Det här med att vara hjärtsjuk och gå igenom förlossningar

Jag har alldeles nyligen gått med i två ny grupper på Facebook, en för oss som har hjärtrytmsrubbningear av olika slag och en för oss som är GUCH-patienter. Och det är så himla viktiga diskussioner där, i båda forumen. Det som slår mig allra hårdast är hur många av oss som inte vet så mycket, mig inräknat. Innan vi kom till en GUCH.mottagning kanske vården var nästintill noll. Vilket är mer än hemskt eftersom våra resultat efter våra behandlingar, operationstekniker och annat hjälper läkarvården med kunskap som de kan använda till de barn som föds idag, Jag är väldigt stolt över att få vara med och hjälpa till.

Något annat som är väldigt centralt för mig är barn, jag har ju små barn själv och efter mina båda graviditeter samt förlossningar har jag upplevt förändringar. Påverknignar. Biverkningar. Har inget bra ord för det. Och en av anledningarna till att det blivit så här känner jag är på grund av okunskap. Både från mig själv och från det läkarteamtet som var med mig första gången.

Det här inlägget är alltså för andra i liknande sitution som mig.

Kortare sjukdomshistoria

Jag är född med Fallots Tetrad, jag har inga begränsningar fysiskt som påverkar mig i min vardag till följd av hjärtfelet. Jag opererades när jag var några månader gammal och har sedan dess gått på kontroller med EKG, arbetsprov, blodprov och ultraljudsundersökningar. Jag medicinerades inte innan graviditeterna (förutom direkt efter operationen).

Inför en graviditet

Jag har inför gravideterna behövt genomgå en extra kontroll hos min hjärtläkare för att se om det fanns några hinder för en "vanlig" graviditet. (Jag är än i dag osäker på vad läkaren menade med "vanlig", detta sas endast ingör första graviditeten.) Vid första graviditeten fanns min läkare på sjukhuset närmast mig, läkaren skickade sedan alla prover och filmer till Linköping (jag visste vid denna tid inget om GUCH) och när svaren kom därifrån meddelades jag dem via post. Vid andra graviditeten var proceduren densamma förutom att jag då endast gick på GUCH.mottagningen i Linköping och träffade en läkare som hade mer kunskap om mitt hjärtfel. Resultaten från undersökningen blev samma som tidigare, men att ha direktkontakt med en läkare som kan, det är stor skillnad.

Extra kontroller under graviditeten och inför förlossning

Eftersom det finns en ökad risk, inte så väldigt mycket större men det finns där, för att jag ska bära ett hjärtsjukt barn har jag fått gå på extrakontroller under gravideterna. Extra vanliga besök hos MHV och minst ett (som varje gång blivit två) extra ultraljud sent i graviditeten för att de lättare ska kunna se eventuella missbildningar i hjärtat.

Jag har även, ungefär halvvägs igenom graviditeterna gjort EKG och ultraljudsundersökning för att se vilka åtgärder som behöver täckas upp under förlossningen. Och här skiljer sig de två gravidieterna ordentligt åt. Jag har mina teorier om varför det blev som det blev, men det är inget som jag tänker ta upp här.

Förlossning

Jag har fått klartecken båda gångerna på att föda naturligt. Vilket varit väldigt skönt eftersom jag inte är helt bekväm med att sövas och tanken på att vara vaken när de i så fall skulle skära i mig skrämmer mig mer än en naturlig förlossning.

Med mitt hjärtfel finns en tendens till att barnet föds lite tidigare, eftersom mammans kropp inte längre orkar bära det. Mina båda barn är födda på 38+0. Alltså två veckor innan BF (beräknad födelse)

Första förlossningen

Eftersom jag hade min läkare på mitt "hemmasjukhus" första gången fick jag aldrig någon information om restriktioner eller liknande direkt från en läkare, proverna skickades, som jag nämnde tidigre, till Linköping och jag fick svar via post. Det stod nått liknande: "Förlossning kan ske naturligt. OK." undertecknat av min läkare på närmaste sjukhuset. Det var inte mer än så. Och det var den information jag lämnade vidare till MHV och till personalen på förlossnignen, även detta på mitt "hemmasjukhus", när det var dags. Förutom att de skulle veta om mina vanliga begränsningar och sånt.

Förlossningen startade spontant  två veckor innan BF och första delen av förlossningen fungerade felfritt. Som förstagångsföderska får en räkna med att det kan ta lite längre tid. Det behöver inte göra det, men det kan ta tid.

När jag började närma mig ordentliga värkar sattes värkstimulerande dropp in. Droppet höjdes succesivt ju längre tid värkarbetet tog. När jag efter ungefär en timmes krystvärkar (den del av värkarbetet när barnet verkligen ska ut, det är inte längre kroppen/barnet som förbereder sig) sa att jag inte orkade längre kallades en läkare in i rummet. Jag kommer inte ihåg mycket av denna del, men jag minns att jag orkade inte hålla uppe ögonen, att det kändes som att hjärtat ville rusa utanför kroppen och att när jag försökte ta tag om mitt ben kunde jag inte ens lyfta armen från min sida. Min ork var slut.

Läkarens order var att öka droppet igen. Och igen. Samt att jag inte skulle få någon lustgas (som var min enda smärtlindring) för att göra värkarbetet mer effektivt.

Med egen kraft kunde jag efter mer än en timmes krystvärkar föda fram barnet.

Läkaren går innan barnet föds.

Barnet är några lägre på APGAR-skalan men efter lite tumult är allt okej.

Andra förlossningen

Min nya läkare på GUCH-mottagningen berättar efter sista kontrollen att hen vill att jag föder i Linköping. Läkaren anser att jag ska anmäla händelsen från första förslossnigen.

Förlossningen planeras in till 37+6. Och jag blir ingångsatt på utsatt datum. Får då reda på att en begynnande förlossning redan var på gång. Förvärkarna som jag hade tagit dem för var i själva verket riktiga värkar.

Jag blir kontrollerad regelbundet under ingångsättningen och när förlossnigen kommer startar. Det är täta kontroller.

Innan igångsättningen har jag fått veta att ingen fas under förlossnignen får ta lång tid, jag får inte genomgå en utdragen förlossning. Hjärtat bör inte utsättas för den pressen. Exakt hur lång tid de olika faserna tog kan jag inte säga, den enda jag har koll på är den vid krystvärkarna.

Eftersom det var andra förlossningen beräknades faserna gå snabbare, lite som att kroppen vet vad som är på gång och är redo för det på ett annat sätt.

Jag får antibiotika en viss tid innan beräknad förlossning via nål i handen. Blir informerad att om förlossnignen drar ut på tiden kommer jag att få ytterligare en dos av antibiotikan. 

När jag är ungefär en kvart in i krystvärkarna tillkallas specialistläkaren. Tar krystvärkarna längre tid än 15 minuter ska barnet födas med hjälpmedel, t.ex sugklocka. Det var den informationen jag hade fått innan. 

Barnet föds strax innan 15 minuter, nästan precis när läkaren öppnar dörren.

Barnet har bra värden på APGAR-skalan.

Efter förlossningarna

Efter första förlossningen behövde jag köras i rullstol till rummet på BB eftersom jag inte orkade gå de få meter som skiljde dem åt. Mitt rum låg mitt emot matsalen men även den promenaden, tvärs över korridoren, var för lång för mig och jag behövde vila länge efter varje måltid. Min man fick hämta mat åt mig medan jag stödd på barnvagnen av plast tog mig till ett bord.

Det tog flera månader innan jag orkade gå ens kortare sträckor utan att behöva vila under tiden och efteråt.

Efter andra förlossnigen går jag själv den längre sträckan mellan förlossningssalen till specialist-BB på nån våning högre upp. Personal går efter med rullstol ifall att jag inte orkar men jag behöver den inte. Jag går även sträckan till matsalen fram och tillbaka utan problem.

Väl hemma går jag promenader utan större problem.

Sex-åtta månader efter förlossningarna har jag gjort arbetsprov, EKG och ultraljud hos GUCH-mottagningen för att se om hjärtat påverkades. Ingen påverkan har synts vid kontrollerna. 

Biverkningar, påverkningar, bekymmer efteråt

Efter första förlossningen och en tid senare upplever jag att att hjärtat ibland slår väldigt sakta, i otakt eller ibland skenar iväg. Det är endast kortare sekvenser på sekunder detta sker. Inget sambamd med anstängning eller stress. Det kommer spontant. Och oregelbundet.

Plötslig huvudvärk, behov av att hosta till, yrsel och oro kommer i samband med hjärtrytmsrubbningarna.

Efter andra graviditeten/förlossningen kommer sekvenserna oftare och jag får efter att ha gått med långtids-EKG börja med betablockare. Den lägsta möjliga dosen. Det som syntes på långtids-EKGt är endast extraslag. Inga känbara sekvenser med rubbningar sker under inspelningarna.

Har nu ett uppehåll med betablockare efter samråd med GUCH-mottagningen för att se om jag kan sluta med dem helt eller inte. Eftersom mina besvär inte var stora, mest obehagliga ansåg vi båda två att det bästa vore att inte behöva medicineringen alls.

Jag hoppas att de som är i liknande situation kanske ramlar in på inlägget och ser att vi måste ställa krav och vara besvärliga. Informationen som vi behöver i många situationer är knapphänding, den största delen har vi hämtat själva från olika forum och på nätet. Räknas du som GUCH-patient kräv rätt vård! Det är inte lätt, det är jag också medveten om, men det är så värt det att komma till en plats där de har kunskap och förståelse. Det kan göra skillnad på liv och död till slut. Det finns mottagningar på flera platser i landet, en del är mer specialiserade på en typ av hjärtfel än andra så kolla vilken som passar dig bäst.

Jag kommer alltid att ha den där lilla rösten i huvudet som säger att jag är äcklig. Men jag kommer göra allt jag kan för att förhindra att mina barn utsätter andra eller utsätts själva för det. Vi kan påverka mer än vad vi tror!

Ibland händer det saker i mitt liv som får mig att tänka tillbaka på tiden när jag växte upp. Det låter som att det är aslängesen och frågar du mina ungar kommer de att hålla med. Hehe.. Hur som helst så hände det två grejer i helgen som fick mig att tänka till och börja fundera. En av sakerna är det här med hår.

Vi har hår på huvudet, hår på benen, under armarna och underlivet. Vi har också hår på armarna, på magen och bröstet och på näsan. Det enda ställena vi inte har hår är handflator och forsulor. Kanske också ögonlock. Det är i vilket fall som helst betydligt lättare att räkna upp ställena (förutsatt att en kan alla) vi inte har hår än där vi har det.

Men hår väcker så många känslor. För långt eller för kort. För färggrant eller för tovigt. För mycket eller avsaknaden av hår. Allt som räknas som udda eller avvikande från ens egen värld ska pekas på, diskuteras och hånas.

En diskussion om hår är inte alltid av ondo, det jag menar är att hår väcker känslor och känslorna ventileras ibland på inte så konstruktiva sätt.

Jag har alltid haft mycket hår. Jag föddes till och med med långt hår. Har alltid haft mycket hår på armar och ben, ända sedan jag var liten. Nån gång under låg-/mellanstatdiet började mina klasskompisar att upptäcka det här också. De kallade mig ibland för "apa", sa att jag var äcklig och att sån som jag inte kunde vara bra på någonting.

Jag kan inte riktigt avgöra om det här pågick under en kortare eller längre tid, men jag kommer ihåg att jag runt årskurs 3 började fråga min mamma och inte jag kunde få raka benen och armarna. "Så att jag kan se ut som dom andra"

Det fick jag inte. Även om jag var grymt besviken på mamma just då är jag ganska glad för det nu. Jag började visserligen raka benen så fort hon gav tillåtelse. "Inte fören du börjar 7an!" Och i julklapp det året fick jag en rakapparat av min pappa. Jag var sååå lycklig! Och lite skämig också eftersom han med tanke på julklappen kommit på mig att låna hans rakhyvel. Jag hade ett system där jag bytte till ett av de andra bladen  i förpackningen och satte sedan tillbaka det gamla. Trodde inte alls att han skulle genomskåda mig.

Just nu i skrivande stund så har jag varit orakad på benen i mer än ett år. "Varför" undrar säkert någon? Läs då om de tre senaste styckena i det här inlägget.

Barnen i min klass såg det som något avvikande att en tjej hade hår på ben och armar, synligt hår alltså. För hår har vi ju allihopa, det har vi redan konstaterat. Barnen hade inte sett detta som något konstigt om de inte hade blivit lärda att tjejer ser ut på ett sätt och killar på ett annat. Jag är nästan helt övertygad om att föräldrarna till dessa barn inte hade en tanke på vad media, deras egna referensramar, skämt och så vidare kunde leda till. Eller att de stod modeller även för andras barn.

Vi vuxna lär barn otroligt mycket omedvetet. Att jag inte rakar benen var i första hand för att jag inte längre vill känna ett tryck på mig från samhället att jag ska se ut på ett visst sätt för annars blir jag inte accepterad. Efter det som hände i helgen tänker jag istället att mitt mål måste vara att ge mina (och kanske andras?) barn en tanke om att tjejer också har hår och att det är okej. Att det är naturligt.

En av följderna till att det ses som naturligt, inget att lägga vikt vid, är att nått annat barn slipper att höra de glåpord som jag fick höra. De har större chans att växa upp med en stark självkänsla och ett bra självförtroende när de inte trycks ner på grund av sånna här banala yttre egenskaper.

Note to self

Kontrollera alltid flyktvägen från lampan längst inne i hörnet i barnets rum. Det kan rädda livet på "små" oskyldiga fötter som i annat fall kan komma i direkt kollisionskurs med duplo och andra förrädiska leksaker.

Tänk vilken glädje att få bli äldre!

Jag vet faktiskt inte om jag nånsin har haft åldersnoja, just nu kan jag inte komma på ett enda ögonblick av det. Visst kändes det konstigt i början att inte vara den "yngsta i gänget" längre, men inte på ett dumt sätt. Antingen har jag aldrig tyckt det eller så har jag förträngt det.

Eftersom jag fyllde 30 häromveckan har jag redan fått höra att jag är välkommen till medelåldern, att jag nu är gammal, att jag nu kan vänta mig tonvis med gråa hårstrån, att det bara kommer att gå utför från och med nu. Och så vidare.

Det som slår mig varje gång är att jag verkligen vill det här - tänk vilken lycka det fakiskt är att få chansen att bli gammal. Det är inte alla som får den chansen. Och här sitter jag och blir äldre för varje år som går. Vilken lycka!

Tänk på allt jag skulle missa om jag inte fick bli äldre... Jag skulle till exempel leva med ständiga menstruationscyklar, aldrig få den där underbara färgen i mitt hår naturligt och det är bara om jag stannar i ålder. Om jag inte skulle få bli äldre av andra anledningar skulle jag ju missa de eventuella barnbarnen jag helt skulle kunna få. Nej, det vill jag inte vara utan för allt i världen!

Bildkälla

För alla som kommer att skämta om min ålder i framtiden säger jag bara - Tack, du gör mig bara mer säker på att jag kommit in på rätt spår. Jag vill fortsätta att åldras och leva. Och jag är lycklig.

Spindelmannen är borta

I måndags kväll knackade en kvinna hemma hos oss, med andan i halsen frågade hon om vi hade en rödrandig katt.

- Ja, Spindelmannen säger jag och pulsen skenar iväg.

Jag hinner tänka så otroligt många tankar på bara den korta sekunden det tar för henne att förklara att det sitter en liten rödrandig katt på vägen, som hon tror har blivit påkörd. Hennes dotter (?) sitter hos katten när vi kommer fram.

Spindelmannen var troligen på väg hem när han blev påkörd, det var vid den här tiden han brukade vilja komma in om han ville sova inne.

När han ser mig försöker han ta sig till mig, men kan inte röra rumpan utan hasar på framtassarna. Jag får in honom i huset och ringer till min man som skyndar sig hem.

Vi får en stund på oss att kela. Jag klappar och gråter. Höjer värmen i rummet för att han inte ska frysa. Han darrar så mycket. Och andas så konstigt. Det syns tydligt att han har mycket ont.

Min man kommer hem och förbereder sig. Hundarna som i vanliga fall blir helt tokiga när han gör liknande förberedelser anar att något är på gång. De blir först upprymda men när han och katten går ut genom dörren blir de helt tysta. De vet.

Att somna den kvällen var både svårt och lätt. Svårt att få tankarna på annat men efter all gråt är orken inte den bästa heller.

Morgonen därpå bubblar känslorna upp igen och jag ville verkligen inte att alla skulle fråga varför jag var helt svullen och rödgråten. Jag lägger upp en bild från några kvällar före med texten att Spindelmannen är borta och tänker att då kanske inte alla frågar.

På det sättet är sociala medier bra att ha. Personen som förstår mig bäst på jobbet pratar såklart med mig om det som hänt, men de andra verkade förstående och sa inget. Det här är första gången jag kan återberätta det som hänt utan att tvinga tillbaka gråten. Det gör fortfarande ont att berätta och otroligt ont att tänka att han inte kommer hoppa upp i fönstret i dörren något mer för att komma in.

Spindelmannen var älskad från första stund. Med alla sina tokigheter och bus som att äta matrester i slasken. Jag önskar att det hade funnits mer vi kunde göra. Jag tänker varje dag på allt vi kunnat göra annorlunda, men jag vet att han inte hade kunnat få samma liv tillbaka efter det här. Att vi valde rätt. Det gör det inte ett dugg lättare just nu. Jag önskar att han hade kommit hem några minuter tidigare eller valt att jaga hela natten som han gjorde så ofta. Men jag kan inte välja det i efterhand.

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman

Jo alltså... Det här är en väldigt speciell bok. Som måste läsas utan några "men så där fungerar det ju inte" eller  "det där är ju omöjligt". Släpp det, bara släpp - för du får ut så otroligt mycket mer av boken om du gör det.

Bildkälla: Adlibris

Andrew Kaufman är en kanadensisk författare som skrev den här boken mitt under sin egen bröllopsångest. Det här var hans sätt att bearbeta det som hände omkring honom.

Två gånger började jag på den här boken. Första gången hann jag tänka "men vad ÄR det här för konstig bok!?". Jag var stressad, jag ville ha något lättsamt att läsa direkt efter en tyngre bok. Det blev inte så bra..

Andra gången, kort därpå. jag började med boken. Eller fortsatte rättare sagt, jag hade ju bara kommit några minuter in i boken så jag började inte om från allra första början. Hur som helst, då var jag mer mottaglig tror jag. Jag började se liknelser med mina egna vänner, mitt eget sätt. Sättet Andrew beskriver det här med att vi bär vissa personer, våra kärlekar, inom oss och hur de påverkar oss.. Det var otroligt att läsa. Visst, det är mycket överdrivet i boken det tänker jag inte ljuga om. Men det överdrivna är inte fiction det är verkligheten som drivs till sin spets.

Med boken i bakhuvudet skulle jag vilja säga att vi alla är superhjältar på vårt egna lilla sätt, en del av oss hittar vår kraft, en del uppfinner kraften och en del är helt vanliga.

Jag älskar den! Och jag kan liksom inte sluta tänka på vilken min superkraft är!


Om du lyssnar på boken, se till att hänga kvar i slutet för Andrew blir intervjuad av det svenska ljudboksförlaget. Väldigt intressant och det tog boken till en helt annan nivå.

Handlingen då? Så här skriver Adlibris:

Alla Toms vänner är superhjältar, med olika superkrafter. Tom har till och med gift sig med en superhjälte, Perfektionisten. Men på deras bröllop blir Perfektionisten  hypnotiserad av sin ex, Hypno, att tro att Tom är osynlig. Inget han gör kan få henne att se honom.

Sex månader senare är Perfektionisten säker på att Tom har övergivit henne, så hon är på väg att flytta till Vancouver. Hon planerar att använda sina superkrafter för att hela sitt krossade hjärta.

När hon kliver på planet vet hon inte att Tom finns vid hennes sida. Han har bara till dess planet landar på sig att övertyga henne om att han är där, annars kommer han att förlora henne för alltid. Alla min vänner är superhjältar är en hjärtskärande och rolig hyllning till kärleken.

Den liknar inget annat du läst.

Varför ska det vara så svårt att kalla sig feminist när tankarna redan finns där?

Det finns mängder med ord som betyder olika mycket för oss, en del ord väcker avsky direkt medan andra framkallar härliga minnen. Vi lägger helt enkelt olika slags vikter kring ett ord. Ett av dem är "feminist" eller "feminism".


Många deklarerar högt att de minsann inte är en feminist eftersom deras bild av en sådan är en kvinna med håriga ben och armhålor. Hon är desutom osminkad och ser allmänt trött ut (för det gör kvinnor utan smink). Hon tar varje chans hon får att trycka ner män och tror att alla män vill våldta  henne. Men hon förstår heller inte att ingen man vill ha henne eftersom hon är så jävla ful. Och att hon skulle ordna till sig om hon bara fick lite kuk. Eller..? Har jag fel?

Men vi glömmer de där "smygfeministerna". Föräldern som vill att dottern ska ha exakt samma förutsättningar som de andra barnen i hennes älskade sport. Brodern som önskar att syskonet ska kunna leva ut sina karriärsdrömmar utan att mötas av fördomar. De som inte kan drömma om att behandla personer efter kön utan ser det som en självklarhet att de ska bahandlas som människor. Men som vägrar att kalla sig feminist eller stå upp för vad de tycker - för att inte bli utstötta själva, för att det där skämtet var nog lite roligt ändå, för att det är enklare att komma på ursäkter än att hålla fast vid en avvikande åsikt.

Vi glömmer. Och förtränger. Vi glömmer bort att det inte finns några fack att stoppa personer i. Inte på riktigt. Det är något som vi fantiserat ihop för att göra det lite enklare. Lite bekvämare.

Inte tänker jag sticka under stolen med att det är jätteskönt att veta vad en person står för genom att bara kika på kläderna - jag vet exakt hur jag ska och inte ska agera. Vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Och jag vet vad som förväntas av mig. Och det är såklart jätteskönt.

Men det är också otroligt orättvist.

Feminismen står och stampar enligt min känsla eftersom allt fler är trötta på hela den här grejen. Det var roligt att sticka ut lite förut, vara den som provocerade. Vi kunde se orättvisorna mellan könen och inom könen men vi har också så djupt rotade värderingar om hur en man är och hur en kvinna är - så kanske har de där feministerna inte något att komma med, det är ändå en skillnad mellan könen.

Och jag undrar om vi skulle rada upp skillnaderna mellan könen, hur skulle den listan se ut? Vad gör vi med dem som hamnar mittemellan? Vad gör vi med dem som byter sida helt?

Om vi gör en lista på skillnaderna så som vårt samhälle ser på saken just nu tror jag att många av oss skulle känna oss väldigt udda. Den allra enklaste tanke vore då att medge att vi är alla individer och har våra egna intressen, vissa är inlärda och vissa är det inte - att vi är alla människor som betyder lika mycket och ska växa upp på lika villkor för att utveckla oss själva. Men jag tror heller inte att det är så många som kommer att medge det, för då skulle de samtidigt medge att de tror på jämställdhet. Att vi är alla lika mycket värda oavsett ursprung, kön, sexualitet och så vidare. Och då skulle de också vara feminister.

Bildkälla

Och att vara feminist är som sagt något farligt...

Lite lyssnartips...

Det tar tid att låta sig lära, tack för att du har sånt tålamod med mig!

Jag tror att många föräldrar går in i rollen med tankar som "jag ska inte göra som mina föräldrar" eller "jag vet exakt hur jag ska göra i den och den situationen". Jag tror också att många föräldrar upptäcker efter ett tag att det är sjukt svårt att stå fast vid de där tidigare tankarna.

För mig är sovrutiner en sån sak som jag helt har fått ombestämma mig inom. Och tillåta mig själv att lära om. H e l a   t i d e n. Jag har ju nämnt tidigare att böcker är en stor grej för mig, men jag har också upptäckt att de här första böckerna typ mellan pekböcker och riktiga kapitelböcker är dödens tråkiga. Det är nästan så att jag gör vad som helst för att undvika att läsa samma bok femtioelva gånger på raken flera kvällar i rad. Jovisst går de över snabbt, men fy vad tråkiga! Hur som helst, det var inte det jag skulle säga.

Eftersom jag har barn som är otroliga på att känna av sinnesstämningen hos mig och agerar därefter blir det såklart så att när jag är på dåligt humör.. ja, då gör de lika dant. Eller kanske inte helt lika men de beter sig inte som vanligt och blir mer uppskruvade, så kan vi nog säga.

Härom kvällen var en sån kväll. Hade haft en jobbig eftermiddag på jobbet, barnen härjar (fast egentligen inte, det kändes mest så bara) och till slut får jag nog. Betedde mig själv som en treåring (INTE mitt finaste ögonblick, nej) och barnen slutar såklart att härja. När jag efter en stund går in och säger förlåt säger min äldsta son något som får mig att helt tappa bort mig.

Han frågar om det blev för mycket i mitt huvud, att det är okej och att det är bra att gå undan när det händer. Han berättar om när det hände honom senast.

Min son på fem år lär mig så otroligt mycket om mig själv och livet. Att mitt sätt inte alltid är det allra bästa sättet. Att det alltid finns tid att lära om. Att det också tar tid och en stark vilja för att låta sig lära om.

För allt det här är jag så otroligt tacksam. Jag hade inte alls räknat med att barnen skulle lära mig minst lika mycket som vi ska lära dem. Innan jag kunde tillåta mig själv att tänka det här var vardagen mycket mer kantad av tjuriga stunder, men nu.. När jag tillåter mig själv att verkligen lyssna så märker jag hur mycket de har att ge oss. Så mycket som vi har glömt bort under tiden vi växte upp. Det är ganska sorgligt att lämnar sånna här grundläggande saker bakom oss när vi blir större.

Mina allra bästa lärare 

Vad svarar jag på det egentligen?

Jag bor lite avsides, lite lantligt och även om jag har en hel del grannar så är de inte så nära som i ett radhusområde. Jag trivs och som alla boenden finns det för och nackdelar. Just nu väger de ungefär lika tungt mot varandra. Men det känns inte som något jag vill ta upp här. Hur som helst har du kanske en bild av hur jag bor nu. Som en skogsmulle. 

Under en pratstund med en bekant fick jag kommentaren "jag skulle inte vilja byta med dig" och jag blev så paff. Jag har hört det förut och tycker att jag alltid har kunnat svara men inte den här gången, för det slog mig - vad SKA jag svara på något sånt?

- Nej, och jag skulle inte vilja byta med dig! Vilken tur att vi inte är sambos.

- Ja, jag vet att vi bor jättekonstigt i dina ögon och jag lovar att bättra mig till nästa gång ämnet kommer upp.

- Ja, det kräver ju lite mer planering med handling och annat att bo så här. Men å andra sidan gör jag färre onödiga köp.

- Jag visste inte att du ens övervägt att byta med mig, intressant att du nämner det!

Hur jag än svarar så blir det lite ursäktande och det känns bara så falskt. Jag trivs med hur jag bor. Det finns vissa saker som jag skulle vilja ändra på, ja absolut det finns massor faktiskt. Men jag har faktiskt en gång valt att bo så här för att det lockade mig. Måste jag då ursäkta mitt boende för alla som inte förstår?

Jag har bott i lägenhet och skulle inte vilja bo så igen om jag har ett val. Det betyder inte att jag skulle säga till de som bor i lägenheter att jag inte skulle vilja byta med dem. För just de personerna kan det ju vara himmelriket att bo precis just där, precis just så. Vem är jag som klankar ner på det i så fall. 

Det finns frihet i så många olika slags boende, tänk om det fanns fler som ville inse det..

Vad är det folk inte förstår?

I mitt valdistrikt är SD nummer två i ordningen av flest röster till riksdagen. NUMMER TVÅ! Jag mår illa när jag tänker på den framtid som mina barn kommer att växa upp i. För jag tror nämligen inte att deras stöd kommer att minska, snarare tvärt om.

Det finns ett stor missnöje över en hel del i Sverige och invandringen är en av de punkterna. Men vad är det folk inte förstår?? Det kvittar om vi stänger grindarna, det handlar inte om antalet personer som söker sig hit (många på grund av politiska skäl). Det är inte antalet som vi ens bör diskutera. Om vi kan få ett bättre system på att ta hand om de som behöver: äldre, människor från andra länder, barn och alla andra utsatta grupper tror jag inte att det där pariet kommer överleva särskillt länge.

Är vi så jäkla rädda för olikheter eller vad är det frågan om? Tror vi på allvar att invandrare kommer hit och tar våra jobb? Vill vi inte tro på att personen som är bäst lämpad för jobbet också får det - oavsett ursprung, hudfärg eller sexualitet? Tycker vi att vi är så jäkla mycket bättre än alla andra och samtidigt är livrädda för att utmanas att vi hellre bygger upp stenmurar än utvecklar oss och bygger ett samhälle som vi kan vara stolta över?

Ser inte folk att vi lika gärna med de här två valen bakom oss kan hamna i en situation som Tysklands 1930-tal? Tror du att jag överdriver? Det gör jag faktiskt inte. Andra världskriget startade inte 1939 bara pang på. Det var inte någon som bestämde sig för att "hey, skulle det inte vara roligt att kriga lite" och började med en massiv utrensning av männikor som föddes annorlunda, hade en annan politisk åsikt eller religion. Det började i en liten skala, ett litet missgynnesparti som växte sig starkare och starkare på grund av människors rädsla för olikheter. Och partiledarens otroliga förmåga att engagera människor.

Låter det bekant nu då? Precis.

OM vi stänger/begränsar invandringen, vad är då nästa steg? Ett parti söker sig alltid till utveckling. Vi har redan fått höra att det finns planer på att utvisa kriminella, att familjerna till ensamkommande barn inte ska tillåtas komma in och så vidare. Jag undrar - vad är nästa steg?

Om jag har några läsare som röstat på SD, tänkte du alls på vad ett större mandat i riksdagen skulle innebära för framtiden? Skit i att ROT- och RUT-avdragen kanske slopas om du röstar på ena eller andra paritet, det handlar bara om trivsel för oss själva. Det jag pratar om handlar om människoliv.

Snälla, säg vad det är folk tänker när de röstar på de här partierna för jag förstår verkligen inget av det.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Bild från adlibris.se

Igelkottens elegans är skriven av Muriel Barbery. Innan igelkottens elegans gavs ut skrev hon Smaken, som handlar om samma hus i Paris under samma period och så klart med samma personer. Jag blir lite fascinerad över hur en författare kan väva ihop flera böcker på det viset. Okej, nu har jag inte läst Smaken ännu men det låter himla härlig.

Uppläsare till Igelkottens elegans är Kerstin Andersson och även om jag i början tyckte att tempot var segt och språket svårt var hon perfekt som uppläsare. Bland Paris gyllene kvarter med sina klasskillnader.. Det blev så bra och det var otroligt lätt att leva sig in i miljön efter ett kort tag.

Jag erkänner, jag försökte läsa boken en gång innan jag verkligen läste ut den. Fastnade på språket. Det är en hel del fina ord som jag kanske borde ha haft koll på men det hade jag inte och jag kände mig dum första gången när jag inte fattade så mycket. Men så som några vänner pratade om boken kände jag att jag bara var tvungen att ge den en ärlig chans. Och efter ett kort tag så gav känslan med sig och jag började suga åt mig orden istället.

Det är ett otroligt vackert språk, fint målade omgivningar utan att ge eller skala av för mycket för fantasin.

Om jag säger att jag inte blev känslosam under tiden jag läste boken skulle jag ljuga så att min näsa skulle räcka ända till månen. Boken väckte en del tankar och känslor hos mig som jag inte riktigt hade räknat med och även om jag grät i slutet (så pass att min svärmor gav mig en lite underlig blick) skulle jag inte vilja ha de ogjort. Jag kan ibland känna att böcker som får mig att vilja kasta ut den genom fönstret eller gräva ner den eller sluta läsa den bara för att den inte ska ta slut, blir lite för mycket. Och det trots att jag nästan alltid letar efter böcker som berör mig på olika sätt.

Hos Adlibris står det så här om boken:

Igelkottens elegans är en varm och intelligent berättelse om två kvinnor. Båda bor i en fastighet i Paris välbärgade kvarter. Båda döljer sina talanger för omvärlden.

Tolvåriga Paloma Josse är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.

Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild, den vresiga och obildade portvakten med få intressen bortom katten och skräniga teveprogram.

Renées och Palomas vägar korsas när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.

En grej som stör mig onödigt mycket

Kollar på serien "24". Tycker att den är bättre än förväntat. Lite förvånad över det faktiskt. De har fått ihop rörigheterna ganska så bra liksom.

Men.

Och det är ett stort jävla MEN.

För att nu ha kommit 15 timmar in i en serie som ska utspela sig i realtid, alltså 1 timmes programtid är 1 timmes handling. Det blir inga tidshopp till nästföljande dag eller så i serien.

INGEN - verkligen ingen har gått och skitit i serien ännu. Och bara tre kan jag räkna med har kissat.

För att vara en serie i realtid har de minsann inte säknat med de där mänskliga behoven.

Jag är lite besviken och jag stör mig onödigt mycket på det där, nu försöker jag ju mer lista ut när någon går på dass än vem som är skurken.

Det går nog att säga att jag blev kuvad

När de som kände mig som barn möter mig nu skulle jag kunna tro att de blir lite förvånade över hur min personlighet ser ut idag. Det går lätt att påstå att jag inte direkt är mig lik från den tiden jag menar, förskoleåldern och innan. Ganska liten alltså. Men min vilja var allt annat än liten kan jag lova.

En sak som är så rolig nu är att jag har två väldigt viljestarka barn, något som min man gärna stoltserar med att de brås på honom. Och jo - han var (förlåt - ÄR) också väldigt viljestark men vi var det på två helt olika sätt. Han och jag alltså. Vi kan säga att jag var en duracellkanin jämfört med honom och för er som känner oss båda - det säger liksom inte lite att jag gör den jämförelsen...

Skillnaden mellan min man och mig är att jag blev kuvad (jo faktiskt!) som liten och tappade all min viljestyrka på just det planet. Visst var jag envis, bortskämd som alla småsyskon tenderar att bli och jag hade ett jäkla humör även efter den här tiden. Men det där råa var borta.

På ett sätt kan jag känna att jag är tacksam för det, alla händelser i mitt liv har ju format den jag är idag. Och även om jag vet att jag har en del att jobba med så trivs jag med mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. I alla fall inte vad jag kan komma ihåg.

Men på ett annat plan så kan jag inte annat än känna avsky mot den här tiden, hur vuxna människor kunde bära sig åt på det sättet. Idag skulle jag aldrig acceptera beteendet!

Jag klandrar ingen. Eller möjligtvis de dumma asen som tryckte ner mig, men det känns inte helhjärtat som avsky och jag vet inte vad jag kan kalla det istället.

Ett av mina barn är sin mor upp i dagen. Det är ingen lätt situation för någon av oss, det kan jag definitvt inte påstå. Och en av mina värsta farhågor är att någon ska slå den här råa, härliga och otroligt jobbigt bra egenskapen ur honom. Att det står utanför min makt att skydda honom. För att jag inte kan vara med jämt. Och vad skulle jag för den delen kunna göra? Jag är inte den där starka personen som kan sätta hårt mot hårt i alla nödvändiga situationer. Sånt måste jag träna på. Det tar flera onödigt jobbiga situationer innan jag kan känna att jag reagerar tillräckligt snabbt och på ett bra sätt.

Att han är så lik mig gör också att jag har ett litet större överseende än vad andra kanske har. Jag känner hur konflikterna om att vara självständig men samtidigt liten tär i hans lilla kropp. Hur orättvisor gnagar i huvudet medan tankarna snurrar i en otrolig hastighet. Jag känner allt det där som om det vore inom mig själv.

Gör det mig till en förstående mamma - ja.
Gör det att jag hanterar varje situation bra - absolut inte.

Men det gör att jag kommer att kämpa så gott jag kan för att han ska få vara sin egen person.

Kärlek är..

.. att prata störtfloder av kvinnlig karaktär med en vän.

Nu är det min tur att växa upp

Jag vet inte hur många tankar och idéer jag hade om föräldraskap innan jag fick barn, så här i efterhand kan vi ju säga att många av min "brillianta" idéer har gått i kras. Lite i taget harjag fått omvärdera mig själv. På gott och ont.

Jag trodde till exempel inte att jag var så beroende av sömn som jag tydligen är. Har så länge jag kan komma ihåg aldrig sovit hela nätter utan vaknar titt som tätt för att kolla klockan, lyssna efter ljud eller bara vända mig om. Såklart tänkte jag ju att det här med att bli väckt om nätterna inte skulle vara en så stor grej - jag hade ju a l l t i d vaknat om nätterna. HA HA HA... Får jag inte tillräckligt med sömn kan jag ju gå bärsärkargång på kaffemaskinen som inte spottar ur sig kaffet snabbt nog.

En annan sak som jag trodde, verkligen var övertygad om, att jag skulle klara galant från första stund är det här med att ge barnen utrymme för att växa. Alltså att de får lära sig att klara av saker i sin egna takt och att jag inte skulle vara över dem som en hök. En bula är ju bara en bula och så vidare. Självklart skulle ungarna få klättra i träd och klippa med saxar (under bevakning förstås om det är någon som tvivlar) eller vara med och laga mat.

Okej, klättra i träd går an.

Är livrädd för saxar och är såååå glad att de får lära sig grunderna på förskolan innan jag ger dem tillåtelse hemma.

På sin höjd fixar jag att de tar fram saker åt mig vid matlagningen. Är ju rädd att de ska bränna sig, skära sig, ramla över spisen, ramla ner från bänken.

Japp, jag är en "hönsmamma".

Men! De goda nyhetera är att jag har två otroligt viljestarka barn som inte ger sig i sina försök att lära mig växa upp. Undan för undan kan jag också släppa taget om deras bebistid när de var helt beroende av mig för att ens kunna vända på sig.

Och igår kunde jag bocka av ytterligare ett framsteg, både för mig och småttingarna. Nämligen att det är tillåtet att umgås även efter läggdags, så länge det är lugnt tempo. Barnen ville sova hos varandra och vi bäddade åt båda ungarna i en av sängarna, högläsning en stund och sen fick de sköta sig själva.

I hela 20 minuter (!!!) sjöng de för varandra (nåja, den ena mer än den andra), läste sagor för varandra (jakttidningar) och frågade varandra om den andra hade somnat ännu. Det bästa av allt? Jag kunde hålla mig därifrån!

När de började leka lite för vilt fick jag visserligen avbryta och lägga dem i varsin säng igen, men jag är stolt över mig själv. Jag är otroligt glad att de fick en sån mysig stund ihop och jag är väldigt tacksam för att de har sånt tålamod med mig. Det kan definitivt inte vara lätt att lära mig att växa upp!

Äntligen va väntan över och glädjen var så stor!

Ojoj - som han har längtat! Och tjatat. Och frågat när det är dags. Och varit ledsen när han inte fått följa med. Och. Så. Vidare. 

Till vad undrar du kanske? Jo, till simskolan. I lördags var det nämligen premiär för min minsting att börja på simskola. Han har visserligen gått på babysim när han var bebis, men eftersom vi inte fick i ihop det varken i tid eller pengar kunde han bara gå nån termin eller två.

Det är ganska tidigt på morgonen som han ska vara där, och jag fick såklart väcka honom. Är det någon gång ungarna tar sovmorgon så är det ju när vi har tider att passa på annars lediga dagar. Slår liksom aldrig fel. Eller som den där gången när jag hade sagt att jag inte behöver ställa klockan, för jag har ändå en unge som väcker mig exakt samma tid varje morgon. Och morgonen efter det.. Tror du inte att han bestämmer sig för en sovmorgon? Snacka om att vippsa mig på näsan, de där skruttungarna!

Hur som haver, den här gången var det inga som helst problem att få upp ungen. Så fort jag nämnde simskola studsade han upp (väldigt tröttvingligt studsande) och efter några minuter började nästan ångra mig. SÅ TAGGAD VAR HAN!

Försökte ta en bild på hans sprudlande glädje, den som syns där uppe är den som är minst suddig. Det skojaren ville ju inte stå stilla alls.

Simskolan för övrigt? Han blev lite besviken när vi inte skulle bada i lekdelen på simhallen. Men det gick ganska snabbt över båda gångerna (på vägen till till bassängen och på väg till duschen). Han trivdes och såg verkligen ut att älska träningen!

Nästa helg är det dags för en ny omgång och en terminsförsta för den stora ungen.

Tankspridd

Som du kanske märkt har jag legat lite lågt på sistone. Jag tycker att jag ofta gör det nu. Anledningen är att jag har massor att berätta men inte är säker på om jag är redo att verkligen göra det. Både små och större grejer.

Som med ungarna. Min äldsta börjar bli så stor nu att det börjar kännas tveksamt att skriva om vissa saker. Samtidigt som jag tycker att det är klockrena grejer att skriva om, jag måste kanske öva på att vinkla det mer åt mitt håll.

Eller privata grejer. Hur privat eller personlig kan jag vara på bloggen, som är lite av en dagbok och stressavlastning för mig, utan att det baktänder? Vinklingar där med kanske?

Öva, öva, öva...

Det händer grejer i mitt liv nu som gör mig sjukt nervös på framtiden. Hur ska den se ut om några år eller kanske bara om ett år!? Jag vet inte. Ända sen jag var liten har jag haft svårt för beslut, alltså sånna beslut som känns definitiva.

Mmmmjoo, så här är det. Med definitiva beslut räknar jag även om jag ska äta pommes eller strips till maten. Det "går" ju liksom inte att ändra sig i en sån sak efter att beslutet är fattat och maten står på bordet. Inte så där enkelt i mitt huvud i alla fall.

Vi kan säga att barnen har tränat mig ganska duktigt i det där och det blir hela tiden bättre. Men jag har ändå svårt för de aningen större besluten. Och riskerna. Och chanserna.

Att våga.

Det är kanske lite det som är problemet också, om jag skriver om det där grejerna som gör mig nervös så är de verkligen definitiva. Då blir det verklighet av dem. Och det är så jäkla skrämmande.

Äsch, vi får se.

Såatte... Vilka val står du inför helgen då? Livsomgörande? Eller flyter allt på kanske?

Räck upp handen alla vi som gjort det här //viftar

Att köpa en plunta till någon i stundentpresent är egentligen ganska korkat. Jamenar - det är ju som att säga 

"Här varsågod! Du har inte åldern inne ännu för att fylla den med alkohol. Men när du ändå gör det olagligt ska du göra det med stil. Äkta cowboystil desutom."

Så jädra inne på att skaffa höns..