Det går bättre dag för dag - dag för dag...

Provade att springa lite längre igår, alltså inte en längre sträcka totalt men att på samma sträcka som tidigare (drygt 4 km) springa längre och gå mindre. På förra löppasset fick jag lite ont i knät igen, som gick över nästan direkt efteråt men jag kände mig ändå lite nedstämd och hann tänka saker om att löpning kanske inte fungerar för min kropp - buhu! Och så vidare.

Men igår. Wohoo! Det gick jättebra! Det var grymt varmt på vissa ställen i skogen, men förutom det så kändes det så otroligt skönt och bra sällskap hade jag också. En väldigt pratsugen sjuåring som cyklade hela sträckan som jag sprang.

Tror att han tyckte det var lite kul att "snacka skit" som han sa, och att få ha sin mamma för sig själv ett tag, för han frågade när vi skulle ge oss ut igen. Han är inte så tokig den där ungen ändå.

Det är inte så här det ska vara

Det här med att vi föräldrar ska lära våra döttrar om vilka faror som lurar om; de klär sig i för korta kjolar, dricker för mycket, är ute och går sent på kvällen, är oaktsamma med vem de ligger med och så vidare, och så vidare.. Vad är det vi vill ha sagt egentligen?

Att våra söner är helt inkompetenta att styra över sina egna handlingar?

Att våra söner inte kan förstå konsekvenser?

Att våra söner medvetet vill göra andra personer illa?

Oavsett hur vi uppfostrar dem? För att det är deras natur?

Bullshit. Ren och skär bullshit. Har vi så liten tro i människan att vi inte trycker att det ens är lönt att engagera oss? Eller ser våran egen roll våra barns beteende?

Hur många har inte varit med om att det lilla, lilla barnet helt plötsligt använder ens egna argument mot en själv? Jag har det, många gånger. Vart tror vi egentligen att den lärdomen kommer ifrån? Rymden? Tv?

Ta det här med det uppmärksammade fallet om en idrottare som våldtar och familjen hävdar att det endast var en "lack of judgement". Öhh... En tillfällig förvirring är när en lägger tandkrämen i kylskåpet för att en kommer på ett annat ärende till kylskåpet mitt under tandborstningen. Det handlar liksom om sekunder. En våldtäkt pågår säkerligen liiite längre än så (OBS säger inte att en våldtäkt inte kan vara kort!). Vilken normalt funtad människa som helst skulle efter den där "lack of judgement" vakna till och stanna upp i sitt beteende. Den där jäkla tandkrämstuben ligger ju inte i kylskåpet en evighet heller liksom.

Den som utför en så vidrig handling utan att tänka till och stanna upp från sin "tillfälliga förvirring" är inte en "nice guy". Den personen är en våldtäktsman. Punkt slut.

Känslor tänker inte

Sedan i fredags har jag haft en ettåring i familjen. Det här året som gått, alltså shit vad snabbt det är rullat förbi. Jag hänger verkligen inte med!

Det kanske är därför som jag känner mig så splittrad? För mig är minstingen fortfarande en liten, liten bebis och inte en ettåring som håller på och lär sig att gå helt själv. En individ med så mycket humor och busighet att det bubblar över. Ja, kanske.

Sen jag började jobba heltid igen känns det som att jag aldrig träffar barnen, fast det gör jag ju. Det vet jag. Men känslan. Den har liksom inget logiskt tänkande.

Jag saknar till och med bråken (jomenprecis, det där med logiskt tänkande för känslor - puttsväck!).

I'm back?

Jo, jag vet att jag inte skrivit särskilt mycket på sistone. Och att ansvaret ligger hos mig. Men vet du. Jag har haft mycket att ta ställning till sista tiden och alls haft någon lust att skriva här. Visst är det tråkigt? Jag har velat skriva, men inte här. Har känts lite för öppet för det som jag behöver få ur mig. Har fortfarande en hel del tankar i huvudet som behöver komma ut men i vilket forum och för vilka öron vet jag inte än.

Nytt jobb

Så om vi ska gå igenom det som är nytt under solen för mig kan vi börja med att jag har bytt jobb. En ny arbetsgivare men samma titel som förut. Många snarlika arbetsuppgifter men även en del nytt. Det känns otroligt bra och jag känner mig väl omhändertagen. Det var i början av maj som jag bytte från OKG till Mönsterås kommun (oj, undrar om jag någonsin namngett var jag jobbat tidigare??). Just nu är det ett tidsbegränsat arbete vilket jag har blandade känslor över.

Bra - jag trivs med arbetsuppgifterna och känner att det finns en hel del områden där jag kan göra nytta. Samt att jag kan utveckla mig ganska duktigt här också.

Mindre bra - arbetstiderna vissa dagar gör så att jag inte kan jobba 100%. Inte utan att behöva göra anpassningar menar jag. Barnomsorgen täcker inte in de tider som jag jobbar utan att det blir ohållbart för familjen.

Nya mål

Kommer du ihåg för något år sedan när jag började plugga? Att jag pratade om en jävlar-anamma-känsla som kom och så gav jag järnet? Nu har jag den igen. Fast inte inom skolvärlden. Utan inom motionsvärlden. JAG - j a g - som aldrig i hela mitt liv (okej, med några undantag) motionerat eller haft disciplin att göra det en längre tid. Denna jag har anmält sig till Göteborgsvarvet nästa år. Denna jag har också tränat regelbundet i några veckor (skadat sig och sedan kört rehabövningar) och dessutom börjat att GILLA det.

Helt otroligt.

Mina mål är att ta mig igenom Göteborgsvarvet, att tycka att löpning är roligt (om inget drastiskt händer i min hjärna är jag där snart, imponerande minst sagt) och få bättre kondition.

Helt och hållet urusel kondition har jag. Men det är ju inte så konstigt heller när jag inte rör på mig på fritiden och när jag har ett stillasittande arbete. Men tjohej här ska det bli förändringar!

Jag hoppas att jag ska börja känna suget efter att skriva här så som jag gjorde innan. Men var beredd på ett nytt ämne inom bloggen. För mitt jävlar-anamma känner inga gränser, och speglar sig i alla utrymmen.

Nya tag i nyår

Efter nyår smäller det. Då börjar allvaret på en annan nivå igen. Eller. Då vänder vi blad till ett nytt kapitel.

Vad händer? Jag börjar jobba.

Känns bra. Känns skrämmande. Känns jättekonstigt. Känns även lite egoistiskt.

Jag gillar ju att jobba. Och jag gillar verkligen mitt jobb, så som det har utvecklats under de senaste åren. Att jag inte ser samma framtidsutveckling som jag gjorde för ett år sedan är skittråkigt men den krassa verklighet som hela den branschen lever i. Det är ju inte så att jag ser det som becksvart, bara inte lika ljust. Men jag har snart mina poäng i webbutveckling, och det hoppas jag också öppnar upp dörrar sen när det är dags. Hur som helst....

Januari blir en nystart på en gammal arbetsplats. Det blir även lite studier.

Här kommer det egoistiska. Jag vill ha allt. Jag vill vara hemma med min bebis. Det är sista gången som jag kommer att ha en egen bebis. Som ska ammas. Vaggas. Gosas med. Jag känner också att det kommer att bli mer och mer svårt att få tag i ett jobb i närheten där jag har så här mycket att tillföra som jag har nu. Och jag känner mig lite avundssjuk på han som kommer att få spendera mer tid med sina barn för att jag jobbar. Vilket är ganska sjukt eftersom jag tycker att det ör otroligt viktigt att även pappan får mycket tid med barnen och ser det som en självklarhet att föräldraledigheten ska delas så lika som möjligt. Men ja. Så går tankarna i alla fall. Både ha kakan och äta upp den.

Jag är förälskad!

Minstingen är fem och en halv månad, lite drygt. Lika länge har jag varit störtförälskad. Kan inte få nog av min bebis. Hur jobbigt det än är ibland.

Går det annat än vara kär i den här lilla varelsen?

Ta mig inte för givet!

Bara för att vi är vänner, släkt eller familj kan du inte förvänta dig mer av mig än dig själv i vår relation. Jag kräver inte mycket men ta mig inte för givet.

För om du gör det kanske det inte finns något att bygga vidare på till sist. Det finns en begränsning på hur mycket jag orkar bära. När den gränsen är nådd så måste jag låta oss försvinna till ett jag själv.

Jag tänker till exempel på vänner som förväntar sig att det är jag som ska hålla kontakten. Det fungerar inte. Även om jag vet med mig att jag inte är den rätta att tala om sånt då jag själv är dålig på att hålla kontakten. Rättare sagt så glömmer jag fort bort det jag vill göra för att något jag måste göra pockar på uppmärksamheten just där och då. Och jag är inte den som tänker hålla sånt emot någon (det är ju inte så att jag är ensam om det där beteendet) - OM det är därför ansvaret stundtals ligger på mig.

Vad du än gör, ta inte mig för givet för jag tar inte dig för givet!

Tips tips!

Nu är det så här att jag letar efter amningskläder. Mest efter en topp (inte linne) i tajtare modell. Och interner i all ära men jag vill PROVA innan köp. Har ingen lust att massköpa och skicka tillbaka pga begränsad plånbok och lat.

Förlorar i princip varenda auktion på tradera för att kunna göra fynd också så shoot!

Vilka är era bästa tips på närliggande butiker med amningskläder? Oskarshamn är uteslutet, finns nada.

Tandsprickning

Behöver inte säga mer än så va?

Folk kan ju bli förvirrade! Ordning i torpet!

Alltså. Det här är skitallvarligt. Vi måste lägga om flera ord i SAOL. Det går inte det här. Folk blir ju förvirrade och vet inte längre vad som är upp eller ner. Sant eller falskt.

Jag menar, HUR kan vi hålla reda på ordet slut. Tänk om någon använder ordet och så betyder det ju hora på engelska! Eller barn, hur ska jag kunna veta om det är en lada som menas eller sånna där miniatyrmänniskor som bor i vart o varannat hushåll.

Och jag fattar inte hur vi kunnat hålla reda på ord som kiss eller not. 

Skitförvirrande.

Det var ju en sån himla bra idé

Den där tanken alltså. Som jag hade nyss. Tills jag tog upp telefonen för att skriva om den.

Nu är den borta. Puts väck. Jaha....

Undrar föresten hur många sånna här bilder jag har. Lillfisen vill ju fortfarande inte sova någon annanstans än på oss så, öhh, det har blivit en del.

Att fika med en bebis

Jag, mellanungen och minstingen var och fikade för ett tag sedan. På vårt favoritfik. Barna älskar pannkakorna, jag älskar deras bakade potatisar och det går till och med att slänga in några kakor och bullar i fikat UTAN att det kostar en förmögenhet. Bästa fiket som sagt!

Som vanligt äter eller snuttar gärna minstingen när vi andra också äter. Eller typ jämt. Inget undantag den här gången och jag fick antingen sitta eller stå och amma under hela fikastunden. I en av de där sittande stunderna går en farbror och känner på dörrarna runt omkring mig.

Vi sitter som vanligt vid leksakerna och där finns nödutgång och extrarum - dörrar att rycka i.

Frågar farbrorn om han letar efter toan. Tänkte att det kan ju inte vara av särskilt många fler anledningar han rycker i dörrarna.

Ja svarar han och ser lite lagom förvirrad ut. Eller tankspridd som kikar sig mer omkring än ser på mig. Jag förklarar var toan är. Han tackar och raskar iväg tvickt.

Konstigt tänker jag och tittar sen ner på bebisen. Aha! Han har släppt taget om bröstet vilket betyder att jag under hela samtalet suttit med ena bröstet blottat.

Hahahaha! Den glutten bjuder jag på. Varsågod! Eller som jag sa till en annan som frågade om det va så en gjorde på landet (gå och amma samtidigt) att nej, det är så en gör när en bebis är hungrig.

Inte i dag

Jag är som mest orättvis och dum (jo, faktiskt) när jag är trött. Och i natt verkar det varit magproblem på minstingen i familjen. Det betyder mindre sömn än vanligt för föräldrarna.

Känner mig som en zombie idag. Eller jag vet ju inte hur en sån känner sig. Men jag är alldeles så där seg i huvudet som de föreställs. Och lika sur som... som.. nånting.

Hittills har jag hunnit vara orättvis fler gånger än en hands fingrar. Bådar ju gott för resten av dagen.

Mål för dagen: överlev

Hur kan det här INTE klassas som terror?

Jag blir så in i helvete trött på den här dubbelmoralen, eller idiotin som pågår just nu.

Ett fruktansvärt dåd har begåtts i Trotllhättan, en plats där barn SKA kunna var trygga blev en plats för hemskheter. Det finns inte ens ord för hur hemskt det där var. Gärningsmannen hade ett svenskklingande namn (namnet publicerades idag) men ingenstans i media kunde vi höra igår att han var svenkfödd. På samma sätt som vi alltid får höra om en gärningsman är född i ett annant land direkt när dådet är utfört. Va fan är det för skit?

Det verkar finnas rasistiska motiv.

Ingenstans har heller ordet terrorism använts. Varför? Hur kan denna handling samt nedbränningarna av de tilltänkta asylboenden den senaste tiden vara något annat än terrorism!? Folk snackar om att IS kommit in i flyktingströmmen och hur mycket ont de för med sig. "Vi måste tänka på våra barn" skriker massan som protesterar mot att hjälpa människor i nöd.

Till er frågar jag nu. VEM HAR BRÄNT ASYLBOENDEN? VEM HÖGG IHJÄL TVÅ PERSONER IGÅR? Det var ju inte någon från IS i alla fall. Den saken är jävligt klar. Det är era herderliga, aldrig brottsliga, alltid genom goda svenskar.

Låt mig förtydliga: DET FINNS RÖTÄGG RUNT OM I HELA VÄRLDEN. Graden på idioti återfinns inte i vad som står i födelsebeviset eller passet.

Och hur kan någon ens hylla de där morden? På nyheterna igår visades hyllningskommentarer (varför liksom?) till gärningsmannen och resultatet. Saknar ni helt hjärnkapacitet? Ni hyllar alltså att två personer har dött och flera har skadats? Vem är det egentligen som borde utvisas från Sverige?

Fy fan för er! Fy fan för att media ska vrida det här!

Som en ångvält

Första (tror jag, är för trött för att tänka ordentligt) vaknatten är härmed avklarad och överlevd. Hurra för mig!

Jag (eller vi) är väldigt förskonade från det hittills med lillskrutten, kommer nämligen ihåg att med det var fler sånna nätter med de andra två vid samma ålder. Men hujedamej som jag glömt bort hur det känns efter en sån natt. Efter en nattmed många uppvaknanden känner jag mig som bakfull. Ont i kroppen och huvudet och sånt där. Seg som få. Men efter en natt där jag till större delen varit vaken? Maj gaad! Det är som att bli påkörd av en ångvält som sen tar några varv till på en.

Alvedon, kaffe och nygräddade pannkakor får råda bort på en del av känslan. Sen är det ju fredag också och därmed fullt tillåtet att handla och äta gottigheter.

Det här med "duktig flicka"-syndromet, måste verkligen arbeta bort det!

Jag är förkyld. Med lätt feber (tror jag, för det är bara som att det känns jag har inga bevis eller så), tonvis med snor och allt annat som hör till. Jag har också dåligt samvete över det. Varför? Jo, jag har inte längre ro att ta det lugnt när jag är sjuk. Inte så ofta annars för den delen, det märkligaste är nog att det knappt märks här hemma att jag grejar och fejar hela tiden så det går ju att undra vad det är jag gör om dagarna egentligen. Hmm...

Om en månad är det dop. Innan dess ska jag ha bakat och fixat klart med andra detaljerna, som kläder och sånt. I två dagar (inte HELA dagar) har jag bakat bullar och har nog en sats (har gjort en sats om dagen) till kvar innan jag kan släppa den delen, och då är det dags att gå vidare till de andra bakverken.

Med andra ord har jag fixat inför dopet när jag skulle ha tagit igen mig. Jäkla duktig flicka-syndromet! Får dåligt samvete när jag sätter mig ner eller ber om hjälp. Till viss del kanske det handlar om att jag gillar att fixa med grejer, men det gäller nog kanske främst när jag är frisk. Just nu vill jag bara gå och lägga mig och sova. Tyvärr går det inte. För nu när dagens sats med bullar är klara är det dags att hämta hem ungarna från förskola och skola och sen är "lugnet" över för den här dagen.

Andas...

Vad är jobbigare?

Förkyld. Kanske lite feber. Lock för öronen. Täppt och rinnsnuva. Och huvudet känns som stoppat med bomull.

Vad är jobbigare än det?

Jo. Att känna allt det där och även ha en förkyld bebis.

Say what!!?

Efter mitt lilla I-landsproblem med att välja mellan att köpa en tyllkjol eller att göra en själv redde ut sig har jag gått i väntans tider. Som nu är över!

Först kom mönstret. Sen kom tyll och andra sygrejer.

Jag ska alltså sy en kjol. SY EN KJOL!! Tänk om min gamla sylärare kunde se mig nu. Det här är liksom inget som nån av oss kunde förvänta oss.

Mitt stickprojekt har fastnat lite. Men bara tills jag får chansen att under övervakning gå vidare till nästa fas. Hittills har det fungerat så att jag stickar en bit. Skickar beskrivningen till min syster, hon förklarar och jag kan sticka vidare. Den här gången fattar jag inte (tror att jag gjort fel nånstans och undrar därmed även om jag kan kalla det för "eget mönster"?) och vill därför att hon är hos mig när jag påbörjar nästa fas.

Desutom. Som grädden på köttbullarna. Har jag sett en så sjukt snygg klänning som jag vill göra. Jo. Göra.

Jag måste vara sjuk... (det är föresten den där bruna jag ska sy)

Tänk att vara sån där balsam själv

Vissa människor jag har omkring mig kan lätt gå under kategorin "balsam för själen". Att prata eller spendera tid med en av dem är att fylla på med energi och jag känner mig helt len inombords.

Inte för att vi alltid kommer överens. Eller alltid har samma tycke o smak. Onej!

Men nånting i vår relation (kan vara mitt favoritord just nu) gör att det aldrig känns påklistrat eller som en energitjuv. Kan inte sätta fingret på vad. Det bara finns där.

Och alltså, jag har vänner som inte har "det där" men som jag älskar att umgås med ändå. Det är liksom ingen avgörande grej för om vi är vänner eller inte.

Varje relation har ett syfte!

En annan dag kanske

I förrgår upptäckte jag vilken "fin" present mitt yngsta barn hade lämnat i sängen.

Jag har ännu inte hunnit byta alla sängkläder.

Varför?

Därför.

Asså jag har ju fixat det på annat sätt så sluta göra äckelminer. Men ja. Faktum kvarstår ju ändå.