Jo, men jaa. Lite snuskig fantasi har jag nog ändå.

Har under de senaste veckorna hört från flera och sett på flera ställen på nätet att det "nya" ordet för dammsugare är snabeldrake.

Och jo. Jag erkänner.

Jag trodde inte det var en dammsugare de pratade om första gångerna jag hörde det.

Funderar på hur man ska lägga upp dagen...

Och det enda vettiga jag kommer fram till är att:

Inte göra ett enda smack!

Någon som är med mig?

-------------------------------------
Och tror ni att jag gjort "inte ett smack" hittills? Nä! En maskin tvätt (som jag visserligen lämnar över till gubben att hänga upp) och en påbörjan på upprensning av leksaker i hemmet. Passade på att slänga några trasiga leksaker när pojken var upptagen med annat.

Men nu, nu ska jag verkligen inte göra något. Inte mer än att tappa upp ett skållhett bad och försöka mjuka upp och kurera ryggen en aning.

Ett, två, tre - SÅLD för ett öre!!

Jojomen! En ny rygg behöver inte vara dyrare än så. Kom o köp bara! Du får till o med dela upp betalningen om du vill.

Jag är inte svårflörtad, jag är faktiskt på gränsen till att betala dig för att ta min rygg. Men SCHYY!! Säg det inte till någon, jag kanske går miste om min ett öres vinst då...

//Aj som fan!

Ringarna på vattnet

Petter med flera.

Nån mer än jag som gillade låten? Är grymt imponerad av att de skrivit, komponerat och spelat in låten på en dag.

Min sons favoritprogram?

Jo, Leila bakar.

Förbaskat tråkigt bara att hon har ägg i precis allting. Stort minus för min del där, annars ser i stort sett allt läckert ut.

Kvällens botemedel mot en ond rygg

Bild lånad från olw.se

Psst, fan ta dig Millis!!

Tidig stund har guld i mun...

... eller nått sånt. Tja, på sättovis är det sant i sånna fall. För denna vecka ska jag jobba. Alltså blir mina tidiga mornar till pengar i fickan (eller lön som vanliga människor brukar säga).

Är liiite nervös då jobbet innebär en hel del ansvar och förra gången som jag var där  råkade jag klanta till mig lite. Men de ringde ju och ville att jag skulle komma nu så så farligt var det kanske inte. Hehe!

(Jo, det var det. Men de är nog desperata. Och eftersom jag är så bra, egentligen, hade de inget annat val än att ringa mig.)

Bye bye for now!

Gång på gång förvandlas jag till en tjatmamma med läppar stora som dasslock

Samma visa varje morgon, dag ut och dag in, när kläderna för dagen ska tas på. Usch och jag som verkligen kämpat för att inte bli en sån där tjatmamma - nu är jag en och på heltid verkar det som.

När vi började planera för att skaffa barn började jag med en gång göra upp planer på vilken sorts mamma jag skulle vara. Och jag utvecklade drömmamman undan för undan; när jag hörde något jag gillade eller såg något som jag inte tyckte var så bra. Och jag skulle definitivt inte bli en sån mamma som bara tjatade o tjatade.

En sån mamma som jag tyckte att min egen mamma var.

Jag förstod inte varför hon jämt tjatade på oss barn att ta på oss vantar eller varför vi inte fick vara uppe hur länge som helst. Eller varför vi inte fick äta ostbågar till middag.

Okej, jag erkänner att jag kanske fattade varför vi inte fick äta ostbågar till middag. Men själva tanken. Ungefär som att hon skulle sagt att vi slapp göra läxorna en dag "bara för att". Den var väldigt lockande. Och det är den fortfarande.

Jag ville bli en sån mamma som väcker ungarna mitt i natten för att kolla på den gigantiska månen; som skulle säga "idag struntar vi i skolan och bara umgås"; som tillät godis mitt i veckan OCH på helgen.

Sen fick jag barn.

Och nu står jag här, varje morgon och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Och tjatar. Det tar aldrig slut. Det är som att när dasslocken väl kommit i svaj så stannar de aldrig! Men jag står också helt vilsen. För jag vill inte tjata ändå är det oundvikligt.

Första steget är alltid att erkänna och att göra sig själv medveten om problemet. Nu är jag medveten. Igen. Och från och med nu SKA jag dra ner på mitt tjat.

Jag ska inte längre ställa krav på att sonen ska vara påklädd till dagis - om en unge kan protestera så vilt måste den också få känna på konsekvenserna av sitt beslut. Det kommer bli en hel del kalla mornar för honom, men jag tror (hoppas mest) att han till slut kommer förstå varför vi har kläder på oss och inte springer runt näck jämt o ständigt.

Och jag ska inte heller ta åt mig av kommentaren jag fick idag på dagis när jag ville förbereda dem på att han kanske kommer enbart i blöjan nästa vecka till dagis.










Men framförallt ska jag börja andas och njuta (ja, faktiskt) av att jag har ett sånt envist barn. Detta är en egenskap jag verkligen tycker att han kommer ha nytta av senare i livet. Så fort han lärt sig att ha lite tålamod alltså.

Hur man känner igen ett kön.

En pojke får ofta likamed-tecken med busighet, högljudhet, en som tar plats, bär mörka kläder och har kort hår.
En flicka får ofta likamed-tecken med klänning, prinsessor, pyssel, sång och har ljusa åtsittande kläder och långt hår. (för att kunna sätta upp i tofsar)

Så när en pojke har långt hår måste något vara fel, eller hur. Så ser våran normalitet ut här. Unga pojkar speciellt får/kan inte ha långt hår. En man som har långt hår är självklart hårdrockare. Right!

Ställ frågan "Varför sätter du upp din dotters hår" så får du nästan alltid svaret "För att det inte ska irritera/hamna i ögonen/vara i vägen" osv. Och nu pratar jag om barn som är så pass unga att de inte bryr sig om de är ljus- eller mörkhåriga. Då kan man ju undra varför barnet ska ha långt hår, egentligen. Om det är så pass i vägen att man måste sätta upp det (och ärligt - hur många ungar gillar att sitta stilla medan mamma eller pappa sätter upp håret?) varje dag, varför inte kapa av det. Låta barnet själv bestämma om och i så fall när det vill ha längre hår? Men se icke, det går inte med flickor. För flickor SKA ha långt hår. Och pojkar kort.

Vet ni vad jag fick höra första dagen på dagis (okej, förlåt - förskolan) efter att jag klippt sonen kortare än vanligt. Nejmen, nu ser han ju ut som en stor pojke. Inte varje fröken som la till stor heller utan bara ser ut som en pojke. Jaha? Till skillnad från innan då han såg ut som ett barn eller?

Pojken som artikeln handlar om, ville spara ut sitt hår för att kunna ge till cancersjuka. För detta blev han straffad, tvingad att sitta inne hos rektorn och göra sitt skolarbete istället för i klassrummen. Jag kan inte annat än att beundra pojkens och föräldrarnas mod. För jag kan tänka mig att tanken att "vi klipper av det och struntar i allt" kom flera gånger.
Och jag kan inte annat än att fasa över hur våran verklighet ser ut just nu. Alla dessa skönhetsideal, alla måsten med kön, alla regler att hålla reda på.

Om jag hade mera mod skulle jag enbart börja klä min son i klännigar pga en sån här sak. Låta hans hår växa i oändlighet. Om jag hade orkat ta fajten. Men det gör jag inte. Tyvärr. Det jag däremot kan göra att visa min son att alla färger är tillåtna, och vilken frisyr han än väljer att ha i framtiden så är det okej. (som just exempelvis visar han väldigt tydligt att han saknar sitt långa hår, så nu ska det sparas ut) Och att vissa regler faktiskt ÄR till för att brytas.

Jag önskar också att fler föräldrar skulle lyssna till barnen. Kanske finns det några till som vill hjälpa cancersjuka att få en peruk med riktigt hår. Eller något annat som de tycker är givande - även om det bryter mot vissa regler och normer.

Får jag inga köttbullar och glasspinne till efterrätt - bombar jag stället!

"Stängt på grund av tekniska problem" stod det på ytterdörren men egentligen var stället bombhotat, av en åttaåring.

I know! Man ska inte skratta, men på något morbid sätt kan jag inte låta bli...

Det är tur att strömmen kom tillbaka, annars hade det gått åt en helvetes massa våtservetter.

Och jag var lika fin...

Det svåraste är att erkänna att man faktiskt gjort skillnad

Ge ditt barn  möjligheter istället för 2!

Det är faktiskt så jag ångrar mig lite...

...att jag inte ens spelade in Dyngkåt och hur helig som helst. På vartenda FBstatus och i vartenda blogginlägg som jag gluttat på nu på morgonen står det om hur bra den var.

Fan.

//Hoppas på repris

Hyi hitto!

Nej, men alltså. Om man skulle ta o gå o lägga sig för att vakna på rätt sida, en dag som denna.

Om man säger så här om dagen hittills:

Det är inte skönt att bli sparkad i magen.
Gnälliga barn ger gnälliga föräldrar.
Uttjatningstekniker går en på nerverna till slut, hur bra argumenten än är.

Dessutom är jag trött.

Det är okej

Säg detta på Rapport nyss, tjuter fortfarande... Har inte sett hela. Men jag ska. Och jag sprider det vidare. Det är okej att känna som du gör.

Om vi startar en egen liten undersökning här, skulle du kunna gå en hel dag (vardag) utan smink?

I en artikel i Aftonbladet (Gå ut? Inte utan mitt smink!) kan man läsa om att var tredje brittisk kvinna inte skulle kunna tänka sig att gå ut osminkad. Är det samma antal här i Sverige? Är en av tre kvinnor här i vårat avlånga land livrädda för att visa sig osminkade?

Det är så man blir mörkrädd!

Men om man bryter ner det lite.. Vad är att vara sminkad? Räcker det med ett drag av en concealer* eller är det full mundering med underlagskräm och rouge som räknas?

I artikeln nämns det att kvinnorna inte ens skulle gå ut med soporna osminkade, fast jag kan inte låta bli att undra hur frågan ställdes egentligen. Vad det är baserat på liksom. Och vilka kvinnor har de frågat? Mestadels stadsboende eller landsbygdsboende kvinnor?

När jag sminkar mig, till vardags så att säga, är det concealer* och mascara som gäller. Och till fest kan det även bli underlagskräm, rouge och ögonskugga också utöver det där andra. Det tar max tio minuter för mig att bli klar. Och då är hårpiffet inräknat. Ska jag räknas som ovanlig? Hur är det för er andra?

Om vi startar en egen liten undersökning här, skulle du kunna gå en hel dag (vardag) utan smink?

Jag börjar - ja, det skulle jag. Och jag gör det mer och mer faktiskt. Prioriterar sömn och annat mer än att stå tråkiga minuter varje morgon framför spegeln.

Men vet ni vad det mest chockande är med artikeln/undersökningen? De har kommit fram till att kvinnor inte sminkar sig för män, kvinnor sminkar sig för kvinnor och det är nyttigt för dem/oss. Att det är en självkänslo-boost. Att vi får en mycket mer positiv inställning.

Öhh? Okej, känner man sig fin (oavsett om det är en ny frisyr eller ett nytt hårspänne) så utrålar man mer självsäkerhet. Det kan jag gå med på, jag köper det. Jag kan till o med relatera till det. Men! Har vi inte förlorat oss själva då? Lite grann. Som att vi bara är fina om vi kan visa upp overkliga sidor av oss själva?

Häng med nu, när man sminkar sig gör man det av en av två anledningar;

1, man vill dölja en defekt.
2, man vill framhäva något fint.

Det är de två stora anledningarna. Jag räknar inte med värsta halloweensminkningarna nu, bara vanliga vardagssminkningar. Men oavsett av vilken anledning man sminkar sig så är det ju något man vill visa upp. Extra piffet kring ögonen eller en finnfri haka.

Och visst, att framhäva något fint är inte alltid en negativ sak. Det är själva grejen att det är något fint, ett utseende. Inte en egenskap.

* Vette fasen om stavningen är rätt... Men jag hoppas ni fattar ändå. Annars får ni googla.

För vet ni hur jäkla gnällig och rent ut sagt elak man blir av sömnbrist?? Tänk dig Godzilla med tidernas värsta PMS. Det är den lindriga varianten.

Titt som tätt stöter man på texter på nätet, folk som propagerar och så vidare om hur viktigt det är att samsova med sina barn. Länge. Helst tills de flyttar hemifrån. Och jag kan väl inte egentligen säga emot. Det är mycket som talar FÖR samsovning med små barn. Det jag verkligen inte gillar med fenomenet av puschande föräldrar är att de inte kan se alla barn är olika och att alla barn (eller föräldrar) inte passar för samsovning.

Nämner man att ens (då) ettåring sov själv i sin säng höll man på att bli halshuggen i vissa kretsar. Why liksom?! Om ungen somnar och sover betydligt bättre själv än i samma säng som föräldrarna är det väl ett jäkligt bra tecken på att ungen inte vill samsova. Eller ska man tolka sånna tecken som tvärt-om?

Jag tänker aldrig neka mina barn att sova tillsammans med oss föräldrar så länge som det fungerar. Om merparten av familjen blir lidande ser jag faktiskt inget positivt med samsovning. För vet ni hur jäkla gnällig och rent ut sagt elak man blir av sömnbrist?? Tänk dig Godzilla med tidernas värsta PMS. Det är den lindriga varianten.

Man kan skapa närhet på många olika sätt, att sova tillsammans är inte enda sättet. Liksom att amma inte är enda sättet att skapa närhet och få den första kontakten med spädbarn. Det är vad du gör det till. Är mamman stressad och kroppen skriker ut att hon inte vill amma, kommer barnet att känna detta. Kan mamman/pappan istället flaskmata barnet i en lugn miljö skapas betydligt mycket mer närhet och kontakt. Logiskt, jag tycker det. Men amning är en helt annan debatt och det kan vi ta någon annan gång.

Gång på gång får man höra att barnen som samsover inte har några problem med att somna eller sova hela nätterna. Skitbra! Kul för er. Men bara för att era barn gör så betyder det inte att ALLA samsovande barn är likadana. Hört talas om individer? Det gäller även inom det här ämnet.

Om jag ville ha något sagt? Jo, propagera inte om att samsovning är det enda rätta. Om det passar eran familj - perfekt. Ni har hittat eran magiska ingrediens till en hel natts sömn. Föreslå det gärna om andra föräldrar frågar, men för bövelen! Låt det endast vara ett alternativ/en erfarenhet, tryck inte ner de föräldrarna som inte samsover. Det kan finns förklaringar till det som inte är kända. Förklaringar som endast får de sömntörstiga föräldrarna att skämmas för att andra står och trycker ner dem.

Tänk efter före!

Broccoligratäng med kassler

Bilden är lånad från tasteline.com

Ingredienser

2 st broccolibuketter
smör (till att smörja formen och steka med)
1 st gul lök
4 dl grädde
400 gram kassler, strimlad
2 dl ost(riven)
salt och peppar
Gör så här

Ugnen ska vara på 225 grader.

Skär broccolin i stora bitar. Koka upp vatten och förväll broccolin lätt i saltat vatten, cirka 3-4 minuter.
Lägg seden broccolin i en smörjd ugnsfast form. Ganska stor om du har mycket broccoli.

Hacka gul lök och fräs till den blir mjuk i en stekpanna eller gryta. Tillsätt grädden.
Lägg i kasslern, osten och krydda efter behag och låt såsen puttra ihop på svag värme cirka 5 minuter.

Häll såsen, med kasslern i, över broccolin. Gratinera i ugnen i ungefär cirka 15 minuter.


Servera med bandspagetti, potatis eller något annat gott. Vi tog bandspagetti - mums!

Liten blir stor?

Och så blev man utkörd från kvällsmyset. Bra eller dåligt? Jag kanske tar för stor plats i soffan eller så är det helt enkelt att jag inte kan hålla tyst under barnprogrammen?

När det är synd om en får man hyra film, äta smågodis och proppa i sig chips utan dåligt samvete. Okej?

Jo, vi gjorde faktiskt det igår. Sonen och jag. Åkte och handlade en massa nyttigheter (godis, chips, ostskruvar [jäkla syrran som fått en fast på det också] och cola. Och tandkräm.) och så hyrde vi film.

Draktränaren
Dumma mig
Life as we know it

Draktränaren fick helt klart godkänt av sonen, det var ju många "arrghh" i. Och arrghh är allt från grodor till krokodiler, men just här drakar alltså. Jag gillade också filmen. Men är lite besviken, än en gång, på att de visar i stort sett alla go'bitan på reklamerna. Då finns det knappt något över tills när man sitter bänkad i soffan med mysfaktorerna i högsta hugg.

Dumma mig kändes mer som en vuxen- eller ungdomsfilm pga alla skämt. Sonen fattade inte riktigt allt och övergav snabbt filmen för sin traktorbok. Inte en film som jag kommer att köpa direkt, men den var ganska söt. Bäst i filmen är när de besöker ett tivoli. It's so FLUFFY!!!

Och den sista filmen sparar jag till mig själv, så jag kan götta mig riktigt ordentligt.

Dagens tillstånd - oförbättrat

Det är dags för en repris...

Just nu, just i detta ögonblick har jag kommit på att jag hatar något. Ett starkt ord (intensiv o. ihållande känsla av ovilja mot ngn l. ngt [så att man önskar ondt över l. söker skada l. fördömer föremålet för denna känsla]; äv.: stor motvilja, avsky.), som man ska vara j*kligt försiktig med. Men det här hatar jag.




Att vara förkyld.

Off to the market and burn some cash

Visst är det okej att sätta ungen framför TVn en solig dag som denna när man åkt på världens ungen-har-börjat-dagis-förkylning? Och gubben jobbar över. Helt okej tycker jag.

Nu ska jag bara skiva ihop en ordentlig inköpslista och sen bege oss mot affären. Hittills har jag fått ihop;

alvedon,
nässpray,
cola,
chips
och eventuellt skinka.

Ifall vi ska ha varma mackor till middag alltså. Men bara då. Och så planerar jag att hyra en film också. eller två. För vi sov middag väldigt lääänge här idag. En sen kväll är att vänta alltså. Med två griniga småungar, varav en måste kryssa i andra åldersboxen vid undersökningar och den andra inte får kryssa i någon alls.

Åh, åh, vad skönt det är att gå naken!

250 kg kärlek - och jag kunde inte sagt det bättre än dem. Eller rättare sagt. Sonen kunde inte sagt det bättre. För vad är skönare än att kunna gå naken o kissa i det fria?

Toan (eller pottan) är roligare att sitta på efteråt, när allt är klart.

Jaja, ett steg framåt är det ju att han inte vill ha blöjan. Nu gäller det att få toan/pottan så rolig att lättandet hamnar där istället för på golvet.

Några tips?

Fatta, nu har de ju värsta chansen att sätta nya trender!

Jag gillar P4, skarpt. Inte bara för att de oftast har en härlig blandning av nya och gamla låtar (inte som Mix Megapol o RIX FM har utan en riktig blandning). Utan också för deras sätt att förmedla lite udda nyheter. Som inspelningsstoppet i USAs porrindustri (dra fram till ungefär 25 minuter så hör du inslaget).

Jag trodde först att de skämtade, men nej.. Det var ju inte något humorprogram jag lyssnade på precis. Det diskuterades om att en del aktörer har testats positivt för HIV och att en ny lag säger att de därför (oklart, eller om det helt enkelt är en ny lag punkt) måste börja använda kondom. Av inslaget att döma så var väl inte alla helt med på det och tills det klubbats igenom (kondom på) så har all inspelning stoppats.

*** Här hade jag tänkt lägga in lite bilder, men kom på hur opassande det skulle vara. Så ni får nöja er med halvdassiga ursäkt och själva googla fram porrbilder som visar kondomanvändandet inom branchen. ***

Att inte det här har kommit tidigare, eller "blommat ut" tidigare förvånar faktiskt. Jag har ingen aning om hur mycket människor det rör sig om, i själva "industrin" men det är ju en hel del pengar inblandade och så fort det är det är det också mycket folk. Så att det är en del aktörer som blivit smittade borde väl betyda att det är ganska många, eller? Jaja, hur eller hur...

Porrindustrin/filmerna sätter ju vissa trender. Ett tag var falukorv väldigt poppis och just nu är det rakat som gäller. Dessutom så verkar det ju onekligen som att kondomfritt också är en trend som går nu. Appropå att det blev sån hysteri för att de skulle på menar jag, alltså... Hrpmff... Åter till saken.

** Det är samma sak här med bilder. Men istället för en ursäkt kan jag tipsa om att ni googlar på "Fäbojäntan". För att fatta min hint till falukorven. Öhm, det var bara det. **

Många unga tittar på filmerna, inte bara från USA, jag menar hallå - internet? Hur många sider finns det inte. Tänk om alla dessa personer skulle börja göra en cool grej av att sätta på kondomer. Sexa upp det en aning. Inte sån där skämmig nu-ska-vi-sätta-kondomer-på-en-banan-teknik utan en teknik som får ungdomarna att faktiskt börja använda dem.

Jag tror faktiskt att det skulle vända den tråkiga trenden av att det är osexigt, okänsligt och framförallt inte ett dugg häftigt att använda kondom.

Om unga kan ta efter de dåliga sidorna (vissa rent av förnedrande, en del helt och hållet livsfarliga att ta efter) från porrfilmerna borde ju de goda (kondomanvändandet) sidorna också kunna hänga med efter ett tag. Så tänker jag.

Alla förebilder som kan skapa en positiv trend kan vi väl räkna som en bra förebild. Oavsett om bilden kommer i form av en silikontuttad donna eller en vaccumpumpad filur.

Jag bara säger det, okej?

Ibland är det jäkligt skönt att kunna lämna bort sonen, inte för att han är jobbig eller så. Utan för att jag är så förbannat trött. Man blir det efter en ganska sömnlösnatt.

Och det ska bli extra skönt idag. Väldigt skönt. Att jag ska direkt till frissan efter dagislämningen har absolut inget med saken att göra.

/funderar på om man kan starta en snarktävling under hårtvättningstiden

En kunskap att skryta med i sitt CV kanske?

Den som säger "ÅH, den här filmen kan jag se HUR många gånger som helst!!". Den personen har inga barn. Som går upp tidigt. Och kräver samma film om och om igen. Varje morgon.

Kämpa för varenda unge!

Jag är en bloggare för varenda unge, är du?

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller" facebooka" om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.
Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!

Denna text är kopierad från UNICEFs hemsida.

xoxo och allt det där

Nu har jag sökt jobb!
Så håll tummarna för att jag fjäskat och skrytit på rätt saker så att jag, först o främst får komma på en intervju men även att jag får själva jobbet!

/klappar på axeln

Operation blöjfri påbörjad

Jag: Vill du ha underbyxor idag?

Sonen: Nää

Jag: Vill du vara blöjfri?

Sonen (hoppar upp o ner): JA!

Två par kalsonger senare och ett golv blötare så är vi igång med operation blöjfri. Tänker inte tvinga fram något, vill han ha en blöjfri dag i dag men inte imorgon är det helt okej. Jag ser ändå toppen av blöjhögen, ljuset i slutet av blöjtunnelntunnan och allt det där.

Desutom är han helnöjd i sina underbyxor. Känner efter, testar att studsa på rumpan, kikar in i och vrålar stolt "KISSIG" när saken är klar.

Men... Ska bara... Lovar!! Sen så.

Jag känner det på mig, idag kommer bli en sån där dag då jag vill alldeles för mycket.

Jag är ett geni!

Satt precis och tänkte på om jag inte kunde inhandla middagssakerna innan badhuset idag. Ni vet, så man slipper en trött ilsken 2-åring i mataffären. Inte kul för någon. Och jag kom på värsta affärsidén! Jag är ett geni!

Ni vet sånna där skåp som finns i nästa varje affär, som man kan skövla in sina redan inhandlade kassar i för en femma. Vad sägs om sånna kylskåp istället!? Ahh, ahh?? Smart va! Då kunde man ju handla innan, när ungen är glad, och bara åka dit och hämta ut grejerna efteråt, när ungen är sur.

Alltså, ibland förvånar jag t.o.m mig själv.

Fredag idag, stora planer idag!

Vaknar upp; ryggen är paj, gubben är trött som få (inte så underligt) och sonen hyperaktiv. En ganska vanlig morgon alltså. Förutom två saker - det är fredag och jag har smidit planer för dagen.

Jodå, förutom det vanliga härjet här hemma ska sonen och jag efter middagsvilan åka in till stora staden och in till badhuset. Och varför tänker ni, du hade ju ont i ryggen, ska du verkligen gå till badhuset med en 2-åring själv då. JO! För vet ni, då får jag stå hur länge som helst i duschen. I kanonvarmt vatten! Fatta vad skönt!!

Efter det när sonen är så där lagom go, ska vi snabbt svänga in på någon affär och inhandla grejerna till kvällens middag och mys. (Fast för myset blir det nog inga större inköp, sonen såg popcornskålen här hemma. Tror faktiskt att den räcker.)

Det, mina damer o herrar, är mina stora planer för denna fredag.

Kanelvåfflor

Ingredienser

75 g margarin eller smör
3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 msk socker
1 msk kanel
1 krm salt
2 dl mjölk
1 ½ dl vatten

Gör så här

Smält margarinet/smöret och låt det svalna.

Blanda de torra mjöl, bakpulver, socker, kanel och salt i en skål. Tillsätt mjölken, vattnet och det avsvalande matfettet. Vispa smeten klumpfri.

Grädda våfflorna och njut!!


Supergott recept, påminner en aning om mjukpepparkaka. Så här hemma lär detta bli i julklassiker. Eller nja, det var faktiskt alldeles för gott för att hålla till en viss del av året. MUMS!

För att det är gott såklart!

Hjälp med disken - jättebra.
Bada med ett glatt humör - jättebra.

Äta bubblorna och dricka vattnet - mindre bra.

Så vad gör man när sonen verkar tycka att det inte finns något godare än gammalt disk- och badvatten???
Argumenten mot börjar tryta, i alla fall de han lyssnar (lyssnade) på...

/Suck

Tjocka Maggie bli smal och populär

Nog att det ska finnas böcker inom de allra flesta ämnen. Böcker som tar upp jobbiga saker. Men den här tar väl fan priset!? En inspirerande bok, som vänder sig till så unga barn som fyraåringar, som handlar om överviktiga Maggie som bantar och blir skolan populäraste fotbollsspelare.

Bilden är lånad från Aloha Publishers hemsida.

Författaren, Paul Kramer, till boken förstår inte varför den fått så hård kritik. Han har tydligen skrivit fler böcker om jobbiga ämnen som sängvätning och skilsmässor. Jag undrar just hur de där böcker utspelar sig. Sängvätaren mobbas kanske till torra nätter? Och barnen klandras för skilsmässan? Varför frångå ett vinnande koncept liksom!!??

Kolla illustrationen på bokens framsida. Påminner inte den äckligt mycket om skräckbilderna man ser när anorektikers och bullemikers tankegångar illustreras? Ett barn står framför en spegel och ser en helt annan bild speglas tillbaka. Okej, den brukar visas tvärtom. Men någonstans börjar ju tankarna.

Maggie har tydligen en väldig potetial som döljs av hennes övervikt. Tydligen kan hon ingenting pga detta. Just när hon är överviktig alltså. Jag menar, för vilken överviktig person kan något över huvudtaget... Det är bara smala personer som är duktiga. Som kan saker. Som har någon sorts kompetens i vårat samhälle.

Boken ska visa en flicka som tar sitt öde i egna händer. Okej, tanken är bra. Men var någonstans är det rätt att ett barn måste ändra sitt yttre för att bli accepterad? Återigen, är det inte vi vuxna som måste lära våra barn att människor ser annorlunda ut och att det är OKEJ. Det är bra att vi ser, är och beter oss annorlunda - individuellt.

Tänk om Maggie har en sjukdom, måste äta kortison och därför är "överviktig". Ska hon sluta med sin livsviktiga medicinering, skada sin hälsa, för att bli accepterad?

Tänk om Maggie fortsätter med sin spegelvridna bild av sig själv? Och blir anorektiker. Träningsnarkoman? Hon kommer ju säkert fortfarande vara populär, hon är ju smal, så då måste det ju vara okej. Eller hur.

För det enda rätta är att vara smal, följa normen och aldrig sticka ut. Och för guds skull! Kom ihåg att överviktiga kan ingenting, inget alls.

Händerna bakom ryggen men jag lovar ändå.

Sonen är på dagis, gubben och hunden är i skogen och jag sitter ensam hemma. Otroligt hur tyst det kan vara i ett hus! Det är så att man börjat sakna "mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma" redan på den här korta stunden.

Idag väntar en del hushållsarbete. Urk! Jag får ju skylla mig själv som skjuter upp allting, men ändå. Att gnälla lite gör ändå saken bättre. Det är tur att det är tråkväder ute också, då kommer jag itne få dåligt samvete för att jag tar en innedag istället för, tjaa - klippa gräset kanske.

En liten stund till bara framför dumburken, sen ska jag sätta igång med alla de där måsten. Jag lovar!

Gabriellas sång med Helena Sjöholm

En stark låt som sjungs av en av sveriges starkaste röster. Kan man annat än rysa??
Lyssna desutom på texten....

Efter sommarlov kommer TVmys

Första dagen på dagis tog hårt på pojken, på mig också. Jisses vad man måste försöka hinna med...

Det blir en lugn eftermiddag/kväll med massa tvmys idag. Och jag tänker inte klaga!

Åh, typiskt!

Bara för att man var duktig och hängde ut tvätten för att den skulle hinna torka till kvällen - hade det hunnit börja regna precis när man var på väg ut för att hämta in den (inte längre) torra tvätten.

Typiskt...

Halva höst-/vintergarderoben är fixad - skönt!

Bara lite tröjor kvar, och en vinterjacka - sen kan snön komma! Teoretiskt alltså, den behöver inte komma riktigt än...

Man vet att sonen är trött när...

... han inte ens klagar över att DVD-filmen bara visade menyn och inte själva filmen.

Jag känner...

... att det inte är en så rak väg jag har framför mig just nu.

Det är inte bara trist, det är lite deprimerande och väldigt skitjobbigt också.

//suck

Ett enkelt matlagningstips...

... om du ska tina något i micron - gör det inte på full effekt i x antal minuter då. Resultatet blir visserligen varmt, men inte särskillt ätbart.

/suck

Dagis vs Förskola

Ibland när jag har tid över, inte så ofta numer men det händer, så brukar jag kolla in Familjelivs debattforum. Delvis för att få mig ett skratt och delvis för att förundras över hur folk  - vanligt, hederligt folk - kan bete sig på nätet när de är skyddade bakom en skärm.

I debatten Föräldrar som inte kan lära sig att säga förskola... får vi lära oss att de som säger dagis är inkompetenta. Snart kommer även standardfrasen "sånna som du borde inte fått skaffa barn" att användas. Nära den nivån är det - nästan jämt. Och jag kan knappt låta bli att garva.

Ja - det heter förskola. De har numera en läroplan och de som jobbar där har (ska ha) en pedagogisk utbildning.

Jag säger; Kärt barn har många namn.

Det går knappt en dag (när man rör sig bland småbarnsföräldrar) utan att man får höra mellis, frulle eller rygga. Smeknamn, alias and so on... Någon som klagar på dem? Föräldrarna som "lär ut" ord som inte finns egentligen? Nej. Varför?

Jag säger inte att man inte får säga mellis o allt det där, jag menar helt enkelt bara att dagis är ett vedertaget begrepp nu för tiden och borde vara lika okej att använda som andra ord i samma klass.

Det finns helt klart annat att lägga energi på. Argenergin. Skrattenergin går i toppen över ett sånt här ämne!

Fasen vad jag är bra!

Kära blogg!

Idag har jag gjort något som jag faktiskt inte trodde att jag skulle orka göra. Wohoo till mig!!

Jag och sonen åkte själva till simhallen och hade jättemysigt. Han skötte sig kanonbra och jag orkade hänga med. Men visst, när mat-och-sov-klockan började göra sig påmind blev det en hel del gnäll, trots och utmaningar. En fläskläpp och blödande tand senare var vi sams igen och kunde duscha - läääänge.

De har nämligen en väldigt bra grej på våran simhall: badbaljor. Och där får man plaska hur mycket man vill, man får sitta o skvätta ner mamma, man får till o med ha i hur mycket tvål som helst i vattnet. Lödder är ju inte bara fint - det är tydligen gott också....

Allt det där betyder att jag får duscha ifred och hur länge jag vill och hur varmt jag vill! Här behövs det ju inte längre duschas snorkallt, det gillas skarpt!

Nu är vi hemma igen, sonen sover och jag är pigg på koffein. Annars hade jag gjort honom sällskap i snarkandet.

Jag är fasen bra på väldigt många saker. Och det är lika kul varje gång när man upptäcker det!

Naw!! Me want!!!

Jag saknar dig, jag saknar dig

När jag vär mindre (yngre?) läste jag en bok som heter Jag saknar dig, jag saknar dig. Det var vid den tiden då jag upptäckte hur spännande och gripande böcker kan vara. Detta är faktiskt en av de första böckerna jag blev riktigt gripen av. Kärleken, sorgen.

Författare till boken är Peter Pohl och Kinna Gieth.

Detta står i beskrivningen i Adlibris:

Två tonårsflickor springer över vägen efter bussen till skolan. De är tvillingar, enäggstvillingar. Den ena systern blir påkörd och dödad.


Detta är berättelsen om Tina som blev kvar, tvungen att försöka stå upprätt i livet utan sin syster Cilla.

Hösten 1990 får Peter Pohl ett brev från Kinna Gieth, då 14 år. Hon berättar att hon hade läst hans bok Alltid den där Anette! tillsammans med sin tvillingsyster Jenny. I slutet av boken dör Anettes tvillingsyster och tillsammans hade tjejerna pratat om just det, vad skulle hända om en av dem dog.

Ett par veckor senare omkommer Jenny i en trafikolycka.

I sitt brev frågar Kinna Gieth Peter Pohl om han kan tänka sig att skriva en bok tillsammans med henne. Det kunde han. Drygt ett år senare var boken färdig. Resultatet hade blivit en tidlös beskrivning av bottenlös sorg, men också om kärlek och hopp. Direkt när den kom var det klart att det var en ungdomsboksklassiker.

Den belönades med Augustpriset 1992 och den tyska översättningen fick Deutscher Jugendliteraturpreis 1995.

På listan över hela 1900-talets bästa svenska böcker kom Jag saknar dig, jag saknar dig! på 27:e plats, framröstat av mer än 21 000 biblioteksbesökare över hela landet.

Genom åren har Jag saknar dig, jag saknar dig! blivit en kultbok bland tonåringar. Ständigt utlånad på biblioteken och tryckt i nya upplagor. Och i januari 2011 kom filmen, i regi av välrenommerade Anders Grönros (Agnes Cecilia - en sällsam historia, Glasblåsarns barn).

I samband med filmpremiären kommer Peter Pohls älskade roman ut i ny utgåva.

För mig, just då, var detta bara en bok. Jag visste faktiskt inte förens nu att den är/kan vara baserad på verkliga händelser eller känslor.

Nu är det alltså dags för filmpremiären och jag längtar. Detta är verkligen en film jag vill se. Att jag måste ladda upp med tre lådor näsdukar (trots att jag vet vad som händer) gör mig inget. Jag undrar bara om det är någon som skulle kunna tänka sig att sitta brevid en stortjutande mjölkkossa på bion.

Any takers??

Ge dig/er!? Sök uppmärksamhet på annat håll för fan!

Allvarligt! Vad fan tänker man med när man gräver ner explosiva saker i en sandlåda? Vid en förskola.

Inte fasan är det med hjärnan, för den bara måste vara bortblåst sen länge innan!

Jag kan också vara farlig...

... i trafiken.

Jag har nämligen en liten skräck för att köra bakom timmerbilar. Det är inte själva lastbilen jag är rädd för. De är stora och kan ibland köra efter störst-går-först-metoden, men ändå. Nej, jag är inte rädd för att köra bakom en lastbil.


Timmerlastbil. Bilden är lånad från wikipedia.

Men en timmerlastbil! Onej, då kör jag om vid första bästa tillfälle. Och ibland (kan jag tycka efteråt) inte vid de bästa heller utan bara första tillfället.

Jag är nämligen livrädd för att lasten ska lossna. Okej, risken är nog ganska låg egentligen - om de inte råkar ut för en olycka. Men för mig är det ett för stort OM. Dessutom flyger det allt som ofta av bitar; kvistar, bark eller annat som kläms fast mellan stockarna. Skulle det träffa min bil när jag kör bakom är jag övertygad om en säker ond död.

Bilden är lånad från Folkbladet.

Skulle du vilja ha suttit i bilen på bilden?? Jag vill det definitivt inte, därför är jag ibland en fara i trafiken och håller mig borta från timmerbilar.

A Modern Sexual-Assault Tale

Min källa: Lady Dahmer - Skyll dig själv!

Då var det dags igen för en sista dag...

Imorgon är min sista dag på sommarjobbet. Fast det känns inte lika sorgligt som förra gången. Det känns faktiskt mer som att jag ska gå på semester. En välförtjänt semester.

Nästa vecka kommer att innehålla en del jobbiga saker men mest roliga. Som att leka med syster o systerson. (jaja, svåger också...) Jag låter det vara osagt vilka saker som är jobbiga och vilka som är roliga. ;-) Hehe! Jag tror nämnligen att de är självklara, speciellt för de som känner mig väl.

It's alive!!

Jajamen, jag lever. Och jag har inte glömt bort er. Jag har bara förträngt er lite. Så där som man gör när tvätthögen svämmar över (igen! vart ända in i helvete kommer alla kläder ifrån??) , jobbtakten ökar när när alla är tillbaka och det ska återgå till det normala samt när man fått en släng av trötthet på kvällarna som inte är utav denna värld.

Ni vet, vid sånna tillfällen plockar man bort allt som inte är måsten i vardagen och slänger sig på soffan för att snarka TVn om kvällarna istället.

När man har en bergodalbane-dag...

.... är det bra när det mest är berg och inte dalar.

Kiss- och bajshumor? Ungefär - ja...

Men jag kan inte låta bli att skratta o tycka den är bra. Sorry, har försökt. Men jag har tydligen låg humor...

En fråga också, är det Peter Jöback som är med i videon? Eller har han en dubbelgångare?

Alltid är man bra på något!

Hehe! Det är inte alla som kan göra gelé-saft. Det ni! Men smaken är det inget fel på iaf.

Ett kom-i-håg till nästa gång, låt vinbären nästa vara övermogna så de inte har lika mycket pektin i sig...

Du och jag fatso, du och jag

Min nya bil har kommit med en ny finess, den är höj- och sänkningsbar. Och gör så helt själv när man låser upp bilen/sätter sig i bilen/kör med bilen osv. Ni fattar va? Igår på vägen hem efter middagen körde vi en omväg hem, skulle hämta upp ett Blocket-fynd, och var tvungna att stanna för en pissepaus*. Det här är när vi skulle åka igen.

Jag, till gubben lite så där halv sarkastiskt: ÅFAN! Vad feet du är!! (så där som de säger i nån sketch)

(Bilen var tvungen att justera sig när han satte sig där i.)

Får ett skumt ögonkast.

Jag sätter mig själv i bilen - bilen måste justera sig igen och gissa vem det tog längst tid för.

Jag: Ja, det var väl bara väntat det där eller?

Får ett nickande svar...


* Pissepaus är när man inte längre kan hålla sig utan bara MÅSTE pinka. Det kvittar var, det kvittar hur - bara man får lätta på trycket. DET är en pissepaus.

Om det så är det sista jag göööööör!!!!

Fast idag har jag smågodis i beredskap...

Efter B kommer paltkoma

För er som inte fattade mitt inlägg igår så firade alltså jag o "gubben" bröllopsdag igår. Vi hade lurat mina föräldrar till att vara barnvakt och begav oss iväg till en ny favoritrestaurang. Sahara i Västervik.


Utsikten vi hade under middagen.
Bilden är lånad från Saharas hemsida.

Otroligt god mat, fint upplagt och de gör en väldigt lyxig känsla med enkla medel. Exempelvis serveras en flaska vin i en champangehink. De är serviceinriktade och trevliga. Kort sagt - ÄT DÄR!
Tyvärr är väl både gubben och jag lite bortskämda med eget kött, vilket gör att man lätt klagar på kvaliteten när man äter ute. Så var det här också. Sorry Sahara! Men smaken... Den var det då inget fel på. Uuhh, så gott allt var!

Menyn för kvällen var:

Tunnbrödskorg med skagenröra
Entrecote med pommes och bearnaisesås
Vaniljglass med jordgubbar och grädde

Till detta drack vi:

Öl
Vitt vin
Coca cola

Efter allt det där infann sig en massiv paltkoma.

Har man sagt A får man säga B, men det tänker jag inte göra ändå. HA!

För fyra år sedan sa två väldigt viktiga personer ja till varandra i en liten stenkyrka från 1100-talet. Personerna i fråga var otroligt nervösa den dagen och även om de tyckte att de skrek ut ja till varandra så pep de i själva verket bara ut det lite svagt. Filmbevis finns för den som tvekar. Det var faktiskt så pipigt lågt att församlingen bakom paret måste tvekat att det ens hände, men eftersom båda personerna sedan gick ut därifrån med var sin ring på var sitt finger måste de ändå sagt nått bra. Uteslutningsmetoden.

För att fira den nervöst pipiga tillställningen tänker paret idag inta sin middag långt ifrån köket. Närmare bestämt - vardagsrummet. Nej nej, jag skämtar inte. Så är det och så får det bli.

Däremot har paret tillfälligt flyttat vardagsrummet till okänd ort. Man kan säga att utsikten är betydligt blötare än den som vanligtvis är utanför parets fönster. Men nej! Mer än så säger jag inte!

I could tell you, but then I'd have to kill you...

För att du vill göra dig förstådd helt enkelt.

Visste du att engelska inte är världens mest talade språk? Njoo, det kanske du visste för spanskan är det snäppet fler som talar. Men, vet du vilket som är är världens mest talade språk? Som vinner med hästlängder jämfört med fjuttiga engelska och spanska. Ja, till o med över franskan!

Mandarinkinesiska

Jajamen, det är språket du borde plugga för att göra dig förstådd av flest människor i världen. Totalt talas språket av 937 miljoner människor och är det offciella (stavas?) språket i fem länder.

Bara att anmäla sig för språkutbildning här.
Eller för en internationellare touch, här.

Engelskan kommer på tredje plats och talas av totalt 322-372 miljoner människor och offciellt i 115 länder medan spanskan kommer som nummer två med sina 332 miljoner människor i offciellt 20 länder.

Men hörrni, fatta vilken folktäthet det måste vara i de där fem länderna som det snackas mandarinkinesiska. Jisses liksom!



Äsch! Jag påstod inte att det var det mest utbredda språket, bara att det talades av flest!

Källa: Illustrerad Vetenskap

Miljontals barn drabbade av svältkatastrofen på Afrikas horn

Jag är numera "bloggare för varenda unge" och texten här nedanför kommer från http://www.unicef.se/.

En livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser har lett till svår undernäring i Östafrika och miljontals barn och kvinnor riskerar nu att dö.

En kvinna och flera barn promenerar, i sandstorm,
mot sitt tält i Dagahaley lägret i norra Kenya.
Foto: Kate Holt/ UNICEF

UNICEF finns på plats och gör allt vi kan för att rädda barnens liv genom att se till att de får rent vatten, näring, vård och mediciner.

Och du kan vara med och rädda liv. SMS:a LIV till 72 900 och skänk 50 kr. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.

Foto: Kate Holt/ UNICEF

Du kan även ge en gåva till Östafrikas barn!

Läs mer om vad UNICEF gör för barnen på Afrikas horn.

Kopiera inlägget, gilla det på Bloglovin', dela det på Facebook eller twittra om det. Sprid budskapet - genom att hjälpa andra, hjälper vi även oss själva. Ge ditt bidrag.

Ett husmorstips till dig från mig; Trolla bort mystiken kring strumpförsvinnandet vid tvättning

När man tvättar strumpor har den ena strumpan en tendens till att försvinna - alltid. Hur det kommer sig och var strumporna tar vägen är verkligen ett mysterium.

En del hävdar att det är trädgårdstomtar som snor dem. En del hävdar att det är tvättmaskinen själv som äter upp dem.

Men hur det än är, så försvinner det strumpor.

Mitt tips (som jag fick av systeryster när jag klagade över fenomenet förra gången) till dig är att tvätta strumporna i en tvättpåse (tvättpåsar om du har många strumpor)! Fungerar hur smidigt som helst och inte en enda har försvunnit sen jag började med detta.

Min syster däremot har trädgårdstomtar/tvättmaskiner som snor/äter strumporna direkt från tvättkorgen. Mot det har jag än så länge inga tips... Har du nått du vill dela med dig av?

Fast... Det kanske bara är jag som inte går till jobbet och tänker att det är farligt att umgås med arbetskamraterna ifall att de skulle bli kära i mig?

Läste en rubrik på en debattartikel nyss; Att komma ut - ett krav eller valfritt. Nu kan ju artikeln handla om många andra saker också men mina tankar går direkt till att öppet berätta att man är homosexuell. Komma ut ur garderoben.

Bilden är lånad. Och för er som inte vet så är detta Prideflaggan.

Om det nu är så viktigt att medge, erkänna, kallade det var du vill, att man är homosexuell. Eller bisexuell för den delen också. Måste det väl betyda att det är lika viktigt att berätta att man är hetrosexuell också? Ja' menar, läggning som läggning.

Jag "erkänner" att jag inte känner en enda öppet homosexuell person, vad jag vet om. En bisexuell som jag knappt vill kännas vid, men det är allt. Och där handlar inte min ovilja om läggningen utan om helt andra saker. Också.

Men det stör mig inte ett dugg, att jag inte känner någon alltså. Jag går inte runt o ropar ut min läggning - varför skulle nån annan behöva göra det? Vad folk gör i sitt sovrum tillsammans med en partner (eller utan) struntar jag blankt i. Liksom folk inte behöver bry sig om vad jag gör i mitt sovrum.

En annan sak med det här hysterin över att stämpla homo- och bisexuella. Vad tror folk egentligen? Att bara för att man har en annan läggning blir den personen plötsligt attraherad av ALLA av samma kön? Det verkar vara det som är en stor grej när man snackar med folk häromkring.

"Vill inte umgås med en bög för han kan bli kär i mig" Öh, jaha... För att du är så fantastiskt ödmjuk då eller?

Fast... Det kanske bara är jag som inte går till jobbet och tänker att det är farligt att umgås med arbetskamraterna ifall att de skulle bli kära i mig? Vi är ju faktiskt bara två tjejer på en avdelning där det är nästan tio killar.

Åh, jag glömde - jag måste ju också komma ut. Jag är hetrosexuell. Utan homofobi om ni inte redan fattat det.

Han kommer aldrig kunna ta ett andetag till. Aldrig.

För två veckor sedan hittades en liten pojke, 15 månader, död i sitt hem. Hans mamma hade då ringt efter hjälp för att pojken var livlös.

Pojken blev bara 15 månader. 15! Han hade knappt firat klart sin ettårsdag innan han dog. Innan han, troligtvis, misshandlades till döds. Hur kan man göra så? Varför? Hur kan man som vuxen göra ett så litet barn illa?

Skrek han mycket, kolik? Var han en krävande bebis som bara ville bli buren. Ett barn som kanske vänt på dygnet?

Vad var det som gjorde att de vuxna rättfärdigade sitt handlande? Vad?

Jag har full förståelse för att man i vissa situationer tänker dumma tankar. Att man efter flera sömnlösa nätter och kanske till o med dagar bara vill ge upp. Men att verkligen misshandla? Nej, aldrig.

Obduktionsrapporten visade att pojken hade närmare 80 skador när han dog. Ett var ett två veckor gammalt lårbensbrott. Har ni någonsin sett en äldre människa med lårbensbrott? De är inte så värst rörliga. Tänk då ett litet barn, med all den nyfikenhet och utforskarglädje de har. De flesta barn går runt ett års ålder. Han var 15 månader. Han kanske precis hade lärt sig gå. Eller skulle precis ha lärt sig gå om han hade kunnat stödja på benet.

Hans mamma och hennes sambo anhölls samma dag som pojken dog, misstänkta för att ha misshandlat pojken till döds. Vilket straff de än får kommer det aldrig att vara tillräckligt. Inte ens om de blir inspärrade resten av sina liv och behandlade på precis samma sätt som de gjorde med pojken.

Han kommer aldrig att få fylla två år. Aldrig köra moppe eller dansa. Aldrig se en solnedgång. Han kommer aldrig ta ett andetag till.

Varför??

Inte läge att vara sur nu i efterhand inte.

Nja, några sovmornar för resten av året blev det inte. Visst sov pojken längre än vanligt men knappast så länge som jag trodde han skulle göra efter att ha somnat efter 21.

Ikväll när vi är två vuxna på en unge kommer han säkert att somna på två minuter. Men men... Vad gör det om hundra år, nu efteråt menar jag.

Ibland ska man inte vara snäll och säga Okej...

Klockan 19 - trollet vill gå och lägga sig som vanligt. Eller åtminstone få börja med sina kvällsrutiner; bad, välling, tandborstning och gos.

Så har det varit länge nu. Så pass länge och så pass hårt hållna från trollet att vi flera gånger behövt tacka nej till olika saker som börjat runt läggningstid. Som idag. Två kalas.

Och vad händer? Jo, ungjäkeln trollet är fortfarande uppe. Och piggt. Perfekt!

Dessutom är jag själv hemma med honom, så jag måste springa som en jojo upp o ner i trappan (vilket jag INTE vill göra just idag) för att han 1, "trillar" ur sängen 2, tar av sig blöjan och/eller 3, håller på och skriker sig hes efter pappa.

Om gubben får en lång sovmorgon i morgon pga den sena sovtiden kommer jag att kräva sovmorgon resten av året!!!


Update: Nu sover han, äntligen. Det betyder att jag kan få snarka i soffan ifred...

Dagens lärdom

Man ska aldrig säga att något försvunnit, som halsbränna eller knäbesvär. För så fort man gör det då kommer eländet tillbaka. Och med råge dessutom!

Fan.

Tror ni på en repis i kväll också kanske??

Vet ni vad som hände igår!? Jo, gissa!

Jag struntade i allt vad hushållsarbeten och måsten hette och la mig ett skållhett bad - räta ut ryggen och bara njuta.

Det var nämligen så att mormor o morfar (måste börja vänja mig vid att säga så, annars lär sig väl aldrig grabben att de inte heter mamma och pappa de också) var barnvakt igår.
Gubben tog en heldag med hunden (Vad man gör då? Jo, har man en jakthund så fattar ni nog vad man gör... Man tränar.) så han hade fixat tid hos barnvakterna. Både de och gubben kom hem "sent" vilket betydde att jag fick massor av egotid efter jobbet. Me like!

Det var så skönt badet att jag nästan somnade, men bara nästan. Hade alldeles för mycket i tankarna för att verkligen somna. Och så glömde jag läsa mig bok. Attans! Världens tjockaste bok som egentligen måste lämnas tillbaka till bibblan, och så är det en tredjedel kvar. Undrar om man kan låna om böcker på obegränsad tid??

Haha! En massa tramsbabbel bara för att säga att det är helt okej att vara en aning egotrippad ibland. Det är bra för själen (och ryggen).

En liten röst i bakhuvudet påstår det.

Vet ni, när man jobbar på en spånskivefabrik kan det snöa mitt i juli. Och om man går runt hörnet på fabriken skulle man kunna åka pulka också, fast jag tror inte det är så populärt.

Tropiska nätter är lika med helvetes nätter hemma hos oss!

Klockan hade precis passerat 01:00 när vi hörde sonen första gången: Pappa, hit!

Sonen somnade om efter en stund, men var det länge? Nää... Nån gång runt omkring, strax efter två i natt gick gubben upp med pojken. Fast ner egentligen, för vi sover på övervåningen.

Och vid fyrahugget byttes vi av.

Efter lite bråk och stimm somnade pojken ändå, men hans stackars föräldrar får nog leva på kaffe och hoppet idag. För ingen av oss fick knappt någon sömn.

Suck...

Liksom, hur vet man att något är sött om man aldrig smakat salt eller surt?

Kom att tänka på en sak i morse. Det här talesättet att lycka kan inte köpas för pengar. Var kommer det ifrån egentligen? Och vem säger att det sant?

Nåja, det är väl upp till var och en att säga om det är sant eller inte. Men särskillt svart eller vitt är det ju inte. Inte för mig. Och jag erkänner att jag har svårt att tro att det är det för någon annan heller. Jag menar, alla pengar i världen kan inte skapa lycka - okej. Men utan några pengar behöver man ju inte vara särskillt lycklig heller. Det är ju inte likamed-tecken mellan pengar och olycka eller inga pengar och lycka precis.

Tänk dig, bilen går sönder för femtielfte gången det året. Och du har inte tillräckligt med cash för att laga den just då. Vad händer? Jo, en jävla massa besvär uppstår.

Jag kommer inte från en familj där vi reste jorden runt varje år eller köpte de dyraste märkeskläderna bara för att. Men min uppväxt har för den delen inte präglats av att vi var "fattiga". För det var vi inte.
Visst, det var ju inte kul alla gånger när "kompisarna" kom i märkesjeans och jag hade arvegods. Och nu kan jag undrar om de där ungdomarna verkligen fick den där äkta lyckoruskänslan av nya, helt obegagnade, kläder så som jag fick. Får man en sån känsla om man inte fått prova på andra änden?

Liksom, hur vet man att något är sött om man aldrig smakat salt eller surt?

Åter till ämnet, eller tanken rättare sagt. Tanken dök upp när jag hörde en låt på radion som handlade om just lycka för pengar. Fast tvärtom då. Och det var då det slog mig, som många gånger förr, att joo - viss lycka kan man faktiskt köpa för pengar. På samma sätt som man inte kan köpa lycka. Hänger ni med? Vimsar jag för mycket?

Den som kom på det där talesättet måste hur eller hur varit väldigt rik eller en tant/snubbe utan några som helst värdsliga problem som att barn växer ur kläder som raketer eller att saker går sönder.

I-landsproblem kanske, men ändå. Jag måste ha en fungerande bil för att ta mig till jobbet. Sonen måste ha en ordentlig jacka för att kunna vistas ute på vintern. Och så vidare...

Kriget är slut av Morgan Alling

Boken är slut och tankarna går runt en hel del. Går sånna här öden att förhindra. Just för Morgan Alling verkar ju allt ha slutat väl ändå, trots allt som hände i hans barndom.


Bilden är lånad från adlibris.se

Vilket vuxenansvar skan man egentligen ta som anhörig, som åskådare, som medmänniska? Vissa saker som Morgan berättar får mig nästan att tappa andan "Så här får det inte gå till". Samtidigt blir man imponerad av hans mod och finurlighet. Hans sätt att ändå som ung kunna göra något åt sin situation, hans vapen - hans humor.
Jag vet i alla fall vad jag vill bli när jag blir stor, jag vill bli en människa som kan se andra människor. Som verkligen kan se en person, inte bara se att en person är där.

Boken är läsvärd (har läst många sånna på sistone märker jag), gripande och väcker otroligt många tankar och känslor. Det märks tydligt att det är hans egna tankar, hans egna ord (även om han måste citerat andra i några av sina minnen) i boken och det är det som gör det så gripande.
Boken är inte skriven med någon tarvlig Pojken som kallades Det-tyck synd om mig-tjafsighet. Den är rak och ärlig med en bra blandning av humor och självinsikt.

Jag rekommenderar faktiskt att du inte läser boken utan lyssnar på den. Morgan Alling är nämligen själv uppläsare av sin bok. Kanske det som gör den extra ärlig?

Idag blev jag kallad tjuv, men det var det värt!

Det jag tjuvade?

Mannens goa kudde, ujuj vad gott jag sovit i natt!

...

Jaha, och första arbetsdagen började ju bra... Med migrän. Suveränt...

Som tur är verkar jag inte vara en sån person som måste lida en HEL dag av det, bara en halv. Äntligen kan man börja känna sig som människa igen. Fast bara lite.

Vill ni veta var ni INTE ska äta i Kalmar?

Barnfamiljer akta er! Säger jag bara. Va fasen, att ta fullt betalt för en barnportion? 95 kronor! Det är ju sjukt dåligt. Och så gott var det inte att man tyckte att det kunde vara värt den extra pengen. Och det var inte ens en halv vanlig portion, en tredjedel kanske. Men inte mer.

S[kaffe]riet i Kalmar

Dessutom var våran mat otroligt dåligt upplagd. Såg ut som nått som legat på stekbordet sen förra veckan. Inga grönsaker, ingenting! Det såg verkligen ut som att de köpt på sig ett storpack av gyrosblandning; "klyft"potatis och kött, som de verkligen var desperata över att bli av med.

Våran mat kan jag ta, det fanns ett salladsbord där man själv kunde kompensera för deras lathet. Men pojkens mat! Nää, dit går vi aldrig igen.

Fy fasen!

Mamma vs Pappa

Sonen bestämde sig vid halv fem imorse för att det var morgon, lekdags. Eller rättare sagt; gråt-, lek- och gosdags. Med pappan. Sånt gillar jag. Denna pappaperiod som nu kommit. Härligt!

Alltså, det är inte så kul när man inte duger till nått. Inte ens blöjbyte eller en ynka tröstgos vid ett leksakssnubbel. Men å andra sidan - jag har fått en jäkla massa sovmornar nu på sistone. För jag duger helt enkelt inte där heller. Och den biten gillar jag.

Efter att sonen haft sin mammaperiod sen... Ja.. Tills nu egentligen, så är detta ett väldigt välkommet tillskott, för mig. Nån som inte gillar detta är såklart pappan. Eller jo, han gillar ju att han är nummer ett i pojkens liv nu. Hans hjälte liksom. Men jag märker ju att de tidiga mornarna och alla läggningar plus allt tröstande (min son har upptäckt ett nytt steg i sin egen vilja-trappa) och alla blöjbyten tär på honom. Vänta nu, då är det ju jag som inte gillar det. Jaja, jag tror i alla fall att det inte alltid uppskattas att vara den ende som duger.

Skadeglädjen i mig vrålar Haha! Där ser du hur det är! medan den andra delen mest vill hjälpa till och avlasta så mycket jag kan.

Ett minne blott?? Ojisses, jag hoppas verkligen inte det!!

Fy fasen, det var den skönaste känslan på länge...

Jo, det finns tydligen en masteruppsats om ämnet lustfyllda känslor av sexuell karaktär i samband med födsloarbete. En barnmorska har skrivit om en uppsats om sina yrkeserfarenheter och intervjuer hon gjort med nyblivna mammor.

Jag erkänner att jag inte har läst uppsatsen utan enbart en artikel om den, och i Aftonbladet dessutom. Första grejen som egentligen säger att man lika gärna kan låta bli att kommentera. Men... Ni mammor, vad säger ni om saken? Hade ni lustfyllda känslor av sexuell karakär under slutskedet av förlossningen? Jag hade det definitivt inte. Men det kanske också hade att göra med att jag fick ligga o stånka o stöna o ta i så jag trodde jag skulle bryta ryggen, i två timmar. Man kanske får sånna där lustkänslor om man inte ligger så länge?

Aa, jag vet inte. Hade uppsatsen handlat om andra känslor i slutskedet - som lättnaden eller tillfredställelsen (inte sexuellt, utan kroppsligt) så hade jag kunnat relatera till det med en gång. Fy fasen, det var den skönaste känslan på länge när trycket försvann och en geggig klump lades på magen.

Det är så svårt för mig överhuvudtaget att ens tänka i de banorna - barn och sexuella känslor. De är så vitt skillda saker för mig. Alltså vuxna sexuella känslor. Inte det här med att bebispojkar får "stånd" när pungen ska tvättas, vare sig de är små bebisar och det är vid blöjbyten eller när de är större och tvättar sig själva. Eller när flickor "gnuggar" sig. Sexuella känslor - ja, men det har inget att göra med det som jag förknippar med vuxnas sexuella känslor.

Åter till ämnet, jag är bra på att spåra ur... Ofta.

Känner jag ens någon som fick sånna känslor? Jag är allvarligt och ärligt nyfiken. Och vad tycker/tror du? Finns det någon större sanning i påståendet?

Ojoj, ja här ska storstädas och så ska man vara superpedagogisk under tiden.

Gissa hur mycket man hinner göra på en dag då ungjäkeln sonen hamnat i värsta trotsen...

//suckar tungt

Könskategorisering enligt lilla grodan

Människor av manligt kön (över den egna åldern): pappa
Människor av kvinnligt kön (över den egna åldern): mamma
Småttingar under (eller runt omkring) den egna ålder: Erik
Blonda tjejer, helst långhåriga, oavsett ålder: Nina

...

Det är så skönt att kunna lämna bort ungen ibland och verkligen få tid för egosaker som att; tvätta, göra saft och vika tvätt.

Härligt!

Nån sa att det är inne med prickigt iår...

Fast jag lovar, jag är en sån där praktisk person egentligen.

Näsdukar, läppsyl och nappar är sånna saker som jag har i varje väska, bil och jacka. Och byxor. Praktiskt att ha nära när det krisar liksom.

Så vad händer när det tagit slut och man glömt att fylla på? Näsdukar exempelvis...

Man tager liksom vad man haver till hands...

Och inte skaver de lika mycket som papper, fast de vinner ochså i otymplighet.

Personligt meddelande av Fredrik Backman

Texten är kopierad från Fredrik Backmans blogg: http://fredrik.cafe.se/

Till den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag.

Jag förstår att du fann det här med att jag höll hastighetsgränsen på alla 30- och 50-sträckor oerhört provocerande. Du gjorde det ganska klart genom att köra uppskattningsvis 15 centimeter bakom min bil i närmare fyra kilometer, försöka köra om mig vid ett rödljus (innan du i sista sekund upptäckte den där Volvon och insåg att vi inte körde på en enkelriktad väg), för att sedan slutligen argt accelerera in till höger om mig när vi nådde en 70-väg och köra om mig på insidan. I drygt 100 kilometer i timmen. I bussfil.

Jag ska inte ta upp din tid i onödan, jag förstår att den är väldigt värdefull för dig. Så jag vill bara i all hast passa på att berätta för dig att för ett drygt år sedan blev jag pappa till en liten pojke. Han heter Nicholas. Han har stora bruna ögon och sin mammas ögonfransar. Han älskar bröd men är inte så förtjust i smultron. Han gömmer fjärrkontroller och tyglejon i facket under sätet på sin leksaksbil, och fnittrar så han kiknar när jag hittar dem. Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.

Jag vet ingen annan i hela världen som någonsin fått hans farfar att gråta offentligt. Eller garva så högt.

Han blir uttråkad när han inte får vara bland mycket människor, och älskar att stå i centrum. Jag antar att han har fått det förstnämnda från sin mamma, och det sistnämnda från mig. Han har hennes försiktigt mejslade kindben, och mina stora fötter. Han har fyra stora tänder i överkäken, och inte en enda i underkäken. När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna. När han är sjuk vägrar han sova någon annanstans än i vår säng, med sitt huvud på sin mammas nyckelben och sina fötter i mitt ansikte. Han väcker henne genom att pussa henne på munnen, mig genom att ta mitt armbandsur från sängbordet och slå det i ansiktet på mig.

Och när han och hans mamma dansar. Herregud. De kan lysa upp ett släckt rum när de gör det.

Hans morfar är hans bästa vän. I förra veckan blev han så glad när han kom hem till oss att han kröp rakt in i en vägg. Och han har precis lärt sig gå, han är väldigt stolt över sig själv för det. I augusti börjar han på förskolan. När han ser en hund pekar han överlyckligt och vrålar ”TITTA!!!”.

Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det.

Han satt och sov i sin bilstol på passagerarsidan när du körde om oss idag, med det där tyglejonet i famnen. Om jag inte hade bromsat när du gick över i bussfilen och sedan skar tillbaka in i min fil så är det genom hans dörr fronten på din bil hade kraschat. Jag vet inget om dig. Jag vet inte om du sett de där videoklippen på nätet om vad en bil i 100 kilometer i timmen kan göra med en människokropp av kött och blod. Och jag vet inte om du någonsin haft en ettåring sovandes på din mage, lyssnat på hans andetag, och insett hur ofattbart ömtålig den där lilla kroppen är. Jag vet inte om du älskat någonting så mycket någon gång i ditt liv att det känns som om du ska få en hjärtattack.

Men förlåt, jag kommer ifrån ämnet här.

Så hur som helst: Jag ville bara säga att jag hoppas att det där som du hade så bråttom till var väldigt viktigt.

Och att du hann dit i tid.

Och efter 61 år är det okej att gå naken.

Enligt en brittisk undersökning ska kvinnor över 35 år inte ha kortkort, 45 år inte ha leggings och 61 år inte ha baddräkt.

Alltså är det helt okej att som 62-åring gå runt naken på vilken strand/tomt/veranda eller balkong som helst. Och eftersom många går i bikini/baddräkt och shorts också på sommaren, är det nu helt accepterat att gå omkring toppless.

Gött! Bara 34 år kvar alltså!

Åldersgränserna – enligt 2 000 brittiska kvinnor

• Bikini, 47 år
• Kortkort, 35 år
• Tubtopp, 33 år
• Stilettklackar, 51 år
• Navelpiercing, 35 år
• Knee high boots, 47 år
• Gympadojjor, 44 år
• Läderbyxor, 34 år
• Leggings, 45 år
• Ugg (stövlar), 45 år
• Baddräkt, 61 år
• Genomskinlig chiffongblus, 40 år
• Långt hår, 53 år
• Hästsvans, 51 år

Ett husmorstips till dig från mig; Ruttet ägg lika med rutten mage lika med UNDVIK så här!

Upptäckt äggkartongen som blev över efter midsommar? "Eller när köpte jag ägg egentligen...?"

Bli inte rädda, det går att testa om äggen är färska utan att märka det först efteråt! Ta en kastrull/hink/skål/något som du kan hälla ordentligt med vatten i helt enkelt. Fyll skapligt med vatten och lägg i äggen. Färska ägg flyter inte! Ju äldre ett ägg är desto med luft finns det i äggen. Ett ägg som flyter kastas alltså. Ett ägg som står rätt upp är inte heller färskt.

Tänk bara på att det nästan alltid (och jag skriver nästan för jag är inte säker på att det någonsin saknas) är lite luft i ägget. Så om det bara tippar lite uppåt betyder det inte att det inte är färskt.

Jag är alldeles för bortskämd för att köpa nytt.

Den fina, fina (hrmpfff) bilen börjar bli sliten och vill pensioneras. Eller vill och vill. VI vill. Nu är jag trött på att åka o få byta däck, samma däck, och hitta fel på fel på fel. Suck! Bilar är inte annat än omvända spargrisar. Feta, jävla spargrisar!

Men det här med att byta bil, köpa ny (bättre begagnad, jag menar - vi är inte gjorda av pengar precis), åka och kolla/provköra. Man kan bli knäckt på mindre! Och har man också krav på den nya bilen gör det inte letandet lättare.

Krav:

• Dragkrok
• Klimatanläggning, fungerande
• Kombi, med stort bagage. STORT!
• Diesel
• Manuell
• Färddator med tillbehör

Önskemål:

• Snygg färg
• IsoFix-fästen
• Airbag som man kan stänga av själv (passagerarsidan)

Och så klart vill jag att bilen ska vara så hel som möjligt, inga större reparationer på gång. Som kamrem, partikelfilter o annat tjafs.

Och vet ni vad, tydligen finns inte sånna här bilar! Nää, för har bilen dragkrok så är det en automat. Och är det en manuell så är det ingen kombi. Bra va!?

Jag är alldeles, på tok för bortskämd med min nuvarande bil för att nöja mig med vad som helst. Okej, jag medger. Så nöjd med den är jag ju inte nu, eftersom jag ska byta. Vad jag menar är att vi har en stor kombi som drar väldigt lite, har fungerat i alla lägen och är skön att köra. Och allt som är mindre än det är ett nedköp för mig, oavsett hur ny och blänkande den andra bilen än är.

Paket på posten gör en lycklig.

Idag när jag kom hem väntade ett paket på mig i brevlådan. Jippi!! Äntligen har kläderna jag köpte från Villervallas rea kommit.

Dom var jättefina, och sonen blev helt förälskad i sina nya röda byxor. Men jag fick inte ta kort. På nåder fick jag ta ett  med mobilen, och de bilderna kan jag inte längre ladda över till datorn. Så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att han var superfin och otroligt lycklig när han gick omkring med sina förstora byxor.

Sötnosen!

Jag - huslig??

Årets första körsbärssaftssats står och silas. Nytt recept testas, håll tummarna!

Blir det gott hivar jag ut receptet här, jag förstår ju att ni knappt kan sitta stilla nu när ni sett den mumsiga bärsatsen. ;-/

...

Håller ju på och läser Morgan Allings bok Kriget är slut. Och man blir nästan mörkrädd, att det får gå till på det där sättet!!

Bilden är lånad från adlibris.se

Jag vill helst inte avslöja något från boken, för jag tycker att den verkligen är värd att läsa. Inte minst för de där som envisas med att dra med sina barn på rena suparfester. Eller de som klagar/hyllar vårat sociala nät i Sverige.

Går runt o tänker på vissa saker som hänt i boken, och undrar (och blir lite rädd för) hur många gånger det har hänt. Hur många barn som blivit drabbade, av både det ena och det andra.

"Hon säljer hjälp på 43 språk"

Sånt här gör mig glad!

Du bara måste läsa artikeln Hon säljer hjälp på 43 språk från DN. Den handlar om Karima Tice som valde att starta eget hemtjänstbolag och verkligen se till "kunderna" istället för till pengarna.


Bilden är lånad från DN.se

 Jag säger bara WOW!

På väg mot första delen i mina nya äventyr...

...just nu är jag på väg till mitt nya sommarjobb. (Jovisst, jag skrev inlägget i förväg. Jag är verkligen på väg just nu.)

Jajamen, jag - en pudding från -84 - har ett sommarjobb. And I like it! Jag är nämligen tillbaka hos mina grabbar och tjejer på den tidigare arbetsplatsen. Och nu behöver jag jaga pendla strax över 10 mil per dag! Bara hälften! WOW!

Visst var det sorgligt att lämna uppdraget i Kalmar och min arbetsgivare över huvudtaget (nu är jag ju "arbetslös") men det andra väger liksom upp. Jag får mer tid hemma, kommer säkert inte vara lika slut om kvällarna. Kan återuppta kontakter som jag så länge saknat (S: jag har inte glömt, jag SKA ringa - lovar!!!) och mycket annat. Kort sagt, mot nya äventyr!!

Kanske våldgästa någon som faktiskt har kaffepulver hemma?

Grått och trist ute. Fuktigt av allt regn* inne. I dag är en sån där dag då jag inte vill göra ett dugg. Inte ett enda vettigt skit har jag lust med. (fast det har redan spruckit då jag kokat gele** och plockat i och ur diskmaskinen redan - fan.)

Nån bra film kanske man skulle ta och slänga in? Eller ska man göra liiite halvnytta innan; kolla vad som måste handlas och även slänga i ett antal onyttiga saker i korgen?

Mannen tog med sig sonen på ett litet äventyr, får se vad de kommer hem med... Kan bli vad som helst. Speciellt med det där leendet jag fick när de stack. Oupps liksom!




*Nää, det regnar inte inne! Vad trodde du egentligen? Att jag har på en vattenspridare inomhus så jag slipper vattna blommorna? Lägga ut lite sand i hörnorna och kalla hemmet för en tropisk miljö? Det är för kvavt för att ha dörren och fönstrena stängda, och med den välkomna luften följer fukten. Så det så!

**Jag säger ju att jag typ är 60 år i vuxenpoäng!

Räknas det till vuxenpoäng?

När man, istället för att få panik - gallskrika, springa efter flugsmällan och slå ihjäl getingen - skapligt lugnt går och hämtar flugsmällan och släpper ut den i närmaste fönster?

Minus: får jag mer vuxenpoäng räknas jag snart som 50-åring! Kanske t.o.m. 60-åring!!
Plus: kanske att jag äntligen har lärt mig att tygla min getingrädsla?

Idiotisk filosofi

Varför har bilhandlare stängt på lördagar och söndagar? Tror de att man kan ta ledigt från jobbet och åka o provköra bilar eller?

Grr! Nu tycker jag minsann att de kan komma hit med de bilarna jag vill så jag får testa dem - och utan tidspress!