Sjukvårdens stolthet i att alltid veta bäst måst bort!

Det cirkulerar en historia på Facebook, det är mer än en historia faktiskt. Det är en mamma som vill dela med sig av sina erfarenheter hur det är att mötas av misstro inom vården när allt man vill är att få hjälp. Det är långt, du kommer att tjuta, men det måste uppmärksammas!

Sjukvårdens stolthet i att alltid veta bäst måst bort! Varför kan inte personal i vårdyrken tacka för nya erfarenheter istället för att hävda att de ha rätt och alla andra utan den sortens utbildning har fel!?

Jag blir mörkrädd och tyvärr inte ett dugg förvånad heller över hur personerna i historian blivit behandlade. Jag fattar desutom inte varför de inte kunde se reflux som en möjlig orsak, det är inte direkt ovanligt hos barn så personalen i de olika leden bara måste ha stött på det flertalet gånger!

Från Facebook:

Jag tänker dela med mig av vår historia nu. Vissa har redan fått veta hur det var.
Anledningen till att jag vill dela med mig är att jag vill att föräldrar ska veta att man ska lita på sin magkänsla. Kom ihåg att du känner ditt barn bäst. Låt ingen köra över dig.
En annan sak jag vill ta upp är att under denna hemska... period så var det vissa som sa att vi ljög om hur vi hade det. En del sa att vi bara ville ha sympati och att vi var dåliga föräldrar. Man kanske ska tänka sig för innan man hoppar på någon på det sättet. Istället för att prata bakom ryggen på oss så hade ni gära fått ringa och prata med oss.

Winston
Vi märkte rätt så fort att något inte stämde. Winston började skrika hysteriskt redan som 3 dagar gammal. Vi försökte säga till redan efter bara någon vecka men blev till en början avfärdade med att barn skriker. Marcus började jobba igen. Jag skulle nu vara ensam med min son. Men den dagen skrek han från 06.00 till 18.00 i nästan ett sträck. Jag grät också. Jag förstod inte vad som var fel. Varför mådde min son så dåligt. Under denna hemska dag insåg jag att jag inte ville vara ensam med Winston. Jag behövde hjälp. Det var först efter en tid som vår kontakt på bvc märkte att vi inte orkade längre. Hon hjälpte oss att träffa en barnläkare i Oskarshamn i december när Winston inte äns hade hunnit bli en månad. De vägde, mätte och sa sedan att allt var bra men att vi kunde få mjölkfri ersättning althéra att pröva med.
Winston tog inte nappflaskan. Han vägrade även napp. Så ersättningen fungerade inte. Han blev inte bättre. Vi prövade även profylac, nutramigen och några till med namn jag idag inte minns. Han skrek fortfarande hysteriskt i flera timmar vissa dagar. Vi prövade minifom, magdroppar, massage, vagnen över tröskel, uteslöt allt som han kunde vara allergisk mot men ingenting hjälpte. Min mor tog tjänstledigt för att hjälpa oss. Sammanlagt har vi lagt ut 16.000kr på att ersätta min mors lön så att vi skulle få hjälp. 4e Januari sjukskrev jag mig så att min man kunde vara hemma och hjälpa mig. 10e Januari fick vi träffa en doktor i Västervik. Han vägde och mätte men sa sedan att vår son är frisk. Han mår bra och det finns inget fel. Jag åkte hem förtvivlad. Jag var så slut och jag var så trött på att se min son ha så ont hela dagarna. Vår kontakt på bvc såg till att vi fick träffa en psykolog. Jag ansåg att det kunde vara bra för oss om det nu var så att vi bara kunde genomlida detta tills det försvann. Men jag undrade hela tiden om ett barn som är friskt kunde gråta så mycket. Jag trodde hela tiden att det var något mer än kolik. Så vår bvc kontakt gjorde så att vi fick träffa en till läkare som kollade öron och hals. Jag hade berättat att han nästan alltid skrek när han låg ner vad vi än gjorde. Detta gjorde mig misstänksam. Men hals och öronundersökningen visade inget heller. Ännu en gång fick vi höra att vi hade en frisk son.
Vi insåg då att vi bara kunde vänta ut hans lidande. Det gjorde så ont i mig att se honom lida så mycket. Han skrek så tårarna rann för kinderna och man kunde se att han hade mycket ont. Men det heter 3månaders kolik så vi väntade på det magiska datumet 24e februari. Vi gav han alvedon då det var som värst. Jag tyckte det hjälpte honom att slappna av och sova lite. 10e februari var en dag som var okej. Vi tyckte att den gick an. Vi hoppades på en vändning. Det var sista dagen då han var ganska lugn hela dagen. Efter det blev han snabbt sämre. Han kunde skrika av smärta i timmar. Han hade så ont att man inte fick kontakt med honom. Jag grät av förtvivlan. 25e februari var vi utmattade. Jag var trött på att se honom lida och ville ha hjälp. Vi hade nu passerat 3månader och jag orkade inte mer. Att han bara blev sämre och sämre gjorde så att det kändes som om det aldrig skulle ta slut.
Vi fick mycket hat mot oss under denna tid. Människor runt omkring sa att vi var dåliga föräldrar och tryckte ner oss totalt. Jag ringde min bvc kontakt och sa "Nu ger vi upp, få oss inlagda är du snäll." Sagt och gjort. 27e februari fick vi åka in till Västervik. Vi fick träffa en läkare som vägde, mätte och sa att han var frisk. Men vi lades in i alla fall. Nu ska det nog bli bra tänkte jag med förhoppning. I Västervik fick de se hans utbrott. Överläkaren Carl Erik klämde och kände på Winston. De tog urinprov. Men de sa att de hittade inget. De sa att Winston var trött och det var nog därför han skrek. Så de skulle lära oss hur man tog hand om ett barn på rätt sätt. De sa att jag inte fick gunga med honom i min famn. De sa även att jag inte fick hålla honom med ansiktet utåt från mig. När vi vänjt av honom vid det så skulle han kunna komma till ro och sova. Jag blev ledsen men gjorde som de sa. Jag började klandra mig själv och trodde att det var mitt fel att han skrek så dant.
Jag skrev detta sms till en vän:
Nu är vi påväg hem!
De hittade inget. De sa att han var övertrött och stressad. Han måste börja sova mer. Innan var han ju vaken 12-14 timmar per dygn och det är för mycket för en bäbis. Vi har även hållt han fel. Tanterna på lillgruppen hade rätt. Vi får inte hålla han med ansiktet utåt. Så även om han skriker så ska vi hålla han så att han kan se vårt ansikte. Vi måste hjälpa honom att varva ner ordentligt. Han har ofta hysteriutbrott för att han har fått för mycket intryck. De gillade inte att jag lät han leka med min mobil heller. Så vi har massa ovanor att bryta. Otroligt nog så får man inte heller gunga med sitt barn i famnen. Man får heller inte guppa. Vilket vi gjort VÄLDIGT mycket. Han har även lite kolik kvar som bör försvinna snart. I övrigt är han frisk, ingen allergi och inte ont någonstans. Så det var som jag var rädd för, det är vårt fel att han är hysterisk och skriker i de flesta fallen. Shit vad kass man kände sig när de berättade..

Vi stannade bara en natt. Vi fick ett pricktest utfört innan vi åkte hem som skulle avgöra om han tålde mjölk. Det var negativt. Så de sa till mig att jag fick börja äta och dricka mjölkprodukter igen.
Jag ansåg att om han nu är bra och bara trött så ska vi nog klara ut det själva hemma.

Vi gjorde vad vi kunde men trotts att vi gjorde som de i Västervik sa så blev det inte bättre. Han kunde vakna med ett skrik av smärta. Jag förstod då att han inte alls skrek för att han var trött som de sa till oss. Om man skriker för att man är trött så vaknar man inte av det. Det är ju inte logiskt alls.
Det blev dags för sprutorna som barn får när de är runt 3månader. Att ge sprutorna gick bra. Jag var så nervös innan eftersom jag inte ville orsaka mer smärta än vad han redan fått utstå. Han gnällde och skrek på kvällen men det gör han ju alltid. Jag gick och la mig medans Marcus tog natten med Winston. När Marcus kom med Winston för mat 22.30 så kände jag att han kokade. Han var väldigt varm och hade fått hög feber av sprutorna. Den natten fick han sova i sängen mellan mig och Marcus. Jag var ledsen att han nu inte bara hade ont utan även feber. Dagen efter sov han väldigt mycket. Det var skönt för oss alla. När han vaknade hade febern gått ner lite.
Dagarna som följde skrek han hysteriskt. 9e Mars la jag upp en video på facebook. Jag hade gått med i en stödgrupp där mammor som har/haft det jobbigt delade med sig av erfarenheter och stöttade varandra. Jag hade sedan länge känt att jag behövde stöd dygnet runt och den gruppen gav mig den möjligheten. Så som jag skrev 9e mars la jag upp en video där Winston gnällde och skrek. En mamma såg den videon och skrev att hon kände igen hans beteende. Hon tipsade mig om att det kunde vara Reflux. Nu undrar nog många vad reflux är så jag ska ta upp lite information:

Symtom
Barnet kräks, men kan också matvägra och ha ont när det äter. Vid kraftig och långvarig reflux kan slemhinnan i matstrupen irriteras och det orsakar smärta. Barnet kan då bli kinkigt och gnälligt och sova sämre. Viktökningen stannar av och en del barn kan till och med minska i vikt. Maginnehåll kan i vissa fall rinna över i luftvägarna och skapa irritation med luftrörskatarr och hosta, särskilt nattetid, eller lunginflammation som följd.
Äldre barn som har reflux kan klaga över att de har ont uppe i maggropen och säga att det svider bakom bröstbenet. Ofta blir besvären värre när barnet ligger ned. De får lätt sura uppstötningar, men det kan barn få även om de inte har reflux.

Hos en del barn är refluxsjukdomen lätt att diagnostisera, men hos andra kan det vara mer komplicerat. Luftvägsbesvär och andningsproblem är andra mer svårtolkade symtom på reflux. Symtomen kan uppstå hos en del barn när mat kommer upp i matstrupen och slinker ner i luftstrupen.
De många kräkningarna kan dessutom ge en brännande smärta innanför bröstbenet som gör att barnet vaknar, framför allt på natten. En del barn visar att de vill äta men börjar gråta och slutar äta för att det gör ont att svälja.

Diagnosen refluxsjukdom baseras på de typiska besvären där halsbränna eller bröstbränna är de vanligaste. Andra symtom är till exempel illamående, svårigheter att svälja, känslan av klump i halsen eller astmaliknande besvär. Ibland kan det vara svårt att förklara hur det känns.

Många har sura uppstötningar och andra känner ett smärtsamt obehag upptill i magen, obehag som rör sig vidare upp under bröstbenet. Refluxsymtomen beskrivs ofta som mycket obehagliga. De är inte bara intensiva och frekventa utan kan också ge upphov till oro eftersom de ibland felaktigt tolkas som hjärtbesvär.
Hicka är vanligt hos personer som har Reflux.

Information hämtad på följade sidor:
1177.se
viforaldrar.se
magotarm.se

Winston har följande symtom:
Vägrar ligga ner. Skriker nästan alltid om man inte håller han upprätt.
Han andas hest ibland. Vi misstolkade det som att han skrikit sig hes.
Hickar mycket. Upp till 10gånger per dag.
Sväljer högt och det låter som om han får kämpa.
Släpper bröstet efter varje "klunk"
Hostar ofta.
Kväljningar som tydde på illamående.

När jag väl fick på "papper" vad det var för fel ville jag inte vänta. Om det nu var så att han verkligen hade så ont som jag alltid trott och det fanns en medicin så ville jag ha den fortast möjligt. Nu jäklar skulle jag få en frisk son.

9e mars bara kort tid efter att jag fått reda på vad som är orsaken till att Winston har ont ringer jag Kalmar sjukhus. Jag struntade i att ringa 1177. Jag hade hört så mycket bra om Kalmar och i Västervik anklagade de ju oss så jag ville inte tillbaka dit.
Det svarade en manlig sköterska.
Jag förklarade allt i ett andetag. Alla gånger vi blivit nekade vård och att ingen trodde på oss. Att min son mådde dåligt och vi måste få hjälp. Jag ville träffa en läkare och få min son undersökt.
Jag ringde detta samtal omkring 15.30
Den manliga sköterskan tyckte synd om oss. Han sa att det är ju lördag och bara en doktor men det var klart att vi skulle få hjälp. Vi kunde dock behöva vänta lite innan läkaren hade tid. Det gjorde mig ingenting. Jag ville så gärna få hjälp. Winston mådde sämre än någonsin och skrek konstant av smärta.
På vägen till Kalmar var jag lycklig. Winston skrek men jag var så säker på att allt detta äntligen skulle få ett slut. Jag kunde inte sluta le.
Vi kom fram 16.30 och blev visade till ett rum. Det var samma manliga sköterska som jag hade pratat med innan. Han betedde sig lite lustigt mot oss men han hade varit så trevlig i telefonen och lovat oss hjälp så jag tänkte inte mer på det. Min mor som var med som stöd sa att hon fick inget bra intryck alls.
Han vägde Winston och tog tempen som visade normalt (37.2)
Sedan sa han att doktorn kommer snart. Så vi klädde inte på Winston igen utan gav honom en filt. Tiden gick och ingen läkare kom. Vi väntade och väntade. Winston skrek av smärta och började bli otålig. 19.45 gick vi ut och frågade vad som hände. Han sa då att läkaren var på intensiven och hade det lite akut där. Så vi skulle vänta lite till. "Det förstår jag fullständigt" Svarade jag och blev inställd på att få vänta ett bra tag till. Men det gjorde mig inget om min son bara skulle få hjälp. 20.15 kommer den manliga sköterskan in igen. Winston hade skrikit sig utmattad och sov nu. Jag blev först glad när han kom in och tänkte att äntligen skulle vi få hjälp.
"Doktorn har fortfarande fullt upp och kan därför inte träffa er ikväll. Men jag kan fixa en tid till er på måndag klockan 9." Sa han.
" Men han har ju jätteont. Jag vill inte vänta så länge."
"Han sover ju nu. Ett barn som sover kan inte ha ont."
"Han har ju skrikit sig trött, han somnade ju av utmattning"
"Det spelar ingen roll förstår du. Om ett barn har ont så kan det inte sova hur trött det än är."
Nu började jag gråta. Alla förhoppningar försvann. Jag blev arg och ledsen på samma gång så då sa jag ironiskt.
"Ja har han haft ont i 15veckor så gör det ju inget om han lider några dagar till."
"Precis och det är ju inte så att det finns medicin mot kolik."
Jag blev chockad. Höll han med mig?
"Han har inte kolik. Det är något annat. Låt oss få träffa en läkare och få han undersökt."
"Och HUR kan DU veta att han INTE har kolik? Det står att de i Västervik anser att han har det."
"För att han har så ont. Symtomen stämmer inte in på kolik. Han har ju haft ont sedan han var 3 dagar."
"Läkaren kanske bara har 5minuter till övers och på den stunden hinner han inte göra den bedömningen."
"Ja men snälla ge oss 5minuter då. Vi kan vänta bara vi får 5minuter."
"Nej det går inte. Ni kan få tiden på måndag."
Jag grät hysteriskt så mamma svarade.
"Ge dem tiden på måndag då."
Den manliga sköterskan gick och 20.30 efter fyra timmar lämnar vi Kalmar sjukhus utan medicin eller äns fått träffa en läkare.
Jag grät hysteriskt på hemvägen. Jag var så ledsen. Alla förhoppningar om att få en frisk son försvann lika fort som dem kom. Jag trodde jag skulle slippa se min son i sådana plågor mer. Tanken på att det fanns medicin mot hans lidande och ingen vill ge den fick mitt hjärta att brista. Det gjorde så ont i mig.

Söndag 10e mars
Min mor ringer 1177 klockan 7.45 Hon förklarade hur det var med Winston och sa alla symtom han hade. 1177 ber om att få prata med vårdnadsgavare så min mor ger mitt nummer. 1177 ringer upp mig och jag berättar vad som hänt. Hon tycker att vi måste få träffa en läkare. Jag berättar att vi blev hemskickade av en hemsk sköterska kvällen innan. Jag berättar även att de inte tog oss på allvar i Västervik. Hon på 1177 beklagade och sa att tyvärr är dem de enda sjukhusen som hon kan skicka oss till. Det fanns en risk att den manliga sköterskan även var där idag så jag vågade inte ta den risken. Jag tänkte att nu vet vi ju vad det är så bara de i Västervik lyssnar på oss så går det nog bra. "Säg att vi åker till Västervik." Sa jag till hon på 1177 och hon tyckte också att det verkade bäst. "Stå på er och åk inte förrän ni fått hjälp." Jag fick tårar i ögonen när hon sa detta. "Det är synd att det inte är dig vi ska träffa." Sa jag till henne innan vi la på. Vi hämtade upp min mor och begav oss till Västervik. Väl framme på akuten kom vi till ett väntrum. Jag tror klockan var runt 9 när vi väl var framme. Vi satt och väntade till klockan blev 10. Då hämtade en sköterska oss och visade oss till en säng. Överläkaren Carl Erik, samma läkare som hade haft hand om oss när vi var inlagda jobbade och han kom fram och frågade om det var superakut eller om han hann gå sin bb-rond. Vi sa att han kunde gå sin rond först.
Mina förhoppningar kom tillbaka igen. Jag blev lite gladare och tänkte att om vi nu GER svaret till dem så borde de ju hjälpa oss. 11.30 kom han tillbaka och sa att nu hade han tid. Han bad oss följa med till ett rum. Vi gick efter och nu var jag beredd.
"Så varför kommer ni hit idag?"
"Jag tror jag vet vad som är problemet. Han har reflux misstänker vi. " Så drog jag upp alla symtom som stämde in.
"Ehh jaha okej, men vad är det som är akut då?" Svarade överläkaren.
"Ja det finns ju medicin och jag vill inte att han ska ha så ont mer. Så kan du göra en undersökning och sedan ge oss medicinen.?"
"Nej det kan jag inte. Labbet har inte öppet idag."
Det kändes som om jag fick ett slag i bröstet och jag tappade andan. Bara för att det var söndag betyder ju inte det att man inte behöver hjälp.
"Kan du inte ge medicin baserat på hans symtom då. Sedan göra en undersökning imorgon och då konstatera att det är reflux.?"
"Nej jag kan inte ge medicin utan att verkligen veta att det ÄR reflux. Vad vet jag, han kanske har kolik. Men ni kan läggas in och så får vi se vad som händer."
Läggas in igen? Det fungerade ju inte sist. Jag kämpade emot tårarna.
"Så om de läggs in och du upptäcker redan ikväll att det är reflux, får vi medicin då?" Säger min mor eftersom jag inte kunde prata mer.
"Nej verkligen inte."
"Okej men då åker vi vidare till Linköping då."
Jag tittar chockat på mamma. Detta hade vi inte pratat om innan.
"Och du tror att de tänker ge er medicin där? De har inte heller något labb öppet idag."
"Kanske inte men vi åker dit i alla fall."
"Låt mig bespara er den tiden. Jag kan ringa till Linköping och prata med dem så ni slipper åka så långt i onödan. Vad tjänar det till att sitta i en bil över halva landet."
"Nej TACK! Vi ringer själva."
"Haha JAG har nog lite lättare att få prata med en läkare än DU."
"Det bryr jag mig inte om. Jag kan ringa själv. Tack i alla fall."
Jag hade suttit stum hela tiden. Men min mor hon var arg och läkaren hånade oss så hon hade all rätt att vara arg. Jag fick senare höra att denne läkare skrivit i Winstons journal "Har uppmärksammat att barnet har stark smärta. Erbjuder inläggning. Vårdnadshavare tackar nej. Vill bara ha medicin och åka hem."
Det stämde ju inte riktigt. Vi sa att vi kunde stanna om vi fick hjälp. Men vad är det för mening att vara kvar om de ändå inte tänkte hjälpa oss. Så vi gick ut ifrån sjukhuset. Vi satte oss i bilen och åkte mot Linköping.
"Vi fortsätter från sjukhus till sjukhus tills någon hjälper oss." Sa min mor. Jag blev inte lika ledsen över detta nederlaget. Mammas kämparglöd hade smittat av sig.

På vägen till Linköping ringde min mor 1177. Vi tänkte att det kanske var bäst att meddela dem att vi ville komma dit. Jag hoppades att samma snälla människa som jag pratat med innan skulle svara. Ack så fel jag hade. Ulla hette denna kvinna. Mamma förklarade hur allt låg till och Ulla ställde de vanliga frågorna om amning och om vi testat det vanliga mot kolik. När mamma berättade att hon inte var modern så bad Ulla att få prata med mig. Jag tog telefonen.
"Är det första barnet?" Frågade hon.
Jag har börjat hata den frågan. Hade jag fått en krona för varje gång jag fått den frågan så hade jag kunnat betala alla mina räkningar för en månad. Jag hade god lust att ljuga och säga nej men sa istället sanningen.
"Han har säkert bara kolik."
"Nej han har inte kolik."
"Och hur kan DU veta det?"
Känns som om jag fått även dessa frågor innan. Jag bröt ihop igen. Jag var visst inte så stark som jag trodde.
"Vi måste få komma till Linköping!"
"Varför då? De kommer inte hjälpa er i alla fall."
"Nej men då åker jag bara till nästa sjukhus tills de hjälper oss." Lyckades jag precis få fram innan jag fick en gråtattack och sedan kunde jag inte prata mer. Så jag gav telefonen till min mor igen. Vad Ulla sa vet jag inte men jag hörde att min mor blev rasande.
"Kan du ha på ditt samvete om det händer honom något och vi hann aldrig få hjälp?"
Enligt mammas min så antog jag att Ulla sa ja.
"Kan du koppla mig till Linköping då? INTE DE, nehe hejdå!
Marcus stannade vid vägkanten.
"Vad ska vi göra?" Frågade han.
"Vi fortsätter och hoppas på det bästa." Svarade mamma.
Så vi fortsatte vår färd till Linköpings sjukhus.
Väl framme 14.15 fick vi komma in och samma sak igen. Väga och ta tempen. 37.2 precis som innan.
14.30 blev vi visade till barnakuten. Där väntade vi till klockan 19.30 då vi fick träffa en läkare. Winston hade då skrikit hysteriskt av smärta i timmar.
Vi berättade alla symtom för läkaren.
"Det låter precis som reflux. Jag ska prata med mina kollegor så återkommer jag."
Jag log utmattat och var så glad att han faktiskt sagt reflux utan att vi nämnt något. Efter en stund kom han tillbaka.
"Jag tycker ni ska läggas in under observation."
"Det går inte, min mor måste hem och vi har ett hus att passa."
"Ja men då får ni medicin med er hem."
Äntligen hade någon lyssnat. Äntligen fick vi medicin. Äntligen kunde vi börja ge något som skulle lindra min sons hemska besvär. På vägen hem var jag så glad. Även om vägen till en frisk son fortfarande var lång så hade vi kommit en bit på vägen. Vi hade fått en läkare att lyssna på oss.

Även efter att Winston blev frisk så har det varit jobbigt. Jag har mått dåligt av att veta att hade de bara lyssnat på oss från första början så hade Winston sluppit ha ont.

Tack till min mor som ställde upp för oss i denna svåra perioden.
Tack far som hjälpte oss ekonomiskt.
Tack bror som tog hand om hus och djur under tiden vi var inlagda på olika sjukhus.
Tack Natasja som gav oss tipsen om reflux.

Kom ihåg att stå på er mot vården. Lita på er magkänsla. Ge inte upp.

Så ja, jag anar att han blev nöjd

Jag lovade ju en bild på byrån när den är färdigmålad, så dumt av mig att jag glömde bort stolarna vi målade samtidigt.

Sebastian ville ha en rosa stol och sen en stol. Han kunde inte bestämma sig hur han ville ha den andra stolen så ibland sa ha lila ibland blå och ibland ville han bara ha en stol. Punkt slut ungefär. Så ja, en rosa stol blev det. Och en "sån som pippi har".

Han fick vara med och måla tills hans tålamod över att inte få sätta sig direkt på den våta färgen tog slut, då fick han säga hur han ville ha det och jag målade klart.

Igårkväll tog jag upp stolarna från källaren och imorse fick han syn på dem där de stod i vardagsrummet. Jag vill nog påstå att han blev nöjd, för han gick efter mig hela morgonen för att berätta om stolarna och ville visa att han skulle sitta på dom istället för i soffan idag.

Vi rollade stolarna istället för att måla med pensel, fick en del häftiga effekter av det.
Samtidigt som det tydligt syns att färgen inte täcker i alla vråer. Men va fan, det gör ju inget!

Nejdå, jag kan inte alls förstå varför min syster tänkte på mig när hon såg det här

Inte alls....

Jag ska måla hela världen

Kom precis på att det är torsdag idag. Vilket betyder att imorgon smygstartar helgen (känns alltid som att det redan är helg på fredagen, jag menar man slocknar ju mycket fortare på kvällen då) och jag kan fixa klart byrån till Hampus rum!

JÄÄ!

Jag har inte kunnat (öh, kunnat och kunnat - jag har gått och lagt mig istället om kvällarna) måla klart lådorna nu i veckan eftersom han-denna-där jobbat kväll. Och jag behöver mer färg. Så nu i helgen borde det fungera fint att måla klart, eller hur?

Själva byrån står redan på Hampus rum, den är turkos, och den är verkligen läcker där inne. När allt är klart (förutom lådknopparna då, för de har jag inte hittat ännu) så lovar jag att du får se en bild på det.

Kommer du ihåg färgproverna? Det blir lite annorlunda, lite skarpare färger men annars är det precis som en sån blandning som jag visade. Turkost, grönt, rosa, gult och orange

Här är inspirationen...

Jag är ju inte direkt en färgexpert men jag fattar inte hur expiditen räknade att de små färgburkarna jag köpte skulle räcka till hela byrån. Okej, jag skulle blanda ut färgerna med varandra lite för att få rätt nyanser men det hade ändå inte räckt till den gröna. För den måste jag måla tre gånger (minst) som det ser ut som nu. Färgexperten här hemma skrockade lite och påpekade att det var typiskt för grön färg att vara så transparant.

Vi kan lugnt säga att förtroendet är kört i botten, lugnt...

Jag har ju berättat att jag är ett hjärtebarn, och med det måste jag vara lite extra uppmärksam på vissa saker. Som bland annat infektioner. Inte så där att jag måste läggas in varje gång jag blir förkyld, men när andra kanske kan träna med en lättare förkylning måste jag tänka på att helt vänta ut den. Sånna saker.

Och som öroninflammationer. Jisses, jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har haft det. Inte nog med att jag var ett öronbarn, jag är även en öronvuxen. Eller vad vi ska kalla det. Så när jag kände att det var på gång i förrgår kväll tänkte jag: F A N. När det inte gick över på dagen efter heller (kunde ju faktiskt varit något annat) så är det bara att ringa och boka tid för att få lite medicin. Oh yeah!

Det var bara det att någon grävt av en kabel så telefon- och internetförbindelser runt om hela stan låg nere igår. Perfekt! Det gick inte att få tag i min vårdcetral. Till slut fick jag tag i en annan vårdcentral som sa till mig att ringa 1177. Mitt förtroende för dom är inte så där jättehögt direkt. Inte sen efter de sa till mig att vätskeersättning är farligt för barn, att jag bara skulle ge utspädd morotssaft till ett magsjukt barn som knappt kunnat få ner någon vätska alls på mer än en dygn. Så ja, jag drog mig inför att ringa dit.

Men jag gjorde det ändå. Åh, hej å hå! Det är inte klokt vilka puckon jag stöter på där! Förlåt, jag ska inte göra personangrepp. Men det är svårt. När en utbildad person inom vården frågar mig varför det är viktigt att får en läkartid för en öroninflammation bara för att jag är hjärtopererad som barn blir jag le. Och inte så lite le! Jag tror faktiskt att jag skrattade lite när jag svarade att det var för att hindra en eventuell spridning.

Så ja.

Det är möjligt att jag inte gjorde saken bättre genom att skratta.

Jag erkänner det.

Att jag också blev informerad att det inte finns någon jourverksamhet alls i min stad längre var ju också inte helt rätt. Suck...

Öhm, ja jo... Smart, det ger jag honom - väldigt smart!

Sebastian vill ha ett äpple strax efter att han sagt att han är mätt efter lunchen. Får ett nej med motiveringen att det precis varit lunch och att han kan få ett äpple till fikat senare.

Sebastian: Mamma, varför dricker du kaffe?

Jag: För att jag att jag har ont i huvudet och jag tror att det går över med lite kaffe.

Sebastian: Men jag har faktiskt OCKSÅ ont i huvudet och det går över om jag får ett äpple!

Det är tur att jag inte är den som skäms i första taget, nejdå - jag sjunger med istället

Båda pojkarna fick följa med mig och handla i söndags, veckohandling - så vi spenderade ganska mycket tid inne på affären. Och det kan ju bli ganska tråkigt när man är fyra och ett och ett halvt år.

Som tur är kan barnen underhålla varandra emellanåt, som när Sebastian sjöng för full hals bland kyldiskarna:

- BÄÄ BÄÄ VITA LAMM, GICK PÅ RESTAURANG! VET DU VAD HAN GJORDE? BAJSA UNDER BORDET. DÅ KOM POLISEN, RIDANDE PÅ GRISEN. SOM SLÄPPTE FISEN!!!!

Jodå, han har lärt sig hela texten till låten nu och Hampus skrattar sånt där bubbligt bebisskratt varje gång storebror sjunger låten.

Idag gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge

Det kom över mig som en klar blixt, hur nu en blixt kan vara oklar? Men hur som helst, jag kom på mig själv att tänka att jag skulle lägga på mig lite smink. För att inte se så trött ut.

Vem fan bryr sig om jag ser trött ut eller inte?

Efter att i snart två års tid inte fått sova en enda hel natt (Alltså, jag har haft chanser till det men det har liksom blivit en vana att vakna så där ofta om nätterna också. Jättesvårt att bli av med en vana för en natt då och då.) kan jag lugnt påstå att ringarna under ögonen numera kan tolkas som ett av mina kännetecken. Och det stör mig faktiskt inte det minsta längre. Eller ja, inte förens i morse då. Var nu det kom ifrån?

Innan jag hann tänka klart tanken om hur jäkla korkad jag blev i några sekunder så hade jag dragit på mig lite täckstift. Ja, det är ju egentligen inget fel med att sminka sig om man gör det för ens egen skull och inte för omgivningens. I mitt fall var det enbart för omgivningen. Alltså - korkat!

Jag gillar att klä upp mig, att sminka mig och fixa frisyrer. Jag har inget tålamod till något av det där, men jag tycker det är skoj ändå. Så varför sminkar jag mig inte dagligen då? Om jag tycker att det är så himla roligt? Varför tvingade jag mig att inte bry mig om att jag är osminkad?

För att det var just det. Ett tvång. Det var ett tvång att sminka sig innan jobbet, innan matinhandlingen, innan gympapasset.

Är jag en sämre arbetskollega för att jag inte har mascara? Betyder det i så fall att alla mina manliga kollegor är sämre än mina kvinnliga som sminkar sig? Att jag ska ranka sminkade manliga kollegor högre än osminkade kvinnliga?

När jag en morgon tog beslutet att inte sminka mig inför ett BVC-besök (när Sebastian var bebis) kändes det så befriande att inte ha sminkat sig. Jag gjorde mig inte till på besöket på Öppna förskolan heller och jag var för första gången ärlig i hur natten hade varit. Det var då jag märkte det. Vilken fasad en del, en hel del, höll uppe för att inte visa... sig svaga? Jag tog det där bestlutet att inte sminka mig den där dagen för att jag inte kunde sminka mig. Jag stod och tjöt av trötthet och efter några hopplösa försök att få mascaran att fastna utan att hoppa på den redan utdöende trenden med neddrogat-och-utsmetad-mascara-sminkning bestämde jag mig för att åka till BVC helt osminkad. Det var min början.

Sen dess har det gått i vågor, inte så många dalar som kan tyckas. Inte vad det gäller sminkningen i alla fall. Det är sånna här dippar jag får när jag har varit trött länge och är småhängig, det är då som jag ramlar in på mina gamla dåliga vanor igen. Det är då jag börjar känna det där tvånget igen.

Och det har inte direkt varit det lättaste beslutet att ta heller, att ransaka sig själv varför man gör vissa grejer är svårt. Från den där dagen har det som sagt gått upp och ner, och det tog ett tag innan jag kunde gå från tanke till handling. Det började smått och växte mer och mer. Som att lägga märke till en liten detalj och sedan se likheter i så mycket annat.

Hur jag gör imorgon får den dagen avgöra. Jag tänker inte påstå att jag är stark som inte sminkar mig, för det finns många personer som är mycket starkare än jag som också sminkar sig. Det handlar inte om själva produkterna. Det handlar om sättet. Sminkar du dig för din egen skull så gör du det ENBART för dig. Oavsett om det gäller att måla döskallar på ögonlocken eller använda grön mascara eller inget annat än svart läppstift. Det är för din skull och ingen annans. Jag är definitivt inte där ännu att jag skulle kunna sminka mig för min skull, varje dag. Om jag kommer fram till att jag vill det så blir det så inom sin tid, om inte?

Ja, då är jag fortfarande jag.

En livsviktig ramsa, det kan aldrig vara för tidigt?

Igår när jag och barnen satt i bilen på väg in till stan för att veckohandla började Sebastian prata om vilka som bodde i husen vi körde föri, vad de jobbar med och andra saker. Bland annat hängde han upp sig på ett hus där han blev överygad om att en amublanspersonal bodde.

Just i det huset bor några pensionärer men ändå. Jag blev förvånad att han var så övertygad om att de var ambulanspersonal.

Så vi började prata om vilka som jobbar i en ambulans (och brandbild), vad de hjälper en med. När de hjälper en. Och HUR de går att få tag på.

Att lära ett barn ramsan 1-1-2 (EN mun, EN nästa, TVÅ ögon) är livsviktigt. Enligt mig. Och jag blir faktiskt arg på mig själv som trots att jag tycker detta inte har lärt honom ramsan ännu. Och inte heller vilka siffror (knappar) han ska trycka på för att kunna ringa till dem om det skulle behövas.

Han är så pass stor nu att siffror och bokstäver intresserar honom och har gjort ett tag, nu är alltså ett helt perfekt tillfälle att lära honom ramsan och siffrorna som kan rädda liv!

Om en olycka skulle vara framme så är det också viktigt att de inte är rädda för ambulansen eller personalen. Att de vet att de är där för att hjälpa oss. Det har tagit några vändor till våran lokala räddningsstation men nu är Sebastian mer intresserad av allt det där än han var rädd förut. Sån där spännande rädsla som gör en nyfiken men vettskrämd samtidigt, den har alltså gått över till större delen nyfikenhet och vanlig blyghet inför nya personer.

Hur tänker du om sånt här?

Det här förklarar ju allt!!

Jag undrar hur länge Sebastian har tragglat med den här visan egentligen. För han var mäkta stolt över att han kunde den menar jag.

"Jag har lärt mig den nu"

En ny liten egenskap som min äldsta son har lärt sig är att sjunga, det kan tyckas att - visst han är fyra år, han borde kunna det redan. Och visst, han sjunger hellre än bra och har alltid gjort det. Men nu har har verkligen tagit sig tid för att lära sig sångerna, texterna och melodierna.

Att han sedan blandar allt i en enda salig röra och även lägger till sånt som har hänt under dagen, händer just vid sångtillfället och sånt som ska hända är bara charmigt!

Sebastian, 4 år: Mamma, hör här! Jag har lärt mig den nu.

Och så börjar han sjunga:

"Imse vimse spindel, var är du? Var är du? Bä bä, vita lamm, lammet bajsade på golvet..."

Var sista biten kommer ifrån har han inte sagt ännu, men jag ska kolla vilken ramsa de nu lär sig på förskolan. Det är ett som är säkert!

Dagens fråga...

Fråga:

Vad gör man när dagens efterrätt (hemmagjord chokladmousse) är klar, fint uppdukat i portionsglas och DET FINNS SMET ÖVER!? Ja, och både barn och man är utomhus när detta händer.

Svar:
ÄT; ÄT, ÄT, ÄT, ÄT!!!

Hur skulle du ha gjort?

Att skriva upp på min hatalista

• Myggbett under fötterna. Varför, varför ska de små djävlarna alltid få in en bullseyeträff mitt under foten!? Där det gör som ondast att klia. Varför!?

Och så undrar en del varför feminism behövs?

Det är okej att:

• Prata skit om någon annans mamma ses som ett skämt.
• Kalla någon (exempelvis) som står upp för sina åsikter för ett kvinnligt könsord.
• Våldta en tjej så länge hon inte säger nej: medvetslös, paralyserad av skräck och så vidare.
• Se kvinnliga könsorgan och bröst endast som sexiga objekt. Eller något som ska diskureras i knullbarhet.
• Och. Så. Vidare.

Bevis? Jo, de bland annat så är de här bilderna godkända på Facebook:

Men den här är inte det:

Tycker du att jag överdriver?Att feminister endast är håriga äckel? Ja, vilket är mer onaturligt: att raka bort hår som är en del av din kropp eller att inte raka bort det? Skulle du vilja att någon våldtog din syster, skröt om det, tog kort på det och twittrade om det samtidigt som det hände - och ändå blev frigiven?

Nej, jag trodde inte det.

Jomensåattee, jag tänkte att jag bjuder på den!

Alltså, jag förstår ju att du har undrat vad jag har för mig om kvällarna egentligen. För det gör ju alla. Hö hö, eller inte... direkt. Men hur som haver tänkte jag berätta om en kväll då jag faktiskt inte SOMNAR eller nästan somnar själv när barnen ska läggas. För det är svårt, det börjar bli svårare och svårare, att hålla sig vaken själv när Sebastian ligger och sover så gutt brevid en.

- Mamma, kan inte vi ligga ikväll?

Jodå, jag vill nästan alltid ligga med min son. Sådetså. Fast nu ska jag vara ärlig och säga att en sån här kväll som jag ska berätta om nu inte bara händer när jag lyckas hålla mig vaken, den händer mer sällan än så. Åh, pust, skönt att få det ur systemet!

I kväll har jag alltså vikt så sjukt mycket tvätt att du anar inte, vi kan säga så här att förra veckan var jag flitig med tvättandet - not so much med vikandet dock. Det tog nästan två timmar. Jo, på sant. Sen så har jag tvättat badrummet, gjort rent kattlådan, börjat med nya tvättomgångar och fixat med disk. Och druckit vin. Ett glas. Jag tyckte att jag var värd det.

Och nej, jag faktiskt inte full.
Berusad på ångor kan väl vem som helst bli? *hick*

 Ja, och just det. Jag lyssnade även på en bok - allmänbildning here I come!

Di e äna bra å ha di där systrarna!

Idag ska min lillasyster gå och kolla på en sån här till mig...

Tvättband? Eller nähää...

Jag har hur länge som helst trott att det hette WASHtejp. Inte WASHItejp, med ett i inklämt i ordet. Måste säga att hela fenomentet med den här specialtejpen genast blev mycket lättare.

Bilden är lånad från Craft & Creativity

Går tydligen att göra väldigt mycket med den här tejpen: bygga hopphage inomhus, dekorera om kaffemuggar, göra detaljer på tråkiga lådor.

Och nu när jag vet vad tejpen averkligen heter så kanske jag till och med kan hitta en rulle lite smidigt och testa om det är något för mig.

Det här med att barnen vill leka mer och mer med varandra...

... hur skönt (och jobbigt) är inte det!? De har till och med börjar med sina egna små skämtgrejer sinsemellan. Sånt som både jag och gubben inte förstår oss på.

Och desto mer de leker med varandra och stänger oss ute desto tydligare går det upp för mig vilket kontrollbehov jag har. Inte så att jag vill styra vad de leker, när de leker och sånt. Nej, men jag vill veta vad som händer i mina barns liv. Sånt jag missar när jag är på jobbet gör jätteont.

Är det så här för alla föräldrar? Är det så här att vara förälder?

Jag kände en stygn av det när förskolan kunde ta med barnen för att kolla på ett kosläpp, det var första kosläppet för både Sebastian och Hampus och de hade verkligen hur roligt som helst. Det var nån vecka sedan och Sebastian pratar fortfarande om det, hur galna kossorna var och hur de lät (gärna med härmande ljudeffekter). Och jag var inte där. Jag var inte med under deras första kosläpp, och det känns.

Visst är jag larvig? Grämer mig för en sån där liten grej, att inte få vara med första gången de upplever något nytt.

Jag läste för inte så länge sedan en andemening som fastnat hos mig:

Det finaste vi kan ge våra barn är varandra, att de har någon att dela sina minnen med inte bara berätta dem. De har varandras kompromisslösa kärlek och besinningslösa stolthet för de är varandras livslånga välsignelse av att aldrig behöva försvara sig.

Nu måste bara jag också förlika mig med att mina barn kommer att bli större, äldre och jag kommer inte alltid att vara deras mittpunkt. Det kommer att ta tid, men om jag börjar redan nu när de är små och försiktigt själva börjar närma sig varandra allt mer så kanske, men bara kanske, jag kan släppa taget när det är dags. När de är 30 år eller nått.

Tidigt en måndags mooorgooon...

(Nu tänkte jag på den där visan som brukar sjungas vid julgransraskningar: Så göra vi när vi tvättar våra kläder.)

Jag lärde mig något nytt i helgen, att jag inte tycker att det är värt besväret att rota runt bland gamla kläder för att kunna göra ett fynd eller två. Nya kläder alltså. Att köpa second hand är något annat. Det var Tolvskillingsmarknad i stan i helgen och då brukar affärerna (kläder, skor, pryttlar) sänka priset på lite grejer inne i butiken eller kanske stå utanför med "gammal skräp" och sälja extra billigt. Priser som nästan matchar de där köp- och säljgrupperna på Facebook.

Men jag gillar det inte längre, tycker som sagt inte att det är värt stressen att stå och rota i lådor för att jag ska fynda. Jag fick visserligen ta i ett par bra fynd i helgen, men alla av dem var köpa inne i butikerna (några av dem med marknadspriser men ändå), som flera par tröjor och byxor till Sebbe för knappt några pengar alls. I vanligt pengamått mätt.

Medan jag vimsade runt på stan så hade mina grabbar det suveränt hos sin mormor och morfar, de älskar verkligen att åka dit. Och snart är Hampus så pass stor att de inte behöver rensa varje rum på prydnadssaker heller. Hehehehe... Och vet du vad? Efter barnen var där och jag gick själv i stan kunde jag fixa de där färgerna till Hampus byrå!

Jag fick lite bekräftat att jag typ inte kan ett skvatt om sånna här saker för när jag nästan var helt klar med min beställning av färgprover sa jag vad de skulle användas till, då stelnade färgtanten till och sa att jag inte alls skulle ha den färgen hon tagit fram utan en helt annars slags färg. Hoppsan! Ja, jag kan ju alltid hoppas att någon annan kom in precis efter mig och fråga efter exakt de där kulörerna hon blandade till åt mig.

Nu ska jag leta efter häftiga knoppar till lådorna, de ska vara färgglada och spralliga helst i ton med turkost, rosa, gult, orange och grönt. Några tips på vart jag ska leta?

En man som heter Ove av Fredrik Backman

Så här står det om boken på Adlibris:

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den. Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden. Fredrik Backmans debutroman om den arga äldre mannen i grannhuset präglas av pricksäker humor och hög igenkänningsfaktor. En underhållningsroman som både lyckas skapa sitt eget humoristiska universum och berätta något viktigt om oss själva och vår tid. Det är en underhållande feel good-berättelse i samma anda som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och filmen Livet från den ljusa sidan.

Och jag tycker väl så här att boken är bra, jag gillar historien och lunken i boken. Uppläsaren Torsten Wahlund gör en bra Ove. Han passar in i miljön om vi utrycker det så. Men jag förstår inte varför det ska tjatas om saker flera gånger. Ett kapitel kan innehålla samma mening flera gånger och det fungerar kanske i den skrivna boken. Men som ljudbok gillar jag det inte.

Det är jättetråkigt att en sån grej ska förstöra så mycket, för jag var nära på att lägga ifrån mig boken flera gånger på grund av tjatet. Får liksom nog av det här hemma från fyraåringen. Och från ett och ett halvtåringen när jag tänker efter.

Så ja... Läs boken hellre än lyssna på den. Men jag tycker inte att du ska undvika den, för den har flera goa punkter som berör, får en att skratta och le så där igenkännande.

Min syster alltså...

...förlåt att det blir två mammainlägg på raken. Men hade läst hennes först hade jag kapat det rakt av och inte ens tänkt på att skriva mitt fjuttiga.

Läs vettja! Min syster sätter ord på sånt som vi (typ jag) denna dag annars tar för givet!

Mammornas dag idag

Idag är det mors dag (du har väl grattat din mamma?) och själv fick jag bli firad med en härlig sovmorgon.

Om du hade frågat mig för sex år sedan hur lång en sovmorgon är så kan vi väl säga att dagens sovmorgon inte direkt mätte sig med det. Mer som att vakna tidigt en helgdag men tiderna förändras! Och en sovmorgon är en sovmorgon beroende på hur tidigt du i vanliga fall går upp, det hävdar i alla fall jag.

Eftersom det var min dag idag fick jag bestämma allt här hemma för en dag, eller inte. Gubben bestämde lunchen (det vi skulle haft till middag igår men inte orkade att fixa) och sen drog han väg för att jobba extra. Förbannade extrajobb som måste börja på eftermiddagen, det förstör liksom hela planeringen på dagen. Hampus somnade ifrån allt straxt innan lunchen efter att ha gått bärsärkargång-light. Och jag hann sätta mig att pyssla med en fotobok en stund.

Sen. Sen brakade det loss. Det regniga vädret hade hållit halva styrkan inne på förmiddagen, som då också blivit väldigt understimulerade och eftermiddagen har därför gått i tjatets tecken.

- Kan ni inte leka MED varandra istället?
- Kan ni inte LÅTA BLI varandra istället?
- Kan du vara i det rummet och du i det andra rummet?

Och. Så. Vidare.

Jo, såklart det är jättekul att barnen vill leka med varandra så mycket som de faktiskt börjat att göra vissa dagar. Men vi har fortfarande svårt at få förståelse över vissa saker från båda hållen, vilket också gör leken väldigt... intensiv/hård och bråkig.

Resultatet blev att Hampus imorgon behöver ett tandläkarbesök (tydligen går det inte att rida på sin lillebror hur som helst) och båda barnen fick lägga sig tidigare än vanligt för att deras mamma inte orkade med mera tjatande.

Hejja mig! Nu blir det ett glas vin, pillande på våran nya padda (?) och mängder med choklad.

Varför blir barnen aldrig nöjda?

Petra Krantz Lindgren skriver väldigt träffande om varför barn aldrig blir nöjda, eller blir de nöjda? Jag får en stark aha-känsla när jag läser hennes text och skäms att jag inte sett sambandet tidigare.

Det är inte länge sedan jag tänkte just de där orden "varför blir de aldrig nöjda!?" lite lätt uppgivet när jag försökt leka med dem länge, verkligen lekt som i vara-med-i-leken-och-äter-med-glädje-löv-instuckna-i-en-sandkaka. Och sen fått höra gnäll tillbaka när jag sagt att det är dags för mat/vila/att jag är trött eller vad det nu kan tänkas vara.

Varför har jag aldrig tänkt så som Petra förklarar, det är ju så självklart! Hennes exempel med hur vi vuxna pratar när semestern är slut får det att falla på plats lite extra.

Petra beskriver barnets gnällande som ja, ett icke-gnällande. Mer som en bekräftelse på att barnet haft så roligt att hen inte vill att det roliga ska ta slut. Att vi vuxna mer ska lyssna på barnets hela språk (kroppen, känslorna, språket) än enbart talet. Barn är otroliga på att läsa av vuxnas hela språk, det är synd att det tappas på vägen. Vi behöver verkligen bli påminda om hur viktigt allt det andra är också.

Ja, jag skäms faktiskt när jag tänker på hur självklart det är. Och när vi pratade om det hemma igår kom vi på oss själva med att tänka att det faktiskt inte är så dumt då när de gnäller. Alltså, om vi kan hålla kvar vid aha-känslan och se våra barn som de individer som de är så kommer gnället efter en lekstund/biobesöket/och så vidare att inte vara lika jobbigt att ta.

Barnen har ju så roligt med oss att de vill fortsätta! Är inte det det bästa betyg du någonsin kan få av små ärliga kakmonster?

Min kloka syster svarade mig något väldigt tänkvärt när jag skrev om samma aha-känlsa på hennes FB-sida: Vi ser dem som barn och inte medmänniskor.

Och det är något som jag verkligen behöver förbättra mig på, att se dem som medmänniskor, en annan form av mig.

Har jag tappat några vänner på grund av mina värderingar?

Det slår mig ibland att vänner som jag en gång hade bra kontakt med inte längre hör av sig så som förut. En del vänner hör av sig mer, så jag säger inte att jag är utan vänner helt och hållet. Men jag är förvånad över att det kan växla så fort.

Jag vet att det delvis beror på att livet tränger sig på, alltså att vi alla har mycket i våran egen vardag att det är svårt att hinna med något mer än det som är absolut nödvändigt. Vi har haft det så ett tag så därför vet jag hur snabbt tiden tickar på vid sånna perioder och hur gärna man än vill så hinnar men inte med.

Jag tror också att det delvis beror på mina (min familjs) värderingar. Jag märker att det kan ha ett samband med det eftersom desto tydligare vi är med vårat tänk desto större blir avståndet till en del av vännerna. Den biten sårar mer än vad jag skulle vilja erkänna. För det är inte jag som tar avstånd för att inte jag för medhåll utan det är dem som tar avstånd.

Men det är väl så det märks vilka som är trogna? Trots att vi inte håller sams menar jag.

För att inte fel personer ska känna sig träffade så får jag nog lägga till att jag även har vänner med en sån vänskap att vi kan vara ifrån varandra långa perioder och sen när vi träffas är det som att tiden därimellan aldrig ägt rum. Som om det var igår vi träffades, att det bara hänt lite extra mycket på kvällen innan som vi måste gå igenom.

...

Du vet den där känslan när du precis upptäckt att rivmärket i ansiktet du trodde nått av barnen gett dig, inte riktigt är ett rivmärke utan en ketchupfläck?

Jajustdet. Den känslan är fin den.

Jag tänker så det knakar i hela skallen

Det är så många tankar som flyger runt just nu i huvudet på mig: planer på vad som ska göras i trädgården, vad som ska göras inomhus, hur jag kan få mer tid med mina barn och min man (utan att gå varandra på nerverna), om vi ska fortsätta kolla på nytt boende eller göra slag i stora planer som vi tidigare haft för huset. Och. Så. Vidare.

Det är jättesvårt att sålla bland tankarna och det blir liksom bara fler av dem också. På gott och ont känner jag. För jag älskar att planera, kan sitta och kolla in resor, olika hotell och sånt länge, länge. Eller så kan jag komma på mig själv att tänka ut vilka tapeter vi skulle kunna ha i ett visst rum om och om igen. Men de försvinner inte, de där första idéerna. Why!?

vad är det för mening med att de finns kvar där, där jag ändå hela tiden kommer på nya bättre idéer? Onödigt, totalt onödigt. Och inte lämnar det plats åt sånna där viktigare saker som att komma ihåg vart jag la bilnycklarna eller om mjölken är slut hemma.

Eftersom jag gillar att planera rimmar det ganska illa med vad jag faktiskt får gjort. För det är nämligen inte ens hälften av alla saker jag har i huvudet. Som att göra elementskydd till både vårt sovrum och till (då var det Sebastians, nu är det..) Hampus sovrum. Jag har mätt flera gånger, varit till affären flera gånger och fått priset och tips om vad jag ska tänka på och hur jag ska göra. Har jag köpt en enda liten brädbit då?

Nej.

Suck.

I söndags var vi in till en affär för att kolla in lite färgprover till Hampus byrå. Han har en vanlig furubyrå som hans pappa fått med sig hemifrån. Det är inget fel på den egentligen, och vi gillar verkligen träfärgat i våran familj men... Lite färg skadar inte heller!

Byrån blir turkos, grön, rosa, gul och orange.

Jag har stått så många kvällar/nätter inne på Hampus rum och planerat hans byrå att jag snart blir smått tokig om det inte händer något. Därför fick ett antal färgprover följa med oss hem i söndags. Och i dag har jag kollat ut vilka färger som matchar hans klädhängare (som jag har som mått, grund eller vad vi ska kalla det). Om jag har tur kanske jag kan smussla in barnen hos någon barnvakt i helgen för att åka till färghandeln och köpa några riktiga färgprover för att se om idén är lika bra i verkligheten som i mitt huvud. Vi kan väl åtminstone låtsas att jag kommer få tummen ur arslet och fixa de där proverna?

Okej?

Vi var även på andra affärer och slog runt

I söndags var hela familjen på IKEA och levde rövare. Finns det något bättre ställe att släppa ungarna lösa på när man vill äta lunch OSTÖRT en stund? Inte direkt. Nej.

I en av rondellerna in till köpcentret och IKEA finns en jättestor fejkgran, som de klär ut till en vägkon på alla de andra tiderna på året. Den är helhäftig enligt Sebastian.

- Titta mamma! En jättestor tomteluva!

Fuck jante!

Varför kan vi inte bara säga vad vi är stolta över här i Sverige utan att dra in komedi och driva skiten ur det?

Eller tror låtskrivaren (Edward af Sillén), SVT, koreografer och de andra inblandade i det här numret att resten av Europa har stenkoll på våra inrikesnyheter och allt det andra också? Jag kanske bara talar för mig själv, men jag har definitivt inte den kollen på andra länder. Inte ens våra närmaste grannar!

Att det är humor, javisst - det är det säkert för någon. Så är det ju alltid. Men här hade vi chansen att visa ALLT som är bra med Sverige, för vi har (trots många brister) ett otroligt land att leva i och så driver med det?

Tråkigt, bara urtråkigt...



Jag måste sluta bete mig som en treåring själv!

Det har säkert med avundssjuka att göra eller att han behöver mer uppmärksamhet än han får just nu eller en utveckligsgrej han behöver hjälp med att komma förbi, jag förstår att det är något och ändå kan jag själv bete mig som en trotsig liten fjortis/treåring när det passar som allra minst. Åh, varför!? Jag vinner inget Årets mamma-pris för den här morgonen det är ett som är säkert!

Sebastian har fått för sig att riva sönder alla teckningar som Hampus ritar, och då menar jag ALLA. Jag har nu bara en teckning kvar som Hampus har ritat och den har jag gömt. Förstår du hur irriterande det är att inte kunna behålla ens en enda teckning?

Så när det var dags igen för att riva teckningar, eller ja - en teckning. Så gick jag bärsärkargång, fy fasen vad trött jag blev på detta beteende. Just då på Sebastian och sen efteråt på mig. Började gasta och fick tag i en närliggande teckning som Sebastian ritat och hotade med att riva sönder den om han fortsatte att riva i Hampus teckning. Vilken han naturligtvis gjorde. Pust!

Så jag rev hans teckning.

Hans fina teckning som han ritat en älg på (han har hittills bara kladdritat, vill liksom inte sitta ner och ta sig tiden att rita figurer). Jag och älgen som fått samma huvud på teckningen. Jag levde nog upp till teckningen i alla fall, jag med horn på huvudet. Ja, jag blev jättearg och besviken på att jag inte får behålla nån teckning från Hampus bebistid. Så de där hornen passade bra. Usch!

Jag måste lära mig att behärska mig i sånna situationer, jag bara måste! Varken hans eller mitt eller Hampus humör blir ju speciellt bättre av att jag får ett utbrott, eller nån av de andra heller för den delen. Men deras utbrott är en del i utveckligen, så hur jag än vrider och vänder på det är det tillåtet för dom att få dem men inte för mig. Om vi ska dra det rakt av alltså.

Och inte bad jag om ursäkt heller på morgonen när det hände, det var jag alldeles för arg och ledsen för. Ikväll får han och jag försöka prata om det som hände, åh vad jag hoppas att jag inte förstörde hans nyfunna målarlust! Jag känner mig helhemsk!

Vi ska vara väldigt nära varandra när han ska sova.

Glo på ditt eget barn innan du glor på mitt!

I lördags var jag och Sebastian på ALV en sväng, innan dess hade vi handlat skor till båda grabbarna och lite kläder och sommarhattar/kepsar till dom också. Sebastian som har tjatat hur länge som helst på mig om att också få en länning så som du har har, mamma (klänning alltså) fick äntligen sin klänning och var såklart hur glad som helst!

Så fort vi kom ut från affären skulle han byta om till klänningen, så ja - sagt och gjort. T-shirt byttes mot klänning och stoltare unge kunde inte ses på lång väg. När vi kom fram till ALV hade han med andra ord sin klänning på sig. Pippi kommer äääälska min länning, tror du inte det? Han snurrade runt inne på ALV och var helt lyrisk över att äntligen, äntligen ha en klänning som lyfter lite när man snurrar runt fort.

Under föreställningen Pippi och sjörövarna (eller vad den nu heter?) var det ett föräldrapar som glodde på oss. Mer på oss än på föreställningen tror jag. Och när jag märke att Sebbe började bli lite okoncentrerad, vi har ändå sett föreställningen några gånger nu, och det var väldigt varmt att sitta där i solen sa jag till honom att vi skulle gå och köpa glass och kolla på Pippi från andra hållet istället.

Samma stuk på klänningarna = lycka!

Sebastian har alltså på sig en rosa klänning, blåa piratjeans, vit/rosa skor och en keps med Bilar på. Han var (och är) så stolt över sina kläder (så där så att han fick ett utbrott när ha förstod att vi måste tvätta klänning innan han kan ha den på förskolan)!

Föräldraparet fortsätter att glo efter oss när vi går från publiken till en glasskiosk. Och jag blir faktiskt lite sur fast jag bestämt mig för att inte bli det. Måste lära mig det där, annars kommer både Hampus och Sebastian känna av det och hur ska de då våga ha kläder som dom vill ha när de känner att jag är sur då men inte när de ha kläder som andra valt ut? Hur som helst, det där paret har två barn hos sig. Två flickor. (Jag hörde vilka namn de kallade dem vid.)

Och flickorna har på sig t-shirts och kortbyxor av olika modeller. Piratmössor och svärd. Förstår du? Flickorna har på sig piratmössor, svärd och kortbyxor med t-shirt. Och så glor de på mig och Sebastian!? De har ju precis som vi gjort, brytit mot en norm, men det är mer accepterat och vi är mer vana vid det när det gäller flickor. Hur sjukt är inte det?

När en kompis fick barn för, vad som känns som hundra år sen fast det rör sig om, sex år sedan pratade vi om några kläder som inhandlats till ungen. De var inte helt stereotypa och vi övertalade oss (inte för att det behövdes så mycket) om att motivet på bodyn kunde bäras av alla, inte bara av det ena könet. På den nivån var det då. Och det har hänt en hel del på bara de här sex åren. Men tydligen inget åt hållet som säger att pojkar kan bära klänning.

Jag önskar i sånna här fall att jag kunde byta kön och dra på mig en klänning och gå runt med Sebastian lika stolt i hållningen som han, men det kan jag inte. Och jag vet inte hur jag ska göra. Mer än att uppmuntra Sebastian till att fortsätta med sin egna stil, men jag fruktar att det inte kommer att vara nog när kompistrycket blir för stort.

Om den dagen kommer när någon av grabbarna säger att de inte kan ha ett visst klädesplagg för att det är tjejigt kommer jag att sörja. Då har de förlorat en stor del av deras egna personlighet för att andra vuxna och barn har påverkat dem.

Sebbe bytte om till t-shirt när han skulle leka med vattnet
"så att inte länningen blir blöt, mamma!"

Oh shit...

Krängde på mig ett par byxor jag hade i garderoben som jag knappt slängt ett getöga på den sista tiden. Blev lite förvånad för att de inte kändes riiiktigt lika tajta som innan. Kommer hem till mina föräldrar vars våg alltid står framme, så jag brukar ställa mig på den. Mest för att det är skoj att stå på den. Men upptäcker att...

Jag har inte vägt så här lite sen gymnasiet!

Jag tror minsann att lite kompensation för viknedgången är i sin ordning, fram med glass och kolasås!

Vad skulle hända om vi helt och hållet vänder på rollerna inom reklambranschen? Inte för att det vore det bästa sättet att gå utan för att visa hur snedvridet sexistiskt det faktiskt är.

Vi kör en handuppräckning igen, det känns som att det var länge sen och på tiden nu. Hur många reagerar på reklam?

Okej, hur många av er som reagerar på reklam – reagerar på hur den framställs?

Och en sista, lovar det ska inte bli fler på ett tag. Hur många reagerar på reklamen för att den är sexistisk?

Jag kan nästan garantera att om du inte tänkt på det tidigare, att det inte har spelat så stor roll för dig så har du heller inte reagerat på att reklamen sänder så snedvridna budskap som den ändå gör. Och nu talar jag inte om själva produkterna. Det vi måste tänka på att företagen som säljer produkterna/tjänsterna endast vill en enda sak, de gör inte reklam för att vi ska må bättre, de gör reklam för att få upp sina säljsiffror. För att skapa ett varumärke.

Ett dåligt varumärke är också en varumärke, och hur många av oss hör inte talas om olika klädesmärken som hamnar i hetluften efter olika reklamkampanjer? Okej, de får dålig PR, men vi talar om dem eller hur? Vi talar om dem och även det säljer.

Om jag visar ett exempel:

Bilderna är lånade från en googlesökning.

Det här är samma sorts skjorta. Lite svårt att tro va? När hon framställs som en sexig kvinna, till och med helt naken förutom skjortan, medan han framställs med självsäkerhet. Kvinnans kropp förvrids i onaturliga vinklar (huvudet, svanken) och mannen står värdigt rakt.

Börjar det kännas lite olustigt nu?

Det är inte så länge sedan som jag inte la ner ens den minsta lilla värdering i det här, jag svalde det rakt av. Tyckte till och med att kvinnor som framställdes som självständiga, naturliga eller med pondus i reklam såg helt malplacerade ut. Nej, kvinnor är sensuella varelser! Vi är vackra, inte så där groteska som män. Jo, helt ärligt – jag tänkte så! Och jag såg inget konstigt i det alls, jag tyckte till och med att de som hävdade motsatsen (som jag gör nu) var helt jäkla blåsta. Åh, kan de inte lägga ner!? Vafan, hon ser ju skitsnygg ut på bilden så vad tjafsar de om!?

Om vi placerar reklambilderna till det verkliga livet (för hey – reklam får faktiskt inte ljuga) vad säger reklamerna då?

Bilden är lånad från en googlesökning.

Om du köper ett par Jimmy Choo-skor kommer du att mördas av en äldre man och grävas ner i jorden. Men inte innan han har tagit en välbehövlig vila, för det jobbigt att mörda - släpa kroppen till bilen – lägga kroppen i bagaget – åka ut i vildmarken (helst nån saltöken) – gräva ett hål för att sist dumpa kroppen.
Jag vet inte hur du känner, men jag vill gärna vara i livet ett tag till så jag avstår nog de där skorna!

Bilden är lånad från en googlesökning.

För mannen: Med våra kläder kommer du att ha en rolig stund, bjud in dina vänner på ett gangbang! Vi garanterar höga klackar på kvinnan.
För kvinnan: Med våra kläder kommer du att bli oemotståndlig, männen kommer att flockas kring dig. Dyrka dig. Behandla dig som en drottning. Ända tills blodet rinner ner i de nedre regionerna, men var lugn – våra kläder är vackert dekorerade med en hög slits som gör det möjligt för en hel del aktiviteter utan att kläderna tar skada. Och med höga klackar är du garanterad extra uppvaktning!

Att glorifiera gruppvåldtäkt i en reklam är illa nog, och när ett så stort varumärke som D&G gör det är det helt vansinnigt korkat. Med den här bilden i tanke, är det så lustigt att Umeå tingsrätt friade de tre männen som utsatte en kvinna för sexuellt ofredande/våldtäkt med tillhygge? Nej, inte ett jäkla dugg. Med den här bilden i huvudet kan det mycket väl tänkas att Umeå tingsrätt också glorifierade hela situationen, kvällens händelser kanske rent av precis såg ut som en G&B-reklam?

Vad skulle hända om vi helt och hållet vänder på rollerna inom reklambranschen? Inte för att det vore det bästa sättet att gå utan för att visa hur snedvridet sexistiskt det faktiskt är.

Jag är inte sur!

Sebastian väcker mig ovanligt tidigt. Jag börjar med alla morgonbestyr.

Sebastian: Mamma (blablablabla)? Mamma? En ännu längre utläggning om nått jag inte kan greppa så här tidigt.

Jag: Mmm

Sebastian: Men mamma, varför är du så sur på morgonen?

Jag (sagt med liite aningen mer surt tal än vad jag menade): Jag är inte sur! Jag är trött.

Sebbe: Men varför sover du inte då?

Mm, det kan man undra varför det inte sovs till åtminstone efter kl 6 på morgonen. Eller för all del, efter kl 5 hade varit trevligt idag.

Att tala om mobbing och hur den påverkar oss är ett sätt för mig att bearbeta allt.

Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag märkte av det första gången, att jag behandlades annorlunda än de andra barnen. Om jag lyssnar på mina föräldrar så började redan på dagis. Men det var inte de andra barnen som började, det var de vuxna. Fast det är fel att säga att det var vuxna när det nog mer handlade om en vuxen.

Om det handlade om personkemi mellan oss eller om det fanns andra faktorer som i början spelade in vet jag inte. För det här är inget som jag kommer ihåg. Jag har bara små glimtar till minnen från den här tiden och de är alla glada. Eller åtminstone inte onda. Som att jag låg vaken när en av fröknarna gick förbi min madrass på vilan och jag blundade för att jag inte ville att hon skulle se mig (jag var osynlig om jag blundade). Att jag satt och pusslade vid ett bord. När jag åt sand ute bara för att någon sa sandkaka och jag trodde på dem.

Vad som startade det hela spelar ingen roll längre, inte för mig. Och kanske inte för de andra heller. Men det jag känner nu spelar roll. När Sebastian kommer hem från förskolan och säger att någon har varit dum eller när han blir så förtvivlat ledsen över att åka dit och lämna mig. Då spelar det roll. För mina tankar, hela mitt väsen börjar spinna vidare på varför han känner som han gör. Om det är någon som retar honom, om han inte får vara med i något kompisgäng. Om fröknarna behandlar honom rättvist.

Jag känner mig maktlös och otroligt stark på samma gång. För jag kunde ta mig igenom till andra sidan. Jag överlevde och mer än så.

Maktlösheten kommer av att jag vet hur lite föräldrar kan påverka, att hur mycket de än försöker och ger sitt stöd så slutar inte orden att komma från de andra. Kylan känns inte mindre bara för att mamma och pappa väntar hemma med öppna famnar om det skulle behövas.

Att tala om mobbing och hur den påverkar oss är ett sätt för mig att bearbeta allt. Jag säger inte att jag var ett sånt barn som var värst drabbat i hela världen. Men i min värld, i mig egna sfär, där var jag drabbad. Och det räcker. Det är mer än nog, det är för mycket.

Att Sebastian säger att någon är dum och att han vill vara med mig istället för på förskolan går i vågor och under de lugna perioderna är det snarare åt andra hållet, han blir besviken när helgen kommer och han måste vänta två dagar på att få leka med sina kompisar.

En av mina värsta mardrömmar är att mina barn kanske måste genomlida samma sak som jag gjorde. Och att inget jag gör kan hjälpa dem.

Det är därför det är så viktigt att tala om mobbing, för mobbing är inte bara när barn slår andra barn. Eller när en kollega blir utfryst vid fikabordet på jobbet. Det handlar om känslor som inte går att ta på, ens egna känslor som ingen annan har rätt att tycka till om. Kommentaren som slängs iväg om att kollegan kan äta vad hen vill för att hen går ändå aldrig upp ett gram (sagt med ett flin) kan såra oerhört. Även om det inte var illa menat. Det är det som gör det så svårt.

Har du ett minne från en händelse som förändrade dig? Som du bär med dig än idag? Hur påverkade det dig då och hur påverkar det dig idag?

• Jag längtar inte längre (det här är ett av mina minnen)

"Vi tror på dig, men bryr oss inte"

Umeå tingsrätt säger att kvinnans historia är tillförlitlig, de tror på henne och hennes berättelse om att hon först var kärvänlig med en av männen, gjorde en sexuell handling med den andra och stängde sedan igen benen för den tredje. Så långt låter det väl ändå bra, eller hur?

Kvinnan berättar hur hon upplevde händelserna och blir trodd på av tingsrätten. (Känner för ett ÄNTLIGEN här, men det går snabbt över när jag läste resten av nyheten.)

Männens berättelse om kvällen har inte framstått som lika sannolika, de kanske skiljer sig åt jag vet inte. Jag har inte läst själva domen. Tingsrätten tror alltså inte inte lika starkt på männens händelseförlopp som de gör på kvinnans.

Kvinnans berättelse anses tillförlitlig och männen som minde sannolik. Utgången borde ju vara självklar, håller du inte med? Om du tror på en person mer än en annan, vems sida ställer du dig då på?

Jomen, självklart - männens! För om det finns minsta möjliga tvivel om att kvinnan inte skrek/slogs/spottade/sa nej utan bara visade ett tydligt nej med att stänga benen så kan det ju inte röra sig om en våldtäkt. Det är hur logiskt som helst! Om man jobbar inom rättväsendet och ska se till fakta menar jag.

Hur sjukt är inte det här? De tror på kvinnan, inte på männen och ändå friar de männen från våldtäkt, sexuellt ofredande och medhjälp till våldtäkt. Varför?

Att män inte vill bli jämförda med att styras av sin penis så fort den blir blodfylld kan jag förstå, så varför måste kvinnan bli jämförd med ett tillgängligt hål som bara väntar på att bli fyllt? Som om det är det enda kvinnor väntar på, längtar efter?

Jag såg en bild häromdagen med en kvinna som står med en skylt, på skylten står det:

Bilden är lånad från trettiotreanledningar.com

Det säger lite om vad vi borde fokusera på tycker jag. Istället för att lära flickor/kvinnor självförsvar (inte för att det inte är bra utan för att det borde vara onödigt) så måste vi lära våra barn (både flickor och pojkar) att ett nej alltid är ett nej och att alla individer förtjänar respekt och att bli hörda.

Jag efterlyser bra ledarskap!

Tack Caranlachiel för tipset!!

Jag längtar inte längre

- Go’morron, go’mooorron…

Mamma nästan sjunger ut den lilla väckningsfrasen till min syster och mig när det är dags att gå upp. Första gången mamma kommer in så vaknar jag och känner lukten av nybryggt kaffe, jag älskar kaffebryggarens bubblande och lukten av det. När mamma kommer in andra gången vet jag att jag måste gå upp, åtminstone sätta mig upp i sängen annars kanske lampan i taket tänds. Promenaden mellan mitt rum och köket är kort, bara genom vardagsrummet, men så här på morgonen så känns den alltid lång. Om Müsli (våran norska skogskatt) hade varit kvar hos oss vet jag att hon skulle hoppat fram från sitt gömställe mellan spaljen och braskaminen precis när jag går förbi, för att gnaga mig i fötterna. För så gjorde hon varje morgon. Men hon finns inte längre kvar hos oss, vi vet inte vad som hände med henne. Inte mer än att hon en dag gick ut och aldrig mer kom tillbaka. Åh, vad jag önskar att det inte hände henne något utan att hon hittade en annan familj att bo hos. Jag vill inte, jag orkar inte tänka på att hon är död.

Precis som varje morgon går jag till skolan som inte ligger så långt ifrån mitt hus, skolan ligger så pass nära att det inte ens är lönt för mig att cykla dit. Och jag är rent avundsjuk på de klasskamrater som kan cykla till skolan. Om jag ändå skulle hoppa upp på cykeln skulle det räcka med fem tramptag, det också lite nedförsbacke på vägen dit, och sen skulle jag behöva parkera cykeln bland alla de andra. Jag tänker på det här nästan varje morgon när jag går till skolan, idag också. Att jag inte har så långt att det är lönt att cykla till skolan och att för varje steg närmare skolan jag kommer desto större blir klumpen i magen. Vissa dagar börjar nästan må illa när jag kommer fram. Idag är inte en sån dag, idag är en bra dag. Idag ska vi bestämma vilka lekstationer vi ska ansvara för när den årliga lekdagen kommer.

Varje år håller eleverna i årskurs 6 en ”lekdag” där de andra eleverna på skolan delas in i olika grupper och tävlar mot varandra. Vi håller i olika stationer: på en station är det frågetävling, på en station ska man hoppa långt, på en station ska man ta ett bett på ett äpple som hänger i ett snöre… På varje station får man poäng för hur bra det går, varje station har egen färg på sina poäng – plastpärlor. Och när dagen är slut så hänger alla grupper upp sina snören med poängpärlorna på en tavla och vinnarna får ett pris och en stor applåd. Jag gillar verkligen den här dagen.

Det börjar med de populäraste i klassen, de får välja stationer först. Men vi är en sån liten klass att det inte gör något och de väljer ändå sånt som jag inte är intresserad av. Det är två som gaddar ihop sig och vill ha en station ihop, vi är som sagt en så liten klass så för att göra så många stationer vi kan måste vi nästan vara själva som håller i dem. Men det gör mig inget det heller. Varken det ena eller det andra. Men de har inte riktigt bestämt sig, eller kommit överens, om vad deras station ska handla om så då får jag chansen att säga vad jag vill göra. Jag säger vad jag vill att min station ska handla om, det här har jag längtat länge efter. För jag kommer ihåg att den här stationen alltid finns med, varje år. Inte för att lekdagarna har hållits i så många år men den har ändå alltid funnit med. Fröken noterar och säger att det är bra, hon säger inte så mycket mer till någon annan heller för den delen men jag är nöjd och glad. Det är en bra dag idag.

Då tittar en av de där andra upp. Säger ingenting utan bara tittar på mig och sen på fröken. Men det händer inget och ingen säger något. På rasten efteråt kommer de fram och förklarar att min stationsidé egentligen är deras. Att det är dom som skulle hålla i den. De visste bara inte om de skulle ha något mer och det var därför de inte sa något till fröken. Jag är inte den som står på mig längre, inte så som jag hört mamma och pappa berätta om hur jag gjorde när jag var riktigt liten. Då kunde jag försvara mig storasyster med knytnävarna om det krävdes. Jag böjde mig inte för någon. Jag är inte den sortens person nu. Inte utåt. Inombords gastar och skriker jag och säger dumma saker tillbaka, precis sånna saker som de andra säger till mig.

Jag bara nickar till dem, säger att jag faktiskt sa min idé först. Att jag inte kunde veta att de hade samma idé som mig. Det är inte ofta jag står på mig, men det här vill jag ju så gärna göra! Jag har ju längtat efter det här så länge, dagen är ju äntligen här när jag får säga vad jag vill ha för station på lekdagen!

De säger inte så mycket, muttrar något och går därifrån. Nej, inte direkt muttrar något – de sänker rösterna och pratar med varandra så att jag inte ska höra vad de säger. Jag är van, det hör inte till vanligheterna att jag får vara med i något ”gäng” i skolan. Jag är inte den typen. Jag har mina kompisar, som inte heller är gängtypen och det går bra. Speciellt nu när de allra värsta personerna har bytt skola. Vi får åka in till det större samhället när vi ska börja i årskurs 7. De är där nu. Det tycker jag är bra. Och när jag börjar där nästa år kommer jag inte att se dem så mycket heller, det har min storasyster sagt. Hon säger att man har så korta raster att man knappt hinner se någon från de andra klasserna, det är bara raster långa som för att ta sig från ett klassrum till ett annat. Det tycker jag låter så spännande, att byta klassrum för varje ämne. Varje byggnad i skolan är ett eget ämnesområde: det finns ett hus där hemkunskap och slöjdämnen hålls, en byggnad för alla språklektioner, en byggnad för alla naturkunskapsämnen.

Nästa dag kommer en av dem fram till mig igen. Men jag lägger inte så stor vikt vid det, tänk att jag faktiskt kan känna så! Och då kommer det, det där som jag hatar.

- Vet du vad? Du kan ha din station för dig själv, vi behöver inte ha den. Du kan ta den. Min mamma säger att vi måste vara försiktiga med dig för du har så dåligt hjärta. Så därför får du ha den. Även om vi faktiskt var först. För vi är snälla, det är ju inte du. Vi hittar på något annat.

Jag känner hur det hettar om kinderna och bränner bakom ögonen men nej! Jag ska inte börja gråta. Jag får inte börja gråta! Jag vet inte riktigt hur jag svarar, för jag hör inte vad jag säger. Det enda jag vet är att jag inte alls är någon skör lite porslinsdocka som mamman påstår. Jag kanske inte kan springa lika fort som alla andra men jag går inte sönder om jag försöker. Det gör jag bara inte. Min station, min idé är borta. Jag måste lämna ifrån mig den. Jag kan inte ha den kvar. Jag måste visa att jag inte går sönder. Jag ger bort den. Jag vet att jag säger något om att jag kan hitta på något annat, att det inte gör något. Jag vill inte vara kvar här, jag vill bort från hela samtalet. Jag vill försvinna.

Min station, min idé är borta. Min lekdag är inget jag längtar till längre.

- Go’morron, go’moooorron…

Mamma väcker mig och min syster. Det är lekdag idag. Snart kommer mamma in igen och sjunger sin morgonhälsning och då måste jag gå upp. Idag har jag redan en klump i magen innan jag kliver ur sängen och behöver gå den lilla biten till skolan. Jag längtar inte längre.

Skillnaden mellan första och andra barnet - närheten vid sovdags

Närgångna barn är inget som jag är så där ruskigt van vid om vi säger så, inte när det gäller att sova på natten. Sebastian har aldrig varit den där som gillat att sova tätt intill oss, om det inte varit något speciellt alltså, utan han har velat ha oss nära när han ska somna istället. Så är han nu också och det är verkligen jättemysigt att ligga hos honom när han ska sova.

En av mina såna där barnsliga familjeföreställningar är att ligga och läsa massor med sagor på kvällarna till barnen somnar bredvid en. Att jag inte riktigt har orken själv just nu att läsa många och långa sagor behöver vi inte tala så mycket om tycker jag.

Hampus däremot… Vill inte ha oss i närheten när han ska somna, om det inte varit mycket under dagen eller att han är sjuk förstås, men han kommer in i perioder då han på nätterna han vill ha koll på oss. Perioderna är täta och intensiva, det känns inte riktigt som att vi hinner ur förra innan nästa går igång. Och nu är verkar vi gå in i en sån period igen.

I två nätter nu så har Hampus fått sova mellan oss, ena natten från tre (lagom då jag gav upp att försöka sova och sen kunde somna nån halvtimme innan Sebastian vaknade) och andra natten nu fick han komma in till mig direkt när han började knussla vid 21 och sen flyttas över igen till sin säng när vi annars skulle bli tre i sängen. Pust! Det är liksom i vissa sömncykler som han verkar behöva tryggheten av oss.

Det som är lite tråkigt är att varken jag eller gubben sover särskilt bra med en knubbig ångvält i sängen. Så trots att det är jättemysigt och allt det där skulle jag vilja att han kunde sova i sin säng istället. Är jag hemsk då? Jag försöker ge honom extra närhet under eftermiddagen och kvällen när vi är hemma: sitta i knät, många kramar och pussar, hålla handen och så vidare. Men det verkar inte vara tillräckligt.

Har du erfarenhet av närhetskranka barn? Vill du dela med dig? Jag skulle väldigt gärna vilja höra om andra föräldrar som har eller har haft det likadant.

För att det inte räckte med att servera hos konkurrenten?

Alltså, jag blir så trött på sånt här - okej, jag fattar att många tar det som "en kul grej" men fattar inte de att samtidigt som de gör "en kul grej" så säger de också att kvinnan är lite mindre värd? För nej nej, det är inte nog med att servera kaffe, smörgåsar och annat hos konkurrenten, han måste "klä ner" sig till flygvärdinna också. Raka benen, sminka sig och sätta upp håret.

• Sir Richard Branson som flygvärdinna för en dag

Bilden är lånad från artikeln på DN.se

Det finns hur många exempel som helst på män som klär ut sig till kvinnor och som vi skrattar åt - för hua vad roligt det är att se en kvinnlig figur bli förlöjligad! Eller hur!? Ungefär lika roligt det är att se en kvinna göra en mansfigur helt macho.

Låt oss göra en sak klar, SLUTA GÖRA ANDRA TILL ÅTLÖJE!!

Men visst... skulle det här lilla upptåget bana väg för intersexuella personer (som desutom får visa sitt jag med bolagens olika uniformer) inom flygbranschen så kommer jag vara den första som ändra uppfattning, i ett nafs!

Premiärlycka

Barnen var så uppspelta igår för att få åka till Pippi och alla de andra på ALV. Eller ja, Sebbe var uppspelt och Hampus hakade på. Jag var däremot urtrött efter en inte så helt rolig natt med mycket spring.

Så efter lite tjat (från mig) så la vi oss allihopa för att sova innan det skulle bli dags att leka like there is no tomorrow. Och som vi lekte!

Väderprognoserna hotade i början av veckan med regn hela helgen, typ den enda bra dagen skulle vara på fredagen och då var ju Sebbe "kidnappad" av mormor och morfar så jag var lite orolig för att det skulle bli kallt - men leka skulle vi i vilket väder det än var för jag hade ju lovat! Vädergudarna, eller min envishet kanske(?), gjorde oss en fin gest när det var strålande sol nästan hela dagen. Några moln som gjorde det väldigt kallt stundtals men de var som tur var få och inte så långa åt gången heller.

Premiären på ALV blev hur lyckad som helst! Lilleman slocknade som ett ljus på vägen hem med sin nya älsklingsflaska (en stor festisflaska med pip) och Sebastian kunde inte sluta prata/sjunga om Pippi (vi hann med att se två föreställningar) på hela vägen hem. Och om att han skulle ringa till farfar och berätta allt vi hittade på.

 

 

Ses vi där?

Stort samtalsämne nu på morgonen

"Råkade" säga till Sebbe att vi ska till ALV idag... Vet inte hur många frågor om Pippi som jag hittills svarat på. Det är så där gulligt irriterande så uppspelt han är.

Men nu har han stenkoll på dagens tänkta upplägg, pust! Hahahha!!

Imorgon....

Dagens, serverad på massiv furu. Ungefär som plankstek när jag tänker efter.

Bulldeg och mjöl alltså, inte ungen... Jag är väl ingen kannibal heller!

Nu får det snart vara nog!

Jag gillar verkligen inte tanken eller idén om att tvinga barnen att lära sig saker, tidigare tyckte jag att ”det är ju så man gör” men efter hand har börjat känna en allt större avsmak för det där.

Att tvinga barnen att samsova eller sova själva. Att tvinga barnen sluta med napp eller sluta äta på nätterna. Att tvinga barnen att anpassa sig efter olika normer och ”regler”.

Missförstå mig rätt här för jag är inte en motståndare mot regler eller lagar. Absolut inte! Det är grejen med att tvinga någon att utveckla delar av sig själv som personen inte är redo för som jag är emot. Och att tvinga ett barn att sluta äta på natten eller sluta med blöja eller vad som helst är inom den kategorin tycker jag. Och samtidigt som den tanken är stark i huvudet på mig är jag så sjukt le på att inte få sova en hel natt, inte ens flera timmar i sträck, för att nappar tappas och inte hittas eller att det ska ätas välling. Sjukt trött!

Jag kommer inte ens ihåg när jag sov en hel natt sist, jag har ingen aning om det rör sig om ett halvår eller två år sen sist. Minst två gånger per natt vaknar jag av att någon av ungarna gnäller eller vaknar av olika anledningar. Ska inte den ena äta eller hitta sin förbannade napp så har den andra nattskräck. Det är bara rena turen att de inte vaknar allt för lätt av varandra, trots allt skrikande och tjutande. Jag vaknar ju å andra sidan hur lätt som helst, det räcker med att hunden ligger och krafsar med tassarna i sömnen på nedervåningen för att jag ska vakna. Suck!

Men nu har jag snart fått nog av det här vaknandet på nätterna, antingen kommer jag att gå emot vad jag själv tycker och tror på eller så kommer jag att börja sova på nedervåningen med hörselproppar. På den nivån är det. Och ska jag sova på nedervåningen så får hunden sova någon annanstans.

I natt var en sån natt där jag inte ens fått sova två timmar i följd innan det var dags för någon av ungarna att gnälla, eller hunden som drömde. Jag känner mig väldigt sliten i både kroppen och huvudet så koncentrationsnivån kommer säkert inte ligga på topp idag. Jag önskar att jag kunde knäppa med fingrarna och så skulle allt nattvaknande vara som bortblåsta.

Jag önskar att jag kunde få sova en hel natt. En hel natt. Bara en natt, men hel.

Välkommen fram i dagsljuset!

Jag hoppas att du slumrat sött där under mossan, för nu lär du inte hamna där under igen på väldigt länge, du härliga stengång!

Halva stengången fram"grävd" från all mossa.
Lite kämpigt, men helt klart värt besväret!

Ursäkta min frånvaro...

... men jag har haft fullt upp att leva upp till mina ord denna helg.

Mobilen lades inne och hämtades bara vid ett tillfälle, när pojkarna bestämde att lördagsmiddagen skulle intas utomhus. Sånt måste ju dokumenteras! Eller hur!? Och att jag försökte fixa en lekdejt igår till Sebbe, som inte gick så bra visserligen, och därför kollade av mobilen lite då och då under dagen. Men den fick ändå vara inomhus medan vi var ute.

Så skönt det var! Nu var det ju bara två dagar, men det blev snabbt en skillnad i både mitt och barnen humör. Från att stå med gamnacke och glo något "viktigt" på mobilen bara en snabbis så KOLLADE jag verkligen på barnen. Och även om jag höll på med en hel del trädgårdsarbete så kunde vi leka lite under tiden.

Jag bara hoppas att det ska gå lika smidigt nästa helg, och att vädret är lika bra. För vet du vad? På torsdag öppnar ALV och första besöket är inplanerat redan till helgen!!

Niagarafall kanske är passande beskrivning?

Du vet det där som brukar hända när man sitter i badkaret och släpper ut vattnet, ja precis.. Vattnet bakom ryggen stannar liksom kvar och håller rumpan varm.

Förut tänkte jag alltid att det berodde på hur stor röv man har, att man fyller ut hela badkaret med röven och täpper till. Ja alltså, principen är ju säkert densamma MEN NU VET JAG! Att det beror på att badkaret är för smalt.

Sådetså!

Hur stort är mitt bekräftelsebehov egentligen?

Facebook, Familjeliv, bloggen, Instagram och så en hel del mms så fort vi gjort något hemma. Det är inte klokt vilket bekräftelsebehov jag har skapat mig på sistone. Och ändå känns det inte som en press, eller gör det det?

Jag lägger knappt ut statusuppdateringar på FB längre, har liksom inget intresse av att få många Tummen upp för att jag äter frukost på nygjorda frallor eller att jag äntligen slutat producera snor i sånna mängder att jag skulle kunna fylla en hel simbassäng - dagligen. Men likväl så ska jag lägga ut bilder på när jag och barnen pysslar i trädgården eller när katten har en lustig sovställning.

Hur kommer det sig?

Vill jag skryta med att jag gör saker ihop med barnen? Öh.. Borde jag inte lägga undan mobilen (det är bara den jag tar kort med nuförtiden) och faktiskt umgås med barnen i så fall??
Vill jag visa mina vänner och familj vad vi har pysslat med sen sist vi hördes av? Ja, kanske. Jag är ju själv nyfiken på vad som händer i mina vänners och familjens liv. Så kanske försöker jag pracka på andra sånt som jag själv vill se? Vardagstrots, fredagsmys och allt det där andra.

Visste du att det finns forskning på hur många minuter vi är med våra barn? Minuter...SJU MINUTER! Det är inte klokt, det handlar om minuter när vi faktiskt vistas i samma hus betydligt längre än så.

Det är det där bekräftelsebehovet - det där "sociala" livet i cybervärlden som tar tid från barnen. Sju minuter.... Det är skrämmande så lite tid som vi lägger på våra barn.

För inte så länge sen så var det någon som hade delat någons status som hade delat någon annans status (jamen, du hör ju hur sjukt det är!) om att en dag i veckan lägga bort mobilen. Att göra sig otillgänglig för "vännerna" och tillgänglig för familjen istället. Jag tror fasen jag ska anamma det, en dag i veckan helt mobil- och datalös!

Fast-då-var-det-ju-det-där-med-bilderna.... Och hur ska jag lösa det då? Som att jag inte överlever en hel dag utan att ta bilder!?

Det vore verkligen dags för mig att lägga bort datatekniken och istället ägna mig åt sandlådeteknik eller duploteknik. Är du med?

Rödavinbärsbuskegrävande och planterande!

- Kan vi dumpa av ungarna hos er när vi handlar?
- Javisst (okej, hon skrev lite till men jag har glömt vad..)

Ungefär så smsade jag och min mamma i söndags, sagt (eller skrivet) och gjort. Ungarna dumpades av hos mina föräldrar, Hampus tjurade i ungefär tre sekunder. Den tiden det tog för oss att gå genom dörren lite snabbt och stänga den.

Ja.

Sen åkte jag och gubben till en trädgårdsaffär för att kolla upp några saker (vi har vinbärsbuskar som är sjukt stora och som jag fruktar sluta bära ha ha ha... om vi inte tar hand om dem snart) och köpa lite finfint till trädgården.

Alltså är jag nu en expert i hur vinbärsbuskar ska klippas . Ja, för det var det jag frågade om alltså. En buske inhandlades för att ersätta den som... Öh, den dog. Hur vet jag inte. Ett år fanns den, året därpå var busken borta. Bokstavligt talat! Någon (haren?) hade nog ätit upp den under vintern.

Och i måndags passade jag på att plantera både blommor och buske på kvällen med barnen i släptåg. Roligast var att gräva gropen till busken. Och att ösa jord. Så pass roligt att Hampus snetände och försökte ösa ur jorden ur bunken/hinken/vad-det-nu-heter där vi planterade blommorna, när vi var klara.