Det känns dumt att ens påpeka att jag är stressad och framför allt frustrerad eftersom jag ser mitt halvdana projekt tvingas krympa ner till minimum om jag ens ska ha en chans att lämna in det. Och då är jag inte ens säker på att jag hinner få med alla bitar som krävs.
Som den pessimistiska realist jag just nu är ser jag att detta inte kommer att vara enda gången jobbet, vardagen och studierna går på kollisionskurs med varandra och jag undrar vad jag måste lägga min tid på.
- Kan hela familjen förstå varför jag drar mig undan och måste fokusera på annat än dem?
- Är det rätt av mig att stressa och kräva det här när jag inte mår så där jättebra?
- Är jag tillräckligt stark att säga (och genomföra) att jag måste vänta ett år innan detta kan bli verklighet? När det är något jag väntat på så här länge redan.
- Ger jag upp?
Jag är kluven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar