Att förlora en vänskap

Jag sörjer att jag inte kunde läsa vänskapen till en del av mina vänner bättre. Att "ytliga" saker kan komma emellan oss. Jag sörjer det periodvis ganska mycket och däremellan förstår jag att vänskapen som jag trodde var starkare inte är var det och att det är okej. Även om det gör ont. Det är svårt men okej att släppa taget om förlorad vänskap.

Det handlar om vänskap där vi delar grundläggande värderingar, kanske till och med humor och som det "klickade" med nästan redan från början.

Men av olika anledningar, eller egentligen snarlika anledningar, så har vi glidit isär under en längre tid eller så har det gått ganska snabbt, i takt med att jag upptäckt vem jag är och vad jag står för. Och desutom numera vågar ha åsikter om det.

Bildkälla

Jag trodde när jag var mindre att det var personerna som vågade stå upp för sig själva som automatiskt blev de populära, lärde mig ganska kvickt att det inte var så men de populära var ändå sånna personer som hade starka åsikter så helt fel kanske jag inte hade ändå?

Sedan tänkte jag att det var de söta, vackra och snygga personerna som var de populära. De med självförtroende. För jag trodde verkligen inte någon som betraktades snygg kunde må dåligt. Idag vet jag bättre än så.

Det jag vill säga med det är jag hela tiden trott olika saker om vänskap som inte stämt. Som att bara de populära kunde ha många och verkliga vänner. Jag vet ju nu att det inte är så. Det är bevisat för mig flera gånger om.

Så trots att jag sörjer den förlorade vänskapen till vissa gläds jag också med de nya vännerna jag har mött och tagit till mig. Vänskap som bygger mer på respekt för varandra än de andra gjorde och jag tackar alla er för att ni visar mig gång på gång vad vänskap egentligen handlar om.

Bebishumor?

Jag går och kissar (okej, sätter mig på toa  o kissar då'rå!).

Jag kissar mängder, gör klart och lämnar toaletten.

Bebisen får för sig att försöka klättra ut? Eller tycka att det finns mer plats att busa på? Eller jag vette katten. Trycker hur som helst mot blåsan så att jag måste kissa lite till.

När jag lämnat toaletten.

Varför? Nån slags bebishumor som jag inte förstår mig på? Tacka vet jag trosskydd i alla fall!

– Kritiken blir lite fånig tycker jag personligen, säger Johan Herdeby

Kritik är alltid fånigt för den som inte förstår problematiken.

Är det någon som har missat Ica Växjös bild från fruktavdelningen häromdagen? En välfylld fruktavdelning med meloner och texten "Tjejerna från fruktavdelningen har schyssta meloner!".

Bildkälla: Expressen.se

Visst låter det oskyldigt.
Visst låter det som en skämtsam grej att säga.
Visst vill många kvinnor skämta om det här, på egen bekostnad.

Visst, visst, visst...

Ställ nu frågan "varför" fem gånger på det här och du måste desutom svara efter varje fråga för att gå vidare. Inte så lätt va? Att få vettiga svar menar jag.

Det är för att det här är så skevt. Det är en sexistisk grej. Oavsett om skämtet uttalas av en kvinna på bekostnad av en kvinna (sig själv?). Kvinnors kroppar tillhör enligt samhällets normer inte kvinnorna själva. Kropparna ska fixas till för att behaga. De ska bedömas. Kommenteras. Studeras. Utnyttjas. Vem som än gör själva handlingen spelar ingen roll.

För några år sedan hade jag också skrattat åt skämtet. Jag hade även svarat kritikerna med att "allt ska ju överdrivas, vad löjligt" precis som jag sett att kommentarerna har varit den här gången. Men vet ni vad, ni som tycker att kritiken är löjlig, om ni bara öppnar ögonen och ser hur mycket som samhället prackar på oss skulle ni inte tycka att det är löjligt längre. Ni skulle bli rädda.

Rädda för att ert barn, syskon, kompis blir påverkad av sån här skit och kanske till och med tror på den. Som att kvinnor ska bedömas efter sina "meloner". Att hon endast är något värd om hon är snygg och villig. Men inte för villig för då är hon en slampa. Som att det är tufft att en tjej har skinn på näsan men absolut inte för mycket för då uppfattas hon som besvärlig och det är farligt som kvinna att vara besvärlig.

Eller som när en kvinna blir våldtagen och får höra av så kallade profesionella yrkesgrupper att hon borde klätt sig annorlunda. Att hon bad om det. Hade hon också "schyssta meloner"?

Det finns många saker som är allvarligare än Icas lilla skämt från fruktavdelningen - absolut. Men det betyder inte att vi lägger fokus på fel saker. För hur ska människors tänk kring kvinnokroppar, för alla kroppar för den delen, kunna ändras om vi inte gör det i detaljerna också?

Johan, snälla - säg inte att kritiken är fånig för det är den inte. Du bara förstår det inte än. Men jag hoppas att du gör det snart, för din och din omgivnings skull.

Jag tror att jag älskar Hanna!

Näst sista uppgiften innan kursen är slut går in på sin sista vecka snart. Och jag sitter som vanligt fast och känner mig både blåst och jäkligt duktig. Ganska frustrerande när jag med hjälp av mina kurskamrater känner att jag förstår, bara för att sen när javascripten ska skrivas upptäcka att jag nog inte alls har fattat. Eller tänker väldigt, väldigt konstigt.

Efter den här uppgiften är det "bara" projektarbete kvar. Har haft svårt att arbeta både med den och med uppgiften samtidigt så jag har mest gått och filat på idéer som jag efter inlämningen av uppgiften måste få ner på pränt. Den 7 juni ska allt vara inlämnat och det känns väldigt skrämmande. Och skönt. Och en aning tråkigt också. För än så länge är det ju roligt det här. Det är lite som att ha hittat hem. Till ett jäkligt stökigt och oorganiserat hem men ändå ett hem!

Mitt i att jag sliter mitt hår (igen) över den här uppgiften så har jag gått och blivit lite smått kär i Hanna. Hanna har granskat alla mina uppgifter i kursen och jag har hittills fått godkänt på alla. Den där senaste, den med kaninerna som skulle byta färg, som jag gnällde om för inte så många veckor sen - den fick jag precis besked om att jag blev godkänd på. Av ingen mindre än Hanna. <3 Att hon desutom skriver "Bra jobbat med extrameriterna...". Jag behövde verkligen få höra det där!

 

Om jag hade fått dricka alkohol hade jag korkat upp och hävt i mig champangeflaskan som står och dammar i källaren. På riktigt.

Ska väl inte klaga va?

Det kom ju lite typiskt det där med magsjukan. Och nu vabb för hosta och snorighet som gör ungar sömnlösa på nätterna. Har vår vabuari börjat nu eller? Ooh, jag hoppas verkligen inte det!

Det är bara några veckor kvar sen är det ju långsemester för mig innan bebisen kommer. Innan dess vill jag ju kunna avsluta saker på jobbet i lugn o ro. Inte som förra gången när jag fick lämna nästan allt ouppklarat, visserligen pga sjukskrivning men ändå.

Dag nr två med vabb är snart avklarad och jag får väl ända se det positiva i det hela att det 1, inte är pga magsjuka längre och 2, när ungarna inte längre kan leka ihop (eller vara ifrån varandra) kan ta min solstol och placera mig i närheten samtidigt som jag njuter av solen.

Vart kom det där ifrån egentligen?

Hur vet du att du överlevt en oväntad natt med magsjuka? Jo, massa olika "knappt smuttade på"-glas vid nattduksbordet, knappt halväten banan i sängen brevid och sprängda blodkärl runt ögonen.

Ja, förutom att du inte längre behöver känna känslan av att din inävlor är på väg ut i attackerna.

Och en annan sak som jag precis lärt mig: sammandragningar efter magsjuka är inte att leka med! Ont som fan men såklart ofarliga. Men om förlossningen skulle ställa upp på ett hembesök för injektion av kvaddlar skulle jag inte tveka att tacka nej!

Å h jag kissar snart på mig av skratt!

"Låt den första urinen rinna ner i toaletten"

Personen som skrivit den instruktionen kan inte ha kommit ihåg hur det är att vara gravid och dessutom hålla sig från att kissa på natten! Här rinns ingenting, här jetstrålar vi!

Uppriktig fundering

Det finns stödstrumpor för att minska svullnad i underben och öka blodcirkulation.

Men finns det motsvarande för snippor??

Jag är så otroligt bra!

Det tog längre tid än vad jag hade väntat mig och mer kraft också. Men jag tror att jag lyckats knäcka ytterligare en del i tänkandet med JavaScript. Desutom har jag fått lite blodad tand och smått börjat fundera om det finns någon kvartsfartskurs i programmering jag kan gå efter den här kursen.

Vi fick fyra veckor på oss att lösa en programkod som skulle användas till ett spel, där användaren gissar vilken färg på 15 kaniner som det blir flest av, få veta svaret utan att behöva räkna själv och sedan kunna se hur många gånger en gissar rätt eller fel. Lätt som en plätt eller hur! Öhh, nää. Det var ju som sagt betydligt svårare än vad jag trodde. Hade en lite förhoppning om att eftersom jag kan HTML så skulle jag ändå rätt så snabbt luska ut hur JavaScript skulle användas. HA HA HAAAA!

Nej. Fungerade inte så.

Igår var det inlämningsdags för uppgiften och jag hade bestämt mig för att åtminstone lyckas lösa godkänd-biten. Det gick inte alls åt rätt håll när jag försökte ge mig på extrameriterna samtidigt så till slut övergav jag det helt. Så, med godkänd-delarna klara i uppgiften och endast stavfelsrättningen kvar i rapporten kom jag så klart på en grej som jag inte testat tidigare. För extrameriterna alltså. Klockan var efter 19 igår kväll när poletten trillade ner och jag tänkte att jag ändå skulle ge det en chans. Om jag skulle fastna eller köra slut på mig själv innan inlämningstidens slut vid midnatt så hade jag ju ändå något att lämna in.

Första försöket gick inte så bra. Men på andra försöket lyckades jag lösa början på första problemet. Och sen nästa. Och nästa. Och nästa. Sen snyggade jag till i min kod och kom på att jag även skulle vara tvungen att skriva om rapporten. Klockan 22 på kvällen. Yepp. Bara att börja skriva.

Hur det kan ta sån tid att skriva referenser är mig helt åt skogen konstigt...

Ytterligare en timme senare var jag klar. Så med 53 minuter till godo lämnar jag in uppgiften - med extrameriterna fungerande och en välfylld rapport. (Borde verkligen lära mig att skriva less is more.)

Jag var så trött och glad och sprickfärdig av stolthet över mig själv att jag satt och halvbölade. Hade jag varit lite piggare hade det nog kommit riktiga tårar istället för den brännande känslan bakom ögonlocken bara.

Jag har ingen aning om jag löste uppgiften på ett smidigt sätt, troligtvis inte. Eller om jag ens får godkänt. Men just nu skiter jag i den biten, för jag klarade det faktiskt! Med min programkod går det att spela på de där färglada kaninerna om och om igen.

Idag har jag känt mig bakis hela dagen för att jag inte kom i säng eller kunde somna innan tolvslaget. Var ju alldeles för uppe i varv för det! Och även om jag känt mig lite vimmelkantig (ska bli skönt med att lägga sig på soffan om en stund) och jag varit virrigare än vanligt under dagen så känns det helt klart värt det.  

För jäklar var jag är bra!

Skärpning!!

Det är spännande det här med att le och säga "hej" till folk en möter på arbetsplatsen. Eftersom jag är är på en ganska stor arbetsplats kan det vara ganska jobbigt att hälsa på alla. Jobbigt som i att jag inte hinner med att säga ordet innan nästa person dyker upp. Så det har blivit att pejla läget och se om personen jag möter är mottaglig eller inte för ett "hej", "god morgon" och så vidare.

Men jag hälsar alltid på de som går i min korridor, har ingen aning om vilka alla är men om de rör sig regelbundet i korridoren ser jag det som en självklarhet att hälsa. Oavsett om de är mottagliga eller inte. Kan bli lite udda situationer av det, ja... Öhh, hur som helst.

I takt med att min mage började växa så började allt fler (av en speciell kategori, gissa vilken) sluta hälsa på mig med ett leende. Ett torrt "hej" var allt jag lyckades klämma ur vissa.

Varför liksom?

Nu har det börjat vända igen efter en tids torra hälsningsfraser. Men alltså, alla kan inte gått ihop gemensamt och bara "nä, nu ska vi vara tjuriga och sluta hälsa - alla är med!". Själv gissar jag att det har berott på att de trodde att jag hälsade på dem av en anledning. Det vore inte första gången någon gör det misstaget med mig.

Blir en aningens trött på det där beteendet faktiskt. Jag säger inte att det absolut är den anledningen men baserat på hur personerna beter sig så - tjaa, vad ska jag annars dra för slutsats?

Känner att det är lite som att de tycker att jag har "friendzone"att dem. Och blivit sura över det.

Skärpning!

"LET IT DOE!"

Den här uppgiften i kursen som jag håller på med nu är verkligen, v e r k l i g e n, jättesvår. Mest för att jag aldrig sysslat med javascript förut. Vi ska skapa ett program där det går att gissa på en färg och sen slumpa fram tre färger på 15 kaninbilder och sedan få ett rätt/fel-svar. Låter ju inte helt svårt eller hur?

Nää, så tänkte jag också i början. Att det här, det fixar jag. Kanske inte lätt men jag trodde nog inte att jag skulle behöva ta alla de fyra veckorna vi fick på oss. Sista veckan påbörjas nu och jag har några deluppgifter kvar innan jag är klar. Eftersom jag hittills klarat av 1-2 deluppgifter i veckan så känns det aningen stressigt igen.

Roligt. Men stressigt.

Så pass att jag kommer på mig själv i olika situationer sitta och fundera över koden och olika lösningar. Typ mitt i natten, som i natt då jag vaknade av att jag drömde om uppgiften. Fortsatte tänka på lösningar och kunde inte somna om fören två timmar senare.

Behöver nog lyssna på min yngsta unge när han sjunger "LET IT DOE!" ("Let it go" från filmen Frost). I alla fall om nätterna. Lyssna på honom alltså, inte sjunga.

//gäsp

"Du behöver förstå att det vi gör nu är inte lagligt."

Kan vi sluta ge varandra dåligt samvete? Det vore så mycket enklare att slippa den biten i livet. Så mycket enklare!

Jag har ju redan berättat om att jag för några veckor sedan fick spendera en eftermiddag på förlossningen så det är inget nytt. Jag tycker fortfarande att det var rätt att åka in och tackar min påpushare för vara på mig om det också. Så det är inget sånt jag har dåligt samvete över.

Igår var jag hos barnmorskan för en rutinkontroll, så där att mäta magen och lyssna på hjärtljud. Allt såg bra ut, livlig bebis som stötte till doppler(?)-maskinen flera gånger när vi skulle lyssna på hjärtljuden. Lite lågt järnvärde - heller inget nytt. Varpå barnmorskan tittar i sina anteckningar och läser upp att jag just åkte in för några veckor sedan.

- Ja, jag ser ju här att du varit på förlossningen för att du misstänkte vattenavgång. Och det var det ju inte, naturligtvis...

Jag har bestämt mig, jag gillar inte min barnmorska. För det första, det var inte JAG som misstänkte det. Det var personen i andra änden av telefonen både på MVC och senare på förlossningen. JAG misstänkte ingenting. Såklart att tankarna hade dykt upp, jag hade ju googlat. Men jag tänkte lika mycket på flytningar som på att jag blivit urininkontinent som på vattenavgång. Så hen behövde verkligen INTE poängtera för mig att det är högst ovanligt med vattenavgång i den veckan och så vidare. JAG ringde för att jag inte visste vad det var. Hade jag vetat hade jag inte behövt att ringa.

Jag är en person som sällan, otroligt sällan, ringer till sjukvården för egen del. Jag kan ringa för att kolla upp saker med barnen och för att få tips och råd. Men inte om mig själv. Jag ringer INTE om minsta lilla grej som hen antydde med sitt "naturligtvis".

När sånt här händer och jag inte är förberedd blir jag så paff att jag inte reagerar med en gång, det kommer alltid mycket senare.

Så som svar fick hen väl nått "ja, jo, bla bla bla" från mig. Kändes väldigt maktutövande mot mig just då. Men jag fick ändå fram min begäran om att göra ett GBS-prov.

Trodde att hen skulle sätta i halsen. Och de följande tio minutrarna försökte hen förklara för mig vad GBS är och att hen aldrig varit med om att en kvinna haft det på den MVC-mottagningen. Vi kan väl säga att det inte gick hem hos mig, och att sakerna hen berättade för mig inte alls stämde överens med det som står på 1177 eller på de sidor som sjukvården själva hänvisar till. 

- Du behöver förstå att det vi gör nu är inte lagligt.

Tydligen får de inte begära sådana tester om det inte finns tydliga bevis för att kvinnan har en urinvägsinfektion. För det är bara då som kvinnan kan ha GBS enligt barnmorskan.

- Jag får väl hitta på nån anledning då?

Jag skiter faktiskt i hur hen gör. GBS är trots hens utlägg vanligare än vad en tror, det är också vanligt att bäraren inte har några symptom och det är inte heller det allra vanligaste att bebisen drabbas men det händer. Att endast kolla när kvinnan uppvisar tydliga tecken på urinvägsinfektion ger alltså väldigt missvisande siffror.

Och jag är ganska så säker på att vi inte bröt mot någon lag när jag fick röret med mig hem för att kissa i.

Not bad at all

Sol. Varmt, gott te. Jobba i pyjamas vid nästan lunchtidstimmen.

Distansarbete är toppen ibland!

Jubel och firarhelg!

I fredags fick jag reda på att jag blev godkänd på den där uppgiften som jag ojjade mig över häromveckan, då när jag och barnen hade varit sjuka och jag missat nästan två hela veckors pluggande. 

En del av mig trodde att jag skulle bli godkänd och en annan del trodde att det var omöjligt eftersom uppgiften jag lämnade in hade några fel och jag varit tvungen att göra den i sån rasande takt att jag var helt övertygad om att jag missat ta med ett av kraven. I ett kort mejl i fredags fick jag reda på att jag blev godkänd på uppgiften och jag höll på att börja gråta av lycka. Och lättnad.

Det var även inlämningsstopp i söndags för uppgiften efter den och jag lyckades lämna in med några dagars marginal. Känner mig riktigt nöjd över resultatet faktiskt. Så håll tummarna för mig att känslan är rätt och att jag blir godkänd på den också!

Påbörjade en till uppgift i helgen - javascript. Pust o stön vad den kommer bli kämpig! Jovisst, förra uppgiften var också ett helt nytt område för mig men det verkar som att det inte är ett av de stora områden så uppgiften var inte mer än två veckor lång. Den här med javascript är fyra veckor lång. Och den jag ojjade mig över förut var tre veckor, så ja... det här är ett större (eller mer komplicerat?) område tror jag. Desutom är det dags att börja med projektarbetet. Ännu mer pust o stön!!

Alltså, inte gnälligt "pust o stön". Jag gillar det. Lär mig massor som jag har nytta av redan nu i jobbet. Känner att jag skulle kunna erbjuda kompisar som vill skapa webbplatser, att jag kan hjälpa till (bara för att jag vill öva). Och sånt.

Men det är klart att det tar tid det här. Jag sitter i stort sett varje kväll med näsan i bok eller framför en skärm. De kvällar jag inte gör det har jag hunnit mycket på fika- och lunchraster på jobbet, bara för att jag ska kunna ta det lugnt en kväll. Så arbetsbelastning på en dag blir ju samma, fast andra tider.

Och visst skulle det gå att säga att jag pluggar bort min graviditet, men nä. Tiden jag sitter och pluggar hade jag spenderat på något annat sätt som hushållssysslor eller bara glo på tv. Om jag glor i en bok istället så är ju inte det särskilt mycket annorlunda. Det är väl den där veckan som jag pluggade järnet som det märktes att jag valde bort något viktigt. Både familjen och graviditeten. Och det är ju det jag jobbar för nu, att det INTE ska bli så igen.

Smart katt

Hund ligger i hundbädden och sover.

Katt ser det och smyger dit.

Katt lägger sig i hundbädd.

Katt börjar "massera" hund.

Hund blir sur, snäser ifrån och går därifrån.

Katt brer ut sig i hela hundbädden och börjar spinna.

Jag blir ALDRIG frisk

När folk får höra att jag är ett hjärtebarn, alltså föddes med ett hjärtfel, så är alltid frågorna efter det desamma. En av de frågorna är om jag är numera är frisk. Enkelt svar - Jag blir ALDRIG frisk från det här.

Jag kommer alltid att få gå på kontroller för att se att inget händer med min "lagning" och för att se hur hjärtat utvecklar sig. Det låter kanske lite konstigt när det ändå var 30 år sedan jag opererades. Men sanningen är att ingen vet hur framtiden ser ut för personer med liknande hjärtfel och liknande lagningar. Åldras hjärtat snabbare? Har jag större risk för andra hjärtbesvär? Och så vidare.

Det är min generationen av hjärtebarn som "sätter standarden" till stor del. Det är på oss som läkare och forskare ser hur effektiva, eller inte alls, behandlingarna vi gått igenom är.

All sån här forskning går framåt, och det har det gjort ända sen innan jag opererades. Det är inte så att de kör en metod, väntar 30 år och ser om de behöver justera något. Nej, utveckling sker hela tiden. Det jag menar är många av oss hade innan det började satsas på forskningen en helt annan förväntad livslängd än vad som kan sägas idag.

Många av oss lever, som en del kallar det, helt normala liv. Det betyder inte att vi är friska. Och vi är inte ensamma i det här, det finns många sjukdomar som har samma grej för sig.

Jag kommer aldrig att bli frisk, det är inte någon förkylning som jag kan vänta ut. Jag kommer alltid att behöva anpassa mig efter rekommendationerna som ges, vid graviditet, vid influensatider, vid resultat av undersökningar. Men eftersom jag är så pass "frisk" som jag är kan jag också diskutera med min läkare och gemensamt besluta vad som passar mig och min situation bäst. En del av oss har inte den möjligheten, och där är det enklare att förstå vår situation, när vi tvingas avstå från aktiviteter, kanske inte har orken att gå själva längre sträckor eller liknande. De problemen går liksom att ta på. Mitt, till exempel, gör inte det.

Nej, jag blir inte arg när någon frågar om jag är friskförklarad från mitt hjärtfel. Jag gillar faktiskt att sprida den lilla kunskap som jag har. Jag kan inte svara för alla, men jag kan svara för mig. Det som är speciellt nu är att det här bli extra tydligt när jag är gravid och frågan om när barnet är beräknat dyker upp. Jag är inte den sortens person att jag då väljer att mjuka upp stämningen genom att säga något flytande. Jag vet när jag kommer att bli igångsatt, jag vet var det kommer att ske och jag vet anledningen till detta - det är inget jag undanhåller. Naturligt blir det följdfrågor på sånt.

Så åter igen, jag är inte arg. Jag vill sprida förståelse. Och jag vet inget annat sätt än att vara så ärlig jag kan. Kan vi sluta se så chockade ut när en person faktiskt svara på frågan än ger nått "fint" svar?

Det var bättre förr!

Diskussionen dyker upp, som från tomma intet - Det var bättre förr! Då behövde minsann aldrig barnen aktiveras eller skämmas bort så där.

Om vi ska titta lite närmare på det här, var det verkligen bättre förr? Jovisst är det sant att barnen idag aktiveras på olika sätt av och med föräldrarna på ett annat sätt än min eller tidigare generationer gjorde. Det är simskolor, lekland, teatergrupper, andra träningsformer eller helt andra saker. Utbudet är större nu än "förr". Bättre? Kanske.

Vi kan i alla fall konstatera att de barn som vill, behöver och har möjlighet till det kan aktiveras på flera olika sätt nu än vad som tidigare kunde erbjudas. Det ställer hårdare "krav" på föräldrarna som eventuellt måste köra mer på barnen om aktiviteterna ligger långt borta. Barn som bor nära aktiviteter skjutsas också på av olika anledningar.

- Vi fick minsann ta oss fram själva om vi ville nånstans!

Absolut, visst var det så i många fall. Tänk då på att dagens familjer har det aningen bättre ställt ekonomiskt än t.ex våra föräldrar. När jag hör räntorna som de tvingades betala vid huslån blir jag förvånad att så många av mina klasskamrater ändå bodde i hus jämfört med lägenheter. Även barnomsorgen var det stor skillnad på. Bränsle till bilen är dyrare idag - ja, men om vi slår ihop allt så verkar det ändå som att barnfamiljerna idag har mer pengar än generationen innan. Vi har råd att skjutsa. Desutom får vi en lugn stund med barnen till och från aktiviteterna, där vi kan prata ostört. Vet inte om jag kan se något negativt med det, oavsett om det bara handlar om fem minuter. Och om barnet känner sig mer sedd av det här, vad är då skadan?

- De är så lata ungdomarna idag!

Lata, hur? För att föräldrarna skjutsar dem? När jag läser nyheterna och de i stort sett varje vecka rapporterar om hur barn far illa på olika sätt till och från skolan/aktiviteter/och så vidare, är det då konstigt att föräldrarna vill skydda sina barn? Jag tycker inte det. Det går inte att säga de som bor i ett mindre samhälle "går säkra", sånt där skit händer överallt! Och vem är det som oftast är boven i sånna här fall? Vuxna. Om det var så mycket bättre med uppfostran förr, borde de vuxna i så fall göra sånt där?

- De är ju aldrig ute, vill bara sitta framför datorn eller mobilen!

Våra sociala normer har förändrats, idag träffas allt fler via trådarna i backen (och i luften) än genom tidigare sociala sammanhang. Den sociala biten flyttas från ansikte mot ansikte till ansikte mot skärm allt mer. På gott och ont. Och det här har tidigare generationer varit med och bidragit till! Det är inget som barnen eller ungdomarna hittat på över en natt. Det har byggts upp. Av oss "gamlingar".

Skämmer vi bort barnen mer idag? Ja, kanske. Men jag är absolut inte övertygad om att det en dålig sak. Vi kan också välja att se det som att för varje generation lär vi oss något nytt om hur barn behöver bli behandlade. Det är inte länge sedan som föräldrar drogade (jo, det är säkert!) sina barn för att kunna arbeta. När barnen sen blev tillräckligt stora, vilket betydde att de inte var gamla alls när de började arbeta, fick de hjälpa till med arbetet. Visst känns det otänkbart idag?

Vi har lärt oss att barn behöver bli behandlade med respekt för att lära sig ge respekt. Att aga ett barn till visa respekt gav inget annat än ett sårat barn som lärde sig ljuga, smyga och andra otäcka saker. Och de känns (hoppas jag) också helt främmande. Men det var så de gjorde - förr.

Om jag ser att mitt barn har behov som kan tillfredsställas och samtidigt ge barnet möjlighet att utvecklas som person genom att erbjuda olika aktiviteter, varför skulle det vara något dåligt?

Nej, jag behöver nog få det här förklarat för mig en gång till om jag ska förstå vad det var som var bättre förr.

LOOK WHAT I HAVE CREATED!

Kommer du ihåg filmen "Cast Away" med Tom Hanks. En slags modern Robinson Crusoe-variant. Och när hans karaktär i filmen lyckas göra upp eld för första gången?

EXAKT SÅ känner jag varje gång jag lyckas med ett moment i kursen.

(Wilson finns också med på ett hörn och pushar på mig att fortsätta försöka, felsöka och läsa.  Och min blick till honom är också den lika dan. Muttrandes.)

Det finns ju smidigare sätt att få reda på sånt här än ett "förlossningsbesök"

Gårdagen blev inte riktigt som planerat, efter en föregående kväll och förmiddag som var lite speciell så att säga ville de att jag skulle åka in på en kontroll på förlossningen.

Bilden är lånad från en googlesökning och har
inget att göra med sjukhuset jag åkte till.

Jag tror aldrig att jag har fått hjälp så snabbt någon gång faktiskt, antingen kom jag precis mellan andra verkliga förlossningar eller så behövde det jag skulle kollas för kontrolleras snabbt. Ingen aning, och tänker inte ta reda på det heller.

Varför jag åkte in? Jo, kvällen innan, alltså i förrgår, hörde jag ett högt "plopp" och resten av kvällen behövde jag byta trosskydd ett antal gånger så att säga. Så misstänkt för tidig vattenavgång (tror att det kallas PROM men är inte säker) var det jag åkte in för att kolla.

Som tur är var det falsk alarm men vad det berodde på kunde de inte säga. Antingen tryckte bebisen mot urinblåsan så hårt att jag gick o kissade på mig hela kvällen och förmiddagen (fast jag kände ingen lukt) eller så var det riktigt kraftiga flytningar som tydligen gravida kan drabbas av (mycket öhh trevligt) eller så är det urinvägsinfektion (som jag måste lämna in prov för att kontrollera nu i efterhand, naturligtvis hann jag kissa innan de sa till mig att kissa i mugg. Naturligtvis.).

Och jag som hade andra planer för eftermiddagen...

Jo tack, en bra kväll..

En son sjunger "Let it go" från filmen Frost.

En son leker flygplan som Abbe i Madicken.

Katten ramlar i trappan i en försök att leka med hundarna.

Jag dricker påskmust och ska ge mig på nästa uppgift på kursen. (denna gång upplagt på tre veckor istället för allt arbete på en vecka)