![]() |
Bilden är lånad från en google-sökning. |
Men just det, jag hade ju lovat att lyssna noga på vad de säger under mötet. Där står hennes nya mentor (klassföreståndare som vi sa), studierektorn kanske (?) och skolans kurator. Jag avskyr kuratorn. Fy vad tråkigt att hon får samma som jag hade. Jag avskyr honom så mycket att jag knappt skulle tveka om jag fick chansen att kräkas på honom. Vilken tur att hon får en ny skolsjuksköterska ändå, hon som vi hade var inte riktigt klok. Rolig men inte klok.
- När det kommer till mobbing kan jag stolt säga att det inte förekommer på denna skola.
Vänta.. Vad sa han nu? Vad sa kuratorn. Ingen mobbing? Vem är han att säga att det inte förekommer någon mobbing på skolan? Har han adlrig satt sin fot i skolans korridorer? Nej, just det. Han favoriserar vissa elever och skiter i resten. Det kommer jag ihåg nu. Som när några tjejer blev antastade under min tid på skolan och det enda som hände var att killarna som gjorde det här blev bjudna på fika av kuratorn. Nej, precis. Det finns ingen mobbing eller sexuella kränkningar på skolan. Har aldrig funnits.
Runt omkring mig sitter föräldrar till andra ungdomar som ska börja sin första termin, några av dem har storasyskon i min ålder. Jag känner att några av dessa föräldrar tittar på mig när kuratorn uttalar sig om mobbing och kränkningar. Hur allvarligt de tar på saken, vilka åtgärdsprogram som finns och hur stolt han är att de aldrig behövt använda sig av dem. De tittar inte på mig för att de vet om allt som hände under deras barns tid på skolan, de tittar på mig för att jag börjar protestera utan att jag vet om det.
Harklade jag mig? Eller sa jag något? Onej, jag sa väl inte vad jag tänkte!? Kuratorn stannar hur som helst upp i sitt eget smicker och tittar på mig.
- Jag glömmer aldrig en gammal elev, du borde ju veta att jag har rätt. Att det inte förekommer sådant på skolan. Eller hur?
Säger han menade till mig.
Kanske sa jag det där som jag tänkte ändå...? För både han och jag vet, om han nu verkligen aldrig glömmer en elev, att under min första termin på skolan "hjälpte" han mig att rätta till en slips jag hade på mig. Hjäpte som i att dra handen flera gånger över brösten på mig. Tillräckligt mycket för att jag skulle tycka att det var otroligt obehagligt och stelna till men ändå tillräckligt lite för att jag skulle tveka inför att protestera. Det kanske bara var som jag inbillade mig?
Och han vet också att den gången när jag fick en hand mellan mina ben, av en klasskamrat, och då protesterade genom att dels skrika, putta och grabba tag om killens paket och klämma till, var en hårsmån ifrån en anmälan mot honom själv eftersom det var jag som fick skulden och inget gjordes mot killen. Men att vara stark i den åldern där flera vuxna står mot en är inte lätt.
![]() |
Bilden är lånad från en google-sökning. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar