Sebastian: Varför kan det bara finnas en sak att kissa med? Varför snopp OCH snippa?
Jag: Öh..
Hampus: HAMPS HA NIPPA!!
fredag 28 februari 2014
torsdag 27 februari 2014
Tror jag verkligen på den där skiten?
Det kommer stunder då jag tänker "är det värt det" eller "tror jag verkligen på det här" när jag märker hur personer i min närhet medvetet eller omedvetet går emot självklarheter inom jämställdhet (som de också har klagat över). Det vore så enkelt att bara strunta i alltihop och hålla med.
- Absolut, pojkar och flickor ÄLSKAR sina bilar och dockor var för sig, det har de gjort ända sedan de låg i magen!
- Alla flickor ÄLSKAR att laga mat och längtar efter ha en man att stå bakom och stötta.
Och hade det där varit sant så hade jag verkligen slutat streta emot och bara följa med strömmen. Men det finns inte en uns av sanning i att flickor per automatik gillar dittan och pojkar gillar dattan. En individ, oavsett könstillhörighet, kan fatta ett tycke för något - en färg, en leksak, en person. Och om inte individen har blivit styrd från början så handlar tycket om den individuella smaken.
Om det i så fall gäller att en flicka gilllar rosa och klänningar så handlar det om att HON gillar det. Inte hennes SNIPPA eller att det FÖRVÄNTAS av henne.
Om hon istället gillar bilar och schackrutiga kläder så är det också okej. För det handlar fortfarande om HENNES smak. Inte om det som hon har blivit lärd att tycka om.
Detsamma gäller vårt, vi vuxna, beteende. Och det känns tungt att många inte ser det självklara. I hur vi, av andra, förväntas agera och reagera. Vi klagar på att män inte gör några vettiga hushållssysslor (ja, jag drar alla över en kam nu) men skämtar samtidigt om det med glad ton som för att visa att det är okej. Männen klagar på hur lång tid det tar för en kvinna att göra sig iordning innan ett möte men fasar samtidigt för kvinnor som är osminkade och kallar dem gärna för fula ord.
Om det är ett önskvärt beteende att kvinnan ska ordna, förbereda och laga all mat men inte få cred för det så okej, det får stå för den familjen. Det är inget som jag kan göra något åt, förutom att möjligtvis visa sammanhang och försöka öka förståelsen för jämställdhet och sitt egna värde. Men kom inte till mig och klaga på att mannen inte gör något eller väldigt lite och att han när han gjort en pyttedel får all uppmärksamhet om du samtidigt inte är beredd för att stå på dig mot könsrollerna.
Sammanfattningsvis så kan jag säga att ja, jag tror definitivt på den här skiten! Jag kan definitivt se kopplingarna från det att ett barn föds, hur barnet sedan uppfostras enligt vissa normer för att som vuxen beklaga sig över sin könsstereotypa situation.
Det är lite som att lära sig cykla, har du en gång fattat grejen med balans på två hjul så är det nästintill omöjligt sluta fatta. Samma grej med det här, har du en gång sett kopplingen kan du inte att sluta se den. Det kanske är svårt ibland liksom det kan vara svårt att börja cykla efter ett långt uppehåll, men om än stapplande så kommer du likt förbannat att kunna cykla.
- Absolut, pojkar och flickor ÄLSKAR sina bilar och dockor var för sig, det har de gjort ända sedan de låg i magen!
- Alla flickor ÄLSKAR att laga mat och längtar efter ha en man att stå bakom och stötta.
Och hade det där varit sant så hade jag verkligen slutat streta emot och bara följa med strömmen. Men det finns inte en uns av sanning i att flickor per automatik gillar dittan och pojkar gillar dattan. En individ, oavsett könstillhörighet, kan fatta ett tycke för något - en färg, en leksak, en person. Och om inte individen har blivit styrd från början så handlar tycket om den individuella smaken.
Om det i så fall gäller att en flicka gilllar rosa och klänningar så handlar det om att HON gillar det. Inte hennes SNIPPA eller att det FÖRVÄNTAS av henne.
Om hon istället gillar bilar och schackrutiga kläder så är det också okej. För det handlar fortfarande om HENNES smak. Inte om det som hon har blivit lärd att tycka om.
Detsamma gäller vårt, vi vuxna, beteende. Och det känns tungt att många inte ser det självklara. I hur vi, av andra, förväntas agera och reagera. Vi klagar på att män inte gör några vettiga hushållssysslor (ja, jag drar alla över en kam nu) men skämtar samtidigt om det med glad ton som för att visa att det är okej. Männen klagar på hur lång tid det tar för en kvinna att göra sig iordning innan ett möte men fasar samtidigt för kvinnor som är osminkade och kallar dem gärna för fula ord.
Om det är ett önskvärt beteende att kvinnan ska ordna, förbereda och laga all mat men inte få cred för det så okej, det får stå för den familjen. Det är inget som jag kan göra något åt, förutom att möjligtvis visa sammanhang och försöka öka förståelsen för jämställdhet och sitt egna värde. Men kom inte till mig och klaga på att mannen inte gör något eller väldigt lite och att han när han gjort en pyttedel får all uppmärksamhet om du samtidigt inte är beredd för att stå på dig mot könsrollerna.
Sammanfattningsvis så kan jag säga att ja, jag tror definitivt på den här skiten! Jag kan definitivt se kopplingarna från det att ett barn föds, hur barnet sedan uppfostras enligt vissa normer för att som vuxen beklaga sig över sin könsstereotypa situation.
Det är lite som att lära sig cykla, har du en gång fattat grejen med balans på två hjul så är det nästintill omöjligt sluta fatta. Samma grej med det här, har du en gång sett kopplingen kan du inte att sluta se den. Det kanske är svårt ibland liksom det kan vara svårt att börja cykla efter ett långt uppehåll, men om än stapplande så kommer du likt förbannat att kunna cykla.
tisdag 25 februari 2014
Peppad en grå tisdag
Ibland bestämmer jag mig för att trotsa naturlagarna mitt hår har självutnämnt för sig, genom att ha håret utsläppt. När jag har byggt upp modet tidigare har jag fuskat med olika hårvårdsprodukter som har som egenskaper att hålla håret på plats/isär/otrassligt.
Med andra ord. Med min no poo-hårdiet så är detta minst sagt en tuff utmaning numera. Jag menar, den var tuff innan och nu är den ännu tuffare. Eller?
Hur som helst så var det en sån dag idag. Och jag var peppad ända ut i fingerspetsarna!
Ps. jag till och med drog på mig lite mascara för att verkligen slå på stort. Det du!
måndag 24 februari 2014
Kalasplanering?
Snart är det dags. Snart fyller stora grabben år och då är det dags för han allra första kompiskalas. JISSES! Han har tjatat och pratat om kalas ända sedan han gick på kalas första gången. Oj, vad han har pratat om det!
Senast nu i helgen var det dags för kalas igen. Det duggar tätt nu om vi säger så. Och det är såklart hur roligt som helst, det är som en helt ny värld för oss. Komma ihåg att köpa present - vad ska/kan man ge och för hur mycket? Finklädd/lekklädd? Och en massa andra frågor dyker upp. Men hej - efter några kalas så börjar vi få in en viss vana. Tror jag.
Jag säger så tills något skiter sig.
Men det är en sak som bekymrar mig inför ungens kalas. Det verkar som att de allra flesta bjuder i stort sett hela förskolegruppen, och det fungerar liksom inte här hemma. Och inte tror jag att jag skulle orka det heller. Men jag känner mig ju jättesnål och lat om jag begränsar antalet inbjudna till Sebbes första kalas också.
Är jag snål och lat om jag säger, ungefär fem kompisar som bjuds in till kalaset? Det är ett tag kvar så jag hinner säkert ändra mig femton gånger om.
Men du som har lite större erfarenhetsbank inom småbarnskalas än jag har - är det dumt att begränsa antalet, gör jag mig själv och därmed också Sebbe en otjänst genom det?
Senast nu i helgen var det dags för kalas igen. Det duggar tätt nu om vi säger så. Och det är såklart hur roligt som helst, det är som en helt ny värld för oss. Komma ihåg att köpa present - vad ska/kan man ge och för hur mycket? Finklädd/lekklädd? Och en massa andra frågor dyker upp. Men hej - efter några kalas så börjar vi få in en viss vana. Tror jag.
Jag säger så tills något skiter sig.
Men det är en sak som bekymrar mig inför ungens kalas. Det verkar som att de allra flesta bjuder i stort sett hela förskolegruppen, och det fungerar liksom inte här hemma. Och inte tror jag att jag skulle orka det heller. Men jag känner mig ju jättesnål och lat om jag begränsar antalet inbjudna till Sebbes första kalas också.
Är jag snål och lat om jag säger, ungefär fem kompisar som bjuds in till kalaset? Det är ett tag kvar så jag hinner säkert ändra mig femton gånger om.
Men du som har lite större erfarenhetsbank inom småbarnskalas än jag har - är det dumt att begränsa antalet, gör jag mig själv och därmed också Sebbe en otjänst genom det?
söndag 23 februari 2014
Hur många gör den där jag-vill-le-men-tycker-att-det-ser-lite-dum-ut-så-jag-drar-ner-mungiporna-istället?
När jag läste en bok för ett tag sedan, okej - lyssnade på en bok. Så fanns det vissa bitar där i som var så gulligt pinsamma, hjärtliga och helt enkelt underbart barnsliga på sitt kärlekskranka sätt. Du vet, så där så att minnena kommer tillbaka från ens egen tafatta tid som nykär och blyg.
Jag log i bilen. Log. Och log. Och log.
Men så kom jag på mig själv. Istället för att dra mungiporna uppåt och verkligen le, så drog jag dem neråt för att inte ville jag visa att jag satt där och log i min ensamhet eller nått. Jag vet inte. Det blev alltså nån slags grimars mellan att le och se sur ut. Va fan!? Hur ofta gör jag den där minen egentligen?
Och det slår mig - så fort jag ska le på kort på beställning. När jag vill le åt något som är pinsamt. Och. Så. Vidare.
Inte nog med det, jag har hört, fler gånger än vad jag kan räkna och speciellt från kvinnor, att de ser så sura ut på kort och inte förstår varför. Det måste höra till åldern till. Men nä!..? Tänk om det hör ihop med att vi kvinnor alltid är i underläge: något är roligt - men inte får kvinnor skratta högljutt och hjärtligt.
Äkta känslor hör liksom inte till när kvinnorna endast ska se ut som fina kuttersmycken.
Därför ska jag nu börja träna på att le stort med öppen mun (så där som småbarn gör och som man blir helt glad i kroppen av) och skratta, HÖGT, åt allt jag tycker är roligt.
Jag log i bilen. Log. Och log. Och log.
Men så kom jag på mig själv. Istället för att dra mungiporna uppåt och verkligen le, så drog jag dem neråt för att inte ville jag visa att jag satt där och log i min ensamhet eller nått. Jag vet inte. Det blev alltså nån slags grimars mellan att le och se sur ut. Va fan!? Hur ofta gör jag den där minen egentligen?
Och det slår mig - så fort jag ska le på kort på beställning. När jag vill le åt något som är pinsamt. Och. Så. Vidare.
Inte nog med det, jag har hört, fler gånger än vad jag kan räkna och speciellt från kvinnor, att de ser så sura ut på kort och inte förstår varför. Det måste höra till åldern till. Men nä!..? Tänk om det hör ihop med att vi kvinnor alltid är i underläge: något är roligt - men inte får kvinnor skratta högljutt och hjärtligt.
Äkta känslor hör liksom inte till när kvinnorna endast ska se ut som fina kuttersmycken.
Därför ska jag nu börja träna på att le stort med öppen mun (så där som småbarn gör och som man blir helt glad i kroppen av) och skratta, HÖGT, åt allt jag tycker är roligt.
| Bildkälla |
tisdag 18 februari 2014
Men jag tänker i alla fall inte hjälpa till i processen före det att köttet går att tillaga - UÄCK!!
Förra veckan utförde Öresundsakvariet en obduktion på en delfin, inför publik. Väckte en hel hop med blandade känslor om jag minns rapportaget på nyheterna. Och om jag ska vara ärlig, tänkte jag först på den äckliga biten. Med alla inälvor och gojsigt. Blää!
Men sen..
Alltså, jag kan inte sitta här och predika om det är fel eller inte. Det där pågår ju hemma hos mig också! Okej, vi obducerar inga delfiner precis. Men jag menar att vi är en jaktfamilj, en sådan där maten som till slut hamnar på bordet först har skjutits av min man eller någon annan i jaktlaget, det har hängts upp för "allmänn" beskådan (barnen följer ibland med och tittar när jaktlaget eller pappan flår djuret och så vidare) och sedan styckas det hemma.
Skillnaden är ju, förutom djurarten, att vi inte tar en massa prover och att vi i slutändan lägger köttet i frysen för att äta det.
Jag känner liksom här att jag inte har någon större rätt att kritisera Öresundsakvariet. Och speciellt inte när jag har sett hur nyfikna barn är på det här området och hur mycket de kan lära sig om sin egna kropp.
Men sen..
Alltså, jag kan inte sitta här och predika om det är fel eller inte. Det där pågår ju hemma hos mig också! Okej, vi obducerar inga delfiner precis. Men jag menar att vi är en jaktfamilj, en sådan där maten som till slut hamnar på bordet först har skjutits av min man eller någon annan i jaktlaget, det har hängts upp för "allmänn" beskådan (barnen följer ibland med och tittar när jaktlaget eller pappan flår djuret och så vidare) och sedan styckas det hemma.
Skillnaden är ju, förutom djurarten, att vi inte tar en massa prover och att vi i slutändan lägger köttet i frysen för att äta det.
Jag känner liksom här att jag inte har någon större rätt att kritisera Öresundsakvariet. Och speciellt inte när jag har sett hur nyfikna barn är på det här området och hur mycket de kan lära sig om sin egna kropp.
torsdag 13 februari 2014
"Sluta försöka göra barn könsneutrala" säger Alf, jag säger "Sluta förneka att du håller med!"
En FB-vän gjorde mig uppmärksam på det här debattinlägget på Aftonbladet. Jag veeet, Aftonbladet toppar inte direkt listan på att vara seriösa men deras debattörer kan faktiskt ha bra saker att säga. Ibland. Så jag brukar läsa det tipsas om på FB.
För att göra det kort, om du inte vill gå in på Aftonbladet och läsa debatten så säger Alf att vi ska sluta göra våra barn könsneutrala. Vi måste behandla pojkar och flickor olika - för att de ska få samma chans i livet.
Vad det är för chans som Alf egentligen menar kan jag inte direkt tyda. Så det får han helt enkelt återkomma med.
Alf menar på att eftersom arbetet med att göra barnen könsneutrala har pågått så länge nu och vi inte har sett något resultat (Trots det är fortfarande 98 procent av förskollärarna kvinnor. Män begår också fortfarande mer än 90 procent av alla våldsbrott. ur debatten) är det dags att sluta. Han backar även upp detta faktum med en utredning inom neurovetenskap som säger sig hittat skillnader i pojkars och flickors hjärnor.
Att Alf sedan svänger i sin egen debatt och börjar förespråka sådant som feminister och genusmedvetna personer redan gör tycker jag visar på att det är mer sättet som genusdebatterna hanteras på som är störmomentet för honom, inte själva innehållet.
Mitt svar på FB:
I början av debatten kände jag hur förtvivlan växte - Onej, ytterligare en som inte har fattat vad genussnacket går ut på! När jag sedan läser vidare så börjar Alf utveckla just de tankar han vill förlöjliga. Det kan vara så att han är lite "genusfundamentalist" i smyg?
Könsdebatten handlar inte om att vi ska ta bort ett kön, två kön eller för den delen skapa ett tredje. Tänker man det så har man fått fel information om vad genus handlar om. Och det är tråkigt men sånt går att ändra på!
Genusdebatten handlar om att vi vuxna (även andra barn) ska sluta placera barn i ett fack beroende på vad som tittar fram mellan benen på hen. (Jo, här pratar vi om både pojkar och flickor och det är ett ypperligt tillfälle att använda det mytompunna ordet.)
Det handlar om att en flicka ska få samma rättigheter som barn (och vuxen), att hon inte ska behöva lära sig att pojkar som tvingar sig på henne "bara tycker att hon är söt, sånna är pojkar".
Det handlar om att pojkar ska få chansen att bli sedda i skolan för vem han är, inte för vad han förväntas att göra.
Debatten handlar om att se individen. Punkt. Ett stort jädra punkt.
Att en neurolog kan se kopplingar i hjärnan som säger vissa saker, är ett inlärt beteende som har pågått i många generationer. Fler än vad jag kan räkna. Att vi utvecklas efter vad samhället kräver är inget som är konstigt.
Hade vi inte utvecklats för att anpassa oss hade vi fortfarande varit den där encelliga organismen vi var från början. Människan kommer alltid att utvecklas och anpassa sig. Så varför inte göra något bra av våran överlevnadsinstinkt och utveckla våra kommande generationer till två jämlikar?
För att göra det kort, om du inte vill gå in på Aftonbladet och läsa debatten så säger Alf att vi ska sluta göra våra barn könsneutrala. Vi måste behandla pojkar och flickor olika - för att de ska få samma chans i livet.
Vad det är för chans som Alf egentligen menar kan jag inte direkt tyda. Så det får han helt enkelt återkomma med.
Alf menar på att eftersom arbetet med att göra barnen könsneutrala har pågått så länge nu och vi inte har sett något resultat (Trots det är fortfarande 98 procent av förskollärarna kvinnor. Män begår också fortfarande mer än 90 procent av alla våldsbrott. ur debatten) är det dags att sluta. Han backar även upp detta faktum med en utredning inom neurovetenskap som säger sig hittat skillnader i pojkars och flickors hjärnor.
Att Alf sedan svänger i sin egen debatt och börjar förespråka sådant som feminister och genusmedvetna personer redan gör tycker jag visar på att det är mer sättet som genusdebatterna hanteras på som är störmomentet för honom, inte själva innehållet.
Mitt svar på FB:
I början av debatten kände jag hur förtvivlan växte - Onej, ytterligare en som inte har fattat vad genussnacket går ut på! När jag sedan läser vidare så börjar Alf utveckla just de tankar han vill förlöjliga. Det kan vara så att han är lite "genusfundamentalist" i smyg?
Könsdebatten handlar inte om att vi ska ta bort ett kön, två kön eller för den delen skapa ett tredje. Tänker man det så har man fått fel information om vad genus handlar om. Och det är tråkigt men sånt går att ändra på!
Genusdebatten handlar om att vi vuxna (även andra barn) ska sluta placera barn i ett fack beroende på vad som tittar fram mellan benen på hen. (Jo, här pratar vi om både pojkar och flickor och det är ett ypperligt tillfälle att använda det mytompunna ordet.)
Det handlar om att en flicka ska få samma rättigheter som barn (och vuxen), att hon inte ska behöva lära sig att pojkar som tvingar sig på henne "bara tycker att hon är söt, sånna är pojkar".
Det handlar om att pojkar ska få chansen att bli sedda i skolan för vem han är, inte för vad han förväntas att göra.
Debatten handlar om att se individen. Punkt. Ett stort jädra punkt.
Att en neurolog kan se kopplingar i hjärnan som säger vissa saker, är ett inlärt beteende som har pågått i många generationer. Fler än vad jag kan räkna. Att vi utvecklas efter vad samhället kräver är inget som är konstigt.
Hade vi inte utvecklats för att anpassa oss hade vi fortfarande varit den där encelliga organismen vi var från början. Människan kommer alltid att utvecklas och anpassa sig. Så varför inte göra något bra av våran överlevnadsinstinkt och utveckla våra kommande generationer till två jämlikar?
söndag 9 februari 2014
Ja, alltså hoppsan igen?
Alltid när det blir lite extra på hemmafronten så måste jag ju välja vad jag ska göra med min tid. Och oftast är det bloggen som får stryka på foten. Och tvätten. Om det går. För det är så sjukt tråkigt just nu att tvätta.
Anledningen denna gång till bloggtystnaden är sjukdomar. Surprise!! Eller inte så stor överraskning precis. Inte när vi är en småbarnsfamilj och februari har kommit igång. Nää, precis.
Magsjuka. Finns det något värre, mer onödigt? Varför ska en tvååring få magsjuka? Eller ens en snart 30-åring? Fattar det inte. Det är verkligen en av de mest onödiga sjukdomar som finns!
Som alltid efter en magsjukeomgång så surfar jag nu runt och kollar på torktumlare. All annan övrig tid så känns en sådan ganska onödig, men vid sånna här tillfällen då jag inte kan slänga in en maskin tvätt till för att det är fullt i tvättstugan och värmefläkten går på max - då önskar jag verkligen att jag hade en torktumlare.
Just nu tror jag att jag är inne på en Bosch, värmepumpstorktumlare. Några erfarenheter om en sådan??
Anledningen denna gång till bloggtystnaden är sjukdomar. Surprise!! Eller inte så stor överraskning precis. Inte när vi är en småbarnsfamilj och februari har kommit igång. Nää, precis.
Magsjuka. Finns det något värre, mer onödigt? Varför ska en tvååring få magsjuka? Eller ens en snart 30-åring? Fattar det inte. Det är verkligen en av de mest onödiga sjukdomar som finns!
Som alltid efter en magsjukeomgång så surfar jag nu runt och kollar på torktumlare. All annan övrig tid så känns en sådan ganska onödig, men vid sånna här tillfällen då jag inte kan slänga in en maskin tvätt till för att det är fullt i tvättstugan och värmefläkten går på max - då önskar jag verkligen att jag hade en torktumlare.
Just nu tror jag att jag är inne på en Bosch, värmepumpstorktumlare. Några erfarenheter om en sådan??
onsdag 5 februari 2014
Otursförföljda familjen
Egentligen borde jag vara van. Jag borde kunna skratta åt eländena när de händer. Så ofta som det hände rmenar jag. Jag borde inte bli förvånad eller ens hålla tankarna på en problemfri tid i huvudet.
Egentligen.
Men såklart gör jag inte det. Som om det är den naturligaste saken i världen blir jag lättad varje gång ett problem löser sig, desutom till något bra och jag börjar tänka att nu, nu börjar det nog ordna till sig!
Jag fick veta igår att vår jobbiga resa börjar gå mot sitt slut, och lättnaden jag kände var enorm. Det går liksom inte att beskriva adet på något annat sätt än att jag blev helskakig och genomsvett på mindre än 30 sekunder när jag hade första telefonkontakten.
Lättnaden varade i några timmar. Sen var det tydligen dags för nästa grej. (okej, lite cred måste jag ju ge till de här grejerna som åtminstone inte hoppar på oss samtidigt, de väntar ju på sin tur i alla fall)
På vägen hem började bilen att vibrera ganska kraftigt, som om jag hade snö i ena hjulhuset. Det har liksom hänt förr.. Men igår fanns ingen snö som kunde ha fastnat i hjulhuset så jag körde in till en vändplats för att kolla upp saken.
Lukten.. Varm metall och gummi ihopblandat i en enda salig röra. Nej, gott kan jag inte påstå att det luktar.
Hinner tänka att det säkert ändå är en punktering (jag har ju faktiskt missat det förut) innan jag kommer runt bilen och får se det här! Bromsarna på ena framdäcket låg tydligen på och under den korta resa på bara några km hade det hunnit bli så varmt att hela insidan av däcket glödde.
Jag tror inte att det är så nyttigt.
Bilen fick svalna, två barn hann äta upp sin McD-mat och tröttna och ett stycke barnenspappa hann komma och byta bil med mig innan vi kunde åka hem på riktigt.
Och just det ja, jag hade bilen full med matvaror också..
Ska vi ha en gissningstävling vad som går sönder när bilen är lagad?
Egentligen.
Men såklart gör jag inte det. Som om det är den naturligaste saken i världen blir jag lättad varje gång ett problem löser sig, desutom till något bra och jag börjar tänka att nu, nu börjar det nog ordna till sig!
Jag fick veta igår att vår jobbiga resa börjar gå mot sitt slut, och lättnaden jag kände var enorm. Det går liksom inte att beskriva adet på något annat sätt än att jag blev helskakig och genomsvett på mindre än 30 sekunder när jag hade första telefonkontakten.
Lättnaden varade i några timmar. Sen var det tydligen dags för nästa grej. (okej, lite cred måste jag ju ge till de här grejerna som åtminstone inte hoppar på oss samtidigt, de väntar ju på sin tur i alla fall)
På vägen hem började bilen att vibrera ganska kraftigt, som om jag hade snö i ena hjulhuset. Det har liksom hänt förr.. Men igår fanns ingen snö som kunde ha fastnat i hjulhuset så jag körde in till en vändplats för att kolla upp saken.
Lukten.. Varm metall och gummi ihopblandat i en enda salig röra. Nej, gott kan jag inte påstå att det luktar.
 | |||
| Mina vänner har fått gissa vad detta är, på FB och Instagram. Allt från självlysande dildos toll tänder har varit uppe som förslag. |
Hinner tänka att det säkert ändå är en punktering (jag har ju faktiskt missat det förut) innan jag kommer runt bilen och får se det här! Bromsarna på ena framdäcket låg tydligen på och under den korta resa på bara några km hade det hunnit bli så varmt att hela insidan av däcket glödde.
Jag tror inte att det är så nyttigt.
Bilen fick svalna, två barn hann äta upp sin McD-mat och tröttna och ett stycke barnenspappa hann komma och byta bil med mig innan vi kunde åka hem på riktigt.
Och just det ja, jag hade bilen full med matvaror också..
Ska vi ha en gissningstävling vad som går sönder när bilen är lagad?
tisdag 4 februari 2014
Att vara lat slår bakut på en själv ibland
Jo, det här med att tvätta håret i bikarbonat. Fungerar väldigt bra. Ingen kliande hårbotten. Håret blir inte fett på samma sätt som med vanligt schampo. I det stora hela är jag nöjd.
Speciellt efter att jag blandat ÄCV/vatten med bikarbonat. Istället för bara vatten och bikarbonat.
Men.. Det är inte precis för den late, det här med no poo. Gjorde värsta rookie-misstaget nu senast. Var så självsäker från förra gången att jag inte trodde att jag behövde skölja håret riktigt lika länge. HA - HA - HA!
Det gör jag inte om igen, det kan jag lova.
Speciellt efter att jag blandat ÄCV/vatten med bikarbonat. Istället för bara vatten och bikarbonat.
Men.. Det är inte precis för den late, det här med no poo. Gjorde värsta rookie-misstaget nu senast. Var så självsäker från förra gången att jag inte trodde att jag behövde skölja håret riktigt lika länge. HA - HA - HA!
Det gör jag inte om igen, det kan jag lova.
Stora som små, fisar är alltid roligt?
Hampus går fram till mamman där hon står i köket och fixar frukost.
- Hamps lukta mamma fis?
Hampus lutar sig fram och luktar mamman på rumpan.
- Usch, äkklit. Mamma fisit..
Hampus går sin väg och muttrar något om fisar, luktar illa och bajs under tiden. Mamman står kvar och undrar vad som hände och om det är tillåtet att asgarva.
- Hamps lukta mamma fis?
Hampus lutar sig fram och luktar mamman på rumpan.
- Usch, äkklit. Mamma fisit..
Hampus går sin väg och muttrar något om fisar, luktar illa och bajs under tiden. Mamman står kvar och undrar vad som hände och om det är tillåtet att asgarva.
fredag 31 januari 2014
Många böcker små
Köpte böcker hräom veckan, en till bokklubben, en bara till mig och en till Sebbe. Än så länge har jag bara gett mig på två av tre böcker. En on liten handling och Värsta prutten, Lolly!
Vad jag skrattade när jag läste om Lolly och hennes pruttande! Hade bett gubben att demonstrera armhålepruttandet för Sebbe innan vi började läsa boken, för att han skulle få veta vad det är. För trot eller ej, även om vi alla skrattar gott åt ickeluktandepruttar så har vi aldrig introducerat barnen i pruttande med armhålan. Jag vet inte ens hur en ska göra.
Formatet på boken var väl kanske inte den bästa, storpocket eller mjuk liten bok eller vad man ska kalla det. Den blev väldigt lätt att tappa bort hur som helst och vi har nu letat efter boken i flera dagar! Sorgen..
Den andra boken som jag har börjat med är som sagt En ond liten handlig. Jag har förstått att Elizabeth som skrivit boken gjort en hel del böcker i samma serie. En deckare, kriminalare. Tjock är den också. Sååå tjock. Men som tur är har den lite större text och bra med marginaler. Så även jag som läser otroligt sakta får chansen att vända blad i skaplig takt.
Så snart som jag har kommit en bra bit in i boken, eller efter nästa bokcirkelträff, så ska jag börja med Med känsla för barns självkänsla. Det känns som en väldigt nyttig bok för mig att läsa nu när båda ungarna börjar kämpa sig fria på olika sätt. Jag hänger liksom inte med! Och måste bli knuffad i rätt riktigt känner jag. Hoppas bara att Petras bok är lite insiktsfull och proppad med aha-upplevelser som hennes blogg är!
Inte hittat den än, kolla här: petrakrantzlindgren (en annan du)
Vad jag skrattade när jag läste om Lolly och hennes pruttande! Hade bett gubben att demonstrera armhålepruttandet för Sebbe innan vi började läsa boken, för att han skulle få veta vad det är. För trot eller ej, även om vi alla skrattar gott åt ickeluktandepruttar så har vi aldrig introducerat barnen i pruttande med armhålan. Jag vet inte ens hur en ska göra.
Formatet på boken var väl kanske inte den bästa, storpocket eller mjuk liten bok eller vad man ska kalla det. Den blev väldigt lätt att tappa bort hur som helst och vi har nu letat efter boken i flera dagar! Sorgen..
Den andra boken som jag har börjat med är som sagt En ond liten handlig. Jag har förstått att Elizabeth som skrivit boken gjort en hel del böcker i samma serie. En deckare, kriminalare. Tjock är den också. Sååå tjock. Men som tur är har den lite större text och bra med marginaler. Så även jag som läser otroligt sakta får chansen att vända blad i skaplig takt.
Så snart som jag har kommit en bra bit in i boken, eller efter nästa bokcirkelträff, så ska jag börja med Med känsla för barns självkänsla. Det känns som en väldigt nyttig bok för mig att läsa nu när båda ungarna börjar kämpa sig fria på olika sätt. Jag hänger liksom inte med! Och måste bli knuffad i rätt riktigt känner jag. Hoppas bara att Petras bok är lite insiktsfull och proppad med aha-upplevelser som hennes blogg är!
Inte hittat den än, kolla här: petrakrantzlindgren (en annan du)
torsdag 30 januari 2014
Brukar försäkringsbolag förhala?
Det har varit ganska tyst här i bloggen ett tag, anledningen till det är såklart att livet har kommit emellan med älgkliv men också den här jobbiga resan som vi håller på och gör. Det har blivit många telefonsamtal på sistone och inte ett enda av dem har slutat med att någon part känner sig tillfreds.
Det är otroligt jobbigt. Jag blir otroligt trött och matt och vill inget hellre än få ett avslut på det här. Just nu känner jag att även ett negativt (för oss) besked är ett bra besked, för då kan vi gå vidare. Just nu står vi bara och trampar och jorden under mig är lite tillplattad som jag känner mig.
Vad ska vi göra? Brukar försäkringsbolag förhala beslut så att den tredje parten tröttnar och slänger in handduken? Att vissa företag gör så, det är helt klart sant. Men försäkringsbolagen? Är inte de tänkta att vara opartiska? Varför får jag nu känslan av att de inte är det? Hur tillmötesgående de än har varit mot mig.
Som vanligt blir det många frågor i huvudet när inga svar kan ges.
Det är otroligt jobbigt. Jag blir otroligt trött och matt och vill inget hellre än få ett avslut på det här. Just nu känner jag att även ett negativt (för oss) besked är ett bra besked, för då kan vi gå vidare. Just nu står vi bara och trampar och jorden under mig är lite tillplattad som jag känner mig.
Vad ska vi göra? Brukar försäkringsbolag förhala beslut så att den tredje parten tröttnar och slänger in handduken? Att vissa företag gör så, det är helt klart sant. Men försäkringsbolagen? Är inte de tänkta att vara opartiska? Varför får jag nu känslan av att de inte är det? Hur tillmötesgående de än har varit mot mig.
Som vanligt blir det många frågor i huvudet när inga svar kan ges.
söndag 26 januari 2014
Försök nummer två med bikarbonaten
Har testat det tidigare, att tvätta håret med bikarbonat, och även om håret verkar må hur bra som helst av det så är jag en alldeles för torr typ. Min hårbotten blev sjukt torr och jag fick lägga av efter bara några tvättar. Sedan dess har jag legat lågt med no poo i schamponeringen, kört mitt specialschampo och ÄCV-sköljningen efteråt. Men på sistone har hårbotten börjat klia även med det vanliga schampot.
OOH NO!!
Så jag gjorde lite mer efterforskningar i no poo, men shit vad mycket låter krångligt. Jämfört med att åka till affären och köpa en schampoflaska alltså. Det enda som lockade var det här med bikarbonaten igen, men jag var ju tvungen att få till det så att inte hårbotten blev så himla torr som förut.
Snackade med en kompis som hade ett helt annat recept än det jag testade med förra gången. Jag blandade bikarbonat med vatten så att det blev slushigt alltså några cl vatten. Hennes recept var på några dl vatten! Tänkte att okej, kanske därför mitt blev så starkt! Snackade lite till och kom fram till att blanda ÄCV/vatten och bikarbonat vore värt att testa.
Sagt (eller skrivet) och gjort. Igår gjorde jag min blandning, skummade ner hela köket kändes det som och idag får räknas som dag 1 i no poo-testande igen.
1 dl ÄCV
1,5 dl vatten
2 msk bikarbonat
Blanda ihop och var försiktig - det skummar!
OOH NO!!
Så jag gjorde lite mer efterforskningar i no poo, men shit vad mycket låter krångligt. Jämfört med att åka till affären och köpa en schampoflaska alltså. Det enda som lockade var det här med bikarbonaten igen, men jag var ju tvungen att få till det så att inte hårbotten blev så himla torr som förut.
Snackade med en kompis som hade ett helt annat recept än det jag testade med förra gången. Jag blandade bikarbonat med vatten så att det blev slushigt alltså några cl vatten. Hennes recept var på några dl vatten! Tänkte att okej, kanske därför mitt blev så starkt! Snackade lite till och kom fram till att blanda ÄCV/vatten och bikarbonat vore värt att testa.
Sagt (eller skrivet) och gjort. Igår gjorde jag min blandning, skummade ner hela köket kändes det som och idag får räknas som dag 1 i no poo-testande igen.
1 dl ÄCV
1,5 dl vatten
2 msk bikarbonat
Blanda ihop och var försiktig - det skummar!
26. Den bästa frukosten är ju som vi alla vet…
Den som blir av?
Förr var jag tvungen att nästan i samma sekund som jag klev upp. Eller ja, först rusa till toan för att kissa (oförändrat) och sen glufsa i mig frukost. Allt från o'boy till gröt till rostmackor till yoghurt stod på menyn. Sen blev jag gravid och kunde bara trycka i mig några brödsmulor till frukost för att inte kräkas.
Och som du säkert redan vet är jag livrädd för att kräkas, så om det betydde att jag skulle gå hungrig på förmiddagen bara för att slippa kräkas så gjorde jag det med glädje! Sen att jag inte alls var hungrig är en annan historia.
Nu för tiden, när jag har vant mig av med att störtdyka på frukosten straxt efter att ögonlocken öppnats på morgonen, så räcker det med "lite" kaffe och nån macka. Och på vardagarna får helst frukosten vara på jobbet istället, så att jag kan äta minst TVÅ tuggor utan att behöva rusa upp för att hjälpa till med någon fantasikris hos ungarna.
Förr var jag tvungen att nästan i samma sekund som jag klev upp. Eller ja, först rusa till toan för att kissa (oförändrat) och sen glufsa i mig frukost. Allt från o'boy till gröt till rostmackor till yoghurt stod på menyn. Sen blev jag gravid och kunde bara trycka i mig några brödsmulor till frukost för att inte kräkas.
Och som du säkert redan vet är jag livrädd för att kräkas, så om det betydde att jag skulle gå hungrig på förmiddagen bara för att slippa kräkas så gjorde jag det med glädje! Sen att jag inte alls var hungrig är en annan historia.
Nu för tiden, när jag har vant mig av med att störtdyka på frukosten straxt efter att ögonlocken öppnats på morgonen, så räcker det med "lite" kaffe och nån macka. Och på vardagarna får helst frukosten vara på jobbet istället, så att jag kan äta minst TVÅ tuggor utan att behöva rusa upp för att hjälpa till med någon fantasikris hos ungarna.
lördag 25 januari 2014
Är det möjligtvis någon som sett en sån här förut?
Antingen om de går att köpa någonstans eller en beskrivning på hur man kan göra en själv?
25. Kolla! Här är en bild från mitt kök.
Jag bjuder på två gamla godingar, för let's face it mitt kök har inte ändrats sen dess..
Januarikalenderrejs
16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum.
I mitt sovrum finns en liten smyg som är ytterligare ett ställe i huset där vi samlar på oss alltiallogrejer. Det är en väldigt bra smyg, den rymmer väldigt mycket grejer.
Det tråkiga är bara att vi måste rensa där ibland för att få plats med med grejer..
17. Den bästa osten är ju som vi alla vet…
OSTEHAPS! Och brieost såklart.
18. Hepp! Dagens filmtips.
En film som jag nyligen såg och som grep tag i mig nått så otroligt var 12 years a slave. Grym handling om en grym tid.
En annan film som jag nyligen såg, men inte kunde titta på hela pga ja - barn, är Frozen. Barnfilm, också helskön och en jätterolig wow-upplevelse när en disneyprinsessa för första gången säger att "hon inte får gifta sig med en man som hon nyss träffat". (Drottningen säger till sin syster)
19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång.
Fasen, jag har gjort många fynd. Många blunder också för den delen. Men det bästa fynder som jag kan komma på nu är en barnstol i äldre modell. Sån där pinnmodell. Häng kvar jag googlar fram en bild!
Ja, alltså. Stolen är undanplockad just nu och jag orkade inte gå ner till källaren. Men den plus en barnpulka blev ett bra fynd för nästan fem år sedan, 20 kr eller nått sånt för båda två.
20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film...
FILMEN OM MITT LIV SÅKLART! Där skulle det definitivt krävas ett pistolhot för att jag ska gå med på att leva om skolåren igen. Jisses.
21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen.
När dagen har fungerat någotsånär som smärtfri, alltså knappt inga bråk. Barnen som hjälper till frivilligt utan att börja bråka om vem som ska lägga dit JUST DEN gaffeln på JUST DEN platsen och så vidare. Det är en stor high five på det!
Eller när jag lyckas göra ärenden med barnen i släptåg. HIGH FIVE!
Eller när jag lyckas handla kläder till mig själv på en shoppingrunda där jag ska handla kläder till mig själv. HIGH FIVE!
Eller när jag lyckas komma ihåg saker. HIGH FIVE!
Jag har inte så höga förväntningar, eller?
22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla.
Hehehehe.. He. He. He.. Bokhylla? Seriöst? Tror kalendermakaren att jag har en bokHYLLA? Jag har ingen aning om var mina böcker hamnar efter att ungarna fått tag i dem. Jag hittade för ett tag sedan ett fodral till en bok jag velat läsa ganska länge och som är helt väck.
I bästa fall har jag en kasse att lägga böckerna i längst in i garderoben. Och någonstans där (eller någon annanstans) ligger en av mina favoritböcker.
Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross
Förstår du hur exalterad jag blev nyss när jag hittade en länk till IMDB, DET FINNS EN FILM OCKSÅ!
23. Hepp! Dagens musiktips.
Hmm, musik. Jo - Nickleback, Foo fighters, Bryan Adams. De är bra. jag lyssnar på så mycket blandat att ajg aldrig kommer ihåg vad banden eller artisten heter. Just nu är jag inne i en Johnny Cash-period till exempel.
Mitt tips - topplistor av vilket slag ditt humör för dagen än är!
24. En grej jag borde ta tag i.
Okej, beredd?
I mitt sovrum finns en liten smyg som är ytterligare ett ställe i huset där vi samlar på oss alltiallogrejer. Det är en väldigt bra smyg, den rymmer väldigt mycket grejer.
Det tråkiga är bara att vi måste rensa där ibland för att få plats med med grejer..
17. Den bästa osten är ju som vi alla vet…
OSTEHAPS! Och brieost såklart.
18. Hepp! Dagens filmtips.
En film som jag nyligen såg och som grep tag i mig nått så otroligt var 12 years a slave. Grym handling om en grym tid.
En annan film som jag nyligen såg, men inte kunde titta på hela pga ja - barn, är Frozen. Barnfilm, också helskön och en jätterolig wow-upplevelse när en disneyprinsessa för första gången säger att "hon inte får gifta sig med en man som hon nyss träffat". (Drottningen säger till sin syster)
19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång.
Fasen, jag har gjort många fynd. Många blunder också för den delen. Men det bästa fynder som jag kan komma på nu är en barnstol i äldre modell. Sån där pinnmodell. Häng kvar jag googlar fram en bild!
Ja, alltså. Stolen är undanplockad just nu och jag orkade inte gå ner till källaren. Men den plus en barnpulka blev ett bra fynd för nästan fem år sedan, 20 kr eller nått sånt för båda två.
20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film...
FILMEN OM MITT LIV SÅKLART! Där skulle det definitivt krävas ett pistolhot för att jag ska gå med på att leva om skolåren igen. Jisses.
21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen.
När dagen har fungerat någotsånär som smärtfri, alltså knappt inga bråk. Barnen som hjälper till frivilligt utan att börja bråka om vem som ska lägga dit JUST DEN gaffeln på JUST DEN platsen och så vidare. Det är en stor high five på det!
Eller när jag lyckas göra ärenden med barnen i släptåg. HIGH FIVE!
Eller när jag lyckas handla kläder till mig själv på en shoppingrunda där jag ska handla kläder till mig själv. HIGH FIVE!
Eller när jag lyckas komma ihåg saker. HIGH FIVE!
Jag har inte så höga förväntningar, eller?
22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla.
Hehehehe.. He. He. He.. Bokhylla? Seriöst? Tror kalendermakaren att jag har en bokHYLLA? Jag har ingen aning om var mina böcker hamnar efter att ungarna fått tag i dem. Jag hittade för ett tag sedan ett fodral till en bok jag velat läsa ganska länge och som är helt väck.
I bästa fall har jag en kasse att lägga böckerna i längst in i garderoben. Och någonstans där (eller någon annanstans) ligger en av mina favoritböcker.
Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross
Förstår du hur exalterad jag blev nyss när jag hittade en länk till IMDB, DET FINNS EN FILM OCKSÅ!
23. Hepp! Dagens musiktips.
Hmm, musik. Jo - Nickleback, Foo fighters, Bryan Adams. De är bra. jag lyssnar på så mycket blandat att ajg aldrig kommer ihåg vad banden eller artisten heter. Just nu är jag inne i en Johnny Cash-period till exempel.
Mitt tips - topplistor av vilket slag ditt humör för dagen än är!
24. En grej jag borde ta tag i.
Okej, beredd?
- Badrummet
- Sovrummet nere
- Hallarna
- Garderoben
- Byta om till vettiga kläder
- Städa
- Tvätta
- Ta fram mat
- Fotoboken till Hampus över hans första år (sebbe fick sin i fyraårspresent eller nått, så än har jag tid på mig)
- En kopp kaffe till
- Skaffa nytt batteri till datorn
- Och
- Så
- Vidare
torsdag 23 januari 2014
Hjärtebarnens månad
Det föds 1000 barn med hjärtfel i Sverige varje år. Många av dem har
forskningen att tacka för att de lever idag. Källa: Hjärt- och lungfonden
Stöd forskningen så att fler hjärtebarn får chansen att leva! Hjärt- och lungfonden har nu i dagarna startat en insamling med ett mål på 400 000 kronor just för forskning om barns hjärtsjukdomar till den 28 februari. Och som du säkert vet så ligger det här mig extra varmt om hjärtat eftersom jag själv föddes med hjärtfel.
Varje liten gåva är värdefull - du kan rädda liv! Vill du ge en gåva genom mitt insamlingshjärta kan du göra det här:
Och om du vill ge en gåva i andra summor kan du alltid använda PG 90 91 92-7 eller använda det här formuläret på deras hemsida:
Om du istället vill skapa ett eget insamlingshjärta kan du läsa mer här:
Stöd forskningen så att fler hjärtebarn får chansen att leva! Hjärt- och lungfonden har nu i dagarna startat en insamling med ett mål på 400 000 kronor just för forskning om barns hjärtsjukdomar till den 28 februari. Och som du säkert vet så ligger det här mig extra varmt om hjärtat eftersom jag själv föddes med hjärtfel.
Varje liten gåva är värdefull - du kan rädda liv! Vill du ge en gåva genom mitt insamlingshjärta kan du göra det här:
Och om du vill ge en gåva i andra summor kan du alltid använda PG 90 91 92-7 eller använda det här formuläret på deras hemsida:
Om du istället vill skapa ett eget insamlingshjärta kan du läsa mer här:
 |
| Ge din gåva |
onsdag 22 januari 2014
Egenmäktigt förfarande : en roman om kärlek av Lena Andersson
Första boken i bokcirkelklubben var alltså Egenmäktigt förfarande och jag vidhåller i att det inte är en bok som hade valt i första taget av flera anledningar. Men jag är glad över att jag har läst den.
Enligt Adlibris handlar boken om detta:
Själv är jag fortfarande lite osäker på om jag gillade boken eller inte. Jag lyssnade på den och Lena är själv uppläsaren i den, vilket sällan är bra, och i detta fall passade det inte alls enligt mig. Har läst några recensioner som säger att hon passar bra ihop med hur boken är skriven, den är väldigt avskalad på så sätt att läsaren inte får en tydlig bild av hur omgivningen eller huvpersonerna ser ut. Det märktes tydligt på vår träff då nästan alla hade olika uppfattningar om hur gammal Hugo var eller hur väninnekören till Ester såg ut.
Men visst, Lenas röst passade kanske ihop med bokens utformning? Hur som helst lyckades hon inte fånga mitt intresse. Det blev till och med så att jag hade missat en karaktär i boken. Totalt. När de andra i gruppen började prata om en tredje viktig person i boken var jag helt lost. Och det i sig var ganska underhållande.
En annan "rolig" sak med boken är språket, för gillar du svåra ord blandat med vardagligt så är detta en bok för dig. Själv kände jag mig dum som inte fattade så mycket stundtals, kanske vid de tillfällen som den där tredje huvudpersonen dök in? Men språket är hur som helst väldigt speciellt.
Nån gång under sista halvtimmen eller så, tänk på att jag lyssnade nu för jag har ingen aning om hur mycket en halvtimme betyder i vanlig bokform, kunde jag för första gången förstå boken. Och när jag väl fattade vad egenmäktigt förfarande betyder (fråga inte, jag kan inte förklara) och när Ester i boken beskrev sin artikel - då, DÅ blev jag fast (men kan ändå inte säga om jag gillade den eller inte). Jag gillade verkligen artikeln och vill fortfarande läsa den i verkligheten. Gillade också skarpt kopplingen Lena gjorde mellan hederskultur och det trånande som Ester håller på med i boken. Det var ett nytt sätt för mig att se på hederkultur. Om jag håller med eller inte - njaa, jag vet ärligt inte.
Jag rekommenderade boken till systeryster, men jag är inte säker på om det är en sån bok som jag skulle rekommendera till vem som helst. Den är speciell och det krävs nog en hel del av läsaren också. Vilket jag inte var beredd på alls.
 |
| Bildkälla |
Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.Lena Andersson vann Augustpriset 2013 med denna bok, kategori var Årets skönlitterära bok.
I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.
Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.
Själv är jag fortfarande lite osäker på om jag gillade boken eller inte. Jag lyssnade på den och Lena är själv uppläsaren i den, vilket sällan är bra, och i detta fall passade det inte alls enligt mig. Har läst några recensioner som säger att hon passar bra ihop med hur boken är skriven, den är väldigt avskalad på så sätt att läsaren inte får en tydlig bild av hur omgivningen eller huvpersonerna ser ut. Det märktes tydligt på vår träff då nästan alla hade olika uppfattningar om hur gammal Hugo var eller hur väninnekören till Ester såg ut.
Men visst, Lenas röst passade kanske ihop med bokens utformning? Hur som helst lyckades hon inte fånga mitt intresse. Det blev till och med så att jag hade missat en karaktär i boken. Totalt. När de andra i gruppen började prata om en tredje viktig person i boken var jag helt lost. Och det i sig var ganska underhållande.
En annan "rolig" sak med boken är språket, för gillar du svåra ord blandat med vardagligt så är detta en bok för dig. Själv kände jag mig dum som inte fattade så mycket stundtals, kanske vid de tillfällen som den där tredje huvudpersonen dök in? Men språket är hur som helst väldigt speciellt.
Nån gång under sista halvtimmen eller så, tänk på att jag lyssnade nu för jag har ingen aning om hur mycket en halvtimme betyder i vanlig bokform, kunde jag för första gången förstå boken. Och när jag väl fattade vad egenmäktigt förfarande betyder (fråga inte, jag kan inte förklara) och när Ester i boken beskrev sin artikel - då, DÅ blev jag fast (men kan ändå inte säga om jag gillade den eller inte). Jag gillade verkligen artikeln och vill fortfarande läsa den i verkligheten. Gillade också skarpt kopplingen Lena gjorde mellan hederskultur och det trånande som Ester håller på med i boken. Det var ett nytt sätt för mig att se på hederkultur. Om jag håller med eller inte - njaa, jag vet ärligt inte.
Jag rekommenderade boken till systeryster, men jag är inte säker på om det är en sån bok som jag skulle rekommendera till vem som helst. Den är speciell och det krävs nog en hel del av läsaren också. Vilket jag inte var beredd på alls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)