Tack Barilla för att du gjort mitt val enkelt!

Efter Guido Barillas uttalande om vem deras produkter riktar sig till kan jag bara säga - Tack! Du har nu gjort mitt velande framför hyllorna med olika pastasorter betydligt lättare.  

En mindre pastasort att titta på - check!

Igår sminkparty, idag date

Jodå, du läste rätt. Jag var på ett sminkpary igår. Det är roligt med smink, det är det. Och jag gillar att sminka mig, på sättovis. Men inte varje dag. I'm to lazy!

Fick testa på ögonbrynspenna (kändes ganska konstigt med tanke på mina mörka bångstyriga saker) och nån slags håll-stråna-på-plats-borste. Lite tips på hur jag gör en sotning, sådär mörk runt ögonen som är så poppis nu. Eller var, jag är ju alltid lite efter vad gäller mode. Och så fick jag testa en sån sjukt häftig grej.

En burk, med nagellacksborttagningsmedel i. Du trycker ner fingret i skumgrejen och kör lite upp och ner så vips så försvinner nagellacket. Smidigt, inte uttorkande och det stank bara lite just när burken var öppen. (Att stå med nagellacksborttagningsmedel och bomullstussar kan ju ibland lukta en stund efteråt.)

Det kändes som att jag medverkade i en alternativ variant av American pie där huvudpersonen har sex med en paj. I min version var det alltså lilla jag och burken som fick ta över den scenen. Såatte, lite nasty och väldigt effektivt. Lite min melodi med andra ord?

Jag tror i alla fall att jag ska våga mig på ett par rejält mörka ögonskuggor för att få till en äkta sotning vid nästa festtillfälle. Och en ny kajal.

Efter att ha känt mig lite längtig efter en kompis så har hon och jag nu fått till en date och ikväll smäller det! Hujedamej vad jag längtar!!



Note to self

Ta aldrig ut något i förskott, hur säker du än är!

Speciellt inte om du har samma slags tur som finns i våran familj. Suck!

//vill-bara-gå-och-lägga-mig-under-täcket-och-stanna-där-tills-det-är-löst

Gör ett nytt försök med No poo

Jag har börjat få finnar i överflöd, jisses vad de ska ploppa upp på de mest udda ställen nu för tiden. I ÖRAT! WTF!? Varför? Bara, varför? Jaja, hur som helst så fick jag tipset om ett ansiktsvatten med blandningen äppelcidervinäger och vatten som ska kunna hjälpa mot finnar.

Har ju testat med en äppelcidervinäger/vattenblandning till hårsköljning förut som fungerat hur bra som helst mot min torra och kliande hårbotten. Så förhoppningarna är höga nu. Har även haft funderingar att återuppta den där hårsköljningen eftersom hårbotten trots mitt "specialschampoo" inte helt har lugnat ner sig sen jag slutade med det. Synd bara att det luktar apa precis när man ska skölja. Det luktar ju inte när det torkat, men eftersom jag ofta lägger mig med blött hår kan du ju ana hur min kudde luktade om natten efter att jag tvättat håret. Blää....

Hur som helst, jag ger det här ett försök mot mina nytillkomna vänner. Jag får väl igen nu eftersom jag var ganska förskonad från dem under tonåren. Finnarna alltså.

Dag två börjar nu.





The circle of leaf (life)

Det här året har gått så jäkla snabbt! Snart har jag jobbat i ett helt år, sjukt. Jag började jobba i oktober förra året. Det var både svårt och väldigt roligt. Jag var ju inte hemma lika länge med Hampus som jag var med Sebbe och en del i det är för att jag fick erbjudande om ett jobb. Jag var annars arbetslös, hade blivit varslad sommaren 2011 från samma arbetsgivare som jag har nu. Lite märkligt sammanträffande ändå.

Om jag ser tillbaka på året som gått så har det, som vanligt, hänt mycket - både på jobbet och hemma i min privata lilla sfär. Vi blev med katt, Spindelmannen. Ett tag hade vi två hundar boende hos oss, idag är det bara en hund. Efter den lilla toppen har jag inte bara en som tjatar på mig om en till hund utan två. Sebastian kan fortfarande komma till mig och fråga var Nisse (jodå, hunden heter så) är och att han vill ha två hundar.

- Orux är så ensam annars!

Och hans far hejjar såklart på.

Vi har äntligen satt ner foten och bestämt oss för att rusta upp både invändigt och utvändigt på huset för att göra det säkrare för barnen att leka ute och för att kunna duscha utan att skålla sig. Därav staketbyggande i somras och besök av tre byggfirmor förra veckan. Nu återstår det att se vad banken säger om alla våra planer. Gulp!

Efter några perioder av knasigheter så känns det skapligt lugnt i tillvaron ändå. Jag slås många gånger av att jag älskar vardagen. Inte den stressiga delen när man har tider att passa eller barnen är vrålhungriga och i luven på varandra innan halvfabrikatsmat står på bordet för att sen bara petas i. Nej, jag pratar om det andra. Stunderna när man riktigt kan uppskatta de små grejerna. När lugnet har lagt sig. Vardagen.

Det ska bli spännande att se vad resten av det här året har att bjuda på.

Familjen wraaw

Ända sedan Hampus fick sin leopardtunika har vi varit förtjusta i mönstret. Fast ja, om jag ska erkänna så var jag ju förtjust i det redan innan. Det var ju en av anledningarna till att han fick just den tunikan och inte någon annan. Och med vi så menar jag mig själv och smågrabbarna.

Tunikan är sedan länge urvuxen (buhhuuuuu!) och inköpt sedan dess är leopardmönstrade leggings till grabbarna. Ska den ena ha på sig byxorna måste även den andra ha på sig sina. De själva syskonmatchar sig när det kommer till vissa kläder hemma. Leopardleggings och rosa-med-vita-prickar-tröja. Det måste matchas.

Från och med i helgen (och tills ungarna växer ur sina byxor) kan även jag vara med i matchningen. Ett par leopardleggings inhandlades även till mig och du må tro att Sebbe blev glad när han fick se mig i dem!

En bild på familjen wraaw kommer när mina leggings fått köra ett ärevarv i tvättmaskinen.

Visste du att vissa butiksanställda måste ha handskar på sig när de plockar upp kläder på grund av alla kemikalier som finns i tyget? För att plagget ska se fins ut på galgen, inte skrynklas under transporten, inte lukta illa med mera.

Förstår du min besvikelse?

Hela våren och sommaren har jag sökt efter om Jeff Dunham har någon föreställning i sverige. Eller var som helst i skandinavien faktiskt. Men jag har inte fått någon träff. I förra veckan såg jag en annons om en tävling där man kunde vinna biljetter till hans föreställning (tror att det var i Stockholm) så jag sökte genast upp den på ticnet. Samma biljettåterförsäljare som jag hela tiden har sökt genom. Och där fanns dom! Biljetterna!

Till datumen den 24 och 26 september. Första försäljningsdatum var nån gång i april. WTF!? Varför har jag då inte fått någon träff på det under hela våren/sommaren? Nu är det ju för sent för mig att åka.

Så. Jäkla. Besviken. Och ledsen.

Jag kan väl bara hoppas att han kommer till sverige någon mer gång... Och att det då går att söka på honom och faktiskt få en träff.

Snyft...

Missa mej inte!

Du vet väl om att det går att prenumerera på min blogg via Bloglovin? En väldigt fiffig grej där du kan prenumerera på alla dina favoritbloggar (MIN!) så att du inte missar ett enda ynka inlägg. Superbra!

Klicka på bilden för att följa bloggen.

Om du inte har ett konto så skaffar du det väldigt enkelt genom att klicka på Bli medlem.

Sen fyller du i dina uppgifter och lägger till bloggarna som du absolut inte vill missa, med andra ord den här.

Lycka till!!



Fy fan vad äcklig du är! #mobbad

Hur många kan ärligt säga att de inte slängt iväg en kommentar som var menat som en rolig grej men blev helt fel? Jag vet att jag har gjort det. Kan nog inte påstå att det hänt speciellt ofta, inte heller det här med att vara spydig tillbaka. Med flit.

En av mina förmågor är nämligen att svara tillbaka med samma tonläge som jag får. Eller dialekt. Fast omedvetet. Det är inte alltid jag kan känna av läget utan hakar liksom bara på ändå. Så har det, när jag tänker efter, inte alltid varit. Av den anledningen att jag inte alltid har haft en stämning att känna av.

Men nog om det.

I olika medier har jag kunnat höra och läsa om hemska saker som hänt på olika skolor - nollningar och mobbing. Barn är barn säger en del. Och för mig är det så långt infrån sanningen som det går att komma. Vaddå barn är barn? Barn är inte elaka av sin natur. Om det är någon som är det skulle jag säga att det är vi vuxna som är elaka av naturen.

Som inte tillåter barn att vara just barn - så där nyfikna på allt. Som accepterar allt. Det är vi vuxna som sätter gränserna för vad pojkar och flickor ska tycka om. Det är vi vuxna som visar vad som är normalt och onormalt. 

Barn har inte förmågan som krävs att urskilja nyanserna när vuxna säger Gråt inte som en liten flicka. För barn är detta inget talesätt, något som man bara säger. För barn är detta sanning. Gråt inte som en liten flicka betyder alltså att små flickor gråter och det är inte okej för en pojke (som meningen oftast sägs till) att gråta på det sättet. Men hur ska en pojke i så fall gråta? Storhulkandes, i smyg eller kanske inte alls? 

Barn som mobbar andra barn har fått sitt beteende någonstans ifrån, sina tankar om vad som är normalt. Det kan vara medvetna saker som vi föräldrar lär ut eller sånt som kommer från vårt undermedvetna eller från media.

Att vara barn och sticka ut har, så länge som jag kan minnas, aldrig varit en positiv grej. Om du inte sticker ut på "rätt sätt". Som naturligtvis kan skifta från klass till klass eller från en ort till en annan. Jag var en av dem som kanske inte stack ut, men som stack ut tillräckligt för att hackas på. Inte ens i närheten av sånna hemska historier som cirkukerar inom media idag. Men tillräckligt för att det skulle sätta spår inom mig. På mig.

Det är vårt ansvar som vuxna att motverka mobbing. Gripa in där vi ser orättvisor (vilken är betydligt enklare att säga än att göra). Vägen till en framtid där mobbing är helt utesluten ser för mig ut som en snårig, gropig och nästan omöjligt igenvuxen stig. Men den finns där. Och om vi är fler som vågar gå på stigen kommer den snåriga stigen en dag att bli bredare och lättare att gå på.

• Det finns ingen mobbing på den här skolan
• Jag längtar inte längre

Vad gör du för att motverka mobbing?

På hedersord

Förra året fick jag frågan om jag ville följa med till Ullared med en kompis jobb. Jag tror inte att jag var sen med att tacka ja precis. Om man shoppar smart (inte slänger ner allt i vagnen) så kan man komma väldigt billigt undan vad gäller kläder, leksaker och om jag fattat rätt ridgrejer. Jag rider ju inte själv men det brukar vara en sån där grej som folk tar upp när de berättar om sin shoppinglista.

Det roliga med resan, så här i efterhand, var att under vägen dit berättade kompisen om en "gäst" som handlade otroligt mycket. Tog upp sjukt mycket plats i både bussen och i bagaget. Och vi var helt eniga om att ska man handla så mycket så kanske man ska ta en egen bil, för att inte ta de andras utrymme. Då är det bara sig själv man stjäl utrymme ifrån. Vi skrattade nog gott åt det hela också om jag minns rätt.

Öhm.. Vi kan säga att den lärdomen inte riktigt gick in när jag gick shoppingcrazy på julklappar.

Till mitt försvar måste jag säga att det endast är tre grejer som var skrymmande och som tog plats, resten gick att knöla ihop väldigt bra. Och om jag blir medbjuden på bussresor någon mer gång så kan vi lugnt påstå att jag kommer att lägga band på mig.

På hedersord. Lovar. Typ.

Måtte vi fått tumarna ur *pip* ordentligt nu!

Ända sen vi flyttade in i vårt hus 2006 (fasen, kommer ju inte ihåg..) så har vi talat om att renovera badrummet. Själva stommar och fuktspärrar och allt sånt där är från Hedenhös-tiden så det är ju inte direkt så att det fanns någon tvekan om en renovering.

Grejer har kommit emellan. Bilar. Barn. Och ren lathet. Och beslutsamhetsångest. Den får vi inte glömma heller.

För några vintrar sedan frös kallvattenledningen till duschen och vi fick betydligt sämre tryck i kallvattnet efter det. Det kunde vi leva med.

För några helger sen tog vattnet slut i brunnen och en massa smågrus (typ fint fint sandkornsaktigt grus) drogs upp i alla ledningar och gav oss lite huvudbry ett tag. Det kunde vi också leva med.

Men eftersom det redan var sämre tryck i kallvattnet så kan du kanske gissa vad som hände med det nu när det kom upp grus? Ja - precis. Nada kallvatten i duschen. DET kan vi inte leva med. Så nu är två byggfirmor på gång till oss för att göra offerter på badrummet. Kommer att bli en dyr historia....

Men vi är på gång!!! (Någon som har en duschkabin till övers som vi kan få överta?)

Har jag sagt att jag älskar hösten för
alla färgerna som kommer fram?

Tajming är inte hans starkaste sida för tillfället

Återigen, det är verkligen jättesött när barnen tar efter vissa beteenden från oss. Som att Hampus ibland vill sjunga "trollmor" för mig istället för att jag sjunger för honom vi läggning. 

- Ajaj puff. Ajaj puff!

Men. När klockan knappt slagit 5 på morgonen och han ligger och klappar på mig och sjunger "trollmor", då är det inte sådär jätteuppskattat om vi säger så. Jag vill nog hellre sova vid den tiden.

Det här med att alltid svara "bra"

När jag läste franska i skolan fick vi lära oss hur man ska hälsa på folk i lite "finare" sammanhang och i vardagssammanhang. Det slog mig för inte så länge sedan vad läraren egentligen lärde ut, förutom själva orden då. Hen sa att vi alltid skulle fråga och svara så här (bry dig inte om stavningen, det är ett tag sedan jag pratade eller skrev på franska):

- Ca va? (Hur mår du?)

- Ca va bien. (Jag mår bra.)

Ungefär.

Grejen är den att läraren propsade på att vi ALLTID skulle svara ca va bien oavsett vad, för det är så man säger. Med andra ord fick jag aldrig lära mig under mina fyra års studier i franska hur jag svarar att nej, idag är ingen bra dag.

För det är inte så man ska svara på frågor om hur man mår. Du ska alltid må bra oavsett om du nyss fått magsjuka och löptränar fram och tillbaka till toan. 

Bara så du vet..

Och numera så förutsätter jag att den som frågar mig om hur jag mår så vill också personen veta det. Alltså svarar jag om jag mår skit eller om jag mår bra. Och vill inte folk veta så får de sluta fråga.

Nu ska jag googla fram vad jag är sjukt trött heter på franska.

Attans att jag fegade ur på mössan, men den var både för liten (har på tok för mycket hår) och jag var för feg. Jag skulle lyssnat på dig Millis....

Har man bestämt sig så har man!

I fredags på väg till förskolan frågade Sebbe om vi kunde ta stödhjulen på cykeln för jag kan cykla på två hjul nu! Och jag lovade såklart att det skulle vi göra när vi kom hem på eftermiddagen.

Tror du att jag kom ihåg det? Nej, precis.. Men det gjorde inte Sebbe heller så det var nog ingen större skada skedd.

På lördagen sa han till sin farbror att han kunde cykla på två hjul och bad honom ta bort stödhjulen. Kan du cykla då? undrade farbror. Kort svar om jag förstod hela saken rätt - ja.

Stödhjul monterades av, mobilkameror laddades och efter knappa fem minuter såg det ut så här. (Om du klickar på bilderna till vänster så finns det en liten videosnutt.) Dagen efter behövde han inte ens nedförsbacken för att kunna starta utan cyklade runt på gården som en liten tok.

Stolt unge!

//Stolt mamma

Hur fungerar fredag den 13e för dig?

Fredag den 13e brukar aldrig vara ett bekymmer för mig eftersom jag lider av ständig klumpighet.

Går jag i sandaler och det finns en sten större än ett sandkorn på vägen är det mycket stor risk att jag halkar. Om jag går och fönstershoppar så verkar min hjärna vilja ta mig helt på orden där och brakar rakt in i fönster och glasdörrar när jag ska peka på något eller gå in i en affär.

Med andra ord är en fredag med otursnumret inget som jag reflekterar så stort över. För mig är det lite som så att det alltid är fredag den 13e.

Meen... Det min klumpighet brukar ge ganska många goa skratt också. I efterhand. För just där och då med ett vrickat pekfinger skrattar jag inte så fruktansvärt mycket om jag ska erkänna. Det har liksom blivit mitt kännetecken.

Go fredag på er!

Vad driver människor att göra sånt här?

Jag börjar kallsvettas och mår både kroppsligt och psykiskt illa av det jag hör och läser. För inte så länge sedan blev en gravid kvinna misshandlad för att hon bar burka (har inte läst, bara hört om det) och igår fick jag höra om barnet och pappan som blev misshandlade på grund av sin hudfärg.

Hur fungerar människor som gör sånna här saker? Fungerar de alls? Vad är det som har gjort deras hat så brinnande att de ser det som en självklarhet att slå ett barn, en 1,5-åring, till marken och misshandla pappan? Jag förstår inte.

Nej, det är nog fel. Jag vill inte förstå. Det gör alldeles för ont i mig när jag hör sånt här. Kan se det framför mig, se hur värnlösa mina egna barn var i samma ålder. Och tanken att göra ett barn så illa finns inte med i min världsbild.  

Hur kan ett sånt litet barn hantera en sån här händelse? Att se sin pappa bli misshandlad, sparkad på och nästan kastad över ett broräcke? Vad hade hänt med barnet om pappan inte lyckats klättra upp igen trots att de slog och sparkade på hans händer? Hade de kastat barnet också?

Var fanns alla medmänniskor? Nån ringde polisen och nån verkar ha tagit hand om barnet. Fanns det någon som försökte stoppa gänget? Skulle jag ha försökt?

Jag vet inte.

Jag mår illa.

• Pappa och ettåring mordhotade (DN)
• Pappa med son angreps i Malmö (SvD)

Vatten i knäna och vågor i håret

Hur många gånger har jag inte hört det där uttrycket? Och jag ska vara ärlig och säga att jag knappt har förstått vad det betyder. Jag gillar ordspråk, använder mig mycket av dem. Både när jag pratar och när jag skriver. En liten last på ett sätt för det kan lätt bli tjatigt.

Tror jag. Det är aldrig någon som klagat. Men jag kan känna själv ibland att Men ÅHH! Det där har jag ju sagt/skrivit en miljon gånger redan!! Menjaja... Det så jag är!

Appropå vågor i håret så var jag rejält lockig när jag var liten, sen en gång när jag var till en frisör så pratade hen så mycket att hen aldrig hörde min mammas protester och vips så åkte alla lockar av. Och det har liksom aldrig repat sig efter det. Jag var så liten att jag inte kommer ihåg det. Men efter varje graviditet så har mitt hår börjat krusa och locka sig ännu mer.

Med Sebbe i magen hade jag rediga korkskruvar i nacken. De försvann tillsammans med gravidhormonerna men lämnade efter sig ett par tre stycken halvlockar. Med Hampus hände det inte så mycket under själva tjockistiden, men efter amningen när jag fällde typ en triljon hårstån om dagen så började det locka sig ännu mer. Och nu om jag skiter i att borsta håret efter en dusch så ser jag ut så här... 

Men nästan bara i underhåret vilket betyder att om jag har utsläppt så lägger sig överhåret som en hjälm på det lockiga så att det korvar ihop till ett skatbo. Inge kul alls... Varför ska bara underhåret locka sig?

Så därför har jag, oftast, borsten i högsta hugg när jag kliver ut ur duschen. Lite kul är det ju att lockarna (eller vågorna rättare sagt) stannar kvar i underhåret mer nu än tidigare. Kanske finns det hopp om att jag får tillbaka min lockar, efter sisådär 20 år? Okej då, 25 år. Eller mer...

Oink oink oink

Hampus meddelar att hans favoritdjur just nu är: kossor, grisar och katter. För att sjunga om mest. Gissa låtarna som går varma här hemma nu då... Hahaha...

• Old McDonald had a farm
• Lille katt 

Att titta på arbetsfordon är också en STOR höjdare, så mellan varven med katter och grisar så hörs det höga rop från soffan så fort "Stora maskiner" drar igång. Vi kan säga att jag är glad att vi har dem på dvd.

I tisdags skrämde han nästan vettet ur mig när vi på väg till min syster får syn på en lastbil på vägen. Eller ja, han får syn på en lastbil och illvrålar "LATTBIL!!!" Väldigt sött, men inte lika roligt att nästan hamna i diket. Okej, nu överdriver jag. Men han skrämde mig verkligen!

Ingen radio behöver vi hemma heller, bra ju! För när inte den ena sjunger om lamm som bajsar under bord så hör jag. Iaaa iiiaaa joo - oink oink oink. Om och om igen.

Nån gång ska jag lyckas filma det! Måste bara få ett bra läge då han inte ser mobilen eller på annat sätt kan få en hint om att jag filmar. Han vet ju att jag har en app på mobilen där han kan kika på olika fordon, få höra hur de låter och så kommer en sån fin - öhh? - pedagogisk röst och berättar att det är mjölkbil eller en skolbuss. Och. Så. Vidare.

Hemlighetsmakeri med mycket tänkande

Jag tycker att jag är en person som har väldigt lätt för att uttrycka mig, jag tycker det men får ibland bevis på att - ja, att jag inte är det. En grej som är så självklar för mig som exempel är att jag älskar att hålla föredrag, om det jag kan. Om sånt jag tycker är roligt och som jag är insatt i.

Därför har jag sökt mig till arbeten där jag får den chansen. Jag tycker att det är utvecklande för min egen skull lika väl som det är lärande för de som lyssnar. För nästan alltid kommer någon i publiken, på lektionen eller i en grupp på något som jag inte tänkt på. Så att de ställer min kunskap på sin spets. Det är en av mina favoritstunder.

Jag skulle ljuga om jag säger att jag tycker det är enkelt att svara, att jag inte alls blir besvärad av en del frågor. Som när jag har förklarat något superbra, enligt mig, och någon inte förstod mig. Jovisst är situationen besvärlig och jag måste tänka om - men det är ju det som är själva grejen!

Jag hade kanske aldrig hittat den där vinkeln på ett problem eller den där speciella lösningen om jag inte tvingats till att tänka.

Att jag sen inte är världens duktigaste på att formulera mig i alla lägen - hey vem är det? Och jag lär mig hela tiden. Om hur jag kan kommunicera hemma och hur jag genom att tillämpa en helt ny tankegång kan se likheter och skillnader mellan olika saker på ett helt annat sätt. Ja, jag gillar det skarpt!

Eftersom jag inte kan skriva ut allt jag gör om dagarna, så får ni dras med där luddiga texten istället.

Simskolepremiär

Vi har alltid gått på babysim med barna när det varit pyttesmå, och jag tror att det varit uppskattat av oss alla. Men tråkigt nog så fick vi ta ett lite längre uppehåll  för ett tag sedan och nu när det kändes dags att börja igen passade vi på att kolla på andra ställen.

I tisdags var det premiär för simskola med andra ord. En riktig skola. En sån där då inte föräldrarna får vara med - ojoj, du må tro att Sebastian kände sig stor! Det kan fortfarande slå mig att han är så stor som han är, ingen liten bebis längre. Och jag tror att alla barnen blev smått förälskade i som simlärare. De följde henne med blicken hela tiden och gjorde allt hon sa åt dem att göra. Det var fint att se att hon kunde ta sig tid med varje barn trots att det bara var hon, inga föräldrar, i vattnet.

Desutom lärde hon sig alla barnens namn på en gång! What!? Jag som alltid grymt imponerad av sånt, jag är ingen sån person som lär sig så många namn på en gång. Lååångt ifrån!

Så förutom några missöden som att när jag bokade tid så sa tanten på telefon till mig att vara där nästan en timme innan (hade vi verkligen inte behövt) och att jag var enda föräldern (nästan) som var ombytt för att vara med (hade tanten också sagt) gick det hur bra som helst!

Och nästa gång tänker jag sätta mig i bubbelpoolen under lektionstiden, så jäkla gutt kommer det att vara!

Vilken toffel du är!

Skulle du kalla en man som delar på arbetsuppgifter i hemmet och som kollar med sambon/frun innan planer spikas för toffel? Gör du inte det så är du definitivt inte en av dom som umgåtts med min man på sistone.

För det har han fått höra.

Det känns lite som "ett brev på posten" att han ska bli kallad toffel för att vi försöker (nej, vi lyckas inte alltid och det finns områden som vi kan bli mycket bättre på) hjälpa varandra i vardagen. Det kan vara allt från att ta med en (eller båda eller ingen) av ungarna när vi åker och veckohandlar till att vi gemensamt kör in ved. Hjälps åt på nätterna när Hampus ska äta ( = vi är båda dödströtta för jämnan) och frågar den andra när vi vill planera in något för oss själva.

Visst låter det bra?

Som sagt, det finns vissa saker vi kan förbättra. Vissa saker som vi bara måste bli bättre på. Och andra saker där vi måste släppa taget och låta den andra komma in.

Det där sista är nog mest för min egen del tror jag.

Men just det här att vi frågar varandra innan vi planerar in något verkar vara en sån grej som folk stör sig på, att vi "frågar varandra om lov". Och jo, på sättovis gör vi det. En klok vän till mig sa:

- När du gör upp planer för dig själv, bokar du även upp den andra.

Och ju mer jag tänker på det desto mer stämmer det. Så varför blir folk så, tjaa - upprörda, över att vi frågar varandra först? Don't know. Kanske hör det ihop med mentaliteten om att mannen är familjens överhuvud (yeah, right! Det är ju barnen!) eller att när en kvinna blir mamma är hon bara "mamma" aldrig enbart sig själv efter det? Eller hör det ihop med att folk inte längre håller ihop hela livet utan alltid tänker att "det finns en bättre person för mig därute" när allt inte är rosenskimrande i förhållandet?

Ingen familj, inget förhållande är perfekt.  Vore livet perfekt, vore livet jäkligt tråkigt!



En man?



Det är en hård läxa och jag har mycket att lära

Senast i helgen sa jag att ungarna var billiga och att en annons på Blocket inte låg långt borta. Det är sånt där som jag kläcker ur mig när alldeles för många saker har gått på tok på alldeles för kort tid. När det gäller barna. Jag gissar också att många, väldigt många, småbarnsföräldrar håller med mig i tanken om Blocket-försäljningen. Hämtas mot betalning om det är riktigt illa.

Därför träffade Petras inlägg "Sälja ungarna på Blocket!?" mig klockrent! Det är inte bara så att jag skäms över mitt uttryck, jag får en häftig (stor, inte bra) känsla av att det här borde jag ju förstått. Det är ju så självklart!

Bilden är lånad från Petraz blogg En annan du.

Det finns så många saker som vi (jag) säger som bara är prat, sånt som hänger med från andras vardagstal. Blocketförsäljningen är en av de sakerna. När det kommer till kritan skulle jag aldrig kunna tänka mig att sälja barnen eller stöta bort dem med mening. Jag är såklart mänsklig och vill vara för mig själv ibland, inte bara vara mamma men det ser jag inte som riktigt samma sak. Men det kanske det är? Nej, nää.. Det känns inte så.

Ändå så säger jag det. Och det värsta av allt är att jag till och med sagt det så att Sebastian har hört. När jag varit som mest förtvivlad: ingen av ungarna vill sova fast de skulle behöva det, när jag bränt vid maten och upptäcker att de inte har några mängder med rena kläder. När allt känns hopplöst och jag inte vet om jag vill rymma eller sätta mig ner och gråta. Då, då har orden slunkit ur mig.

Ja alltså, det kan de ju göra i andra tillfällen också. Som för att beskriva en sjukt dålig dag. Men nu menade jag när jag sagt det så att Sebastian hört det. Fy, vad hemskt det är när jag ser tillbaka på det! Det är så mycket jag har att jobba med att jag inte vet var jag ska börja.

Förutom Blocketpratet är sovrutinerna en annan sån grej. Ena ungen är inne i en period då allt ska hjälpas till med, inga problem att hoppa i säng med andra ord så länge jag frågar istället för säger att det är läggdags. Men den andra. Vilka hot jag måste (nej, jag måste inte. Det vet jag. Men inget annat har liksom fungerat tidigare och därför har vi fortsatt) komma med för att det inte ska sparkas i väggen, skrikas, hoppas i sängen. Och. Så. Vidare. Senast igår kväll då jag fick hota med att plocka bort leksaker om han inte la sig ner i sängen och slappnade av.

Två minuter senare snarkade han.

Jag vet ju att det inte handlar om att han inte är trött, för det är han ju bevisligen. Och det ser jag på honom också. Det är som sagt så att vi testat olika grejer och detta är det som fungerat, otroligt tråkigt av flera anledningar. En av dem är att jag borde kunna ta mig den där extra tiden de kvällar som det strular. Om det handlar om fem minuter eller en timme borde kvitta, båda grabbarna lägger sig så pass tidigt att jag ändå har tid över för att göra något annat. Men jag orkar inte, vill inte? När klockan är slagen för sovdags för småttingarna tar även min energi slut. Och hur jag än har försökt det senaste halvåret, minst, så orkar jag mindre tjafs och ruckningar ur rutinerna än vanligt.

Sömnbrist, nya situationer som jag inte fått kläm på ännu eller om det beror på något annat vet jag inte. Säkert alltihop. Det jag vet är att det är en hård läxa och jag har mycket att lära.

Hur ofta får du chansen att ställa dig själv mot väggen för dina vanliga uttryck eller handlingar?

Mammagrisen

Jag vet, jag veet (sagt med djup röst a la Jeff Dunham), jag ska inte klaga. Det är fruktansvärt sött, och det känns också väldigt bra att han är så trygg med mig. Men hallå! Pappan i familjen är exakt lika gosig att vara med på nätterna som mamman! Ändå så gallskriks det tills jag kommer in i rummet.

Det började smått med att vi inte fick slänga saker (hewegu! då försvinner dom ju) och nu har det gått över till att nattetid duger ingen annan än jag. För det mesta. Som häromnatten, Hampus vaknar och gråter. Ropar "mamma!" och pappan går in för att trösta. Jag tyckte att mitt springande de två gångerna innan var skäl nog för att slippa en tredje.

Då kommer illvrålet. "NEJ MAMMA!"

En uppgiven pappa kommer in till sovrummet igen "Jag får inte röra honom..." Nej tack, jag hör det... Så jag går in till en snyftandes Hampus. Sätter mig på sängkanten, får en fot instucken i magfläsket och vips. Snarkningar hörs från det lilla barnet.

Sött som socker, men inte så vänligt mot sömnkontot precis. Att lägga honom i våran säng fungerar inte riktigt. Hampus får ju sin sömn, typ. Men hans föräldrar får nada. Det kan tänkas vara egoistiskt av oss att inte lägga honom i sängen då men för att kunna fungera som människa behöver jag faktiskt någotsånär som en uns av sammanhållande sömn. Faktiskt.

För ung för att vara feminist?

Fick en kommentar häromdagen som fick mig att tänka till. Är du feminist fast du är så ung?

Men går det att vara för ung för att vara feminist? Jag fick frågan om jag gillade att skriva, eftersom jag har bloggen och jag svarade att det gör jag, just nu skriver jag mycket om feminism. Mina tankar går i vart fall åt det hållet. Sen är det inte alla inlägg som publiceras, en del kastas (skrivna i ilska) och en del ligger och väntar på ett bra datum.

Jag har nog alltid betraktat mig som en feminist. Nej nu ljög jag. För ett tag, i början när jag precis fått veta att det ens fanns något som hette feminism så fick jag lära mig att det endast var för sånna som trodde på ett enkönat samhälle och så var en tvungen att vara lesbisk. Då kan jag ju säga att, nyförälskad som jag var, definitivt inte betraktade mig som feminist. Men utöver det så har jag nog alltid gjort det, tänkt på mig som feminist.

Att min utvecklig har gått från att helt styras av hur jag betraktades av andra (helst killar och absolut alltid som sexig, mystisk och allt sånt där) till att jag idag inte bryr mig över min egen knullbarhet (nåja) ser jag som just en utveckling. Att jag blivit mer medveten om olika ting som färgers påverkan på humör och bemötande eller mina egna fördomar är en naturlig del i det.

Men tanken, min fundering väcktes nu av den där kommentaren - går det att vara för ung för att vara feminist? Måste vi, behöver vi, gå igenom fasen då utseendet är bland det viktigaste för oss? Ena sidan av mig vill ropa - Ja, det måste vi! Hur ska vi annars kunna bli medvetna om hur det senare påverkar oss? medan andra sidan av mig vill slå bakut.

Jag får svårt att samla tankarna kring detta, det kanske är en struntsak för vissa men inte för mig. Det ena låter logiskt ett tag för att sedan raseras totalt av ett argument som poppar upp i tankarna.

Vad tror du, går det att vara för ung att vara feminist? Måste vi gå igenom denna utseendefixerade fas i livet för att kunna förstå "varför" senare i livet?



- Vill du vara pirat eller prinsessa?
- Pirjasessa!



Tredje veckan på jobbet...

... och jag längtar redan tillbaka till sommaren!

Fast å andra sidan gjorde jag det redan första dagen tillbaka också, så någon större skillnad från de andra måndagarna är det egentligen inte.

Hade du en bra semester iår?

Mhmm, I LOVE IT!

Barnen leker i badkaret, de sjunger och jo - leker MED varandra. Halleluja, ungefär. Springer och hämtar mobilen för att föreviga ögonblicket. Vi kan väl säga att jag inte helt hade koll på inställningarna på kameran.

Såatte...

Lyckas du också få till sånna här niceiga kort?

För att jag ä l s k a r att tvätta

Kände mig duktig, hade äntligen börjat att vika den där urtråkiga tvätthögen som bara växer och växer. Urk.. Men, ja - nån gång måste man ju ta tag i tråkiga saker också.

Börjar i små steg, vika lagom stora högar för att kunna bära i famnen. Och då händer det. Barnen börjar hjälpa till. Lägger allt i en tvättkorg, bär ut det till smutstvätten och...

Jo, blandar runt skiten så jag inte ens kan sortera ut vad som är rent från det smutsiga.

Åh, vad jag ÄLSKAR att tvätta. Men framför allt att vika eländet efteråt. 

Nu ska jag skita i att vara duktig resten av kvällen och istället ägna mig åt mitt vinglas (som dukas upp när ungdjävlarna gullegrisarna ligger i sina sängar) och allt onyttigt jag kan hitta i skåpen.

Bröllopsdagsfirande

Det är sex år sedan sa vi ja till varandra i Söderala kyrka. Stämningen var på topp, vädret var så där lagom - soligt men inte för varmt - och vi var precis omgivna av familj och vänner. Den 4 augusti var det sex år sedan. Det är lustigt hur en kan minnas smådetaljer under flera år. Men jag hoppas att jag aldrig glömmer dem. Mina egna små minnen av alla förberedelser, själva bröllopsdagen och allt det som kommit efter det. 



På bröllopsdagen. Vad tycks? Är inte min frisyr ovanligt bra för ett kyrkbesök?

Varje år försöker vi att fira bröllopsdagen på bästa sätt. Vissa år blir det mer, vissa år blir det mindre firande. Men fira, det måste vi! I år blev det en överraskningsresa till Linköping, ja alltså. Jag visste vart vi skulle och gubben visste att vi skulle iväg, det är lite svårt att fixa både barnvakt och hund- och kattvakt i smyg. Speciellt när hundvakten är en av gubbens närmaste vänner. Men han visste i alla fall inte vart vi skulle. Och jag lyckade lura honom rejält på vägen dit, fast det inte var meningen. 

- Sväng höger, sen höger igen...

Väl framme i Linköping gällde det ju att hitta till hotellet. Har jag sagt att jag gillar Google Maps? Och till deras parkeringshus. Vi kan säga att någon kartläsare var jag definitvt inte i mitt förra liv och det är heller ingen framtida karriär. Men vi fick lite sightseeing och hittade en bra bar till senare på eftermiddagen. Kanske skulle satsa på att bli guide??

Jag hade hört mig för innan om en bra restaurang som skulle passa herrn i smaken, jag hade nämligen bestämt att jag skulle fixa så mycket jag kunde i hans smak. Brukar annars bli tvärtom. Hehe... I alla fall. Restaurangen som jag fått tips om heter Texas Longhorn och det lät helt perfekt. Och var helt perfekt. Kött, kött och åter kött. Gubben var i hemmelriket! Det bästa var nog ändå när vi satt på restaurangen och väntade på att maten så satt ett par bakom oss och killen var verkligen JÄTTEmätt. Halvblundande, drömmande och precis knäpptyst. Jo, vi fnissade ganska gott åt dem. 

Och jo, vi såg nog ut så själva när vi var klara...

Jag åt kycklig, så jag åt tydligen ingen riktig mat.

Barnlediga som vi var tänkte vi slå på stort på kvällen, ja alltså... Du vet. En drink, lite småprat, dott dott dott. Vid nio på kvällen låg vi i sängen helt utslagna och kollade på film, eller ja. Han kollade och jag sov till min ljudbok. Vi småbarnsföräldrar, vi vet hur man rockar ett hotellrum - jajamensan!

Dagen efter hade jag ytterligare en överaskning till gubben, för så länge jag känt honom (typ halva livet nu) så har han velat bli rakad på riktigt. Snacka om en flux när jag hittade en herrsalong som rakade på riktigt och desutom kunde få en tid dit.

Liiite speciell stämning på stället, men trots våra öh, olikheter barberaren och jag emellan så gick det bra. Gubben överlevde, några skämt om att kalla på ambulans "just in case" gjordes och jag tror att jag har större chans att lyckas få med honom till ett spa nu än innan besöket hon barberaren-

- Det var skönt att bli så där ompysslad.

- Fy jävelen vad det där "turkvattnet" sved!

Och jag fick såklart gå hur länge jag ville inne på Panduro. Han suckade inte en enda gång och kollade på allt, A L L T, jag ojjade mig om. Bra resa det där! 

Sen åkte vi till Byggmax för att köpa plintar och sen åkte vi hem.

Titta vad jag har lärt mig!

Det har bara tagit mig en sisådär 15 år, men nu kan jag också göra en inbakad fläta! Just nu är det nog min favoritfrisyr.

Ja, förutom krisknuten då...

Stannar du när någon är i nöd i trafiken?

Vilken slags nöd talar vi då om? En trafikolycka där du kan rädda liv? En punktering där du kan hjälpa en familj att komma iväg på den efterlängtade semestern? En bil med dött batteri för att hen ska kunna komma iväg till jobbet i tid? Liftare som måste välja mellan att gå och att just lifta för att plånboken stals och de måste komma vidare?

Själv tycker jag det där är jättesvårt att avgöra, desutom brottas jag med mina fördomar varje gång en bil står vid vägkanten. Det är så att jag skäms att erkänna det, men jag stannar hellre (med mindre betänketid, om ens någon) om det är en person som ser ut som jag. 1. kvinna 2. ung 3. med/har barn osv.

Hemskt, jag veeet!

Jag stannar desutom bara (okej, olyckor kan jag inte säga något om för jag tror aldrig att jag varit först på plats när jag varit själv någon gång) när jag har tid. Vad är mänskligheten i det? Eller är det just det där som är mänskligheten - egoismen?

En morgon när jag åkte till jobbet denna vecka stod en gubbe lutad långt över motorn med huven öppen. Det var kablar och batterier överallt, nåja. Och jag vevade ner rutan för att erbjuda, åtminstone telefonen så att han kunde ringa efter hjälp. Det visade sig att bilen dött vid stoppet några meter fram och han nu försökte han få igång den med startkablar och extrabatteri (för alla har ju ett extra batteri i bagaget, right??).

Jag som kan nada om sånt där visste i alla fall att jag skulle ställa mig så att bilarna stod med huvarna mot varandra. Klappar mig själv på axeln, något har ändå fastnat av alla gånger som jag behövt starthjälp själv. En rökpuff och en start från min bil sen gick hans bil också igång. Lycka!

- Du ska få dagens ros!

Och andra liknande tackord fick jag, själv är jag lite glad för nu vet jag hur jag öppnar batteriluckan. Hehe!

Det är förvånandsvärt många som snabbt går fram till min bil, glada över att någon stannat, för att sedan backa därifrån med orden "nejdå, jag behöver ingen hjälp". Det är nog inte bara jag som har fördomar... För hey, jag KUNDE ju lika gärna varit en utbildad mekaniker med värsta verktygen i bagaget. 

Sluta skratta! 

Kvällsläsning gone cute

Häromdagen när jag skulle lägga båda barnen så bestämde de sig för att vi skulle läsa en saga i Sebastians säng, och sjunga sånger. Helst på samma gång eftersom den ena ville helst motsatt till den andra. Några sidor i en saga sen gav jag upp och började sjunga istället.

Och vad gör ungarna då?

De vänder sig mot varandra, kramas och gosar så att jag blir helt tjutfärdig.

- Älskar dig
- Essjla d

Ett riktigt sånt där Kodak-moment, då en önskar att det fanns en inbyggd kamera i skallen på en så att alla ögonblick kunde sparas. Med fotobevis alltså, för det här lär jag ju aldrig glömma!

Naw....

Sen rev Hampus Sebastian i ansiktet och Sebastian knuffar Hampus rakt in i väggen.

Syskonkärlek, got to love it!

Teknikbesviken

Förra veckan bestämde vi oss för att ta tag i tvproblemet och stack iväg till en sån där butik som säljer apparater av slaget bildskärmar för familjebruk. Blev helt till oss i brallorna när försäljaren sa att det går att surfa på apparaten. Fatta, ni kan vi lägga oss i sofforna båda två och vara osociala tillsammans istället för framför två pytteskärmar till mobiltelefoner. Att vi har olika smak i filmer kvittar - vi kan ju glo på storbild nu ju.

Tänkte vi.

Ha! HAHAHA! HA! Sen när har den här familjen tur i tekniska prylar? När vi kom hem från den strålande affären hade vårat internet gått sönder. Blir lite förvirrad nu när jag räknar dagarna, kanske var vårt internet redan trasigt sen veckan innan. Hmm.. Och kunde därför inte testa teorin om att vara osociala tillsammans.

Inväntar bredbandets krafter och vips så blinkar och lyser det bara grönt på våra mackapärer till internetfördelare. Och vad händer?

Jo.

Apparaten som inhandlades med stor förtjusning har inget stöd som gör det möjligt att surfa!

Jag tror att jag skrattar ihjäl mig!! Eller inte. Åh, vad jag älskar min familjs tekniska otur tur.

Osociala tvåsamhetskvällar ställs in till förmån för total osocialhet på två våningsplan.

//nöjd... not.



En ny fas i livet måntro?

Det verkar som att Hampus kommit in en ny sån där underbar fas i livet. Egentligen är han med sin personlighet en liten äventyrare tror jag, är inte rädd för att testa nya saker utan blir snarare arg om vi inte går in i en grotta (på ALV alltså, skulle aldrig våga att gå in i en själv ute i skogen själv med barnen) eller när han inte får gå iväg själv för att inspektera andra sidan av affären.

Nu, är han visserligen lika äventyrlig men inget får försvinna för honom. Det är som att den där separationsfasen (är det vid åtta månader den brukar komma annars?) slagit till med full kraft. Jag får inte lämna rummet, inte slänga skräp eller ställa undan grejer i skåpen innan minigrisen börjar yla och bli förtvivlad.

Hjärtskärande gråt. En otroligt sorgsen blick och många kramar senare kan han bli sitt glada jag igen.

Och det är nästan bara när jag är själv med ungarna som han gör så här. Why?

Jag har inget minne av att Sebbe höll på så här vid ungefär samma ålder. Så jag var liksom inte alls förberedd på det.

Har du en tvååring som beter sig på liknande sätt?

Snaaaaark

Under vissa perioder är min trötthet så sjuklig att jag nog egentligen är en fara i trafiken. När jag tänker lite på saken är jag faktiskt förvånad att det inte händer fler olyckor i morgontrafiken när alla trötta människor ska till sina arbeten än vad det faktiskt gör.

Vem fan tar en bild på mig så här tidigt på morgonen?

I morse var en sån där dag då jag tror att halva kroppen stannat kvar i sängen. Huvudet speciellt. Eller så var det någon som fyllde mitt huvud med seg sirap i natt. Tankeverksamheten är definitivt inte på topp om vi säger så.

Varför ska en del barn (speciellt mina just nu) envisas med att gå upp så tidigt på morgonen? Och varför ska den ena delen av de där barnen envisas med att fortfarande äta på nätterna? 

- Mamma, älling!! 

Jag vet att jag sagt det förut och här kommer det igen, ska jag tvinga honom att sluta äta på natten eller ska han få sluta när han själv är redo? Stora frågor som rör sig i huvudet på mig just nu. Jag vet ju av erfarenhet att de slutar med sånna här saker när de själva är redo och att bara för att han slutar med välling på natten så betyder det inte per automatik att han kommer att sova hela nätter. Det gör han redan idag, ibland. Och med hela nätter räknar jag också in när nattmålet inte är fören efter fyra på morgonen.

Jodå, det gör jag. För äter han mellan fyra och fem på morgonen så somnar han om en bra stund till. Är det efter fem han vaknar så är dagen igång. Oavsett vad vi gör.

Det är så att säga ett sånt där beslut som kan kallas Pest eller kolera.

Min dag kommer nog att sluta så här, som jag känner nu...

Handlar du second hand/begagnat?

Fyndade overaller och ett regnställ häromdagen. Till knappa priset av en av de där overallerna i nypris fick jag hela bunten. Så jo, jag är väldigt nöjd.

Jag är inte så där så att jag måste köpa nya saker till barnen. I början var det för att vi helt enkelt inte hade råd att lägga ut alla de där pengarna (kunde inte ungen slutat att växa ett tag!?) och sen var det faktiskt är väldigt smidigt. Det finns såklart kläder och grejer som jag helst inte köper begagnat, men den högen blir allt mindre känner jag.

Och självklart ställer jag krav på det jag handlar oavsett om det är begagnat, eller second hand om det låter finare, eller om det är nytt från affären. Det får inte vara trasigt så att funktionen med saken eller klädesplagget inte fungerar. Men om några knappar är nötta i färgen (som på Hampus nya overall) spelar liksom ingen roll.

Barnen blev så glada över sina nya kläder att de skulle ha på sig dem på vägen till förskolan.

- Är du inte varm Sebastian?

- Jo, lite varm. Men det betyder att overallen fungerar mamma!

The book thief av Markus Zusak

Av en händelse fick jag syn på den här boken, The Book Thief, när jag kollade efter helt andra böcker på Storytel. Jag använder Storytel i mobilen och lyssnar på böcker till och från jobbet och på kvällen i sängen. Väldigt smidigt. Finns inte så mycket att klaga på om Storytel förutom utbudet och att den ibland klipper bort sista minuten i böckerna. Hur som helst. Jag ramlade in på boken och tyckte att den lät lite intressant. För inte så länge sen läste jag ju Vibeke Olssons Molnfri bombnatt och kom att gilla historien om vardagen under andra världskriget.

När jag läste om The Book Thief  första gången så förstod jag inte helt vad den handlade om, jag var trött och det stod på engelska (jag hade gett mig fan på att lyssna på en engelsk bok någon gång) men den lät ju intressant så den fick det bli. Och om jag är glad över det? Oja!

Boken handlar om Liesel Meminger och hur hennes öde under andra världskriget fångade själva dödens uppmärksamhet. Hittade en bokshop som presenterade boken så här:

"It's just a small story, really, about among other things: a girl, some words, an accordionist, a Jewish fist fighter, and quite a lot of thievery..." 

Precis så går det att sammanfatta boken. Men jag måste också slänga in (vet inte om det syns så bra på bilden) texten från omslaget, för även det berättar en hel det om boken. Och just de orden fick mig att fastna för den, den där sena kvällen.

"An incredible novel told by the darkest storyteller of them all..."

Boken berättas av Allan Corduner, ett för mig helt okänt namn, men när jag söker på honom har han medverkat i en mängd produktioner som jag både har sett och hört. Jag borde känna igen honom tycker jag, men an någon anledning så gör jag inte det.

Det hänger så mycket på själva uppläsaren, om boken är bra eller inte. Kan berättaren göra röster och ge karaktärerna liv eller läser de bara texten rakt upponer? Allan gör ett fantastiskt jobb enligt mig. jag har sett recensioner som säger att de inte gillar hans tyska förvrängda dialekt, att den inte låter verklig. Men det var inget jag tänkte på ett dugg.

Jag har bara blivit så här förälskad i en bok EN gång tidigare. Och jag har ändå läst en hel del böcker tycker jag. På vilken skala som helst ger jag denna högsta betyg. Jag kommer definitvt att köpa boken för att även kunna läsa den själv samtidigt som det inte är helt omöjligt att jag även köper ljudboken för att lyssna på den igen.

Den är sorglig, den är hoppfull, den får en att tänka till, den har humor, den är kärleksfull.

Den kommer även som film under 2014...