"Det vänder snart ska du se" säger de och blinkar

I går kväll var en sån kväll/natt då jag på allvar övervägde att i förtid sluta med amningen.

Stök och bök och rulla hit, sniffa där, klappa lite på bröstet, dra i bröstvårtan, gnälla lite, fisa en aning och miljoner andra saker skulle göras istället för att sova.

Suck och snark.

Sånna kvällar och nätter är verkligen inte roliga. Nej fy, oftast ligger jag där i mörkret och tänker ut olika scenarion som går ut på att ungen inte nattammar längre, allt medan jag försöker parera hans moves och få honom att somna hårdare. När ungen väl somnar och jag också får chansen ångrar jag mig såklart direkt.

Det är mysigt. Det är en närhet och trygghet för honom. Det är väldigt smidigt att bara ploppa fram bröstet vid tröst, trötthet eller andra bra tillfällen.

När folk i min omgivning får höra att vi fortfarande nattammar, ungen är ett och ett halvt år nu, får jag ofta medlidande blickar och tröstande ord. Ord som de tycker att de tröstar mig med alltså. För enligt de flesta, vad det verkar som, så måste det vara en plåga att amma sitt barn när hen kommit förbi spädbarnsåldern.

Men jag vill amma. Jag vill att det ska vara vårt (mest ungens) beslut att sluta nattamma. Det här är sista gången som jag får uppleva det här och då ska jag banne mig göra det ända in i kaklet. Det är inte jobbigt,  jag lovar. Okej på de där kvällarna och nätterna är det jobbigt. Men det hade ju varit jobbigt även om jag hade sprungit med vällingflaska eller napp ändå. Det handlar liksom inte om själva grejen som ungen stoppar i munnen utan att han sover dåligt och håller mig vaken i processen. Det är jobbigt. 

Och igår var det så. Jobbigt alltså.

Och idag är ungen snorigare än dagen innan, snoret anlände redan i natt. Så svaret på varför han bökade omkring är ju uppenbar och hade inte kunnat undvikits hur jag än hade hanterat napp/bröst/flaska-frågan vid tillfället.

Oktober är bröstens månad

Jag tror ju inte direkt att någon har missat att oktober fylls med ljusrosa prylar som säljs till förmån för bröstcancerfonden och -forskningen. Jag gör det definitivt inte.

Som kvinna blir jag också överöst med uppmaningar om att göra ditt och datt för att öka medvetenheten om forskning och hur en upptäcker förändringar i bröstvävnaden. Som sak tycker jag att det här är skitbra! Verkligen, det gör jag. Och de första åren gjorde jag också som uppmaningarna sa att jag skulle göra. Det var allt från att skriva knepiga statusar på Facebook till att gå promenader. Allt möjligt.

Och det är bra. Det är det. I sig.

Efter ett tag började jag lägga märke till en sak. De som ropade högst att jag skulle göra ditt och datt var också nästan alltid de personer som sen bidrog minst till forskning, medvetenhet och så vidare. Då blev jag emot att vara med sånna upptåg. Och har varit ända sedan dess.

Jag tycker som sagt att det är bra att öka medvetenheten, speciellt kring hur en känner efter förändringar i brösten.

Men all den där hysterin är bara två veckor om året. Det känns som ett stort hyckleri. Något så stort och som drabbar så många, ska det bara uppmärksammas två veckor om året? Rosa bandet pågår under hela oktober, men om jag ska vara ärlig så har jag i stort sett aldrig sett reklam eller uppmaningar som hör till kampanjen efter de två första veckorna. Då verkar alla mättade av kampanjen. Om en inte har någon i sin direkta närhet som är eller har varit drabbad så dör liksom diskussion ut. Det är det som känns som hyckleri. 

Så förlåt mig om det är någon som tagit illa upp när jag inte gått med på olika upptåg och roliga saker under den här månaden som gått, men jag är hellre tråkig och köper en hel drös med rosa soppåsar och röda äpplen i stället. Och det trots att jag har skåpet fullt med påsar och äpplen i trädgården.

*Bara för att göra det tydligt för de vänner som skickat inbjudningar till mig, jag vill inte att ni tar det här som kritik. Det är mina tankar. Och det är min anledning till att jag inte gör vissa saker.

Våra vanor ändras

Kommer du ihåg hur det var i början när de sociala nätverken kom? Det gör jag. Jag tyckte det var ett himla sjå och helt onödigt. Jo, faktiskt. Som den it-intresserade person jag är så tyckte jag det. Knäppt eller hur?

Jag blev till och med övertalad att skaffa Facebook när en vän började använda det mer än Lunarstorm. (Finns det ens kvar?) Eller ICQ. (Vem kommer ihåg den rackaren??)

Bildkälla

Bildkälla

Efter ett tag blev jag helt besatt av Facebook. La ut all möjlig information om vad jag åt till frukost och hade i tankarna just då. Precis som alla andra tänker jag. 

Instagram kom och jag hakade på. Att lägga ut en bild med fotofilter var ju så sjukt kul!

Sen började jag inte lägga ut lika mycket information längre. Jag började begränsa vilka bilder jag skickade ut för allmän beskådning. Började dela nyhetsartiklar och andra personers inlägg istället. Också. Precis som alla andra. 

Vårt beteende på nätet har den senare tiden förändrats, har du lagt märke till det? Som vid Melodifestivalen. Hur många gick ut på nån tidnings nätupplaga för att kolla vem som vann när John Blund kom förbi innan alla röster var räknade? Hur många gick istället ut på Facebook och direkt fick svar på den frågan? Jag är inget undantag. Det var till och med min kommentar innan jag i fjol gick o lade mig i mellanspelet. Äsch, jag kollar bara fejjan sen när jag vaknar... 

Men det roliga i kråksången är att även om vårt beteende har börjat att ändras så har inte användandet av sociala medier minskat. Det har till och med ökat. Och det tycker jag är så himla intressant. 

I stället för att lägga ut vad vi äter eller bilder på barnen så visar vi mer och mer våra åsikter. Politiska som mänskliga. Som en slags kollektiv nyhetsförmedling där varje person på din vänlista är journalist.

Häftigt.

Att leva på landet

Som ung vuxen bodde jag i en stad. En ganska liten stad, men ändå en stad. På tre minuter befann jag mig i centrum. Att äta söndagsfrukost på ett av stadens kondis var standard och att gå på bio ofta likaså.

Sen kom hunden och det kändes inte lika självklart att bo kvar bland all asfalt. Hunden skulle ju få springa fritt utan att fem meter ifrån oss råka springa upp på en hårt trafikerad väg. Även om det bara var en 50-väg.

Nu, med hus på landet och planer på både höns och grisar, känns det så avlägset att bo så där. Ändå kan jag ibland tänka på hur mycket enklare allt skulle bli. Det är ett orättvist tänkande eftersom jag vet att ingen i familjen skulle trivas eller må bra av att bo mitt i ett samhälle eller stad. Att ha grannar är en sak, det har vi många av. Men att ha dem nyfiket hängande utanför trädgårdsgränsen så fort vi råkar bråka eller klippa gräset eller ha gäster? Nej, det skulle vi inte må bra av.

Vi mår bra av att kunna strosa runt i den stora trädgården och på tre minuter befinna oss mitt i skogen med blåbär och kantareller och älgflugor. (avskyr krypen) När vi lämnar staden och åker hem efter en shoppingtur är det som att andas ut för första gången efter ett långt uppehåll.

Jag minns så väl att jag efter första veckan när vi hade flyttat ut på landet kom på mig själv med att vara utvilad på ett sätt som jag inte känt på länge. Det var en sådan lättnad att inte ha det ständiga bruset från trafiken eller förbipasserande. Hade jag vetat om vilken skillnad jag skulle känna hade jag försökt få oss till att flytta tidigare.

Att bo som vi gör har såklart sina nackdelar. Vad vi än ska hitta på är vi beroende av bilen. Det går knappt någon linjetrafik och att ta taxi vore lika med att ruinera sig. Det är heller inte längre några som hälsar på för de "hade vägarna förbi" och barnen kan inte "gå över till en kompis lite snabbt". Men fördelarna, för oss, väger upp allt det där.

Ja, vi får köra barnen på aktiviteter och till kompisar.
Ja, det kommer att bli mer av den sorten ju äldre de blir.
Ja, det kommer att bli ett himla åkande.

Men när vi är hemma så är vi hemma. Hemma med stort H. Hemma som i vårt smultronställe.

Mitt hjärta sjönk

Det skar i hjärtat när jag hörde ett av mina barn kommentera mig, när jag för ovanlighetens skull tog bort hår på kroppen där normen är hårfri men enligt naturen är kroppen inte det.

Jag trodde att jag, som så ofta pratar med alla mina barn om att det är upp till var och en - att det finns inget rätt eller fel enligt andra, det finns bara vad du känner är rätt för dig, var förskonad. Att de hade förstått mig, att jag hade nått fram. Och det kanske jag har. Men det här gjorde det så mycket tydligare att jag kan stå och agera diktator hur mycket som helst, det är handlingar som väger tyngst.

Nu vet jag att jag måste raka mig när jag blir stor.

Det är orden som kom ur mitt barns mun. Och mitt hjärta sjönk.

Det har kanske gått två månader sen orden uttalades och jag har sedan dess låtit rakhyveln ligga i sitt fodral sedan dess. Men de ringer ändå lika starkt och klart i huvudet på mig som om de nyss uttalades.

Nu vet jag att jag måste.... Det finns inget måste med att se ut eller vara på ett visst sätt. Jag blir så ledsen.

Vad händer med alla de barn som ser sina föräldrar stå och spegla sig suckandes? Vad ska de tro? Hur ska de kunna veta att de är perfekta precis som de är skapta?

Om inte vi vuxna kan visa att vi inte behöver göra något med oss eller våra kroppar som vi inte själva vill, hur ska då barnen kunna förstå det? Och hur kan vi visa skillnaden mellan sånt vi gör för att vi vill och sånt vi gör för att det är så samhället kräver att vi gör?

Personliga rekord och funderingar

För en vecka sedan sprang jag ett seedinglopp inför Göteborgsvarvet 2017. Det är ett före-lopp där de räknar på tiden och som förhoppningsvis gör att jag hamnar i en bättre startgrupp i Göteborg. Eller, jag vet att jag gör det eftersom jag tog mig runt på seedingloppet i Jönköping. Det jag menar är att jag hoppas att jag får en så pass bra startgrupp att jag inte behöver känna stressen av att de stänger banan för mig.

Mitt mål är ju att ta mig runt loppet i Göteborg, oavsett tid. Så det är värsta skräcken (jag överdriver lite) att de stänger banan strax före mig vid nån kontroll.

Loppet jag sprang var tio kilometer och jag sprang på tiden 01:04:34. Det är en förbättring på cirka tjugo minuter. Firade med att äta godis hela vägen hem. (Banan var mycket plattare än när jag sprang 10 km förra gången, så det har ju en stor inverkan på tiden. Men det struntar vi i. Nu är vi glada för att jag sprang fortare än vad jag nånsin gjort tidigare!)

I slutet av loppet kunde jag inte låta bli att tänka på att min målgång där vore inte ens halvvägs på det stora loppet. Och fy farao vad trött jag var! Hade kommit över den där gränsen när det känns som att jag kan springa hur långt som helst för att benen bara trampar på utan att jag gör något. Kanske är det som är att få in en rytm?

Hur ska jag orka springa tjugoen kilometer i maj? Vad har jag gett mig in på? Pust... Jag ska klara det. Jag vet att jag gör det!

Det kliar i fingrarna

Bestämde mig för ett tag sedan att göra ett till blogguppehåll. Det har blivit många nu på sistone och det har att göra med att jag hinner inte. Jag hinner inte med sånt jag vill göra, jag hinner knappt med sånt jag måste göra. Och då är valet enkelt. Bloggen hamnar i träda.

Det brukar gå bra ett tag, men sen börjar det klia i fingrarna - jag älskar ju att skriva! Jag absolut älskar att se tankarna ta form i text. Det gör ofta att mina helsnurriga tankar reds ut och jag förstår min egen tankegång. Låter det knäppt? Ja, kanske. Men så är det.

Har kunnat landa lite igen och därför kan jag blåsa liv i bloggen en stund.

Önskar ibland så hårt att livet vore enkelt. Åtminstone de här vardagsgrejerna som annars tar så mycket på krafterna och tiden. Vem kunde ha anat att jag som hatade att städa som yngre känner en stress över smutstvätten som väller ut från tvättkorgen? Inte jag i alla fall. Men det gör den.

Hur som haver. Känns skönt att vara tillbaka en stund.

Svammel och ännu mer svammel

Jag jobbar ju i en kommun där det en dag i veckan är "kvällsöppet". Det tar hårdare på huvudet och kroppen än vad jag först trodde - jisses så trött jag är de kvällarna. Får jättemycket gjort de dagarna så det är ju jättebra, och det är också skönt att sluta tidigare på fredagen men ändå. När klockan går mot 16 och det hade varit lagom att avsluta dagen har jag ändå två timmar kvar att jobba. Segt och produktivt.

Men det blir det ändring på från och med nästa vecka! En av ungarna ska börja på idrottsskola och då går det inte att jobba så länge, det krockar stort. Lite skönt om jag ska vara ärlig.

Nästa vecka börjar allvaret med både fritids, skola och förskola. Läxor och att komma ihåg att ta fram kläder kvällen innan. Förbereda middagar i god tid och eventuellt göra storkok på helgerna.

Har jag sagt att jag älskar vardagen? Har jag även nämnt att jag alltid är sjukt nervös inför förändringar, innan jag testat "rutinerna" första gången? Jo, så är det.

Så ursäkta mitt svammel, jag håller bara på och förbereder mig inför en kaotisk vecka (eller månad) innan vardagsrutiner känns bekväma igen.

"Nej nu jävlar"

Tänkte jag och bokade tid för en grej som jag pratat om i jag-vet-inte-hur-många-år, och vad skönt det kändes! Har haft flera sånna där jävlaranamma-tillfällen nu ett tag och det känns riktigt bra. Först ut var ju min utbildning, att jag äntligen tog tag i att gå den där kursen som jag suktat efter. Sen blev det Göteborgsvarvet. Det är ju inte gjort ännu, men jag tränar inför det och det är mycket längre än vad jag kommit tidigare. Och nu, nu har jag även en av de där tatueringarna som jag prata om så länge.

Faktiskt så länge att jag pratade om varianter på den jag nu skaffade redan innan barnen kom. För det blev deras namn som förgyller min kropp. Det lät sliskigt jag vet. Men hur som haver, nu står deras namn på min ena arm och de är jätteglada över det precis som jag! (jag kommer i framtiden ha problem med att motivera varför de inte ska rita på sig själva med permanenta pennor)

För en vecka sedan på pricken, satt jag där i stolen och var ganska nervös men mest förväntansfull. På bilden ser du tatueraren Staffan på Creation Corner (JA - jag gör "smyg"reklam, jag är nöjd med både tatueringen och bemötandet!) när vi är ungefär halvvägs genom.

Ska det vara så här?

I dag börjar mitt äldsta barn i skolan, den riktiga skolan. Det är viktigt det där, nu är det inte lek längre (barnets ord) nu är det allvar. Jag tror att jag är mest nervös av oss två. Vi kan också säga att vi är nervösa av två olika anledningar. Skolbarnet (IIHHH!!) för att träffa kompisarna igen och om det blir läxor redan första dagen (förhoppningen är hög!) och jag för hur det ser ut på skolskjutsfronten.

För det är här det min sko klämmer. Skolskjutsen. Jag har full förståelse för att det händer mycket i deras listor ända in i det sista, att elever slutar och börjar och flyttar på sig. Att allt inte går att ordna i god tid. MEN! Vad de inte verkar tänka på, de som pysslar med det är i sin yrkesroll, är att vi (föräldrar) får skicka iväg våra barn utan den minste vetskapen om VEM som kör hem dem på eftermiddagen och NÄR. När-delen gäller ju främst första dagen men vem-delen håller i sig längre.

Hur kul tror de att det är att skicka iväg min sjuåring med orden "jag vet inte vem du åker hem med idag". Hur ska jag kunna lära mitt barn att inte kliva in i främlingars bilar när det är EXAKT det som skolan/kommunen ber mig att göra?

Det här känns inte alls bra! Det är heller inte första gången som det händer. Förra läsåret byttes chaufför (bolag och transportmedel) utan att vi på förhand fick veta det. Med andra ord - en för mitt barn främmande vuxen man sa till barnet att inte åka med bussen utan åka själv i en taxi med mannen. 

Detta är något som inte heller personalen på skolan visste om. Och de sa också okej till det.

DET KÄNNS INTE OKEJ!

Jag trodde att efter mitt utbrott när det hände skulle få personerna på kommunen att förstå att det inte är ett optimalt läge. Att föräldrarna måste få veta sånt INNAN så att de kan förbereda barnet. Tydligen inte.

Jag har förståelse, det har jag. Men jag tycker också att det är något som borde vara åtgärdat. För de elever som inte ska byta skola och så vidare borde ju kunna få lämna schema och få någon slags bekräftelse tillbaka om skolskjutsen. Jag struntar i om jag skulle ha behövt säga att det antingen ska vara taxi eller buss. Det är ett svar åtminstone på mitt barns frågor och mina tankar. Jag vet att barnet inte är bortglömt, jag vet att barnet kommer att komma hem efter skolan, jag vet att barnet känner sig tryggare.

Det är det viktigaste för mig. Att mitt barn får känna sig tryggt.

Jag kommer ju ingenstans!

Sprang nästan sju km förra veckan och tänkte att "YES! Nu är jag tillbaka, nu går det bra!" och nästa pass jag gjorde kändes så fruktansvärt tungt att jag bara ville lägga av. Fy vad tråkigt! Det var dålig luft, åskvärme, motvind och stickande duggregn. Jag fick nästan kramp och när jag väl hade fått upp farten på hemvägen fick jag håll.

Alltså, jag fattar ju att det måste finnas sånna pass också. Men ett till pass där jag kände medgång hade väl inte varit så farligt. Eller??

Är riktigt sugen på att testa att springa milen. Och när jag säger att jag ska springa milen så är det ju uppvärmning med powerwalk innan och efter också (vill inte springa på asfalten så på vägen till grus-/skogsvägarna och hem igen går jag). Jag springer liksom inte nonstop i en mil. MAJGAAD! Oh nej, riktigt där är jag inte än.

Ja jo, jag vet att jag ska springa mycket längre än så på Göteborgsvarvet, men jag har inte som mål att SPRINGA varvet. Mitt mål är att TA MIG RUNT. Om det så blir nån slags intervallgrej utav det så ska jag ta mig runt hela varvet.

Vet inte hur många år jag har längtat och önskat att skulle få springa. Och nu kan jag äntligen börja räkna ner till det är dags! En väldigt lång nedräkning om jag ska börja nu, men ändå! Det har jag inte kunnat göra förut. Tycker det är jättehäftigt.

Så är det för mycket begärt att få några bra springpass på raken för att få känna den där känslan av att jag kommer att klara av det? Tycker inte det.

Kom igen kroppen - det här klarar vi!!

Livet ska ju vara en utmaning

I mitt jobb försöker jag alltid att utmana mig själv. Det är säkert en jättebra egenskap, men den är också ganska jobbig. Eller vad säger jag? Det ÄR en bra egenskap. Rusktigt bra!

Och skitjobbig.

Emellanåt.

Som nu. När jag har gett mig fan på att kunna skriva enkelt. Det är inte ett dugg enkelt ska du veta. GAHH!!

Bröllopsdag y'all!

Varje år vid den här tiden blir jag lite nostalgisk och försöker räkna ut vad jag gjorde exakt vid den här tidpunkten för ett visst antal år sedan. I år ska jag tänka tillbaka nio år i tiden. NIO! Det är möjligt att jag vid den här tiden fick håret i ordning den fina frisyren av min storasyster och svåger och då blivande mannen fixade buketten och köttbullesmörgås. Det är en möjlighet. 

Enligt en bröllopsguide på nätet betyder det Linnebröllop. Vilket i sin tur betyder att en ska ge någon i linne till varandra. Men eftersom varken han eller jag är några linnefantaster kanske jag svänga med orden lite och dra till med blomman linnea? Vart jag nu ska hitta det....?

Hur som haver, grattis till oss! 

Tillbaka till verkligheten igen

Semestern är över för den här gången, en semester med både glada och sorgliga minnen. Inte helt som det ska vara, men det är så livet är ibland och måste vara.

När du läser det här har jag jobbat en dag redan och är i full gång med min andra, även om jag inte just nu i skrivande stund inte påbörjat den andra dagen ännu. Gillar att skriva en dag för att publicera inlägget dagen efter. Blir lite som en överraskning för mig då också att det hänt något på bloggen. Lättlurad eller glömsk, välj du...

Jo, semestern. Simskola, Legoland och Lalandia. Kort och gott så. Barnen längtar redan tillbaka till Legoland och Lalandia, härligt att se att de uppskattade resan! Kommer bli hål i öronen av tjat på oss vuxna visserligen, men huvudsaken är att de gillade det. Simskolan däremot - vilken kamp det ska vara. Suck!

Jag vet att det är en investering för dem. Jag vet att det är ruskigt nyttigt med att de verkligen får känna hur det är att simma någon annanstans än i en varm bassäng. Men fy vad det tar på tålamodet. Usch! Pratade med en av ledarna som sa att de få minuter som barnen är i vattnet ÄR nyttiga och att de gör skillnad. Men när mina efter bara fem minuter (varje gång) säger att vattnet är för kallt och att de inte vill vara med känns det inte riktigt som att ledaren har rätt i sitt påstående. Fast å andra sidan så är de sällan i länge när vi badar "privat" heller. Det ska vara om de leker vid strandkanten, då kan de vara i vattnet hur länge som helst. Jag tror att lättnaden var stor för både barn och vuxna när sommarsimskolan var över för i år. Fy så hemsk att säga så, men det var för jäkla kallt och för mycket gnäll av oss vuxna för att det skulle bli det där trevliga minnet jag hade hoppats på innan.

Nej, nu ser vi fram emot lite mer semester, höstens aktiviteter som simskola och prova-på-massa-sporter-kvällar. Att vardagen startar på riktigt med helvetestimmar när alla barn är hämtade från förskolor och fritids och helger som är fullproppade med måsten.

Hej hösten! Dröj lite till eller se till att vara varm ett tag till så även jag får chansen att känna mig mätt på värmen. Tack o hej.

Så här är det

Enda sedan jag har varit liten har jag tyckt om böcker, har haft en liten (eller ganska stor, men lite hemlig så där) dröm om att skriva något som väcker känslor och tankar precis som vissa (både längre och kortare) verk har gjort med mig.

Någonstans i mina gömmor har jag en hel anteckningsbok sedan högstadiet där jag skrev en novell/bok/vet inte vad jag ska kalla det. Stycket som jag skrev häromdagen på bloggen kommer därifrån. En del av det åtminstone, en del av det jag minns. För inte hittar jag den boken nu eller!

Att skriva är för mig att rensa tankarna. Det händer väldigt ofta att jag påbörjar ett inlägg till bloggen, ett brev till någon, ett sms, vad som helst - bara för att kasta det sen. Jag skickar aldrig iväg det. Och de gånger jag faktiskt gör det, går det oftast snett.

Som när jag för några veckor skrev ett sms till en vän och det hela urartade lite. Inte alls så som jag hade tänkt att det kunde uppfattas. Nej, då är det bättre att skriva i massor, kasta och sen kanske få ner något vettigt. Det där första som jag skriver är oftast väldigt... inne i mitt huvud-prat. Ja, så kan vi säga. Och det kan, precis som i alla andras huvuden, vara väldigt rörigt och osorterat.

Så.. så var det med det.

Tungt att börja om

Förra veckan sprang jag ju Oskarshamns stadslopp. Är rusktigt stolt fortfarande! Och sen har jag av olika anledningar inte kunna ta mig ut på samma sätt som innan dess. Sjuka barn, tidsbrist, fruktansvärt dåligt väder och så vidare. Bortförklaringar säger du kanske, det gör inte jag. Jag hittade andra sätt att träna på under tiden istället. Det var bara den där "riktiga" träningen som uteblev.

Att stå på balansbräda till exempel, det är inte fy skam det som träning under kontorstid. Det tycker i varje fall inte jag. Lite svårt att göra koncentrationsgrejer men inte omöjligt.

Hur som helst så kom jag ut och skulle intervallträna med Orux i förrgår. Alltså latare hund får en nog leta efter! Hahaha! Ja jisses, jag fick dra med honom när vi skulle springa. Och när vi gick ville han bara stanna och kissa och lukta på allt minst varannan meter. Blir nog inga fler intervallträningar med honom, bara promenader. Gamla gubben har rätt att tjura, men jag slipper det gärna när jag väl kan ta mig ut.

Får se om jag kan samla ihop mig för en runda idag eller om jag ska försöka mig på ett ordentligt pass med bålstyrka istället.

Önska mig lycka till!

För alltid förändrad

Bussen vibrerar när den bromsar in. Mina knän som jag satt upp mot sätet framför trycks fast hårdare av kraften. Det går inte fort men det känns i kroppen ändå.

I vanliga fall tycker jag bra om bussresor. De är på något vis avkopplande. Det händer ganska ofta att jag somnar i sätet. Men den här gången känns det på något sätt annorlunda. Som att jag vet att något kommer att hända.

Bussen har knappt lämnat hållplatsen innan den bromsar in. Det är därför det inte går så fort. Jag har åkt i flera mil men allt som krävdes var några meter för att allt skulle bli annorlunda.

Tänk att allt kan förändras på så kort tid. På några sekunder eller några meter. Några ynka få centimeter.

När bussen lite senare börjar åka igen är mitt liv för alltid förändrat. Någonting fattas, hjärtat känns tungt och jag blir aldrig densamma igen.

Jag överlevde. Jag kom i mål. Jag är en lokalkändis!

Igår sprang jag mitt första lopp, Oskarshamns stadslopp. Lite nervöst. Lite kissenödigt. Men mest förväntansfullt.

"Ska jag värma upp?"
"Hur mycket ska jag värma upp?"
"Jag härmar min syster så fixar sig resten!"

Ungefär så gick tankarna. Och tänkt och gjort, jag härmade min syster innan loppet och med henne som dragplåster (det heter så va? personen som pushar en i ett lopp?) så tog mig i mål på den sex kilometer långa banan med tiden 39.59. Sååå sjukt stolt! Mest för att jag tog mig i mål men också för att kunde springa mestadels (gick i den sjukt sega och långa uppförsbacken man sprang nästan hela resten av sträckan) och att jag gjorde en bättre tid än vad jag hade väntat mig. #göteborgsvarvet2017 ser ut att kunna genomföras ändå hörni!

Lagom till att vi skulle börja andra varvet på banan gick första i mål, vi gjorde en perfekt tajming också för när vi kom på målrakan började det hojtas, skrikas och klappas händer som bara den. "Shit vad häftigt, för oss!" hann jag tänka innan jag upptäckte att det mest troligt var för vinnaren. Men äsch! Han sprang ju bara i 19 minuter, vad är det för larv?? Jag sprang minsann dubbelt så länge och det är sjukt bra!

När jag väl hade förstått att det inte riktigt var för mig och min syster som publiken applåderade bestämde jag mig för att det ändå var för oss. Klapp på axeln liksom och fortsätt springa - fortsätt springa - fortsätt springa (sjunger på i huvudet som Doris i Hitta Nemo). Positivt med att vi tajmade vinnaren:

- vi fick sjukt mycket applåder och hejjarop
- vi fastnade på bild och är numera lokalkändisar!

Där! I röd tröja är jag! Lokalkändis a la Monsters Inc Mike Wazowski-style!

Sommarpratare - Tom Malmquist

Brukar du lyssna på sommarpratarna i P1? Inte? Gör det. Otroliga programledare och tal/berättelser. Lyssnade på Tom Malmquist sommarprat till sin dotter Livia om sorgen och livet efter hennes mamma som dog när Livia föddes.

Det är lätt att tro att det inte är ett program som en orkar lyssna på men så är det inte. Han skulle gärna få berätta mer även om det också är otroligt sorgligt.

Så här står det om Tom Malmquist:

"Romandebuterade förra året med I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv - en verklighetsbaserad bok som skildrar hur hans höggravida fästmö Karin dör i akut leukemi samtidigt som deras barn, Livia, räddas. Några månader senare dör även hans pappa, den tidigare sportchefen på Expressen, Thomas "Malmen" Malmquist. 

Boken belönades med DN:s kulturpris, Karin Boye-priset och är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2016. 

Var en lovande ishockeyspelare innan han lade av som 16-åring och har gett ut två diktsamlingar, Sudden death och Fadersmjölken."

- Sveriges radio, P1

Den boken hamnar definitivt på min måste-läsa-lista. Sorglig och hoppfull och älskvärd, helt definitivt.

>> Glöm inte att lyssna på sommarpratet!

Första loppet på torsdag

På torsdag smäller det för min del, första löpartävlingen! Om det går att säga tävling, för jag ska ju inte tävla mot någon. Egentligen. Mitt mål är att komma i mål utan att avlida på kuppen. Komma i mål i ett stycke kanske går att säga också? Hur som helst. På torsdag. Då. Då ska jag springa i en sjuhelsikes massa uppförsbackar med påhejande publik.

Min PT (aka lillasyster) beordrade mig, eller "föreslog" men beordrade låter roligare, att gå i rask takt åtta km för att få en löparrunda i benen motsvarande fem-sex km. Tänkte ut ett stråk att gå och tog med mig hunden också. Den gamla gubben ville inte träna mer efter typ två km, men piggnade på sig så fort han fick vittring av något vilt. Är så glad att jag lyssnade på min ljudbok under tiden, hade nog gjort i byxan mer än en gång annars så mycket som han ville längre in i skogen.

Nu blev det ju inte åtta km utan närmare en mil som vi gick. På grund av kossor. Är skiträdd för kossor. Och nu har bonden släppt ut korna på sista biten där jag brukar springa/gå. Fan. Kossor är otäcka. Så ja, så vi fick några extra kilometer i benen, mitt sällskap och jag.

Bara att kolla ut en ny dragning på rundan så att jag smidigt kan börja och avsluta den hemma som tidigare. Har upptäckt att det är mycket roligare att springa runt än att springa fram-och-tillbaka. Inte omöjligt med alla vägar som vi har i skogen utan det blir att fixa lite fler ljudböcker bara för att kunna gå på lite upptäcktsfärder.