Varför ska det vara så svårt att kalla sig feminist när tankarna redan finns där?

Det finns mängder med ord som betyder olika mycket för oss, en del ord väcker avsky direkt medan andra framkallar härliga minnen. Vi lägger helt enkelt olika slags vikter kring ett ord. Ett av dem är "feminist" eller "feminism".


Många deklarerar högt att de minsann inte är en feminist eftersom deras bild av en sådan är en kvinna med håriga ben och armhålor. Hon är desutom osminkad och ser allmänt trött ut (för det gör kvinnor utan smink). Hon tar varje chans hon får att trycka ner män och tror att alla män vill våldta  henne. Men hon förstår heller inte att ingen man vill ha henne eftersom hon är så jävla ful. Och att hon skulle ordna till sig om hon bara fick lite kuk. Eller..? Har jag fel?

Men vi glömmer de där "smygfeministerna". Föräldern som vill att dottern ska ha exakt samma förutsättningar som de andra barnen i hennes älskade sport. Brodern som önskar att syskonet ska kunna leva ut sina karriärsdrömmar utan att mötas av fördomar. De som inte kan drömma om att behandla personer efter kön utan ser det som en självklarhet att de ska bahandlas som människor. Men som vägrar att kalla sig feminist eller stå upp för vad de tycker - för att inte bli utstötta själva, för att det där skämtet var nog lite roligt ändå, för att det är enklare att komma på ursäkter än att hålla fast vid en avvikande åsikt.

Vi glömmer. Och förtränger. Vi glömmer bort att det inte finns några fack att stoppa personer i. Inte på riktigt. Det är något som vi fantiserat ihop för att göra det lite enklare. Lite bekvämare.

Inte tänker jag sticka under stolen med att det är jätteskönt att veta vad en person står för genom att bara kika på kläderna - jag vet exakt hur jag ska och inte ska agera. Vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Och jag vet vad som förväntas av mig. Och det är såklart jätteskönt.

Men det är också otroligt orättvist.

Feminismen står och stampar enligt min känsla eftersom allt fler är trötta på hela den här grejen. Det var roligt att sticka ut lite förut, vara den som provocerade. Vi kunde se orättvisorna mellan könen och inom könen men vi har också så djupt rotade värderingar om hur en man är och hur en kvinna är - så kanske har de där feministerna inte något att komma med, det är ändå en skillnad mellan könen.

Och jag undrar om vi skulle rada upp skillnaderna mellan könen, hur skulle den listan se ut? Vad gör vi med dem som hamnar mittemellan? Vad gör vi med dem som byter sida helt?

Om vi gör en lista på skillnaderna så som vårt samhälle ser på saken just nu tror jag att många av oss skulle känna oss väldigt udda. Den allra enklaste tanke vore då att medge att vi är alla individer och har våra egna intressen, vissa är inlärda och vissa är det inte - att vi är alla människor som betyder lika mycket och ska växa upp på lika villkor för att utveckla oss själva. Men jag tror heller inte att det är så många som kommer att medge det, för då skulle de samtidigt medge att de tror på jämställdhet. Att vi är alla lika mycket värda oavsett ursprung, kön, sexualitet och så vidare. Och då skulle de också vara feminister.

Bildkälla

Och att vara feminist är som sagt något farligt...

Lite lyssnartips...

Det tar tid att låta sig lära, tack för att du har sånt tålamod med mig!

Jag tror att många föräldrar går in i rollen med tankar som "jag ska inte göra som mina föräldrar" eller "jag vet exakt hur jag ska göra i den och den situationen". Jag tror också att många föräldrar upptäcker efter ett tag att det är sjukt svårt att stå fast vid de där tidigare tankarna.

För mig är sovrutiner en sån sak som jag helt har fått ombestämma mig inom. Och tillåta mig själv att lära om. H e l a   t i d e n. Jag har ju nämnt tidigare att böcker är en stor grej för mig, men jag har också upptäckt att de här första böckerna typ mellan pekböcker och riktiga kapitelböcker är dödens tråkiga. Det är nästan så att jag gör vad som helst för att undvika att läsa samma bok femtioelva gånger på raken flera kvällar i rad. Jovisst går de över snabbt, men fy vad tråkiga! Hur som helst, det var inte det jag skulle säga.

Eftersom jag har barn som är otroliga på att känna av sinnesstämningen hos mig och agerar därefter blir det såklart så att när jag är på dåligt humör.. ja, då gör de lika dant. Eller kanske inte helt lika men de beter sig inte som vanligt och blir mer uppskruvade, så kan vi nog säga.

Härom kvällen var en sån kväll. Hade haft en jobbig eftermiddag på jobbet, barnen härjar (fast egentligen inte, det kändes mest så bara) och till slut får jag nog. Betedde mig själv som en treåring (INTE mitt finaste ögonblick, nej) och barnen slutar såklart att härja. När jag efter en stund går in och säger förlåt säger min äldsta son något som får mig att helt tappa bort mig.

Han frågar om det blev för mycket i mitt huvud, att det är okej och att det är bra att gå undan när det händer. Han berättar om när det hände honom senast.

Min son på fem år lär mig så otroligt mycket om mig själv och livet. Att mitt sätt inte alltid är det allra bästa sättet. Att det alltid finns tid att lära om. Att det också tar tid och en stark vilja för att låta sig lära om.

För allt det här är jag så otroligt tacksam. Jag hade inte alls räknat med att barnen skulle lära mig minst lika mycket som vi ska lära dem. Innan jag kunde tillåta mig själv att tänka det här var vardagen mycket mer kantad av tjuriga stunder, men nu.. När jag tillåter mig själv att verkligen lyssna så märker jag hur mycket de har att ge oss. Så mycket som vi har glömt bort under tiden vi växte upp. Det är ganska sorgligt att lämnar sånna här grundläggande saker bakom oss när vi blir större.

Mina allra bästa lärare 

Vad svarar jag på det egentligen?

Jag bor lite avsides, lite lantligt och även om jag har en hel del grannar så är de inte så nära som i ett radhusområde. Jag trivs och som alla boenden finns det för och nackdelar. Just nu väger de ungefär lika tungt mot varandra. Men det känns inte som något jag vill ta upp här. Hur som helst har du kanske en bild av hur jag bor nu. Som en skogsmulle. 

Under en pratstund med en bekant fick jag kommentaren "jag skulle inte vilja byta med dig" och jag blev så paff. Jag har hört det förut och tycker att jag alltid har kunnat svara men inte den här gången, för det slog mig - vad SKA jag svara på något sånt?

- Nej, och jag skulle inte vilja byta med dig! Vilken tur att vi inte är sambos.

- Ja, jag vet att vi bor jättekonstigt i dina ögon och jag lovar att bättra mig till nästa gång ämnet kommer upp.

- Ja, det kräver ju lite mer planering med handling och annat att bo så här. Men å andra sidan gör jag färre onödiga köp.

- Jag visste inte att du ens övervägt att byta med mig, intressant att du nämner det!

Hur jag än svarar så blir det lite ursäktande och det känns bara så falskt. Jag trivs med hur jag bor. Det finns vissa saker som jag skulle vilja ändra på, ja absolut det finns massor faktiskt. Men jag har faktiskt en gång valt att bo så här för att det lockade mig. Måste jag då ursäkta mitt boende för alla som inte förstår?

Jag har bott i lägenhet och skulle inte vilja bo så igen om jag har ett val. Det betyder inte att jag skulle säga till de som bor i lägenheter att jag inte skulle vilja byta med dem. För just de personerna kan det ju vara himmelriket att bo precis just där, precis just så. Vem är jag som klankar ner på det i så fall. 

Det finns frihet i så många olika slags boende, tänk om det fanns fler som ville inse det..

Vad är det folk inte förstår?

I mitt valdistrikt är SD nummer två i ordningen av flest röster till riksdagen. NUMMER TVÅ! Jag mår illa när jag tänker på den framtid som mina barn kommer att växa upp i. För jag tror nämligen inte att deras stöd kommer att minska, snarare tvärt om.

Det finns ett stor missnöje över en hel del i Sverige och invandringen är en av de punkterna. Men vad är det folk inte förstår?? Det kvittar om vi stänger grindarna, det handlar inte om antalet personer som söker sig hit (många på grund av politiska skäl). Det är inte antalet som vi ens bör diskutera. Om vi kan få ett bättre system på att ta hand om de som behöver: äldre, människor från andra länder, barn och alla andra utsatta grupper tror jag inte att det där pariet kommer överleva särskillt länge.

Är vi så jäkla rädda för olikheter eller vad är det frågan om? Tror vi på allvar att invandrare kommer hit och tar våra jobb? Vill vi inte tro på att personen som är bäst lämpad för jobbet också får det - oavsett ursprung, hudfärg eller sexualitet? Tycker vi att vi är så jäkla mycket bättre än alla andra och samtidigt är livrädda för att utmanas att vi hellre bygger upp stenmurar än utvecklar oss och bygger ett samhälle som vi kan vara stolta över?

Ser inte folk att vi lika gärna med de här två valen bakom oss kan hamna i en situation som Tysklands 1930-tal? Tror du att jag överdriver? Det gör jag faktiskt inte. Andra världskriget startade inte 1939 bara pang på. Det var inte någon som bestämde sig för att "hey, skulle det inte vara roligt att kriga lite" och började med en massiv utrensning av männikor som föddes annorlunda, hade en annan politisk åsikt eller religion. Det började i en liten skala, ett litet missgynnesparti som växte sig starkare och starkare på grund av människors rädsla för olikheter. Och partiledarens otroliga förmåga att engagera människor.

Låter det bekant nu då? Precis.

OM vi stänger/begränsar invandringen, vad är då nästa steg? Ett parti söker sig alltid till utveckling. Vi har redan fått höra att det finns planer på att utvisa kriminella, att familjerna till ensamkommande barn inte ska tillåtas komma in och så vidare. Jag undrar - vad är nästa steg?

Om jag har några läsare som röstat på SD, tänkte du alls på vad ett större mandat i riksdagen skulle innebära för framtiden? Skit i att ROT- och RUT-avdragen kanske slopas om du röstar på ena eller andra paritet, det handlar bara om trivsel för oss själva. Det jag pratar om handlar om människoliv.

Snälla, säg vad det är folk tänker när de röstar på de här partierna för jag förstår verkligen inget av det.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Bild från adlibris.se

Igelkottens elegans är skriven av Muriel Barbery. Innan igelkottens elegans gavs ut skrev hon Smaken, som handlar om samma hus i Paris under samma period och så klart med samma personer. Jag blir lite fascinerad över hur en författare kan väva ihop flera böcker på det viset. Okej, nu har jag inte läst Smaken ännu men det låter himla härlig.

Uppläsare till Igelkottens elegans är Kerstin Andersson och även om jag i början tyckte att tempot var segt och språket svårt var hon perfekt som uppläsare. Bland Paris gyllene kvarter med sina klasskillnader.. Det blev så bra och det var otroligt lätt att leva sig in i miljön efter ett kort tag.

Jag erkänner, jag försökte läsa boken en gång innan jag verkligen läste ut den. Fastnade på språket. Det är en hel del fina ord som jag kanske borde ha haft koll på men det hade jag inte och jag kände mig dum första gången när jag inte fattade så mycket. Men så som några vänner pratade om boken kände jag att jag bara var tvungen att ge den en ärlig chans. Och efter ett kort tag så gav känslan med sig och jag började suga åt mig orden istället.

Det är ett otroligt vackert språk, fint målade omgivningar utan att ge eller skala av för mycket för fantasin.

Om jag säger att jag inte blev känslosam under tiden jag läste boken skulle jag ljuga så att min näsa skulle räcka ända till månen. Boken väckte en del tankar och känslor hos mig som jag inte riktigt hade räknat med och även om jag grät i slutet (så pass att min svärmor gav mig en lite underlig blick) skulle jag inte vilja ha de ogjort. Jag kan ibland känna att böcker som får mig att vilja kasta ut den genom fönstret eller gräva ner den eller sluta läsa den bara för att den inte ska ta slut, blir lite för mycket. Och det trots att jag nästan alltid letar efter böcker som berör mig på olika sätt.

Hos Adlibris står det så här om boken:

Igelkottens elegans är en varm och intelligent berättelse om två kvinnor. Båda bor i en fastighet i Paris välbärgade kvarter. Båda döljer sina talanger för omvärlden.

Tolvåriga Paloma Josse är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.

Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild, den vresiga och obildade portvakten med få intressen bortom katten och skräniga teveprogram.

Renées och Palomas vägar korsas när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.

En grej som stör mig onödigt mycket

Kollar på serien "24". Tycker att den är bättre än förväntat. Lite förvånad över det faktiskt. De har fått ihop rörigheterna ganska så bra liksom.

Men.

Och det är ett stort jävla MEN.

För att nu ha kommit 15 timmar in i en serie som ska utspela sig i realtid, alltså 1 timmes programtid är 1 timmes handling. Det blir inga tidshopp till nästföljande dag eller så i serien.

INGEN - verkligen ingen har gått och skitit i serien ännu. Och bara tre kan jag räkna med har kissat.

För att vara en serie i realtid har de minsann inte säknat med de där mänskliga behoven.

Jag är lite besviken och jag stör mig onödigt mycket på det där, nu försöker jag ju mer lista ut när någon går på dass än vem som är skurken.

Det går nog att säga att jag blev kuvad

När de som kände mig som barn möter mig nu skulle jag kunna tro att de blir lite förvånade över hur min personlighet ser ut idag. Det går lätt att påstå att jag inte direkt är mig lik från den tiden jag menar, förskoleåldern och innan. Ganska liten alltså. Men min vilja var allt annat än liten kan jag lova.

En sak som är så rolig nu är att jag har två väldigt viljestarka barn, något som min man gärna stoltserar med att de brås på honom. Och jo - han var (förlåt - ÄR) också väldigt viljestark men vi var det på två helt olika sätt. Han och jag alltså. Vi kan säga att jag var en duracellkanin jämfört med honom och för er som känner oss båda - det säger liksom inte lite att jag gör den jämförelsen...

Skillnaden mellan min man och mig är att jag blev kuvad (jo faktiskt!) som liten och tappade all min viljestyrka på just det planet. Visst var jag envis, bortskämd som alla småsyskon tenderar att bli och jag hade ett jäkla humör även efter den här tiden. Men det där råa var borta.

På ett sätt kan jag känna att jag är tacksam för det, alla händelser i mitt liv har ju format den jag är idag. Och även om jag vet att jag har en del att jobba med så trivs jag med mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. I alla fall inte vad jag kan komma ihåg.

Men på ett annat plan så kan jag inte annat än känna avsky mot den här tiden, hur vuxna människor kunde bära sig åt på det sättet. Idag skulle jag aldrig acceptera beteendet!

Jag klandrar ingen. Eller möjligtvis de dumma asen som tryckte ner mig, men det känns inte helhjärtat som avsky och jag vet inte vad jag kan kalla det istället.

Ett av mina barn är sin mor upp i dagen. Det är ingen lätt situation för någon av oss, det kan jag definitvt inte påstå. Och en av mina värsta farhågor är att någon ska slå den här råa, härliga och otroligt jobbigt bra egenskapen ur honom. Att det står utanför min makt att skydda honom. För att jag inte kan vara med jämt. Och vad skulle jag för den delen kunna göra? Jag är inte den där starka personen som kan sätta hårt mot hårt i alla nödvändiga situationer. Sånt måste jag träna på. Det tar flera onödigt jobbiga situationer innan jag kan känna att jag reagerar tillräckligt snabbt och på ett bra sätt.

Att han är så lik mig gör också att jag har ett litet större överseende än vad andra kanske har. Jag känner hur konflikterna om att vara självständig men samtidigt liten tär i hans lilla kropp. Hur orättvisor gnagar i huvudet medan tankarna snurrar i en otrolig hastighet. Jag känner allt det där som om det vore inom mig själv.

Gör det mig till en förstående mamma - ja.
Gör det att jag hanterar varje situation bra - absolut inte.

Men det gör att jag kommer att kämpa så gott jag kan för att han ska få vara sin egen person.

Kärlek är..

.. att prata störtfloder av kvinnlig karaktär med en vän.

Nu är det min tur att växa upp

Jag vet inte hur många tankar och idéer jag hade om föräldraskap innan jag fick barn, så här i efterhand kan vi ju säga att många av min "brillianta" idéer har gått i kras. Lite i taget harjag fått omvärdera mig själv. På gott och ont.

Jag trodde till exempel inte att jag var så beroende av sömn som jag tydligen är. Har så länge jag kan komma ihåg aldrig sovit hela nätter utan vaknar titt som tätt för att kolla klockan, lyssna efter ljud eller bara vända mig om. Såklart tänkte jag ju att det här med att bli väckt om nätterna inte skulle vara en så stor grej - jag hade ju a l l t i d vaknat om nätterna. HA HA HA... Får jag inte tillräckligt med sömn kan jag ju gå bärsärkargång på kaffemaskinen som inte spottar ur sig kaffet snabbt nog.

En annan sak som jag trodde, verkligen var övertygad om, att jag skulle klara galant från första stund är det här med att ge barnen utrymme för att växa. Alltså att de får lära sig att klara av saker i sin egna takt och att jag inte skulle vara över dem som en hök. En bula är ju bara en bula och så vidare. Självklart skulle ungarna få klättra i träd och klippa med saxar (under bevakning förstås om det är någon som tvivlar) eller vara med och laga mat.

Okej, klättra i träd går an.

Är livrädd för saxar och är såååå glad att de får lära sig grunderna på förskolan innan jag ger dem tillåtelse hemma.

På sin höjd fixar jag att de tar fram saker åt mig vid matlagningen. Är ju rädd att de ska bränna sig, skära sig, ramla över spisen, ramla ner från bänken.

Japp, jag är en "hönsmamma".

Men! De goda nyhetera är att jag har två otroligt viljestarka barn som inte ger sig i sina försök att lära mig växa upp. Undan för undan kan jag också släppa taget om deras bebistid när de var helt beroende av mig för att ens kunna vända på sig.

Och igår kunde jag bocka av ytterligare ett framsteg, både för mig och småttingarna. Nämligen att det är tillåtet att umgås även efter läggdags, så länge det är lugnt tempo. Barnen ville sova hos varandra och vi bäddade åt båda ungarna i en av sängarna, högläsning en stund och sen fick de sköta sig själva.

I hela 20 minuter (!!!) sjöng de för varandra (nåja, den ena mer än den andra), läste sagor för varandra (jakttidningar) och frågade varandra om den andra hade somnat ännu. Det bästa av allt? Jag kunde hålla mig därifrån!

När de började leka lite för vilt fick jag visserligen avbryta och lägga dem i varsin säng igen, men jag är stolt över mig själv. Jag är otroligt glad att de fick en sån mysig stund ihop och jag är väldigt tacksam för att de har sånt tålamod med mig. Det kan definitivt inte vara lätt att lära mig att växa upp!

Äntligen va väntan över och glädjen var så stor!

Ojoj - som han har längtat! Och tjatat. Och frågat när det är dags. Och varit ledsen när han inte fått följa med. Och. Så. Vidare. 

Till vad undrar du kanske? Jo, till simskolan. I lördags var det nämligen premiär för min minsting att börja på simskola. Han har visserligen gått på babysim när han var bebis, men eftersom vi inte fick i ihop det varken i tid eller pengar kunde han bara gå nån termin eller två.

Det är ganska tidigt på morgonen som han ska vara där, och jag fick såklart väcka honom. Är det någon gång ungarna tar sovmorgon så är det ju när vi har tider att passa på annars lediga dagar. Slår liksom aldrig fel. Eller som den där gången när jag hade sagt att jag inte behöver ställa klockan, för jag har ändå en unge som väcker mig exakt samma tid varje morgon. Och morgonen efter det.. Tror du inte att han bestämmer sig för en sovmorgon? Snacka om att vippsa mig på näsan, de där skruttungarna!

Hur som haver, den här gången var det inga som helst problem att få upp ungen. Så fort jag nämnde simskola studsade han upp (väldigt tröttvingligt studsande) och efter några minuter började nästan ångra mig. SÅ TAGGAD VAR HAN!

Försökte ta en bild på hans sprudlande glädje, den som syns där uppe är den som är minst suddig. Det skojaren ville ju inte stå stilla alls.

Simskolan för övrigt? Han blev lite besviken när vi inte skulle bada i lekdelen på simhallen. Men det gick ganska snabbt över båda gångerna (på vägen till till bassängen och på väg till duschen). Han trivdes och såg verkligen ut att älska träningen!

Nästa helg är det dags för en ny omgång och en terminsförsta för den stora ungen.

Tankspridd

Som du kanske märkt har jag legat lite lågt på sistone. Jag tycker att jag ofta gör det nu. Anledningen är att jag har massor att berätta men inte är säker på om jag är redo att verkligen göra det. Både små och större grejer.

Som med ungarna. Min äldsta börjar bli så stor nu att det börjar kännas tveksamt att skriva om vissa saker. Samtidigt som jag tycker att det är klockrena grejer att skriva om, jag måste kanske öva på att vinkla det mer åt mitt håll.

Eller privata grejer. Hur privat eller personlig kan jag vara på bloggen, som är lite av en dagbok och stressavlastning för mig, utan att det baktänder? Vinklingar där med kanske?

Öva, öva, öva...

Det händer grejer i mitt liv nu som gör mig sjukt nervös på framtiden. Hur ska den se ut om några år eller kanske bara om ett år!? Jag vet inte. Ända sen jag var liten har jag haft svårt för beslut, alltså sånna beslut som känns definitiva.

Mmmmjoo, så här är det. Med definitiva beslut räknar jag även om jag ska äta pommes eller strips till maten. Det "går" ju liksom inte att ändra sig i en sån sak efter att beslutet är fattat och maten står på bordet. Inte så där enkelt i mitt huvud i alla fall.

Vi kan säga att barnen har tränat mig ganska duktigt i det där och det blir hela tiden bättre. Men jag har ändå svårt för de aningen större besluten. Och riskerna. Och chanserna.

Att våga.

Det är kanske lite det som är problemet också, om jag skriver om det där grejerna som gör mig nervös så är de verkligen definitiva. Då blir det verklighet av dem. Och det är så jäkla skrämmande.

Äsch, vi får se.

Såatte... Vilka val står du inför helgen då? Livsomgörande? Eller flyter allt på kanske?

Räck upp handen alla vi som gjort det här //viftar

Att köpa en plunta till någon i stundentpresent är egentligen ganska korkat. Jamenar - det är ju som att säga 

"Här varsågod! Du har inte åldern inne ännu för att fylla den med alkohol. Men när du ändå gör det olagligt ska du göra det med stil. Äkta cowboystil desutom."

Så jädra inne på att skaffa höns..

En milstolpe avklarad!

Lite beroende på vad det handlar om kan jag vara otroligt stark men samtidigt vara den som fegar ur inom vissa områden. Jag tror att vi alla har tendenser att göra så här.

Inom områden där vi är trygga har vi "råd" att vara starka. Men där vi är osäkra sticker vi gärna inte ut näsan. Just utifall att.

En sak som jag har märkt och som är så jäkla coolt, är att om en vågar sträcka på sig och faktiskt erkänna för sig själv att det här är jag grym på. Då är det också betydligt lättare att tassa förbi gränsen till det okända.

Har inte riktigt tänkt på det förr om åren men sen jag började utmana mig själv (slutade i princip att sminka mig förutom när jag vill, rakar bara benen när jag vill och det svåraste av allt att be om hjälp när jag behöver) så har jag börjat våga göra mer. Jag kan säga utan att bli generad att det här ÄR jag så jävla bra på. Inte inom allt. Ååhhnä, men inom betydligt mycket mer än för bara fem år sedan. Jag är liksom inte i mål ännu. Men jag har kommit förbi de första vattenhålen!

Absolut, visst blir jag fortfarande osäker om jag blir ifrågasatt inom sånt jag inte känner mig fullständigt trygg i. Men istället för att bara släppa det eller "hålla med" motparten för att jag inte vill bråka/inte vågar/eller vad som helst så kan jag numera säga något om att ja, jag kan ha fel eller det är så här jag tycker, känner utan att göra en stor sak av det.

Det är stort för mig!!

Bara häromdagen passerade jag ytterligare en milstolpe i mitt självförtroende- och självkänslebyggande när jag anpassade mitt CV. Och istället för att bara skriva fina saker som "kan hålla många bollar i luften" eller "kan arbeta självständigt" skrev jag om hur förjäkla bra jag är och vad jag är grym på. Lite som att den som får CVt skulle ångra sig om hen inte anställde mig på direkten.

Okej, kanske inte riktigt så i klartext. Men nästan.

Att gå ifrån strömmen och istället tala om hur bra en är är sjukt svårt för den som fått höra motsägande otrevligheter under uppväxten. Att prata om vad jag är kass på har alltid varit lättare än det jag är bra på. Det fanns liksom så mycket mer att tala om då när ämnet handlade om hur kass jag var.

Asså, jag gillar verkligen den här friska fläkten av jag är så fruktansvärt bra. Den är nyttig för mig.

Det finns en risk att det här gör dig besviken Anders..

Det händer ibland (kanske vart tvåhundrade år eller så) att någon flirtar med mig. Det kan också hända att jag uppfattas som flirtig utan att jag vet om det. Det kan också hända att det där andra händer oftare än det första. It might..

Vi kan säga att det är en del av min personlighet.

Vi kan också säga att jag är en person som är uppvuxen med att tolka flirtig uppmärksamhet som god uppmärksamhet. Som i stort sett alla andra i min ålder i den här delen av världen. Det går också att kalla flirtig uppmärksamhet för knullbarhet.

Ja precis - jag tror att du fattar helt rätt. Desto högre knullbarhet en hade i ungdomen desto bättre status hade en.

Som en sur tugga på äpplet går det också att säga att det där hänger kvar i mig. Det kvittar hur långt jag än har kommit just idag med mitt självförtoende och -känsla, jag kan fortfarande trilla dit igen på ett ögonblick.

Så nu till dig Anders, ditt diskreta meddelande i min Övrigt bland meddelandena på Facebook fick mig först att småflina. Inte direkt åt att du tydligen tycker att jag hamnar på din övre skala av knullbarhet, nej. Mest för att tanken "wow, tycker någon att jag är snygg?" sprang förbi i mitt huvud på Usain Bolt-tid.

Efter den första snabba reaktionen blev jag arg. Förutom att du skriver att du är upptagen gör du det tydligare genom att föreslå att vi ska busa diskret i värmen. Hur busar en diskret i värmen föresten? Utan att få värmeslag menar jag? Jag kan knappt busa med ungarna på vanligt sätt utan att typ dö på kuppen, hur ska en då klara att det där närgånga buset som jag antar att du menar? Eller förlåt, du kanske menade att vi skulle busa till det med kubb i skuggan av en stor björk samtidigt som vi berättar otroligt tråkiga skämt för varandra för att distrahera? Men ärligt. I den här värmen tror jag inte att jag orkar det heller.

Jag blir arg för din partners skull och ledsen. Om du nu både vill äta kakan och ha den kvar, varför inte göra det med öppna kort? Du vet att det blir allt mer vanligt (alltså att det sker out in the open, har nog alltid funnits den typen av förhållande) med öppna förhållanden och då slipper du smussla. Men det kan ju faktiskt också vara det du vill ha. Spänningen och smusslandet. Och då får jag väl be om ursäkt för att jag tog i från dig det den här gången. Om jag måste.

Hur hade du tänkt att vi skulle flirta och busa i värmen? Du som enligt Facebook bor minst tio mil ifrån mig. På nätet? Skype kanske? Eller det där som jag hör andra använda men skiter i för egen del - Snapchat?

Jag har två yngre barn. Jag har två hundar och en katt. Och jag har en äkta man. Jag har varken tiden för flirtande eller busande med ytterligare en person. Jag har händer och famnen full och desutom allt samlat under ett och samma tak.

Om jag ens ska överväga att flirta med en annan man, som redan är upptagen i ett förhållande, så måste den personen ge mig betydligt bättre argument än "ser attraktiv och sexig ut". Betydligt bättre argument.

Anders - jag tänker inte säga tack för att du frågade för jag är inte ens glad att du frågade. Däremot är jag lite nyfiken på hur du hittade min profil och vad som fick dig att tro att jag skulle vara intresserad av en flirt. Tyvärr inte tillräckligt nyfiken för att ta närmare kontakt med dig än så här, sorry. Nej du Anders, då får du komma på andra argument än de du hade.

Det finns många attraktiva och sexiga personer i min omkrets, det betyder liksom inte per automatik att jag vill hoppa på dem och busa.

Men ja.. Hoppas du får en trevlig dag.

I'm back y'all!

Sommaruppehållet är nu över och knappt hunnit sakna skrivandet under tiden. Knappt. Massa idéer som flugit in i huvudet under rosédrickande tillstånd. Men vi börjar i liten skala va? Så att jag inte får skrivkramp. (jag som skriver mängders mängder menar jag..)

Grattis till alla er som fick regn igår föresten, själv fick jag kanske femton droppar regn på gräsmattan. Med allt det mullrande från åskan som hördes är jag ärligt talat lite besviken. Det är därför upp till bevis om väderlekssidorna spånar rätt om kvällen med både regn och åska hos mig. Jag håller tummarna för det. För att jag är lat och glömt bort att vattna mina tomatplantor några dagar nu..

Klippt och stämplat

Har jag sagt att kattan är tillbaka?

Det hjälpte att skicka ut ett hjälprop på FB, det hörde av sig folk och berättade att de hade sett katten i en närligganade by. Och med närliggande menar jag drygt en halvmil bort. Eller nått sånt.

Vi va uppe och ropade i flera kvällar, men ingen katt syntes till. Barnen va ledsna. Jag var ledsen. Gubben va nog ledsen han med.

Några dagar efter det ringde en kompis - Du, jag tror att er katt är hos oss nu..

OCH DET VA HAN! 

Mager, trött och med miljoner fästingar kom han hem. Äntligen! I nästan två veckor hade han varit borta (1,5 tror jag så här i efterhand) och det verkade som att till o med hundarna saknade honom för oj vad de gosade de följande dagarna.

Dagen efter att han hade kommit hem beställde jag tid för kastrering, fick en tid på tisdagen (ringde på torsdagen innan) och han fick såklart stanna inomhus fram tills den dagen. Han va inte ett dugg glad på oss de sista dagarna. Inte. Ett. Dugg.

Men nu är det klipp. Det är också stämplat i örat med ID-märkning. Och även om han kan vara borta över natten så har han hitills inte passerat 12-timmarssträcket vad gäller rymningar längre.

Sååå skönt!

Satyget att ta emot komplimanger

I det här är jag långt ifrån unik, jag är så jäkla vanlig att det är dags för skämskudden. Det är så att jag inte kan, VERKLIGEN INTE KAN, ta emot komplimanger på ett vettigt sätt.

Och när jag säger vettigt så är det att eventuellt tacka personen som ger komplimangen men framförallt INTE bortförklara den. Släta över det som att det är farligt att vara den som sticker ut. Som att varje hårklippning, nya klädesinköp gör mig till en utböling som måste döljas till varje pris.

Det är ett jävla skit det där alltså. Att inte kunna säga "tack". Skitjobbigt. Asjobbigt. Och alla andra kombinationer av "jobbigt" och nått taskigt tråkord.

I vissa fall kanske jag inte vill säga "tack" av den anledningen att komplimangen som gavs inte är något att tacka för - "snygg röv" är ett exempel. Mm, ja tack för att du uppskattar skinnet och fettet på min bakdel som jag har ätit och tränat mig till. Det har jag gjort enbart för att få komplimanger. Verkligen. (Men det hindrar inte mig att suga åt mig allt gottigt eller eländigt som sägs om eller till mig.)

Men i andra fall så vill jag ju säga "tack". För att jag känner mig fin och tycker att det är trevligt att någon annan ser vilket jobb jag lagt ner på en speciell frisyr eller liknande.

Vad gör jag istället?

Mumlar något ursäktande, slätar över och ger halvtaskiga (låter som helt ouppriktiga) tack som sägs "aaaatacktacktack" i en enda lång utandning.

Varför!?

Klippte ju lugg för inte så länge sen, och för mig är den en ganska drastisk utseendeförändrning eftersom jag i vanliga fall (ööh, fortfarande) bara har håret uppsatt i en knut på huvudet. Den så kallade krisknuten.

Inte en enda gång har jag känt mig bekväm när jag har tackat för att andra personer tycker att jag blev så fin/söt/ung. Och då är jag verkligen nöjd med luggklippningen! Kan du tänka dig kvalen i mitt huvud när det gäller sånt jag bara är halvnöjd med!?

Jävla normer som säger att jag inte får ta för mig av mig själv eller stå upp för vad jag tycker utan att andra ska ha rätt att trycka ner mig. Ni förföljer mig även i sånt ni inte har med att göra!

Exakt nu kan jag sluta undra

Tog med mig stora ungen till McDonald's igår för en middagsmuta. (behövde handla samt gå på en klädesaffär) Inte helt otippat mottogs förslaget med glädje... Det gäller alltså att välja sina mutor som det heter, eller nått.

I en blandning av jag-ska-vara-nyttig och nu-ska-jag-skippa-magknipen tog jag en "sidesalad" istället för pommes. Tog en tugga av sallad och upptäckte sedan något rött, något väääldigt rött som låg i salladen och skrek om sin närvaro åt mig. Fick efter lite om och men veta att det helt riktigt va rödbetor i salladen numera. Istället för morötter.

Trevligt tänker rödbetsälskaren.

Själv tänkte jag inte så mycket, inte mer än på den förbannade klåda som spred sig från öra till öra.

Så tjusigt röd efter ett McDonald's besök har jag nog aldrig varit.

Har länge undrat hur pass känslig för rödbetor jag fortfarande är. Behöver nog inte fundera längre. Allergisk - nepp. Överkänslig - ja.