10 saker du inte visste om SEX

1. Siffran sex (6) är det första perfekta talet. 6 = 1+2+3
    
2. I Washington är det olagligt att ha sex med en oskuld. Till och med på brölloppsnatten.
    
3. År 6.e.kr skapar Augustus ett särskilt finansdepartement, aerarium militare, för att kunna betala bonusar till pensionerade legionärsveteraner.
    
4. Sex Pistols bildades i London år 1975.
    
5. Siffran sex tre gånger (666) är djävulens tecken enligt Uppenbarelseboken.
    
6. I det numerologiska systemet är siffran sex (6) lika med F.
    
7. Björn Rosentröm gav år 2001 ut låten Glove Sex Guy. Albumet där låten gavs ut blev ett av hans populäraste verk.
    
8. Siffran sex (6) är ett tal med det grekiska prefixet hexa. Denna sägs stå för djup, insikter och kunskap som stimulerar sökandet efter visdom.
    
9. Sex and the City sändes i 94 avsnitt.
    
10. På http://www.manstrumpor.se/ kan du som man handla leggings. SEXtiofem kronor kostar det.

"Blivande mammor väger allt mer" Hur tänkte de här egentligen??

När jag var gravid gick jag totalt upp 15 kg. Det räknas inte som gigantiskt mycket men ändå inte superlite. Lagom.

I artikeln från Aftonbladet/Kropp och hälsa "Blivande mammor väger allt mer" kan man läsa att det (som rubriken säger) blir vanligare att förstföderskor och omföderskor blir allt tyngre under graviditeten. VA liksom!? Går man upp i vikt när man bär på en tre-kilos klump i magen? Hade jag ingen aning om!!

Bilden är lånad, google är bra...

Skämtåsido, jag är medveten om att allt fler går upp mer i vikt nu än för några (läs: många) år sedan. Men kan inte en orsak vara att vi också har mer och bättre mat? Eller? Att det har blivit mer inne att äta rätt menar jag.

I artikeln nämns det att ett BMI över 25 är skadligt och det påstår jag inte att det inte är.

"Nästan 37 procent av de gravida kvinnorna hade ett BMI (body mass index, som mäter vikt i förhållande till längd) över 25."

Att BMI över 25 kan leda till fetma och komplikationer som havandeskapsförgiftning och annat "trevligt". Det roliga är att det hade kvittat om jag hade gått upp 5 kg (som räknas som lite i sammanhanget) istället, jag hade ändå kommit över 25 i BMI. Med mina 15 kg mamma-bebisvikt hamnade jag på 29,4 i BMI (precis på gränsen mellan övervikt och fetma).

Hur mycket (eller lite) vill de att man ska gå upp egentligen?? För att jag inte skulle kommit över gränsen till övervikt skulle jag hållt mig inom en 2 kilos gräns, väldigt lätt när man fick en unge på 3 kg kan jag ju säga.

Min startvikt var kanske inte den bästa, jag är nämligen så där normal person att jag pendlar i vikten och just när jag blev gravid låg jag på det övre delen av kurvan. Ska tänka på det till nästa gång, så jag har mer än 2 kg att rumla med.

Men hur fan tänker de? Att gravida inte får gå upp ett enda gram? Och från när ska man räkna mamma-bebisvikten som extravikt inte en vikt som hör till graviditeten? Eller kanske är det bara oss normala (läs: alla kvinnor) som pendlar i vikt som ska tänka oss för när vi bli gravida, så att vi är på den nedre delen av kurvan och inte den övre.

Man märker att det är muffinssuccé när...

... en kollega ropar ut sin förtjusning när kylskåpsdörren öppnas.

... kollegorna stannar och börjar gapa när de klampar in i fikarummet och får syn på muffinsen.

.... kollegorna börjar prata om att göra en protestlista för att jag ska sluta (och det innebär slutet för muffinsen).

Muffinsfjäsket ser du här.

//stolt muffinsbakare

Här ska det muffinsfjäskas!

Som tack för året som gått på jobbet med alla nya kamrater ska jag bjuda på "lite" muffinsfjäsk imorgon. Två tårtlådor fulla med sånna här läckerheter följer med mig till jobbet imorgon.

Mums!

Jag kan ju bara storstäda huset ett visst antal gånger innan jag kolavippar av rengöringsmedelsångorna och gnuggsåren.

Från och med tisdag nästa vecka kommer sonen att vara ett så kallat 15 timmars barn på dagis. Eftersom vi bor en bit ifrån dagis också så kommer han att gå 5 tim a 3 dagar istället för tvärtom. Och jag är faktiskt lite nervös.

För vad kan man ju undra, han har ju gått på dagis sen i höstas och allt har i stort sett funngerat fint (förutom att dagisfröknarna är för jävla sena med att meddela saker). Och det är inte sonen jag är nervös för, det är för mig själv. Vad ska jag göra under tiden han är på dagis!? Okej, en dag då och då hade varit skönt att vara barnfri så där. Så man kan fixa allt tråkigt som inte går lika smidigt när man har en hjälpande liten krabat brevid sig. Kanske kunna gå den där långpromenaden med hunden (som annars är omöjlig att gå ut med tillsammans med en barnvagn) som han (japp, det är en hanhund om jag inte sagt det tidigare. Nu vet du.) så gärna behöver.

Men sen då? Efter de där första två dagarna, vad ska jag göra sen? Jag kan ju bara storstäda huset ett visst antal gånger innan jag kolavippar av rengöringsmedelsångorna och gnuggsåren.

Vad gör ni andra 15 timmars barns-föräldrar om dagarna? Jag är sjukt nyfiken.

Nu är det vår! För det har jag bestämt.

Minipåskliljor planterade av mig!!

Och närmare påsken ska det även dit lite kycklingar, men just nu är de alldeles för intressanta för unge lille herrn i huset. Jag är toknöjd, jag är vårpyntat! Wohoo! Impad? Det är jag.

Det är inte alla björkträd som får uppgradera sig till bananträd.

Ps, det var inte alls där jag siktade. De är lömska de där bananskalen....

Sommartiden stör våra rutiner! Tålamodssugare det är vad det är!

NU har ungen äntligen somnat, han som somnar som en stock efter 12 annars. Det här med sommar- och vintertid är bara elakt påhitt!

Antingen ska jag strunta i allt vad hushållsarbete heter o gå o lägga mig på ren pin kiv jag också eller så tar jag på mig jackan och börjar rensa ute så sonen o jag kan plantera vårfina blommor i eftermiddag eller imorgon.

Båda känns korkat just nu. Tålamod lika med noll efter lite mer än en timme med gråt, skrik och övertrött unge som vägrar sova. Suck!

Update: Det blev det tredje alternativet... Laga mat. Kalops står på menyn idag.

Robin Hood (2010)

Jag har från barnsben fått lära mig att Robin Hood är bra. Har man en pappa som är nästintill tokig i allt vad Robin Hood heter är det omöjligt att inte ryckas med. Fast jag måste erkänna att den tecknade versionen inte är en av mina favoriter.

Äntligen fick vi tag på Robin Hood (2010). Vi hyrde den. Fatta, man kan fortfarande hyra filmer. Otroligt. Som jag skrev nyss har man ju blivit matad med Robin Hood hela livet och därför kan man ju historien nästan helt utantill. Just därför var denna film intressant. Den följde inte historien.

Okej, samma nyckelpersoner fanns med i filmen som alltid. Lady Marion (Cate Blanchett), broder Tuck (Mark Addy) och Lille John (Kevin Durand) och några andra förståss. Men Lady Marion var exempelvis redan en Loxely i början av filmen. Medan Robin inte var det.

Jag är också ett fan av Ridley Scott som regissör (eller vad det nu heter), gillar de flesta av hans filmer. Hans filmer har ofta ett djup som många andra inte får till. Och han får skådespelarna att ge karaktärerna ett eget liv, inte bara ett spelat.

Russell Crowe (Robin Longstride) verkar vara en av favoritskådespelarna för Ridley Scott just nu. Inte mig emot, ögongodis (han är rejält deffad i den här filmen, värre än i Gladiator (2000)) så kolla speciellt in scenen när han ska bada. Yummi!!

Däremot tyckte jag att filmen var lång. Den var bra och jag kan definitvt se den fler gånger. Men då ska jag inte kolla på kvällen. Filmen var närmare 2,5 timmar lång! Och eftersom den var lång blev det även lite stiltje emellanåt. Som tur var hämtade sig filmen gång på gång och just som man tyckte att "nu tar vi resten imorgon" var man tvungen att kolla vidare och se hur just den scenen skulle sluta.

I det stora hela var filmen riktigt bra och den hamnar på delad första plats över Robin Hood-filmerna tillsammans med Robin Hood: Prince of Thieves (1991).

Sommarlovsmorgons ofrivilliga väckning, eller?

Måndag morgon. Behöver man egentlgen säga något mer. Jo, sommartid. Då vet ni att det är extra kämpigt. För fasen, man har ju förlorat en timme! Och inte gick det att lura sonen i år heller, han skulle vakna i vanlig tid (hans vanliga tid, inte klockans). Typiskt.

Som tur är kan man numera parkera honom fram för Pippi och få vakna till själv i lugn o ro, en stund. I och med att han har en inbyggd radar för när jag sitter vid datorn vet jag att stunden måste tas varas på. Så vad gör man? Kollar bloggen så klart. Efter att ha bryggt lite kaffe, vad trodde du?

Och eftersom detta är ett sånt där astråkigt inlägg ska jag passa på och berätta vad mina planer är för dagen (brukar bli att jag gör en eller två av alla grejer jag planerat). Idag ska vi (sonen och jag) göra stan osäker. Lämna tillbaka en film (vi HYRDE en film igår!!!) och gå en sväng på bibblan. Ska hålla mig borta från affärerna, för nästa vecka stundar Ullared. Och om jag har ork lite senare ska vi nog åka och bada lite också.

Kul inlägg va? Inte direkt, men man måste ju hålla bloggen uppdaterad. Skyll på sommartiden för det tråkiga inlägget, det gör jag.

Bloggtips, så får du fler läsare. Skriv om sex och leggings på män, helst samtidigt.

Sökte lite på nätet efter tips om hur man skulle få fler läsare, för det är ju roligt när man märker att det stiger på statistiken undan för undan. Jo, ett av tipsen alltså. Man skulle kolla vilka sökord som användes mest för att komma åt bloggen.

Om jag ska följa detta råd ska jag skriva om (sökningarna senaste veckan):

1. knullar (6)
2. kvinnor knullar (2)
3. barfota (1)
4. +leggings +män (1)

Jag undrar lite smått om detta är vad ni vill läsa om, sex och leggings på män? Sex okej men vad fasen ska jag skriva om ämnet leggings på män? Och eftersom jag är liiite blyg för att blotta mig om sex (hewwwguuu, mina föräldrar kanske läser!) så känns det som att jag skippar det också. I alla fall på detaljnivå.

Desutom undrar jag lite smått om när jag skrivit om män och leggings i samma inlägg, fasen vilken koll man har...

Så, vad vill ni höra/läsa om? Ställ lite frågot vettja och jag svara på allt jag kan!!!

9

För ett tag sedan såg jag filmen 9, en framtidsfilm som handlar om trasdockan 9 som vaknar upp i en postapokalyptisk värld där alla människor är borta efter ett krig mot maskinerna. 9 hittar en liten grupp överlevande dockor och övertygar dem om att de måste gå till strid mot maskinerna om de vill överleva.

Jag trodde när jag såg trailern första gången (på Canal +) att det var en barnfilm, eller ungdomsfilm på sin höjd. Jag var beredd på att den skulle bli så där äckligt gullig och fin. Nej. Helt fel.

Visst är filmen fin, men absolut inte på det sättet. Och det är definitivt ingen barnfilm. Började titta när sonen fortfarande var uppe men fick stänga av och fortsätta titta när han gått o lagt sig. Filmen är rå på ett verkligt sätt och får ett att fundera.

Allt fler framtidsfilmer handlar om att maskinerna tar över och jag är ärligt talat lite mätt på ämnet, men den här filmen sticker ut. Kanske är det dockornas otroligt söta rumpor jag förälskade mig i eller den utrålning som filmen ger.

Kvaliten på animeringen är helt otrolig. Under första scenen i filmen blev jag som förtollad. Kolla in händerna på gubben säger jag bara. Wow! Redan där fastnade jag.

Den här filmen hamnade på min inspelningsbara box och där kommer den att stanna tills jag får händerna på DVDn. Detta är en film som jag kommer se om flera gånger.

Se den, du kommer inte att ångra dig. Ha bara näsdukar i närheten, du lär behöva dem under vissa scener.

Nu har jag gjort slag i saken...

.... så håll tummar, tår och gör knut på håret för att allt ska klaffa och gå igenom! Jag vill verkligen inte gå uppdrags-/arbetslös!

Solig dag och inget kräks i synhåll

Igår fick jag ett utbrott. Jajamen, JAG som nyss sa att jag inte beter mig som en rabiat treåring. Till mitt försvar måste jag säga att det var väl befogat. Väldigt väl befogat! Utbrottet blev på dagisfröknarna.

Why? Jo, än en gång går det magsjuka på dagis. Och än en gång skiter de i att missar de att informera oss! Det blev varianten: "Oj, nu kräks din son. Du måste hämta honom. Va!? Nää... Det är ingen annan som varit sjuk i hela världen - bara han. Jaha, var det en som var hemma i början av veckan? Nej, det vet jag inget om. Vi gör aldrig några fel och vi informerar alltid när första kräksen kommer. Inte alls i sista stund den här gången heller, typ när han blivit magsjuk. Nej då, inte.. Hur kan du säga något sånt?".

Och så har de mage att ljuga mig rätt upp i ansiktet. Nu är jag ARG!

Idag är han iaf betydligt piggare och inget kräks har varit i sikte sen i går eftermiddag. Vågar man tro att han är "frisk" nu? Inte sån frisk att vi ska gå på stan, men sån frisk att jag slipper gå och hyperventilera med telefonen i handen och ska övertala gubben om att komma hem.

Idag blir det alltså att sanera och vädra ut huset. Kanske få njuta av solen när sonen tar sin tupplur. Om han inte tjatar ihjäl mig om att gå ut förståss...

Och så var vi två små bråkiga smågärsar i huset.

Ni känner säkert igen det, ni småbarnsföräldrar alltså, fenomenet att själv förvandlas bara så där hux-flux till en 2-3 åring själv.

När man står där och "Nähää"ar varandra, eller skriker "skrik inte", eller när man slå i dörrarna av ren frustration, eller, eller, eller....

Inte jag den här gången.

Och just då känns det ju oftast helt befogat. Man måste överrösta skriken o allt sånt. Men efteråt. Ojojoj... Vet inte hur många gånger jag tänkt att det där kunde jag definitvit skött bättre. För visst kan man alltid ha gjort på ett annat sätt. Jag valde att överrösta med skrik. Jag valde att slå i dörren. Just då känns det enbart som en reaktion, men det är det ju inte. Inte enbart.

Fasen, jag får ta det som ett rejält steg framåt för mig, i min personliga mognad, att jag får upp ögonen och märker att jag gör det här. För om jag inte ens är medveten om att jag beter mig som ett småglin, hur ska jag då kunna ändra mig?

Igår hände det som jag länge kämpat för. Jag valde att inte bete mig som en barnrumpa. När sonen hällde ut en burk med vitlökspulver i kastrullen med potatis blev jag inte rabiat. Jag varken gastade eller blev skogstokig. Jag gjorde inget av det mina impulser skrek om. Och fatta att jag är stolt!

Helt lugnt, nja okej - jag fick hålla tag i bordskivan för att inte kasta bort kastrullen, frågade jag sonen om han ville smaka potatisen. Det gjorde han. Det var inte gott. Och sen gick jag ner till frysen i källaren och hämtade varje småbarnsfamiljs räddning - pommes.

Jag undrar nu bara om han någonsin kommer att smaka det jag säger att han ska smaka.

Fan, vad häftigt! Jag är med på Aftonbladet!

Och jag är rankad också! WOHOO!!

Asså, det här med familjeparkering. Är det ett ord som måste förklaras i detalj?

Såg detta på FB och självklart blev jag arg. För detta är något som berör mig starkt, blivit drabbad.

Familjeparkeing känns inte som något fruktansvärt nytt, även om det inte är lastgammalt. Men vad är det med folk egentligen? Är ordet och dess betydelse så nytt att det inte går in i folks hjärnor att en familjeparkering är till för familjer med små barn. Varför? Jo...

1. När man har små barn underlättar det betydligt om man kan öppna dörrarna så pass att ungen kommer ut. Utan att bli klämd.
2. Parkeringsplatserna är oftast belägna så att inte all trafik går precis där. Vilket är jäkligt skönt då man faktiskt kan ta fram väskan i baksätet utan att dra armen ur led på både sig själv och ungen för att man måste blåhålla ungen i armen. Det räcker med ett fast grepp i handen liksom.

Så varför kan inte ungdoms-, pensionärs- och medelåldersjävlarna få in det i sina huvuden? Så jäkla små hjärnor har de faktiskt inte, de har ju tagit sig till affären liksom. Märkt att det gapar tom i kylskåpet och fattat beslutet att handla.

Och just detta hände mig häromdagen, en småglinsjävel ungdom parkerade brevid mig på familjeparkeringen när jag höll på att göra pojken o mig klara för storhandlingen. Upptäcker att personen 1, ser väldigt skyldig ut, tittar sig omkring. 2, har inget barn i bilen, inte ens ett stort barn eller en barnstol.

Jag, som numera informerar vad det är för en parkering, sa till (frågade snällt, med elak ton) om hon visste att det var en familjeparkering och att den var till för småbarnfamiljer.

Puckot svarar att hon har "bråttom". Tro fan att hon har bråttom! Bråttom bort från en ilsken småbarnsmorsa på krigsstigen! Så jävla bråttom kan man inte ha när man inte ens tar en närmare parkering (jo, det fanns en vanlig parkering närmare ingången som hon tydligen missade).

Jag hade sån god lust att banka in bildörren eller nått. Skylla på ungarna sen. Typ parkerar man på en familjeparkering kan sånt hända, skyll dig själv-grej. Men jag sa inte ens till personalen. Nu ångrar jag mig bittert. Och samtidigt undrar jag vad de kan göra? Sätta en fin liten papperslapp med information? Det hjälps ju föga!

Hit med en parkeringsvakt som skäller skiten ur varenda jäkel som tänk ta en parkeringsplats utan att vara berättigad till den. Ska kanske satsa på det för mitt nästa jobbuppdrag.

Fru Nenna - familjepakeringsvakt med rätt att skälla!

Mitt drömresemål

Jag har en dröm, att en dag få åka till Mexiko. Få se de vita stränderna, mayatemplen och pyramider. Min dröm, en fin dröm, en sann dröm.

En dag ska jag åka dit.

Vad är ditt drömresemål?

Man litar blint på att de är profesionella, att de aldrig begår några misstag - att de inte är mänskliga helt enkelt.

Sånt här får ju bara inte hända! De som har haft svårt att få barn vet hur mycket man förlitar sig på sjukvården (i alla dess former). Man litar blint på att de är professionella, att de aldrig begår några misstag - att de inte är mänskliga helt enkelt.

Ändå är de ju just människor och man vet, när man står vid sidan av, att förr eller senare så händer något. I detta fall var det ett embryo som förväxlades.

Tänk er den känslan, först får man reda på det växer ett litet liv i magen. Ett väldigt efterlängtat och redan älskat liv. För att sedan få veta att det inte är ens eget barn. Tvingas till beslut om att göra abort eller bli surrogatmamma. Ofattbart!

"Han tog en bit av mitt hjärta med sig när han lämnade mig, säger Carolyn."

Jag kan knappt föreställa mig det, så fort jag försöker suger det till i magen och jag måste släppa tanken.

Det får bli lite ragg idag...

Måste slå ett slag för Bloglovin och finesserna. Det är supersmidigt att samla alla favoritbloggarna på ett o samma ställe. Man ser vilka man har läst, kan bläddra från ena nya inlägget till det andra. Man missar liksom ingenting! Kan det bli bättre i bloggvärlden? Nepp...

För att de ska komma upp i ens lista måste man ju självklart prenumerera på bloggarna i fråga. Så självklart tycker jag att du ska prenumerera på min blogg. Ett solklart fall.

Klicka på knappen uppe på sidan eller på länken i inlägget - bli medlem (om du inte redan är det) och lägg till min blogg för fanken!

Ps, om du tycker att du känner igen inlägget så ska jag bara meddela att du inte är blåst. Det är en repris... Ds.