Jag blir så trött, så trött... På så kallade skämt. På sånt där som jag tydligen ska fatta är ironi. På människor. På livet som väntar.
På inget sätt vill jag någon av mina vänner ska känna sig träffade som om detta vore en pik. Det vore så långt ifrån sanningen det går att komma.
Många hävdar att det går att skämta om allt. Och alla. Att det måste gå. Annars faller allt. Många av de där som hävdar det tillhör också privilegierade grupper i samhället. Inte privilegierade så att det handlar om någon slags överklass, nej. Sån där grupp som inte kan ha en aning om hur det är att bli olikt behandlad på grund av utseende, tycke eller födelseplats. En sån grupp som jag själv tillhör.
Jag har inga fantasier om att jag vet hur det är att bli avbildad som idiot i filmer som följer normer och förutfattade åsikter. Jag vet inte hur det är att behöva skicka in dubbla jobbansökningar och gång på gång se hur ansökningen med svensktklingande namn blir kallad på intervju men ens riktiga namn ratas. Jag har inte upplevt hur människor vänder sig om efter ryggen på mig för att de aldrig eller sällan sett en person som mig.
Jag har mitt bagage med mobbning, med osäkerhet, med ärr och annat som jag tror kan jämföras med det. Men nej. Jag har mina erfarenheter men jag kan inte veta ändå.
Vi som "ingår" i dessa grupper blir djupt kränkta (rädda för det vi inte känner igen, som de vanedjur vi är) över sånt som får oss att ifrågasätta traditioner och sånt som vi är vana vid från barndomen. Liksom hur våra barn tycka om Pippi Långstrump när hennes pappa inte får kallas n*kung? Hur!? Vi beter oss som att det är den enskilt viktigaste detaljen i böckerna. Jag förstår inte.
Oftast, i stort sett varje gång, jag ifrågasätter kommer åsikter om alla likas rätt fram i diskussionen. Även från sånt som handlar om det motsatta. Det är tydligen ironin jag missar i sånna skämt. Och då blir jag så ända in i själentrött. Orkar knappt fortsätta diskussionerna som trots att jag vill och tycker det är nödvändigt.
Jag tänker att allt inte går att skämta om, av den enkla anledningen att vi inte uppfattar skämt lika. Som tur är. Det är väldigt förenklat och inte den enda anledningen utan den som poppar upp först i huvudet förutom olämpligheten.
Om du tycker att något är orättvist i ditt liv, som att din manliga hälft får beröm vid grillmiddagar för att det är han som grillat medan du gjort precis allt annat. Skämta inte om det. Tydliggör att ni hjälpts åt/du fixat resten och så vidare.
När du vet att det finns människor som tar illa upp av användandet av skällsord, vilket som helst. Använd det inte. Skämta inte om det. Låt det utgå från din personliga ordlista.
Jag undrar varför sånna saker är så svåra att förstå eller respektera andra.
Okej, jag vet. Nu låter det som att inte jag respekterar. Men om vi säger så här. Är du inte villig att göra något åt det, KLAGA INTE!
