Tänk positivt!

Det slår över mig, speciellt på morgonkvisten, att jag tagit på mig för mycket i och med pluggandet. Kvällstrött som jag är blir det lite annorlunda för att jag håller mig uppe om kvällarna för att plugga. Okej, det är bara några dagar ännu. Men det är så här min plan ser ut just nu.

Att plugga efter att barnen har lagt sig. Med vissa undantag då. Som att jag igår läste ur kurslitteraturen medan ungarna kollade på Bolibompa. Kunde hämta ut alla utom en bok igår.

Ni som har eller håller på och studera samtidigt som ni har småbarn - hur löser ni det? Redan nu efter några dagar märker jag ju hur illa det går åt hushållet, men jag kan inte riktigt göra båda. Åtminstone inte ännu. Kommer det senare, när en har det bättre i ryggmärgen?

Vad hände egentligen? Jag menar, hur tänkte jag??

Från och med imorgon är jag studerande igen. Och heltidsarbetare. Och tvåbarnsmamma. GULP!!

Hur hade jag tänkt här? Att det kommer att ordna sig är jag övertygad om. Frågan är bara hur. Och eftersom jag vill det här sååå mycket är jag lite rädd att jag tagit mig vatten över huvudet.

Vad jag ska plugga? Webbdesign. På distans. Och jag har redan kunnat lyssna på några föreläsningar. Än så länge (hehe... det handlade ju bara om introduktionen) är det sånt jag haft ett hum om men inte så mycket kunskap. Det går lite att säga att jag nu fattar diskussionen jag hade på jobbet i höstas med en kollega. Och varför hen blev lite frustrerad på mig i sina försök att förklara. Jag hade blandat ihop "klient" med något helt annat. Fråga mig inte hur för just nu fattar jag inte hur jag ens kunde tänka i de banorna. 

Önska mig ett stort lycka till! Och kom gärna förbi med matlådor och annat nyttigt så jag slipper lägga tiden på sånt tråkigt... Hahaha!

Den perfekta föräldern

När jag tänker på "den perfekta föräldern" ser jag inte en förälder som aldrig gör något fel, aldrig skriker åt sina barn, alltid är pedagogisk.

Nä, jag ser en förälder som gör misstag men som ger sig chansen att lära sig av det.

"Okej, det fungerar inte att skrika och hojta på morgonen när klockan rusar iväg - vi kanske ska prova klädrejset/gå upp tidigare/barnen får ta själva vara med och bestämma kläder på kvällen innan/..."

Och ska jag vara helt ärlig så tänker jag nog inte att den föräldern är perfekt heller. För jag tror inte att någon av oss blir perfekta. Det är som att säga att vi är klara med vårt mål och det finns ingen anledning till att fortsätta utvecklas efter det. Det går jag bara inte med på! Att utvecklas är livsviktigt!

Om jag är den där som analyserar händelserna och ser vad jag kan göra bättre? Jo, ibland. Ganska ofta. Men alltid? Onej, det orkar jag inte. Jag är mänsklig och har mina begränsningar jag också. Och jag gör verkligen inte alltid det jag kommit fram till fungerar bättre heller.

Rakt in i hjärtat - så många tankar på så liten tid

Missade du "Rakt in i hjärtat" igår? Ingen fara, första avsnittet är tillgängligt på SVT play ett tag framöver.

• http://www.svtplay.se/video/2584715/rakt-in-i-hjartat/avsnitt-1

Mer passande namn på serien går inte att hitta, den gick verkligen rakt in i hjärtat och upp i huvudet för att sätta igång en massa olika tankar.

Om det är rent egoistiska tankar eller nån slags bearbetning eller nått annat vet jag inte, och på ett sätt bryr jag mig inte vad det är för slags tankar, men det som nästan knockade mig var de tankar om att jag har utsatt mina föräldrar för detta.

Det finns ingen skuld. Ingen sorg. Det är mer som ett konstaterande.

Jag föddes med hjärtfel - jag behövde genomgå en operation - min familj fick gå igenom sjukdomstiden med mig på gott och ont. Jag överlevde och jag lever normalt idag. Det är inte alla som gör det och jag hade en otrolig tur som fick träffa en skicklig kirurg och för det första att jag har en pappa som såg direkt att jag inte mådde bra som spädbarn.

Det finns vänner i min närhet som gått igenom liknande saker som jag och min familj, eller rättare sagt mina föräldrar och min storasyster. För jag kommer inte ihåg något. Bland mina vänner finns de som har ett lyckligt "slut" på tiden och de som har ett mindre lyckligt. Många tankar gick även till dessa familjer. Hur känner dem inför det här? Är jag provocerande när jag pratar om min tid, jag ser ju att det inte är lätt för familjerna som går igenom detta!

Men starkast igår var ändå känslan över styrkan. Och då menar jag inte det här som i serien nämndes som "typiskt skandinaviskt" att vi håller uppe en fasad av nått slags neutralt läge. Utan att dessa familjer går igenom något svårt, många lever i den här vardagen i många år (hela liv ibland), hanterar upp- och nedgångar på sina egna sätt och ändå.. Glädjen. Den rena livsglädjen som strålar. Det där som vi andra tar för givet i vardagstristessen, det fångar familjerna upp och använder varje tillfälle till fullo.

De har en erfarenhet jar inte önskar någon genomgå, men de har också en erfarenhet jag önskar att alla kunde få ta del av. Och det är glädjen.

Detta är Hildur, ett av barnen som är med i serien.
Bilden är lånad från svt.se

(När du kikar på serien, var beredd med näsdukar för det lär behövas)

Fina flickor fiser inte

Jag vill gärna tro att jag är uppvuxen med att vara ganska fri att tänka och formas som jag själv vill, såklart är det inte så utan jag är som alla andra påverkade av både miljö och föräldrar. En del saker är till det bättre, andra inte fullt så bra. Grejen som jag tänker på just nu är det här med vad flickor förväntas vara.

Tysta
Lugna
Vårdande
Lukta gott i alla lägen
Kärleksfull

Och en mängd andra saker.

Det här med att lukta gott... "Fina flickor fiser inte" har jag fått höra så många gånger att jag inte ens kan räkna efter. Flickor bajsar inte. På sin höjd kissar vi. Men bara om vi gör det diskret - inget skvalande i toastolen här inte!

Människor fiser för att släppa ut gas. Gasen bildas i samband med att tarmarna tar hand om maten vi äter och kroppen omvandlar maten till energi eller restprodukter. Bland annat gas. Och kiss. Och bajs.

Men fina flickor fiser inte!

Vad händer med kroppen om vi inte fiser? Var tar gasen vägen? En del forskare hävdar att ökningen av vissa sjukdomar, till exempel olika cancersorter, beror på att människor idag har ett mer stillasittande arbete som gör att vi inte "släpper väder" på samma naturliga sätt längre och därmed håller den faktiskt giftiga gasen inne i kroppen. Nu talar vi inte om att vi ska sitta och trycka fram fisar i tid och otid, utan tydligen menar forskarna att människor går och småläcker fisar lite då och då och det är där problemet ligger.

Om det stämmer? Jag har ingen aning. Däremot vet jag hur ont i magen jag kan få om jag håller inne fisar för länge. Men vi flickor fiser ju inte...

Jag har en liten dröm, en väldigt udda dröm och säkert barnslig i vissa personers ögon, men jag bryr mig inte. En av mina drömmar är att få chansen (och våga ta den) att efter ett toabesök kliva ut därifrån och vifta med händerna och säga "DO NOT GO IN THERE!" till de som väntar utanför. Dels för att det vore så roligt att se deras min, men också för att göra mig kvitt det här gremen med att "flickor inte får bajsa".

Vad är det för SKITsnack liksom? Alla bajsar.

Jag fiser.
Jag rapar.
Jag kissar.
Jag bajsar.

Och inget av det luktar som en blomstrande sommaräng varenda gång heller för den delen.

Hur ska jag tolka det? Är jag ingen fin flicka, ingen kvinna alls? Är jag något konstigt undantag? Nej, jag har, precis som alla andra, behov. Helt vanliga behov. Och kan vi komma överens om att sluta fylla barnen med sånna där andra konstiga tankar? Okej?

Bra.

Andra kvällen utan napp är inledd

"Jag vill göra som du!" Ropar yngsta sonen förtvivlat.

"Okej" tänker mamman och går o lägger sig.

Alla ni som har musfällor i er bil räcker upp en hand!

//VIFTAR MED BÅDA HÄNDERNA//

Bildkälla

Vattkoppor och höstblåsor

Hujedamej, det går både vattkoppor och höstblåsor på ungarnas förskola. Tyckte det var lagom skoj med vattkoppor, men kände liksom att min stora går trygg då eftersom han har haft det. Idag fick jag infon om att det inte var så många barn på förskolan som hade haft vattkoppor, utan det va höstblåsor istället. UUUUIII!!!

Det ska en också bara kunna ha en gång, fast min stora har haft det två gånger. Ovanligt enligt läkaren vi träffade vid andra tillfället, men inte alls omöjligt. Det gäller bara att stöta på olika"varianter" av det.

Nu håller jag tummarna för att vi inte stöter på en tredje variant! Stackaren tappade ju alla sina naglar efter förra omgången!

Och ja just det, min lilla är febrig och har prickar som kan vara värmeutslag av febern eller början på nått av de där otäcka saker.

Bra start på veckan...

Idag för tre år sedan..

... satte sig min man och jag i bilen och åkte till Linköping. Åt en god lunch, så god att jag än i dag kan dag drömma om den en aning, tillsammans med min svåger och svägerska. Efter det åkte vi till förlossningsavdelningen där vi fick reda på att jag, utan att ha märkt av det särskilt mycket (inte alls faktiskt, jag är nog ganska trög i det där ämnet), hade en påbörjad förlossning.

För att skynda på det hela, vi var ju ändå där för att se om det gick att sätta igång förlossningen, fick jag en ballong. Jag kommer aldrig att glömma min mans min när han fick se storleken på ballongen.

Imorgon bitti, mitt söta lilla trollbarn har du funnits i våra liv i tre år. Det känns som en evighet och jag älskar det!

Nej, du måste inte hålla med

Du måste verkligen inte hålla med åsikter som du inte känner för, oavsett vem som yttrar dem. Okej, okej - det kan göra livet mycket enklare genom att hålla med. För stunden. Men så länge som du går emot dig själv kommer det att kännas mer i det längre perspektivet.

Med det sagt så behöver du inte säga emot precis allt som du inte håller med. Ibland kan den bästa "protesten" vara en tyst sådan. Allt beror på ämnet och situationen. Och vilka människor som du står inför.

Du kommer att känna ända in i märgen när du säger ifrån. Känslan kommer att vara skrämmande för dig som inte vågat säga ifrån tidigare men samtidigt befriande.

Det kan bli jobbigt just där och då. Eller, det kommer troligtvis bli jobbigt just då eftersom det inte hör till normen att vi står för våra åsikter. Vi ska vara väldigt lagom.

I grupper där det finns en självskriven ledare kan det vara extra svårt att visa om du tycker annorlunda. Helt medveten om det. Men ta små steg i taget om det känns bättre?

Att vara medveten om att du faktiskt tycker annorlunda är bara första steget. Det är bara när du är medveten om det som du kan förändra. Nästa steg, oavsett om det är stort eller smått, är att visa det utåt.

Som att inte acceptera vissa kränkande ord. Eller att säga att du faktiskt aldrig har gillat pepparkakor. Eller vad det än må vara.

Det är nu den verkligt jobbiga resan börjar. När du märker vilka vänner som har samma värderingar eller tankar som du själv har, eller vilka vänner som du kan hålla bra kontakt med även om ni inte tycker lika. Vilka det är som accepterar dig för den du är och inte den du framställt dig för att vara under en längre tid. Det är en jobbig tid. Men det är också helt klart värt det.

//tankar till mig själv//

Bildkälla: http://www.dumblittleman.com

Fegheten och ilskan slår till direkt

På den lokala simhallen finns flertalet basturum, en är gemensamt för alla. Den brukar också vara varmare än den som finns inne i duschutrymmet på damsidan. Kanske för att den är betydligt mindre? Hur som helst. Till det som fick mig att fega ur och blir asförbannad på samma gång.

Om det sitter människor i bastun när du kommer in, och du bestämmer dig för att fylla på hinken med vatten som hälls på bastuaggregatet - har du någonsin tänkt på att fråga de som sitter där INNAN du ens kom in OM de vill ha det varmare? VARFÖR tar du för givet att vi alla hoppar av glädje att någon i gänget kommit på den brilijanta idéen att hälla på (inte bara en eller två skopor utan FYRA!) vatten?

Är det så svårt att öppna trutet och fråga? Tydligen. Och tydligen är det även svårt för oss som satt där inne och sen fick gå ut på grund av den intensiva hettan, att öppna truten och säga stopp. 

Till dig som vet med sig att du gör så här - SLUTA!

Blir alltid lika paff över folk som tar sig friheten att bestämma över andra på det där sättet, jag har inte kommit på något bra sätt för mig att kunna reagera direkt. Hojta till - javisst. Men jag ska ju kunna få ut något ljud ur den gapande munnen också. Det slutar nästan alltid med att jag blir sur och stör mig på händelsen ett tag efteråt istället.

Note to self

(Och alla andra också)

Årstiderna för att fisa obemärkt utomhus är snart förbi! Passopp! För de syns lika tydligt som andetag när kylan kryper på!

Har undrat när kritiken ska börja komma här också

Har liksom varit väldigt förskonad från det, fast jag väljer att tänka att det är för att jag har så vettiga personer som läser mina inlägg.

Jag skrev ett inlägg i somras när jag var trött på vuxna människor som talar om för mina och andra barn vad som är rätt och fel för pojkar och flickor. Och nu menar jag inte sånna saker som att kasta sten på katter eller spotta kompisen i ansiktet utan om det här med vilka färger som är "tillåtna" och så vidare.

Nu kom första kritiska kommentaren. Och inte så värst kreativ eller talande om jag får säga så. Och det får jag ju, det här är min blogg med mina åsikter och de som inte håller med kan antingen sluta läsa, argumentera emot (jag diskuterar gärna) eller strunta i allt sånt. Eller som Anonym gjorde, säga att det är jag som behöver en käftsmäll.

Okej, personen tog åt sig. Kände sig träffad. Bra! Hoppas att det tog så hårt att hen tänker till nästa gång kommentarerna om andra barns kläder börjar flyga ur munnen. Att det svider lite extra efteråt. 

Jag tror nämligen inte att det går att förändra sitt sätt om en först inte blir medveten om problemet och sen skaffar sig viljan att förändra.

Du fina anonyma person, jag hoppas att du uppskattar privilegierna som du har i livet och tar tillvara på dem. Utan oss normbrytare hade du nämligen inte haft dem. Så varsågod.

Kan du virka? Vill du virka för en god gärning?

Bosse, Foffy, Mjölk och Björn

För ganska länge sen fick jag berättat för mig om Hjärtekatter, virkade katter som skänks till hjärtsjuka barn på de olika mottagningarna/avdelningarna runt om i landet där barnen behandlas. Det tog ett tag innan jag vågade mig på att virka själv, jag försökte sätta andra i arbete ganska länge innan jag satte mig själv där.

Men nu! Nu har jag virkat fyra katter.Med alla upprepningar när jag tappat räkningen skulle vi lätt kunna räkna med ett antal till. He he he. Men fyra är helt klara och om de inte redan är skickade så skickas de snart iväg till barnen.

Det är inte alls en svår virkning, att sätta ihop delarna däremot är lite kämpigt men det går. Och om du är det minsta lilla haj på att virka tycker jag att du ska prova att göra minst en Hjärtekatt.

• Här är mönstret på katten
• Här kan du läsa om hur allt startade (ha näsdukar redo)

Säg hej till Mojje!

Vi har blivit med katt igen!

Igår eftermiddag hämtade vi en lite äldre kattunge som heter Mojje. Barnen var överlyckliga! Katten.. Nja sådär.

Mötet mellan hundarna och katten gick bättre än väntat, hundarna var såklart väldigt nyfikna och ville mer än gärna vara närgångna. Det ville inte Mojje som fräste och burrade upp sig. Till sist fick Orux in en lite nosdutt på katten och Mojje fräste ifrån ordentligt till Skymma. Så på sena kvällen kunde allihopa ligga i/på/under/brevid soffan utan några sura ögonkast på varandra.

Idag är jag hemma för att jag är sjuk, ett litet bra sammanträffande. Och det är faktiskt inte mer än så, det lovar jag.

Hur som helst så har jag nu en liten katt som går efter mig hela tiden och pratar och undersöker huset. Hade nästan glömt hur mysigt det är med en så social katt. Eller nä, det hade jag inte. Men jag har saknat det otroligt mycket. Och det är väldigt skönt att vi har en katt igen.

Ingen katt kan ersätta vår knasiga Spindelmannen och det är heller inte meningen. Jag märker redan nu att Mojje är busigare än vad Spindelmannen var, så det är lite med spänning jag ser fram emot att få reda på vilka hyss som kommer i framtiden.

Mojje, innan vi hämtade honom. 

Det här med att vara hjärtsjuk och gå igenom förlossningar

Jag har alldeles nyligen gått med i två ny grupper på Facebook, en för oss som har hjärtrytmsrubbningear av olika slag och en för oss som är GUCH-patienter. Och det är så himla viktiga diskussioner där, i båda forumen. Det som slår mig allra hårdast är hur många av oss som inte vet så mycket, mig inräknat. Innan vi kom till en GUCH.mottagning kanske vården var nästintill noll. Vilket är mer än hemskt eftersom våra resultat efter våra behandlingar, operationstekniker och annat hjälper läkarvården med kunskap som de kan använda till de barn som föds idag, Jag är väldigt stolt över att få vara med och hjälpa till.

Något annat som är väldigt centralt för mig är barn, jag har ju små barn själv och efter mina båda graviditeter samt förlossningar har jag upplevt förändringar. Påverknignar. Biverkningar. Har inget bra ord för det. Och en av anledningarna till att det blivit så här känner jag är på grund av okunskap. Både från mig själv och från det läkarteamtet som var med mig första gången.

Det här inlägget är alltså för andra i liknande sitution som mig.

Kortare sjukdomshistoria

Jag är född med Fallots Tetrad, jag har inga begränsningar fysiskt som påverkar mig i min vardag till följd av hjärtfelet. Jag opererades när jag var några månader gammal och har sedan dess gått på kontroller med EKG, arbetsprov, blodprov och ultraljudsundersökningar. Jag medicinerades inte innan graviditeterna (förutom direkt efter operationen).

Inför en graviditet

Jag har inför gravideterna behövt genomgå en extra kontroll hos min hjärtläkare för att se om det fanns några hinder för en "vanlig" graviditet. (Jag är än i dag osäker på vad läkaren menade med "vanlig", detta sas endast ingör första graviditeten.) Vid första graviditeten fanns min läkare på sjukhuset närmast mig, läkaren skickade sedan alla prover och filmer till Linköping (jag visste vid denna tid inget om GUCH) och när svaren kom därifrån meddelades jag dem via post. Vid andra graviditeten var proceduren densamma förutom att jag då endast gick på GUCH.mottagningen i Linköping och träffade en läkare som hade mer kunskap om mitt hjärtfel. Resultaten från undersökningen blev samma som tidigare, men att ha direktkontakt med en läkare som kan, det är stor skillnad.

Extra kontroller under graviditeten och inför förlossning

Eftersom det finns en ökad risk, inte så väldigt mycket större men det finns där, för att jag ska bära ett hjärtsjukt barn har jag fått gå på extrakontroller under gravideterna. Extra vanliga besök hos MHV och minst ett (som varje gång blivit två) extra ultraljud sent i graviditeten för att de lättare ska kunna se eventuella missbildningar i hjärtat.

Jag har även, ungefär halvvägs igenom graviditeterna gjort EKG och ultraljudsundersökning för att se vilka åtgärder som behöver täckas upp under förlossningen. Och här skiljer sig de två gravidieterna ordentligt åt. Jag har mina teorier om varför det blev som det blev, men det är inget som jag tänker ta upp här.

Förlossning

Jag har fått klartecken båda gångerna på att föda naturligt. Vilket varit väldigt skönt eftersom jag inte är helt bekväm med att sövas och tanken på att vara vaken när de i så fall skulle skära i mig skrämmer mig mer än en naturlig förlossning.

Med mitt hjärtfel finns en tendens till att barnet föds lite tidigare, eftersom mammans kropp inte längre orkar bära det. Mina båda barn är födda på 38+0. Alltså två veckor innan BF (beräknad födelse)

Första förlossningen

Eftersom jag hade min läkare på mitt "hemmasjukhus" första gången fick jag aldrig någon information om restriktioner eller liknande direkt från en läkare, proverna skickades, som jag nämnde tidigre, till Linköping och jag fick svar via post. Det stod nått liknande: "Förlossning kan ske naturligt. OK." undertecknat av min läkare på närmaste sjukhuset. Det var inte mer än så. Och det var den information jag lämnade vidare till MHV och till personalen på förlossnignen, även detta på mitt "hemmasjukhus", när det var dags. Förutom att de skulle veta om mina vanliga begränsningar och sånt.

Förlossningen startade spontant  två veckor innan BF och första delen av förlossningen fungerade felfritt. Som förstagångsföderska får en räkna med att det kan ta lite längre tid. Det behöver inte göra det, men det kan ta tid.

När jag började närma mig ordentliga värkar sattes värkstimulerande dropp in. Droppet höjdes succesivt ju längre tid värkarbetet tog. När jag efter ungefär en timmes krystvärkar (den del av värkarbetet när barnet verkligen ska ut, det är inte längre kroppen/barnet som förbereder sig) sa att jag inte orkade längre kallades en läkare in i rummet. Jag kommer inte ihåg mycket av denna del, men jag minns att jag orkade inte hålla uppe ögonen, att det kändes som att hjärtat ville rusa utanför kroppen och att när jag försökte ta tag om mitt ben kunde jag inte ens lyfta armen från min sida. Min ork var slut.

Läkarens order var att öka droppet igen. Och igen. Samt att jag inte skulle få någon lustgas (som var min enda smärtlindring) för att göra värkarbetet mer effektivt.

Med egen kraft kunde jag efter mer än en timmes krystvärkar föda fram barnet.

Läkaren går innan barnet föds.

Barnet är några lägre på APGAR-skalan men efter lite tumult är allt okej.

Andra förlossningen

Min nya läkare på GUCH-mottagningen berättar efter sista kontrollen att hen vill att jag föder i Linköping. Läkaren anser att jag ska anmäla händelsen från första förslossnigen.

Förlossningen planeras in till 37+6. Och jag blir ingångsatt på utsatt datum. Får då reda på att en begynnande förlossning redan var på gång. Förvärkarna som jag hade tagit dem för var i själva verket riktiga värkar.

Jag blir kontrollerad regelbundet under ingångsättningen och när förlossnigen kommer startar. Det är täta kontroller.

Innan igångsättningen har jag fått veta att ingen fas under förlossnignen får ta lång tid, jag får inte genomgå en utdragen förlossning. Hjärtat bör inte utsättas för den pressen. Exakt hur lång tid de olika faserna tog kan jag inte säga, den enda jag har koll på är den vid krystvärkarna.

Eftersom det var andra förlossningen beräknades faserna gå snabbare, lite som att kroppen vet vad som är på gång och är redo för det på ett annat sätt.

Jag får antibiotika en viss tid innan beräknad förlossning via nål i handen. Blir informerad att om förlossnignen drar ut på tiden kommer jag att få ytterligare en dos av antibiotikan. 

När jag är ungefär en kvart in i krystvärkarna tillkallas specialistläkaren. Tar krystvärkarna längre tid än 15 minuter ska barnet födas med hjälpmedel, t.ex sugklocka. Det var den informationen jag hade fått innan. 

Barnet föds strax innan 15 minuter, nästan precis när läkaren öppnar dörren.

Barnet har bra värden på APGAR-skalan.

Efter förlossningarna

Efter första förlossningen behövde jag köras i rullstol till rummet på BB eftersom jag inte orkade gå de få meter som skiljde dem åt. Mitt rum låg mitt emot matsalen men även den promenaden, tvärs över korridoren, var för lång för mig och jag behövde vila länge efter varje måltid. Min man fick hämta mat åt mig medan jag stödd på barnvagnen av plast tog mig till ett bord.

Det tog flera månader innan jag orkade gå ens kortare sträckor utan att behöva vila under tiden och efteråt.

Efter andra förlossnigen går jag själv den längre sträckan mellan förlossningssalen till specialist-BB på nån våning högre upp. Personal går efter med rullstol ifall att jag inte orkar men jag behöver den inte. Jag går även sträckan till matsalen fram och tillbaka utan problem.

Väl hemma går jag promenader utan större problem.

Sex-åtta månader efter förlossningarna har jag gjort arbetsprov, EKG och ultraljud hos GUCH-mottagningen för att se om hjärtat påverkades. Ingen påverkan har synts vid kontrollerna. 

Biverkningar, påverkningar, bekymmer efteråt

Efter första förlossningen och en tid senare upplever jag att att hjärtat ibland slår väldigt sakta, i otakt eller ibland skenar iväg. Det är endast kortare sekvenser på sekunder detta sker. Inget sambamd med anstängning eller stress. Det kommer spontant. Och oregelbundet.

Plötslig huvudvärk, behov av att hosta till, yrsel och oro kommer i samband med hjärtrytmsrubbningarna.

Efter andra graviditeten/förlossningen kommer sekvenserna oftare och jag får efter att ha gått med långtids-EKG börja med betablockare. Den lägsta möjliga dosen. Det som syntes på långtids-EKGt är endast extraslag. Inga känbara sekvenser med rubbningar sker under inspelningarna.

Har nu ett uppehåll med betablockare efter samråd med GUCH-mottagningen för att se om jag kan sluta med dem helt eller inte. Eftersom mina besvär inte var stora, mest obehagliga ansåg vi båda två att det bästa vore att inte behöva medicineringen alls.

Jag hoppas att de som är i liknande situation kanske ramlar in på inlägget och ser att vi måste ställa krav och vara besvärliga. Informationen som vi behöver i många situationer är knapphänding, den största delen har vi hämtat själva från olika forum och på nätet. Räknas du som GUCH-patient kräv rätt vård! Det är inte lätt, det är jag också medveten om, men det är så värt det att komma till en plats där de har kunskap och förståelse. Det kan göra skillnad på liv och död till slut. Det finns mottagningar på flera platser i landet, en del är mer specialiserade på en typ av hjärtfel än andra så kolla vilken som passar dig bäst.

Jag kommer alltid att ha den där lilla rösten i huvudet som säger att jag är äcklig. Men jag kommer göra allt jag kan för att förhindra att mina barn utsätter andra eller utsätts själva för det. Vi kan påverka mer än vad vi tror!

Ibland händer det saker i mitt liv som får mig att tänka tillbaka på tiden när jag växte upp. Det låter som att det är aslängesen och frågar du mina ungar kommer de att hålla med. Hehe.. Hur som helst så hände det två grejer i helgen som fick mig att tänka till och börja fundera. En av sakerna är det här med hår.

Vi har hår på huvudet, hår på benen, under armarna och underlivet. Vi har också hår på armarna, på magen och bröstet och på näsan. Det enda ställena vi inte har hår är handflator och forsulor. Kanske också ögonlock. Det är i vilket fall som helst betydligt lättare att räkna upp ställena (förutsatt att en kan alla) vi inte har hår än där vi har det.

Men hår väcker så många känslor. För långt eller för kort. För färggrant eller för tovigt. För mycket eller avsaknaden av hår. Allt som räknas som udda eller avvikande från ens egen värld ska pekas på, diskuteras och hånas.

En diskussion om hår är inte alltid av ondo, det jag menar är att hår väcker känslor och känslorna ventileras ibland på inte så konstruktiva sätt.

Jag har alltid haft mycket hår. Jag föddes till och med med långt hår. Har alltid haft mycket hår på armar och ben, ända sedan jag var liten. Nån gång under låg-/mellanstatdiet började mina klasskompisar att upptäcka det här också. De kallade mig ibland för "apa", sa att jag var äcklig och att sån som jag inte kunde vara bra på någonting.

Jag kan inte riktigt avgöra om det här pågick under en kortare eller längre tid, men jag kommer ihåg att jag runt årskurs 3 började fråga min mamma och inte jag kunde få raka benen och armarna. "Så att jag kan se ut som dom andra"

Det fick jag inte. Även om jag var grymt besviken på mamma just då är jag ganska glad för det nu. Jag började visserligen raka benen så fort hon gav tillåtelse. "Inte fören du börjar 7an!" Och i julklapp det året fick jag en rakapparat av min pappa. Jag var sååå lycklig! Och lite skämig också eftersom han med tanke på julklappen kommit på mig att låna hans rakhyvel. Jag hade ett system där jag bytte till ett av de andra bladen  i förpackningen och satte sedan tillbaka det gamla. Trodde inte alls att han skulle genomskåda mig.

Just nu i skrivande stund så har jag varit orakad på benen i mer än ett år. "Varför" undrar säkert någon? Läs då om de tre senaste styckena i det här inlägget.

Barnen i min klass såg det som något avvikande att en tjej hade hår på ben och armar, synligt hår alltså. För hår har vi ju allihopa, det har vi redan konstaterat. Barnen hade inte sett detta som något konstigt om de inte hade blivit lärda att tjejer ser ut på ett sätt och killar på ett annat. Jag är nästan helt övertygad om att föräldrarna till dessa barn inte hade en tanke på vad media, deras egna referensramar, skämt och så vidare kunde leda till. Eller att de stod modeller även för andras barn.

Vi vuxna lär barn otroligt mycket omedvetet. Att jag inte rakar benen var i första hand för att jag inte längre vill känna ett tryck på mig från samhället att jag ska se ut på ett visst sätt för annars blir jag inte accepterad. Efter det som hände i helgen tänker jag istället att mitt mål måste vara att ge mina (och kanske andras?) barn en tanke om att tjejer också har hår och att det är okej. Att det är naturligt.

En av följderna till att det ses som naturligt, inget att lägga vikt vid, är att nått annat barn slipper att höra de glåpord som jag fick höra. De har större chans att växa upp med en stark självkänsla och ett bra självförtroende när de inte trycks ner på grund av sånna här banala yttre egenskaper.

Note to self

Kontrollera alltid flyktvägen från lampan längst inne i hörnet i barnets rum. Det kan rädda livet på "små" oskyldiga fötter som i annat fall kan komma i direkt kollisionskurs med duplo och andra förrädiska leksaker.

Tänk vilken glädje att få bli äldre!

Jag vet faktiskt inte om jag nånsin har haft åldersnoja, just nu kan jag inte komma på ett enda ögonblick av det. Visst kändes det konstigt i början att inte vara den "yngsta i gänget" längre, men inte på ett dumt sätt. Antingen har jag aldrig tyckt det eller så har jag förträngt det.

Eftersom jag fyllde 30 häromveckan har jag redan fått höra att jag är välkommen till medelåldern, att jag nu är gammal, att jag nu kan vänta mig tonvis med gråa hårstrån, att det bara kommer att gå utför från och med nu. Och så vidare.

Det som slår mig varje gång är att jag verkligen vill det här - tänk vilken lycka det fakiskt är att få chansen att bli gammal. Det är inte alla som får den chansen. Och här sitter jag och blir äldre för varje år som går. Vilken lycka!

Tänk på allt jag skulle missa om jag inte fick bli äldre... Jag skulle till exempel leva med ständiga menstruationscyklar, aldrig få den där underbara färgen i mitt hår naturligt och det är bara om jag stannar i ålder. Om jag inte skulle få bli äldre av andra anledningar skulle jag ju missa de eventuella barnbarnen jag helt skulle kunna få. Nej, det vill jag inte vara utan för allt i världen!

Bildkälla

För alla som kommer att skämta om min ålder i framtiden säger jag bara - Tack, du gör mig bara mer säker på att jag kommit in på rätt spår. Jag vill fortsätta att åldras och leva. Och jag är lycklig.

Spindelmannen är borta

I måndags kväll knackade en kvinna hemma hos oss, med andan i halsen frågade hon om vi hade en rödrandig katt.

- Ja, Spindelmannen säger jag och pulsen skenar iväg.

Jag hinner tänka så otroligt många tankar på bara den korta sekunden det tar för henne att förklara att det sitter en liten rödrandig katt på vägen, som hon tror har blivit påkörd. Hennes dotter (?) sitter hos katten när vi kommer fram.

Spindelmannen var troligen på väg hem när han blev påkörd, det var vid den här tiden han brukade vilja komma in om han ville sova inne.

När han ser mig försöker han ta sig till mig, men kan inte röra rumpan utan hasar på framtassarna. Jag får in honom i huset och ringer till min man som skyndar sig hem.

Vi får en stund på oss att kela. Jag klappar och gråter. Höjer värmen i rummet för att han inte ska frysa. Han darrar så mycket. Och andas så konstigt. Det syns tydligt att han har mycket ont.

Min man kommer hem och förbereder sig. Hundarna som i vanliga fall blir helt tokiga när han gör liknande förberedelser anar att något är på gång. De blir först upprymda men när han och katten går ut genom dörren blir de helt tysta. De vet.

Att somna den kvällen var både svårt och lätt. Svårt att få tankarna på annat men efter all gråt är orken inte den bästa heller.

Morgonen därpå bubblar känslorna upp igen och jag ville verkligen inte att alla skulle fråga varför jag var helt svullen och rödgråten. Jag lägger upp en bild från några kvällar före med texten att Spindelmannen är borta och tänker att då kanske inte alla frågar.

På det sättet är sociala medier bra att ha. Personen som förstår mig bäst på jobbet pratar såklart med mig om det som hänt, men de andra verkade förstående och sa inget. Det här är första gången jag kan återberätta det som hänt utan att tvinga tillbaka gråten. Det gör fortfarande ont att berätta och otroligt ont att tänka att han inte kommer hoppa upp i fönstret i dörren något mer för att komma in.

Spindelmannen var älskad från första stund. Med alla sina tokigheter och bus som att äta matrester i slasken. Jag önskar att det hade funnits mer vi kunde göra. Jag tänker varje dag på allt vi kunnat göra annorlunda, men jag vet att han inte hade kunnat få samma liv tillbaka efter det här. Att vi valde rätt. Det gör det inte ett dugg lättare just nu. Jag önskar att han hade kommit hem några minuter tidigare eller valt att jaga hela natten som han gjorde så ofta. Men jag kan inte välja det i efterhand.