är hennes historia igång. Motvilligt börjar hon berätta sin livshistoria om hur hon blev Miriam. Eller kanske hur hon hamnade mittemellan två helt olika liv.
Adlibris skriver så här om boken:
Majgull Axelsson är tillbaka med en ny gripande roman. Jag heter inte Miriam är en stark roman om identitet, utanförskap och mörka hemligheter av en av Sveriges största författare.
Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.
När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.
"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam."
När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.
Det här är utan tvekan en av Majgull Axelssons starkaste romaner. En läsupplevelse i samma klass som Aprilhäxan.Jag greps av vilka öden som familjer drabbades av under den här perioden, och som familjer drabbas av nu också. Det som brodern till Miriam råkade ut för händer idag också, men jag tror inte att det är så många som vet om vad som händer med svältande barn. Förutom de svullna magarna som ofta visas i medier för att vi ska känna sympati och samla in pengar.
Boken kan gott läsas i sommar i hängmattan för jag kan nästan lova att du inte vill släppa den när du väl börjat läsa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)