Spindelmannen är borta

I måndags kväll knackade en kvinna hemma hos oss, med andan i halsen frågade hon om vi hade en rödrandig katt.

- Ja, Spindelmannen säger jag och pulsen skenar iväg.

Jag hinner tänka så otroligt många tankar på bara den korta sekunden det tar för henne att förklara att det sitter en liten rödrandig katt på vägen, som hon tror har blivit påkörd. Hennes dotter (?) sitter hos katten när vi kommer fram.

Spindelmannen var troligen på väg hem när han blev påkörd, det var vid den här tiden han brukade vilja komma in om han ville sova inne.

När han ser mig försöker han ta sig till mig, men kan inte röra rumpan utan hasar på framtassarna. Jag får in honom i huset och ringer till min man som skyndar sig hem.

Vi får en stund på oss att kela. Jag klappar och gråter. Höjer värmen i rummet för att han inte ska frysa. Han darrar så mycket. Och andas så konstigt. Det syns tydligt att han har mycket ont.

Min man kommer hem och förbereder sig. Hundarna som i vanliga fall blir helt tokiga när han gör liknande förberedelser anar att något är på gång. De blir först upprymda men när han och katten går ut genom dörren blir de helt tysta. De vet.

Att somna den kvällen var både svårt och lätt. Svårt att få tankarna på annat men efter all gråt är orken inte den bästa heller.

Morgonen därpå bubblar känslorna upp igen och jag ville verkligen inte att alla skulle fråga varför jag var helt svullen och rödgråten. Jag lägger upp en bild från några kvällar före med texten att Spindelmannen är borta och tänker att då kanske inte alla frågar.

På det sättet är sociala medier bra att ha. Personen som förstår mig bäst på jobbet pratar såklart med mig om det som hänt, men de andra verkade förstående och sa inget. Det här är första gången jag kan återberätta det som hänt utan att tvinga tillbaka gråten. Det gör fortfarande ont att berätta och otroligt ont att tänka att han inte kommer hoppa upp i fönstret i dörren något mer för att komma in.

Spindelmannen var älskad från första stund. Med alla sina tokigheter och bus som att äta matrester i slasken. Jag önskar att det hade funnits mer vi kunde göra. Jag tänker varje dag på allt vi kunnat göra annorlunda, men jag vet att han inte hade kunnat få samma liv tillbaka efter det här. Att vi valde rätt. Det gör det inte ett dugg lättare just nu. Jag önskar att han hade kommit hem några minuter tidigare eller valt att jaga hela natten som han gjorde så ofta. Men jag kan inte välja det i efterhand.

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman

Jo alltså... Det här är en väldigt speciell bok. Som måste läsas utan några "men så där fungerar det ju inte" eller  "det där är ju omöjligt". Släpp det, bara släpp - för du får ut så otroligt mycket mer av boken om du gör det.

Bildkälla: Adlibris

Andrew Kaufman är en kanadensisk författare som skrev den här boken mitt under sin egen bröllopsångest. Det här var hans sätt att bearbeta det som hände omkring honom.

Två gånger började jag på den här boken. Första gången hann jag tänka "men vad ÄR det här för konstig bok!?". Jag var stressad, jag ville ha något lättsamt att läsa direkt efter en tyngre bok. Det blev inte så bra..

Andra gången, kort därpå. jag började med boken. Eller fortsatte rättare sagt, jag hade ju bara kommit några minuter in i boken så jag började inte om från allra första början. Hur som helst, då var jag mer mottaglig tror jag. Jag började se liknelser med mina egna vänner, mitt eget sätt. Sättet Andrew beskriver det här med att vi bär vissa personer, våra kärlekar, inom oss och hur de påverkar oss.. Det var otroligt att läsa. Visst, det är mycket överdrivet i boken det tänker jag inte ljuga om. Men det överdrivna är inte fiction det är verkligheten som drivs till sin spets.

Med boken i bakhuvudet skulle jag vilja säga att vi alla är superhjältar på vårt egna lilla sätt, en del av oss hittar vår kraft, en del uppfinner kraften och en del är helt vanliga.

Jag älskar den! Och jag kan liksom inte sluta tänka på vilken min superkraft är!


Om du lyssnar på boken, se till att hänga kvar i slutet för Andrew blir intervjuad av det svenska ljudboksförlaget. Väldigt intressant och det tog boken till en helt annan nivå.

Handlingen då? Så här skriver Adlibris:

Alla Toms vänner är superhjältar, med olika superkrafter. Tom har till och med gift sig med en superhjälte, Perfektionisten. Men på deras bröllop blir Perfektionisten  hypnotiserad av sin ex, Hypno, att tro att Tom är osynlig. Inget han gör kan få henne att se honom.

Sex månader senare är Perfektionisten säker på att Tom har övergivit henne, så hon är på väg att flytta till Vancouver. Hon planerar att använda sina superkrafter för att hela sitt krossade hjärta.

När hon kliver på planet vet hon inte att Tom finns vid hennes sida. Han har bara till dess planet landar på sig att övertyga henne om att han är där, annars kommer han att förlora henne för alltid. Alla min vänner är superhjältar är en hjärtskärande och rolig hyllning till kärleken.

Den liknar inget annat du läst.

Varför ska det vara så svårt att kalla sig feminist när tankarna redan finns där?

Det finns mängder med ord som betyder olika mycket för oss, en del ord väcker avsky direkt medan andra framkallar härliga minnen. Vi lägger helt enkelt olika slags vikter kring ett ord. Ett av dem är "feminist" eller "feminism".


Många deklarerar högt att de minsann inte är en feminist eftersom deras bild av en sådan är en kvinna med håriga ben och armhålor. Hon är desutom osminkad och ser allmänt trött ut (för det gör kvinnor utan smink). Hon tar varje chans hon får att trycka ner män och tror att alla män vill våldta  henne. Men hon förstår heller inte att ingen man vill ha henne eftersom hon är så jävla ful. Och att hon skulle ordna till sig om hon bara fick lite kuk. Eller..? Har jag fel?

Men vi glömmer de där "smygfeministerna". Föräldern som vill att dottern ska ha exakt samma förutsättningar som de andra barnen i hennes älskade sport. Brodern som önskar att syskonet ska kunna leva ut sina karriärsdrömmar utan att mötas av fördomar. De som inte kan drömma om att behandla personer efter kön utan ser det som en självklarhet att de ska bahandlas som människor. Men som vägrar att kalla sig feminist eller stå upp för vad de tycker - för att inte bli utstötta själva, för att det där skämtet var nog lite roligt ändå, för att det är enklare att komma på ursäkter än att hålla fast vid en avvikande åsikt.

Vi glömmer. Och förtränger. Vi glömmer bort att det inte finns några fack att stoppa personer i. Inte på riktigt. Det är något som vi fantiserat ihop för att göra det lite enklare. Lite bekvämare.

Inte tänker jag sticka under stolen med att det är jätteskönt att veta vad en person står för genom att bara kika på kläderna - jag vet exakt hur jag ska och inte ska agera. Vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Och jag vet vad som förväntas av mig. Och det är såklart jätteskönt.

Men det är också otroligt orättvist.

Feminismen står och stampar enligt min känsla eftersom allt fler är trötta på hela den här grejen. Det var roligt att sticka ut lite förut, vara den som provocerade. Vi kunde se orättvisorna mellan könen och inom könen men vi har också så djupt rotade värderingar om hur en man är och hur en kvinna är - så kanske har de där feministerna inte något att komma med, det är ändå en skillnad mellan könen.

Och jag undrar om vi skulle rada upp skillnaderna mellan könen, hur skulle den listan se ut? Vad gör vi med dem som hamnar mittemellan? Vad gör vi med dem som byter sida helt?

Om vi gör en lista på skillnaderna så som vårt samhälle ser på saken just nu tror jag att många av oss skulle känna oss väldigt udda. Den allra enklaste tanke vore då att medge att vi är alla individer och har våra egna intressen, vissa är inlärda och vissa är det inte - att vi är alla människor som betyder lika mycket och ska växa upp på lika villkor för att utveckla oss själva. Men jag tror heller inte att det är så många som kommer att medge det, för då skulle de samtidigt medge att de tror på jämställdhet. Att vi är alla lika mycket värda oavsett ursprung, kön, sexualitet och så vidare. Och då skulle de också vara feminister.

Bildkälla

Och att vara feminist är som sagt något farligt...

Lite lyssnartips...

Det tar tid att låta sig lära, tack för att du har sånt tålamod med mig!

Jag tror att många föräldrar går in i rollen med tankar som "jag ska inte göra som mina föräldrar" eller "jag vet exakt hur jag ska göra i den och den situationen". Jag tror också att många föräldrar upptäcker efter ett tag att det är sjukt svårt att stå fast vid de där tidigare tankarna.

För mig är sovrutiner en sån sak som jag helt har fått ombestämma mig inom. Och tillåta mig själv att lära om. H e l a   t i d e n. Jag har ju nämnt tidigare att böcker är en stor grej för mig, men jag har också upptäckt att de här första böckerna typ mellan pekböcker och riktiga kapitelböcker är dödens tråkiga. Det är nästan så att jag gör vad som helst för att undvika att läsa samma bok femtioelva gånger på raken flera kvällar i rad. Jovisst går de över snabbt, men fy vad tråkiga! Hur som helst, det var inte det jag skulle säga.

Eftersom jag har barn som är otroliga på att känna av sinnesstämningen hos mig och agerar därefter blir det såklart så att när jag är på dåligt humör.. ja, då gör de lika dant. Eller kanske inte helt lika men de beter sig inte som vanligt och blir mer uppskruvade, så kan vi nog säga.

Härom kvällen var en sån kväll. Hade haft en jobbig eftermiddag på jobbet, barnen härjar (fast egentligen inte, det kändes mest så bara) och till slut får jag nog. Betedde mig själv som en treåring (INTE mitt finaste ögonblick, nej) och barnen slutar såklart att härja. När jag efter en stund går in och säger förlåt säger min äldsta son något som får mig att helt tappa bort mig.

Han frågar om det blev för mycket i mitt huvud, att det är okej och att det är bra att gå undan när det händer. Han berättar om när det hände honom senast.

Min son på fem år lär mig så otroligt mycket om mig själv och livet. Att mitt sätt inte alltid är det allra bästa sättet. Att det alltid finns tid att lära om. Att det också tar tid och en stark vilja för att låta sig lära om.

För allt det här är jag så otroligt tacksam. Jag hade inte alls räknat med att barnen skulle lära mig minst lika mycket som vi ska lära dem. Innan jag kunde tillåta mig själv att tänka det här var vardagen mycket mer kantad av tjuriga stunder, men nu.. När jag tillåter mig själv att verkligen lyssna så märker jag hur mycket de har att ge oss. Så mycket som vi har glömt bort under tiden vi växte upp. Det är ganska sorgligt att lämnar sånna här grundläggande saker bakom oss när vi blir större.

Mina allra bästa lärare 

Vad svarar jag på det egentligen?

Jag bor lite avsides, lite lantligt och även om jag har en hel del grannar så är de inte så nära som i ett radhusområde. Jag trivs och som alla boenden finns det för och nackdelar. Just nu väger de ungefär lika tungt mot varandra. Men det känns inte som något jag vill ta upp här. Hur som helst har du kanske en bild av hur jag bor nu. Som en skogsmulle. 

Under en pratstund med en bekant fick jag kommentaren "jag skulle inte vilja byta med dig" och jag blev så paff. Jag har hört det förut och tycker att jag alltid har kunnat svara men inte den här gången, för det slog mig - vad SKA jag svara på något sånt?

- Nej, och jag skulle inte vilja byta med dig! Vilken tur att vi inte är sambos.

- Ja, jag vet att vi bor jättekonstigt i dina ögon och jag lovar att bättra mig till nästa gång ämnet kommer upp.

- Ja, det kräver ju lite mer planering med handling och annat att bo så här. Men å andra sidan gör jag färre onödiga köp.

- Jag visste inte att du ens övervägt att byta med mig, intressant att du nämner det!

Hur jag än svarar så blir det lite ursäktande och det känns bara så falskt. Jag trivs med hur jag bor. Det finns vissa saker som jag skulle vilja ändra på, ja absolut det finns massor faktiskt. Men jag har faktiskt en gång valt att bo så här för att det lockade mig. Måste jag då ursäkta mitt boende för alla som inte förstår?

Jag har bott i lägenhet och skulle inte vilja bo så igen om jag har ett val. Det betyder inte att jag skulle säga till de som bor i lägenheter att jag inte skulle vilja byta med dem. För just de personerna kan det ju vara himmelriket att bo precis just där, precis just så. Vem är jag som klankar ner på det i så fall. 

Det finns frihet i så många olika slags boende, tänk om det fanns fler som ville inse det..

Vad är det folk inte förstår?

I mitt valdistrikt är SD nummer två i ordningen av flest röster till riksdagen. NUMMER TVÅ! Jag mår illa när jag tänker på den framtid som mina barn kommer att växa upp i. För jag tror nämligen inte att deras stöd kommer att minska, snarare tvärt om.

Det finns ett stor missnöje över en hel del i Sverige och invandringen är en av de punkterna. Men vad är det folk inte förstår?? Det kvittar om vi stänger grindarna, det handlar inte om antalet personer som söker sig hit (många på grund av politiska skäl). Det är inte antalet som vi ens bör diskutera. Om vi kan få ett bättre system på att ta hand om de som behöver: äldre, människor från andra länder, barn och alla andra utsatta grupper tror jag inte att det där pariet kommer överleva särskillt länge.

Är vi så jäkla rädda för olikheter eller vad är det frågan om? Tror vi på allvar att invandrare kommer hit och tar våra jobb? Vill vi inte tro på att personen som är bäst lämpad för jobbet också får det - oavsett ursprung, hudfärg eller sexualitet? Tycker vi att vi är så jäkla mycket bättre än alla andra och samtidigt är livrädda för att utmanas att vi hellre bygger upp stenmurar än utvecklar oss och bygger ett samhälle som vi kan vara stolta över?

Ser inte folk att vi lika gärna med de här två valen bakom oss kan hamna i en situation som Tysklands 1930-tal? Tror du att jag överdriver? Det gör jag faktiskt inte. Andra världskriget startade inte 1939 bara pang på. Det var inte någon som bestämde sig för att "hey, skulle det inte vara roligt att kriga lite" och började med en massiv utrensning av männikor som föddes annorlunda, hade en annan politisk åsikt eller religion. Det började i en liten skala, ett litet missgynnesparti som växte sig starkare och starkare på grund av människors rädsla för olikheter. Och partiledarens otroliga förmåga att engagera människor.

Låter det bekant nu då? Precis.

OM vi stänger/begränsar invandringen, vad är då nästa steg? Ett parti söker sig alltid till utveckling. Vi har redan fått höra att det finns planer på att utvisa kriminella, att familjerna till ensamkommande barn inte ska tillåtas komma in och så vidare. Jag undrar - vad är nästa steg?

Om jag har några läsare som röstat på SD, tänkte du alls på vad ett större mandat i riksdagen skulle innebära för framtiden? Skit i att ROT- och RUT-avdragen kanske slopas om du röstar på ena eller andra paritet, det handlar bara om trivsel för oss själva. Det jag pratar om handlar om människoliv.

Snälla, säg vad det är folk tänker när de röstar på de här partierna för jag förstår verkligen inget av det.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Bild från adlibris.se

Igelkottens elegans är skriven av Muriel Barbery. Innan igelkottens elegans gavs ut skrev hon Smaken, som handlar om samma hus i Paris under samma period och så klart med samma personer. Jag blir lite fascinerad över hur en författare kan väva ihop flera böcker på det viset. Okej, nu har jag inte läst Smaken ännu men det låter himla härlig.

Uppläsare till Igelkottens elegans är Kerstin Andersson och även om jag i början tyckte att tempot var segt och språket svårt var hon perfekt som uppläsare. Bland Paris gyllene kvarter med sina klasskillnader.. Det blev så bra och det var otroligt lätt att leva sig in i miljön efter ett kort tag.

Jag erkänner, jag försökte läsa boken en gång innan jag verkligen läste ut den. Fastnade på språket. Det är en hel del fina ord som jag kanske borde ha haft koll på men det hade jag inte och jag kände mig dum första gången när jag inte fattade så mycket. Men så som några vänner pratade om boken kände jag att jag bara var tvungen att ge den en ärlig chans. Och efter ett kort tag så gav känslan med sig och jag började suga åt mig orden istället.

Det är ett otroligt vackert språk, fint målade omgivningar utan att ge eller skala av för mycket för fantasin.

Om jag säger att jag inte blev känslosam under tiden jag läste boken skulle jag ljuga så att min näsa skulle räcka ända till månen. Boken väckte en del tankar och känslor hos mig som jag inte riktigt hade räknat med och även om jag grät i slutet (så pass att min svärmor gav mig en lite underlig blick) skulle jag inte vilja ha de ogjort. Jag kan ibland känna att böcker som får mig att vilja kasta ut den genom fönstret eller gräva ner den eller sluta läsa den bara för att den inte ska ta slut, blir lite för mycket. Och det trots att jag nästan alltid letar efter böcker som berör mig på olika sätt.

Hos Adlibris står det så här om boken:

Igelkottens elegans är en varm och intelligent berättelse om två kvinnor. Båda bor i en fastighet i Paris välbärgade kvarter. Båda döljer sina talanger för omvärlden.

Tolvåriga Paloma Josse är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.

Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild, den vresiga och obildade portvakten med få intressen bortom katten och skräniga teveprogram.

Renées och Palomas vägar korsas när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.

En grej som stör mig onödigt mycket

Kollar på serien "24". Tycker att den är bättre än förväntat. Lite förvånad över det faktiskt. De har fått ihop rörigheterna ganska så bra liksom.

Men.

Och det är ett stort jävla MEN.

För att nu ha kommit 15 timmar in i en serie som ska utspela sig i realtid, alltså 1 timmes programtid är 1 timmes handling. Det blir inga tidshopp till nästföljande dag eller så i serien.

INGEN - verkligen ingen har gått och skitit i serien ännu. Och bara tre kan jag räkna med har kissat.

För att vara en serie i realtid har de minsann inte säknat med de där mänskliga behoven.

Jag är lite besviken och jag stör mig onödigt mycket på det där, nu försöker jag ju mer lista ut när någon går på dass än vem som är skurken.

Det går nog att säga att jag blev kuvad

När de som kände mig som barn möter mig nu skulle jag kunna tro att de blir lite förvånade över hur min personlighet ser ut idag. Det går lätt att påstå att jag inte direkt är mig lik från den tiden jag menar, förskoleåldern och innan. Ganska liten alltså. Men min vilja var allt annat än liten kan jag lova.

En sak som är så rolig nu är att jag har två väldigt viljestarka barn, något som min man gärna stoltserar med att de brås på honom. Och jo - han var (förlåt - ÄR) också väldigt viljestark men vi var det på två helt olika sätt. Han och jag alltså. Vi kan säga att jag var en duracellkanin jämfört med honom och för er som känner oss båda - det säger liksom inte lite att jag gör den jämförelsen...

Skillnaden mellan min man och mig är att jag blev kuvad (jo faktiskt!) som liten och tappade all min viljestyrka på just det planet. Visst var jag envis, bortskämd som alla småsyskon tenderar att bli och jag hade ett jäkla humör även efter den här tiden. Men det där råa var borta.

På ett sätt kan jag känna att jag är tacksam för det, alla händelser i mitt liv har ju format den jag är idag. Och även om jag vet att jag har en del att jobba med så trivs jag med mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. I alla fall inte vad jag kan komma ihåg.

Men på ett annat plan så kan jag inte annat än känna avsky mot den här tiden, hur vuxna människor kunde bära sig åt på det sättet. Idag skulle jag aldrig acceptera beteendet!

Jag klandrar ingen. Eller möjligtvis de dumma asen som tryckte ner mig, men det känns inte helhjärtat som avsky och jag vet inte vad jag kan kalla det istället.

Ett av mina barn är sin mor upp i dagen. Det är ingen lätt situation för någon av oss, det kan jag definitvt inte påstå. Och en av mina värsta farhågor är att någon ska slå den här råa, härliga och otroligt jobbigt bra egenskapen ur honom. Att det står utanför min makt att skydda honom. För att jag inte kan vara med jämt. Och vad skulle jag för den delen kunna göra? Jag är inte den där starka personen som kan sätta hårt mot hårt i alla nödvändiga situationer. Sånt måste jag träna på. Det tar flera onödigt jobbiga situationer innan jag kan känna att jag reagerar tillräckligt snabbt och på ett bra sätt.

Att han är så lik mig gör också att jag har ett litet större överseende än vad andra kanske har. Jag känner hur konflikterna om att vara självständig men samtidigt liten tär i hans lilla kropp. Hur orättvisor gnagar i huvudet medan tankarna snurrar i en otrolig hastighet. Jag känner allt det där som om det vore inom mig själv.

Gör det mig till en förstående mamma - ja.
Gör det att jag hanterar varje situation bra - absolut inte.

Men det gör att jag kommer att kämpa så gott jag kan för att han ska få vara sin egen person.

Kärlek är..

.. att prata störtfloder av kvinnlig karaktär med en vän.

Nu är det min tur att växa upp

Jag vet inte hur många tankar och idéer jag hade om föräldraskap innan jag fick barn, så här i efterhand kan vi ju säga att många av min "brillianta" idéer har gått i kras. Lite i taget harjag fått omvärdera mig själv. På gott och ont.

Jag trodde till exempel inte att jag var så beroende av sömn som jag tydligen är. Har så länge jag kan komma ihåg aldrig sovit hela nätter utan vaknar titt som tätt för att kolla klockan, lyssna efter ljud eller bara vända mig om. Såklart tänkte jag ju att det här med att bli väckt om nätterna inte skulle vara en så stor grej - jag hade ju a l l t i d vaknat om nätterna. HA HA HA... Får jag inte tillräckligt med sömn kan jag ju gå bärsärkargång på kaffemaskinen som inte spottar ur sig kaffet snabbt nog.

En annan sak som jag trodde, verkligen var övertygad om, att jag skulle klara galant från första stund är det här med att ge barnen utrymme för att växa. Alltså att de får lära sig att klara av saker i sin egna takt och att jag inte skulle vara över dem som en hök. En bula är ju bara en bula och så vidare. Självklart skulle ungarna få klättra i träd och klippa med saxar (under bevakning förstås om det är någon som tvivlar) eller vara med och laga mat.

Okej, klättra i träd går an.

Är livrädd för saxar och är såååå glad att de får lära sig grunderna på förskolan innan jag ger dem tillåtelse hemma.

På sin höjd fixar jag att de tar fram saker åt mig vid matlagningen. Är ju rädd att de ska bränna sig, skära sig, ramla över spisen, ramla ner från bänken.

Japp, jag är en "hönsmamma".

Men! De goda nyhetera är att jag har två otroligt viljestarka barn som inte ger sig i sina försök att lära mig växa upp. Undan för undan kan jag också släppa taget om deras bebistid när de var helt beroende av mig för att ens kunna vända på sig.

Och igår kunde jag bocka av ytterligare ett framsteg, både för mig och småttingarna. Nämligen att det är tillåtet att umgås även efter läggdags, så länge det är lugnt tempo. Barnen ville sova hos varandra och vi bäddade åt båda ungarna i en av sängarna, högläsning en stund och sen fick de sköta sig själva.

I hela 20 minuter (!!!) sjöng de för varandra (nåja, den ena mer än den andra), läste sagor för varandra (jakttidningar) och frågade varandra om den andra hade somnat ännu. Det bästa av allt? Jag kunde hålla mig därifrån!

När de började leka lite för vilt fick jag visserligen avbryta och lägga dem i varsin säng igen, men jag är stolt över mig själv. Jag är otroligt glad att de fick en sån mysig stund ihop och jag är väldigt tacksam för att de har sånt tålamod med mig. Det kan definitivt inte vara lätt att lära mig att växa upp!

Äntligen va väntan över och glädjen var så stor!

Ojoj - som han har längtat! Och tjatat. Och frågat när det är dags. Och varit ledsen när han inte fått följa med. Och. Så. Vidare. 

Till vad undrar du kanske? Jo, till simskolan. I lördags var det nämligen premiär för min minsting att börja på simskola. Han har visserligen gått på babysim när han var bebis, men eftersom vi inte fick i ihop det varken i tid eller pengar kunde han bara gå nån termin eller två.

Det är ganska tidigt på morgonen som han ska vara där, och jag fick såklart väcka honom. Är det någon gång ungarna tar sovmorgon så är det ju när vi har tider att passa på annars lediga dagar. Slår liksom aldrig fel. Eller som den där gången när jag hade sagt att jag inte behöver ställa klockan, för jag har ändå en unge som väcker mig exakt samma tid varje morgon. Och morgonen efter det.. Tror du inte att han bestämmer sig för en sovmorgon? Snacka om att vippsa mig på näsan, de där skruttungarna!

Hur som haver, den här gången var det inga som helst problem att få upp ungen. Så fort jag nämnde simskola studsade han upp (väldigt tröttvingligt studsande) och efter några minuter började nästan ångra mig. SÅ TAGGAD VAR HAN!

Försökte ta en bild på hans sprudlande glädje, den som syns där uppe är den som är minst suddig. Det skojaren ville ju inte stå stilla alls.

Simskolan för övrigt? Han blev lite besviken när vi inte skulle bada i lekdelen på simhallen. Men det gick ganska snabbt över båda gångerna (på vägen till till bassängen och på väg till duschen). Han trivdes och såg verkligen ut att älska träningen!

Nästa helg är det dags för en ny omgång och en terminsförsta för den stora ungen.

Tankspridd

Som du kanske märkt har jag legat lite lågt på sistone. Jag tycker att jag ofta gör det nu. Anledningen är att jag har massor att berätta men inte är säker på om jag är redo att verkligen göra det. Både små och större grejer.

Som med ungarna. Min äldsta börjar bli så stor nu att det börjar kännas tveksamt att skriva om vissa saker. Samtidigt som jag tycker att det är klockrena grejer att skriva om, jag måste kanske öva på att vinkla det mer åt mitt håll.

Eller privata grejer. Hur privat eller personlig kan jag vara på bloggen, som är lite av en dagbok och stressavlastning för mig, utan att det baktänder? Vinklingar där med kanske?

Öva, öva, öva...

Det händer grejer i mitt liv nu som gör mig sjukt nervös på framtiden. Hur ska den se ut om några år eller kanske bara om ett år!? Jag vet inte. Ända sen jag var liten har jag haft svårt för beslut, alltså sånna beslut som känns definitiva.

Mmmmjoo, så här är det. Med definitiva beslut räknar jag även om jag ska äta pommes eller strips till maten. Det "går" ju liksom inte att ändra sig i en sån sak efter att beslutet är fattat och maten står på bordet. Inte så där enkelt i mitt huvud i alla fall.

Vi kan säga att barnen har tränat mig ganska duktigt i det där och det blir hela tiden bättre. Men jag har ändå svårt för de aningen större besluten. Och riskerna. Och chanserna.

Att våga.

Det är kanske lite det som är problemet också, om jag skriver om det där grejerna som gör mig nervös så är de verkligen definitiva. Då blir det verklighet av dem. Och det är så jäkla skrämmande.

Äsch, vi får se.

Såatte... Vilka val står du inför helgen då? Livsomgörande? Eller flyter allt på kanske?

Räck upp handen alla vi som gjort det här //viftar

Att köpa en plunta till någon i stundentpresent är egentligen ganska korkat. Jamenar - det är ju som att säga 

"Här varsågod! Du har inte åldern inne ännu för att fylla den med alkohol. Men när du ändå gör det olagligt ska du göra det med stil. Äkta cowboystil desutom."

Så jädra inne på att skaffa höns..

En milstolpe avklarad!

Lite beroende på vad det handlar om kan jag vara otroligt stark men samtidigt vara den som fegar ur inom vissa områden. Jag tror att vi alla har tendenser att göra så här.

Inom områden där vi är trygga har vi "råd" att vara starka. Men där vi är osäkra sticker vi gärna inte ut näsan. Just utifall att.

En sak som jag har märkt och som är så jäkla coolt, är att om en vågar sträcka på sig och faktiskt erkänna för sig själv att det här är jag grym på. Då är det också betydligt lättare att tassa förbi gränsen till det okända.

Har inte riktigt tänkt på det förr om åren men sen jag började utmana mig själv (slutade i princip att sminka mig förutom när jag vill, rakar bara benen när jag vill och det svåraste av allt att be om hjälp när jag behöver) så har jag börjat våga göra mer. Jag kan säga utan att bli generad att det här ÄR jag så jävla bra på. Inte inom allt. Ååhhnä, men inom betydligt mycket mer än för bara fem år sedan. Jag är liksom inte i mål ännu. Men jag har kommit förbi de första vattenhålen!

Absolut, visst blir jag fortfarande osäker om jag blir ifrågasatt inom sånt jag inte känner mig fullständigt trygg i. Men istället för att bara släppa det eller "hålla med" motparten för att jag inte vill bråka/inte vågar/eller vad som helst så kan jag numera säga något om att ja, jag kan ha fel eller det är så här jag tycker, känner utan att göra en stor sak av det.

Det är stort för mig!!

Bara häromdagen passerade jag ytterligare en milstolpe i mitt självförtroende- och självkänslebyggande när jag anpassade mitt CV. Och istället för att bara skriva fina saker som "kan hålla många bollar i luften" eller "kan arbeta självständigt" skrev jag om hur förjäkla bra jag är och vad jag är grym på. Lite som att den som får CVt skulle ångra sig om hen inte anställde mig på direkten.

Okej, kanske inte riktigt så i klartext. Men nästan.

Att gå ifrån strömmen och istället tala om hur bra en är är sjukt svårt för den som fått höra motsägande otrevligheter under uppväxten. Att prata om vad jag är kass på har alltid varit lättare än det jag är bra på. Det fanns liksom så mycket mer att tala om då när ämnet handlade om hur kass jag var.

Asså, jag gillar verkligen den här friska fläkten av jag är så fruktansvärt bra. Den är nyttig för mig.

Det finns en risk att det här gör dig besviken Anders..

Det händer ibland (kanske vart tvåhundrade år eller så) att någon flirtar med mig. Det kan också hända att jag uppfattas som flirtig utan att jag vet om det. Det kan också hända att det där andra händer oftare än det första. It might..

Vi kan säga att det är en del av min personlighet.

Vi kan också säga att jag är en person som är uppvuxen med att tolka flirtig uppmärksamhet som god uppmärksamhet. Som i stort sett alla andra i min ålder i den här delen av världen. Det går också att kalla flirtig uppmärksamhet för knullbarhet.

Ja precis - jag tror att du fattar helt rätt. Desto högre knullbarhet en hade i ungdomen desto bättre status hade en.

Som en sur tugga på äpplet går det också att säga att det där hänger kvar i mig. Det kvittar hur långt jag än har kommit just idag med mitt självförtoende och -känsla, jag kan fortfarande trilla dit igen på ett ögonblick.

Så nu till dig Anders, ditt diskreta meddelande i min Övrigt bland meddelandena på Facebook fick mig först att småflina. Inte direkt åt att du tydligen tycker att jag hamnar på din övre skala av knullbarhet, nej. Mest för att tanken "wow, tycker någon att jag är snygg?" sprang förbi i mitt huvud på Usain Bolt-tid.

Efter den första snabba reaktionen blev jag arg. Förutom att du skriver att du är upptagen gör du det tydligare genom att föreslå att vi ska busa diskret i värmen. Hur busar en diskret i värmen föresten? Utan att få värmeslag menar jag? Jag kan knappt busa med ungarna på vanligt sätt utan att typ dö på kuppen, hur ska en då klara att det där närgånga buset som jag antar att du menar? Eller förlåt, du kanske menade att vi skulle busa till det med kubb i skuggan av en stor björk samtidigt som vi berättar otroligt tråkiga skämt för varandra för att distrahera? Men ärligt. I den här värmen tror jag inte att jag orkar det heller.

Jag blir arg för din partners skull och ledsen. Om du nu både vill äta kakan och ha den kvar, varför inte göra det med öppna kort? Du vet att det blir allt mer vanligt (alltså att det sker out in the open, har nog alltid funnits den typen av förhållande) med öppna förhållanden och då slipper du smussla. Men det kan ju faktiskt också vara det du vill ha. Spänningen och smusslandet. Och då får jag väl be om ursäkt för att jag tog i från dig det den här gången. Om jag måste.

Hur hade du tänkt att vi skulle flirta och busa i värmen? Du som enligt Facebook bor minst tio mil ifrån mig. På nätet? Skype kanske? Eller det där som jag hör andra använda men skiter i för egen del - Snapchat?

Jag har två yngre barn. Jag har två hundar och en katt. Och jag har en äkta man. Jag har varken tiden för flirtande eller busande med ytterligare en person. Jag har händer och famnen full och desutom allt samlat under ett och samma tak.

Om jag ens ska överväga att flirta med en annan man, som redan är upptagen i ett förhållande, så måste den personen ge mig betydligt bättre argument än "ser attraktiv och sexig ut". Betydligt bättre argument.

Anders - jag tänker inte säga tack för att du frågade för jag är inte ens glad att du frågade. Däremot är jag lite nyfiken på hur du hittade min profil och vad som fick dig att tro att jag skulle vara intresserad av en flirt. Tyvärr inte tillräckligt nyfiken för att ta närmare kontakt med dig än så här, sorry. Nej du Anders, då får du komma på andra argument än de du hade.

Det finns många attraktiva och sexiga personer i min omkrets, det betyder liksom inte per automatik att jag vill hoppa på dem och busa.

Men ja.. Hoppas du får en trevlig dag.

I'm back y'all!

Sommaruppehållet är nu över och knappt hunnit sakna skrivandet under tiden. Knappt. Massa idéer som flugit in i huvudet under rosédrickande tillstånd. Men vi börjar i liten skala va? Så att jag inte får skrivkramp. (jag som skriver mängders mängder menar jag..)

Grattis till alla er som fick regn igår föresten, själv fick jag kanske femton droppar regn på gräsmattan. Med allt det mullrande från åskan som hördes är jag ärligt talat lite besviken. Det är därför upp till bevis om väderlekssidorna spånar rätt om kvällen med både regn och åska hos mig. Jag håller tummarna för det. För att jag är lat och glömt bort att vattna mina tomatplantor några dagar nu..

Klippt och stämplat

Har jag sagt att kattan är tillbaka?

Det hjälpte att skicka ut ett hjälprop på FB, det hörde av sig folk och berättade att de hade sett katten i en närligganade by. Och med närliggande menar jag drygt en halvmil bort. Eller nått sånt.

Vi va uppe och ropade i flera kvällar, men ingen katt syntes till. Barnen va ledsna. Jag var ledsen. Gubben va nog ledsen han med.

Några dagar efter det ringde en kompis - Du, jag tror att er katt är hos oss nu..

OCH DET VA HAN! 

Mager, trött och med miljoner fästingar kom han hem. Äntligen! I nästan två veckor hade han varit borta (1,5 tror jag så här i efterhand) och det verkade som att till o med hundarna saknade honom för oj vad de gosade de följande dagarna.

Dagen efter att han hade kommit hem beställde jag tid för kastrering, fick en tid på tisdagen (ringde på torsdagen innan) och han fick såklart stanna inomhus fram tills den dagen. Han va inte ett dugg glad på oss de sista dagarna. Inte. Ett. Dugg.

Men nu är det klipp. Det är också stämplat i örat med ID-märkning. Och även om han kan vara borta över natten så har han hitills inte passerat 12-timmarssträcket vad gäller rymningar längre.

Sååå skönt!

Satyget att ta emot komplimanger

I det här är jag långt ifrån unik, jag är så jäkla vanlig att det är dags för skämskudden. Det är så att jag inte kan, VERKLIGEN INTE KAN, ta emot komplimanger på ett vettigt sätt.

Och när jag säger vettigt så är det att eventuellt tacka personen som ger komplimangen men framförallt INTE bortförklara den. Släta över det som att det är farligt att vara den som sticker ut. Som att varje hårklippning, nya klädesinköp gör mig till en utböling som måste döljas till varje pris.

Det är ett jävla skit det där alltså. Att inte kunna säga "tack". Skitjobbigt. Asjobbigt. Och alla andra kombinationer av "jobbigt" och nått taskigt tråkord.

I vissa fall kanske jag inte vill säga "tack" av den anledningen att komplimangen som gavs inte är något att tacka för - "snygg röv" är ett exempel. Mm, ja tack för att du uppskattar skinnet och fettet på min bakdel som jag har ätit och tränat mig till. Det har jag gjort enbart för att få komplimanger. Verkligen. (Men det hindrar inte mig att suga åt mig allt gottigt eller eländigt som sägs om eller till mig.)

Men i andra fall så vill jag ju säga "tack". För att jag känner mig fin och tycker att det är trevligt att någon annan ser vilket jobb jag lagt ner på en speciell frisyr eller liknande.

Vad gör jag istället?

Mumlar något ursäktande, slätar över och ger halvtaskiga (låter som helt ouppriktiga) tack som sägs "aaaatacktacktack" i en enda lång utandning.

Varför!?

Klippte ju lugg för inte så länge sen, och för mig är den en ganska drastisk utseendeförändrning eftersom jag i vanliga fall (ööh, fortfarande) bara har håret uppsatt i en knut på huvudet. Den så kallade krisknuten.

Inte en enda gång har jag känt mig bekväm när jag har tackat för att andra personer tycker att jag blev så fin/söt/ung. Och då är jag verkligen nöjd med luggklippningen! Kan du tänka dig kvalen i mitt huvud när det gäller sånt jag bara är halvnöjd med!?

Jävla normer som säger att jag inte får ta för mig av mig själv eller stå upp för vad jag tycker utan att andra ska ha rätt att trycka ner mig. Ni förföljer mig även i sånt ni inte har med att göra!

Exakt nu kan jag sluta undra

Tog med mig stora ungen till McDonald's igår för en middagsmuta. (behövde handla samt gå på en klädesaffär) Inte helt otippat mottogs förslaget med glädje... Det gäller alltså att välja sina mutor som det heter, eller nått.

I en blandning av jag-ska-vara-nyttig och nu-ska-jag-skippa-magknipen tog jag en "sidesalad" istället för pommes. Tog en tugga av sallad och upptäckte sedan något rött, något väääldigt rött som låg i salladen och skrek om sin närvaro åt mig. Fick efter lite om och men veta att det helt riktigt va rödbetor i salladen numera. Istället för morötter.

Trevligt tänker rödbetsälskaren.

Själv tänkte jag inte så mycket, inte mer än på den förbannade klåda som spred sig från öra till öra.

Så tjusigt röd efter ett McDonald's besök har jag nog aldrig varit.

Har länge undrat hur pass känslig för rödbetor jag fortfarande är. Behöver nog inte fundera längre. Allergisk - nepp. Överkänslig - ja.

Min senaste galna idé?

Min familj (och med det menar jag såklart jag) har fastnat mycket i det här att mat ska vara ekologisk, den ska vara rättvisemärkt och så vidare. Det ska finnas ett medvetet val bakom varje vara som hamnar i korgen och sedan i magen.

En tanke är såklart också att jag så lite som möjligt ska bidra till framtida hälsoproblem hos mina barn som beror på allt skräp som finns i maten.

Så till saken, eftersom jag så gärna vill att vi ska hålla oss undan dålig mat har tanken om att ha egna höns växt i huvudet.

Vilket är lite knäppt, eftersom jag är ganska rädd för hönor.

Men jag skulle jättegärna vilja höra hur det är att ha höns, i liten skala, av någon som faktiskt har/haft det. T.ex var gör en av med all hönsskit? Hur många är ett bra antal för en familjs behov? Måste jag ha en tupp?

Och så vidare.

Tackar för hjälpen i min galna idé!

Fler argument för att fortfarande säga negerboll?

Jason "Timbuktu" Diakité talar om det som ledde fram till hans omtalade framträdande i riksdagen hösten 2013.

- Det här är en berättelse om varför jag - som är född och uppvuxen i Sverige - behövde ställa mig i riksdagen och visa mitt svenska pass. 

• Sommarprat i P1

Sommarfrisyren

Jag har nog väldigt länge pratat om att byta frisyr igen. Med jämna mellanrum klipper jag av mig burret och blir korthårig. Varje gång tänker jag att "ahh, så skönt - inte en miljard ton hår i vägen" och så vidare..

Fast nu var jag inte så där jättesugen på att klippa av mig allt. Pinterest* är bra på många sätt, men den har också gjort mig toksugen på att göra en massa roliga frisyrer. Och de jag siktat in mig mest på är av det slaget: långt hår och lugg.

Klappat och klart, igår bar det iväg till en kompis som kunde hjälpa mig att klippa luggen. Sjukt nöjd just nu.

Och lite ovan vid att något kittlar mig i pannan. 

*Pinterest = Pinterest är ett visuellt verktyg du kan använda för att utforska och hitta idéer till alla tänkbara projekt och intressen.

Hoppet börjar försvinna...

Idag är det mer än en vecka sedan som vi såg Spindelmannen (katten). Han har för vana att vara borta ett par dygn och sen komma hem och sova nästan lika länge (inte riktigt men typ). Och så fortsätter det så, om och om igen.

Men nu är det alltså mer än en vecka sedan vi såg honom och jag börjar ge upp hoppet att få se honom igen. Det är ju inte så länge sen han kom hem helt mörbultad men han kom hem.

I bästa fall har han hittat en familj som börjat mata honom. Han är ju en riktig kelgris så vilken familj som helst skulle va lyckliga att ha honom.

Men det hjälper inte oss om han hittat en ny familj. För vi vet ju inget. Barnen frågar om var han är och när han kommer hem. Och jag har inga svar att ge.

Han ser ut som katten Findus i Pettsson och Findus, fast bara röd/vit inte åt det bruna hållet.  Ni som bor omkring mig, har ni sett honom?

Vi kan forsätta på det här med feminism tycker jag

Ett litet snusfinger i ögat i diskussioner om feminism brukar vara att det faktiskt är synd om männen också.

Och alltså, på individnivå är jag benägen att hålla med i vissa fall. Men som grupp? Nej. Varför är det synd om en grupp som förtrycker och har gjort det i jag-vet-inte-hur-länge?

Det är lite som att säga att det är synd om ett fotbollslag för att en spelare är skadad. Det är inte synd om fotbollslaget - det är synd om spelaren. I laget finns flera andra spelare som bidrar till en match.

Och lite som där spelar det roll om det är en stor eller liten personlighet (spelare) som är skadad för om det ska blir högljudda protester eller bara axelryckningar.

Bild lånad från googlesökning.

Hänger du med på jämförelsen?

(och bara för att ingen ska tro att jag valde fotboll som jämförelse av fel anledning så är det för att jag såg på en match igår och det va det första som poppa upp i huvudet. //miljöskadad)

...

Jag ska fasen skaffa skägg när jag blir stor.

Jag syndar idag!

Första dagen denna långhelg som hushållssysslar, bygger, målar eller öser grus.

Det känns syndigt..!

Det här med att jag är feminist..

Jag tror på jämställdhet mellan människor oavsett vad som dinglar och var på kroppen dinglet sitter. Jag tror också att olika nationaliteter och bakgrunder i ett samhälle berikar. Jag tror att barn som visas respekt lär sig att respektera andra.

Och jag tror att vi kan skapa ett samhälle där vi istället för att se till vårt eget inskränkta bästa kan se till varandras välmående. Men jag tror också att vi har lång, lång väg kvar innan vi är där.

Jag tror att om ingen börjar kommer vi aldrig att komma framåt.

Därför.

Därför är jag feminist. 

En käftsmäll borde de alla ha!

Nä, det menar jag såklart inte. Bara lite. Och bara nästan. Men jag är så jäkla trött på det här att vuxna människor ska säga till mina barn om vad som är rätt och fel för pojkar och flickor.

Orden kommer ur barnens munnar men det jag hör är föräldrarnas trångsynthet som bara väller fram i stora vågor.

Hur många gånger jag har kvar att kunna tala med mina barn om saker som färger på kläder vet jag inte. Men varje gång det dyker upp känner jag att jag traskar närmare det där sista tillfället. Det gör mig så otroligt ledsen att mina barn slutar med sin egen stil eller sitt eget intresse för att de andra barnen (föräldrarna) säger att det är fel.

Om mina barn helt plötsligt ändrar intresse ska det vara för att de själva vill det. Inte för att de påverkas negativt av omgivningen.

Det är klart att jag vet att vi alla påverkas om omgivningen, att vi alla vill passa in (vi är ju faktiskt ett flockdjur) och att äldre (idoler) har ett helt otroligt inflytande. Många av de här sakerna är goda saker. Om vi inte skulle se upp till äldre hade vi inte lärt oss nödvändiga saker som små. Vi hade heller inte lärt oss rackartyg men ändå. För det mesta är det goda egenskaper vi har nedärvt.

Det dåliga är såklart när inflytandet påverkar negativt. När andra rackar ner på oliktänkande eller de som skiljer sig från normen.

I barnens förskola, liksom i varenda förskola i Sverige, finns en jämställdshetsplan och en genusplan. Om de heter så i läroplanen vet jag inte, men förskolorna har i alla fall skrivet att de ska verka för en jämställd och genusmedveten miljö.

Alltså. Inget tjafs om att pojkar gillar allt från drakar till fjärilar. Inget tjafs om att flickor gillar allt från drakar till fjärilar. De är barn. Och barn kan gilla allt från drakar till fjärilar. Punkt.

Men likt förbannat märker jag så tydligt att miljön inte är tillåtande. En del hänger på att personalen inte ges förutsättningarna till att skapa den där miljön. En del hänger på att personalen inte går in för det här, de tror inte på det, ser inget fel med tidigare synsätt och så vidare. Och en del hänger på att många föräldrar tycker att skillnanden de visar inför könen inte spelar någon roll - vi är ju olika, så är det bara!

Och jo, jag fattar hur de menar. För det var inte så länge sen jag var där själv. Men nu har jag fått på mig sånna där "genusglasögon" och ser hur mycket vi begränsar barnen utan att ens vara medvetna om det själva.

Jag skulle vilja dela med mig av mina glasögon till de där föräldrarna (och personalen) som envisas med att skilja på könen. Efter att jag gett dem där där smällen...

En morgon på landet

Nog för att vi bor på "landet" men det är ändå en ovanlig syn när kossor dyker upp utanför fönstret.

Vad har du gjort idag?

Obs! Det här är så mycket skrytinlägg som det går att komma. Läsning sker på egen risk!

Varför jag undrar vad du har gjort idag är enbart för att få chansen att säga det här:

- Idag har jag skruvat färdigt trallen på balkongen. Klippt hela gräsmattan och sen krattat hela gräsmattan. Inte så imponerad? Gräset va mellan 15-40 cm högt på hela tomten (kombinationen regn och icke-fungerande gräsklippare gör susen för höjden att skena). Jag har desutom en tomt på 2256 kvadrat.

Ikväll förtjänar jag med andra ord min Lennart och min pringlestub.

//viftar frenetiskt

Räck upp handen alla som tycker att det ser ut som att folk går runt och pratar i anteckningsblock när de i själva verket pratar i sina nya smartphones.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

För ett tag sedan läste jag klart Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson med uppläsare Katarina Ewerlöf och den grep verkligen tag i mig. Nåja, kanske inte så som vissa andra böcker har gjort men handlingen i boken är så verklig som det kan bli för en andra världskriget-bok.

På sin 85-årsdag uttalar Miriam orden "jag heter inte Miriam" och sedan är hennes historia igång. Motvilligt börjar hon berätta sin livshistoria om hur hon blev Miriam. Eller kanske hur hon hamnade mittemellan två helt olika liv.

Adlibris skriver så här om boken:

Majgull Axelsson är tillbaka med en ny gripande roman. Jag heter inte Miriam är en stark roman om identitet, utanförskap och mörka hemligheter av en av Sveriges största författare.

Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.

När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.

"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam."

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Det här är utan tvekan en av Majgull Axelssons starkaste romaner. En läsupplevelse i samma klass som Aprilhäxan.

Jag greps av vilka öden som familjer drabbades av under den här perioden, och som familjer drabbas av nu också. Det som brodern till Miriam råkade ut för händer idag också, men jag tror inte att det är så många som vet om vad som händer med svältande barn. Förutom de svullna magarna som ofta visas i medier för att vi ska känna sympati och samla in pengar.

Boken kan gott läsas i sommar i hängmattan för jag kan nästan lova att du inte vill släppa den när du väl börjat läsa!

Premiär på ALV!

I helgen som var, hade jag och barnen premiär på ALV (Astrid Lindgrens Värld för den som inte vet). Det är en av våra favoritplatser och de senaste åren (om det är andra eller tredje året nu har jag redan glömt bort) har vi köpt årskort för att kunna åka dit extra många gånger.

Vi har inte så långt dit som tur är.

Hur som haver..

Barnen lekte och jag kunde för det mesta sätta/ställa mig i närheten och låta dom leva rövare. Den store klarar sig nästintill helt själv och den lille är så självständig i sin personlighet att han knappt bryr sig om jag är i närheten eller inte. Speciellt inte när han har stenkoll på var de har traktorn de får klättra på.

Som traditionen bjuder på är de första besöken mest springande hit och dit för att hinna med så mycket som möjligt, barnen blir helt hyper och vill göra allt på samma gång. Besöket i helgen var inget undantag. Hehe..

Väl hemma tyckte jag att jag var stram om axlarna, det hade ju varit soligt men inte tänkte jag på att ta på mig solskydd.

Till nästa besök ska solkrämen packas ner i väskan!

Små fluffiga rosa moln kanske?

Efter att ha slagit ihjäl tre gigantiska spindlar varav en som påbörjade sin flykt från Hampus täcke.. Iiiiuuuew!! Så undrar jag om jag kommer drömma söta små drömmar eller om nått annat ä c k l i g t?

Då kryper osäkerheten fram

Jag tror inte att jag är ensam i det här eller jag vet att jag inte är ensam i det här. Och här är det..

Varje gång något av mina barn blir sjuka eller visar tendenser till att bli sjuka, målar jag fan på väggen. Inte som i att de är döende eller nått sånt. Och inte heller som i att jag inbillar mig att de har alla världens mest konstiga sjukdomar eftersom alla livsfarliga börjar med influensaliknande symptom.

Nepp.

Men när en heshet på en tvååring går in på tredje veckan och han återigen visar tecken på att matlusten inte är på topp - då vill jag bli bemött och framförallt förstådd i min, låt oss säga, oro. Ja, oro är ett bra ord.

Sättet att hantera det här är i alla fall jag lärd i att först ringa vårdcentralen. Och bara någon minut efter att jag förklarat läget bestämmer sköterskan att en doktor behöver titta på minstingen för att åtminstone utesluta annat. Vi får en tid senare samma dag och kommer dit i god tid, för det är jag också lärd att göra. Kom hellre tio minuter för tidigt än tre minuter för sent!

En annan sak jag har med mig sedan barndomen är att vara trevlig mot yrkeskunniga, oavsett yrke. Fast egentligen är jag upplärd med att vara trevlig mot mina medmänniskor - punkt slut. Men det går till överdrift ibland och jag märker det inte fören det är för sent eller rent av över. Och det märks speciellt när det gäller yrkeskunniga som jag inte känner.

Att åka till en plats med sitt barn där barnet ska få någon typ av vård är aldrig lätt. A l d r i g. Inte för mig. Det känns alltid som att de håller räkningen i hur många gånger vi söker vård, som att om vi kommer upp i ett förutbestämt antal besök för fort kommer något hemskt att hända. Som att frågorna vi ställer är för korkade. Som att vi är till besvär och att mina barn har en hypokondrisk mamma.

En tredje sak är att barn inte alltid är bekväma med personen som nästan helt klädda i vitt och med en speciell slags auktoritet, det kan ta tid innan de släpper garden. Innan dess är det knappt lönt att göra någon slags undersökning. Resultatet blir i stort sett alltid det samma innan dess; tystnad och total ofrivillighet från barnet. Så en undersökning som innehåller starka lampor, långa pinnar att hålla ner en tunga med och flera par armar som behöver hålla koll på en är liksom inget som ställs upp på i första taget.

När doktorn dessutom stressar med besöken, allt för att hinna med så många som möjligt.. Ja, det gör inte direkt barnet mer samarbetsvillig eller föräldern mer säker i sig själv.

Kan vi inte helt enkelt komma överens om att när det gäller personer (barn, vuxna - vad som helst) som är osäkra behövs det mer tid för att ett läkarbesök ska ge något överhuvudtaget?

Och att det är upp till läkaren att ordinera en lämplig behandling (eller avråda om det inte behövs) och inte ställas som en fråga till föräldern?

Jag tror inte det står i någon slags vårdplan eller policy att en patient eller anhörig ska komma ut från ett besök mer förvirrad, ängslig och framförallt skamsen än vad som togs med in på rummet? Eller har jag fattat det här helt fel?

Det är en sådan otrolig tur att vi har fått den BHV-sköterska som vi har fått, för efter ett samtal med henne efter besöket på vårdcentralen känner jag mig lugn i beslutet att ha ringt vårdcentralen imorse trots det stressiga (men dock trevliga) besöket som gjorde mig både skamsen och hypokondrisk.

Inte det minsta!

Som gammal gubbe har äntligen (FAN) Orux fattat vad som händer (vad han ska göra) när det finns en löptik i närheten.

Inte. Ett. Dugg. Roligt.

I natt fick har t.ex sova i bilen bara för att inte kunna känna hennes lukt. Och just nu.. Ja, just nu står han och skäller som en galning på ena sidan hundgården och Skymma trycker upp rumpan mot stängslet från andra sidan.

Om du inte vill att någon ska få veta - så gör det inte då!

Älskar det där talesättet eller nja, åtminstone så gillar det jäkligt skarpt. Det ger mig en lite tankevurpa varje gång. Om jag verkligen inte vill att någon ska få veta nått jag gjort. Ja, då är det ju säkrast att inte göra det. Och troligtvis är det något som jag inte borde göra heller.

Lite så tänker jag om det här med manligt och kvinnligt. Om en sak verkligen inte passar sig för det ena könet, nä då passar det sig med all säkerhet inte för det andra könet heller.

Så vad säger du? Skrota Hooters eller starta upp Cahones?

Härliga sommar som är på väg!

Äntligen känns det som att sommar är på väg, inte bara våren. Eller hur? Och med det kommer, för vissa, ovälkomna uppmaningar. Men ändå, uppmaningar. 

Jag erkänner att jag har lämnat barnen i bilen flera gånger. Sovandes. Parkerad på trädgården. I skuggan. Med öppna dörrar och/eller fönster. Men alltså, även om jag tycker att jag har koll och har gjort vad jag kan för att inte bilen ska bli för varm så.. Nej, jag måste sluta med det.

En bil är fortfarande en plåtburk som samlar på sig värme oavsett om det är en molnig dag eller strålande sol. Vare sig det blåser eller bara är några få plusgrader. Det blir varmt och det blir syrefattigt i bilen.

Redan innan jag såg videon (den som finns längre ner) så fattade jag vad den skulle visa. Och jag fick verkligen tvinga mig igenom den. Det var otroligt jobbigt. Fruktansvärt rent ut sagt. Men oj vad det behövs, att varje år påminnas varför vi inte får lämna barn (eller djur) i bilar. Inte ens korta stunder.

Kommer du som jag ihåg somrarna från när vi var små och AC/ACC/och allt annat vad det kallas inte fanns i bilarna? När mamma och pappa stannade för att tanka och hur olidligt det blev i bilen redan innan de ens fått in munstycket i tanken? Precis.

Vid den åldern kunde säkert du, liksom jag, öppna dörren eller fönstret en aning själv för att få in lite nytt syre och lite svalka.

Barn som sitter fastspända i bilstolar har varken möjligheten eller förmågan att öppna dörrar och fönster. Med andra ord sätter du ditt barn i en stor plåtburk, utan möjlighet till syre eller svalka, utan någon som kan trösta när värmen stiger - svetten rinner - det kliar av värmen på ryggen och i blöjan. Barnet kan inte heller ändra ställning för att hen sitter fastspänd och även om barnet kunde det skulle det vara lika varmt oavsett om hen fick en bekvämare ställning. Det sista som barnet kommer att ha i minnet är hur du övergav barnet, hur värmen steg snabbt kändes, hur obehagligt det kändes och hur illa hen mådde på grund av det. Hur ingen kom att trösta eller torka bort tårarna. Och sedan inget. Medvetslösheten för ett överhettat barn kommer snabbt. Den övergår också snabbt i en annan fas som inte går att backa ifrån. Döden.

Om du lämnar ditt barn i en bil, ens en kort stund, skulle du lika gärna kunna döma ditt barn till en plågsam död.

Och jo, jag förstår att det är i ett värsta scenario. Men har du koll på hur nära det där scenariot du har har varit varje gång du lämnat barnet? För min egen del så visste jag inte att det räcker med 15 minuter, som i filmen. Jag trodde att det skulle ta längre tid. Att jag skulle ha längre tid på mig. Så även jag har lärt mig något genom den här fruktansvärda filmen.

I min bil finns numera en "thors hammare", en liten hammare som går att knacka glasrutor med på ett enklare sätt. Det är inte alla som har den råstyrka som krävs för att spräcka ett säkerhetsglas annars. Och ser jag ett barn (eller ett djur) i en bil där barnet uppenbart inte mår bra, var så säker på att jag hellre tar bötern och reparationskostnaderna än att låta barnet fara illa!

Nu vet jag vad självständighet betyder.

Många av mina vänner ser mig som självständig. Jag flyttade hemifrån ganska tidigt (inte så att jag bodde själv, men jag fick själv ansvara för att jag fick mat i mig varje dag, hade rena kläder och så vidare). Jag valde att gå på ett gymnasium på en annan ort för att komma ifrån alla "gamla kompisar", få börja om på nytt.

Men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med om att jag var så självständig, under tiden fram tills nyligen, som jag tidigare framhävt. Inte så att jag rackar ner på mig själv och säger att jag egentligen bara var nått slags bihang, nej inte alls! Utan att det är först efter att jag släppt på de där förbaskade måstena som jag upptäckt vad det innebär att vara självständig.

Kanske kommer min definition av självständighet att utvecklas och ändras fler gånger under min tid. Det ska verkligen bli spännande att se!

Förändrad? Nej, jag har bara gjort mig av med en massa måsten.

Ibland när jag ser mig själv i spegeln tänker jag något i stil med "Shit, vad förändrad jag har blivit!". Det komiska i tanken är att jag inte främst tänker på utseendet. Okej, jag har förändrat utseende också från när jag senast verkligen brydde mig om hur jag uppfattades.

Men jag undrar om jag egentligen är så förändrad? Jag tror inte det. Det är snarare så att jag har gjort mig av med en massa onödiga måsten, som att alltid vara sminkad när jag kliver utanför ytterdörren.

Om jag tänker riktigt hårt på vad jag tycker nu och tyckte innan min "förändring" så är det inte sån stor skillnad. Ingen vad det gäller den saken tror jag. Skillnaden ligger istället på att jag faktiskt gör som jag själv säger och tänker.

Jag måste inte sminka mig varje dag, ändå gjorde jag det förut. Inte längre. En förändring som är synlig för andra men för min egen del är det ju faktiskt inte någon större sak.

Nu menar jag inte att förminska mig själv här i mina egna beslut, det går kanske att säga att jag gör fler medvetna val nu. Och genomför de val jag gör.

En annan sak är att jag, trots mitt bristande intresse och låg kunskapsnivå, gillar att göra saker. Och då menar jag göra som i att bygga, måla, ändra och till viss del även leka. Inuti mitt huvud bor mängder med idéer som jag vill göra hemma, men de stannar liksom där. Du kanske undrar varför?

Men nä, jag har inget bra svar. Kanske är det för att det är så djupt rotat i mig att allt sorters byggande i hemmet står mannen för? Eller kanske är det min okunskap som gör mig rädd för att misslyckas och därför avstår jag hellre. Eller kanske är det min lathet som sätter snavben för mig.

Oavsett anledning så går det att säga att inom det området gör jag inga som helst medvetna val. Annars hade jag ju kunnat svara på varför det hittills tagit mig flera år att få iordning trallen på balkongen.

Appropå påsken..

Det var bara jag och Sebbe hemma under hela påskhelgen, den andra hälften av familjen begav sig uppåt i landet istället. Flera dagar med fullständig uppmärksamhet på en unge och desutom en unge som är betydligt mer självgående än modellen mindre. Förstår du hur mycket jag fick gjort hemma!?

Vi byggde klart trallen på balkongen, sjukt nöjd med vår insats. Jag till och med LYFTE plankorna upp till balkongen själv. Träningsvärken lät sig inte vänta om vi säger så, men jäklar vad bra det blev!

Lite färg på räcket också sen är balkongen tipp-topp! Helst vill jag brädslå räcket också, men njaa - det kan vänta.

Efter det påbörjade vi projektet med att måla om ett av uthusen, såklart började vi med den lättaste delen. Dumma är vi inte. Men kladdigt blev det och jag har fortfarande färg på händerna som inte går bort. Jaja, jag kan ju visserligen visa folk vilken färg jag målade uthuset med utan att behöva ta fram bildbevis på mobilen. Det är ju alltid något, eller hur?

Jag har, ja - hör och häpna, också lärt mig att virka under påskhelgen. Sebbe är en stark anhängare till att lära sig också (blink, blink till moster Milla). Det är nämligen så att jag har bestämt mig för att göra mer än att skänka pengar till Hjärtekatten (har inte gjort det ännu heller, men jag har varit på väg flera gånger!). Jag ska GÖRA en hjärtekatt själv. Såatte, nu är jag igång och har "bara" benen, en arm och hjärtat kvar. Ja, förtutom att sy ihop katten alltså. Bild på det kommer senare!

En halvkul grej som jag upptäckte i måndags kväll - helt plötsligt satt jag med min virkning, min påskmust och... programmet om Haga slott på tvn. Det ändrades däremot till Vetenskapens värld illa fort när jag la ifrån mig kattens arm och slog upp blicken mot tvn.

Mer än godis i påskägget i år!

Alltså, jag vet inte hur länge som det har pratats om en till hund i familjen - fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag har stått för "tillbaka"biten hela tiden. Men så hände det att en annons dök upp på blocket och min andra hälft började ringa, smsa och mejla med familjen som lagt ut annonsen.

Hokus pokus så förvandlades godiset i ett av påskäggen till en treårig jämthunds tik som heter Skymma. 

Skymma kom hem till oss igår så jag har liksom inte många bilder på henne ännu. Men det kommer fler, var så säker!

Hon är, vad jag hittills kunnat se, en större kelgris än vad Orux är - och det säger liksom en hel del (du som träffat Orux fattar vad jag pratar om). Första mötet med Orux gick över förväntan och de kunde liksom inte sluta leka. Katten stirrade först ut Skymma och såg ut att tänka något i stil med "WTF! Ännu en hund jag måste träna upp att lyda mig!?" men efter bara tio minuter fick Skymma en "huvudbump" (som när katter stryker sig mot ens ben, men i detta fall försöker Spindelmannen stryka sig mot hundens huvud och får hoppa för nå) och sen var den saken klar.

Det verkar alltså som att hon både accepterade familjen hon kom till som att de andra djuren accepterade henne.

(som vanligt skriver jag i förhand så jag får återkomma om hur natten och allt annat gick)

Stora sonen fyllde en hel hand!

Det är stort det där, väldigt stort! Speciellt eftersom födelsedagsbarnet längtar till skolstarten nästa år. Att fylla en hel hand betyder ju att det snart är dags. Var tar åren vägen egentligen!!??

Födelsedagen spenderades till största delen hemma, Sebbe fick naturligtvis bestämma reglerna för dagen och de var ganska enkla:

• Leka ute
• Korv till lunch, hamburgare till middag
• Äta tårta på stranden

Sagt och gjort, vi spenderade dagen utomhus och på förmiddagen var vi hemma på trädgården. Plockade "ris" och påskpyntade. 

Korv- och marschmallowsgrillning såklart!

Efter lillebrors vila åkte hela familjen in till stan för att hämta ut ett kilo godis på Maxi som vi fick i påskpresent. (Jag tror inte att godiset håller ända till påsk...) 

Eftersom tårtan skulle ätas på stranden gjorde vi oss sedan iordning för ett tårtkalas med våra "grannar" på stranden. Som varje gång vi hittar på sånt där bus tänker jag "och varför gör vi inte sånt här oftare?" vilket jag inte har ett bra svar på. Lathet kanske? Därför är det bra med påhittiga barn som får sånna idéer!

När jag frågade Sebbe vad som var bäst med dagen svarade han: Paketen! Och tårtan. Och att vi hälsade på Es mormor!

Även om det tog ett tag för barnen att somna efter en sån här dag, så skulle jag lätt kunna påstå att de somnade gott och snabbt (allt är relativt). 

Grattis igen skruttunge!!

Köttfärspiroger

Till 16 piroger

Brödet
1 pkt jäst
50 g smör
5 dl mjölk
1 ½ tsk salt
1 tsk socker
cirka 13 dl vetemjöl

Fyllning 
400 g köttfärs
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 morötter
½-1 tsk chilipeppar
1 tsk paprikapulver
1 tsk spiskummin
1 tsk salt
2 msk tomatpuré
1 dl vatten

Smula ner jästen i en bunke. Smält smöret i en kastrull, tillsätt mjölken och värm till fingervarmt (37 grader). Häll över mjölkblandningen över jästen och rör om till jästen har lösts upp.

Tillsätt salt och socker i degspadet. Arbeta sen in mjölet, lite i taget till en smidig deg. Pudra sen över lite mjöl och låt jäsa under duk i 30 minuter.

Medan degen jäser, gör iordning fyllningen. Skala och hacka lök och vitlök. Skala och riv morötter.

Fräs köttfärsen i en stekpanna och tillsätt sedan lök, vitlök och morötter, kryddor och salt. Tillsätt sedan tomatpuré och vatten och låt allt puttra på låg värme i ungefär 10 minuter. (Jag gjorde fyllningen nån dag innan och det fungerade fint!)

Låt sedan fyllningen svalna.

När degen har jäst färdigt, dela den i 16 bitar. Forma varje bit till en boll och kavla sedan ut till rundlar. Lägg cirka 3 msk av fyllningen på ena halvan av rundeln. Vik över den andra halvan och tryck ihop kanten med en gaffel.

Grädda i knappt 15 minuter i 225 grader.

En annan sak som fått mig att tänka till

Det är ett tag sedan som det här hände, men jag återkommer till det för olika situationer som påminner.

En dag när jag hämtade barnen på förskolan kom det ett gäng äldre (kanske att de precis börjat skolan) ungar som började leka med Hampus genom staketet. Jag stod en bit längre bort och tyckte det såg så roligt ut.

Fyra lite äldre ungar lekte och skrattade ikapp med en tvååring.

Sen hörde jag vad de sa till Hampus. Jag hade inte reagerat innan på vilka ord som sas, det liksom hördes inte över skratten. Men när jag hörde..

- Dumma unge! Din dumma, dumma unge!!

Det sas på ett skämtsatt sätt och jag kunde se att Hampus inte uppfattade vad de sa, för han protesterar alltid om någon säger att han är dum annars. Nu var han glad och grattade högt. Men jag blev genast på min vakt. Sa till dem att de inte fick säga så till honom, varken han eller de var ju dumma - de lekte ju!

Först tittade de bara på mig, började trevande säga orden igen men sa aldrig klart meningen. De tröttnade ju också ganska fort efter det eftersom deras påhittiga lek sig ett plötsligt vuxeningripande.

Det som påminner mig om händelsen är det här med att vi vuxna ibland kan säga "men vad dum jag är.." när vi har glömt något eller inte förstår ett skämt på direkten som alla andra tycks göra. Det här med att vi på skämt säger till oss själva och till andra att de är dumma. DET är rent idiotiskt. Eller hur?

Jag kan inte tänka mig att du verkligen tycker att du är DUM när du fattar skämtet tre sekunder "alla andra".

Eller så har jag fått en helt annan definition på dum på sista tiden.

Alltså, jag är verkligen inte något föredöme i det här. Jag säger både det ena och det andra till mig själv liksom till andra.

Leken fick jag att tänka till helt enkelt.

Bildkälla (googlesökning)

Vet du vad Noma är?

Jag gillar att läsa (och se) på hur vår värld fungerar. Även oss själva. Kunskapsprogram som riktas på "rätt sätt" kan jag sluka ett efter ett annat. En sak som jag verkligen, hittar inte rätt ord men fascineras kanske beskriver det bäst, är andra världskriget (och även andra krig av olika storlekar). De olika livsödena. Hur det kunde hända och så vidare. Men andra världskriget är lite speciellt.

I 9an fick klassen träffa en gubbe som suttit en tid  i Auschwitz, Ferenc Göndör hette han. Han berättade om sin tid där, utan att vara fördömande vad jag kan komma ihåg. En del av hur hans liv såg ut innan och hur det såg ut efter kriget och tiden i koncentrationsläger.

Jag har glömt det mesta av det han sa. Och det som jag kommer ihåg starkast av någon konstig anledning är hur han berättade om sina skakningar. Under hela tiden han pratade med oss skakade hans händer, hans ben när han gick. Till och med huvudet och kroppen skakade på ett sätt som jag aldrig hade sett förut. De berodde på bristen på mat och speciellt vitaminbrist i lägret. Hans konstanta skakningar var en påminnelse om tiden där. Om att den hade hänt. Det gick liksom inte att förneka, men det har jag heller aldrig gjort.

Men jag hade nog inte tänkt på det särskilt mycket fören jag träffade den snälla, rara och lilla farbrorn Ferenc Göndör.

En av mina favoritböcker handlar om andra världskriget - The Book Thief av Markus Zusak. Om en helt vanlig tysk liten flicka som levde under kriget. Boken jag läser nu - Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson handlar om Miriam som överlevde två koncentrationsläger (först Auschwitz och sedan Ravensbruck) och hennes hemlighet som hon burit på i över 60 år. Båda är fiktiva.

Båda böckerna får mig att vilja gråta. Men jag kan inte släppa någon utav dem. Jag påminns ständigt om Ferenc och de som säger att förintelsen aldrig ägt rum. 

Vad är det för mening med att förneka att det har ägt rum? I boken om Miriam berättar hon om hennes lillebror som drabbas av Noma. Vet du vad det är? Jag tänker inte lägga upp bilder här för att de är så hemska, ändå var jag tvungen att läsa vidare när jag sökte information. Googla vidare efter bilder.

Noma är när tandhålans egna bakterier börjar äta upp det egna köttet. Det drabbar främst eller enbart barn. Jag tror att det räcker med den beskrivningen.

Vet du att det finns barn som drabbas av Noma idag också? Bland annat i Afrika, där svälten är som värst. Men jag tror att bilderna på barnen med de svällande magarna (som för övrigt kallas hungerödem) är lagom avskräckande. Lagom därför att de får oss att reagera men inte äcklas. Lagom för att vi kan sova även efter vi sett de svältande barnen, det skulle vi inte kunna om media svämmade över på precis samma sätt med bilder på barn som drabbats av Noma.

Jag tänker leva med Ferenc ord i mitt huvud om att genom att minnas och prata om vad historien har lärt oss kan vi förhindra att detta händer igen. Vi måste förhindra att detta händer igen. Om vi inte gör det kan det vara mina barn eller dina eller våra barnbarn som drabbas av allt det som historien redan har lärt oss inte ens är fattbart.

Först är det vardag, sen är det helg och efter det börjar allt om igen?

Jag har märkt en sak.

När jag är inne i det där ekorrehjulet så vill jag ta mig ut, vill vara mer spontan och känna glädjen i att inte göra någonting.

När jag inte har hjulet i rullning så försöker jag rent otroligt att hoppa på igen.

På utsidan kan det nog se ut som att jag aldrig är nöjd. Och visst, det kanske är så. Vi är inte nöjda på samma sätt nu som vi var förr. På den tiden då mat på bordet betydde välstånd. Idag är flera utomlandsresor per år lika med välstånd. Eller knappt det.

Det förväntas av oss. Eller inbillar jag mig?

Ibland kan jag känna att den där pressen styr mig mer än vad jag vill och tycker är rimligt. Som exempel: antingen så fixar jag i hemmet, gör klart projekt och påbörjar nya ELLER så struntar jag i det är lägger min tid och mina pengar på statusgrejer som upplevelser och utseende.

När jag har energi känner jag att pressen inte alls är stor. Jag kan till och med välja vad jag vill och anser är bäst. Men är min energi låg så känns även pressen större och jag varken kan eller vill avsluta eller påbörja projekt. För att det känns meningslöst eftersom jag ändå måste åka hemifrån för att kunna ge familjen allt.

Det är alltså då, när min energi är låg som jag är utanför ekorrehjulet. Tror jag. Det är i alla fall då jag hemskt frenetiskt försöker komma i fas igen.

Igår va en sån dag, låg energi plus en del annat som gjorde att mitt humör störtdök. Och hur jag än försökte så verkade jag inte lyckas komma i fas. Inte så som för några helger sen då jag hann otroligt mycket hemma. Igår hann jag ingenting. Förutom att käka upp ungarnas godis.

På kvällen igår började jag känna igen mig igen, men då hade hela dagen gått och vardagen skulle ju börja igen dagen efter. Den där vardagen som inkluderar grinigt morgonhumör och längtan efter varmt kaffe.

Igår hade jag behövt ta helg ifrån helgen och låta vardagen vänta på sin tur.

Idag är vardagen igång och även om mitt humör inte är på sin allra vackraste sida så känns det hoppfullt att jag kan hoppa in i hjulet igen. Det har åtminstone saktat ner för min skull. 

Attans då

I fredags var det bokningsdag för en viss tatuerare som jag verkligen gillar, hennes konst och jobb alltså. Rent personligen vet jag ju inte eftersom jag aldrig har träffat henne, men hon är trevlig på mejl...

Hur som helt, mina idéer kom inte med i listan. Attans! Jag ville verkligen att någon av dem skulle komma med. Men alltså, hon är så jäkla populär att hon tvingas säga nej det ganska mycket så jag visste ju att det inte var säkert att jag skulle få en tid.

Lite besviken är jag ju ändå.

För vissa av mina idéer vill jag verkligen att det ska vara hon som gör, men några av dem är det fler tatuerare som är bra på. Stilen alltså. Så nu börjar jag kika runt igen och se om jag hittar några som gör tatueringar som jag gillar och vill ha.

För det är en sak som är säker, jag kommer INTE att ta första som dyker upp eller den närmaste (om inte de gjort bra ifrån sig alltså).

30-årskris?? Nepp, bara jävlaranamma att det ska bli av det som jag tänkt så länge!

Kycklinggryta med persilja och sesamfrön

På begäran, här kommer receptet från gårdagens sena middag!

En påse kycklingfilé
1 dl sesamfrön
1 förp passerade tomater
2-3 dl grädde
0,5-1 dl tomatpuré
1,5 dl ruccola, finhackad
1,5 dl persilja, finhackad

Hacka ruccolan och persiljan. Rosta sesamfrön och lägg undan tillsammans med det gröna.

Skär kycklingfiléerna på längden så att du får ut tre-fyra längder på varje bit. Stek dem på hög värme för att de ska få färg. Salta och peppra efter eget tycke.

Häll på grädde, tomatpuré och de passerade tomaterna. Låt koka ihop en stund.

Häll i sesamfrön och det gröna sist av allt. Servera med valfritt tillbehör.

Jag använde bulgur till och det blev väldigt gott. Fast nästa gång ska jag krydda upp grytan lite mer. Smaken var god, men det fanns inte så mycket av den. ;)