Skärpning!!

Det är spännande det här med att le och säga "hej" till folk en möter på arbetsplatsen. Eftersom jag är är på en ganska stor arbetsplats kan det vara ganska jobbigt att hälsa på alla. Jobbigt som i att jag inte hinner med att säga ordet innan nästa person dyker upp. Så det har blivit att pejla läget och se om personen jag möter är mottaglig eller inte för ett "hej", "god morgon" och så vidare.

Men jag hälsar alltid på de som går i min korridor, har ingen aning om vilka alla är men om de rör sig regelbundet i korridoren ser jag det som en självklarhet att hälsa. Oavsett om de är mottagliga eller inte. Kan bli lite udda situationer av det, ja... Öhh, hur som helst.

I takt med att min mage började växa så började allt fler (av en speciell kategori, gissa vilken) sluta hälsa på mig med ett leende. Ett torrt "hej" var allt jag lyckades klämma ur vissa.

Varför liksom?

Nu har det börjat vända igen efter en tids torra hälsningsfraser. Men alltså, alla kan inte gått ihop gemensamt och bara "nä, nu ska vi vara tjuriga och sluta hälsa - alla är med!". Själv gissar jag att det har berott på att de trodde att jag hälsade på dem av en anledning. Det vore inte första gången någon gör det misstaget med mig.

Blir en aningens trött på det där beteendet faktiskt. Jag säger inte att det absolut är den anledningen men baserat på hur personerna beter sig så - tjaa, vad ska jag annars dra för slutsats?

Känner att det är lite som att de tycker att jag har "friendzone"att dem. Och blivit sura över det.

Skärpning!

"LET IT DOE!"

Den här uppgiften i kursen som jag håller på med nu är verkligen, v e r k l i g e n, jättesvår. Mest för att jag aldrig sysslat med javascript förut. Vi ska skapa ett program där det går att gissa på en färg och sen slumpa fram tre färger på 15 kaninbilder och sedan få ett rätt/fel-svar. Låter ju inte helt svårt eller hur?

Nää, så tänkte jag också i början. Att det här, det fixar jag. Kanske inte lätt men jag trodde nog inte att jag skulle behöva ta alla de fyra veckorna vi fick på oss. Sista veckan påbörjas nu och jag har några deluppgifter kvar innan jag är klar. Eftersom jag hittills klarat av 1-2 deluppgifter i veckan så känns det aningen stressigt igen.

Roligt. Men stressigt.

Så pass att jag kommer på mig själv i olika situationer sitta och fundera över koden och olika lösningar. Typ mitt i natten, som i natt då jag vaknade av att jag drömde om uppgiften. Fortsatte tänka på lösningar och kunde inte somna om fören två timmar senare.

Behöver nog lyssna på min yngsta unge när han sjunger "LET IT DOE!" ("Let it go" från filmen Frost). I alla fall om nätterna. Lyssna på honom alltså, inte sjunga.

//gäsp

"Du behöver förstå att det vi gör nu är inte lagligt."

Kan vi sluta ge varandra dåligt samvete? Det vore så mycket enklare att slippa den biten i livet. Så mycket enklare!

Jag har ju redan berättat om att jag för några veckor sedan fick spendera en eftermiddag på förlossningen så det är inget nytt. Jag tycker fortfarande att det var rätt att åka in och tackar min påpushare för vara på mig om det också. Så det är inget sånt jag har dåligt samvete över.

Igår var jag hos barnmorskan för en rutinkontroll, så där att mäta magen och lyssna på hjärtljud. Allt såg bra ut, livlig bebis som stötte till doppler(?)-maskinen flera gånger när vi skulle lyssna på hjärtljuden. Lite lågt järnvärde - heller inget nytt. Varpå barnmorskan tittar i sina anteckningar och läser upp att jag just åkte in för några veckor sedan.

- Ja, jag ser ju här att du varit på förlossningen för att du misstänkte vattenavgång. Och det var det ju inte, naturligtvis...

Jag har bestämt mig, jag gillar inte min barnmorska. För det första, det var inte JAG som misstänkte det. Det var personen i andra änden av telefonen både på MVC och senare på förlossningen. JAG misstänkte ingenting. Såklart att tankarna hade dykt upp, jag hade ju googlat. Men jag tänkte lika mycket på flytningar som på att jag blivit urininkontinent som på vattenavgång. Så hen behövde verkligen INTE poängtera för mig att det är högst ovanligt med vattenavgång i den veckan och så vidare. JAG ringde för att jag inte visste vad det var. Hade jag vetat hade jag inte behövt att ringa.

Jag är en person som sällan, otroligt sällan, ringer till sjukvården för egen del. Jag kan ringa för att kolla upp saker med barnen och för att få tips och råd. Men inte om mig själv. Jag ringer INTE om minsta lilla grej som hen antydde med sitt "naturligtvis".

När sånt här händer och jag inte är förberedd blir jag så paff att jag inte reagerar med en gång, det kommer alltid mycket senare.

Så som svar fick hen väl nått "ja, jo, bla bla bla" från mig. Kändes väldigt maktutövande mot mig just då. Men jag fick ändå fram min begäran om att göra ett GBS-prov.

Trodde att hen skulle sätta i halsen. Och de följande tio minutrarna försökte hen förklara för mig vad GBS är och att hen aldrig varit med om att en kvinna haft det på den MVC-mottagningen. Vi kan väl säga att det inte gick hem hos mig, och att sakerna hen berättade för mig inte alls stämde överens med det som står på 1177 eller på de sidor som sjukvården själva hänvisar till. 

- Du behöver förstå att det vi gör nu är inte lagligt.

Tydligen får de inte begära sådana tester om det inte finns tydliga bevis för att kvinnan har en urinvägsinfektion. För det är bara då som kvinnan kan ha GBS enligt barnmorskan.

- Jag får väl hitta på nån anledning då?

Jag skiter faktiskt i hur hen gör. GBS är trots hens utlägg vanligare än vad en tror, det är också vanligt att bäraren inte har några symptom och det är inte heller det allra vanligaste att bebisen drabbas men det händer. Att endast kolla när kvinnan uppvisar tydliga tecken på urinvägsinfektion ger alltså väldigt missvisande siffror.

Och jag är ganska så säker på att vi inte bröt mot någon lag när jag fick röret med mig hem för att kissa i.

Not bad at all

Sol. Varmt, gott te. Jobba i pyjamas vid nästan lunchtidstimmen.

Distansarbete är toppen ibland!

Jubel och firarhelg!

I fredags fick jag reda på att jag blev godkänd på den där uppgiften som jag ojjade mig över häromveckan, då när jag och barnen hade varit sjuka och jag missat nästan två hela veckors pluggande. 

En del av mig trodde att jag skulle bli godkänd och en annan del trodde att det var omöjligt eftersom uppgiften jag lämnade in hade några fel och jag varit tvungen att göra den i sån rasande takt att jag var helt övertygad om att jag missat ta med ett av kraven. I ett kort mejl i fredags fick jag reda på att jag blev godkänd på uppgiften och jag höll på att börja gråta av lycka. Och lättnad.

Det var även inlämningsstopp i söndags för uppgiften efter den och jag lyckades lämna in med några dagars marginal. Känner mig riktigt nöjd över resultatet faktiskt. Så håll tummarna för mig att känslan är rätt och att jag blir godkänd på den också!

Påbörjade en till uppgift i helgen - javascript. Pust o stön vad den kommer bli kämpig! Jovisst, förra uppgiften var också ett helt nytt område för mig men det verkar som att det inte är ett av de stora områden så uppgiften var inte mer än två veckor lång. Den här med javascript är fyra veckor lång. Och den jag ojjade mig över förut var tre veckor, så ja... det här är ett större (eller mer komplicerat?) område tror jag. Desutom är det dags att börja med projektarbetet. Ännu mer pust o stön!!

Alltså, inte gnälligt "pust o stön". Jag gillar det. Lär mig massor som jag har nytta av redan nu i jobbet. Känner att jag skulle kunna erbjuda kompisar som vill skapa webbplatser, att jag kan hjälpa till (bara för att jag vill öva). Och sånt.

Men det är klart att det tar tid det här. Jag sitter i stort sett varje kväll med näsan i bok eller framför en skärm. De kvällar jag inte gör det har jag hunnit mycket på fika- och lunchraster på jobbet, bara för att jag ska kunna ta det lugnt en kväll. Så arbetsbelastning på en dag blir ju samma, fast andra tider.

Och visst skulle det gå att säga att jag pluggar bort min graviditet, men nä. Tiden jag sitter och pluggar hade jag spenderat på något annat sätt som hushållssysslor eller bara glo på tv. Om jag glor i en bok istället så är ju inte det särskilt mycket annorlunda. Det är väl den där veckan som jag pluggade järnet som det märktes att jag valde bort något viktigt. Både familjen och graviditeten. Och det är ju det jag jobbar för nu, att det INTE ska bli så igen.

Smart katt

Hund ligger i hundbädden och sover.

Katt ser det och smyger dit.

Katt lägger sig i hundbädd.

Katt börjar "massera" hund.

Hund blir sur, snäser ifrån och går därifrån.

Katt brer ut sig i hela hundbädden och börjar spinna.

Jag blir ALDRIG frisk

När folk får höra att jag är ett hjärtebarn, alltså föddes med ett hjärtfel, så är alltid frågorna efter det desamma. En av de frågorna är om jag är numera är frisk. Enkelt svar - Jag blir ALDRIG frisk från det här.

Jag kommer alltid att få gå på kontroller för att se att inget händer med min "lagning" och för att se hur hjärtat utvecklar sig. Det låter kanske lite konstigt när det ändå var 30 år sedan jag opererades. Men sanningen är att ingen vet hur framtiden ser ut för personer med liknande hjärtfel och liknande lagningar. Åldras hjärtat snabbare? Har jag större risk för andra hjärtbesvär? Och så vidare.

Det är min generationen av hjärtebarn som "sätter standarden" till stor del. Det är på oss som läkare och forskare ser hur effektiva, eller inte alls, behandlingarna vi gått igenom är.

All sån här forskning går framåt, och det har det gjort ända sen innan jag opererades. Det är inte så att de kör en metod, väntar 30 år och ser om de behöver justera något. Nej, utveckling sker hela tiden. Det jag menar är många av oss hade innan det började satsas på forskningen en helt annan förväntad livslängd än vad som kan sägas idag.

Många av oss lever, som en del kallar det, helt normala liv. Det betyder inte att vi är friska. Och vi är inte ensamma i det här, det finns många sjukdomar som har samma grej för sig.

Jag kommer aldrig att bli frisk, det är inte någon förkylning som jag kan vänta ut. Jag kommer alltid att behöva anpassa mig efter rekommendationerna som ges, vid graviditet, vid influensatider, vid resultat av undersökningar. Men eftersom jag är så pass "frisk" som jag är kan jag också diskutera med min läkare och gemensamt besluta vad som passar mig och min situation bäst. En del av oss har inte den möjligheten, och där är det enklare att förstå vår situation, när vi tvingas avstå från aktiviteter, kanske inte har orken att gå själva längre sträckor eller liknande. De problemen går liksom att ta på. Mitt, till exempel, gör inte det.

Nej, jag blir inte arg när någon frågar om jag är friskförklarad från mitt hjärtfel. Jag gillar faktiskt att sprida den lilla kunskap som jag har. Jag kan inte svara för alla, men jag kan svara för mig. Det som är speciellt nu är att det här bli extra tydligt när jag är gravid och frågan om när barnet är beräknat dyker upp. Jag är inte den sortens person att jag då väljer att mjuka upp stämningen genom att säga något flytande. Jag vet när jag kommer att bli igångsatt, jag vet var det kommer att ske och jag vet anledningen till detta - det är inget jag undanhåller. Naturligt blir det följdfrågor på sånt.

Så åter igen, jag är inte arg. Jag vill sprida förståelse. Och jag vet inget annat sätt än att vara så ärlig jag kan. Kan vi sluta se så chockade ut när en person faktiskt svara på frågan än ger nått "fint" svar?

Det var bättre förr!

Diskussionen dyker upp, som från tomma intet - Det var bättre förr! Då behövde minsann aldrig barnen aktiveras eller skämmas bort så där.

Om vi ska titta lite närmare på det här, var det verkligen bättre förr? Jovisst är det sant att barnen idag aktiveras på olika sätt av och med föräldrarna på ett annat sätt än min eller tidigare generationer gjorde. Det är simskolor, lekland, teatergrupper, andra träningsformer eller helt andra saker. Utbudet är större nu än "förr". Bättre? Kanske.

Vi kan i alla fall konstatera att de barn som vill, behöver och har möjlighet till det kan aktiveras på flera olika sätt nu än vad som tidigare kunde erbjudas. Det ställer hårdare "krav" på föräldrarna som eventuellt måste köra mer på barnen om aktiviteterna ligger långt borta. Barn som bor nära aktiviteter skjutsas också på av olika anledningar.

- Vi fick minsann ta oss fram själva om vi ville nånstans!

Absolut, visst var det så i många fall. Tänk då på att dagens familjer har det aningen bättre ställt ekonomiskt än t.ex våra föräldrar. När jag hör räntorna som de tvingades betala vid huslån blir jag förvånad att så många av mina klasskamrater ändå bodde i hus jämfört med lägenheter. Även barnomsorgen var det stor skillnad på. Bränsle till bilen är dyrare idag - ja, men om vi slår ihop allt så verkar det ändå som att barnfamiljerna idag har mer pengar än generationen innan. Vi har råd att skjutsa. Desutom får vi en lugn stund med barnen till och från aktiviteterna, där vi kan prata ostört. Vet inte om jag kan se något negativt med det, oavsett om det bara handlar om fem minuter. Och om barnet känner sig mer sedd av det här, vad är då skadan?

- De är så lata ungdomarna idag!

Lata, hur? För att föräldrarna skjutsar dem? När jag läser nyheterna och de i stort sett varje vecka rapporterar om hur barn far illa på olika sätt till och från skolan/aktiviteter/och så vidare, är det då konstigt att föräldrarna vill skydda sina barn? Jag tycker inte det. Det går inte att säga de som bor i ett mindre samhälle "går säkra", sånt där skit händer överallt! Och vem är det som oftast är boven i sånna här fall? Vuxna. Om det var så mycket bättre med uppfostran förr, borde de vuxna i så fall göra sånt där?

- De är ju aldrig ute, vill bara sitta framför datorn eller mobilen!

Våra sociala normer har förändrats, idag träffas allt fler via trådarna i backen (och i luften) än genom tidigare sociala sammanhang. Den sociala biten flyttas från ansikte mot ansikte till ansikte mot skärm allt mer. På gott och ont. Och det här har tidigare generationer varit med och bidragit till! Det är inget som barnen eller ungdomarna hittat på över en natt. Det har byggts upp. Av oss "gamlingar".

Skämmer vi bort barnen mer idag? Ja, kanske. Men jag är absolut inte övertygad om att det en dålig sak. Vi kan också välja att se det som att för varje generation lär vi oss något nytt om hur barn behöver bli behandlade. Det är inte länge sedan som föräldrar drogade (jo, det är säkert!) sina barn för att kunna arbeta. När barnen sen blev tillräckligt stora, vilket betydde att de inte var gamla alls när de började arbeta, fick de hjälpa till med arbetet. Visst känns det otänkbart idag?

Vi har lärt oss att barn behöver bli behandlade med respekt för att lära sig ge respekt. Att aga ett barn till visa respekt gav inget annat än ett sårat barn som lärde sig ljuga, smyga och andra otäcka saker. Och de känns (hoppas jag) också helt främmande. Men det var så de gjorde - förr.

Om jag ser att mitt barn har behov som kan tillfredsställas och samtidigt ge barnet möjlighet att utvecklas som person genom att erbjuda olika aktiviteter, varför skulle det vara något dåligt?

Nej, jag behöver nog få det här förklarat för mig en gång till om jag ska förstå vad det var som var bättre förr.

LOOK WHAT I HAVE CREATED!

Kommer du ihåg filmen "Cast Away" med Tom Hanks. En slags modern Robinson Crusoe-variant. Och när hans karaktär i filmen lyckas göra upp eld för första gången?

EXAKT SÅ känner jag varje gång jag lyckas med ett moment i kursen.

(Wilson finns också med på ett hörn och pushar på mig att fortsätta försöka, felsöka och läsa.  Och min blick till honom är också den lika dan. Muttrandes.)

Det finns ju smidigare sätt att få reda på sånt här än ett "förlossningsbesök"

Gårdagen blev inte riktigt som planerat, efter en föregående kväll och förmiddag som var lite speciell så att säga ville de att jag skulle åka in på en kontroll på förlossningen.

Bilden är lånad från en googlesökning och har
inget att göra med sjukhuset jag åkte till.

Jag tror aldrig att jag har fått hjälp så snabbt någon gång faktiskt, antingen kom jag precis mellan andra verkliga förlossningar eller så behövde det jag skulle kollas för kontrolleras snabbt. Ingen aning, och tänker inte ta reda på det heller.

Varför jag åkte in? Jo, kvällen innan, alltså i förrgår, hörde jag ett högt "plopp" och resten av kvällen behövde jag byta trosskydd ett antal gånger så att säga. Så misstänkt för tidig vattenavgång (tror att det kallas PROM men är inte säker) var det jag åkte in för att kolla.

Som tur är var det falsk alarm men vad det berodde på kunde de inte säga. Antingen tryckte bebisen mot urinblåsan så hårt att jag gick o kissade på mig hela kvällen och förmiddagen (fast jag kände ingen lukt) eller så var det riktigt kraftiga flytningar som tydligen gravida kan drabbas av (mycket öhh trevligt) eller så är det urinvägsinfektion (som jag måste lämna in prov för att kontrollera nu i efterhand, naturligtvis hann jag kissa innan de sa till mig att kissa i mugg. Naturligtvis.).

Och jag som hade andra planer för eftermiddagen...

Jo tack, en bra kväll..

En son sjunger "Let it go" från filmen Frost.

En son leker flygplan som Abbe i Madicken.

Katten ramlar i trappan i en försök att leka med hundarna.

Jag dricker påskmust och ska ge mig på nästa uppgift på kursen. (denna gång upplagt på tre veckor istället för allt arbete på en vecka)

Jag hinner, jag hinner faktiskt!

I början av veckan såg det så mörkt ut att jag var rädd att jag skulle bli tvungen att antingen söka om extratid för inlämningen i kursen eller medvetet få underkänt (lämna in ofullständig uppgift eller inte något alls). Nu ser jag faktiskt att jag blir klar!

Okej, det finns flera saker som jag kunde ha gjort betydligt bättre om jag haft den där tiden på mig. Alltså inte varit sjuk. Och min kod är nog lite "kladdig". Men! Jag går ju inte kursen för att jag kan det här utan för att lära mig.

Måste verkligen komma ihåg det också när stunderna med prestationsångesten dyker över mig. Så här är det, jag ser den färdiga produkten i huvudet och sen ser jag det som jag har skapat. Det överensstämmer inte alltid. Dels för att vi inte får använda sån teknik som krävs för att göra det jag vill. Dels för att jag inte kan. Jag har inte lärt mig alla moment som behövs för att göra det jag vill. I båda fallen fattar jag ju att jag måste släppa tankarna, men det är inte lätt. När det kommer till mina egna prestationer duger liksom inget halvdant.

Det är väl det där "duktig-flicka"-syndromet som lurpassar antar jag.

Framför datorn eller bakom böckerna, det har varit hela min vecka.

 Jag vet inte hur många timmar jag har lagt ner den här veckan på att fundera, läsa och programmera. Och felsöka.

Det är en sak som jag inte kommer att kunna fixa och som jag måste rapportera som fel, men det är en av extragrejerna som vi fick välja att göra så jag känner att jag kan släppa det. Visa att jag förstår även om jag inte förstår varför det blir fel hela tiden och hoppas på att det räcker för dem som ska betygsätta.

Snart smäller det, snart lämnas uppgiften in...

Vilka underverk de är!

Vilken underbar tanke - bara ett blöjbarn i sommar! Undrar om jag jinxar det här nu.. Här hemma håller det på att "pottränas" för fullt. Utan potta. För vem vill liksom sitta på en potta när det finns en toalett att använda precis som storebror gör? Hallå!?

Som du kanske förstår så är det min (än så länge) minsting som tränas. Helt på hans egna villkor såklart. För nån vecka sen bestämde han att han skulle ha "losor som du mamma" (underbyxor alltså). Sagt och gjort. Några dagar med extra tvätt både från olyckor här hemma och på förskolan senare så har han till och med börjat säga till när det är dags för toalettbesök. Det där med att fråga efter han ätit, vaknat, lekt, busat en stund, druckit vatten och så vidare börjar alltså gå mot sitt slut.

Och häromdagen kastade han blöjan på kvällen också. "DEN ÄR ÄCKLIG!" Vi "kissar av honom" när vi går och lägger oss och han klarar hela natten. Alltså, jag är så grymt imponerad av barns beslutsamhet!

Om du har barn så vet du säkert hur mycket kiss det kan komma under en och samma natt. Och då från att ha fyllt en blöja med kiss per natt till att, förutom nattkissandet, klara sig torr till morgonen därpå - bara genom att bestämma sig. WOW! Helt otroligt. Tänk om jag också kunde vara så beslutsam...

Jaja, okej - jag kan vara det. Men nu menade jag i nyttiga saker inte sånt där annat.

Med risk för att jinxa det här som sagt så har jag börjat känna att jag bara kommer att ha ett blöjbarn i sommar, det vore så underbart! Och det blöjbarnet är ju så litet att de 500 blöjorna per dag knappt kommer att märkas. Eller hur!

Jasså, nu passar det att vara trött!?

Att hjärnan gick på högvarv inatt är lätt att säga efter två timmar mitt i natten i vaket tillstånd.

Funderandes på hur jag ska lyckas med en dropdown-meny.
En lokal meny som fungerar ihop med content i alla webbläsare utan att hamna över footer.
Hur bakgrundsfärgen i content kan följa hela innehållet.
Och - undrandes över vad som hänt med mina p-taggar.

Bland annat.

Massor av pepp och mod det behöver jag nu

I två veckor har vi varit sjuka i familjen, två veckor där jag har fått lägga studierna åt sidan för att få vardagen att gå ihop. Vilket betyder att jag nu på sista veckan inför inlämningen måste hinna med tre veckors material - som att utföra laborationer, läsa ikapp i böckerna och faktiskt utföra uppgiften vi fått.

Det känns dumt att ens påpeka att jag är stressad och framför allt frustrerad eftersom jag ser mitt halvdana projekt tvingas krympa ner till minimum om jag ens ska ha en chans att lämna in det. Och då är jag inte ens säker på att jag hinner få med alla bitar som krävs.

Som den pessimistiska realist jag just nu är ser jag att detta inte kommer att vara enda gången jobbet, vardagen och studierna går på kollisionskurs med varandra och jag undrar vad jag måste lägga min tid på.

• Kan hela familjen förstå varför jag drar mig undan och måste fokusera på annat än dem?
• Är det rätt av mig att stressa och kräva det här när jag inte mår så där jättebra?
• Är jag tillräckligt stark att säga (och genomföra) att jag måste vänta ett år innan detta kan bli verklighet? När det är något jag väntat på så här länge redan. 
• Ger jag upp?

Vad gör jag? Ska jag lyssna på kroppen som går i försvarsställning om kvällarna när jag behöver sitta och läsa eller framför datorn och plugga. Ska jag pusha mig hårdare för att det här endast är ett farthinder jag måste ta mig över och det bara har varit otur att vi blev sjuka mitt i uppförsbacken?

Jag är kluven.

Ett busfrö till? Jajamen!

Jo alltså, för att inte dra ut på det mer än nödvändigt så ja - vi väntar ett busfrö till. Och för att inte behöva svara på samma frågor om och om igen, valde jag att göra en liten "FAQ".

1. Till sommaren, runt midsommar.
2. Nej, jag har inte mått särskilt bra men får jag bara gnälla lite och bada när det är som värst så går det bra ändå. 
3. Bara en bebis (tack o lov). 
4. Nej, vi vet inte vad det blir och tänker inte ta reda på det heller. Vi gillar överraskningsmomentet när den kladdiga bebisklumpen plaskar till  magen efter förlossningen.
5. Om jag känner dig väl så får du röra annars är min mage lika mycket i min privata sfär som innan det fanns en bebis i.

Förra graviditeten tog vi ett gemensamt beslut om att inte lägga ut något på sociala medier, den här gången är det inte samma visa. Kanske beror det på att vi båda känner att vi vill skylta med det eftersom det är sista gången? Kanske beror det på att vi båda har tillgång till sociala medier som vi inte hade förut. Kanske beror det på något helt annat. Och det ska vi väl låta bli att spekulera i va? Bra.

Eftersom jag har fullt upp med jobbet och med pluggandet och med barnen är det inte säkert att jag hinner allt jag vill, men du som vill kommer i alla fall att kunna följa med en aning i alla kurvorna här på bloggen. Lite när jag hinner och orkar.

Som sagt så har jag inte mått så bra. Känns lite väl privat att ta upp alla möjliga detaljer men vi kan säga så här, alla dumma grejer som har  haft nu på sistone är "heeelt normalt" enligt barnmorskan. Lite få en väl stå ut med, eller? Jag räknar hur som helt inte med att må särskilt bra under resten av graviditeten även om jag vissa dagar mår så pass bra att jag till och med glömmer bort magen.

Det har gått sådär med att kombinera illamående och annat "skoj" med pluggandet, och jag är glad att jag började aningen innan och fick ett litet försprång. Det har till exempel gjort att min usla förra vecka inte känns helt åt skogen. Jag får ta det en dag eller en uppgift i taget och göra mitt bästa. Mer kan jag ju inte göra. Går det så blir jag skitglad och går det inte så kommer jag att söka om kursen, för det här är sånt jag vill lära mig!

Jo, en sak till. Eftersom det skrivs så lite om gravida med hjärtfel tänkte jag försöka fokusera lite mer på det. Jag har själv saknat det och hoppas att det kanske kan bidra till att någon känner sig aningen tryggare i att kräva rätt vård.

Det var nog allt - hej svejs!

Tänk positivt!

Det slår över mig, speciellt på morgonkvisten, att jag tagit på mig för mycket i och med pluggandet. Kvällstrött som jag är blir det lite annorlunda för att jag håller mig uppe om kvällarna för att plugga. Okej, det är bara några dagar ännu. Men det är så här min plan ser ut just nu.

Att plugga efter att barnen har lagt sig. Med vissa undantag då. Som att jag igår läste ur kurslitteraturen medan ungarna kollade på Bolibompa. Kunde hämta ut alla utom en bok igår.

Ni som har eller håller på och studera samtidigt som ni har småbarn - hur löser ni det? Redan nu efter några dagar märker jag ju hur illa det går åt hushållet, men jag kan inte riktigt göra båda. Åtminstone inte ännu. Kommer det senare, när en har det bättre i ryggmärgen?

Vad hände egentligen? Jag menar, hur tänkte jag??

Från och med imorgon är jag studerande igen. Och heltidsarbetare. Och tvåbarnsmamma. GULP!!

Hur hade jag tänkt här? Att det kommer att ordna sig är jag övertygad om. Frågan är bara hur. Och eftersom jag vill det här sååå mycket är jag lite rädd att jag tagit mig vatten över huvudet.

Vad jag ska plugga? Webbdesign. På distans. Och jag har redan kunnat lyssna på några föreläsningar. Än så länge (hehe... det handlade ju bara om introduktionen) är det sånt jag haft ett hum om men inte så mycket kunskap. Det går lite att säga att jag nu fattar diskussionen jag hade på jobbet i höstas med en kollega. Och varför hen blev lite frustrerad på mig i sina försök att förklara. Jag hade blandat ihop "klient" med något helt annat. Fråga mig inte hur för just nu fattar jag inte hur jag ens kunde tänka i de banorna. 

Önska mig ett stort lycka till! Och kom gärna förbi med matlådor och annat nyttigt så jag slipper lägga tiden på sånt tråkigt... Hahaha!

Den perfekta föräldern

När jag tänker på "den perfekta föräldern" ser jag inte en förälder som aldrig gör något fel, aldrig skriker åt sina barn, alltid är pedagogisk.

Nä, jag ser en förälder som gör misstag men som ger sig chansen att lära sig av det.

"Okej, det fungerar inte att skrika och hojta på morgonen när klockan rusar iväg - vi kanske ska prova klädrejset/gå upp tidigare/barnen får ta själva vara med och bestämma kläder på kvällen innan/..."

Och ska jag vara helt ärlig så tänker jag nog inte att den föräldern är perfekt heller. För jag tror inte att någon av oss blir perfekta. Det är som att säga att vi är klara med vårt mål och det finns ingen anledning till att fortsätta utvecklas efter det. Det går jag bara inte med på! Att utvecklas är livsviktigt!

Om jag är den där som analyserar händelserna och ser vad jag kan göra bättre? Jo, ibland. Ganska ofta. Men alltid? Onej, det orkar jag inte. Jag är mänsklig och har mina begränsningar jag också. Och jag gör verkligen inte alltid det jag kommit fram till fungerar bättre heller.

Rakt in i hjärtat - så många tankar på så liten tid

Missade du "Rakt in i hjärtat" igår? Ingen fara, första avsnittet är tillgängligt på SVT play ett tag framöver.

• http://www.svtplay.se/video/2584715/rakt-in-i-hjartat/avsnitt-1

Mer passande namn på serien går inte att hitta, den gick verkligen rakt in i hjärtat och upp i huvudet för att sätta igång en massa olika tankar.

Om det är rent egoistiska tankar eller nån slags bearbetning eller nått annat vet jag inte, och på ett sätt bryr jag mig inte vad det är för slags tankar, men det som nästan knockade mig var de tankar om att jag har utsatt mina föräldrar för detta.

Det finns ingen skuld. Ingen sorg. Det är mer som ett konstaterande.

Jag föddes med hjärtfel - jag behövde genomgå en operation - min familj fick gå igenom sjukdomstiden med mig på gott och ont. Jag överlevde och jag lever normalt idag. Det är inte alla som gör det och jag hade en otrolig tur som fick träffa en skicklig kirurg och för det första att jag har en pappa som såg direkt att jag inte mådde bra som spädbarn.

Det finns vänner i min närhet som gått igenom liknande saker som jag och min familj, eller rättare sagt mina föräldrar och min storasyster. För jag kommer inte ihåg något. Bland mina vänner finns de som har ett lyckligt "slut" på tiden och de som har ett mindre lyckligt. Många tankar gick även till dessa familjer. Hur känner dem inför det här? Är jag provocerande när jag pratar om min tid, jag ser ju att det inte är lätt för familjerna som går igenom detta!

Men starkast igår var ändå känslan över styrkan. Och då menar jag inte det här som i serien nämndes som "typiskt skandinaviskt" att vi håller uppe en fasad av nått slags neutralt läge. Utan att dessa familjer går igenom något svårt, många lever i den här vardagen i många år (hela liv ibland), hanterar upp- och nedgångar på sina egna sätt och ändå.. Glädjen. Den rena livsglädjen som strålar. Det där som vi andra tar för givet i vardagstristessen, det fångar familjerna upp och använder varje tillfälle till fullo.

De har en erfarenhet jar inte önskar någon genomgå, men de har också en erfarenhet jag önskar att alla kunde få ta del av. Och det är glädjen.

Detta är Hildur, ett av barnen som är med i serien.
Bilden är lånad från svt.se

(När du kikar på serien, var beredd med näsdukar för det lär behövas)

Fina flickor fiser inte

Jag vill gärna tro att jag är uppvuxen med att vara ganska fri att tänka och formas som jag själv vill, såklart är det inte så utan jag är som alla andra påverkade av både miljö och föräldrar. En del saker är till det bättre, andra inte fullt så bra. Grejen som jag tänker på just nu är det här med vad flickor förväntas vara.

Tysta
Lugna
Vårdande
Lukta gott i alla lägen
Kärleksfull

Och en mängd andra saker.

Det här med att lukta gott... "Fina flickor fiser inte" har jag fått höra så många gånger att jag inte ens kan räkna efter. Flickor bajsar inte. På sin höjd kissar vi. Men bara om vi gör det diskret - inget skvalande i toastolen här inte!

Människor fiser för att släppa ut gas. Gasen bildas i samband med att tarmarna tar hand om maten vi äter och kroppen omvandlar maten till energi eller restprodukter. Bland annat gas. Och kiss. Och bajs.

Men fina flickor fiser inte!

Vad händer med kroppen om vi inte fiser? Var tar gasen vägen? En del forskare hävdar att ökningen av vissa sjukdomar, till exempel olika cancersorter, beror på att människor idag har ett mer stillasittande arbete som gör att vi inte "släpper väder" på samma naturliga sätt längre och därmed håller den faktiskt giftiga gasen inne i kroppen. Nu talar vi inte om att vi ska sitta och trycka fram fisar i tid och otid, utan tydligen menar forskarna att människor går och småläcker fisar lite då och då och det är där problemet ligger.

Om det stämmer? Jag har ingen aning. Däremot vet jag hur ont i magen jag kan få om jag håller inne fisar för länge. Men vi flickor fiser ju inte...

Jag har en liten dröm, en väldigt udda dröm och säkert barnslig i vissa personers ögon, men jag bryr mig inte. En av mina drömmar är att få chansen (och våga ta den) att efter ett toabesök kliva ut därifrån och vifta med händerna och säga "DO NOT GO IN THERE!" till de som väntar utanför. Dels för att det vore så roligt att se deras min, men också för att göra mig kvitt det här gremen med att "flickor inte får bajsa".

Vad är det för SKITsnack liksom? Alla bajsar.

Jag fiser.
Jag rapar.
Jag kissar.
Jag bajsar.

Och inget av det luktar som en blomstrande sommaräng varenda gång heller för den delen.

Hur ska jag tolka det? Är jag ingen fin flicka, ingen kvinna alls? Är jag något konstigt undantag? Nej, jag har, precis som alla andra, behov. Helt vanliga behov. Och kan vi komma överens om att sluta fylla barnen med sånna där andra konstiga tankar? Okej?

Bra.

Andra kvällen utan napp är inledd

"Jag vill göra som du!" Ropar yngsta sonen förtvivlat.

"Okej" tänker mamman och går o lägger sig.

Alla ni som har musfällor i er bil räcker upp en hand!

//VIFTAR MED BÅDA HÄNDERNA//

Bildkälla

Vattkoppor och höstblåsor

Hujedamej, det går både vattkoppor och höstblåsor på ungarnas förskola. Tyckte det var lagom skoj med vattkoppor, men kände liksom att min stora går trygg då eftersom han har haft det. Idag fick jag infon om att det inte var så många barn på förskolan som hade haft vattkoppor, utan det va höstblåsor istället. UUUUIII!!!

Det ska en också bara kunna ha en gång, fast min stora har haft det två gånger. Ovanligt enligt läkaren vi träffade vid andra tillfället, men inte alls omöjligt. Det gäller bara att stöta på olika"varianter" av det.

Nu håller jag tummarna för att vi inte stöter på en tredje variant! Stackaren tappade ju alla sina naglar efter förra omgången!

Och ja just det, min lilla är febrig och har prickar som kan vara värmeutslag av febern eller början på nått av de där otäcka saker.

Bra start på veckan...

Idag för tre år sedan..

... satte sig min man och jag i bilen och åkte till Linköping. Åt en god lunch, så god att jag än i dag kan dag drömma om den en aning, tillsammans med min svåger och svägerska. Efter det åkte vi till förlossningsavdelningen där vi fick reda på att jag, utan att ha märkt av det särskilt mycket (inte alls faktiskt, jag är nog ganska trög i det där ämnet), hade en påbörjad förlossning.

För att skynda på det hela, vi var ju ändå där för att se om det gick att sätta igång förlossningen, fick jag en ballong. Jag kommer aldrig att glömma min mans min när han fick se storleken på ballongen.

Imorgon bitti, mitt söta lilla trollbarn har du funnits i våra liv i tre år. Det känns som en evighet och jag älskar det!

Nej, du måste inte hålla med

Du måste verkligen inte hålla med åsikter som du inte känner för, oavsett vem som yttrar dem. Okej, okej - det kan göra livet mycket enklare genom att hålla med. För stunden. Men så länge som du går emot dig själv kommer det att kännas mer i det längre perspektivet.

Med det sagt så behöver du inte säga emot precis allt som du inte håller med. Ibland kan den bästa "protesten" vara en tyst sådan. Allt beror på ämnet och situationen. Och vilka människor som du står inför.

Du kommer att känna ända in i märgen när du säger ifrån. Känslan kommer att vara skrämmande för dig som inte vågat säga ifrån tidigare men samtidigt befriande.

Det kan bli jobbigt just där och då. Eller, det kommer troligtvis bli jobbigt just då eftersom det inte hör till normen att vi står för våra åsikter. Vi ska vara väldigt lagom.

I grupper där det finns en självskriven ledare kan det vara extra svårt att visa om du tycker annorlunda. Helt medveten om det. Men ta små steg i taget om det känns bättre?

Att vara medveten om att du faktiskt tycker annorlunda är bara första steget. Det är bara när du är medveten om det som du kan förändra. Nästa steg, oavsett om det är stort eller smått, är att visa det utåt.

Som att inte acceptera vissa kränkande ord. Eller att säga att du faktiskt aldrig har gillat pepparkakor. Eller vad det än må vara.

Det är nu den verkligt jobbiga resan börjar. När du märker vilka vänner som har samma värderingar eller tankar som du själv har, eller vilka vänner som du kan hålla bra kontakt med även om ni inte tycker lika. Vilka det är som accepterar dig för den du är och inte den du framställt dig för att vara under en längre tid. Det är en jobbig tid. Men det är också helt klart värt det.

//tankar till mig själv//

Bildkälla: http://www.dumblittleman.com

Fegheten och ilskan slår till direkt

På den lokala simhallen finns flertalet basturum, en är gemensamt för alla. Den brukar också vara varmare än den som finns inne i duschutrymmet på damsidan. Kanske för att den är betydligt mindre? Hur som helst. Till det som fick mig att fega ur och blir asförbannad på samma gång.

Om det sitter människor i bastun när du kommer in, och du bestämmer dig för att fylla på hinken med vatten som hälls på bastuaggregatet - har du någonsin tänkt på att fråga de som sitter där INNAN du ens kom in OM de vill ha det varmare? VARFÖR tar du för givet att vi alla hoppar av glädje att någon i gänget kommit på den brilijanta idéen att hälla på (inte bara en eller två skopor utan FYRA!) vatten?

Är det så svårt att öppna trutet och fråga? Tydligen. Och tydligen är det även svårt för oss som satt där inne och sen fick gå ut på grund av den intensiva hettan, att öppna truten och säga stopp. 

Till dig som vet med sig att du gör så här - SLUTA!

Blir alltid lika paff över folk som tar sig friheten att bestämma över andra på det där sättet, jag har inte kommit på något bra sätt för mig att kunna reagera direkt. Hojta till - javisst. Men jag ska ju kunna få ut något ljud ur den gapande munnen också. Det slutar nästan alltid med att jag blir sur och stör mig på händelsen ett tag efteråt istället.

Note to self

(Och alla andra också)

Årstiderna för att fisa obemärkt utomhus är snart förbi! Passopp! För de syns lika tydligt som andetag när kylan kryper på!

Har undrat när kritiken ska börja komma här också

Har liksom varit väldigt förskonad från det, fast jag väljer att tänka att det är för att jag har så vettiga personer som läser mina inlägg.

Jag skrev ett inlägg i somras när jag var trött på vuxna människor som talar om för mina och andra barn vad som är rätt och fel för pojkar och flickor. Och nu menar jag inte sånna saker som att kasta sten på katter eller spotta kompisen i ansiktet utan om det här med vilka färger som är "tillåtna" och så vidare.

Nu kom första kritiska kommentaren. Och inte så värst kreativ eller talande om jag får säga så. Och det får jag ju, det här är min blogg med mina åsikter och de som inte håller med kan antingen sluta läsa, argumentera emot (jag diskuterar gärna) eller strunta i allt sånt. Eller som Anonym gjorde, säga att det är jag som behöver en käftsmäll.

Okej, personen tog åt sig. Kände sig träffad. Bra! Hoppas att det tog så hårt att hen tänker till nästa gång kommentarerna om andra barns kläder börjar flyga ur munnen. Att det svider lite extra efteråt. 

Jag tror nämligen inte att det går att förändra sitt sätt om en först inte blir medveten om problemet och sen skaffar sig viljan att förändra.

Du fina anonyma person, jag hoppas att du uppskattar privilegierna som du har i livet och tar tillvara på dem. Utan oss normbrytare hade du nämligen inte haft dem. Så varsågod.

Kan du virka? Vill du virka för en god gärning?

Bosse, Foffy, Mjölk och Björn

För ganska länge sen fick jag berättat för mig om Hjärtekatter, virkade katter som skänks till hjärtsjuka barn på de olika mottagningarna/avdelningarna runt om i landet där barnen behandlas. Det tog ett tag innan jag vågade mig på att virka själv, jag försökte sätta andra i arbete ganska länge innan jag satte mig själv där.

Men nu! Nu har jag virkat fyra katter.Med alla upprepningar när jag tappat räkningen skulle vi lätt kunna räkna med ett antal till. He he he. Men fyra är helt klara och om de inte redan är skickade så skickas de snart iväg till barnen.

Det är inte alls en svår virkning, att sätta ihop delarna däremot är lite kämpigt men det går. Och om du är det minsta lilla haj på att virka tycker jag att du ska prova att göra minst en Hjärtekatt.

• Här är mönstret på katten
• Här kan du läsa om hur allt startade (ha näsdukar redo)

Säg hej till Mojje!

Vi har blivit med katt igen!

Igår eftermiddag hämtade vi en lite äldre kattunge som heter Mojje. Barnen var överlyckliga! Katten.. Nja sådär.

Mötet mellan hundarna och katten gick bättre än väntat, hundarna var såklart väldigt nyfikna och ville mer än gärna vara närgångna. Det ville inte Mojje som fräste och burrade upp sig. Till sist fick Orux in en lite nosdutt på katten och Mojje fräste ifrån ordentligt till Skymma. Så på sena kvällen kunde allihopa ligga i/på/under/brevid soffan utan några sura ögonkast på varandra.

Idag är jag hemma för att jag är sjuk, ett litet bra sammanträffande. Och det är faktiskt inte mer än så, det lovar jag.

Hur som helst så har jag nu en liten katt som går efter mig hela tiden och pratar och undersöker huset. Hade nästan glömt hur mysigt det är med en så social katt. Eller nä, det hade jag inte. Men jag har saknat det otroligt mycket. Och det är väldigt skönt att vi har en katt igen.

Ingen katt kan ersätta vår knasiga Spindelmannen och det är heller inte meningen. Jag märker redan nu att Mojje är busigare än vad Spindelmannen var, så det är lite med spänning jag ser fram emot att få reda på vilka hyss som kommer i framtiden.

Mojje, innan vi hämtade honom. 

Det här med att vara hjärtsjuk och gå igenom förlossningar

Jag har alldeles nyligen gått med i två ny grupper på Facebook, en för oss som har hjärtrytmsrubbningear av olika slag och en för oss som är GUCH-patienter. Och det är så himla viktiga diskussioner där, i båda forumen. Det som slår mig allra hårdast är hur många av oss som inte vet så mycket, mig inräknat. Innan vi kom till en GUCH.mottagning kanske vården var nästintill noll. Vilket är mer än hemskt eftersom våra resultat efter våra behandlingar, operationstekniker och annat hjälper läkarvården med kunskap som de kan använda till de barn som föds idag, Jag är väldigt stolt över att få vara med och hjälpa till.

Något annat som är väldigt centralt för mig är barn, jag har ju små barn själv och efter mina båda graviditeter samt förlossningar har jag upplevt förändringar. Påverknignar. Biverkningar. Har inget bra ord för det. Och en av anledningarna till att det blivit så här känner jag är på grund av okunskap. Både från mig själv och från det läkarteamtet som var med mig första gången.

Det här inlägget är alltså för andra i liknande sitution som mig.

Kortare sjukdomshistoria

Jag är född med Fallots Tetrad, jag har inga begränsningar fysiskt som påverkar mig i min vardag till följd av hjärtfelet. Jag opererades när jag var några månader gammal och har sedan dess gått på kontroller med EKG, arbetsprov, blodprov och ultraljudsundersökningar. Jag medicinerades inte innan graviditeterna (förutom direkt efter operationen).

Inför en graviditet

Jag har inför gravideterna behövt genomgå en extra kontroll hos min hjärtläkare för att se om det fanns några hinder för en "vanlig" graviditet. (Jag är än i dag osäker på vad läkaren menade med "vanlig", detta sas endast ingör första graviditeten.) Vid första graviditeten fanns min läkare på sjukhuset närmast mig, läkaren skickade sedan alla prover och filmer till Linköping (jag visste vid denna tid inget om GUCH) och när svaren kom därifrån meddelades jag dem via post. Vid andra graviditeten var proceduren densamma förutom att jag då endast gick på GUCH.mottagningen i Linköping och träffade en läkare som hade mer kunskap om mitt hjärtfel. Resultaten från undersökningen blev samma som tidigare, men att ha direktkontakt med en läkare som kan, det är stor skillnad.

Extra kontroller under graviditeten och inför förlossning

Eftersom det finns en ökad risk, inte så väldigt mycket större men det finns där, för att jag ska bära ett hjärtsjukt barn har jag fått gå på extrakontroller under gravideterna. Extra vanliga besök hos MHV och minst ett (som varje gång blivit två) extra ultraljud sent i graviditeten för att de lättare ska kunna se eventuella missbildningar i hjärtat.

Jag har även, ungefär halvvägs igenom graviditeterna gjort EKG och ultraljudsundersökning för att se vilka åtgärder som behöver täckas upp under förlossningen. Och här skiljer sig de två gravidieterna ordentligt åt. Jag har mina teorier om varför det blev som det blev, men det är inget som jag tänker ta upp här.

Förlossning

Jag har fått klartecken båda gångerna på att föda naturligt. Vilket varit väldigt skönt eftersom jag inte är helt bekväm med att sövas och tanken på att vara vaken när de i så fall skulle skära i mig skrämmer mig mer än en naturlig förlossning.

Med mitt hjärtfel finns en tendens till att barnet föds lite tidigare, eftersom mammans kropp inte längre orkar bära det. Mina båda barn är födda på 38+0. Alltså två veckor innan BF (beräknad födelse)

Första förlossningen

Eftersom jag hade min läkare på mitt "hemmasjukhus" första gången fick jag aldrig någon information om restriktioner eller liknande direkt från en läkare, proverna skickades, som jag nämnde tidigre, till Linköping och jag fick svar via post. Det stod nått liknande: "Förlossning kan ske naturligt. OK." undertecknat av min läkare på närmaste sjukhuset. Det var inte mer än så. Och det var den information jag lämnade vidare till MHV och till personalen på förlossnignen, även detta på mitt "hemmasjukhus", när det var dags. Förutom att de skulle veta om mina vanliga begränsningar och sånt.

Förlossningen startade spontant  två veckor innan BF och första delen av förlossningen fungerade felfritt. Som förstagångsföderska får en räkna med att det kan ta lite längre tid. Det behöver inte göra det, men det kan ta tid.

När jag började närma mig ordentliga värkar sattes värkstimulerande dropp in. Droppet höjdes succesivt ju längre tid värkarbetet tog. När jag efter ungefär en timmes krystvärkar (den del av värkarbetet när barnet verkligen ska ut, det är inte längre kroppen/barnet som förbereder sig) sa att jag inte orkade längre kallades en läkare in i rummet. Jag kommer inte ihåg mycket av denna del, men jag minns att jag orkade inte hålla uppe ögonen, att det kändes som att hjärtat ville rusa utanför kroppen och att när jag försökte ta tag om mitt ben kunde jag inte ens lyfta armen från min sida. Min ork var slut.

Läkarens order var att öka droppet igen. Och igen. Samt att jag inte skulle få någon lustgas (som var min enda smärtlindring) för att göra värkarbetet mer effektivt.

Med egen kraft kunde jag efter mer än en timmes krystvärkar föda fram barnet.

Läkaren går innan barnet föds.

Barnet är några lägre på APGAR-skalan men efter lite tumult är allt okej.

Andra förlossningen

Min nya läkare på GUCH-mottagningen berättar efter sista kontrollen att hen vill att jag föder i Linköping. Läkaren anser att jag ska anmäla händelsen från första förslossnigen.

Förlossningen planeras in till 37+6. Och jag blir ingångsatt på utsatt datum. Får då reda på att en begynnande förlossning redan var på gång. Förvärkarna som jag hade tagit dem för var i själva verket riktiga värkar.

Jag blir kontrollerad regelbundet under ingångsättningen och när förlossnigen kommer startar. Det är täta kontroller.

Innan igångsättningen har jag fått veta att ingen fas under förlossnignen får ta lång tid, jag får inte genomgå en utdragen förlossning. Hjärtat bör inte utsättas för den pressen. Exakt hur lång tid de olika faserna tog kan jag inte säga, den enda jag har koll på är den vid krystvärkarna.

Eftersom det var andra förlossningen beräknades faserna gå snabbare, lite som att kroppen vet vad som är på gång och är redo för det på ett annat sätt.

Jag får antibiotika en viss tid innan beräknad förlossning via nål i handen. Blir informerad att om förlossnignen drar ut på tiden kommer jag att få ytterligare en dos av antibiotikan. 

När jag är ungefär en kvart in i krystvärkarna tillkallas specialistläkaren. Tar krystvärkarna längre tid än 15 minuter ska barnet födas med hjälpmedel, t.ex sugklocka. Det var den informationen jag hade fått innan. 

Barnet föds strax innan 15 minuter, nästan precis när läkaren öppnar dörren.

Barnet har bra värden på APGAR-skalan.

Efter förlossningarna

Efter första förlossningen behövde jag köras i rullstol till rummet på BB eftersom jag inte orkade gå de få meter som skiljde dem åt. Mitt rum låg mitt emot matsalen men även den promenaden, tvärs över korridoren, var för lång för mig och jag behövde vila länge efter varje måltid. Min man fick hämta mat åt mig medan jag stödd på barnvagnen av plast tog mig till ett bord.

Det tog flera månader innan jag orkade gå ens kortare sträckor utan att behöva vila under tiden och efteråt.

Efter andra förlossnigen går jag själv den längre sträckan mellan förlossningssalen till specialist-BB på nån våning högre upp. Personal går efter med rullstol ifall att jag inte orkar men jag behöver den inte. Jag går även sträckan till matsalen fram och tillbaka utan problem.

Väl hemma går jag promenader utan större problem.

Sex-åtta månader efter förlossningarna har jag gjort arbetsprov, EKG och ultraljud hos GUCH-mottagningen för att se om hjärtat påverkades. Ingen påverkan har synts vid kontrollerna. 

Biverkningar, påverkningar, bekymmer efteråt

Efter första förlossningen och en tid senare upplever jag att att hjärtat ibland slår väldigt sakta, i otakt eller ibland skenar iväg. Det är endast kortare sekvenser på sekunder detta sker. Inget sambamd med anstängning eller stress. Det kommer spontant. Och oregelbundet.

Plötslig huvudvärk, behov av att hosta till, yrsel och oro kommer i samband med hjärtrytmsrubbningarna.

Efter andra graviditeten/förlossningen kommer sekvenserna oftare och jag får efter att ha gått med långtids-EKG börja med betablockare. Den lägsta möjliga dosen. Det som syntes på långtids-EKGt är endast extraslag. Inga känbara sekvenser med rubbningar sker under inspelningarna.

Har nu ett uppehåll med betablockare efter samråd med GUCH-mottagningen för att se om jag kan sluta med dem helt eller inte. Eftersom mina besvär inte var stora, mest obehagliga ansåg vi båda två att det bästa vore att inte behöva medicineringen alls.

Jag hoppas att de som är i liknande situation kanske ramlar in på inlägget och ser att vi måste ställa krav och vara besvärliga. Informationen som vi behöver i många situationer är knapphänding, den största delen har vi hämtat själva från olika forum och på nätet. Räknas du som GUCH-patient kräv rätt vård! Det är inte lätt, det är jag också medveten om, men det är så värt det att komma till en plats där de har kunskap och förståelse. Det kan göra skillnad på liv och död till slut. Det finns mottagningar på flera platser i landet, en del är mer specialiserade på en typ av hjärtfel än andra så kolla vilken som passar dig bäst.

Jag kommer alltid att ha den där lilla rösten i huvudet som säger att jag är äcklig. Men jag kommer göra allt jag kan för att förhindra att mina barn utsätter andra eller utsätts själva för det. Vi kan påverka mer än vad vi tror!

Ibland händer det saker i mitt liv som får mig att tänka tillbaka på tiden när jag växte upp. Det låter som att det är aslängesen och frågar du mina ungar kommer de att hålla med. Hehe.. Hur som helst så hände det två grejer i helgen som fick mig att tänka till och börja fundera. En av sakerna är det här med hår.

Vi har hår på huvudet, hår på benen, under armarna och underlivet. Vi har också hår på armarna, på magen och bröstet och på näsan. Det enda ställena vi inte har hår är handflator och forsulor. Kanske också ögonlock. Det är i vilket fall som helst betydligt lättare att räkna upp ställena (förutsatt att en kan alla) vi inte har hår än där vi har det.

Men hår väcker så många känslor. För långt eller för kort. För färggrant eller för tovigt. För mycket eller avsaknaden av hår. Allt som räknas som udda eller avvikande från ens egen värld ska pekas på, diskuteras och hånas.

En diskussion om hår är inte alltid av ondo, det jag menar är att hår väcker känslor och känslorna ventileras ibland på inte så konstruktiva sätt.

Jag har alltid haft mycket hår. Jag föddes till och med med långt hår. Har alltid haft mycket hår på armar och ben, ända sedan jag var liten. Nån gång under låg-/mellanstatdiet började mina klasskompisar att upptäcka det här också. De kallade mig ibland för "apa", sa att jag var äcklig och att sån som jag inte kunde vara bra på någonting.

Jag kan inte riktigt avgöra om det här pågick under en kortare eller längre tid, men jag kommer ihåg att jag runt årskurs 3 började fråga min mamma och inte jag kunde få raka benen och armarna. "Så att jag kan se ut som dom andra"

Det fick jag inte. Även om jag var grymt besviken på mamma just då är jag ganska glad för det nu. Jag började visserligen raka benen så fort hon gav tillåtelse. "Inte fören du börjar 7an!" Och i julklapp det året fick jag en rakapparat av min pappa. Jag var sååå lycklig! Och lite skämig också eftersom han med tanke på julklappen kommit på mig att låna hans rakhyvel. Jag hade ett system där jag bytte till ett av de andra bladen  i förpackningen och satte sedan tillbaka det gamla. Trodde inte alls att han skulle genomskåda mig.

Just nu i skrivande stund så har jag varit orakad på benen i mer än ett år. "Varför" undrar säkert någon? Läs då om de tre senaste styckena i det här inlägget.

Barnen i min klass såg det som något avvikande att en tjej hade hår på ben och armar, synligt hår alltså. För hår har vi ju allihopa, det har vi redan konstaterat. Barnen hade inte sett detta som något konstigt om de inte hade blivit lärda att tjejer ser ut på ett sätt och killar på ett annat. Jag är nästan helt övertygad om att föräldrarna till dessa barn inte hade en tanke på vad media, deras egna referensramar, skämt och så vidare kunde leda till. Eller att de stod modeller även för andras barn.

Vi vuxna lär barn otroligt mycket omedvetet. Att jag inte rakar benen var i första hand för att jag inte längre vill känna ett tryck på mig från samhället att jag ska se ut på ett visst sätt för annars blir jag inte accepterad. Efter det som hände i helgen tänker jag istället att mitt mål måste vara att ge mina (och kanske andras?) barn en tanke om att tjejer också har hår och att det är okej. Att det är naturligt.

En av följderna till att det ses som naturligt, inget att lägga vikt vid, är att nått annat barn slipper att höra de glåpord som jag fick höra. De har större chans att växa upp med en stark självkänsla och ett bra självförtroende när de inte trycks ner på grund av sånna här banala yttre egenskaper.

Note to self

Kontrollera alltid flyktvägen från lampan längst inne i hörnet i barnets rum. Det kan rädda livet på "små" oskyldiga fötter som i annat fall kan komma i direkt kollisionskurs med duplo och andra förrädiska leksaker.

Tänk vilken glädje att få bli äldre!

Jag vet faktiskt inte om jag nånsin har haft åldersnoja, just nu kan jag inte komma på ett enda ögonblick av det. Visst kändes det konstigt i början att inte vara den "yngsta i gänget" längre, men inte på ett dumt sätt. Antingen har jag aldrig tyckt det eller så har jag förträngt det.

Eftersom jag fyllde 30 häromveckan har jag redan fått höra att jag är välkommen till medelåldern, att jag nu är gammal, att jag nu kan vänta mig tonvis med gråa hårstrån, att det bara kommer att gå utför från och med nu. Och så vidare.

Det som slår mig varje gång är att jag verkligen vill det här - tänk vilken lycka det fakiskt är att få chansen att bli gammal. Det är inte alla som får den chansen. Och här sitter jag och blir äldre för varje år som går. Vilken lycka!

Tänk på allt jag skulle missa om jag inte fick bli äldre... Jag skulle till exempel leva med ständiga menstruationscyklar, aldrig få den där underbara färgen i mitt hår naturligt och det är bara om jag stannar i ålder. Om jag inte skulle få bli äldre av andra anledningar skulle jag ju missa de eventuella barnbarnen jag helt skulle kunna få. Nej, det vill jag inte vara utan för allt i världen!

Bildkälla

För alla som kommer att skämta om min ålder i framtiden säger jag bara - Tack, du gör mig bara mer säker på att jag kommit in på rätt spår. Jag vill fortsätta att åldras och leva. Och jag är lycklig.

Spindelmannen är borta

I måndags kväll knackade en kvinna hemma hos oss, med andan i halsen frågade hon om vi hade en rödrandig katt.

- Ja, Spindelmannen säger jag och pulsen skenar iväg.

Jag hinner tänka så otroligt många tankar på bara den korta sekunden det tar för henne att förklara att det sitter en liten rödrandig katt på vägen, som hon tror har blivit påkörd. Hennes dotter (?) sitter hos katten när vi kommer fram.

Spindelmannen var troligen på väg hem när han blev påkörd, det var vid den här tiden han brukade vilja komma in om han ville sova inne.

När han ser mig försöker han ta sig till mig, men kan inte röra rumpan utan hasar på framtassarna. Jag får in honom i huset och ringer till min man som skyndar sig hem.

Vi får en stund på oss att kela. Jag klappar och gråter. Höjer värmen i rummet för att han inte ska frysa. Han darrar så mycket. Och andas så konstigt. Det syns tydligt att han har mycket ont.

Min man kommer hem och förbereder sig. Hundarna som i vanliga fall blir helt tokiga när han gör liknande förberedelser anar att något är på gång. De blir först upprymda men när han och katten går ut genom dörren blir de helt tysta. De vet.

Att somna den kvällen var både svårt och lätt. Svårt att få tankarna på annat men efter all gråt är orken inte den bästa heller.

Morgonen därpå bubblar känslorna upp igen och jag ville verkligen inte att alla skulle fråga varför jag var helt svullen och rödgråten. Jag lägger upp en bild från några kvällar före med texten att Spindelmannen är borta och tänker att då kanske inte alla frågar.

På det sättet är sociala medier bra att ha. Personen som förstår mig bäst på jobbet pratar såklart med mig om det som hänt, men de andra verkade förstående och sa inget. Det här är första gången jag kan återberätta det som hänt utan att tvinga tillbaka gråten. Det gör fortfarande ont att berätta och otroligt ont att tänka att han inte kommer hoppa upp i fönstret i dörren något mer för att komma in.

Spindelmannen var älskad från första stund. Med alla sina tokigheter och bus som att äta matrester i slasken. Jag önskar att det hade funnits mer vi kunde göra. Jag tänker varje dag på allt vi kunnat göra annorlunda, men jag vet att han inte hade kunnat få samma liv tillbaka efter det här. Att vi valde rätt. Det gör det inte ett dugg lättare just nu. Jag önskar att han hade kommit hem några minuter tidigare eller valt att jaga hela natten som han gjorde så ofta. Men jag kan inte välja det i efterhand.

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman

Jo alltså... Det här är en väldigt speciell bok. Som måste läsas utan några "men så där fungerar det ju inte" eller  "det där är ju omöjligt". Släpp det, bara släpp - för du får ut så otroligt mycket mer av boken om du gör det.

Bildkälla: Adlibris

Andrew Kaufman är en kanadensisk författare som skrev den här boken mitt under sin egen bröllopsångest. Det här var hans sätt att bearbeta det som hände omkring honom.

Två gånger började jag på den här boken. Första gången hann jag tänka "men vad ÄR det här för konstig bok!?". Jag var stressad, jag ville ha något lättsamt att läsa direkt efter en tyngre bok. Det blev inte så bra..

Andra gången, kort därpå. jag började med boken. Eller fortsatte rättare sagt, jag hade ju bara kommit några minuter in i boken så jag började inte om från allra första början. Hur som helst, då var jag mer mottaglig tror jag. Jag började se liknelser med mina egna vänner, mitt eget sätt. Sättet Andrew beskriver det här med att vi bär vissa personer, våra kärlekar, inom oss och hur de påverkar oss.. Det var otroligt att läsa. Visst, det är mycket överdrivet i boken det tänker jag inte ljuga om. Men det överdrivna är inte fiction det är verkligheten som drivs till sin spets.

Med boken i bakhuvudet skulle jag vilja säga att vi alla är superhjältar på vårt egna lilla sätt, en del av oss hittar vår kraft, en del uppfinner kraften och en del är helt vanliga.

Jag älskar den! Och jag kan liksom inte sluta tänka på vilken min superkraft är!


Om du lyssnar på boken, se till att hänga kvar i slutet för Andrew blir intervjuad av det svenska ljudboksförlaget. Väldigt intressant och det tog boken till en helt annan nivå.

Handlingen då? Så här skriver Adlibris:

Alla Toms vänner är superhjältar, med olika superkrafter. Tom har till och med gift sig med en superhjälte, Perfektionisten. Men på deras bröllop blir Perfektionisten  hypnotiserad av sin ex, Hypno, att tro att Tom är osynlig. Inget han gör kan få henne att se honom.

Sex månader senare är Perfektionisten säker på att Tom har övergivit henne, så hon är på väg att flytta till Vancouver. Hon planerar att använda sina superkrafter för att hela sitt krossade hjärta.

När hon kliver på planet vet hon inte att Tom finns vid hennes sida. Han har bara till dess planet landar på sig att övertyga henne om att han är där, annars kommer han att förlora henne för alltid. Alla min vänner är superhjältar är en hjärtskärande och rolig hyllning till kärleken.

Den liknar inget annat du läst.

Varför ska det vara så svårt att kalla sig feminist när tankarna redan finns där?

Det finns mängder med ord som betyder olika mycket för oss, en del ord väcker avsky direkt medan andra framkallar härliga minnen. Vi lägger helt enkelt olika slags vikter kring ett ord. Ett av dem är "feminist" eller "feminism".


Många deklarerar högt att de minsann inte är en feminist eftersom deras bild av en sådan är en kvinna med håriga ben och armhålor. Hon är desutom osminkad och ser allmänt trött ut (för det gör kvinnor utan smink). Hon tar varje chans hon får att trycka ner män och tror att alla män vill våldta  henne. Men hon förstår heller inte att ingen man vill ha henne eftersom hon är så jävla ful. Och att hon skulle ordna till sig om hon bara fick lite kuk. Eller..? Har jag fel?

Men vi glömmer de där "smygfeministerna". Föräldern som vill att dottern ska ha exakt samma förutsättningar som de andra barnen i hennes älskade sport. Brodern som önskar att syskonet ska kunna leva ut sina karriärsdrömmar utan att mötas av fördomar. De som inte kan drömma om att behandla personer efter kön utan ser det som en självklarhet att de ska bahandlas som människor. Men som vägrar att kalla sig feminist eller stå upp för vad de tycker - för att inte bli utstötta själva, för att det där skämtet var nog lite roligt ändå, för att det är enklare att komma på ursäkter än att hålla fast vid en avvikande åsikt.

Vi glömmer. Och förtränger. Vi glömmer bort att det inte finns några fack att stoppa personer i. Inte på riktigt. Det är något som vi fantiserat ihop för att göra det lite enklare. Lite bekvämare.

Inte tänker jag sticka under stolen med att det är jätteskönt att veta vad en person står för genom att bara kika på kläderna - jag vet exakt hur jag ska och inte ska agera. Vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Och jag vet vad som förväntas av mig. Och det är såklart jätteskönt.

Men det är också otroligt orättvist.

Feminismen står och stampar enligt min känsla eftersom allt fler är trötta på hela den här grejen. Det var roligt att sticka ut lite förut, vara den som provocerade. Vi kunde se orättvisorna mellan könen och inom könen men vi har också så djupt rotade värderingar om hur en man är och hur en kvinna är - så kanske har de där feministerna inte något att komma med, det är ändå en skillnad mellan könen.

Och jag undrar om vi skulle rada upp skillnaderna mellan könen, hur skulle den listan se ut? Vad gör vi med dem som hamnar mittemellan? Vad gör vi med dem som byter sida helt?

Om vi gör en lista på skillnaderna så som vårt samhälle ser på saken just nu tror jag att många av oss skulle känna oss väldigt udda. Den allra enklaste tanke vore då att medge att vi är alla individer och har våra egna intressen, vissa är inlärda och vissa är det inte - att vi är alla människor som betyder lika mycket och ska växa upp på lika villkor för att utveckla oss själva. Men jag tror heller inte att det är så många som kommer att medge det, för då skulle de samtidigt medge att de tror på jämställdhet. Att vi är alla lika mycket värda oavsett ursprung, kön, sexualitet och så vidare. Och då skulle de också vara feminister.

Bildkälla

Och att vara feminist är som sagt något farligt...

Lite lyssnartips...

Det tar tid att låta sig lära, tack för att du har sånt tålamod med mig!

Jag tror att många föräldrar går in i rollen med tankar som "jag ska inte göra som mina föräldrar" eller "jag vet exakt hur jag ska göra i den och den situationen". Jag tror också att många föräldrar upptäcker efter ett tag att det är sjukt svårt att stå fast vid de där tidigare tankarna.

För mig är sovrutiner en sån sak som jag helt har fått ombestämma mig inom. Och tillåta mig själv att lära om. H e l a   t i d e n. Jag har ju nämnt tidigare att böcker är en stor grej för mig, men jag har också upptäckt att de här första böckerna typ mellan pekböcker och riktiga kapitelböcker är dödens tråkiga. Det är nästan så att jag gör vad som helst för att undvika att läsa samma bok femtioelva gånger på raken flera kvällar i rad. Jovisst går de över snabbt, men fy vad tråkiga! Hur som helst, det var inte det jag skulle säga.

Eftersom jag har barn som är otroliga på att känna av sinnesstämningen hos mig och agerar därefter blir det såklart så att när jag är på dåligt humör.. ja, då gör de lika dant. Eller kanske inte helt lika men de beter sig inte som vanligt och blir mer uppskruvade, så kan vi nog säga.

Härom kvällen var en sån kväll. Hade haft en jobbig eftermiddag på jobbet, barnen härjar (fast egentligen inte, det kändes mest så bara) och till slut får jag nog. Betedde mig själv som en treåring (INTE mitt finaste ögonblick, nej) och barnen slutar såklart att härja. När jag efter en stund går in och säger förlåt säger min äldsta son något som får mig att helt tappa bort mig.

Han frågar om det blev för mycket i mitt huvud, att det är okej och att det är bra att gå undan när det händer. Han berättar om när det hände honom senast.

Min son på fem år lär mig så otroligt mycket om mig själv och livet. Att mitt sätt inte alltid är det allra bästa sättet. Att det alltid finns tid att lära om. Att det också tar tid och en stark vilja för att låta sig lära om.

För allt det här är jag så otroligt tacksam. Jag hade inte alls räknat med att barnen skulle lära mig minst lika mycket som vi ska lära dem. Innan jag kunde tillåta mig själv att tänka det här var vardagen mycket mer kantad av tjuriga stunder, men nu.. När jag tillåter mig själv att verkligen lyssna så märker jag hur mycket de har att ge oss. Så mycket som vi har glömt bort under tiden vi växte upp. Det är ganska sorgligt att lämnar sånna här grundläggande saker bakom oss när vi blir större.

Mina allra bästa lärare 

Vad svarar jag på det egentligen?

Jag bor lite avsides, lite lantligt och även om jag har en hel del grannar så är de inte så nära som i ett radhusområde. Jag trivs och som alla boenden finns det för och nackdelar. Just nu väger de ungefär lika tungt mot varandra. Men det känns inte som något jag vill ta upp här. Hur som helst har du kanske en bild av hur jag bor nu. Som en skogsmulle. 

Under en pratstund med en bekant fick jag kommentaren "jag skulle inte vilja byta med dig" och jag blev så paff. Jag har hört det förut och tycker att jag alltid har kunnat svara men inte den här gången, för det slog mig - vad SKA jag svara på något sånt?

- Nej, och jag skulle inte vilja byta med dig! Vilken tur att vi inte är sambos.

- Ja, jag vet att vi bor jättekonstigt i dina ögon och jag lovar att bättra mig till nästa gång ämnet kommer upp.

- Ja, det kräver ju lite mer planering med handling och annat att bo så här. Men å andra sidan gör jag färre onödiga köp.

- Jag visste inte att du ens övervägt att byta med mig, intressant att du nämner det!

Hur jag än svarar så blir det lite ursäktande och det känns bara så falskt. Jag trivs med hur jag bor. Det finns vissa saker som jag skulle vilja ändra på, ja absolut det finns massor faktiskt. Men jag har faktiskt en gång valt att bo så här för att det lockade mig. Måste jag då ursäkta mitt boende för alla som inte förstår?

Jag har bott i lägenhet och skulle inte vilja bo så igen om jag har ett val. Det betyder inte att jag skulle säga till de som bor i lägenheter att jag inte skulle vilja byta med dem. För just de personerna kan det ju vara himmelriket att bo precis just där, precis just så. Vem är jag som klankar ner på det i så fall. 

Det finns frihet i så många olika slags boende, tänk om det fanns fler som ville inse det..

Vad är det folk inte förstår?

I mitt valdistrikt är SD nummer två i ordningen av flest röster till riksdagen. NUMMER TVÅ! Jag mår illa när jag tänker på den framtid som mina barn kommer att växa upp i. För jag tror nämligen inte att deras stöd kommer att minska, snarare tvärt om.

Det finns ett stor missnöje över en hel del i Sverige och invandringen är en av de punkterna. Men vad är det folk inte förstår?? Det kvittar om vi stänger grindarna, det handlar inte om antalet personer som söker sig hit (många på grund av politiska skäl). Det är inte antalet som vi ens bör diskutera. Om vi kan få ett bättre system på att ta hand om de som behöver: äldre, människor från andra länder, barn och alla andra utsatta grupper tror jag inte att det där pariet kommer överleva särskillt länge.

Är vi så jäkla rädda för olikheter eller vad är det frågan om? Tror vi på allvar att invandrare kommer hit och tar våra jobb? Vill vi inte tro på att personen som är bäst lämpad för jobbet också får det - oavsett ursprung, hudfärg eller sexualitet? Tycker vi att vi är så jäkla mycket bättre än alla andra och samtidigt är livrädda för att utmanas att vi hellre bygger upp stenmurar än utvecklar oss och bygger ett samhälle som vi kan vara stolta över?

Ser inte folk att vi lika gärna med de här två valen bakom oss kan hamna i en situation som Tysklands 1930-tal? Tror du att jag överdriver? Det gör jag faktiskt inte. Andra världskriget startade inte 1939 bara pang på. Det var inte någon som bestämde sig för att "hey, skulle det inte vara roligt att kriga lite" och började med en massiv utrensning av männikor som föddes annorlunda, hade en annan politisk åsikt eller religion. Det började i en liten skala, ett litet missgynnesparti som växte sig starkare och starkare på grund av människors rädsla för olikheter. Och partiledarens otroliga förmåga att engagera människor.

Låter det bekant nu då? Precis.

OM vi stänger/begränsar invandringen, vad är då nästa steg? Ett parti söker sig alltid till utveckling. Vi har redan fått höra att det finns planer på att utvisa kriminella, att familjerna till ensamkommande barn inte ska tillåtas komma in och så vidare. Jag undrar - vad är nästa steg?

Om jag har några läsare som röstat på SD, tänkte du alls på vad ett större mandat i riksdagen skulle innebära för framtiden? Skit i att ROT- och RUT-avdragen kanske slopas om du röstar på ena eller andra paritet, det handlar bara om trivsel för oss själva. Det jag pratar om handlar om människoliv.

Snälla, säg vad det är folk tänker när de röstar på de här partierna för jag förstår verkligen inget av det.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Bild från adlibris.se

Igelkottens elegans är skriven av Muriel Barbery. Innan igelkottens elegans gavs ut skrev hon Smaken, som handlar om samma hus i Paris under samma period och så klart med samma personer. Jag blir lite fascinerad över hur en författare kan väva ihop flera böcker på det viset. Okej, nu har jag inte läst Smaken ännu men det låter himla härlig.

Uppläsare till Igelkottens elegans är Kerstin Andersson och även om jag i början tyckte att tempot var segt och språket svårt var hon perfekt som uppläsare. Bland Paris gyllene kvarter med sina klasskillnader.. Det blev så bra och det var otroligt lätt att leva sig in i miljön efter ett kort tag.

Jag erkänner, jag försökte läsa boken en gång innan jag verkligen läste ut den. Fastnade på språket. Det är en hel del fina ord som jag kanske borde ha haft koll på men det hade jag inte och jag kände mig dum första gången när jag inte fattade så mycket. Men så som några vänner pratade om boken kände jag att jag bara var tvungen att ge den en ärlig chans. Och efter ett kort tag så gav känslan med sig och jag började suga åt mig orden istället.

Det är ett otroligt vackert språk, fint målade omgivningar utan att ge eller skala av för mycket för fantasin.

Om jag säger att jag inte blev känslosam under tiden jag läste boken skulle jag ljuga så att min näsa skulle räcka ända till månen. Boken väckte en del tankar och känslor hos mig som jag inte riktigt hade räknat med och även om jag grät i slutet (så pass att min svärmor gav mig en lite underlig blick) skulle jag inte vilja ha de ogjort. Jag kan ibland känna att böcker som får mig att vilja kasta ut den genom fönstret eller gräva ner den eller sluta läsa den bara för att den inte ska ta slut, blir lite för mycket. Och det trots att jag nästan alltid letar efter böcker som berör mig på olika sätt.

Hos Adlibris står det så här om boken:

Igelkottens elegans är en varm och intelligent berättelse om två kvinnor. Båda bor i en fastighet i Paris välbärgade kvarter. Båda döljer sina talanger för omvärlden.

Tolvåriga Paloma Josse är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.

Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild, den vresiga och obildade portvakten med få intressen bortom katten och skräniga teveprogram.

Renées och Palomas vägar korsas när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.

En grej som stör mig onödigt mycket

Kollar på serien "24". Tycker att den är bättre än förväntat. Lite förvånad över det faktiskt. De har fått ihop rörigheterna ganska så bra liksom.

Men.

Och det är ett stort jävla MEN.

För att nu ha kommit 15 timmar in i en serie som ska utspela sig i realtid, alltså 1 timmes programtid är 1 timmes handling. Det blir inga tidshopp till nästföljande dag eller så i serien.

INGEN - verkligen ingen har gått och skitit i serien ännu. Och bara tre kan jag räkna med har kissat.

För att vara en serie i realtid har de minsann inte säknat med de där mänskliga behoven.

Jag är lite besviken och jag stör mig onödigt mycket på det där, nu försöker jag ju mer lista ut när någon går på dass än vem som är skurken.