Nya tag i nyår

Efter nyår smäller det. Då börjar allvaret på en annan nivå igen. Eller. Då vänder vi blad till ett nytt kapitel.

Vad händer? Jag börjar jobba.

Känns bra. Känns skrämmande. Känns jättekonstigt. Känns även lite egoistiskt.

Jag gillar ju att jobba. Och jag gillar verkligen mitt jobb, så som det har utvecklats under de senaste åren. Att jag inte ser samma framtidsutveckling som jag gjorde för ett år sedan är skittråkigt men den krassa verklighet som hela den branschen lever i. Det är ju inte så att jag ser det som becksvart, bara inte lika ljust. Men jag har snart mina poäng i webbutveckling, och det hoppas jag också öppnar upp dörrar sen när det är dags. Hur som helst....

Januari blir en nystart på en gammal arbetsplats. Det blir även lite studier.

Här kommer det egoistiska. Jag vill ha allt. Jag vill vara hemma med min bebis. Det är sista gången som jag kommer att ha en egen bebis. Som ska ammas. Vaggas. Gosas med. Jag känner också att det kommer att bli mer och mer svårt att få tag i ett jobb i närheten där jag har så här mycket att tillföra som jag har nu. Och jag känner mig lite avundssjuk på han som kommer att få spendera mer tid med sina barn för att jag jobbar. Vilket är ganska sjukt eftersom jag tycker att det ör otroligt viktigt att även pappan får mycket tid med barnen och ser det som en självklarhet att föräldraledigheten ska delas så lika som möjligt. Men ja. Så går tankarna i alla fall. Både ha kakan och äta upp den.

Jag är förälskad!

Minstingen är fem och en halv månad, lite drygt. Lika länge har jag varit störtförälskad. Kan inte få nog av min bebis. Hur jobbigt det än är ibland.

Går det annat än vara kär i den här lilla varelsen?

Ta mig inte för givet!

Bara för att vi är vänner, släkt eller familj kan du inte förvänta dig mer av mig än dig själv i vår relation. Jag kräver inte mycket men ta mig inte för givet.

För om du gör det kanske det inte finns något att bygga vidare på till sist. Det finns en begränsning på hur mycket jag orkar bära. När den gränsen är nådd så måste jag låta oss försvinna till ett jag själv.

Jag tänker till exempel på vänner som förväntar sig att det är jag som ska hålla kontakten. Det fungerar inte. Även om jag vet med mig att jag inte är den rätta att tala om sånt då jag själv är dålig på att hålla kontakten. Rättare sagt så glömmer jag fort bort det jag vill göra för att något jag måste göra pockar på uppmärksamheten just där och då. Och jag är inte den som tänker hålla sånt emot någon (det är ju inte så att jag är ensam om det där beteendet) - OM det är därför ansvaret stundtals ligger på mig.

Vad du än gör, ta inte mig för givet för jag tar inte dig för givet!

Tips tips!

Nu är det så här att jag letar efter amningskläder. Mest efter en topp (inte linne) i tajtare modell. Och interner i all ära men jag vill PROVA innan köp. Har ingen lust att massköpa och skicka tillbaka pga begränsad plånbok och lat.

Förlorar i princip varenda auktion på tradera för att kunna göra fynd också så shoot!

Vilka är era bästa tips på närliggande butiker med amningskläder? Oskarshamn är uteslutet, finns nada.

Tandsprickning

Behöver inte säga mer än så va?

Folk kan ju bli förvirrade! Ordning i torpet!

Alltså. Det här är skitallvarligt. Vi måste lägga om flera ord i SAOL. Det går inte det här. Folk blir ju förvirrade och vet inte längre vad som är upp eller ner. Sant eller falskt.

Jag menar, HUR kan vi hålla reda på ordet slut. Tänk om någon använder ordet och så betyder det ju hora på engelska! Eller barn, hur ska jag kunna veta om det är en lada som menas eller sånna där miniatyrmänniskor som bor i vart o varannat hushåll.

Och jag fattar inte hur vi kunnat hålla reda på ord som kiss eller not. 

Skitförvirrande.

Det var ju en sån himla bra idé

Den där tanken alltså. Som jag hade nyss. Tills jag tog upp telefonen för att skriva om den.

Nu är den borta. Puts väck. Jaha....

Undrar föresten hur många sånna här bilder jag har. Lillfisen vill ju fortfarande inte sova någon annanstans än på oss så, öhh, det har blivit en del.

Att fika med en bebis

Jag, mellanungen och minstingen var och fikade för ett tag sedan. På vårt favoritfik. Barna älskar pannkakorna, jag älskar deras bakade potatisar och det går till och med att slänga in några kakor och bullar i fikat UTAN att det kostar en förmögenhet. Bästa fiket som sagt!

Som vanligt äter eller snuttar gärna minstingen när vi andra också äter. Eller typ jämt. Inget undantag den här gången och jag fick antingen sitta eller stå och amma under hela fikastunden. I en av de där sittande stunderna går en farbror och känner på dörrarna runt omkring mig.

Vi sitter som vanligt vid leksakerna och där finns nödutgång och extrarum - dörrar att rycka i.

Frågar farbrorn om han letar efter toan. Tänkte att det kan ju inte vara av särskilt många fler anledningar han rycker i dörrarna.

Ja svarar han och ser lite lagom förvirrad ut. Eller tankspridd som kikar sig mer omkring än ser på mig. Jag förklarar var toan är. Han tackar och raskar iväg tvickt.

Konstigt tänker jag och tittar sen ner på bebisen. Aha! Han har släppt taget om bröstet vilket betyder att jag under hela samtalet suttit med ena bröstet blottat.

Hahahaha! Den glutten bjuder jag på. Varsågod! Eller som jag sa till en annan som frågade om det va så en gjorde på landet (gå och amma samtidigt) att nej, det är så en gör när en bebis är hungrig.

Inte i dag

Jag är som mest orättvis och dum (jo, faktiskt) när jag är trött. Och i natt verkar det varit magproblem på minstingen i familjen. Det betyder mindre sömn än vanligt för föräldrarna.

Känner mig som en zombie idag. Eller jag vet ju inte hur en sån känner sig. Men jag är alldeles så där seg i huvudet som de föreställs. Och lika sur som... som.. nånting.

Hittills har jag hunnit vara orättvis fler gånger än en hands fingrar. Bådar ju gott för resten av dagen.

Mål för dagen: överlev

Hur kan det här INTE klassas som terror?

Jag blir så in i helvete trött på den här dubbelmoralen, eller idiotin som pågår just nu.

Ett fruktansvärt dåd har begåtts i Trotllhättan, en plats där barn SKA kunna var trygga blev en plats för hemskheter. Det finns inte ens ord för hur hemskt det där var. Gärningsmannen hade ett svenskklingande namn (namnet publicerades idag) men ingenstans i media kunde vi höra igår att han var svenkfödd. På samma sätt som vi alltid får höra om en gärningsman är född i ett annant land direkt när dådet är utfört. Va fan är det för skit?

Det verkar finnas rasistiska motiv.

Ingenstans har heller ordet terrorism använts. Varför? Hur kan denna handling samt nedbränningarna av de tilltänkta asylboenden den senaste tiden vara något annat än terrorism!? Folk snackar om att IS kommit in i flyktingströmmen och hur mycket ont de för med sig. "Vi måste tänka på våra barn" skriker massan som protesterar mot att hjälpa människor i nöd.

Till er frågar jag nu. VEM HAR BRÄNT ASYLBOENDEN? VEM HÖGG IHJÄL TVÅ PERSONER IGÅR? Det var ju inte någon från IS i alla fall. Den saken är jävligt klar. Det är era herderliga, aldrig brottsliga, alltid genom goda svenskar.

Låt mig förtydliga: DET FINNS RÖTÄGG RUNT OM I HELA VÄRLDEN. Graden på idioti återfinns inte i vad som står i födelsebeviset eller passet.

Och hur kan någon ens hylla de där morden? På nyheterna igår visades hyllningskommentarer (varför liksom?) till gärningsmannen och resultatet. Saknar ni helt hjärnkapacitet? Ni hyllar alltså att två personer har dött och flera har skadats? Vem är det egentligen som borde utvisas från Sverige?

Fy fan för er! Fy fan för att media ska vrida det här!

Som en ångvält

Första (tror jag, är för trött för att tänka ordentligt) vaknatten är härmed avklarad och överlevd. Hurra för mig!

Jag (eller vi) är väldigt förskonade från det hittills med lillskrutten, kommer nämligen ihåg att med det var fler sånna nätter med de andra två vid samma ålder. Men hujedamej som jag glömt bort hur det känns efter en sån natt. Efter en nattmed många uppvaknanden känner jag mig som bakfull. Ont i kroppen och huvudet och sånt där. Seg som få. Men efter en natt där jag till större delen varit vaken? Maj gaad! Det är som att bli påkörd av en ångvält som sen tar några varv till på en.

Alvedon, kaffe och nygräddade pannkakor får råda bort på en del av känslan. Sen är det ju fredag också och därmed fullt tillåtet att handla och äta gottigheter.

Det här med "duktig flicka"-syndromet, måste verkligen arbeta bort det!

Jag är förkyld. Med lätt feber (tror jag, för det är bara som att det känns jag har inga bevis eller så), tonvis med snor och allt annat som hör till. Jag har också dåligt samvete över det. Varför? Jo, jag har inte längre ro att ta det lugnt när jag är sjuk. Inte så ofta annars för den delen, det märkligaste är nog att det knappt märks här hemma att jag grejar och fejar hela tiden så det går ju att undra vad det är jag gör om dagarna egentligen. Hmm...

Om en månad är det dop. Innan dess ska jag ha bakat och fixat klart med andra detaljerna, som kläder och sånt. I två dagar (inte HELA dagar) har jag bakat bullar och har nog en sats (har gjort en sats om dagen) till kvar innan jag kan släppa den delen, och då är det dags att gå vidare till de andra bakverken.

Med andra ord har jag fixat inför dopet när jag skulle ha tagit igen mig. Jäkla duktig flicka-syndromet! Får dåligt samvete när jag sätter mig ner eller ber om hjälp. Till viss del kanske det handlar om att jag gillar att fixa med grejer, men det gäller nog kanske främst när jag är frisk. Just nu vill jag bara gå och lägga mig och sova. Tyvärr går det inte. För nu när dagens sats med bullar är klara är det dags att hämta hem ungarna från förskola och skola och sen är "lugnet" över för den här dagen.

Andas...

Vad är jobbigare?

Förkyld. Kanske lite feber. Lock för öronen. Täppt och rinnsnuva. Och huvudet känns som stoppat med bomull.

Vad är jobbigare än det?

Jo. Att känna allt det där och även ha en förkyld bebis.

Say what!!?

Efter mitt lilla I-landsproblem med att välja mellan att köpa en tyllkjol eller att göra en själv redde ut sig har jag gått i väntans tider. Som nu är över!

Först kom mönstret. Sen kom tyll och andra sygrejer.

Jag ska alltså sy en kjol. SY EN KJOL!! Tänk om min gamla sylärare kunde se mig nu. Det här är liksom inget som nån av oss kunde förvänta oss.

Mitt stickprojekt har fastnat lite. Men bara tills jag får chansen att under övervakning gå vidare till nästa fas. Hittills har det fungerat så att jag stickar en bit. Skickar beskrivningen till min syster, hon förklarar och jag kan sticka vidare. Den här gången fattar jag inte (tror att jag gjort fel nånstans och undrar därmed även om jag kan kalla det för "eget mönster"?) och vill därför att hon är hos mig när jag påbörjar nästa fas.

Desutom. Som grädden på köttbullarna. Har jag sett en så sjukt snygg klänning som jag vill göra. Jo. Göra.

Jag måste vara sjuk... (det är föresten den där bruna jag ska sy)

Tänk att vara sån där balsam själv

Vissa människor jag har omkring mig kan lätt gå under kategorin "balsam för själen". Att prata eller spendera tid med en av dem är att fylla på med energi och jag känner mig helt len inombords.

Inte för att vi alltid kommer överens. Eller alltid har samma tycke o smak. Onej!

Men nånting i vår relation (kan vara mitt favoritord just nu) gör att det aldrig känns påklistrat eller som en energitjuv. Kan inte sätta fingret på vad. Det bara finns där.

Och alltså, jag har vänner som inte har "det där" men som jag älskar att umgås med ändå. Det är liksom ingen avgörande grej för om vi är vänner eller inte.

Varje relation har ett syfte!

En annan dag kanske

I förrgår upptäckte jag vilken "fin" present mitt yngsta barn hade lämnat i sängen.

Jag har ännu inte hunnit byta alla sängkläder.

Varför?

Därför.

Asså jag har ju fixat det på annat sätt så sluta göra äckelminer. Men ja. Faktum kvarstår ju ändå.

Så jävla besviken

Jag har sagt till mig själv flera gånger att inte skriva upprörd. Men nu är jag så jäkla besviken. Och tydligen väldigt känslosam så det kvittar när jag skriver, alltid är det något. Suck.

Köpte en dammsugare för några veckor sedan. Trodde mig ha öppet köp på den och därför testat den i lugn o ro. Kommit fram till att den inte riktigt är för oss eftersom vi har hundar som fäller MYCKET hår.

Åker till butiken vid första tillfället som ges (vi har ju 10 mil till närmaste butik och det är billigare att köra dit än att skicka tillbaka med ombud). Får då reda på att vi "gått över tiden" med några dagar på det öppna köpet. Men även om vi inte hade gjort det så hade vi ändå inte fått lämna tillbaka - anledningen? Vi har använt dammsugaren.

Inte nog med att jag tagit fel på antal dagar sedan köp. Jag hade desutom mage att använda en dammsugare när jag testade den. I ett hem med djur.

Så du med djur hemma, se för fasen till att göra klart med butiken du handlar ifrån INNAN du köper/testar produkten. Det kan nämligen vara så att du INTE får byta om den inte är bra.

NetonNet ligger inte högst på min lista över bra butiker nu kan vi säga. Inte när de får mig att känna mig som ett fån, fick mig att börja tjuta på parkeringen (ja, jag är extra känslig nu med tanke på sömnbrist o allt men ändå, jag hade trots det haft nära till tårarna) eller när jag inte ens får testa produkterna jag köper i mitt egna hem.

Fler butiker jag bör akta mig ifrån? Vad är era erfarenheter om sånt här?

När kulturer krockar

Jag är otroligt stolt över mina barn. Att de i mångt och mycket går sina egna vägar. Det är såklart krävande för oss föräldrar eftersom det inte bara är att sätta barnet i ett hörn och hen gör som en säger. Men även om just det kan vara jobbigt i vissa situationer så är jag glad för att de är starkare och att vi vågar lyssna. Vi har också - såklart - mycket att lära för att kunna lyssna bättre och vi jobbar på det. Hela tiden.

Jag har lite lovat mig själv att inte hänga ut barnen här utan mer tala om föräldraskap från mitt håll. Just det här blir lite svårt. Som flera av er vet, speciellt ni som känner min familj eller har hängt på bloggen länge, är placeringen av mina barn i fack inte det allra lättaste. Just på grund av det jag skrev först. De går sina egna vägar. I vissa fall betyder det att de får "bestämma" (= vi ger alternativ och de väljer, det kan betyda att de åker till förskolan endast i blöja och träskor) eller att de matchar olika såkallade könsnormer mot varandra - i lek eller kläder eller frisyr.

När mina barn möter andra människor som inte tror på det vi gör (att det du har mellan benen inte har något att göra med vem du är som person eller vad du tycker om) kan det bli ordentliga krascher. För inte så många dagar sedan hände just en sån sak.

En grupp på tre vuxna gaddade ihop sig och skrattade åt ett av mina barn. Jag var inte närvarande och även om jag hade varit det så är det inte säkert att jag hade haft tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att säga några väl valda ord till dem. Men TRE V U X N A personen skrattar - mobbar - faktiskt kränker ett barn. Det är fan inte okej! Oavsett vad en vuxen tycker om ett barn så får vi inte kränka! Vi vet bättre. Vi borde veta bättre.

Den natten vaknade jag flera gånger och tänkte ut vad jag skulle säga till dem, inte på ett argt sätt utan på ett tydligt sätt markera att det där var inte okej och att de var skyldiga mitt barn en ursäkt. Vid detta tillfälle var vi bortresta så det fanns stor chans att vi skulle stöta på dem på frukosten dagen därpå. Tyvärr såg jag inte skymten av dem vid frukosten eller senare heller.

För egen del kan jag nästan tacka dem, jag känner mig mer förberedd nu på vad jag ska säga om det händer igen.
För mitt barns del önskar jag att det aldrig hade hänt. Jag önskar så innerligt att jag kan bana väg för dem allihop. Inte curla i den negativa formen utan så länge jag bara kan stärka deras personer så när de stöter på människor som beter sig så där illa har de både kunskap och makt att säga ifrån själva.

Jag kommer alltid att stå bakom det mina barn väljer att göra. Jag älskar dem. Inte för vad samhället anser att deras kön tillåter dem att vara, nej jag älskar deras personer. (Men väljer de att följa det för att det är den person de är så står jag självklart bakom det också!)

Sova? Överskattat!

Det kan ibland verka som att sova är en god idé, gör inte det. Tycka det alltså. För det kommer upp och biter dig i rumpan. Förr eller senare.

Eller som inatt. Direkt.

Är det inte regn så är det bebis. Är det inte bebis så är det annat barn. Och är det inte annat barn så är det nån annan kosmisk sammansättning som gaddar ihop sig och bara Hahaha! Up yours på den istället!

Det kommer gå åt mycket kaffe idag...

En vanlig måndagskväll

Alltså, vi står inte o styckar (och med vi menar jag såklart min man. Enbart.) varenda måndag. Men. Okej. Det händer titt och tätt. Och är köttet klart så måste det styckas. Annars kan en lika gärna slänga det.

Öh.. hur som helst.

Om jag skulle få en peng för varje gång jag fått höra att barn inte tål att höra vad de äter. Att om de får "ett ansikte" på köttet vägrar de att äta. Om jag hade fått det så hade jag tjänat mig en rejäl hacka nu.

När jag var liten vägrade jag att äta om inte mina föräldrar sa att det va Flinta som låg på tallriken. Oavsett om det va kyckling eller en köttbit.

Mina barn tycker att det är superintressant när vi (<- "vi" HAHAHA) styckar här hemma. Att se kulan i höftleden är i särklass det mest intressanta. Eller att få oss att peka ut ställena på kroppen, vad det går att tillaga av den delen och diskutera för miljonte gången hur den där senan går.

De frågar vem som sköt falukorven och tycker det är mysko att vi inte vet vem som malde färsen i affären.

Jag säger inte att alla barn skulle acceptera att se kött så där. Men jag känner lite för att säga up yours till alla som hävdat motsatsen till mig eller sagt att jag va undantaget som bekräftar regeln.