Mitt hjärta sjönk

Det skar i hjärtat när jag hörde ett av mina barn kommentera mig, när jag för ovanlighetens skull tog bort hår på kroppen där normen är hårfri men enligt naturen är kroppen inte det.

Jag trodde att jag, som så ofta pratar med alla mina barn om att det är upp till var och en - att det finns inget rätt eller fel enligt andra, det finns bara vad du känner är rätt för dig, var förskonad. Att de hade förstått mig, att jag hade nått fram. Och det kanske jag har. Men det här gjorde det så mycket tydligare att jag kan stå och agera diktator hur mycket som helst, det är handlingar som väger tyngst.

Nu vet jag att jag måste raka mig när jag blir stor.

Det är orden som kom ur mitt barns mun. Och mitt hjärta sjönk.

Det har kanske gått två månader sen orden uttalades och jag har sedan dess låtit rakhyveln ligga i sitt fodral sedan dess. Men de ringer ändå lika starkt och klart i huvudet på mig som om de nyss uttalades.

Nu vet jag att jag måste.... Det finns inget måste med att se ut eller vara på ett visst sätt. Jag blir så ledsen.

Vad händer med alla de barn som ser sina föräldrar stå och spegla sig suckandes? Vad ska de tro? Hur ska de kunna veta att de är perfekta precis som de är skapta?

Om inte vi vuxna kan visa att vi inte behöver göra något med oss eller våra kroppar som vi inte själva vill, hur ska då barnen kunna förstå det? Och hur kan vi visa skillnaden mellan sånt vi gör för att vi vill och sånt vi gör för att det är så samhället kräver att vi gör?

Personliga rekord och funderingar

För en vecka sedan sprang jag ett seedinglopp inför Göteborgsvarvet 2017. Det är ett före-lopp där de räknar på tiden och som förhoppningsvis gör att jag hamnar i en bättre startgrupp i Göteborg. Eller, jag vet att jag gör det eftersom jag tog mig runt på seedingloppet i Jönköping. Det jag menar är att jag hoppas att jag får en så pass bra startgrupp att jag inte behöver känna stressen av att de stänger banan för mig.

Mitt mål är ju att ta mig runt loppet i Göteborg, oavsett tid. Så det är värsta skräcken (jag överdriver lite) att de stänger banan strax före mig vid nån kontroll.

Loppet jag sprang var tio kilometer och jag sprang på tiden 01:04:34. Det är en förbättring på cirka tjugo minuter. Firade med att äta godis hela vägen hem. (Banan var mycket plattare än när jag sprang 10 km förra gången, så det har ju en stor inverkan på tiden. Men det struntar vi i. Nu är vi glada för att jag sprang fortare än vad jag nånsin gjort tidigare!)

I slutet av loppet kunde jag inte låta bli att tänka på att min målgång där vore inte ens halvvägs på det stora loppet. Och fy farao vad trött jag var! Hade kommit över den där gränsen när det känns som att jag kan springa hur långt som helst för att benen bara trampar på utan att jag gör något. Kanske är det som är att få in en rytm?

Hur ska jag orka springa tjugoen kilometer i maj? Vad har jag gett mig in på? Pust... Jag ska klara det. Jag vet att jag gör det!

Det kliar i fingrarna

Bestämde mig för ett tag sedan att göra ett till blogguppehåll. Det har blivit många nu på sistone och det har att göra med att jag hinner inte. Jag hinner inte med sånt jag vill göra, jag hinner knappt med sånt jag måste göra. Och då är valet enkelt. Bloggen hamnar i träda.

Det brukar gå bra ett tag, men sen börjar det klia i fingrarna - jag älskar ju att skriva! Jag absolut älskar att se tankarna ta form i text. Det gör ofta att mina helsnurriga tankar reds ut och jag förstår min egen tankegång. Låter det knäppt? Ja, kanske. Men så är det.

Har kunnat landa lite igen och därför kan jag blåsa liv i bloggen en stund.

Önskar ibland så hårt att livet vore enkelt. Åtminstone de här vardagsgrejerna som annars tar så mycket på krafterna och tiden. Vem kunde ha anat att jag som hatade att städa som yngre känner en stress över smutstvätten som väller ut från tvättkorgen? Inte jag i alla fall. Men det gör den.

Hur som haver. Känns skönt att vara tillbaka en stund.

Svammel och ännu mer svammel

Jag jobbar ju i en kommun där det en dag i veckan är "kvällsöppet". Det tar hårdare på huvudet och kroppen än vad jag först trodde - jisses så trött jag är de kvällarna. Får jättemycket gjort de dagarna så det är ju jättebra, och det är också skönt att sluta tidigare på fredagen men ändå. När klockan går mot 16 och det hade varit lagom att avsluta dagen har jag ändå två timmar kvar att jobba. Segt och produktivt.

Men det blir det ändring på från och med nästa vecka! En av ungarna ska börja på idrottsskola och då går det inte att jobba så länge, det krockar stort. Lite skönt om jag ska vara ärlig.

Nästa vecka börjar allvaret med både fritids, skola och förskola. Läxor och att komma ihåg att ta fram kläder kvällen innan. Förbereda middagar i god tid och eventuellt göra storkok på helgerna.

Har jag sagt att jag älskar vardagen? Har jag även nämnt att jag alltid är sjukt nervös inför förändringar, innan jag testat "rutinerna" första gången? Jo, så är det.

Så ursäkta mitt svammel, jag håller bara på och förbereder mig inför en kaotisk vecka (eller månad) innan vardagsrutiner känns bekväma igen.

"Nej nu jävlar"

Tänkte jag och bokade tid för en grej som jag pratat om i jag-vet-inte-hur-många-år, och vad skönt det kändes! Har haft flera sånna där jävlaranamma-tillfällen nu ett tag och det känns riktigt bra. Först ut var ju min utbildning, att jag äntligen tog tag i att gå den där kursen som jag suktat efter. Sen blev det Göteborgsvarvet. Det är ju inte gjort ännu, men jag tränar inför det och det är mycket längre än vad jag kommit tidigare. Och nu, nu har jag även en av de där tatueringarna som jag prata om så länge.

Faktiskt så länge att jag pratade om varianter på den jag nu skaffade redan innan barnen kom. För det blev deras namn som förgyller min kropp. Det lät sliskigt jag vet. Men hur som haver, nu står deras namn på min ena arm och de är jätteglada över det precis som jag! (jag kommer i framtiden ha problem med att motivera varför de inte ska rita på sig själva med permanenta pennor)

För en vecka sedan på pricken, satt jag där i stolen och var ganska nervös men mest förväntansfull. På bilden ser du tatueraren Staffan på Creation Corner (JA - jag gör "smyg"reklam, jag är nöjd med både tatueringen och bemötandet!) när vi är ungefär halvvägs genom.

Ska det vara så här?

I dag börjar mitt äldsta barn i skolan, den riktiga skolan. Det är viktigt det där, nu är det inte lek längre (barnets ord) nu är det allvar. Jag tror att jag är mest nervös av oss två. Vi kan också säga att vi är nervösa av två olika anledningar. Skolbarnet (IIHHH!!) för att träffa kompisarna igen och om det blir läxor redan första dagen (förhoppningen är hög!) och jag för hur det ser ut på skolskjutsfronten.

För det är här det min sko klämmer. Skolskjutsen. Jag har full förståelse för att det händer mycket i deras listor ända in i det sista, att elever slutar och börjar och flyttar på sig. Att allt inte går att ordna i god tid. MEN! Vad de inte verkar tänka på, de som pysslar med det är i sin yrkesroll, är att vi (föräldrar) får skicka iväg våra barn utan den minste vetskapen om VEM som kör hem dem på eftermiddagen och NÄR. När-delen gäller ju främst första dagen men vem-delen håller i sig längre.

Hur kul tror de att det är att skicka iväg min sjuåring med orden "jag vet inte vem du åker hem med idag". Hur ska jag kunna lära mitt barn att inte kliva in i främlingars bilar när det är EXAKT det som skolan/kommunen ber mig att göra?

Det här känns inte alls bra! Det är heller inte första gången som det händer. Förra läsåret byttes chaufför (bolag och transportmedel) utan att vi på förhand fick veta det. Med andra ord - en för mitt barn främmande vuxen man sa till barnet att inte åka med bussen utan åka själv i en taxi med mannen. 

Detta är något som inte heller personalen på skolan visste om. Och de sa också okej till det.

DET KÄNNS INTE OKEJ!

Jag trodde att efter mitt utbrott när det hände skulle få personerna på kommunen att förstå att det inte är ett optimalt läge. Att föräldrarna måste få veta sånt INNAN så att de kan förbereda barnet. Tydligen inte.

Jag har förståelse, det har jag. Men jag tycker också att det är något som borde vara åtgärdat. För de elever som inte ska byta skola och så vidare borde ju kunna få lämna schema och få någon slags bekräftelse tillbaka om skolskjutsen. Jag struntar i om jag skulle ha behövt säga att det antingen ska vara taxi eller buss. Det är ett svar åtminstone på mitt barns frågor och mina tankar. Jag vet att barnet inte är bortglömt, jag vet att barnet kommer att komma hem efter skolan, jag vet att barnet känner sig tryggare.

Det är det viktigaste för mig. Att mitt barn får känna sig tryggt.

Jag kommer ju ingenstans!

Sprang nästan sju km förra veckan och tänkte att "YES! Nu är jag tillbaka, nu går det bra!" och nästa pass jag gjorde kändes så fruktansvärt tungt att jag bara ville lägga av. Fy vad tråkigt! Det var dålig luft, åskvärme, motvind och stickande duggregn. Jag fick nästan kramp och när jag väl hade fått upp farten på hemvägen fick jag håll.

Alltså, jag fattar ju att det måste finnas sånna pass också. Men ett till pass där jag kände medgång hade väl inte varit så farligt. Eller??

Är riktigt sugen på att testa att springa milen. Och när jag säger att jag ska springa milen så är det ju uppvärmning med powerwalk innan och efter också (vill inte springa på asfalten så på vägen till grus-/skogsvägarna och hem igen går jag). Jag springer liksom inte nonstop i en mil. MAJGAAD! Oh nej, riktigt där är jag inte än.

Ja jo, jag vet att jag ska springa mycket längre än så på Göteborgsvarvet, men jag har inte som mål att SPRINGA varvet. Mitt mål är att TA MIG RUNT. Om det så blir nån slags intervallgrej utav det så ska jag ta mig runt hela varvet.

Vet inte hur många år jag har längtat och önskat att skulle få springa. Och nu kan jag äntligen börja räkna ner till det är dags! En väldigt lång nedräkning om jag ska börja nu, men ändå! Det har jag inte kunnat göra förut. Tycker det är jättehäftigt.

Så är det för mycket begärt att få några bra springpass på raken för att få känna den där känslan av att jag kommer att klara av det? Tycker inte det.

Kom igen kroppen - det här klarar vi!!

Livet ska ju vara en utmaning

I mitt jobb försöker jag alltid att utmana mig själv. Det är säkert en jättebra egenskap, men den är också ganska jobbig. Eller vad säger jag? Det ÄR en bra egenskap. Rusktigt bra!

Och skitjobbig.

Emellanåt.

Som nu. När jag har gett mig fan på att kunna skriva enkelt. Det är inte ett dugg enkelt ska du veta. GAHH!!

Bröllopsdag y'all!

Varje år vid den här tiden blir jag lite nostalgisk och försöker räkna ut vad jag gjorde exakt vid den här tidpunkten för ett visst antal år sedan. I år ska jag tänka tillbaka nio år i tiden. NIO! Det är möjligt att jag vid den här tiden fick håret i ordning den fina frisyren av min storasyster och svåger och då blivande mannen fixade buketten och köttbullesmörgås. Det är en möjlighet. 

Enligt en bröllopsguide på nätet betyder det Linnebröllop. Vilket i sin tur betyder att en ska ge någon i linne till varandra. Men eftersom varken han eller jag är några linnefantaster kanske jag svänga med orden lite och dra till med blomman linnea? Vart jag nu ska hitta det....?

Hur som haver, grattis till oss! 

Tillbaka till verkligheten igen

Semestern är över för den här gången, en semester med både glada och sorgliga minnen. Inte helt som det ska vara, men det är så livet är ibland och måste vara.

När du läser det här har jag jobbat en dag redan och är i full gång med min andra, även om jag inte just nu i skrivande stund inte påbörjat den andra dagen ännu. Gillar att skriva en dag för att publicera inlägget dagen efter. Blir lite som en överraskning för mig då också att det hänt något på bloggen. Lättlurad eller glömsk, välj du...

Jo, semestern. Simskola, Legoland och Lalandia. Kort och gott så. Barnen längtar redan tillbaka till Legoland och Lalandia, härligt att se att de uppskattade resan! Kommer bli hål i öronen av tjat på oss vuxna visserligen, men huvudsaken är att de gillade det. Simskolan däremot - vilken kamp det ska vara. Suck!

Jag vet att det är en investering för dem. Jag vet att det är ruskigt nyttigt med att de verkligen får känna hur det är att simma någon annanstans än i en varm bassäng. Men fy vad det tar på tålamodet. Usch! Pratade med en av ledarna som sa att de få minuter som barnen är i vattnet ÄR nyttiga och att de gör skillnad. Men när mina efter bara fem minuter (varje gång) säger att vattnet är för kallt och att de inte vill vara med känns det inte riktigt som att ledaren har rätt i sitt påstående. Fast å andra sidan så är de sällan i länge när vi badar "privat" heller. Det ska vara om de leker vid strandkanten, då kan de vara i vattnet hur länge som helst. Jag tror att lättnaden var stor för både barn och vuxna när sommarsimskolan var över för i år. Fy så hemsk att säga så, men det var för jäkla kallt och för mycket gnäll av oss vuxna för att det skulle bli det där trevliga minnet jag hade hoppats på innan.

Nej, nu ser vi fram emot lite mer semester, höstens aktiviteter som simskola och prova-på-massa-sporter-kvällar. Att vardagen startar på riktigt med helvetestimmar när alla barn är hämtade från förskolor och fritids och helger som är fullproppade med måsten.

Hej hösten! Dröj lite till eller se till att vara varm ett tag till så även jag får chansen att känna mig mätt på värmen. Tack o hej.

Så här är det

Enda sedan jag har varit liten har jag tyckt om böcker, har haft en liten (eller ganska stor, men lite hemlig så där) dröm om att skriva något som väcker känslor och tankar precis som vissa (både längre och kortare) verk har gjort med mig.

Någonstans i mina gömmor har jag en hel anteckningsbok sedan högstadiet där jag skrev en novell/bok/vet inte vad jag ska kalla det. Stycket som jag skrev häromdagen på bloggen kommer därifrån. En del av det åtminstone, en del av det jag minns. För inte hittar jag den boken nu eller!

Att skriva är för mig att rensa tankarna. Det händer väldigt ofta att jag påbörjar ett inlägg till bloggen, ett brev till någon, ett sms, vad som helst - bara för att kasta det sen. Jag skickar aldrig iväg det. Och de gånger jag faktiskt gör det, går det oftast snett.

Som när jag för några veckor skrev ett sms till en vän och det hela urartade lite. Inte alls så som jag hade tänkt att det kunde uppfattas. Nej, då är det bättre att skriva i massor, kasta och sen kanske få ner något vettigt. Det där första som jag skriver är oftast väldigt... inne i mitt huvud-prat. Ja, så kan vi säga. Och det kan, precis som i alla andras huvuden, vara väldigt rörigt och osorterat.

Så.. så var det med det.

Tungt att börja om

Förra veckan sprang jag ju Oskarshamns stadslopp. Är rusktigt stolt fortfarande! Och sen har jag av olika anledningar inte kunna ta mig ut på samma sätt som innan dess. Sjuka barn, tidsbrist, fruktansvärt dåligt väder och så vidare. Bortförklaringar säger du kanske, det gör inte jag. Jag hittade andra sätt att träna på under tiden istället. Det var bara den där "riktiga" träningen som uteblev.

Att stå på balansbräda till exempel, det är inte fy skam det som träning under kontorstid. Det tycker i varje fall inte jag. Lite svårt att göra koncentrationsgrejer men inte omöjligt.

Hur som helst så kom jag ut och skulle intervallträna med Orux i förrgår. Alltså latare hund får en nog leta efter! Hahaha! Ja jisses, jag fick dra med honom när vi skulle springa. Och när vi gick ville han bara stanna och kissa och lukta på allt minst varannan meter. Blir nog inga fler intervallträningar med honom, bara promenader. Gamla gubben har rätt att tjura, men jag slipper det gärna när jag väl kan ta mig ut.

Får se om jag kan samla ihop mig för en runda idag eller om jag ska försöka mig på ett ordentligt pass med bålstyrka istället.

Önska mig lycka till!

För alltid förändrad

Bussen vibrerar när den bromsar in. Mina knän som jag satt upp mot sätet framför trycks fast hårdare av kraften. Det går inte fort men det känns i kroppen ändå.

I vanliga fall tycker jag bra om bussresor. De är på något vis avkopplande. Det händer ganska ofta att jag somnar i sätet. Men den här gången känns det på något sätt annorlunda. Som att jag vet att något kommer att hända.

Bussen har knappt lämnat hållplatsen innan den bromsar in. Det är därför det inte går så fort. Jag har åkt i flera mil men allt som krävdes var några meter för att allt skulle bli annorlunda.

Tänk att allt kan förändras på så kort tid. På några sekunder eller några meter. Några ynka få centimeter.

När bussen lite senare börjar åka igen är mitt liv för alltid förändrat. Någonting fattas, hjärtat känns tungt och jag blir aldrig densamma igen.

Jag överlevde. Jag kom i mål. Jag är en lokalkändis!

Igår sprang jag mitt första lopp, Oskarshamns stadslopp. Lite nervöst. Lite kissenödigt. Men mest förväntansfullt.

"Ska jag värma upp?"
"Hur mycket ska jag värma upp?"
"Jag härmar min syster så fixar sig resten!"

Ungefär så gick tankarna. Och tänkt och gjort, jag härmade min syster innan loppet och med henne som dragplåster (det heter så va? personen som pushar en i ett lopp?) så tog mig i mål på den sex kilometer långa banan med tiden 39.59. Sååå sjukt stolt! Mest för att jag tog mig i mål men också för att kunde springa mestadels (gick i den sjukt sega och långa uppförsbacken man sprang nästan hela resten av sträckan) och att jag gjorde en bättre tid än vad jag hade väntat mig. #göteborgsvarvet2017 ser ut att kunna genomföras ändå hörni!

Lagom till att vi skulle börja andra varvet på banan gick första i mål, vi gjorde en perfekt tajming också för när vi kom på målrakan började det hojtas, skrikas och klappas händer som bara den. "Shit vad häftigt, för oss!" hann jag tänka innan jag upptäckte att det mest troligt var för vinnaren. Men äsch! Han sprang ju bara i 19 minuter, vad är det för larv?? Jag sprang minsann dubbelt så länge och det är sjukt bra!

När jag väl hade förstått att det inte riktigt var för mig och min syster som publiken applåderade bestämde jag mig för att det ändå var för oss. Klapp på axeln liksom och fortsätt springa - fortsätt springa - fortsätt springa (sjunger på i huvudet som Doris i Hitta Nemo). Positivt med att vi tajmade vinnaren:

- vi fick sjukt mycket applåder och hejjarop
- vi fastnade på bild och är numera lokalkändisar!

Där! I röd tröja är jag! Lokalkändis a la Monsters Inc Mike Wazowski-style!

Sommarpratare - Tom Malmquist

Brukar du lyssna på sommarpratarna i P1? Inte? Gör det. Otroliga programledare och tal/berättelser. Lyssnade på Tom Malmquist sommarprat till sin dotter Livia om sorgen och livet efter hennes mamma som dog när Livia föddes.

Det är lätt att tro att det inte är ett program som en orkar lyssna på men så är det inte. Han skulle gärna få berätta mer även om det också är otroligt sorgligt.

Så här står det om Tom Malmquist:

"Romandebuterade förra året med I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv - en verklighetsbaserad bok som skildrar hur hans höggravida fästmö Karin dör i akut leukemi samtidigt som deras barn, Livia, räddas. Några månader senare dör även hans pappa, den tidigare sportchefen på Expressen, Thomas "Malmen" Malmquist. 

Boken belönades med DN:s kulturpris, Karin Boye-priset och är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2016. 

Var en lovande ishockeyspelare innan han lade av som 16-åring och har gett ut två diktsamlingar, Sudden death och Fadersmjölken."

- Sveriges radio, P1

Den boken hamnar definitivt på min måste-läsa-lista. Sorglig och hoppfull och älskvärd, helt definitivt.

>> Glöm inte att lyssna på sommarpratet!

Första loppet på torsdag

På torsdag smäller det för min del, första löpartävlingen! Om det går att säga tävling, för jag ska ju inte tävla mot någon. Egentligen. Mitt mål är att komma i mål utan att avlida på kuppen. Komma i mål i ett stycke kanske går att säga också? Hur som helst. På torsdag. Då. Då ska jag springa i en sjuhelsikes massa uppförsbackar med påhejande publik.

Min PT (aka lillasyster) beordrade mig, eller "föreslog" men beordrade låter roligare, att gå i rask takt åtta km för att få en löparrunda i benen motsvarande fem-sex km. Tänkte ut ett stråk att gå och tog med mig hunden också. Den gamla gubben ville inte träna mer efter typ två km, men piggnade på sig så fort han fick vittring av något vilt. Är så glad att jag lyssnade på min ljudbok under tiden, hade nog gjort i byxan mer än en gång annars så mycket som han ville längre in i skogen.

Nu blev det ju inte åtta km utan närmare en mil som vi gick. På grund av kossor. Är skiträdd för kossor. Och nu har bonden släppt ut korna på sista biten där jag brukar springa/gå. Fan. Kossor är otäcka. Så ja, så vi fick några extra kilometer i benen, mitt sällskap och jag.

Bara att kolla ut en ny dragning på rundan så att jag smidigt kan börja och avsluta den hemma som tidigare. Har upptäckt att det är mycket roligare att springa runt än att springa fram-och-tillbaka. Inte omöjligt med alla vägar som vi har i skogen utan det blir att fixa lite fler ljudböcker bara för att kunna gå på lite upptäcktsfärder.

Det går bättre dag för dag - dag för dag...

Provade att springa lite längre igår, alltså inte en längre sträcka totalt men att på samma sträcka som tidigare (drygt 4 km) springa längre och gå mindre. På förra löppasset fick jag lite ont i knät igen, som gick över nästan direkt efteråt men jag kände mig ändå lite nedstämd och hann tänka saker om att löpning kanske inte fungerar för min kropp - buhu! Och så vidare.

Men igår. Wohoo! Det gick jättebra! Det var grymt varmt på vissa ställen i skogen, men förutom det så kändes det så otroligt skönt och bra sällskap hade jag också. En väldigt pratsugen sjuåring som cyklade hela sträckan som jag sprang.

Tror att han tyckte det var lite kul att "snacka skit" som han sa, och att få ha sin mamma för sig själv ett tag, för han frågade när vi skulle ge oss ut igen. Han är inte så tokig den där ungen ändå.

Det är inte så här det ska vara

Det här med att vi föräldrar ska lära våra döttrar om vilka faror som lurar om; de klär sig i för korta kjolar, dricker för mycket, är ute och går sent på kvällen, är oaktsamma med vem de ligger med och så vidare, och så vidare.. Vad är det vi vill ha sagt egentligen?

Att våra söner är helt inkompetenta att styra över sina egna handlingar?

Att våra söner inte kan förstå konsekvenser?

Att våra söner medvetet vill göra andra personer illa?

Oavsett hur vi uppfostrar dem? För att det är deras natur?

Bullshit. Ren och skär bullshit. Har vi så liten tro i människan att vi inte trycker att det ens är lönt att engagera oss? Eller ser våran egen roll våra barns beteende?

Hur många har inte varit med om att det lilla, lilla barnet helt plötsligt använder ens egna argument mot en själv? Jag har det, många gånger. Vart tror vi egentligen att den lärdomen kommer ifrån? Rymden? Tv?

Ta det här med det uppmärksammade fallet om en idrottare som våldtar och familjen hävdar att det endast var en "lack of judgement". Öhh... En tillfällig förvirring är när en lägger tandkrämen i kylskåpet för att en kommer på ett annat ärende till kylskåpet mitt under tandborstningen. Det handlar liksom om sekunder. En våldtäkt pågår säkerligen liiite längre än så (OBS säger inte att en våldtäkt inte kan vara kort!). Vilken normalt funtad människa som helst skulle efter den där "lack of judgement" vakna till och stanna upp i sitt beteende. Den där jäkla tandkrämstuben ligger ju inte i kylskåpet en evighet heller liksom.

Den som utför en så vidrig handling utan att tänka till och stanna upp från sin "tillfälliga förvirring" är inte en "nice guy". Den personen är en våldtäktsman. Punkt slut.

Känslor tänker inte

Sedan i fredags har jag haft en ettåring i familjen. Det här året som gått, alltså shit vad snabbt det är rullat förbi. Jag hänger verkligen inte med!

Det kanske är därför som jag känner mig så splittrad? För mig är minstingen fortfarande en liten, liten bebis och inte en ettåring som håller på och lär sig att gå helt själv. En individ med så mycket humor och busighet att det bubblar över. Ja, kanske.

Sen jag började jobba heltid igen känns det som att jag aldrig träffar barnen, fast det gör jag ju. Det vet jag. Men känslan. Den har liksom inget logiskt tänkande.

Jag saknar till och med bråken (jomenprecis, det där med logiskt tänkande för känslor - puttsväck!).

I'm back?

Jo, jag vet att jag inte skrivit särskilt mycket på sistone. Och att ansvaret ligger hos mig. Men vet du. Jag har haft mycket att ta ställning till sista tiden och alls haft någon lust att skriva här. Visst är det tråkigt? Jag har velat skriva, men inte här. Har känts lite för öppet för det som jag behöver få ur mig. Har fortfarande en hel del tankar i huvudet som behöver komma ut men i vilket forum och för vilka öron vet jag inte än.

Nytt jobb

Så om vi ska gå igenom det som är nytt under solen för mig kan vi börja med att jag har bytt jobb. En ny arbetsgivare men samma titel som förut. Många snarlika arbetsuppgifter men även en del nytt. Det känns otroligt bra och jag känner mig väl omhändertagen. Det var i början av maj som jag bytte från OKG till Mönsterås kommun (oj, undrar om jag någonsin namngett var jag jobbat tidigare??). Just nu är det ett tidsbegränsat arbete vilket jag har blandade känslor över.

Bra - jag trivs med arbetsuppgifterna och känner att det finns en hel del områden där jag kan göra nytta. Samt att jag kan utveckla mig ganska duktigt här också.

Mindre bra - arbetstiderna vissa dagar gör så att jag inte kan jobba 100%. Inte utan att behöva göra anpassningar menar jag. Barnomsorgen täcker inte in de tider som jag jobbar utan att det blir ohållbart för familjen.

Nya mål

Kommer du ihåg för något år sedan när jag började plugga? Att jag pratade om en jävlar-anamma-känsla som kom och så gav jag järnet? Nu har jag den igen. Fast inte inom skolvärlden. Utan inom motionsvärlden. JAG - j a g - som aldrig i hela mitt liv (okej, med några undantag) motionerat eller haft disciplin att göra det en längre tid. Denna jag har anmält sig till Göteborgsvarvet nästa år. Denna jag har också tränat regelbundet i några veckor (skadat sig och sedan kört rehabövningar) och dessutom börjat att GILLA det.

Helt otroligt.

Mina mål är att ta mig igenom Göteborgsvarvet, att tycka att löpning är roligt (om inget drastiskt händer i min hjärna är jag där snart, imponerande minst sagt) och få bättre kondition.

Helt och hållet urusel kondition har jag. Men det är ju inte så konstigt heller när jag inte rör på mig på fritiden och när jag har ett stillasittande arbete. Men tjohej här ska det bli förändringar!

Jag hoppas att jag ska börja känna suget efter att skriva här så som jag gjorde innan. Men var beredd på ett nytt ämne inom bloggen. För mitt jävlar-anamma känner inga gränser, och speglar sig i alla utrymmen.