Äntligen hemma igen!

Grabbarna har fått hälsa på lillebror. Jag har fått assistans på olika sätt vid första blöjbytet på hemmaplan. Alla nya leksaker och händelser ska gås igenom i hyperfart sedan sist vi sågs - barnen och jag.

Jag undrar hur länge lugnet håller i sig? ♡ (Blev typ fem minuter från att bilden knäpptes.)

Stillsam midsommar

Jag är inte riktigt den längre som ser midsommar som en utmärkt ursäkt att supa en helg. Men jag älskar midsommar med dans (att kolla på mest för jag vill nog annars gå all in och skämma ut halva sällskapet annars), fiskedammar och musiken. Att jag som vanligt inte är en bra planerare vad gäller sånt där betyder bara att varje midsommar blir unik!

Fast en sån här midsommar lär jag verkligen inte få uppleva igen. Liksom jag aldrig kommer att få uppleve en påsk som den 2009.

För denna midsommar (och påsken -09) firades nämligen på BB. Jag är nog lika trött som om jag hade firat med dunder och brak nånstans men det är helt klart värt det. Och jag har nått som är så mycket finare att titta på än många andra trötta personer idag.

Att jag tjöt ohejdat av att det va matjesill och inte nått annat ätbart till kvällsmat igår behöver vi kanske inte prata lika högt om. (Jodå, nu börjar mjölken rinna till och därmed också tårarna.)

Triss i kärlek

Igår kväll vid 19:30 ungefär fick vi äntligen se vem busbebisen i magen va. Busig ända in i det sista också eftersom det va en liten stjärnskådare (näsan uppåt istället för neråt rumpan). En liten luden pojke som är otroligt lik sina storebröder!

Allt har gått väldigt bra och nu tar vi igen oss inför kommande utmaningar!

Låt oss prata lite om nattskräck

ÕJag är provocerad, helt ärligt, och jag fattar inte varför det stör mig så otroligt men nu gör det ändå det. Kan ju visserligen vara för att det handlar om en väldigt intensiv och krävande period i vårt liv men ändå. Jag borde släppa det!

På FB är jag med i en grupp där folk lägger upp bilder på "återbruk". Vilket betyder att de i de allra flesta fall köpt en möbel på loppis och målat den vit, men hur som helst - ibland dyker det upp riktigt återbruk och även andra braiga idéer så jag håller mig kvar. Idag dök det upp ett egenkomponerat glitterspray som användes för att bland annat bota barnets nattskräck. Typ spraya i rummet innan barnet somnar för att ta bort alla monster och otäckingar och på så sätt har barnet inte skräck under natten.

Alltså.

Ni föräldrar som har eller har haft barn med nattskräck vet ju hur omedvetna barnen själva är av sitt besvär. På sin höjd blir de tröttare dagen efter (förutom möjligen förvirrad över att en förälder hänger över dem mitt i natten och verkar galna) ett utbrott. Det är snarare vi runt omkring som upplever besvär med nattskräck.

För dig som inte vet vad nattskräck är så är det att barnet (finns även vuxna med det här) "fastnar" mellan två sömnstadier. De sover redan gott när "skräcken" sättet igång. Barnet gråter, jämrar sig, skriker och så vidare men gör det helt i sömnen. Omedveten om förälderns tröstförsök. Ett av kännetecknen för nattskräck är också att barnet inte är kontaktbart under händelsen. Går inte att väcka. Ett annat kännetecken är att det händer vid ungefär samma klockslag varje natt.

Detta är vanligt för barn runt förskoleåldern när det är mycket som händer i deras liv. Både vad gäller utveckling och intryck utifrån. Och det är lika vanligt att utveckla (eller vad jag ska säga) nattskräck som det är att börja gå i sömnen. Eller båda delarna. Det är nämligen samma sak som händer hos barnet, det uttrycks bara olika.

Varför det blir så här vet ingen tror jag. Jag i alla fall inte läst någon definitiv forskning på det.

Med andra ord, jag provoceras av att personen som gjort inlägget med glittersprayen säger att det hjälpt/botat nattskräcken och såklart vill hen tipsa andra föräldrar. Jag älskar idén med glitterspray mot monster, otäckingar och annat. ÄLSKAR DEN! Men att det botar nattskräck..? Nej! Så mycket som vi testade och försökte med under den tiden då det höll på varje natt, nej. Kom inte och säg att glitterspray fungerar mot nattskräck för då har inte ungen nattskräck och föräldern ingen kunskap om vad det är. Men säg gärna att sprayen fungerar mot mardrömmar och sånt för det köper jag totalt.

Jag önskar inte nattskräck för något barn (även om de inte kommer ihåg nått av det) eller någon förälder (maktlösheten när ens barn är otröstlig eller inte kontaktbar är fruktansvärd).

När jag inte är lika upprörd kan jag berätta vad som till sist hjälpte oss ur den onda cirkeln. En annan dag.

Lägg av eller börja på riktigt!

Efter flera dagar med ökande, i både antal och styrka, förvärkar säger jag nu: LÄGG AV ELLER BÖRJA PÅ RIKTIGT!

Jag vet att det ofta sägs att om en är osäker på om det är en förlossningsvärk eller en förvärk så är det en förvärk. Men jag har liksom haft fel två av två gånger och känner mig lika nybörjaraktig nu som första gången. Med skillnaden att jag till varje graviditet känt lite mer av allting. Inte så konstigt att jag känner många förvärkar nu alltså.

Det är knappt tre dagar kvar innan vräkningen heller. Jag har aldrig gått längre än 38 veckor som gravid och enligt första uträkningen för BF (beräknad födsel) är det typ nu. Enligt ultraljudet har jag ytterligare någon dag på mig. Suck...

Störande. Spännande. Och en aning irriterande.

Första doppet häromkvällen och jädrans vad skönt det va i vattnet! Okej, jag fick sega mig i som det vattenfegis jag är men jag gjorde det. Fast den som gillade kvällsbadet mest av alla va nog Orux som vägrade gå upp. Och han till o med började apportera pinnar i vattnet - han har a l d r i g gjort det tidigare. Det är inte klokt vilka knasigheter gamla gubbar börjar med..

Det är nära nu

Jag tänker så här: om jag säger att det är nära nu så jinxar jag det och får lite extra tid på mig att ordna upp saker här hemma. Det mesta är ordnat nu förutom kläderna till bebisen och jag har ändå så att vi klarar oss. Slår värmen till på allvar så är det ju ändå bara blöja och naket som gäller.

Planer är uppgjorda ifall att bebisen bestämmer sig för att komma lite tidigare än planerat. Och det säger jag bara för att jag inte är helt säker på om bebisen vill stanna kvar där inne tills det är dags för den planerade vräkningen. Hen är så busig redan med sitt instabila fosterläge och annat som hänt under resan att det inte skulle förvåna mig om ungen bestämmer sig för att busa i det här också.

Väskan står halvpackad, bilen är tankad, tvätthögen är "snart" avklarad och vakter av olika dess slag är kontaktade - japp, jag får väl se mig som så pass redo som jag kan bli. För som en vän sa till mig idag:  

- Du vet väl att man normalt sett inte nödvändigtvis får bestämma när man är redo va?

Bildkälla

Att bli uppläxad av en tre (snart fyra) åring

Häromdagen blev pappan i familjen uppläxad när han inte va snabb nog i vändningen att hjälpa till med jackapåklädning. Igår var det min tur.

Skor.

Rätt sko på rätt fot.

Jag har en aning svårt för höger och vänster. Och präntar därför in vilket som är vilket så hårt jag kan i småglinen. Och tydligen så hårt att jag själv blir uppläxad när jag säger fel.

- Men mamma! Det där är inte höger!! Det vet du ju! Det HÄR är höger!

Nedräkning till busbebis

Sån himla busig bebis jag har alltså! Fick ju åka på bedömning av vändningsförsök igår och precis som i måndags låg hen i tvärläga när vi kom dit. Och när jag låg med CTGt låg ungen lite mer på tvären. (Samt fick första barnmorskan att skratta åt sin livlighet, blev några försök att hitta ett bra ställe för hjärtljuden.)

När nästa barnmorska kom in var det fortfarande tvärläge och full sjögång i magen. Barnmorska nr två flinade ordentligt åt vågorna.

Vi pratar lite om vad som är vad i magen, jag är nämligen grymt imponerad av alla som kan peka ut kroppsdelar på ungen. Är lycklig när jag känner skillnaden mellan rygg och rumpa! Eller om det kanske är rygg och huvud..? Hmm.

Hur som haver, vi får vänta kanske en kvart på att läkaren ska bli ledig för att genomföra ett ultraljud. Så naturligtvis hinner bebisen lägga sig i rätt position under tiden. HAHAHA! Jaja.. vi diskutera ändå olika scenarion eftersom bebisen ligger i nått som de kallar instabilt fosterläge, vilket betyder att det kan ändra sig många gånger innan det är dags för bebisvräkningen. Idag till exempel så känns det som att bebisen ligger på tvären igen. Så egentligen vet jag inget konkret fören jag är på förlossningen om inte ungen mot förmodan skulle lägga sig rätt (eller med rumpan ner, fast då vet jag inte om det blir fixerat?) och att det skulle fixera sig. Inte så sannolikt.

Knappt två veckor kvar nu innan pyret är planerat att komma ut! Och jag har fortfarande inte gjort allt jag skulle hinna under min semester nu innan.

När det inte finns blöjbarn i huset ökar städtillfällena

Lyckan över att slippa blöjbyten (ett tag) byts snabbt ut mot suckar när en upptäcker hur snabbt toaletterna blir smutsiga vid fördubblingen av användare.

De två minsta användarna siktar desutom inte alltid så bra med resultatet att a) det luktar kiss från obestämd källa helt plötsligt och b) jag är betydligt blötare när jag reser mig från toan än innan jag satte mig. På flera ställen.

"Men det har jag aldrig varit med om"

Besök på MVC idag med mina två små huliganer. Gick väldigt bra, ungarna var väldigt nyfikna. Det mest spännande vad blodprovet som jag behövde ta. Det minst spännande var att lyssna på bebisens hjärtljud "när ska du sluta egentligen". Hahaha!

Jag fick ju efter lite tjat göra en urinodling för GBS-bakterier för ett tag sedan, dröjde innan jag kunde göra provet men jag är glad att jag inte struntade i det sen och att jag tjatade till mig ett prov eftersom det visade sig att jag har sånna bakterier. Du som är nyfiken kan läsa lite mer om bakterierna här (länk till 1177). Eftersom min barnmorska aldrig hade haft en blivande mamma med GBS utan att samtidigt ha urinvägsinfektion förberedde jag mig med provsvaret och några argument för att om inte få behandling nu (om den gravida har urinvägsinfektion samtidigt ska en penicillinkur genomföras) så skulle det skrivas in att jag ska ha penicillin (eller nått bredspectrum, eller vad det nu heter) under förlossningen. Det är nämligen den andra behandlingen som rekommenderas.

Döm om min förvåning när barnmorskan själv tog upp det och sa att hen redan skrivit in det i journalen, att jag ska ha penicillin under förlossningen alltså. *klappar händerna*

Tänkte att jag nu inte skulle får några fler kommentarer om att barnmorskan aldrig varit med om något och därför kan det inte hända, men nope...

Bebisen är en riktig liten luring och ligger ibland med rumpan upp, ibland ner och mest på tvären. Eftersom det inte är lång tid kvar innan bebisvräkningen så bokades ett vändningsförsök in direkt. Eller ja, först hette det vändningsförsök och sen hette det bedömning av fosterläge. Tydligen finns det, även om den är liten, en risk att en vändning kan sätta igång förlossningen är eftersom jag inte ska föda på närmaste stället utan får åka en bit bort så tyckte barnmorskan/någon på andra sidan luren att en vändning kanske inte är helt optimalt utan att det bör göras där jag ska föda. Om inte busfröet har lagt sig till rätta innan dess.

Hur eller hur så frågade jag lite om riskerna eftersom jag tänkte att det vore bra att förbereda barnvakterna om det blir en vändning och förlossninge startar. Jaha, då ändra sig barnmorskan och berättar hur ovanligt det är, att hen aldrig varit med om det tidigare.

Men ja.... Hen hade ju inte heller varit med om att det gick att ha GBS-bakterier utan att ha urinvägsinfektion heller.

Förälskelsens förbannade påklistrande beteende syskon emellan

Har nu varit hemma i... två (?) veckor och de allra flesta dagar går bra. "Lite" syskonbråk men inget som jag inte räknat med. Det jag inte hade räknat med är att behöva bli så arg varenda dag för att avstyra bråk, lugna ner tempot och annat sånt där livskrisande. Vi har haft en så lång period nu när alla lyssnat på alla att det här liksom slagit omkull mig av förvåning. Det är ju så onödigt att vara arg. Det spär även på deras humör till det sämre. Vi förlorar alla på det ju!

Men egentligen, det är inte så konstigt att vi har den här situationen. De har slutat på förskolan, jag är hemma med dem varje dag, de längtar efter farmor som kommer om några veckor, bebisen kommer i samma veva och så vidare. Det är STORA förändringar både för en tre- och en sexåring. Borde varit förberedd men nähä, det var jag inte.

Idag är det återigen en sån där dag då mina barn visar hur förälskade de är i varandra (jo, förälskade!) och inte kan låta bli varandra. Men de kan inte riktigt hantera varandras känslor och det blir pannkaka av allting. Och jag väntar bara på att den ordentliga blodutgjutelsen ska infinna sig. För nu ger jag upp.

Det går liksom inte att säga hur många gånger som helst på en dag att brottningslek mellan två så skilda kroppsstorlekar inte är lämpligt.

Eller att det inte är den smartaste idéen att ha vattenlekar med varandra på en trädgårdsbutiks fontänavdelning.

Eller att småkundvagnsrally med knuff bland hyllorna i en matvaruaffär borde undvikas.

Nån gång kommer en av dem få in en kalasträff på den andra i leken och kalla mig galen men efter det kommer det åtminstone bli lugnt ett tag. Efter gråten och tröstandet alltså.

I övrigt så testar jag för första gången att göra syrensaft. Provsmakning blir imorgon eller på söndag.

Ska ni inte ta reda på vad det bli!?

Nej, tänk för att vi inte ska det. Vi har inte gjort det någon av de tidigare gångerna och tänker inte göra det nu heller. För oss finns det en stor charm i att inte veta. Att gissa och spekulera. Varför skippa det liksom? Vi kan ju ändå inte göra nått åt saken om det skulle visa sig vara det vi minst tror.

För övrigt så gissar jag på en elefant.

Det finns många och åter många myter om att det går att avgöra på hjärtljud, magens form, det mamman är sugen på och så vidare i all oändlighet. Inget av det där har stämt på mig, även om det är roligt att testa. Okej, några stämmer ju fast det har inte stämt klockrent på de tidigare gångerna, alltså jag kan inte säga att det är en grej som stämt båda gångerna. Om det stämmer på pricken för några så grattis! Ni är säkert en av få det faktiskt gör det på.

Om jag skulle lyssna på allt sånt där så skulle vi ha fått en pojk och en flicka samt vänta en tredje variant av kön nu.

Men det syns ju så tydligt på ultraljud.
För dig kanske, men inte för mig. Jag kan skilja på rumpa och huvud men där går liksom min gräns. Jag kan se katter i magmuskulaturen eller en tredje hand så vi kan säga att jag aldrig kommer att se könet heller. Och säger en till personalen att en inte vill veta, då är de faktiskt snälla och inte visar det.

40 blir 25 i ett nafs

Idag går jag tydligen in i vecka 35 enligt gravidappen på mobilen, och har 40 dagar kvar innan BF (beräknad förlossning). Vilket betyder att det är cirka 25 dagar kvar innan operation bebisvräkning påbörjas.

Vore väldigt skönt om det också visar sig att det faktiskt blir så! Och inte nått "inte moget, avvakta en vecka" eller vad de nu säger i sånna situationer.

Båda de andra gångerna har det ju kommit som en överraskning att förlossningsarbetet verkligen varit på gång när vi besökt förlossningen, så bara för att jag ska känna att jag inte har koll på sånt här skulle det inte förvåna mig om det är tvärtom denna gång. Eftersom jag vissa dagar har så många sammandragningar att jag får lägga mig i badet för att avgöra om det är fejkvärkar eller riktiga menar jag.

I övrigt så får jag både höra att jag är stor och liten om magen. Gissar att det beror på personernas egna referenser för själv tycker jag att jag är lagom. Det är lagom svårt att klippa tånaglarna eller ta på mig skorna (blir ju helt anfådd av att utföra såna gymnastkonster och samtidigt försöka hålla balansen). Är en lagom stor hylla på kvällen när äter en skål yogurt eller annat nyttigt/onyttigt. Och så vidare.

Och med "bara" cirka 25 dagar kvar så kan jag med all säkerhet stå ut med både ryggontet och halsbrännan. Och kissepauserna på nätterna. Och böket med att ta mig upp från i stort sett alla positioner. Och.. ja du fattar säkert att listan kan bli lång på slutet.

Var försvann orken?

Alltså, jag anar ju vad som hänt men jag va liksom inte beredd på det. Jag förberedde mig på jobbet för att gå hem. Avslutade det jag kunde och lämnade över resten till de som tog över. Och det har känts bra, som att jag har haft koll.

Men tydligen så drog jag även ner på tempot på plugget också och har skitsvårt att koncentrera mig och att framförallt komma igång. Med bara en uppgift kvar! Skitdumt.

Jag skyller på att jag får ont i ryggen av att sitta vid datorn, vilket jag också får. Men hej - jag får liksom ont i ryggen av allt annat också så det är ingen bra undanflykt.

Jag skyller på trötthet, vilket också stämmer men återigen. Jag SKA ju vara trött nu på slutet och hade räknat med det. Ingen bra ursäkt det heller.

Och nu är det inte lång tid kvar innan det är dags att lämna in. Jag har uppgiften klar i huvudet men nästan inget klart att lämna in. Skärpning!

Efter jag vilat ryggen några minuter på soffan då bara måste jag starta upp datorn! Lovar.

Skum känsla

Åt väldigt sen lunch idag och kom på att middagen därför också skulle bli väldigt sen. Som är lika med sen läggning av barnen.

Som småbarnsförälder räknar jag vissa dagar timmarna och minutrarna till kvällsläggningen. Idag va en sån dag..

Kommer hur som helst på efter några sekunder - Det kvittar ju om barnen lägger sig senare än vardagstiden ikväll. De ska ändå inte iväg till förskolan. Jag slutade ju jobba i onsdags och räknar nu på allvar ner till bebisvräkningen.

Väldigt skum känsla att inte behöva ställa klockan ikväll. Det betyder visserligen inte att jag får sovmorgon, inte när småhuliganerna går upp vid 5-6 i vanlig tid. Ja, skum känsla som sagt.

Saker jag verkar få avstå med ett tag

- Dammsuga soffan
- Rengöra bilen invändigt
- Plocka hundbajs på trädgården

Inte ens skållheta bad verkar ge sig på den smärtan. Skönt att det bara är några veckor kvar tills jag får tillbaka min kropp igen!

Att förlora en vänskap

Jag sörjer att jag inte kunde läsa vänskapen till en del av mina vänner bättre. Att "ytliga" saker kan komma emellan oss. Jag sörjer det periodvis ganska mycket och däremellan förstår jag att vänskapen som jag trodde var starkare inte är var det och att det är okej. Även om det gör ont. Det är svårt men okej att släppa taget om förlorad vänskap.

Det handlar om vänskap där vi delar grundläggande värderingar, kanske till och med humor och som det "klickade" med nästan redan från början.

Men av olika anledningar, eller egentligen snarlika anledningar, så har vi glidit isär under en längre tid eller så har det gått ganska snabbt, i takt med att jag upptäckt vem jag är och vad jag står för. Och desutom numera vågar ha åsikter om det.

Bildkälla

Jag trodde när jag var mindre att det var personerna som vågade stå upp för sig själva som automatiskt blev de populära, lärde mig ganska kvickt att det inte var så men de populära var ändå sånna personer som hade starka åsikter så helt fel kanske jag inte hade ändå?

Sedan tänkte jag att det var de söta, vackra och snygga personerna som var de populära. De med självförtroende. För jag trodde verkligen inte någon som betraktades snygg kunde må dåligt. Idag vet jag bättre än så.

Det jag vill säga med det är jag hela tiden trott olika saker om vänskap som inte stämt. Som att bara de populära kunde ha många och verkliga vänner. Jag vet ju nu att det inte är så. Det är bevisat för mig flera gånger om.

Så trots att jag sörjer den förlorade vänskapen till vissa gläds jag också med de nya vännerna jag har mött och tagit till mig. Vänskap som bygger mer på respekt för varandra än de andra gjorde och jag tackar alla er för att ni visar mig gång på gång vad vänskap egentligen handlar om.

Bebishumor?

Jag går och kissar (okej, sätter mig på toa  o kissar då'rå!).

Jag kissar mängder, gör klart och lämnar toaletten.

Bebisen får för sig att försöka klättra ut? Eller tycka att det finns mer plats att busa på? Eller jag vette katten. Trycker hur som helst mot blåsan så att jag måste kissa lite till.

När jag lämnat toaletten.

Varför? Nån slags bebishumor som jag inte förstår mig på? Tacka vet jag trosskydd i alla fall!

– Kritiken blir lite fånig tycker jag personligen, säger Johan Herdeby

Kritik är alltid fånigt för den som inte förstår problematiken.

Är det någon som har missat Ica Växjös bild från fruktavdelningen häromdagen? En välfylld fruktavdelning med meloner och texten "Tjejerna från fruktavdelningen har schyssta meloner!".

Bildkälla: Expressen.se

Visst låter det oskyldigt.
Visst låter det som en skämtsam grej att säga.
Visst vill många kvinnor skämta om det här, på egen bekostnad.

Visst, visst, visst...

Ställ nu frågan "varför" fem gånger på det här och du måste desutom svara efter varje fråga för att gå vidare. Inte så lätt va? Att få vettiga svar menar jag.

Det är för att det här är så skevt. Det är en sexistisk grej. Oavsett om skämtet uttalas av en kvinna på bekostnad av en kvinna (sig själv?). Kvinnors kroppar tillhör enligt samhällets normer inte kvinnorna själva. Kropparna ska fixas till för att behaga. De ska bedömas. Kommenteras. Studeras. Utnyttjas. Vem som än gör själva handlingen spelar ingen roll.

För några år sedan hade jag också skrattat åt skämtet. Jag hade även svarat kritikerna med att "allt ska ju överdrivas, vad löjligt" precis som jag sett att kommentarerna har varit den här gången. Men vet ni vad, ni som tycker att kritiken är löjlig, om ni bara öppnar ögonen och ser hur mycket som samhället prackar på oss skulle ni inte tycka att det är löjligt längre. Ni skulle bli rädda.

Rädda för att ert barn, syskon, kompis blir påverkad av sån här skit och kanske till och med tror på den. Som att kvinnor ska bedömas efter sina "meloner". Att hon endast är något värd om hon är snygg och villig. Men inte för villig för då är hon en slampa. Som att det är tufft att en tjej har skinn på näsan men absolut inte för mycket för då uppfattas hon som besvärlig och det är farligt som kvinna att vara besvärlig.

Eller som när en kvinna blir våldtagen och får höra av så kallade profesionella yrkesgrupper att hon borde klätt sig annorlunda. Att hon bad om det. Hade hon också "schyssta meloner"?

Det finns många saker som är allvarligare än Icas lilla skämt från fruktavdelningen - absolut. Men det betyder inte att vi lägger fokus på fel saker. För hur ska människors tänk kring kvinnokroppar, för alla kroppar för den delen, kunna ändras om vi inte gör det i detaljerna också?

Johan, snälla - säg inte att kritiken är fånig för det är den inte. Du bara förstår det inte än. Men jag hoppas att du gör det snart, för din och din omgivnings skull.

Jag tror att jag älskar Hanna!

Näst sista uppgiften innan kursen är slut går in på sin sista vecka snart. Och jag sitter som vanligt fast och känner mig både blåst och jäkligt duktig. Ganska frustrerande när jag med hjälp av mina kurskamrater känner att jag förstår, bara för att sen när javascripten ska skrivas upptäcka att jag nog inte alls har fattat. Eller tänker väldigt, väldigt konstigt.

Efter den här uppgiften är det "bara" projektarbete kvar. Har haft svårt att arbeta både med den och med uppgiften samtidigt så jag har mest gått och filat på idéer som jag efter inlämningen av uppgiften måste få ner på pränt. Den 7 juni ska allt vara inlämnat och det känns väldigt skrämmande. Och skönt. Och en aning tråkigt också. För än så länge är det ju roligt det här. Det är lite som att ha hittat hem. Till ett jäkligt stökigt och oorganiserat hem men ändå ett hem!

Mitt i att jag sliter mitt hår (igen) över den här uppgiften så har jag gått och blivit lite smått kär i Hanna. Hanna har granskat alla mina uppgifter i kursen och jag har hittills fått godkänt på alla. Den där senaste, den med kaninerna som skulle byta färg, som jag gnällde om för inte så många veckor sen - den fick jag precis besked om att jag blev godkänd på. Av ingen mindre än Hanna. <3 Att hon desutom skriver "Bra jobbat med extrameriterna...". Jag behövde verkligen få höra det där!

 

Om jag hade fått dricka alkohol hade jag korkat upp och hävt i mig champangeflaskan som står och dammar i källaren. På riktigt.