En annan dag kanske

I förrgår upptäckte jag vilken "fin" present mitt yngsta barn hade lämnat i sängen.

Jag har ännu inte hunnit byta alla sängkläder.

Varför?

Därför.

Asså jag har ju fixat det på annat sätt så sluta göra äckelminer. Men ja. Faktum kvarstår ju ändå.

Så jävla besviken

Jag har sagt till mig själv flera gånger att inte skriva upprörd. Men nu är jag så jäkla besviken. Och tydligen väldigt känslosam så det kvittar när jag skriver, alltid är det något. Suck.

Köpte en dammsugare för några veckor sedan. Trodde mig ha öppet köp på den och därför testat den i lugn o ro. Kommit fram till att den inte riktigt är för oss eftersom vi har hundar som fäller MYCKET hår.

Åker till butiken vid första tillfället som ges (vi har ju 10 mil till närmaste butik och det är billigare att köra dit än att skicka tillbaka med ombud). Får då reda på att vi "gått över tiden" med några dagar på det öppna köpet. Men även om vi inte hade gjort det så hade vi ändå inte fått lämna tillbaka - anledningen? Vi har använt dammsugaren.

Inte nog med att jag tagit fel på antal dagar sedan köp. Jag hade desutom mage att använda en dammsugare när jag testade den. I ett hem med djur.

Så du med djur hemma, se för fasen till att göra klart med butiken du handlar ifrån INNAN du köper/testar produkten. Det kan nämligen vara så att du INTE får byta om den inte är bra.

NetonNet ligger inte högst på min lista över bra butiker nu kan vi säga. Inte när de får mig att känna mig som ett fån, fick mig att börja tjuta på parkeringen (ja, jag är extra känslig nu med tanke på sömnbrist o allt men ändå, jag hade trots det haft nära till tårarna) eller när jag inte ens får testa produkterna jag köper i mitt egna hem.

Fler butiker jag bör akta mig ifrån? Vad är era erfarenheter om sånt här?

När kulturer krockar

Jag är otroligt stolt över mina barn. Att de i mångt och mycket går sina egna vägar. Det är såklart krävande för oss föräldrar eftersom det inte bara är att sätta barnet i ett hörn och hen gör som en säger. Men även om just det kan vara jobbigt i vissa situationer så är jag glad för att de är starkare och att vi vågar lyssna. Vi har också - såklart - mycket att lära för att kunna lyssna bättre och vi jobbar på det. Hela tiden.

Jag har lite lovat mig själv att inte hänga ut barnen här utan mer tala om föräldraskap från mitt håll. Just det här blir lite svårt. Som flera av er vet, speciellt ni som känner min familj eller har hängt på bloggen länge, är placeringen av mina barn i fack inte det allra lättaste. Just på grund av det jag skrev först. De går sina egna vägar. I vissa fall betyder det att de får "bestämma" (= vi ger alternativ och de väljer, det kan betyda att de åker till förskolan endast i blöja och träskor) eller att de matchar olika såkallade könsnormer mot varandra - i lek eller kläder eller frisyr.

När mina barn möter andra människor som inte tror på det vi gör (att det du har mellan benen inte har något att göra med vem du är som person eller vad du tycker om) kan det bli ordentliga krascher. För inte så många dagar sedan hände just en sån sak.

En grupp på tre vuxna gaddade ihop sig och skrattade åt ett av mina barn. Jag var inte närvarande och även om jag hade varit det så är det inte säkert att jag hade haft tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att säga några väl valda ord till dem. Men TRE V U X N A personen skrattar - mobbar - faktiskt kränker ett barn. Det är fan inte okej! Oavsett vad en vuxen tycker om ett barn så får vi inte kränka! Vi vet bättre. Vi borde veta bättre.

Den natten vaknade jag flera gånger och tänkte ut vad jag skulle säga till dem, inte på ett argt sätt utan på ett tydligt sätt markera att det där var inte okej och att de var skyldiga mitt barn en ursäkt. Vid detta tillfälle var vi bortresta så det fanns stor chans att vi skulle stöta på dem på frukosten dagen därpå. Tyvärr såg jag inte skymten av dem vid frukosten eller senare heller.

För egen del kan jag nästan tacka dem, jag känner mig mer förberedd nu på vad jag ska säga om det händer igen.
För mitt barns del önskar jag att det aldrig hade hänt. Jag önskar så innerligt att jag kan bana väg för dem allihop. Inte curla i den negativa formen utan så länge jag bara kan stärka deras personer så när de stöter på människor som beter sig så där illa har de både kunskap och makt att säga ifrån själva.

Jag kommer alltid att stå bakom det mina barn väljer att göra. Jag älskar dem. Inte för vad samhället anser att deras kön tillåter dem att vara, nej jag älskar deras personer. (Men väljer de att följa det för att det är den person de är så står jag självklart bakom det också!)

Sova? Överskattat!

Det kan ibland verka som att sova är en god idé, gör inte det. Tycka det alltså. För det kommer upp och biter dig i rumpan. Förr eller senare.

Eller som inatt. Direkt.

Är det inte regn så är det bebis. Är det inte bebis så är det annat barn. Och är det inte annat barn så är det nån annan kosmisk sammansättning som gaddar ihop sig och bara Hahaha! Up yours på den istället!

Det kommer gå åt mycket kaffe idag...

En vanlig måndagskväll

Alltså, vi står inte o styckar (och med vi menar jag såklart min man. Enbart.) varenda måndag. Men. Okej. Det händer titt och tätt. Och är köttet klart så måste det styckas. Annars kan en lika gärna slänga det.

Öh.. hur som helst.

Om jag skulle få en peng för varje gång jag fått höra att barn inte tål att höra vad de äter. Att om de får "ett ansikte" på köttet vägrar de att äta. Om jag hade fått det så hade jag tjänat mig en rejäl hacka nu.

När jag var liten vägrade jag att äta om inte mina föräldrar sa att det va Flinta som låg på tallriken. Oavsett om det va kyckling eller en köttbit.

Mina barn tycker att det är superintressant när vi (<- "vi" HAHAHA) styckar här hemma. Att se kulan i höftleden är i särklass det mest intressanta. Eller att få oss att peka ut ställena på kroppen, vad det går att tillaga av den delen och diskutera för miljonte gången hur den där senan går.

De frågar vem som sköt falukorven och tycker det är mysko att vi inte vet vem som malde färsen i affären.

Jag säger inte att alla barn skulle acceptera att se kött så där. Men jag känner lite för att säga up yours till alla som hävdat motsatsen till mig eller sagt att jag va undantaget som bekräftar regeln.

Inte lätt att vara liten och sjuk

Det är inte lätt att vara stor och sjuk heller. Men att vara så liten att ens ålder fortfarande räknas i veckor och samtidigt vara dyngförkyld?

Livet kan verkligen inte vara lätt då. Inget är bra. Förutom att ligga i snutta vid bröstet. Men inte heller det fungerar ju som vanligt när en liten näsa är full av snor.

Vi som längtade efter skolstarten. Vi hade inte riktigt räknat med att den alltid kommer med tillbehör. Som löss. Magsjuka. Och förkylningar. Sett från det hållet har vi väk dragit jackpott på enbart (än så länge??) förkylningar.

Hur som helst så har jag hunnit så här långt på mitt stickprojekt:

Men göra coleslaw det kunde jag minsann!

Fast lillknaten åt visserligen inte som vid godisplocket. Gungas skulle han. Hela tiden. 

Det kallar jag multitask.

Mötte min "överman - smågodiset

Även en småbarnsmamma har begränsningar i simultankapaciteten, tydligen är min plockgodis. Svettigt värre med en liten knate som skulle äta samtidigt. Så pass svettigt att jag struntade (glömde snarare) i mitt eget godis.

Fan.

Och så blev det september

September, månaden där löven skiftar färg. Det fortfarande är ljust om kvällarna (åtminstone i början och tillräckligt för att det ska kännas lite fjantigt men ändå nödvändigt att tända lampor på kvällen). Det är också månaden då jag fyller år, och en massa annat härligt folk som min farmor. Jag älskar min farmor och funderar ofta på varför jag så sällan tar mig tiden att vara tillsammans med henne mera.

I september blir även min minsting tre (!!!) månader. Det är inte klokt! Han känns så stor mot för bara så kort stund sen. Att växa drygt en centimeter i veckan (hitintills) gör ju sitt också.

Förutom maj är nog september en av mina favoritmånader. Allt känns nytt igen när färgerna skiftar. Nytt jobbår/skolår är påbörjat med massa möjligheter.

September är bra.

Regel nummer ett vid amning

Skit i allt snack om hur mysigt det är och hur bebisar är som gjorda för att ammas. Bara strunta i det.

Vill du och har möjligheten att amma? Perfekt! Gör't!

Vill du inte eller kanske inte har förutsättningarna för det? Perfekt! Flaskmatning är suveränt!

Den första och allra viktigaste regeln vid amning är att du måste vilja det. Och ingen - I N G E N - kan/får hålla något emot dig om du inte vill/kan!

Det kommer perioder då det är skitjobbigt att amma. Som att du inte har tillräckligt med mjölk. När du har för mycket mjölk och det lilla livet inte hänger med i mångden och du får ont. När ungen aldrig blir mätt. När du känner dig låst vid den där lilla varelsen. När ryggen känns av för att enda tillåtna positionen vid amningen inte är särskilt bekväm. Du kommer säkert vid flertalet tillfällen sniffa dig omkring och undra vad det är som luktar så illa bara för att upptäcka att det är du (bröstmjölkskräks må kanske vara luktfria i början men efter en stund/eller efter mängden luktar det. Surt. Jävligt surt.) och eftersom ungen är som fastklistrad på dig får duschen vänta till en annan dag.  Som när ungen får ett bra tag bara för att putta bort sig själv/släppa taget och bli nästintill otröstlig av det, gång på gång på gång. Och så vidare.

Med andra ord. Du måste vilja det här. Annars kommer det definitivt inte att fungera. Det finns såklart mängder med tips på hur det går att underlätta olika "problem", besvär är nog ett mer passande ord. Genom amningshjälpen går det att få stöd och råd om nästan allting kring amning. Och här på bloggen kan du läsa om ett amningste jag använde med stor succé förra gången.

Jag blir så trött på alla dessa människor som förutsätter att en som mamma ska amma och att naturen sköter det där så fint så. Det är fasen ett hårt slit att få det att fungera! Och både flaskmatning och amning har sina klara fördelar så inget av dem är bättre än det andra.

(Jag började med tanken att göra ett inlägg om hur viktigt det är med att faktiskt äta och dricka när en ammar, men ja. Det blev nått annat. Regel nummer två får nog vara ätandet. Ingen näring i kroppen = ingen/minimalt med bröstmjölk kan bildas.)

Just precis nu...

... kollar jag på Heroes och stör mig på att ingen än så länge lärt sig nått av den tidigare serien Highlander. Jag menar - odödliga är bara odödliga så länge huvudet sitter kvar på kroppen.

Varför, V A R F Ö R, testar ingen att chopp choppa karaktären Sylar??

//stör mig

Skolstart och nya rutiner

Största sonen började förskoleklassen i tisdags, shit vad stort! Vad stor han är! Så jäkla fort det har gått! Och om två år börjar min mellangrabb. Också det.. så jäkla fort det går.

Med skolstarten följer också nya rutiner, som att jag måste ställa klockan varje kväll igen. Plus och minus på det. Stort fett minus just nu eftersom minstingen bestämt sig för att äta/använda mig som napp minst en gång i timmen de senaste nätterna. Inte lätt att skippa den där extra halvtimmen/timmen jag annars kunnat klämma ur natten.

Snart kanske jag också börjar känna mig tillräckligt bekväm i att hitta på saker med de andra två ungarna medan den tredje är i skolan. Snart. Typ lagom till att jag börjar jobba igen. Nädå, om nån vecka har vi ett BVC-besök på schemat så efter det lär jag ju kunna hitta på saker. Är ju så seg i starten på sånt här. Samma visa varje gång. Måste liksom tvinga mig själv första gången och sen fungerar det fint.

Annars så är den största skillnaden på morgonkvisten än så länge. Ställa klockan som sagt. Men också att vänta på skolskjutsen. På en bestämd tid! Att få på mig kläder så jag inte fryser, ja på minstingen också förstås eftersom han följer med ut, och få i skolungen frukost med "tidspress" på mig. Det är inte dåligt det! Än så länge har det inte skett några missöden, men som den optimist jag är så lämnar jag detta med ett:

"Inte än..."

Alltså bebisar? Varför?

De kan ligga i famnen och äta så det skvätter om det (bokstavligen). Sovandes. För att en sekund senare släppa taget och gråta hjärtskärande som om det var JAG som tog bort maten/nappen. JAG!? Jag har ju inte rört mig en millimeter för att ungen ska få matro.

Phff!

Min starka sida är matte. Eller inte.

Min äldsta son frågade mig hur gammal jag var när hans pappa och jag gifte oss. (Det är mycket prat om vem som ska gifta sig med vem just nu i detta hus.)

Jag hade för en gång skull koll på året vi gifte oss, 2007. (HAHAHA! Skrev fel år först.) OCH vilket år det nu är. Så jag började räkna.

Alltså jag kan matte. Jag kan ganska avancerad matte. Men enkel huvudräkning. Nej. Det går bara inte.

Tre gånger sa jag fel innan min personliga matteräknare (min man) hjälpte mig på traven.

Åh vad jag hoppas ungarna har ärvt hans förmåga med siffror. Om de ärvt min så får de lära sig att bjuda på en del skratt istället.

Ända in i själentrött

Jag blir så trött, så trött... På så kallade skämt. På sånt där som jag tydligen ska fatta är ironi. På människor. På livet som väntar.

På inget sätt vill jag någon av mina vänner ska känna sig träffade som om detta vore en pik. Det vore så långt ifrån sanningen det går att komma.

Många hävdar att det går att skämta om allt. Och alla. Att det måste gå. Annars faller allt. Många av de där som hävdar det tillhör också privilegierade grupper i samhället. Inte privilegierade så att det handlar om någon slags överklass, nej. Sån där grupp som inte kan ha en aning om hur det är att bli olikt behandlad på grund av utseende, tycke eller födelseplats. En sån grupp som jag själv tillhör.

Jag har inga fantasier om att jag vet hur det är att bli avbildad som idiot i filmer som följer normer och förutfattade åsikter. Jag vet inte hur det är att behöva skicka in dubbla jobbansökningar och gång på gång se hur ansökningen med svensktklingande namn blir kallad på intervju men ens riktiga namn ratas. Jag har inte upplevt hur människor vänder sig om efter ryggen på mig för att de aldrig eller sällan sett en person som mig.

Jag har mitt bagage med mobbning, med osäkerhet, med ärr och annat som jag tror kan jämföras med det. Men nej. Jag har mina erfarenheter men jag kan inte veta ändå.

Vi som "ingår" i dessa grupper blir djupt kränkta (rädda för det vi inte känner igen, som de vanedjur vi är) över sånt som får oss att ifrågasätta traditioner och sånt som vi är vana vid från barndomen. Liksom hur våra barn tycka om Pippi Långstrump när hennes pappa inte får kallas n*kung? Hur!? Vi beter oss som att det är den enskilt viktigaste detaljen i böckerna. Jag förstår inte.

Oftast, i stort sett varje gång, jag ifrågasätter kommer åsikter om alla likas rätt fram i diskussionen. Även från sånt som handlar om det motsatta. Det är tydligen ironin jag missar i sånna skämt. Och då blir jag så ända in i själentrött. Orkar knappt fortsätta diskussionerna som trots att jag vill och tycker det är nödvändigt.

Jag tänker att allt inte går att skämta om, av den enkla anledningen att vi inte uppfattar skämt lika. Som tur är. Det är väldigt förenklat och inte den enda anledningen utan den som poppar upp först i huvudet förutom olämpligheten.

Om du tycker att något är orättvist i ditt liv, som att din manliga hälft får beröm vid grillmiddagar för att det är han som grillat medan du gjort precis allt annat. Skämta inte om det. Tydliggör att ni hjälpts åt/du fixat resten och så vidare.

När du vet att det finns människor som tar illa upp av användandet av skällsord, vilket som helst. Använd det inte. Skämta inte om det. Låt det utgå från din personliga ordlista.

Jag undrar varför sånna saker är så svåra att förstå eller respektera andra.

Okej, jag vet. Nu låter det som att inte jag respekterar. Men om vi säger så här. Är du inte villig att göra något åt det, KLAGA INTE!

Syskonkärlek eller syskonband omkullkastar planerna

Gårdagen spenderades delvis på barnmottagningen där ultraljud och EKG stod på schemat för minstingen. Hade förberett de stora barnen för vad som skulle hända och hur tråkigt det skulle vara när jag skulle behöva koncentrera mig på doktorn och det där. Som tur är ÄR ju faktiskt personalen på sånna mottagningar väldigt förstående så även om det blev en det spring fram och tillbaka till väntrummet där leksakerna fanns ser jag hela besöket som lyckat. Inget bråk, inget härj och båda två lyssnade när de blev uppmanade att vara tysta eller sitta stilla en stund. Självklart blev det både lekparkshäng och glass som belöning. Till mig själv också såklart! För jag va ju också duktig som satt och ammade samtidigt som ultraljudet pågick. "Alla sätt är ju bra" som doktorn sa.

Så det är väl inte så konstigt att vi har en ordentlig baksmälla på det där idag. Jag väljer att se det som stark syskonkärlek eller starka syskonband när de bråkar så leksaker flyger och gråt skvätter för att bara minuten senare sitta och trösta varandra genom att komma på vad den andra tycker om och styra leken ditåt. Att lägga sig i gör saken mycket sämre, för det mesta. Även om det skär i mig att höra mellangrabben ledsen flera gånger samma dag. Men jag kan inte sära på dem. Det går inte, omöjligt!

Går jag emellan och försöker få dem att leka på varsitt håll bönfaller de mig att få leka tillsammans. Försvarar varandra trots att en av favoritleksakerna förlorat en av sina delar, igen, i bråket minuterna tidigare.

Att jag efter sånna här dagar känner mig helt urholkad är nog inte så konstigt heller?

Det som är det tråkigaste i den här sången är det för det mesta sammanfaller med de dagar jag känner att jag har mer energi i början, när jag planerar utflykter och annat som jag efter en vaken timme avfärdar snabbare än smör hinner smälta i dagsljus på Merkurius. Vis av lärdom (eller tillfällighet) hann jag idag i alla fall inte berätta om planerna innan jag i huvudet avfärdade dem.

Dagens plan (som även gällde gårdagen fast av andra anledningar) = Ö V E R L E V A

Tråksommar säger vissa, jag tänker "TUR" I alla fall ibland.

Hela våren har jag sett framför mig hur hela familjen (minus gubben) hängt på stranden dagarna i ända, lite som förra sommaren. Fast istället för mig i solstol i vattenbrynet så skulle det vara jag och bebis i solskyddet på stranden medan de två andra lekte på som vanligt.

Öh.. En vecka kunde vi vara på stranden. Ena veckan då största sonen hade simskola. Sista varma dagen höll minstingen på att få värmeslag. Otäckt! Och vi höll oss inne resten av dagen. 

Efter det har det ju på sin höjd varit vårvarmt i luften enstaka dagar. (Häromdagen gick jag till o med i jacka!) Och det är såklart skitsurt för mina två äldsta som älskar att springa nakna och att leka med/i/under/bredvid vatten. Samtidigt känner jag vilken tur jag haft som inte fått min syn uppfylld. Jag menar.. en nykläckt bebis i högsommarvärme? Inte så kul. 

Tur med skitväder som sagt.

Mindre kul är det ju att de två andra blir rastlösa på en begränsad yta. Tålamod! Är nått jag får chansen att öva på. Många gånger.

 

Men det är väl nu i augusti som sommaren börjar på riktigt? Det är så jag tänker i alla fall när jag ser väderrapporterna för de kommande dagarna.

Envisa, underbara unge

Minstingens personlighet (vad han gillar eller inte) och vanor börjar visa sig mer och mer. Som att han vill göra kväller nån gång mellan 17-19.

Eller att han prompt ska äta tillsammans med oss andra.

Eller att han blir orolig, inte kan komma till ro, om jag pillar med telefonen när jag ammar honom i sängen. Det ska vara mörkt.

Eller att han verkligen gillar fönster och till viss del även lampor.

Mycket mer än äta, sova och bajsa är ju inte hans värld än. Men vi märker framsteg i sånt där annat hela tiden också. Små leenden när han hör bröderna. Duschdraperiet som börjar bli intressant och därmed blir blöjbyten inte lika skrikiga. (= har längtat lite efter det)

Det går undan nu i början. Så fasligt fort i utvecklingen.

Håller på att bli tant - jag gillar't!

Runt förra påsken fick jag för mig att göra sak i snacket om att virka hjärtekatter och min storasyster tog med sig grejer till påskfirandet för att lära mig grunderna. Shit, första katten var svår! Och tid tog det. Och jag var så rackarns stolt över min bedrift att jag övervägde att behålla den, men det gjorde jag såklart inte. Den plus tre andra katter skickades iväg och jag fortsatte att virka som en lite tok.

Den helrosa katten (nr 2 fr v) är min första hjärtekatt.

Började med "syskondjur" till katterna också, valde ugglor. Asså enligt originalmönstret blir de SKITSTORA! Missbedömde det lite i början och trodde att jag aldrig skulle bli klar..

Virkat mössor och pannband till barnen. (Planerar en mössa till mig om jag hittar ett mönster jag trivs med.)

Och nu? Nu har jag gett mig på det största projektet i historien. En poncho med huva, till mig själv. Desutom ska den stickas. Om du hade (o)turen att vara med mig på syslöjden lär du skratta gott nu, speciellt om du även kommer ihåg hur lovikamössan såg ut som jag stickade. Det blev typ en fez.

Skam den som ger sig! Många sms och mms till systeryster och letande på youtube och internet för handledning blir det. Jag kunde ju liksom inte ens lägga upp maskor innan! Men efter att ha repat upp x antal gånger tror jag minsann att jag kan det nu. He he he... Öh...

Det ska vara början på huvan det där, men jag vet inte från vilket håll.
Det visar sig sen säkert. Och det blå/rosa byltet i bakgrunden är en uggla
som jag påbörjade mitt under värkarbetet med pyret.

Jag tror jag håller på att förvandlas till en liten tant, men vet ni? Det är sjukt roligt att skapa saker som andra kan använda. Jag ser ju inte vem som hittar mina katter, men jag ser hur glada barnen är över sina pannband och hur speciella de tycker att deras virkade gosedjur är. Jag gillar med andra ord att vara tant!

Nu ska den här tanten gå och försöka sig på ett till varv på ponchon medan minstingen sover i bärsjalen. (det är vid sånna här tillfällen en skulle ha en stegräknare på sig, skulle lätt komma upp i de där 10 000 stegen!)

Filmer ljuger

I filmer, typ western där hjälten har en trogen fyrbent följare, varför visar de inte hela sanningen?

När de kastar till hundarna köttbitar lite då och då, varför visar de inte hur det blir efter ett tag. När hunden fiser så jäkla surt att en nästan kräks rakt ut.

Jag döör så jäkla illa hundfisarna luktar här hemma nu. Döör!!

En brytihopochkomigen-dag, check!

Gubben åkte iväg med de stora barnen för att "titta på träden". Den lilla figuren gillade inte alls läget eftersom det då blev tyst. Efter flera upp och ner, upp och ner längs grusgången för ljud och skumpande somnade han till slut.

Själv verkar jag ha en bryt-ihop-och-kom-igen-dag. Strålande! 😥

Sexårs"trots", en snart fyraåring som utvecklar egen vilja, två trötta föräldrar och en liten knate som bara hänger med. Jaopp, känns bra att det typ regnat hela sommaren hittills, förutom en vecka eller nått. Det vore ju tråkigt annars menar jag om vädermakterna varit med oss och gett oss lugna dagar vid stranden hela tiden.

Har jag tagit mig vatten över huvudet?

Jag vet inte hur jag ska göra. Om jag ens hinner göra klart nu är också osäkert. Det gör mig frustrerad och väldigt ledsen.

I våras började jag plugga och trots sjukdomar och annat tekniskt och otekniskt strul så kunde jag lämna in alla uppgifter samt få godkänt på dem. Jag påbörjade mitt projektarbete, var nöjd med förarbetet och alla idéer som jag hade och gjorde.

Sen gick datorn sönder och jag fick börja använda den andra bärbara. Vilket gjorde att jag fick sitta på andra obekväma ställen. Jag slutade jobba eftersom bebisens vräkningsdatum närmade sig med stormsteg. Jag fick värre ont i ryggen om jag gjorde annat än ligga plant någonstans. Och till slut tog jag i samråd med läraren beslutet att inte lämna in projektarbetet utan göra det vid uppsamlingsdatumet i augusti istället.

Det kändes som en bra (skittråkigt visserligen) beslut och jag började må bättre.

Nu? Jag börjar tro att föräldrar förtränger den här första tiden. Hur låst en blir tillsammans med barnet. Hur gärna en vill tro att "det är ju bara.." men så är det inte.

Jag försöker men kommer inte loss för att göra projektet. Det gör mig frustrerad. Det gör mig ledsen. Jag känner att om jag inte lyckas lämna in har jag kastat bort ett halvårs slit. För jag har verkligen slitit. Och samtidigt försöker jag säga till mig själv att det inte gör något. Jag gick ju in i kursen med tanken att göra så gott jag kunde men att familjen och hälsan kommer först. Utan det hade jag inte kunnat ta på mig det här tror jag. Att plugga halvtid och jobba heltid under en graviditet som jag inte mådde så bra.

Jag kan söka om kursen till våren igen. Hoppas på att det är samma uppgifter, typ slipa på dem och kunna koncentrera mig på projektarbetet under hela kursen istället. Det förutsätter naturligtvis att jag kommer in en gång till.

På hemmaplan är jag mästare på att påbörja projekt, göra det klart till typ 90% och sen, jag vet inte. Glömma bort den? Det är sjukt irriterande! Och jag är rädd att den här kursen hamnar i samma fack om jag väntar till våren. Samtidigt känner jag att jag har för kort om tid för att hinna nu. Och att lägga på det stressmomentet när jag mest troligt för sista gången får ha en liten bebis hos mig..? Jag är inte säker på om det är värt det. Jag har ju redan sabbat ett barns amning på grund av stress. Vill inte hamna där igen!

Var jag för ambitiös i det här?

Det hade jag inte räknat med

Sitter i bilen och känner att en nysning är på väg.

Nyser.

Det är fan inte bara snor/spott (typ håller jag inte för näsan dränker jag ändra i snor och håller jag för så spottar jag istället) som lämnade kroppen.

Tror att jag läkte flera liter mjölk också. Fy vale vad det spännde i brösten när jag nös. Det va jag INTE beredd på.

Nya färdigheter att skriva in på CVt?

Det är otroligt så mycket det går att göra med en hand upptagen med att hålla en bebis.

Som att snabbstäda toan.

Laga mat.

Bädda rent.

Knyta skosnören.

Bajsa. 

Det som jag inte klurat ut riktigt än är att vika tvätt. Och hänga upp blöt tvätt. En kan ju tycka att jag borde lärt mig från de andra två gångerna men nja, inte riktigt. De har liksom velat bli burna på olika sätt. Och desutom var jag inte lika "äventyrlig" med min äldsta. Det går ju lugnt att påstå att tvätthögen ökat markant sedan familjen vuxit från två vuxna till två vuxna och tre barn. Kan lugnt påstå det.

Funderar också på vad etiketten för nya lilla pyret ska kallas. Lilla kopian kanske? Eftersom de är så otroligt lika varandra de här syskonen.

Finns det något tråkigare?

Än att komma på en maträtt när det är minus på inspirationskontot och en inte är sugen på något speciellt.

Usch!

Bildkälla

Äppelkaka i mugg (i mikro)

Testet med äppelkakan igår föll väl ganska väl ut. Som vanligt åt barnen mer av tillbehöret än av själva kakan och gubben som är mer för "riktiga" kakor än pajer o sånt åt och blev förvånad över konsistensen. Men jag gillade det. En väldigt bra hoppsan-det-kom-besök-och jag-vill-bjuda-på-något-men-det-är-slut-på-fikabrödet. Älskar efterrätter som det är få ingredienser i och som går SNABBT!

Originalreceptet kommer härifrån.

Ingredienser (4 koppar)

100 g smör
2 äpplen
1 dl fiberhavregryn
1 tsk bakpulver
1 msk kanel
2 msk rårörsocker
2 ägg

Gör så här

Smält smöret i mikron. Skala och riv eller finhacka äpplet (jag rev)

Blanda alla ingredienser till en slät smet i en bunke.

Smörj muggarna med smör. Fördela och häll i smeten.

Grädda 2½-3 minuter i mikron (jag hade full effekt i 3 minuter).

Låt svalna i eller utanför muggen.

Ät med valfritt tillbehör!

Äppelkaka i mugg

Provar något nytt.

Äppelkaka.

I mugg.

Tillagad i mikron.

Kan det bli smidigare? Återkommer med resultat. Tydligen ska kakan svalna och ätas med yoghurt och nötter och honung.

Hur fixade vi det där med nattskräcken då?

Bildkälla

Som jag skrivit tidigare så är ett av kännetecknen för nattskräck att den återkommer vid samma tid varje natt (vi kan kalla det för att barnet får ett utbrott, det känns nästan så i alla fall). Så en av sakerna som vi gjorde var att väcka barnet strax innan utbrottet startade. Det tog några nätter såklart innan vi hade kollat in en bra tid för att väcka men det var det helt klart värt. 

Vi väckte heller aldrig så mycket att han vaknade utan bara så pass att han rörde lite på sig. Så där som alla gör om en petar lite på dem i sömnen. Det räckte för att han inte skulle fastna mellan de två sömnstadierna. 

En sak som vi la märke till efter det va att ju tröttare, alltså slutkörd eller övertrött, han var vid läggdags desto större va risken att han skulle få ett utbrott på natten. Om han va alldeles för trött hjälpte inte ens att väcka honom innan, det kom liksom bara lite senare istället. 

Så om vi såg att han va trött under dagen, om det hade varit mycket intryck och så vidare fick han sova en stund på dagen. 

Visst blev det svårare att lägga honom i vanlig tid på kvällen sen, men han hade betydligt färre utbrott (inga alls följande natt eller betydlig mer sällan) om vi lyckades sova på dagen.

Nattskräck är som vanligast i förskoleåldern, att det börjar då. Hur länge det kan hålla på är högst individuellt. Jag hör om barn som har nattskräck (alltså utbrott eller gå i sömnen) långt upp i skolåldern också. Om det är för att "knepet" jag skrev nu inte fungerar eller om det beror på annat är såklart svårt att säga. Hur som helst, om ditt barn har nattskräck så är det värt att prova att väcka barnet och att klura ut barnets sovmönster (hur mycket sömn som barnet behöver och när). 

Kan inte svara för om det fungerar på sömngångare också. Jag har upplevt våra nattpromenader som mer oregelbundna i tiderna än skrik-/gråtutbrotten. Och att väcka handlar ju om att bryta mönstret, så ja - testa går ju alltid. 

Lycka till hörrni!!

Äntligen hemma igen!

Grabbarna har fått hälsa på lillebror. Jag har fått assistans på olika sätt vid första blöjbytet på hemmaplan. Alla nya leksaker och händelser ska gås igenom i hyperfart sedan sist vi sågs - barnen och jag.

Jag undrar hur länge lugnet håller i sig? ♡ (Blev typ fem minuter från att bilden knäpptes.)

Stillsam midsommar

Jag är inte riktigt den längre som ser midsommar som en utmärkt ursäkt att supa en helg. Men jag älskar midsommar med dans (att kolla på mest för jag vill nog annars gå all in och skämma ut halva sällskapet annars), fiskedammar och musiken. Att jag som vanligt inte är en bra planerare vad gäller sånt där betyder bara att varje midsommar blir unik!

Fast en sån här midsommar lär jag verkligen inte få uppleva igen. Liksom jag aldrig kommer att få uppleve en påsk som den 2009.

För denna midsommar (och påsken -09) firades nämligen på BB. Jag är nog lika trött som om jag hade firat med dunder och brak nånstans men det är helt klart värt det. Och jag har nått som är så mycket finare att titta på än många andra trötta personer idag.

Att jag tjöt ohejdat av att det va matjesill och inte nått annat ätbart till kvällsmat igår behöver vi kanske inte prata lika högt om. (Jodå, nu börjar mjölken rinna till och därmed också tårarna.)

Triss i kärlek

Igår kväll vid 19:30 ungefär fick vi äntligen se vem busbebisen i magen va. Busig ända in i det sista också eftersom det va en liten stjärnskådare (näsan uppåt istället för neråt rumpan). En liten luden pojke som är otroligt lik sina storebröder!

Allt har gått väldigt bra och nu tar vi igen oss inför kommande utmaningar!

Låt oss prata lite om nattskräck

ÕJag är provocerad, helt ärligt, och jag fattar inte varför det stör mig så otroligt men nu gör det ändå det. Kan ju visserligen vara för att det handlar om en väldigt intensiv och krävande period i vårt liv men ändå. Jag borde släppa det!

På FB är jag med i en grupp där folk lägger upp bilder på "återbruk". Vilket betyder att de i de allra flesta fall köpt en möbel på loppis och målat den vit, men hur som helst - ibland dyker det upp riktigt återbruk och även andra braiga idéer så jag håller mig kvar. Idag dök det upp ett egenkomponerat glitterspray som användes för att bland annat bota barnets nattskräck. Typ spraya i rummet innan barnet somnar för att ta bort alla monster och otäckingar och på så sätt har barnet inte skräck under natten.

Alltså.

Ni föräldrar som har eller har haft barn med nattskräck vet ju hur omedvetna barnen själva är av sitt besvär. På sin höjd blir de tröttare dagen efter (förutom möjligen förvirrad över att en förälder hänger över dem mitt i natten och verkar galna) ett utbrott. Det är snarare vi runt omkring som upplever besvär med nattskräck.

För dig som inte vet vad nattskräck är så är det att barnet (finns även vuxna med det här) "fastnar" mellan två sömnstadier. De sover redan gott när "skräcken" sättet igång. Barnet gråter, jämrar sig, skriker och så vidare men gör det helt i sömnen. Omedveten om förälderns tröstförsök. Ett av kännetecknen för nattskräck är också att barnet inte är kontaktbart under händelsen. Går inte att väcka. Ett annat kännetecken är att det händer vid ungefär samma klockslag varje natt.

Detta är vanligt för barn runt förskoleåldern när det är mycket som händer i deras liv. Både vad gäller utveckling och intryck utifrån. Och det är lika vanligt att utveckla (eller vad jag ska säga) nattskräck som det är att börja gå i sömnen. Eller båda delarna. Det är nämligen samma sak som händer hos barnet, det uttrycks bara olika.

Varför det blir så här vet ingen tror jag. Jag i alla fall inte läst någon definitiv forskning på det.

Med andra ord, jag provoceras av att personen som gjort inlägget med glittersprayen säger att det hjälpt/botat nattskräcken och såklart vill hen tipsa andra föräldrar. Jag älskar idén med glitterspray mot monster, otäckingar och annat. ÄLSKAR DEN! Men att det botar nattskräck..? Nej! Så mycket som vi testade och försökte med under den tiden då det höll på varje natt, nej. Kom inte och säg att glitterspray fungerar mot nattskräck för då har inte ungen nattskräck och föräldern ingen kunskap om vad det är. Men säg gärna att sprayen fungerar mot mardrömmar och sånt för det köper jag totalt.

Jag önskar inte nattskräck för något barn (även om de inte kommer ihåg nått av det) eller någon förälder (maktlösheten när ens barn är otröstlig eller inte kontaktbar är fruktansvärd).

När jag inte är lika upprörd kan jag berätta vad som till sist hjälpte oss ur den onda cirkeln. En annan dag.

Lägg av eller börja på riktigt!

Efter flera dagar med ökande, i både antal och styrka, förvärkar säger jag nu: LÄGG AV ELLER BÖRJA PÅ RIKTIGT!

Jag vet att det ofta sägs att om en är osäker på om det är en förlossningsvärk eller en förvärk så är det en förvärk. Men jag har liksom haft fel två av två gånger och känner mig lika nybörjaraktig nu som första gången. Med skillnaden att jag till varje graviditet känt lite mer av allting. Inte så konstigt att jag känner många förvärkar nu alltså.

Det är knappt tre dagar kvar innan vräkningen heller. Jag har aldrig gått längre än 38 veckor som gravid och enligt första uträkningen för BF (beräknad födsel) är det typ nu. Enligt ultraljudet har jag ytterligare någon dag på mig. Suck...

Störande. Spännande. Och en aning irriterande.

Första doppet häromkvällen och jädrans vad skönt det va i vattnet! Okej, jag fick sega mig i som det vattenfegis jag är men jag gjorde det. Fast den som gillade kvällsbadet mest av alla va nog Orux som vägrade gå upp. Och han till o med började apportera pinnar i vattnet - han har a l d r i g gjort det tidigare. Det är inte klokt vilka knasigheter gamla gubbar börjar med..

Det är nära nu

Jag tänker så här: om jag säger att det är nära nu så jinxar jag det och får lite extra tid på mig att ordna upp saker här hemma. Det mesta är ordnat nu förutom kläderna till bebisen och jag har ändå så att vi klarar oss. Slår värmen till på allvar så är det ju ändå bara blöja och naket som gäller.

Planer är uppgjorda ifall att bebisen bestämmer sig för att komma lite tidigare än planerat. Och det säger jag bara för att jag inte är helt säker på om bebisen vill stanna kvar där inne tills det är dags för den planerade vräkningen. Hen är så busig redan med sitt instabila fosterläge och annat som hänt under resan att det inte skulle förvåna mig om ungen bestämmer sig för att busa i det här också.

Väskan står halvpackad, bilen är tankad, tvätthögen är "snart" avklarad och vakter av olika dess slag är kontaktade - japp, jag får väl se mig som så pass redo som jag kan bli. För som en vän sa till mig idag:  

- Du vet väl att man normalt sett inte nödvändigtvis får bestämma när man är redo va?

Bildkälla

Att bli uppläxad av en tre (snart fyra) åring

Häromdagen blev pappan i familjen uppläxad när han inte va snabb nog i vändningen att hjälpa till med jackapåklädning. Igår var det min tur.

Skor.

Rätt sko på rätt fot.

Jag har en aning svårt för höger och vänster. Och präntar därför in vilket som är vilket så hårt jag kan i småglinen. Och tydligen så hårt att jag själv blir uppläxad när jag säger fel.

- Men mamma! Det där är inte höger!! Det vet du ju! Det HÄR är höger!

Nedräkning till busbebis

Sån himla busig bebis jag har alltså! Fick ju åka på bedömning av vändningsförsök igår och precis som i måndags låg hen i tvärläga när vi kom dit. Och när jag låg med CTGt låg ungen lite mer på tvären. (Samt fick första barnmorskan att skratta åt sin livlighet, blev några försök att hitta ett bra ställe för hjärtljuden.)

När nästa barnmorska kom in var det fortfarande tvärläge och full sjögång i magen. Barnmorska nr två flinade ordentligt åt vågorna.

Vi pratar lite om vad som är vad i magen, jag är nämligen grymt imponerad av alla som kan peka ut kroppsdelar på ungen. Är lycklig när jag känner skillnaden mellan rygg och rumpa! Eller om det kanske är rygg och huvud..? Hmm.

Hur som haver, vi får vänta kanske en kvart på att läkaren ska bli ledig för att genomföra ett ultraljud. Så naturligtvis hinner bebisen lägga sig i rätt position under tiden. HAHAHA! Jaja.. vi diskutera ändå olika scenarion eftersom bebisen ligger i nått som de kallar instabilt fosterläge, vilket betyder att det kan ändra sig många gånger innan det är dags för bebisvräkningen. Idag till exempel så känns det som att bebisen ligger på tvären igen. Så egentligen vet jag inget konkret fören jag är på förlossningen om inte ungen mot förmodan skulle lägga sig rätt (eller med rumpan ner, fast då vet jag inte om det blir fixerat?) och att det skulle fixera sig. Inte så sannolikt.

Knappt två veckor kvar nu innan pyret är planerat att komma ut! Och jag har fortfarande inte gjort allt jag skulle hinna under min semester nu innan.

När det inte finns blöjbarn i huset ökar städtillfällena

Lyckan över att slippa blöjbyten (ett tag) byts snabbt ut mot suckar när en upptäcker hur snabbt toaletterna blir smutsiga vid fördubblingen av användare.

De två minsta användarna siktar desutom inte alltid så bra med resultatet att a) det luktar kiss från obestämd källa helt plötsligt och b) jag är betydligt blötare när jag reser mig från toan än innan jag satte mig. På flera ställen.

"Men det har jag aldrig varit med om"

Besök på MVC idag med mina två små huliganer. Gick väldigt bra, ungarna var väldigt nyfikna. Det mest spännande vad blodprovet som jag behövde ta. Det minst spännande var att lyssna på bebisens hjärtljud "när ska du sluta egentligen". Hahaha!

Jag fick ju efter lite tjat göra en urinodling för GBS-bakterier för ett tag sedan, dröjde innan jag kunde göra provet men jag är glad att jag inte struntade i det sen och att jag tjatade till mig ett prov eftersom det visade sig att jag har sånna bakterier. Du som är nyfiken kan läsa lite mer om bakterierna här (länk till 1177). Eftersom min barnmorska aldrig hade haft en blivande mamma med GBS utan att samtidigt ha urinvägsinfektion förberedde jag mig med provsvaret och några argument för att om inte få behandling nu (om den gravida har urinvägsinfektion samtidigt ska en penicillinkur genomföras) så skulle det skrivas in att jag ska ha penicillin (eller nått bredspectrum, eller vad det nu heter) under förlossningen. Det är nämligen den andra behandlingen som rekommenderas.

Döm om min förvåning när barnmorskan själv tog upp det och sa att hen redan skrivit in det i journalen, att jag ska ha penicillin under förlossningen alltså. *klappar händerna*

Tänkte att jag nu inte skulle får några fler kommentarer om att barnmorskan aldrig varit med om något och därför kan det inte hända, men nope...

Bebisen är en riktig liten luring och ligger ibland med rumpan upp, ibland ner och mest på tvären. Eftersom det inte är lång tid kvar innan bebisvräkningen så bokades ett vändningsförsök in direkt. Eller ja, först hette det vändningsförsök och sen hette det bedömning av fosterläge. Tydligen finns det, även om den är liten, en risk att en vändning kan sätta igång förlossningen är eftersom jag inte ska föda på närmaste stället utan får åka en bit bort så tyckte barnmorskan/någon på andra sidan luren att en vändning kanske inte är helt optimalt utan att det bör göras där jag ska föda. Om inte busfröet har lagt sig till rätta innan dess.

Hur eller hur så frågade jag lite om riskerna eftersom jag tänkte att det vore bra att förbereda barnvakterna om det blir en vändning och förlossninge startar. Jaha, då ändra sig barnmorskan och berättar hur ovanligt det är, att hen aldrig varit med om det tidigare.

Men ja.... Hen hade ju inte heller varit med om att det gick att ha GBS-bakterier utan att ha urinvägsinfektion heller.

Förälskelsens förbannade påklistrande beteende syskon emellan

Har nu varit hemma i... två (?) veckor och de allra flesta dagar går bra. "Lite" syskonbråk men inget som jag inte räknat med. Det jag inte hade räknat med är att behöva bli så arg varenda dag för att avstyra bråk, lugna ner tempot och annat sånt där livskrisande. Vi har haft en så lång period nu när alla lyssnat på alla att det här liksom slagit omkull mig av förvåning. Det är ju så onödigt att vara arg. Det spär även på deras humör till det sämre. Vi förlorar alla på det ju!

Men egentligen, det är inte så konstigt att vi har den här situationen. De har slutat på förskolan, jag är hemma med dem varje dag, de längtar efter farmor som kommer om några veckor, bebisen kommer i samma veva och så vidare. Det är STORA förändringar både för en tre- och en sexåring. Borde varit förberedd men nähä, det var jag inte.

Idag är det återigen en sån där dag då mina barn visar hur förälskade de är i varandra (jo, förälskade!) och inte kan låta bli varandra. Men de kan inte riktigt hantera varandras känslor och det blir pannkaka av allting. Och jag väntar bara på att den ordentliga blodutgjutelsen ska infinna sig. För nu ger jag upp.

Det går liksom inte att säga hur många gånger som helst på en dag att brottningslek mellan två så skilda kroppsstorlekar inte är lämpligt.

Eller att det inte är den smartaste idéen att ha vattenlekar med varandra på en trädgårdsbutiks fontänavdelning.

Eller att småkundvagnsrally med knuff bland hyllorna i en matvaruaffär borde undvikas.

Nån gång kommer en av dem få in en kalasträff på den andra i leken och kalla mig galen men efter det kommer det åtminstone bli lugnt ett tag. Efter gråten och tröstandet alltså.

I övrigt så testar jag för första gången att göra syrensaft. Provsmakning blir imorgon eller på söndag.

Ska ni inte ta reda på vad det bli!?

Nej, tänk för att vi inte ska det. Vi har inte gjort det någon av de tidigare gångerna och tänker inte göra det nu heller. För oss finns det en stor charm i att inte veta. Att gissa och spekulera. Varför skippa det liksom? Vi kan ju ändå inte göra nått åt saken om det skulle visa sig vara det vi minst tror.

För övrigt så gissar jag på en elefant.

Det finns många och åter många myter om att det går att avgöra på hjärtljud, magens form, det mamman är sugen på och så vidare i all oändlighet. Inget av det där har stämt på mig, även om det är roligt att testa. Okej, några stämmer ju fast det har inte stämt klockrent på de tidigare gångerna, alltså jag kan inte säga att det är en grej som stämt båda gångerna. Om det stämmer på pricken för några så grattis! Ni är säkert en av få det faktiskt gör det på.

Om jag skulle lyssna på allt sånt där så skulle vi ha fått en pojk och en flicka samt vänta en tredje variant av kön nu.

Men det syns ju så tydligt på ultraljud.
För dig kanske, men inte för mig. Jag kan skilja på rumpa och huvud men där går liksom min gräns. Jag kan se katter i magmuskulaturen eller en tredje hand så vi kan säga att jag aldrig kommer att se könet heller. Och säger en till personalen att en inte vill veta, då är de faktiskt snälla och inte visar det.

40 blir 25 i ett nafs

Idag går jag tydligen in i vecka 35 enligt gravidappen på mobilen, och har 40 dagar kvar innan BF (beräknad förlossning). Vilket betyder att det är cirka 25 dagar kvar innan operation bebisvräkning påbörjas.

Vore väldigt skönt om det också visar sig att det faktiskt blir så! Och inte nått "inte moget, avvakta en vecka" eller vad de nu säger i sånna situationer.

Båda de andra gångerna har det ju kommit som en överraskning att förlossningsarbetet verkligen varit på gång när vi besökt förlossningen, så bara för att jag ska känna att jag inte har koll på sånt här skulle det inte förvåna mig om det är tvärtom denna gång. Eftersom jag vissa dagar har så många sammandragningar att jag får lägga mig i badet för att avgöra om det är fejkvärkar eller riktiga menar jag.

I övrigt så får jag både höra att jag är stor och liten om magen. Gissar att det beror på personernas egna referenser för själv tycker jag att jag är lagom. Det är lagom svårt att klippa tånaglarna eller ta på mig skorna (blir ju helt anfådd av att utföra såna gymnastkonster och samtidigt försöka hålla balansen). Är en lagom stor hylla på kvällen när äter en skål yogurt eller annat nyttigt/onyttigt. Och så vidare.

Och med "bara" cirka 25 dagar kvar så kan jag med all säkerhet stå ut med både ryggontet och halsbrännan. Och kissepauserna på nätterna. Och böket med att ta mig upp från i stort sett alla positioner. Och.. ja du fattar säkert att listan kan bli lång på slutet.

Var försvann orken?

Alltså, jag anar ju vad som hänt men jag va liksom inte beredd på det. Jag förberedde mig på jobbet för att gå hem. Avslutade det jag kunde och lämnade över resten till de som tog över. Och det har känts bra, som att jag har haft koll.

Men tydligen så drog jag även ner på tempot på plugget också och har skitsvårt att koncentrera mig och att framförallt komma igång. Med bara en uppgift kvar! Skitdumt.

Jag skyller på att jag får ont i ryggen av att sitta vid datorn, vilket jag också får. Men hej - jag får liksom ont i ryggen av allt annat också så det är ingen bra undanflykt.

Jag skyller på trötthet, vilket också stämmer men återigen. Jag SKA ju vara trött nu på slutet och hade räknat med det. Ingen bra ursäkt det heller.

Och nu är det inte lång tid kvar innan det är dags att lämna in. Jag har uppgiften klar i huvudet men nästan inget klart att lämna in. Skärpning!

Efter jag vilat ryggen några minuter på soffan då bara måste jag starta upp datorn! Lovar.

Skum känsla

Åt väldigt sen lunch idag och kom på att middagen därför också skulle bli väldigt sen. Som är lika med sen läggning av barnen.

Som småbarnsförälder räknar jag vissa dagar timmarna och minutrarna till kvällsläggningen. Idag va en sån dag..

Kommer hur som helst på efter några sekunder - Det kvittar ju om barnen lägger sig senare än vardagstiden ikväll. De ska ändå inte iväg till förskolan. Jag slutade ju jobba i onsdags och räknar nu på allvar ner till bebisvräkningen.

Väldigt skum känsla att inte behöva ställa klockan ikväll. Det betyder visserligen inte att jag får sovmorgon, inte när småhuliganerna går upp vid 5-6 i vanlig tid. Ja, skum känsla som sagt.

Saker jag verkar få avstå med ett tag

- Dammsuga soffan
- Rengöra bilen invändigt
- Plocka hundbajs på trädgården

Inte ens skållheta bad verkar ge sig på den smärtan. Skönt att det bara är några veckor kvar tills jag får tillbaka min kropp igen!

Att förlora en vänskap

Jag sörjer att jag inte kunde läsa vänskapen till en del av mina vänner bättre. Att "ytliga" saker kan komma emellan oss. Jag sörjer det periodvis ganska mycket och däremellan förstår jag att vänskapen som jag trodde var starkare inte är var det och att det är okej. Även om det gör ont. Det är svårt men okej att släppa taget om förlorad vänskap.

Det handlar om vänskap där vi delar grundläggande värderingar, kanske till och med humor och som det "klickade" med nästan redan från början.

Men av olika anledningar, eller egentligen snarlika anledningar, så har vi glidit isär under en längre tid eller så har det gått ganska snabbt, i takt med att jag upptäckt vem jag är och vad jag står för. Och desutom numera vågar ha åsikter om det.

Bildkälla

Jag trodde när jag var mindre att det var personerna som vågade stå upp för sig själva som automatiskt blev de populära, lärde mig ganska kvickt att det inte var så men de populära var ändå sånna personer som hade starka åsikter så helt fel kanske jag inte hade ändå?

Sedan tänkte jag att det var de söta, vackra och snygga personerna som var de populära. De med självförtroende. För jag trodde verkligen inte någon som betraktades snygg kunde må dåligt. Idag vet jag bättre än så.

Det jag vill säga med det är jag hela tiden trott olika saker om vänskap som inte stämt. Som att bara de populära kunde ha många och verkliga vänner. Jag vet ju nu att det inte är så. Det är bevisat för mig flera gånger om.

Så trots att jag sörjer den förlorade vänskapen till vissa gläds jag också med de nya vännerna jag har mött och tagit till mig. Vänskap som bygger mer på respekt för varandra än de andra gjorde och jag tackar alla er för att ni visar mig gång på gång vad vänskap egentligen handlar om.

Bebishumor?

Jag går och kissar (okej, sätter mig på toa  o kissar då'rå!).

Jag kissar mängder, gör klart och lämnar toaletten.

Bebisen får för sig att försöka klättra ut? Eller tycka att det finns mer plats att busa på? Eller jag vette katten. Trycker hur som helst mot blåsan så att jag måste kissa lite till.

När jag lämnat toaletten.

Varför? Nån slags bebishumor som jag inte förstår mig på? Tacka vet jag trosskydd i alla fall!

– Kritiken blir lite fånig tycker jag personligen, säger Johan Herdeby

Kritik är alltid fånigt för den som inte förstår problematiken.

Är det någon som har missat Ica Växjös bild från fruktavdelningen häromdagen? En välfylld fruktavdelning med meloner och texten "Tjejerna från fruktavdelningen har schyssta meloner!".

Bildkälla: Expressen.se

Visst låter det oskyldigt.
Visst låter det som en skämtsam grej att säga.
Visst vill många kvinnor skämta om det här, på egen bekostnad.

Visst, visst, visst...

Ställ nu frågan "varför" fem gånger på det här och du måste desutom svara efter varje fråga för att gå vidare. Inte så lätt va? Att få vettiga svar menar jag.

Det är för att det här är så skevt. Det är en sexistisk grej. Oavsett om skämtet uttalas av en kvinna på bekostnad av en kvinna (sig själv?). Kvinnors kroppar tillhör enligt samhällets normer inte kvinnorna själva. Kropparna ska fixas till för att behaga. De ska bedömas. Kommenteras. Studeras. Utnyttjas. Vem som än gör själva handlingen spelar ingen roll.

För några år sedan hade jag också skrattat åt skämtet. Jag hade även svarat kritikerna med att "allt ska ju överdrivas, vad löjligt" precis som jag sett att kommentarerna har varit den här gången. Men vet ni vad, ni som tycker att kritiken är löjlig, om ni bara öppnar ögonen och ser hur mycket som samhället prackar på oss skulle ni inte tycka att det är löjligt längre. Ni skulle bli rädda.

Rädda för att ert barn, syskon, kompis blir påverkad av sån här skit och kanske till och med tror på den. Som att kvinnor ska bedömas efter sina "meloner". Att hon endast är något värd om hon är snygg och villig. Men inte för villig för då är hon en slampa. Som att det är tufft att en tjej har skinn på näsan men absolut inte för mycket för då uppfattas hon som besvärlig och det är farligt som kvinna att vara besvärlig.

Eller som när en kvinna blir våldtagen och får höra av så kallade profesionella yrkesgrupper att hon borde klätt sig annorlunda. Att hon bad om det. Hade hon också "schyssta meloner"?

Det finns många saker som är allvarligare än Icas lilla skämt från fruktavdelningen - absolut. Men det betyder inte att vi lägger fokus på fel saker. För hur ska människors tänk kring kvinnokroppar, för alla kroppar för den delen, kunna ändras om vi inte gör det i detaljerna också?

Johan, snälla - säg inte att kritiken är fånig för det är den inte. Du bara förstår det inte än. Men jag hoppas att du gör det snart, för din och din omgivnings skull.

Jag tror att jag älskar Hanna!

Näst sista uppgiften innan kursen är slut går in på sin sista vecka snart. Och jag sitter som vanligt fast och känner mig både blåst och jäkligt duktig. Ganska frustrerande när jag med hjälp av mina kurskamrater känner att jag förstår, bara för att sen när javascripten ska skrivas upptäcka att jag nog inte alls har fattat. Eller tänker väldigt, väldigt konstigt.

Efter den här uppgiften är det "bara" projektarbete kvar. Har haft svårt att arbeta både med den och med uppgiften samtidigt så jag har mest gått och filat på idéer som jag efter inlämningen av uppgiften måste få ner på pränt. Den 7 juni ska allt vara inlämnat och det känns väldigt skrämmande. Och skönt. Och en aning tråkigt också. För än så länge är det ju roligt det här. Det är lite som att ha hittat hem. Till ett jäkligt stökigt och oorganiserat hem men ändå ett hem!

Mitt i att jag sliter mitt hår (igen) över den här uppgiften så har jag gått och blivit lite smått kär i Hanna. Hanna har granskat alla mina uppgifter i kursen och jag har hittills fått godkänt på alla. Den där senaste, den med kaninerna som skulle byta färg, som jag gnällde om för inte så många veckor sen - den fick jag precis besked om att jag blev godkänd på. Av ingen mindre än Hanna. <3 Att hon desutom skriver "Bra jobbat med extrameriterna...". Jag behövde verkligen få höra det där!

 

Om jag hade fått dricka alkohol hade jag korkat upp och hävt i mig champangeflaskan som står och dammar i källaren. På riktigt.

Ska väl inte klaga va?

Det kom ju lite typiskt det där med magsjukan. Och nu vabb för hosta och snorighet som gör ungar sömnlösa på nätterna. Har vår vabuari börjat nu eller? Ooh, jag hoppas verkligen inte det!

Det är bara några veckor kvar sen är det ju långsemester för mig innan bebisen kommer. Innan dess vill jag ju kunna avsluta saker på jobbet i lugn o ro. Inte som förra gången när jag fick lämna nästan allt ouppklarat, visserligen pga sjukskrivning men ändå.

Dag nr två med vabb är snart avklarad och jag får väl ända se det positiva i det hela att det 1, inte är pga magsjuka längre och 2, när ungarna inte längre kan leka ihop (eller vara ifrån varandra) kan ta min solstol och placera mig i närheten samtidigt som jag njuter av solen.

Vart kom det där ifrån egentligen?

Hur vet du att du överlevt en oväntad natt med magsjuka? Jo, massa olika "knappt smuttade på"-glas vid nattduksbordet, knappt halväten banan i sängen brevid och sprängda blodkärl runt ögonen.

Ja, förutom att du inte längre behöver känna känslan av att din inävlor är på väg ut i attackerna.

Och en annan sak som jag precis lärt mig: sammandragningar efter magsjuka är inte att leka med! Ont som fan men såklart ofarliga. Men om förlossningen skulle ställa upp på ett hembesök för injektion av kvaddlar skulle jag inte tveka att tacka nej!

Å h jag kissar snart på mig av skratt!

"Låt den första urinen rinna ner i toaletten"

Personen som skrivit den instruktionen kan inte ha kommit ihåg hur det är att vara gravid och dessutom hålla sig från att kissa på natten! Här rinns ingenting, här jetstrålar vi!

Uppriktig fundering

Det finns stödstrumpor för att minska svullnad i underben och öka blodcirkulation.

Men finns det motsvarande för snippor??

Jag är så otroligt bra!

Det tog längre tid än vad jag hade väntat mig och mer kraft också. Men jag tror att jag lyckats knäcka ytterligare en del i tänkandet med JavaScript. Desutom har jag fått lite blodad tand och smått börjat fundera om det finns någon kvartsfartskurs i programmering jag kan gå efter den här kursen.

Vi fick fyra veckor på oss att lösa en programkod som skulle användas till ett spel, där användaren gissar vilken färg på 15 kaniner som det blir flest av, få veta svaret utan att behöva räkna själv och sedan kunna se hur många gånger en gissar rätt eller fel. Lätt som en plätt eller hur! Öhh, nää. Det var ju som sagt betydligt svårare än vad jag trodde. Hade en lite förhoppning om att eftersom jag kan HTML så skulle jag ändå rätt så snabbt luska ut hur JavaScript skulle användas. HA HA HAAAA!

Nej. Fungerade inte så.

Igår var det inlämningsdags för uppgiften och jag hade bestämt mig för att åtminstone lyckas lösa godkänd-biten. Det gick inte alls åt rätt håll när jag försökte ge mig på extrameriterna samtidigt så till slut övergav jag det helt. Så, med godkänd-delarna klara i uppgiften och endast stavfelsrättningen kvar i rapporten kom jag så klart på en grej som jag inte testat tidigare. För extrameriterna alltså. Klockan var efter 19 igår kväll när poletten trillade ner och jag tänkte att jag ändå skulle ge det en chans. Om jag skulle fastna eller köra slut på mig själv innan inlämningstidens slut vid midnatt så hade jag ju ändå något att lämna in.

Första försöket gick inte så bra. Men på andra försöket lyckades jag lösa början på första problemet. Och sen nästa. Och nästa. Och nästa. Sen snyggade jag till i min kod och kom på att jag även skulle vara tvungen att skriva om rapporten. Klockan 22 på kvällen. Yepp. Bara att börja skriva.

Hur det kan ta sån tid att skriva referenser är mig helt åt skogen konstigt...

Ytterligare en timme senare var jag klar. Så med 53 minuter till godo lämnar jag in uppgiften - med extrameriterna fungerande och en välfylld rapport. (Borde verkligen lära mig att skriva less is more.)

Jag var så trött och glad och sprickfärdig av stolthet över mig själv att jag satt och halvbölade. Hade jag varit lite piggare hade det nog kommit riktiga tårar istället för den brännande känslan bakom ögonlocken bara.

Jag har ingen aning om jag löste uppgiften på ett smidigt sätt, troligtvis inte. Eller om jag ens får godkänt. Men just nu skiter jag i den biten, för jag klarade det faktiskt! Med min programkod går det att spela på de där färglada kaninerna om och om igen.

Idag har jag känt mig bakis hela dagen för att jag inte kom i säng eller kunde somna innan tolvslaget. Var ju alldeles för uppe i varv för det! Och även om jag känt mig lite vimmelkantig (ska bli skönt med att lägga sig på soffan om en stund) och jag varit virrigare än vanligt under dagen så känns det helt klart värt det.  

För jäklar var jag är bra!