En milstolpe avklarad!

Lite beroende på vad det handlar om kan jag vara otroligt stark men samtidigt vara den som fegar ur inom vissa områden. Jag tror att vi alla har tendenser att göra så här.

Inom områden där vi är trygga har vi "råd" att vara starka. Men där vi är osäkra sticker vi gärna inte ut näsan. Just utifall att.

En sak som jag har märkt och som är så jäkla coolt, är att om en vågar sträcka på sig och faktiskt erkänna för sig själv att det här är jag grym på. Då är det också betydligt lättare att tassa förbi gränsen till det okända.

Har inte riktigt tänkt på det förr om åren men sen jag började utmana mig själv (slutade i princip att sminka mig förutom när jag vill, rakar bara benen när jag vill och det svåraste av allt att be om hjälp när jag behöver) så har jag börjat våga göra mer. Jag kan säga utan att bli generad att det här ÄR jag så jävla bra på. Inte inom allt. Ååhhnä, men inom betydligt mycket mer än för bara fem år sedan. Jag är liksom inte i mål ännu. Men jag har kommit förbi de första vattenhålen!

Absolut, visst blir jag fortfarande osäker om jag blir ifrågasatt inom sånt jag inte känner mig fullständigt trygg i. Men istället för att bara släppa det eller "hålla med" motparten för att jag inte vill bråka/inte vågar/eller vad som helst så kan jag numera säga något om att ja, jag kan ha fel eller det är så här jag tycker, känner utan att göra en stor sak av det.

Det är stort för mig!!

Bara häromdagen passerade jag ytterligare en milstolpe i mitt självförtroende- och självkänslebyggande när jag anpassade mitt CV. Och istället för att bara skriva fina saker som "kan hålla många bollar i luften" eller "kan arbeta självständigt" skrev jag om hur förjäkla bra jag är och vad jag är grym på. Lite som att den som får CVt skulle ångra sig om hen inte anställde mig på direkten.

Okej, kanske inte riktigt så i klartext. Men nästan.

Att gå ifrån strömmen och istället tala om hur bra en är är sjukt svårt för den som fått höra motsägande otrevligheter under uppväxten. Att prata om vad jag är kass på har alltid varit lättare än det jag är bra på. Det fanns liksom så mycket mer att tala om då när ämnet handlade om hur kass jag var.

Asså, jag gillar verkligen den här friska fläkten av jag är så fruktansvärt bra. Den är nyttig för mig.

Det finns en risk att det här gör dig besviken Anders..

Det händer ibland (kanske vart tvåhundrade år eller så) att någon flirtar med mig. Det kan också hända att jag uppfattas som flirtig utan att jag vet om det. Det kan också hända att det där andra händer oftare än det första. It might..

Vi kan säga att det är en del av min personlighet.

Vi kan också säga att jag är en person som är uppvuxen med att tolka flirtig uppmärksamhet som god uppmärksamhet. Som i stort sett alla andra i min ålder i den här delen av världen. Det går också att kalla flirtig uppmärksamhet för knullbarhet.

Ja precis - jag tror att du fattar helt rätt. Desto högre knullbarhet en hade i ungdomen desto bättre status hade en.

Som en sur tugga på äpplet går det också att säga att det där hänger kvar i mig. Det kvittar hur långt jag än har kommit just idag med mitt självförtoende och -känsla, jag kan fortfarande trilla dit igen på ett ögonblick.

Så nu till dig Anders, ditt diskreta meddelande i min Övrigt bland meddelandena på Facebook fick mig först att småflina. Inte direkt åt att du tydligen tycker att jag hamnar på din övre skala av knullbarhet, nej. Mest för att tanken "wow, tycker någon att jag är snygg?" sprang förbi i mitt huvud på Usain Bolt-tid.

Efter den första snabba reaktionen blev jag arg. Förutom att du skriver att du är upptagen gör du det tydligare genom att föreslå att vi ska busa diskret i värmen. Hur busar en diskret i värmen föresten? Utan att få värmeslag menar jag? Jag kan knappt busa med ungarna på vanligt sätt utan att typ dö på kuppen, hur ska en då klara att det där närgånga buset som jag antar att du menar? Eller förlåt, du kanske menade att vi skulle busa till det med kubb i skuggan av en stor björk samtidigt som vi berättar otroligt tråkiga skämt för varandra för att distrahera? Men ärligt. I den här värmen tror jag inte att jag orkar det heller.

Jag blir arg för din partners skull och ledsen. Om du nu både vill äta kakan och ha den kvar, varför inte göra det med öppna kort? Du vet att det blir allt mer vanligt (alltså att det sker out in the open, har nog alltid funnits den typen av förhållande) med öppna förhållanden och då slipper du smussla. Men det kan ju faktiskt också vara det du vill ha. Spänningen och smusslandet. Och då får jag väl be om ursäkt för att jag tog i från dig det den här gången. Om jag måste.

Hur hade du tänkt att vi skulle flirta och busa i värmen? Du som enligt Facebook bor minst tio mil ifrån mig. På nätet? Skype kanske? Eller det där som jag hör andra använda men skiter i för egen del - Snapchat?

Jag har två yngre barn. Jag har två hundar och en katt. Och jag har en äkta man. Jag har varken tiden för flirtande eller busande med ytterligare en person. Jag har händer och famnen full och desutom allt samlat under ett och samma tak.

Om jag ens ska överväga att flirta med en annan man, som redan är upptagen i ett förhållande, så måste den personen ge mig betydligt bättre argument än "ser attraktiv och sexig ut". Betydligt bättre argument.

Anders - jag tänker inte säga tack för att du frågade för jag är inte ens glad att du frågade. Däremot är jag lite nyfiken på hur du hittade min profil och vad som fick dig att tro att jag skulle vara intresserad av en flirt. Tyvärr inte tillräckligt nyfiken för att ta närmare kontakt med dig än så här, sorry. Nej du Anders, då får du komma på andra argument än de du hade.

Det finns många attraktiva och sexiga personer i min omkrets, det betyder liksom inte per automatik att jag vill hoppa på dem och busa.

Men ja.. Hoppas du får en trevlig dag.

I'm back y'all!

Sommaruppehållet är nu över och knappt hunnit sakna skrivandet under tiden. Knappt. Massa idéer som flugit in i huvudet under rosédrickande tillstånd. Men vi börjar i liten skala va? Så att jag inte får skrivkramp. (jag som skriver mängders mängder menar jag..)

Grattis till alla er som fick regn igår föresten, själv fick jag kanske femton droppar regn på gräsmattan. Med allt det mullrande från åskan som hördes är jag ärligt talat lite besviken. Det är därför upp till bevis om väderlekssidorna spånar rätt om kvällen med både regn och åska hos mig. Jag håller tummarna för det. För att jag är lat och glömt bort att vattna mina tomatplantor några dagar nu..

Klippt och stämplat

Har jag sagt att kattan är tillbaka?

Det hjälpte att skicka ut ett hjälprop på FB, det hörde av sig folk och berättade att de hade sett katten i en närligganade by. Och med närliggande menar jag drygt en halvmil bort. Eller nått sånt.

Vi va uppe och ropade i flera kvällar, men ingen katt syntes till. Barnen va ledsna. Jag var ledsen. Gubben va nog ledsen han med.

Några dagar efter det ringde en kompis - Du, jag tror att er katt är hos oss nu..

OCH DET VA HAN! 

Mager, trött och med miljoner fästingar kom han hem. Äntligen! I nästan två veckor hade han varit borta (1,5 tror jag så här i efterhand) och det verkade som att till o med hundarna saknade honom för oj vad de gosade de följande dagarna.

Dagen efter att han hade kommit hem beställde jag tid för kastrering, fick en tid på tisdagen (ringde på torsdagen innan) och han fick såklart stanna inomhus fram tills den dagen. Han va inte ett dugg glad på oss de sista dagarna. Inte. Ett. Dugg.

Men nu är det klipp. Det är också stämplat i örat med ID-märkning. Och även om han kan vara borta över natten så har han hitills inte passerat 12-timmarssträcket vad gäller rymningar längre.

Sååå skönt!

Satyget att ta emot komplimanger

I det här är jag långt ifrån unik, jag är så jäkla vanlig att det är dags för skämskudden. Det är så att jag inte kan, VERKLIGEN INTE KAN, ta emot komplimanger på ett vettigt sätt.

Och när jag säger vettigt så är det att eventuellt tacka personen som ger komplimangen men framförallt INTE bortförklara den. Släta över det som att det är farligt att vara den som sticker ut. Som att varje hårklippning, nya klädesinköp gör mig till en utböling som måste döljas till varje pris.

Det är ett jävla skit det där alltså. Att inte kunna säga "tack". Skitjobbigt. Asjobbigt. Och alla andra kombinationer av "jobbigt" och nått taskigt tråkord.

I vissa fall kanske jag inte vill säga "tack" av den anledningen att komplimangen som gavs inte är något att tacka för - "snygg röv" är ett exempel. Mm, ja tack för att du uppskattar skinnet och fettet på min bakdel som jag har ätit och tränat mig till. Det har jag gjort enbart för att få komplimanger. Verkligen. (Men det hindrar inte mig att suga åt mig allt gottigt eller eländigt som sägs om eller till mig.)

Men i andra fall så vill jag ju säga "tack". För att jag känner mig fin och tycker att det är trevligt att någon annan ser vilket jobb jag lagt ner på en speciell frisyr eller liknande.

Vad gör jag istället?

Mumlar något ursäktande, slätar över och ger halvtaskiga (låter som helt ouppriktiga) tack som sägs "aaaatacktacktack" i en enda lång utandning.

Varför!?

Klippte ju lugg för inte så länge sen, och för mig är den en ganska drastisk utseendeförändrning eftersom jag i vanliga fall (ööh, fortfarande) bara har håret uppsatt i en knut på huvudet. Den så kallade krisknuten.

Inte en enda gång har jag känt mig bekväm när jag har tackat för att andra personer tycker att jag blev så fin/söt/ung. Och då är jag verkligen nöjd med luggklippningen! Kan du tänka dig kvalen i mitt huvud när det gäller sånt jag bara är halvnöjd med!?

Jävla normer som säger att jag inte får ta för mig av mig själv eller stå upp för vad jag tycker utan att andra ska ha rätt att trycka ner mig. Ni förföljer mig även i sånt ni inte har med att göra!

Exakt nu kan jag sluta undra

Tog med mig stora ungen till McDonald's igår för en middagsmuta. (behövde handla samt gå på en klädesaffär) Inte helt otippat mottogs förslaget med glädje... Det gäller alltså att välja sina mutor som det heter, eller nått.

I en blandning av jag-ska-vara-nyttig och nu-ska-jag-skippa-magknipen tog jag en "sidesalad" istället för pommes. Tog en tugga av sallad och upptäckte sedan något rött, något väääldigt rött som låg i salladen och skrek om sin närvaro åt mig. Fick efter lite om och men veta att det helt riktigt va rödbetor i salladen numera. Istället för morötter.

Trevligt tänker rödbetsälskaren.

Själv tänkte jag inte så mycket, inte mer än på den förbannade klåda som spred sig från öra till öra.

Så tjusigt röd efter ett McDonald's besök har jag nog aldrig varit.

Har länge undrat hur pass känslig för rödbetor jag fortfarande är. Behöver nog inte fundera längre. Allergisk - nepp. Överkänslig - ja.

Min senaste galna idé?

Min familj (och med det menar jag såklart jag) har fastnat mycket i det här att mat ska vara ekologisk, den ska vara rättvisemärkt och så vidare. Det ska finnas ett medvetet val bakom varje vara som hamnar i korgen och sedan i magen.

En tanke är såklart också att jag så lite som möjligt ska bidra till framtida hälsoproblem hos mina barn som beror på allt skräp som finns i maten.

Så till saken, eftersom jag så gärna vill att vi ska hålla oss undan dålig mat har tanken om att ha egna höns växt i huvudet.

Vilket är lite knäppt, eftersom jag är ganska rädd för hönor.

Men jag skulle jättegärna vilja höra hur det är att ha höns, i liten skala, av någon som faktiskt har/haft det. T.ex var gör en av med all hönsskit? Hur många är ett bra antal för en familjs behov? Måste jag ha en tupp?

Och så vidare.

Tackar för hjälpen i min galna idé!

Fler argument för att fortfarande säga negerboll?

Jason "Timbuktu" Diakité talar om det som ledde fram till hans omtalade framträdande i riksdagen hösten 2013.

- Det här är en berättelse om varför jag - som är född och uppvuxen i Sverige - behövde ställa mig i riksdagen och visa mitt svenska pass. 

• Sommarprat i P1

Sommarfrisyren

Jag har nog väldigt länge pratat om att byta frisyr igen. Med jämna mellanrum klipper jag av mig burret och blir korthårig. Varje gång tänker jag att "ahh, så skönt - inte en miljard ton hår i vägen" och så vidare..

Fast nu var jag inte så där jättesugen på att klippa av mig allt. Pinterest* är bra på många sätt, men den har också gjort mig toksugen på att göra en massa roliga frisyrer. Och de jag siktat in mig mest på är av det slaget: långt hår och lugg.

Klappat och klart, igår bar det iväg till en kompis som kunde hjälpa mig att klippa luggen. Sjukt nöjd just nu.

Och lite ovan vid att något kittlar mig i pannan. 

*Pinterest = Pinterest är ett visuellt verktyg du kan använda för att utforska och hitta idéer till alla tänkbara projekt och intressen.

Hoppet börjar försvinna...

Idag är det mer än en vecka sedan som vi såg Spindelmannen (katten). Han har för vana att vara borta ett par dygn och sen komma hem och sova nästan lika länge (inte riktigt men typ). Och så fortsätter det så, om och om igen.

Men nu är det alltså mer än en vecka sedan vi såg honom och jag börjar ge upp hoppet att få se honom igen. Det är ju inte så länge sen han kom hem helt mörbultad men han kom hem.

I bästa fall har han hittat en familj som börjat mata honom. Han är ju en riktig kelgris så vilken familj som helst skulle va lyckliga att ha honom.

Men det hjälper inte oss om han hittat en ny familj. För vi vet ju inget. Barnen frågar om var han är och när han kommer hem. Och jag har inga svar att ge.

Han ser ut som katten Findus i Pettsson och Findus, fast bara röd/vit inte åt det bruna hållet.  Ni som bor omkring mig, har ni sett honom?

Vi kan forsätta på det här med feminism tycker jag

Ett litet snusfinger i ögat i diskussioner om feminism brukar vara att det faktiskt är synd om männen också.

Och alltså, på individnivå är jag benägen att hålla med i vissa fall. Men som grupp? Nej. Varför är det synd om en grupp som förtrycker och har gjort det i jag-vet-inte-hur-länge?

Det är lite som att säga att det är synd om ett fotbollslag för att en spelare är skadad. Det är inte synd om fotbollslaget - det är synd om spelaren. I laget finns flera andra spelare som bidrar till en match.

Och lite som där spelar det roll om det är en stor eller liten personlighet (spelare) som är skadad för om det ska blir högljudda protester eller bara axelryckningar.

Bild lånad från googlesökning.

Hänger du med på jämförelsen?

(och bara för att ingen ska tro att jag valde fotboll som jämförelse av fel anledning så är det för att jag såg på en match igår och det va det första som poppa upp i huvudet. //miljöskadad)

...

Jag ska fasen skaffa skägg när jag blir stor.

Jag syndar idag!

Första dagen denna långhelg som hushållssysslar, bygger, målar eller öser grus.

Det känns syndigt..!

Det här med att jag är feminist..

Jag tror på jämställdhet mellan människor oavsett vad som dinglar och var på kroppen dinglet sitter. Jag tror också att olika nationaliteter och bakgrunder i ett samhälle berikar. Jag tror att barn som visas respekt lär sig att respektera andra.

Och jag tror att vi kan skapa ett samhälle där vi istället för att se till vårt eget inskränkta bästa kan se till varandras välmående. Men jag tror också att vi har lång, lång väg kvar innan vi är där.

Jag tror att om ingen börjar kommer vi aldrig att komma framåt.

Därför.

Därför är jag feminist. 

En käftsmäll borde de alla ha!

Nä, det menar jag såklart inte. Bara lite. Och bara nästan. Men jag är så jäkla trött på det här att vuxna människor ska säga till mina barn om vad som är rätt och fel för pojkar och flickor.

Orden kommer ur barnens munnar men det jag hör är föräldrarnas trångsynthet som bara väller fram i stora vågor.

Hur många gånger jag har kvar att kunna tala med mina barn om saker som färger på kläder vet jag inte. Men varje gång det dyker upp känner jag att jag traskar närmare det där sista tillfället. Det gör mig så otroligt ledsen att mina barn slutar med sin egen stil eller sitt eget intresse för att de andra barnen (föräldrarna) säger att det är fel.

Om mina barn helt plötsligt ändrar intresse ska det vara för att de själva vill det. Inte för att de påverkas negativt av omgivningen.

Det är klart att jag vet att vi alla påverkas om omgivningen, att vi alla vill passa in (vi är ju faktiskt ett flockdjur) och att äldre (idoler) har ett helt otroligt inflytande. Många av de här sakerna är goda saker. Om vi inte skulle se upp till äldre hade vi inte lärt oss nödvändiga saker som små. Vi hade heller inte lärt oss rackartyg men ändå. För det mesta är det goda egenskaper vi har nedärvt.

Det dåliga är såklart när inflytandet påverkar negativt. När andra rackar ner på oliktänkande eller de som skiljer sig från normen.

I barnens förskola, liksom i varenda förskola i Sverige, finns en jämställdshetsplan och en genusplan. Om de heter så i läroplanen vet jag inte, men förskolorna har i alla fall skrivet att de ska verka för en jämställd och genusmedveten miljö.

Alltså. Inget tjafs om att pojkar gillar allt från drakar till fjärilar. Inget tjafs om att flickor gillar allt från drakar till fjärilar. De är barn. Och barn kan gilla allt från drakar till fjärilar. Punkt.

Men likt förbannat märker jag så tydligt att miljön inte är tillåtande. En del hänger på att personalen inte ges förutsättningarna till att skapa den där miljön. En del hänger på att personalen inte går in för det här, de tror inte på det, ser inget fel med tidigare synsätt och så vidare. Och en del hänger på att många föräldrar tycker att skillnanden de visar inför könen inte spelar någon roll - vi är ju olika, så är det bara!

Och jo, jag fattar hur de menar. För det var inte så länge sen jag var där själv. Men nu har jag fått på mig sånna där "genusglasögon" och ser hur mycket vi begränsar barnen utan att ens vara medvetna om det själva.

Jag skulle vilja dela med mig av mina glasögon till de där föräldrarna (och personalen) som envisas med att skilja på könen. Efter att jag gett dem där där smällen...

En morgon på landet

Nog för att vi bor på "landet" men det är ändå en ovanlig syn när kossor dyker upp utanför fönstret.

Vad har du gjort idag?

Obs! Det här är så mycket skrytinlägg som det går att komma. Läsning sker på egen risk!

Varför jag undrar vad du har gjort idag är enbart för att få chansen att säga det här:

- Idag har jag skruvat färdigt trallen på balkongen. Klippt hela gräsmattan och sen krattat hela gräsmattan. Inte så imponerad? Gräset va mellan 15-40 cm högt på hela tomten (kombinationen regn och icke-fungerande gräsklippare gör susen för höjden att skena). Jag har desutom en tomt på 2256 kvadrat.

Ikväll förtjänar jag med andra ord min Lennart och min pringlestub.

//viftar frenetiskt

Räck upp handen alla som tycker att det ser ut som att folk går runt och pratar i anteckningsblock när de i själva verket pratar i sina nya smartphones.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

För ett tag sedan läste jag klart Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson med uppläsare Katarina Ewerlöf och den grep verkligen tag i mig. Nåja, kanske inte så som vissa andra böcker har gjort men handlingen i boken är så verklig som det kan bli för en andra världskriget-bok.

På sin 85-årsdag uttalar Miriam orden "jag heter inte Miriam" och sedan är hennes historia igång. Motvilligt börjar hon berätta sin livshistoria om hur hon blev Miriam. Eller kanske hur hon hamnade mittemellan två helt olika liv.

Adlibris skriver så här om boken:

Majgull Axelsson är tillbaka med en ny gripande roman. Jag heter inte Miriam är en stark roman om identitet, utanförskap och mörka hemligheter av en av Sveriges största författare.

Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.

När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.

"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam."

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Det här är utan tvekan en av Majgull Axelssons starkaste romaner. En läsupplevelse i samma klass som Aprilhäxan.

Jag greps av vilka öden som familjer drabbades av under den här perioden, och som familjer drabbas av nu också. Det som brodern till Miriam råkade ut för händer idag också, men jag tror inte att det är så många som vet om vad som händer med svältande barn. Förutom de svullna magarna som ofta visas i medier för att vi ska känna sympati och samla in pengar.

Boken kan gott läsas i sommar i hängmattan för jag kan nästan lova att du inte vill släppa den när du väl börjat läsa!

Premiär på ALV!

I helgen som var, hade jag och barnen premiär på ALV (Astrid Lindgrens Värld för den som inte vet). Det är en av våra favoritplatser och de senaste åren (om det är andra eller tredje året nu har jag redan glömt bort) har vi köpt årskort för att kunna åka dit extra många gånger.

Vi har inte så långt dit som tur är.

Hur som haver..

Barnen lekte och jag kunde för det mesta sätta/ställa mig i närheten och låta dom leva rövare. Den store klarar sig nästintill helt själv och den lille är så självständig i sin personlighet att han knappt bryr sig om jag är i närheten eller inte. Speciellt inte när han har stenkoll på var de har traktorn de får klättra på.

Som traditionen bjuder på är de första besöken mest springande hit och dit för att hinna med så mycket som möjligt, barnen blir helt hyper och vill göra allt på samma gång. Besöket i helgen var inget undantag. Hehe..

Väl hemma tyckte jag att jag var stram om axlarna, det hade ju varit soligt men inte tänkte jag på att ta på mig solskydd.

Till nästa besök ska solkrämen packas ner i väskan!