Jag är inte ett dugg förvånad över att barn gillar studsmattor. Inte ett dugg...

Jomen alltså.

Sebastian går ju inte runt med bajs i blöjan hela dagarna för att jag inte vill tvinga honom att byta den. Vad trodde du?

Men sanningen är också att jag KAN inte tvinga honom att byta. Jag orkar inte längre hålla emot från sparkar o slag som kommer när jag måste hålla honom kvar på skötbordet/golvet ellet var det nu är jag får chansen att.byta. Han är för stark och jag är för klen.

Oftast så räcker det med att kunna vinkla bytet till att det är hans idé. Ibland inte, men oftast. Och just nu pågår det en ständig "förhandling" om allt från blöjbyte till påklädning.

Är era småttingar likadana?

För alltid förhandlingsläge

Vid blöjbyte

Sebastian Jag vill ha dricka.

Jag Okej, om jag får byta din blöja.

Sebastian (funderar ett tag ) Nää, en annan dag.

Typiskt liksom. Att tvinga honom är uteslutet, bara att vänta ut. Får leva med stanken ett tag alltså.

Vi kallar den "Ett dagsverk"

På ett trädgårdprogram på TV sa de att man ska pryda trädgården.

Vi ska inte vara värre sa vi. Så taadaa!!

Nej, nej, NEJ!!

Jag gnäller inte! Icke!! Jag är bara överraskad av värmen...

Inte van heller.

//sommarkänslor och värmeslag

Nej, det går inte att skämma bort spädbarn!

Hur skulle det gå till egentligen? Va!?

Det är inte bara lite irriterande att få kommentarer om att jag/vi skämmer bort Hampus för att vi bär mycket på honom. Och för att vi gungar på honom för att han ska sova.

Men det som är mest irriterande är att jag aldrig kan försvara mig och vårat sätt att hantera barnen just där och då. Jag vet vad jag anser och vad jag tycker är rätt och fel inom just detta. Men icke!

Orden stockar sig och jag ser mest ut som ett fån med mitt Nää, så tycker inte jag.

Barn är byggda för att bäras. Barn behövet tryggheten som närheten ger. Den gör att barnet blir tryggt, starkt och relationen melkan barn och förälder stärks hela tiden. Du kan inte skämma bort ditt barn genom att bära på hen!

Ja, vi har vant Hampus med att bli gungad till sömns. Delvis. För detta är även det sätt som han själv visar att han vill bli sövd på. Det har han gjort sen i stort sett dag ett.

Så just hur har vi skämt bort honom.där?

När Sebastian var liten lyssnade jag på de där personerna som sa att vi skulle vänja honom från start att sova själv, exempelvis. Resultatet blev att han blev otrygg i somnandet och vi fick stå, timtals vissa dagar, och trösta och söva om honom.

Det har jag förstått i efterhand. Så tro inte att jag kommer göra om samma misstag med Hampus! Jag är inte dum.

Nej, att skämma bort ett barn med trygghet går liksom inte. Det enda som händer är att barnet bara blir mer tryggt.

Nått bidrag till brasan måste vi ju ha

Så.

Idag fräser vi bort en stubbe. Jag har hört att rutten stubbflis brinner bra.

Min farmor är en stark kvinna!

Min farmor brukade berätta för mig att när min pappa var liten klädde hon honom i en klänning en gång. Jag har alltid trott att det var för att farmor så gärna ville ha en flicka eller för att pappa hade så fint rött lockigt hår.

Det har faktiskt inte slagit mig fören nu att det faktiskt kan ha varit för att hon tyckte att könet inte sitter i kläderna. Att det faktiskt är okej att klä pojkar i rosa, tunikor eller andra typiska tjejkläder. Och att en flicka faktiskt kan ha murriga, pösiga pojkkläder.

Jag har alltid sett min farmor som en väldigt stark kvinna. Av flera olika skäl. Denna lilla insikt att hennes klädesval för min pappa den gången kanske hade en baktanke gör ju inte att hon förminskas precis.

Hon är och förblir en av mina starkaste förebilder!




För att förtydliga lite här... Barn blir inte homosexuella för att deras kläder inte är könstypiska. Min pappa är ett levande exempel på det.

Det är ett hårt jobb att vara fotomodell

Vi hann inte ens ut från parkeringen innan Hampus slocknade efter babysimmet idag.

Idag var det fotografering. Hårt liv det där.

Vågar man ens testa ett "explosivt" kaffepulver i bryggaren?

Okej, så vilka ska man satsa på?

Strumpbyxor. För barn. Färgglada strumpbyxor till min knubbiga lilla bebis.

Tips någon? Har sett en riktigt häftig sida en gång, för länge sen, men nu hittar jag inte länken någonstans. Typiskt.

Bildbevis på macktjuven!

Man kan väl säga att det inte är riktigt så stora bitar av mackan kvar nu. Och att det är en väldig tur att jag har en ny, fin snabeldrake.

Joey don't SHARE food!!!

Det börjar bli matkrig här hemma.

Så fort Hampus ser mig äta vill han ha. Nu senast min macka. MIN macka.

Hungrig.

Min son vid läggningsdags

Sebastian: Schh!!

Jag blir tyst.

Sebastian (tittar sig omkring lite frågande och lyssnar väldigt intensivt)

Jag fortsätter att vara tyst men fnissar hysteriskt inombords.

Sebastian: Vad är det??

Jag: Jag vet inte, vad tycker du att det är?

Sebastian (klappar sig om knät och ler): Det är en pippi, där.




Ja,det är ju inte fel på fantasin.

Är det så här det känns alltså?

Inatt var första natten som Samuel kunde ta Hampus ÖVER ett av nattmålen. Förstår ni hur stort det är!?

Att Sebastian hade värsta mardrömmen som inte riktigt ville gå över på två timmar (kändes sjukt jobbigt igår kväll, för jag hann precis somna till när han började vråla igen) känns som ingenting nu på morgonen. Jag har fått sova!! I mer än två timmar i stöten också!

Olalaaaa! Nu inväntar jag bara en liten lägesrapport om hur Samuels natt kändes. Om han är villig att göra om det och så. Typ snart...

Wohoo! Idag är jag fan bra!!

Vissa dagar kan en sne blick från en kråka starta världskrig i mitt huvud och vissa dagar kan jag bli så sjukt nöjd över min dagsprestation.

Idag är en sån dag. Fråga mig inte vad jag har gjort. Fråga mig hur jag gjort det.

Eller nää, gör inte det för jag vet ju inte hur jag gjorde det. Då skulle jag ju göra så varje dag dööhhööh!

Pepp till mig! För trots min sjukliga trötthet har jag kunnat behålla mitt goda humör HELA dagen. En liten miss i morse bara, men det var innan jag ens klivit ur sängen så det räknas inte.

Ja, jag vet att jag gnäller mycket men jag ÄR trött

Men nu orkar jag inte så mycket mer. Eller ja, det gör man väl alltid. Men det är ordentligt på min bristningsgräns nu vad gäller nattsömn.

Straxt innan den senaste förkylningen börade Hampus att sova lite längre om nätterna. Sisådär en tre-fyra timmr i sträck. Himmel så skönt det var!! Men nu efter att förkylningen ebbats ut och vi alla börjar bli piggare så slår han till med tätare intervaller än innan. Max två timmar mellan uppvakningarna.

Desutom är han inte riktigt lika lätt att söva om på natten just nu. Nånting spökar för honom - tänder, utvecklingssprång, kräver mer mat - nåt är det och vi har inte lyckats luska ut vad än. För inget stämmer helt o fullt.

Nu ska vi i alla fall börja med välling också, förutom gröten. En liten sorgedag för mig eftersom jag verkligen vill amma, men nu orkar jag inte vara vaken så om nätterna längre. Nu har vi hållt på ett halvår snart med det och som för istort sett alla andra i slutet av en graviditet sover man pissdåligt. Det känns som att jag har gjort mitt med ständiga nattvak nu. På ett tag.

Håll tummar, tår och tänder för bövelen för att han ska däcka proppmätt om kvällarna nu och sova betydligt längre om nätterna.

Skillnad mellan barn nr ett och barn nr två - part II

Idag var vi till BVC med bägge barnen; 3-årskontroll för den ena och vaccination för den andra. Kul att se hur mycket Sebastian har vuxit sen sist, det var ju liksom ett år sedan vi var där med honom.

Men det var inte hur mycket bägge pojkarna ar vuxit som slog mig idag, det var det här med skillnaden mellan första och andra barnet. Hur mycket man lägger på minnet. Okej, när vi var på kontroller med Sebastian när han var liten visste jag exakt - E X A K T - hur mycket han vägde, hur lång han var och hur siffrorna hade sett ut gången innan. Stenkoll. Verkligen.

Nu?

Jaaa.... Jag vet att vi sa att Sebastian är 98 cm lång och att Hampus väger, öhm, över sju kg iallafall. Straxt över sju och ett halvt kg till o med. Men alltså, den där kollen jag hade förut. Den är borta. Totalt borta. Och idag glömde vi båda barnens gröna böcker (de där fylla-i-böckerna man får från BVC) så jag kan inte tjyvkika där heller.

Typiskt.

Små barn, spädbarn speciellt, är experter på att känna skillnaden på dig.

Jennifer skriver att hon ka ta sig ett glas eller två när barnen somnat och ställer frågan om vad vi läsare anser. Inte om hennes sätt utan rent allmänt.

Och det får mig att fundera lite. För å ena sidan tycker jag att du som förälder absolut kan ta dig ett glas eller två när barnen somnat eller vid en bjudning eller... Ja, när du kan och vill helt enkelt. Så länge som det inte påverkar dig eller barnen är det okej.

Men å andra sidan tycker jag inte att det är okej. För jag anser inte att barn ska behöva se sina föräldrar, eller andra vuxna, påverkade av alkohol. För sanning är att du blir påverkad hur lite du än dricker. Ditt omdöme blir påverkat och du luktar annorlunda. Små barn, spädbarn speciellt, är experter på att känna skillnaden på dig.

En riktigt klurig fråga med andra ord. Och varje gång jag tänker till så ändrar jag mig från ena gången till det andra om det är okej eller inte. Jag kan liksom aldrig svara på sånt. Inte så att jag ärligt kan stå för det nästa gång jag får samma fråga.

Mest för att det beror så mycket på situation till situation antar jag.

Så många inlägg och så lite tid

Det har inte blivit så många inlägg på sistone; magsjuka, allmän stress oc livet helt enkelt har kommit ivägen. Men ha tålamod! Jag har många uppslag till bra inlägg i huvudet, ska bara få tiden att sitta ner o skriva dem också.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn!

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder . För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Ja! Vi har överlevt, men inte så mycket mer än så känner jag just nu.

Jisses vilken intensiv helg det har varit och inte ett dugg på det sättet jag trodde förra veckan. Nejdå, helgen började ju med att Sebastian åkte på någon konstig maginfluensa som liksom aldrig gick över.

HA! Gick över - jag vet ju inte om han är frisk än. Natten är ung som sagt. Men peppar peppar ingen av oss andra (jajoo, Hampus är väl också kass i magen men han håller ju på och odlar fram tänder fortfarande) har känt något. En aning chockerande med tanke på den mängden kräks familjen har fått ta del av under helgen fram till idag.

Alla dagarna gick ju i samma lunk, att få i Sebastian tillräckligt med vätska utan att chocka magen. Och ta hand om Hampus som nästan samtidigt klev upp ännu ett snäpp på förkylningstrappan och drog på sig feber.

Men natten tog priset. I allt. Kräks. Gråt. Snor. Feber. You name it! Och Samuel fick åka iväg till akuten med Sebastian för att vi blev rädda (efter femte kräksdagen) att han var uttorkad. De åkte halv två och kom hem halv fem. Med goda nyheter. Tack o lov! Ingen uttorkning och vi fick lite råd och peppning över hur vi skulle tackla de förljande dagarna.

Så ja, idag har vi varit trötta. Alla utom Hampus har varit trötta. Han var febergrinig istället. Så iväg med honom till VC för en liten koll under eftermiddagen.

Känns ju sådär när ungen hostat i en vecka, förkylningen hela tiden blir värre med alla de gosigheter som följer med en bebisförkylning och att febern var hög. Goda nyheter där också. Skönt!

"Bara" en vanlig förkylnig. En jätteelak förkylning som säkert kommer av alla dagisbaciller han utsätts för. Var rädd för lunginflammation eller nått. Puh!!

Ja, där har ni min helg fram till nu. Den som skulle innehållt både dop och treårskalas fick så snällt innehålla kräks o snor i mängder. Bättre lycka nästa gång planeringen! Typ.

Får jag bjuda på en snaps av Proviva spetsat med vätskeersättning?

Och om du klämmer i med en rejäl snapsvisa kan du få en snaps på ren vätskeersättning. Det du! Det är grejer det.

Vi är på överlevnadsstadiet här hemma

Varken mer eller mindre.

Snark!

Ja, just det... Glömde jag berätta? Sebastian är magsjuk IGEN och Hampus har fått feber.

"Men det är ju BRYNÄS!! Flytt' på dej!"

Jaha, nu hjälper det inte ens att stå framför TVn naken för att få lite uppmärksamhet.

Det märks att det är favoritlaget om man säger så.

Idag är en sån dag. När jag helst av allt skulle vilja rymma en dag och bara vara, ta hand om mig, umgås med mina vänner och dricka mitt kaffe v a r m t.

Det finns en klar nackdel med att bo som vi gör och vara föräldraledig. Inte bara kombinatonen av de två sakerna utan även var och en för sig.

Jag älskar att jobba. Jag gillar verligen att ha en arbetsplats att åka till och bara jobba. Jag gillade det förut men nu älskar jag det. Varför? Jo, jag får vara mig själv. Äta själv, dricka mitt kaffe/te varmt och gå på toa när jag behöver det och utan minst en unge i knät.

Missförstå mig rätt här, jag älskar att vara föräldraledig och spendera tid med min barn! Annars hade jag ju aldrig valt att Sebastian skulle få ett syskon. Han börjar ju bli så självständig nu att jag faktiskt kan hänga tvätt utan att behöva underhålla honom samtidigt.

Men jag har inga fritidsintressen som tar mig iväg från familjen på naturligt sätt. Vilket gör att jag går här och vankar hemma. Pillar med lite olika saker och projekt. Utflykter måste nästan alltid planeras innan numera så de är inte supermånga.

Och det gör att jag bli sååå le på att gå hemma. Idag är en sån dag. När jag helst av allt skulle vilja rymma en dag och bara vara, ta hand om mig, umgås med mina vänner och dricka mitt kaffe v a r m t.

Att vi bor som vi gör gör ju att de där jag hade bara vägarna förbi-fikastunderna, eller för all del pratstunderna vid staketet, inte finns. Lite trist när en går hemma så här. Väldigt skönt när även jag jobbade. Allt har sina för- och nackdelar. Synd bara att jag känner mig så förbannat negativ till det mesta, just nu. För sån här är jag inte! Fråga vem som helst av mina vänner, visst klagar jag som alla andra gör med sån här negativ stämning rent allmänt - Nej.

Jag måste verkligen komma igång med nånting - träning, scraping, samla in kottar från skogen. Vad som helst. Det är tur att sommaren är på gång och det blir ljusare om kvällarna. Vad mycket lättare det är att hitta på saker när det är ljust ute. Lustigt egentligen. Men det känns precis som att en får lite extra tid på dygnet under sommarhalvåret.

Idag skulle det föresten ha varit treårskalas för Sebastian med allt möjligt folk. Kanske därför jag känner mig så nedstämd. Hade verkligen sett fram emot helgens alla bravader. Till och med disken.

Fredag den f**ng trettonde

Nån som missade att det var fredag den trettonde igår? Det gjorde inte vi. Gårdagen kommer banne mig gå till historien som världen värsta fredag den trettonde.

(Öhm, jag tror att min son suttit vid datorn och ätit eller druckit något, tangenterna lyder inte riktigt som vanligt om man säger så. Många omskrivningar för att det saknas bokstäver mitt i orden. En lite parantes bara..)

Som vanligt körde Sebastian sitt gnällrejs när han inte fick som han ville, enda skillnaden vad jag kan se nu efteråt är att han liksom aldrig gav upp.

Jag vill ha O'boy - då fixar vi det = gnäll
Jag vill gå upp och leka med bilarna - vänta tills mamma vaknat = gnäll
Mamma, jag vill ha tröst - mamman tröstar = gnäll

Och så vidare...

Sen kom det. Kräksmaratonen. Hela förmiddagen bestod i Kräks i hinken! och Bara små klunkar så du in... - kräks i hinken!!

Jag och Hampus rymde hem till mina föräldrar, annars hade Samuel fått tagit hand om två kräkande personer. Mindre trevligt.

Det allra tråkigaste med magsjukan igår var att vi blev tvungna att ställa in både Hampus dop och Sebastians kalas. Vi hade sett fram emot båda såå mycket och eftersom det var så svårt att hitta ett datum som passade de flesta kändes det bara för typiskt att han skulle bli sjuk just denna dag.

Fy fläen för fredagar den trettonde!

Så helgen kommer i stället bestå av att vi sanerar huset, kurerar sonen och tycker lite allmänt synd om oss själva.

Ett litet tips...

... när du rensar barnens (eller din egen) garderob med gosedjur. Släng dem inte!

Lämna in dem till närmaste räddningsstation.

Där kommer de att användas till barn som råkat i nöd och behöver en gosig figur att krama. I varje ambulans finns nämligen ett speciellt fack "gossedjur" för detta.

Så istället för att gosedjuren hamnar på soptippen eller loppisen, lämna in dem så de kan hjälpa rädda barn!!

De steriliseras utan deras medgivande

Fy fan, vilken tur att jag inte bor i Uzbekistan.

Har de nån sorts tidsbespararknapp eller går de på nått??

Asså, jag blir bara mer och mer imponerad, för att inte talad skrämd, av de där småbarnsföräldrarna som alltid har så välstädat hemma.

Här har jag hela veckan försökt och röja och städa inför kommande helg med både dop och kalas - utan större framgång måste jag ju medge. Hur fasen kan de? Hur o r k a r de?

De måste ju städa varenda liten "ledig" minut. Eller??

Mitt lilla troll...

... börjar bli stor!

- Två tänder
- Vända från mage till rygg
- Vända från rygg till mage (idag!!!!)
- Mumsar gröt som bara den

Jajoo, hormonell som en är nu för tiden så började jag i princip böla när vi fick beskåda första vändningen, allihopa!

Treåringens födelsedag

I tisdags fyllde som bekant min modell större grabb t r e år, tiden har gått sjukt fort. Dagen till ära firade vi genom att göra saker som Sebastian gillar och han fick välja helt själv. Planen blev traktorkörning, McDonald's käk och bad i simhallen. Riktigt så blev det inte, men det blev såå bra ändå!

Först blev det paketöppning och tårtätning, blå tårta. Blå tårta nästan helt igenom. Tur att han inte ville ha grön tårta!! (Fan, dumma blogger! Kan fortfarande inte lägga ut bilder!! Arrgghhh!) En bok, ett spel och en leksakstraktor med tillbehör blev morgonens presenter.

Sen åkte vi till en granne och lånade hans traktor för att köra några varv. Sebastian fick syn på en trampbil/traktor och var lite mer intresserad av den i början men så fort han satt i traktorn var leksaken glömd.

Vid lunchtid blev som lovat McD-mat. Jo, vi tycker faktiskt att det är gott med sån skräpmat ibland. Inte lika mycket som förr men tillräckligt för att inte ge upp det helt, sådetså. Och på vägen in till stan pratade vi om vad vi skulle göra härnäst, men han visade inget som helst intresse för att bada. Nej blev svaret varje gång vi frågade. Så vi kontaktade en god vän istället för att kolla om vi kunde komma på studiebesök.

Som pricken över iet körde en brandbil förbi och Sebastian blev överlycklig. Så ni kan ana hur härligt det kändes att kunna säga till honom att sånna ska vi åka och titta på, om du vill förståss. Och det ville han! Väldigt entusiastiskt tills vi kom in på brandstationen. Då blev han blyg gullungen.

Hela eftermiddagen spenderade vi med att hoppa i och ur brandbilar och ambulanser, pilla på diverse grejer, fika med världens bästa utsikt (MASSA brandbilar) och så fick han träffa både brandmän och ambulanspersonal. OCH se blåljus i verkligheten.

Ja, ni kan ju säkert föreställa er hur snacket varit här hemma de senaste dagarn...

På kvällen kom desutom en av Sebastians favoriter - "lilla" kusinen! Många kramar, en hel del bråk och några goa skratt toppat på det. Små barn är väl för härliga när de leker?

Bilder från dagen kommer när Blogger skärper sig.

Hipp hipp HURRA för våran Sebastian idag!

Exakt nu för tre år sedan ploppade han ut. Mitt livs största mirakel, 3030 g och 48 cm lång. S e b a s t i a n.

Namnet Sebastian var bestämt sedan långt innan, flera år faktiskt. Och vilken tur vi hade att han faktiskt var en Sebastian och inte något annat. Det kändes som den mest naturliga saken i världen att kalla honom det.

Förlossningen var både det häftigaste och det jobbigaste jag varit med om. Och jag kunde verkligen inte förstå de kvinnor som sa att det kunde tänka sig att göra om det - på stört! Men han var så perfekt, och han var min, att jag trots all trötthet, träningsvärk och förstörda muskler visste att det var värt allt.

Hans första födelsedag firades med tjocka släkten med den obligatoriska tårtan och pannkakstårta. Det känns väldigt länge sedan nu, men jag kommer ihåg hur misstänksam han var mot sina paket på morgonen. Öhm, så var det inte senare under dagen. Även om jag har för mig att jag och Samuel fick öppna de flesta - pappret och snöret var ju roligast.

På hans andra födelsedag blåste det som bara den. Måste varit därför jag inte skrev ett endaste inlägg om själva dagen. Dumt gjort av mig! Men den gick i samma anda som den första - släkt och vänner som grattade, många paket och skratt.

Nu på hans tredje (!) födelsedag. T R E D J E ! ! ! Har vi planerat in hel dag med bara gottigheter, såklart har Sebastian fått bestämma helt själv vad han vill göra dagen till ära. Så idag ska vi;

- Bada i simhallen
- Äta på McDonald's
- Åka traktor

Jag tror att vi kommer få en riktigt, riktigt fin dag hela familjen!

(Blogger dummar sig så jag får inte till några bilder, gör ett bildkollage med åren som gått så ni får se hur min lilla, lilla bebis vuxit och blivit en riktigt stor busunge! )

Glad Påsk mina vänner!

Jag har tagit lite påskledigt, som ni kanske märker.

Tillbaka när paltkoman av allt godis har lagt sig..

Ps. det var inte magsjuka. Tjihoo!

Fan fan fan!

Säg inte att det är nån slags magsjukeomgång! Säg att det är den där jäkligt envisa förkylningen som spökar.

Och säg för h-te att det går över snabbt! Det räcker med en kväll själv med barna när en är dålig själv.

Och jag som bara skulle köpa ett paket blöjor...

Hampus nya ätstil...

... jaja, han nyper mig inte längre i bröstvårtan. Och det är ett stort plus!

Pruppungen som vägrade sova...

Det här kommer att bli en riktigt toppendag!! *

För varje fas som Hampus, eller Sebastian för all del, går igenom blir jag mer övertygad om att jag inte helt är funtad för att vara småbarnförälder. Ge mig ungarna när de är en sisådär 3-4 år eller nått. Då jävlar - då är jag med!

Men den här första tiden med alla vakennätter och en frustrerad bebis som inte ännu lyckats bemästra nästa fysiska grej. Jahujedamig!

Som inatt, inatt vet jag inte vad det var med Hampus. Säkert en spänd mage som satte stopp för alla fredliga nattövningar, såsom snarkande. Det skulle gungas, det skulle matas och sen gungas lite till.

Och när han äntligen kunde slappna av och somna i min famn hörde jag andra tassande fötter följt av ett dunder o brak in i sovrummet - Sebastian. Som just nu finslipar på sin förmåga att tjuta sig till saker när hans lillebror sover. Great.... I love it, liksom! Några tips på hur man slipar bort den egenheten?

Ja, för övrigt så ska jag äntligen få en stund för mig själv idag. Klippning står på schemat och jag har redan sagt till gubben att jag INTE kommer ta med Hampus. Jag ska sitta själv och om jag vågar tänker jag be dem schampoonera mig t v å gånger. TVÅ!

* Jag är en aning ironisk, ja....

Min blåa fara o jag...

... fi fan vilket team vi är! Hela (okej, nästan hela) huset är dammsugat o moppat. FATTA!! Jag har kunnat städa utan några griniga eller skrämda ungar!



En sån här pärla blev det. Och ja, Sebastian är väldigt nöjd över att den är BLÅ!

Provkörde dammsugaren när Sebastian kom hem från förskolan. Han höll för öronen ett tag men sen var ju kartongen till dammsugaren alldeles för rolig så då fick han släppa öronen. Och!! Han satte inte tillbaka händerna. Wohoo!!

Jag kan äntligen dammsuga när det behövs och behöver inte längre passa på när han är borta (alternativet var ju liksom att skrämma ungen, ingen höjdare...). I like it!

Blått, blått och åter blått

Sebastian har kommit in i en fas då allt ska vara blått. Även om han sen väljer andra färger så säger han att han vill ha blått. Lite trixigt ibland, men det går.

Nu kollar jag med andra ord in blåa födelsedagstårtor. Den ska vara blå och ha blåbär på sig. Såklart.

Spännande!

Undrar hur drömmarna ser ut med blå hushållsfärg i sig?

Idag har jag blivit med dammsugare

För några dammsugningar sedan började jag märka en klar försämring på våran trogna ljudmackapär. (Ja, den låter så högt att Sebastian antingen rymmer till det andra våningsplanet eller tar på sig hörselskydden.) Och för någon dag sedan gav den upp totalt!

Jag började acceptera att den var precis stendöd i suget när jag efter några minuter fortfarande inte kunde få upp det där jäkligt envisa gruskornet.

Så idag begav sig hela familjen för att inhandla denna viktiga hushållsapparat - dammsugaren.
J
ag är sjukt nöjd över mitt inköp (bild med mig o min nya atteralj kommer sen. Jag blev fasen trött o ville gå o lägga mig istället för att fixa ett kort.) och längtar faktiskt lite till imorgon när jag får provköra min blåa fara!

Den första bissingen!

Nu har den kommit, svaret (orsaken) på Hampus ständiga grinighet. Min annars så glada bebis har varit som förbytt vissa dagar.

Jag såg dem för ett tag sedan men tänkte att det skulle dröja läääänge innan de såg dagens ljus, men icke!

Igår bröt sig första tanden igenom. Tyvärr är den fortfarande lite kameraskygg, men vad kan en förvä ta sig egentligen av en så nykläckt tand?

Den andra verkar vara hack i häl, så det lär väl inte dröja länge innan min glada bebis blir förbytt igen.

Hoppsan.... Den dog!

Det gör det bara lite extra knöligt. Eller utmanande!

Sebastian fyller år snart och vill vara med i tidningen MEN inte bli tagen på kort. Humm...

Är det tillåtet att använda ett skitgammalt kort o hävda att han har faktiskt växt...?

Beware my friends, beware!

För att göra en lång histora kort så upptäckte Samuel lite olika fel på sin nyligen inköpta bil. Fel som inte skulle funnits där om de kontrollerat bilen vid inköpet. Så vi ringde till försäljaren och kom överens om att de skulle kolla upp felen om vi kunde ta oss till Kalmar.

Igår var vi där.

Efter en snabb koll på bilen på deras parkering fick vi antingen välja på att få 3000 kronor eller göra ett återköp på bilen. Men eftersom vi inte va intresserade av ett återköp och felen säkerligen skulle kosta med än 3000 kronor att laga ville vi ha en annan lösning. Fi fan vilket härj det blev!

Direkt när vi upptäckte felen kontaktade vi KO (konsumentverket) för lite vägledning. Och en sak är säker, hade vi inte haft dem i ryggen som puschade oss och informerade oss om våra rättigheter hade vi aldrig vågat stå på oss så mot bilförsäljaren.

Visste ni till exempel att även om bilhandlaren säger att det är en månads garanti vid ett köp har du rätt att få fel åtgärdade (som du skulle informerats om vid köpet osv) inom sex månader. Efter sex månader ligger bevisbördan på dig för att bevisa att felet fanns där vid köpet.
Och bilhandlaren är skyldig att skicka med en varudeklaration på bilen vid köpet. Var noga med det pappret, för genom det kan du eventuellt bevisa att felet var dolt och du har rätt att få det åtgärdat.

Det var inte bara en gång jag fick höra att jag gick över gränsen, att försäljaren under sin över 20 år långa karriär aldrig varit med om något sånt här (ville ha skriftligt att bilen skulle lagas) och det nästan sjukaste jag hört från en verkstad - att vi skulle räkna med att begagnade bilar lagas med begagnade delar.

Ja, så blir det inte för oss nu. Nya delar för allt som behöver åtgärdas på ABS-systemet och hydraliken ska kontrolleras att inga läckage finns.

Jag vill inte lämna ut bilhandlaren som det är nu, men ska de jävlas mer med oss då vette fan om jag inte tänker göra det. För fy fan vad otrevlig hen var på slutet!

Hen hit och hen dit

Åh, vad jag vill skratta åt alla dessa motståndare till ordet hen. Vad är det egentligen de har emot ordet? Ja alltså, okej. Jag var inte så jäkla på när ordet först kom heller. Men jag fattade liksom inte hur det skulle användas. Och så jämförde jag hela tiden våran hen med engelskans hen.

Ja. Inte så smart. Men det gjorde jag. Och jag fattade inte.

Nu använder jag det i Mormors lilla kråka exempelvis. Funkar jättebra och barna bryr sig inte ett dugg om jag bytt ut hon i ramsan.
Och jag envisades med att kalla läkaren hen innan jag visste om det var en manlig eller kvinnlig läkare när Sebastian skulle dit för två veckor sedan. Samuel tyckte jag var knasig o sa han men HAHA, så fel han hade. Vi fick en kvinnlig läkare. *skadeglad javisst!*

Ojdå, jag känner att det här blev ett riktigt svammelinlägg. Skyller på sömn- o kaffebrist och ber att få återkomma med min poäng en annan dag. Eller när jag vaknat.

Inte så liten längre

Jahopp, då var det dags att plocka fram nästa påse kläder från storebrorsan.. Storlek 62 är nu ett minne blott medan 68 precis är lagom.

Min lilla knubbis!

Finns det fin så finns det ful, hård kall fakta.

Jag tänker på det ibland, det här med att en säger "Vad du är FIN idag" till ett barn. Att en kanske inte ska säga just FIN utan kanske färgglad eller leksugen ut istället. Men jäklar vad svårt det är att lära en gammal hund sitta. Eller som Jennifer säger en gammal gubbe att knulla. Fast i mitt fall är det ju tant, äsch skit samma...

För om en säger att ett barn är fint idag måste det ju betyda att barnet är fult andra dagar. Ying o Yang, upp o ner, in o ut och allt det där. Ja, det är ju inte så en menar det fattar ju jag också. Jag är inte dum heller. Men barnet? Barn är verkligen inte dumma när det gäller sånt.

Självklart kommer barnet att sträva efter att få komplimanger och känna sig omtyckt. Vem gör inte det i småbarnsåldern liksom? Hört talas om det underbara och förskräckliga grupptrycket?

Och fortsätter vi vuxna att säga till barnen att de är fina i vissa sorts kläder kommer det att sätta normen för vad barnet vill ha på sig. Rosa och pluttinuttigt för flickor medan pojkarna väljer mörkare färger med häftiga tryck. Om jag ska dra alla över en kant.

Hampus i sina "tjej"byxor.

Jag försöker även tänka på samma sätt vad gäller teckningar och andra kreativa saker som Sebastian (och Hampus när han blir lite äldre) gör. Att inte bara säga "Vilken FIN teckning" utan att jag frågar om den. Finns det en historia bakom? Har traktorn ett hus? Var ska fågeln flyga? och så vidare.

Men jag vill inte ta bort ordet FIN. Nej, jag vill kunna använda ordet. Och det ska jag. Jag vill bara inte att min son ska sträva efter att vara FIN. Jag vill att han ska sträva efter att utveckla sig själv. Prova att göra den där extra krångliga figuren på pappret eller känna glädjen i att helt gå upp i leken (vad det än kan vara).

Jag är definitivt inte där jag vill vara än. Jag säger fortfarande FIN till honom och till andra barn på fel sätt. Men jag tänker. Och jag byter ut och avstår faktiskt många gånger att helt kommentera. För vem är jag att recensera andras barn?

Märkligt fix idé det där, tycker du inte det?

Kolla på folk som kliver ur sina bilar. Hur många tar rakaste vägen till stället de ska efteråt och hur många går omvägen bakom bilen?

Jag chansar på att du ser fler som går bakom är går rätt fram. Varje gång jag gör likadant skrattar jag gott för mig själv, för hej! Ett gott skratt förlänger ju livet!!

"Det är O'boy och du får smaka sen!"

Sebastian är väldigt förtjust i sin O'boy på morgonen och vill gärna dela med sig av, hmm... erfarenheten.

Sebastian (till Hampus som ligger på golvet): Det här är O'boy. OOOO'boooooy. Det är gott. Nam nam. Det dricker man. O'boy. Du får smaka en annan dag. Sen.

Hampus (tittar på Sebastian som en liten kille i serietidningarna tittar på sin hjälte): Hrmpffsskkk öööööö

Jag ska mörda den där väckarklockan! MÖRDA!!

Fan. Känner mig sur.

Vaknade i helt fel del på cykeln.

Jag har en pratkvarn till son, det är så jag får skavsår i öronen tamejtusan!

Sebastistian har ju börjat prata ordentligt nu, inte humbuggord utan riktiga ord. Han testar o smakar på alla nya ord vi säger, även svåra. Jag ser på honom hur tankarna i huvudet maler runt o hur han försöker forma läpparna om orden är försvåra.

Många gånger frågar jag honom rakt ut om han kan säga ett visst ord, när jag märker att han funderar på det. Ibland säger han det och ibland tittar han på mig, skrattar o säger nej. Skön snubbe det där!

En nackdel med att han ska testa orden, i vilka sammanhang de passar och så vidare, är att en lätt får skavsår i öronen. Hur sött det än är så är det väääldigt irriterande när ungen sitter i baksätet i bilen och upprepar två ord hela vägen till förskolan (15 minuter bort). Då gäller det att hålla god min. Inte det lättaste alla gånger, speciellt inte då jag efter halva tiden kollade i backspegeln o såg att han tittade så där oförstående på mig. Som bara han kan göra. När han har en fråga han vill få förklarad för sig.

Nej, jag lyckades inte luska ut vad det var han ville imorse. Två och den var orden han upprepade tills mina öron blödde.

Det bästa med att ha ett nyfiket och envist barn är att en vet att chansen att få klura ut det kommer igen.
Det värsta med att ha ett nyfiket och envist barn är att en vet att riskan för att tvingas klura ut det kommer igen.

Sånt här gör mig lycklig!

Bilderna är lånade från Lady Dahmers blogg. Jag var bara tvungen att visa och sprida vidare dessa ursköna bilder. De osar lek i alla dess former o JAG ÄLSKAR`T!

Klickar du på bilderna kommer du till Lady D's inlägg om leksakerna.

Men tro nu inte att vi hånflinar åt matskrytet, vi är bara jäkligt bortskämda i våran lilla hörna

Både jag o äldste herrn i huset brukar flina ganska gott åt (med?) folk på FB som gång på gång lägger upp statusar där det "skryts" om vad som serverats för dagen. I matväg.

Som att det är ekologiskt, vilt eller på något annat sätt extra fint. Jo, det är i princip alltid i köttväg också. I våran familj är det nämligen tvärtom. Det känns extra lyxigt när vi äter köpkött. Alltså kött som Samuel varken varit med o styckat eller malt. Som falukorv.

Nu är ju visserligen falukorv en av Sebastians favoriter, olagade. Så det har vi ju lite då o då. Men skinkstek, det är lyxmat för oss. Jajamen. Vanlig jäkla enkel skinkstek.

Häromdagen var jag alltså bara tvungen, på FB, skryta lite över våran middag.

Jag undrade smått hur många som skulle fatta skämtet, ironin i det hela. Öhm... Inte så många som jag trodde. Fick några tummar och enstaka kommentarer om att falukorv är gott. Men inte mer.

Haha! Måste testa sen nån gång hur många tummar jag får när jag skriver dit våran vardagsmat.

Som igår - tacos på älg-/sötgrisfärs. Inget köpkött här inte!

Så vad gör ni idag då?

Själv går jag runt med en febrig pojk o plockar med diverse saker.

Inte bara småfåglar i nätet!

Idag önskar jag mig...

När jag vaknade upp idag (eller blev väckt av Samuel som kom in med en glad o hungrig Hampus) kände jag mig allt annat än pigg. Fy fasen säger jag bara.

När Hampus kinkade ihop en stund senare kände jag att jag VERKLIGEN behöver komma bort en stund. Få vara Angelica. Inte mamma. Så det önskar jag mig idag.

En stund för mig själv.

Miljöskadad som jag är tänkte jag direkt att barnloppisen i Påskallavik vore toppen. Men. Jag vill ju ha en stund för mig, inte för barnen.

Så nu går jag in helhjärtat för att göra vårfint istället. Köpte minipåskliljor igår som ska planteras. Ett påskarrangemang blir det också.

Ja, så får dagen bli. Pracka på gubben ungarna och pyssla själv o gå in i min egna lilla värld.

Jaja, vi njuter! Vem har sagt att vi inte gör det?!

Hampus sovvanor är inte direkt av det värsta slaget. Men de är väääldigt knasiga. Och speciellt nu när han är, och har varit, förkyld.

Hans goda vana är att somna runt 19-20 för natten. Hans lite mindre goda vana är att han nu senaste veckan endast sovit den tiden när vi gungat honom i vagnen.

En annan god vana (eller han har vett nog kan jag ju säga) är att han somnar direkt efter att han ätit på natten. Den lite mindra goda vanan är att han efter sitt långa pass (då vid 19-20 till 23-00) vaknar varannan timme och vill äta. Eller snutta.

Så med all den här sömnen som vi föräldrar får (inte) känns det jävligt provocerande när folk säger Njut av småbarnstiden, den kommer aldrig tillbaka. No shit!!

Såklart vi njuter, men sömnbristen tänker jag då blanka fan inte njuta av!

Okej, vem mörda getingen?

Du ska få en blomma eller åtminstone en trasig kaffebryggare!

Jodå serru! Nu är våren här.

För nu har jag slagit ihjäl en geting.

Igår.

Och tydligen gör de tvärtemot vad spindlar gör. Så nån som killed dagens geting? Så vi får fint väder imorgon med?

Sjukstuga för den allra minsta

Min lilla parvel är inte pigg alls. Febern håller sig borta med hot. Men snoret lyssnar tydligen inte på mammahot.

Stackaren!

Äntligen vilar han själv. Vägrat lämna sin trygga vrå (gnaga på.min axel alt trycka upp huvudet mot min hals eller kind. Sån där go omjagbarakundeskullejagkrypainunderskinnet-gos) hos mig. Fatta vilket företag det blir när toabesöket hägrar. Skam den som ger sig, säger jag bara!

Eller själv föresten... Ja, jag får ju stå o gunga på vagnen. Men det kanske gills som själv ändå?

Nämde jag föresten att även jag vaknade upp med halsont och ett huvud stort som Globen?

Åh, jag blir tokig på min dammsugare. Eller snabeldrake som jag även hört den kallas.

Morr.

Egentligen är den väl bra förutom att den skrämmet skiten ur Sebastian pga det vrålhöga ljudet, den suger typ inte alls längre, den är stor o otymplig. Speciellt om jag vill bära upp den till övervåningen.

Tror faktiskt att jag ska unna mig en ny, fin och TYST dammsugare lagom till skattepengarna. Jag menar, om det nu nödvändigtvis måste gå sönder saker lagom tills dess. Då kan jag faktiskt bidra med den. Om den inte är villig själv då alltså.

Åh, vad jag älskar trots!

Verkligen....

Sen om sisådär 80 år....

... när Hampus kanske fattat att spjälsängen går att sova i. Då ska han få det här setet. Fatta vad sött!!

Bild lånad från lekmer.se

Befolka landsbygden skriker de. Och vi som bor utanför en stad eller ett samhälle ropar snabbt JA!

Jag undrar just hur de tänker, de där politikerna som vill höja bensin- och dieselskatten. Det är liksom inte nog med att priserna höjts till följd av läget i Iran och andra händelser verkar det som.

Men jag fattar verkligen inte. En del ministrar vill få ut folket på landet. Befolka landsbygden skriker de. Och vi som bor utanför en stad eller ett samhälle ropar snabbt JA! För det innebär i praktiken också förbättringar för oss. Bättre kollektivtrafik och sånt.

Och inte nog med att andra skriker att alla ska cykla till jobbet, de skriker också om att en inte får tacka nej till jobb som har ett pendlingsavstånd på tre timmar per dag. För där går tydligen en gräns. Desutom får vi inte lämna våra barn på förskolan hela dagarna om vi ska räknas som ansvarsfulla och närvarande föräldrar.

Jag får det liksom inte att gå ihop. Även utan barn är det svårt att få ihop den ekvationen.

Ska det höjas ytterligare på ena fronten (bensinpriset) så måste det även höjas på den andra fronten (skatteåterbäringen bland annat). Annars har vi som bor utanför inte en chans att kunna bo kvar.

Men flytta då...  Nej, varför det? Varför ska jag straffas för att jag valt att befolka landsbygden precis som det hojtats om så länge? Och vart ska jag flytta? För innåt närmaste stad räcker inte. Inte ens in till närmaste större stad.

Ska alla bo i de allra största städerna i Sverige? Är det så framtiden ser ut?

Sorry, har inte tid med er just nu...

... måste ta hand om en förkyld bebis och en hostande unge.

Säger jag storhandling så menat jag STORhandling

Fast det bästa av allt är filmen. (fnissar som en liten tonåring)

Felicia försvann av Felicia Feldt

Ja alltså... Nu har jag läst ut den där omtalade boken om Felicia och hennes uppväxt med sin något rubbade mamma.

Bild lånad från adlibris.se

Men nej, jag kan inte direkt säga att den var bra. Den hoppar i tiden, hon skriver endast några menigar om en viss händelse utan att ens förklara själva händelsen. Nej nej.

Jag har efter åtskilliga självbiografiska böcker skrivna av huvudpersonen själv utan någon som helst synlig hjälp från en kunnig författare - tröttnat på dem. De är oftast tjatiga, osammanhängande och svåra att få ett bra läsarflyt i dem.

Och det är synd. För de visar också oftast upp en väldigt intressant handling bakom allt trams.

Synd.

Nejmen med två hostande unggärsar är det väl bara att börja dagen då?

Skillnaden mellan att ha barn och inte ha barn

Idag ska vi iväg på dop. Sandras fina, fina A ska döpas. Hon är född två dagar innan Hampus. Snacka om tajming av oss två!

Före barnens tid hade vi börjat göra oss iordning kanske en timme eller två innan vi behövt åka. Och suttit och väntat av tiden i slutet för att inte komma en halvtimme innan utsatt tid.

Efter barnen tar det minst en hel dags planering innan det ens är dags att börja göra oss iordning. Åka när? Lunch innan? Sovtider? Matsäck på vägen? Planera hemfärden och så vidare...

Tanken är att vi ska åka senast tolv idag för att hinna. Och vi började sanera oss vid åtta eller nio tror jag. Hur långt vi hunnit?

Äcsh! Allt är relativt.

Gillar verkligen inte Blogger appen!

Den har "förstört" fler inlägg för mig nu. Det är därför det varit tyst.

Grrr!

Note to self

Lämplig klädsel för smakportioner är;

- Inga alls.
- Om absolut nödvändigt med kläder, använd badlakan.

//kladdig

Jaha! Så nu passar det att sova!?

Att sova är överskattat!

Helt klart bättre att känna sig överkörd av en ångvält o sen bajsad på av en mås. Mycket bättre. Lovar.

Vi kan byta så att du också får uppleva den här magiska känslan som uppstår av att max ha sovit 2x2 timmar/natt i (räknar i huvudet, går ovanligt segt) två veckor? En och en halv vecka?

Me happy!!

Paket till mig. BARA till mig!

Satsa stort eller nöja sig?

Jag har med vissa vänner diskuterat det här med bröstförstoringar, ända sen unga år. En del är för och en del är emot. Ungefär som med opera - antingen älskar man det eller så hatar man det.

Och nu på sista tiden har det ju varit en hel del om ilägg på olika nyheter. Siliconilägg som spruckit, mottagningar som vägrar ersätta felaktiga ilägg and the list can go on. Helt naturligt har många tankar dykt upp i huvudet på en nu.

Innan barnen kom sa jag att jag ska minsann skaffa ilägg när jag är klar med barnafödandet! Nu är jag inte så säkert. Inte på grund av de nyheter som dykt upp utan att jag fått lite mer information. Jag visste faktiskt inte att iläggen har ett "bäst före-datum". Att en måste göra om alltihop efter en tid. Med en viss sorts ilägg, tror jag.

Efter förra amningsperioden märkte jag inte så jättestor skillnad. Före och efter amning alltså. Visst, utfyllnaden är ju inte lika fast som innan jag blev gravid och lite mer hud fanns ju som skulle kunnats fyllts ut. Denna gång lär jag märka betydligt större skillnad. Från att ha gått från en B-kupa till D/DD-kupa och sen ska gå tillbaka till B (förhoppningsvis). Ja, det lär märkas denna gång.

Men att ta steget att fylla ut. Nja, njoo... Nej, jag är faktiskt mer inne på att OM jag verkligen inte trivs med min nya tuttform så är ett annat typ av ingrepp närmare till hands. Att trycka ihop det jag har och ta bort överflödig hud. Heter det bröstförminskning? Brösthudsförminskning?

Meeeen, det är ju inte dags än på ett tag. Först o främst ska jag kanske sluta amma Hampus o se vad som faktiskt händer. Och sen kan det ju faktiskt bli en unge till. Kan. Ska bara övertala gubben först.

Nu är dopet nära

Vi har valt (och väljer denna gång också) att döpa våra barn. Jag kan inte riktigt säga att det är för att vi är särskillt religösa eller så. Det är mer (för min del alltså) en fin tradition som jag vill ska leva vidare. Just det där att man firar ett nytt barn.

Jaja, jag vet att en namngivninscermoni är minst lika fin. Men jag vill döpa mina barn av samma anledning som jag valde att skaffa barn efter att jag blev gift. Tradition och en fin gest.

Nu är alla dopkorten skickade. Åh, vad jag längtat att få visa de fina korten. Jag ville inte förstöra överraskningen för de inbjudna, men nu vet jag att alla fått dem.

Hampus fot, dopkortet.

Jag valde att göra dopkort själv. Kollade runt lite på färdigskrivna, men hittade liksom ingen som föll mig i smaken. Desutom hade min syster gjort mig så sugen på fixa korten själv. Hon skickade ett MMS på ett jättefin egengjort dopkort i form av en dopklänning. Va!? Fatta, hur läckert det var! Men sån klipp- o klistratid har jag inte längre. Tråkigt nog.

Samuel stod med Hampus i famnen, jag målade honom under foten (Hampus alltså, inte Samuel. Och då upptäckte vi att Hampus är kittlig under fötterna.) och sen stampade vi loss på små pappersark. Såååå sjukt nöjd! Vi gjorde korten samma morgon som vi gjorde våran familjetavla.

I april blir dopet av. Så nu när första delen är gjord; inbjudningar och lokal bokad, ska vi bara komma på ett tema till dopet. Borde bli lite lättare att ordna ett dop om man följer ett visst tema tänker jag.
Jag har förträngt hur vi gjorde förra gången.

Ursäkta mig men..

... hur länge kan en unge maratonamma på nätterna egentligen?

En aning knäckt just nu. I både huvud o rygg.

Mannens fördelar med amning?

Jo, innan Hampus kom kunde jag knäppa koftan med en betydligt mindre glipa mellan knapparna.

Min hämnd? För hämnd måste jag ju ha, eller hur!?

Hehe... Hands off! Se men ICKE röra.

En småbarnsförälders kännetecken...

...hittar du på en tråd på Familjeliv.se.

Började räkna efter på vad jag kände igen mig på. Massor. Helt klart massor.

" När du häller vällingpulver i kaffebryggaren "

" När du står o vaggar mjölken till sömns på Ica "

" När du anser att du är ren när din tröja bara har EN kräksfläck på sig "

Och så vidare... Ja, jag säger bara läs, skratta o känn dig verkligen inte ensam om dina knasigheter som småbarnsförälder.

Ibland hjälper det att klaga lite alltså.

Som med Hampus bajseri. Nästan direkt (i min värld, kanske handlade om några timmar) efter att jag publicerade förra inlägget så satte han igång tryckeriet. I stora mängder.

Äntligen!

Efter de två gångerna har han visserligen inte leverat men det kanske det blir nu. Om jag gnäller lite igen menar jag.

Ringde föresten till BVC o våran helt underbara sköterska för att få lite tips om hur vi skulle hjälpa honom. Febertermometer i rumpan var en av grejerna. Fast det fungerade ju inte den här gången.
Men jag fick ett till tips. Lyfta benen och trycka på mellangården, så han känner vilka muskler han ska ta i med.

Inte testat än. Han bajsade ju. Men nån som har?

Alvedon - the best da butt can get!

Lilla Hampus har fått för sig att inte bajsa ordentligt, alltså så som han gjorde förut. Nu ska han liksom spara det till speciella tillfällen. Fattar inte varför. Han får ju ont i magen av att hålla sig, ändå så envisas han med det.

Suck!

Det har hållt på i nån vecka nu att han väljer sina bajsstunder med märklig omsorg. Och jag vet inte hur jag ska hjälpa honom på traven, för att få tillbaka sin vanliga rytm. Den som gör att han inte blir tokgrinig om kvällarna.

Termometer i rumpan fungerar inte. Alvedon däremot fungerade lite för bra. Men jag tror ju inte att det är särskillt nyttigt att proppa ungen full med alvedon bara för att han ska kunna skita ut dem.

Messmör? Är han för liten för det? Han har ju inte fått smaka nått annat än bröstmjölk än. Fyra månaderssträcket är nära, men inte passerad.

Ja, det är fan synd om mig just nu!

Att kvinnor har hormoner i bergodalbana när en är gravid är ju känt och helt okej. Det hör liksom till. Men att de där jäkla hormonerna ska ställa till det för en EFTER graviditeten hade jag förträngt.

Eller var det inte så här illa förra gången?

Ni kommer ihåg min lista från imorse, vad jag skulle göra. Jodå, jag hann med det. På bekostnad av mig själv. Nu är jag ett vrak.

Tänkte att jag skulle passa på när jag ändå var i stan o handla på Maxi. Det skulle jag undvikit.
Tänkte vara smidig o göra det lätt för oss till lunchen idag och köpa hem McD. Det skulle jag aldrig gjort.

För det första kom jag mitt i lunchruschen i varenda korsning till Maxi. Men det var lugnt, jag hade gott om tid. För det andra har de möblerat om på Maxi så att man inte hittar ett skvatt där nu ett tag framöver. Fortfarande lugnt.
Och för det tredje glömmer personalen på McD att packa ner halva min beställning. Vilket jag inte upptäcker förens jag kom ut på E22an. Inte så lugnt längre. Börjar nästan gråta i bilen mitt bland alla hungerkänslor och hormonsvallningar. Väl tillbaka på McD får jag resten av beställningen. Inget ursäkta eller nått. Bara ät o se nöjd ut ungefär.

Så jag gör det enda vettiga - tjuter i bilen medan jag tuggar i mig en cheeseburgare på vägen hem. Nu vill jag gå o dra nått gammalt över mig o börja om dagen på ett ännu bättre sätt.

Dagen idag..

.. planeras som så..

- Babysimmöte med tillhörande badbyxeköp
- Babymassage
- Lite inhandling

Sen hinner jag nog inte så mycker än att gå o lägga mig. Inte många saker, men roliga!

Tjohej!

Nämen en liten karamell vore väl gott?

Städar hemma, bland annat hivades karameller som vi fått i en korg. Med denna "lilla" invånare!

Mums liksom...

"Honom ska vi ha!"

Familjen Annorlunda alltså. Ett riktigt feel good program enligt mig. Har du inte sett det, kolla in det på TV4Play.

En av familjerna har en så fin tavla bakom sig när de intervjuas. Tanken första gången när jag såg den var "EN SÅN VILL JAG HA!!" Sagt o gjort, i helgen lyckades jag få till både det ena pysslet efter det andra. Resultatet...

Hampus var inte riktigt med på att göra ett handavtryck än. Så nästa tavla kanske blir med enbart fotavtryck.

Varför Nenna?

Jag är en sån där person som aldrig hade smeknamn när jag växte upp. Ja, alltså normala smeknamn. Öknamn hade jag en del.

Nej nej, jag klagar inte på barnen (för vi var ju faktiskt barn allihopa just då). Det var bara ett konstaterande. Jag hade inga smeknamn, punkt slut.

Me, myself and I - på gymnasiet. För en sisådär hundra år sedan.

Fören jag kom till gymnasiet. Jag sa ju att jag valde att gå gymnasium på annan ort. Där träffade jag Emelie och S. (Jaja, jag vet att jag sa att jag skulle vara öppen. Men jag faktiskt inte frågat om jag får skriva ut hennes namn. Ni får nöja er med S.)

Och om jag kommer ihåg det hela rätt så satt vi tre, som vanligt, i cafeterian och tjattrade om nått då det helt plötsligt skulle pratas om smeknamn. Emelie hade en gammal vän/bekant/skolkamrat/ellernåttsåntdär som hade kallats Nenna och tyckte att det passade till mitt namn också.

Jag har ju liksom inget sånt namn som man bara kapar o huxflux har ett smeknamn dykt på en.

Där o då, bestämdes det att jag skulle kallas Nenna. Sen var vi tre kanske inte så noga med det ändå. Men det har hängt kvar. Jag gillar namnet och väljer alltid, om det går, att kalla mig det i webbsammanhang. Oftast blir det numera Nenna-B. Där B-et är från mitt efternamn.

Min storasyster kallar mig alltid Nenna, hon är faktiskt den enda som fortfarande säger det till mig. Så det tar en stund innan jag fattar och lyssnar på det tilltalet. Haha! Det har hänt några gånger att hon ropat på mig/stått brevid mig o sagt det utan att jag lyssnat.

Vi gungar, vi gungar, vi gungar, vi guungaaaar...

Åhå, vad gör jag idag då? Jo, jag gungar på en vagn. För den lilla, lilla människan i huset har fått för sig att han bara kan sova om vagnen rör på sig.

På ett speciellt sätt.

Vad lär de barnen på dagis egentligen?

Jaha! Nu har ungen lärt sig att spottas med.

Kul... Och hur tacklar en detta på bästa o effektivaste sättet?

Hur "botar" en mörkrädsla?

Jag tror att jag har överfört min rädsla för mörker till Sebastian. Shit! Under några veckor har han velat somna med två nattlampor.

Han har en nattlampa, ett sånt där spöke från IKEA, och en bordslampa. Det är bordslampan han kräver ska vara tänd när det är läggdags.

Visserligen går han med på att jag släcker den när jag går o lägger mig. Men ändå. Det är ju skittråkigt att jag "smittat" honom med det där.

Jag har varit så jäkla noga med att inte visa att jag är mörkrädd. Fan, till o med Orux har känt av det o inte varit lika vaktig när vi varit själva när det varit mörkt.

Han blev rädd i vintras vid ett strömavbrott. Sån panik. Usch! Det är inte många gånger som jag sett honom så rädd. Det tog lång tid att trösta honom och få honom att våga leka/vara själv i ett annat rum igen.

Hur "botar" en mörkrädsla?

Wanna some milk?

Ikväll har jag varit en tvättäkta kaffetant på Ishultsrevyn. I slutet av min kaffetantsperiod började jag känna de där stickningarna i brösten.

Nu har jag äntligen kommit hem o kunnat pumpa ur. Och vad händer? Flaskhelvetet tar slut!!

Fan.

Den nya parfymen...

... bebisfotsvett. Lovely!

En sån där föräldragrej till...

... eller föresten. "Föräldragrej"? Det är snarare en sån där bebisgrej. Iallafall.

Har ni någonsin sett en alvedonbajstorped?

För det har jag. Tre gånger. Det är nästan så att man kan tro att Hampus vill säga oss nått. Som att han vill ha panodil istället.

Touchdown!

Wohoo! Äntligen lite bajsleverans!

Då slipper jag bli döv på andra örat också.

//glad

En sån där föräldragrej...

... är att man vissa dagar längtar efter lite bajskatastrofer.

 

Som att det faktiskt bajsas.

 

//döv på ena örat efter att ha bärt en grinig bebis halva dagen. Måtte bajskatastrofen snart inträffa!

Vem är jag?

Jo, som ett litet led i det här med min nya öppenhet kan jag ju börja med att presentera mig. Mer rätt än så kan det väl inte vara va?

Jag heter Angelica, är född 1984 och är med andra ord precis lagom många år. När jag växte upp, i en mindre (mellanstor?) ort, bestämde jag mig tidigt för att jag skulle flytta långt hemifrån. Minst ett landskap från hemorten. Helst utomlands. Jag skulle iallafall plugga utomlands. Öhm, jag kom en sisidär två mil från hemorten och har aldrig pluggat utomlands. Så vart det med det, men jag trivs. Och skulle inte vilja byta bort något i mitt liv.

Egypten -08

Jag kände mig aldrig riktigt hemma när jag växte upp. Med kompisar. Var något av en outsider. Ett bra mobbningsobjekt enligt vissa och ett bra ignoreringsobjekt enligt andra. Ett ämne jag säkert kommer att nämna många gånger. Mobbning är ett av de ämnen som väcker starkast känslor i mig. Ren, skär hat. Det var en av.., nej faktiskt den enda anledningen till att jag ville så långt hemifrån som möjligt. Så tidigt som möjligt.

En del har frågat mig varför jag valde att gå gymnasium på en annan ort. För att få börja om. För att slippa höra att jag tjöt när jag gick i förskolan och för att få utveckla mig själv.

Mitt livs kärlek mötte jag när jag var 14-15 år. Still going strong. Kan man väl säga, så här efter husköp, giftemål och två barn ihop.

När jag ser tillbaka slås jag faktiskt av hur många det har varit som haft åsikter om mitt liv och vem jag är. I småskolan var det utseende och popularitet som det naggades på och i högstadiet byggdes det på med vem jag var tillsammans med och hur väl vi skulle lyckas i livet - ihop.

Mina barn heter Sebastian (född -09) och Hampus (född -11). Och jag har desutom en hund som heter Orux (född - fan, måste tänka... 05?).

Orux är en Svensk vit älghund.

Så vad finns det mer att berätta om som handlar om vem jag är och inte vad jag gör...? Äsch, jag kommer säkert på något så fort jag tryckt på Publicera-knappen.

Jag fortsätter. Och jag börjar med mig själv, om varför.

Igår när jag jag satt o skulle skriva ihop ett inlägg om båda sönerna rörde det till sig. Att hålla isär dem i texten på ett smidigt sätt. Jag tog för länge, lääääänge, sen ett beslut om att inte vara för privat på nätet ifall att det skulle komma o bita mig i arslet senare. Undan för undan har jag sen ruckat på det.

Inte om sånna saker som nakenbilder på barn (inte pornografiska utan vanliga familjebilder). Det kommer jag aldrig rucka på. För det är inte min kropp jag hänger ut då. Om jag sen skulle lägga upp en nakenbild på mig själv när jag var barn, ja då är det mitt beslut. Min kropp.

Men igår då. Jag kände att jag kommit så långt att jag antingen skulle sluta med bloggen eller rucka lite till på min gräns. Det går liksom inte att skriva inlägg om hela familjen längre utan att antingen röra ihop barnen eller skriva ut namnen (en av mina gränser).

Så jag tog en tänkardag.

Och tänkte på olika inlägg jag skulle skriva och hur öppen jag skulle vara. Inte helt så jag tänkte min tänkardag från början. Men det gjorde det betydligt lättare att fatta mitt beslut.

Jag fortsätter med bloggen och vrider upp ett snäpp. Och de som inte gillar att läsa om bajsblöjor, vakennätter eller olika sorters matprat kan leta upp en annan vardagsblogg att läsa.

För det här är mitt liv just nu. Och jag vill dela med mig av en sån enkel anledning att jag själv älskar att läsa om andras vardagar - rosenskimmrande som dynghögsstinkande.

Så välkomna! Vi börjar strax med en mer personlig blogg.

Sovdag idag...

... synd bara att han inte låter mig sova också.

Men det är väldigt mysigt.

För er som liksom undrar vem "Tingest" är.

Så är Tingest Musses hjälpreda i Musses klubbhus på Disney Juniorkanalen.