Lägg av eller börja på riktigt!

Efter flera dagar med ökande, i både antal och styrka, förvärkar säger jag nu: LÄGG AV ELLER BÖRJA PÅ RIKTIGT!

Jag vet att det ofta sägs att om en är osäker på om det är en förlossningsvärk eller en förvärk så är det en förvärk. Men jag har liksom haft fel två av två gånger och känner mig lika nybörjaraktig nu som första gången. Med skillnaden att jag till varje graviditet känt lite mer av allting. Inte så konstigt att jag känner många förvärkar nu alltså.

Det är knappt tre dagar kvar innan vräkningen heller. Jag har aldrig gått längre än 38 veckor som gravid och enligt första uträkningen för BF (beräknad födsel) är det typ nu. Enligt ultraljudet har jag ytterligare någon dag på mig. Suck...

Störande. Spännande. Och en aning irriterande.

Första doppet häromkvällen och jädrans vad skönt det va i vattnet! Okej, jag fick sega mig i som det vattenfegis jag är men jag gjorde det. Fast den som gillade kvällsbadet mest av alla va nog Orux som vägrade gå upp. Och han till o med började apportera pinnar i vattnet - han har a l d r i g gjort det tidigare. Det är inte klokt vilka knasigheter gamla gubbar börjar med..

Det är nära nu

Jag tänker så här: om jag säger att det är nära nu så jinxar jag det och får lite extra tid på mig att ordna upp saker här hemma. Det mesta är ordnat nu förutom kläderna till bebisen och jag har ändå så att vi klarar oss. Slår värmen till på allvar så är det ju ändå bara blöja och naket som gäller.

Planer är uppgjorda ifall att bebisen bestämmer sig för att komma lite tidigare än planerat. Och det säger jag bara för att jag inte är helt säker på om bebisen vill stanna kvar där inne tills det är dags för den planerade vräkningen. Hen är så busig redan med sitt instabila fosterläge och annat som hänt under resan att det inte skulle förvåna mig om ungen bestämmer sig för att busa i det här också.

Väskan står halvpackad, bilen är tankad, tvätthögen är "snart" avklarad och vakter av olika dess slag är kontaktade - japp, jag får väl se mig som så pass redo som jag kan bli. För som en vän sa till mig idag:  

- Du vet väl att man normalt sett inte nödvändigtvis får bestämma när man är redo va?

Bildkälla

Att bli uppläxad av en tre (snart fyra) åring

Häromdagen blev pappan i familjen uppläxad när han inte va snabb nog i vändningen att hjälpa till med jackapåklädning. Igår var det min tur.

Skor.

Rätt sko på rätt fot.

Jag har en aning svårt för höger och vänster. Och präntar därför in vilket som är vilket så hårt jag kan i småglinen. Och tydligen så hårt att jag själv blir uppläxad när jag säger fel.

- Men mamma! Det där är inte höger!! Det vet du ju! Det HÄR är höger!

Nedräkning till busbebis

Sån himla busig bebis jag har alltså! Fick ju åka på bedömning av vändningsförsök igår och precis som i måndags låg hen i tvärläga när vi kom dit. Och när jag låg med CTGt låg ungen lite mer på tvären. (Samt fick första barnmorskan att skratta åt sin livlighet, blev några försök att hitta ett bra ställe för hjärtljuden.)

När nästa barnmorska kom in var det fortfarande tvärläge och full sjögång i magen. Barnmorska nr två flinade ordentligt åt vågorna.

Vi pratar lite om vad som är vad i magen, jag är nämligen grymt imponerad av alla som kan peka ut kroppsdelar på ungen. Är lycklig när jag känner skillnaden mellan rygg och rumpa! Eller om det kanske är rygg och huvud..? Hmm.

Hur som haver, vi får vänta kanske en kvart på att läkaren ska bli ledig för att genomföra ett ultraljud. Så naturligtvis hinner bebisen lägga sig i rätt position under tiden. HAHAHA! Jaja.. vi diskutera ändå olika scenarion eftersom bebisen ligger i nått som de kallar instabilt fosterläge, vilket betyder att det kan ändra sig många gånger innan det är dags för bebisvräkningen. Idag till exempel så känns det som att bebisen ligger på tvären igen. Så egentligen vet jag inget konkret fören jag är på förlossningen om inte ungen mot förmodan skulle lägga sig rätt (eller med rumpan ner, fast då vet jag inte om det blir fixerat?) och att det skulle fixera sig. Inte så sannolikt.

Knappt två veckor kvar nu innan pyret är planerat att komma ut! Och jag har fortfarande inte gjort allt jag skulle hinna under min semester nu innan.

När det inte finns blöjbarn i huset ökar städtillfällena

Lyckan över att slippa blöjbyten (ett tag) byts snabbt ut mot suckar när en upptäcker hur snabbt toaletterna blir smutsiga vid fördubblingen av användare.

De två minsta användarna siktar desutom inte alltid så bra med resultatet att a) det luktar kiss från obestämd källa helt plötsligt och b) jag är betydligt blötare när jag reser mig från toan än innan jag satte mig. På flera ställen.

"Men det har jag aldrig varit med om"

Besök på MVC idag med mina två små huliganer. Gick väldigt bra, ungarna var väldigt nyfikna. Det mest spännande vad blodprovet som jag behövde ta. Det minst spännande var att lyssna på bebisens hjärtljud "när ska du sluta egentligen". Hahaha!

Jag fick ju efter lite tjat göra en urinodling för GBS-bakterier för ett tag sedan, dröjde innan jag kunde göra provet men jag är glad att jag inte struntade i det sen och att jag tjatade till mig ett prov eftersom det visade sig att jag har sånna bakterier. Du som är nyfiken kan läsa lite mer om bakterierna här (länk till 1177). Eftersom min barnmorska aldrig hade haft en blivande mamma med GBS utan att samtidigt ha urinvägsinfektion förberedde jag mig med provsvaret och några argument för att om inte få behandling nu (om den gravida har urinvägsinfektion samtidigt ska en penicillinkur genomföras) så skulle det skrivas in att jag ska ha penicillin (eller nått bredspectrum, eller vad det nu heter) under förlossningen. Det är nämligen den andra behandlingen som rekommenderas.

Döm om min förvåning när barnmorskan själv tog upp det och sa att hen redan skrivit in det i journalen, att jag ska ha penicillin under förlossningen alltså. *klappar händerna*

Tänkte att jag nu inte skulle får några fler kommentarer om att barnmorskan aldrig varit med om något och därför kan det inte hända, men nope...

Bebisen är en riktig liten luring och ligger ibland med rumpan upp, ibland ner och mest på tvären. Eftersom det inte är lång tid kvar innan bebisvräkningen så bokades ett vändningsförsök in direkt. Eller ja, först hette det vändningsförsök och sen hette det bedömning av fosterläge. Tydligen finns det, även om den är liten, en risk att en vändning kan sätta igång förlossningen är eftersom jag inte ska föda på närmaste stället utan får åka en bit bort så tyckte barnmorskan/någon på andra sidan luren att en vändning kanske inte är helt optimalt utan att det bör göras där jag ska föda. Om inte busfröet har lagt sig till rätta innan dess.

Hur eller hur så frågade jag lite om riskerna eftersom jag tänkte att det vore bra att förbereda barnvakterna om det blir en vändning och förlossninge startar. Jaha, då ändra sig barnmorskan och berättar hur ovanligt det är, att hen aldrig varit med om det tidigare.

Men ja.... Hen hade ju inte heller varit med om att det gick att ha GBS-bakterier utan att ha urinvägsinfektion heller.

Förälskelsens förbannade påklistrande beteende syskon emellan

Har nu varit hemma i... två (?) veckor och de allra flesta dagar går bra. "Lite" syskonbråk men inget som jag inte räknat med. Det jag inte hade räknat med är att behöva bli så arg varenda dag för att avstyra bråk, lugna ner tempot och annat sånt där livskrisande. Vi har haft en så lång period nu när alla lyssnat på alla att det här liksom slagit omkull mig av förvåning. Det är ju så onödigt att vara arg. Det spär även på deras humör till det sämre. Vi förlorar alla på det ju!

Men egentligen, det är inte så konstigt att vi har den här situationen. De har slutat på förskolan, jag är hemma med dem varje dag, de längtar efter farmor som kommer om några veckor, bebisen kommer i samma veva och så vidare. Det är STORA förändringar både för en tre- och en sexåring. Borde varit förberedd men nähä, det var jag inte.

Idag är det återigen en sån där dag då mina barn visar hur förälskade de är i varandra (jo, förälskade!) och inte kan låta bli varandra. Men de kan inte riktigt hantera varandras känslor och det blir pannkaka av allting. Och jag väntar bara på att den ordentliga blodutgjutelsen ska infinna sig. För nu ger jag upp.

Det går liksom inte att säga hur många gånger som helst på en dag att brottningslek mellan två så skilda kroppsstorlekar inte är lämpligt.

Eller att det inte är den smartaste idéen att ha vattenlekar med varandra på en trädgårdsbutiks fontänavdelning.

Eller att småkundvagnsrally med knuff bland hyllorna i en matvaruaffär borde undvikas.

Nån gång kommer en av dem få in en kalasträff på den andra i leken och kalla mig galen men efter det kommer det åtminstone bli lugnt ett tag. Efter gråten och tröstandet alltså.

I övrigt så testar jag för första gången att göra syrensaft. Provsmakning blir imorgon eller på söndag.

Ska ni inte ta reda på vad det bli!?

Nej, tänk för att vi inte ska det. Vi har inte gjort det någon av de tidigare gångerna och tänker inte göra det nu heller. För oss finns det en stor charm i att inte veta. Att gissa och spekulera. Varför skippa det liksom? Vi kan ju ändå inte göra nått åt saken om det skulle visa sig vara det vi minst tror.

För övrigt så gissar jag på en elefant.

Det finns många och åter många myter om att det går att avgöra på hjärtljud, magens form, det mamman är sugen på och så vidare i all oändlighet. Inget av det där har stämt på mig, även om det är roligt att testa. Okej, några stämmer ju fast det har inte stämt klockrent på de tidigare gångerna, alltså jag kan inte säga att det är en grej som stämt båda gångerna. Om det stämmer på pricken för några så grattis! Ni är säkert en av få det faktiskt gör det på.

Om jag skulle lyssna på allt sånt där så skulle vi ha fått en pojk och en flicka samt vänta en tredje variant av kön nu.

Men det syns ju så tydligt på ultraljud.
För dig kanske, men inte för mig. Jag kan skilja på rumpa och huvud men där går liksom min gräns. Jag kan se katter i magmuskulaturen eller en tredje hand så vi kan säga att jag aldrig kommer att se könet heller. Och säger en till personalen att en inte vill veta, då är de faktiskt snälla och inte visar det.

40 blir 25 i ett nafs

Idag går jag tydligen in i vecka 35 enligt gravidappen på mobilen, och har 40 dagar kvar innan BF (beräknad förlossning). Vilket betyder att det är cirka 25 dagar kvar innan operation bebisvräkning påbörjas.

Vore väldigt skönt om det också visar sig att det faktiskt blir så! Och inte nått "inte moget, avvakta en vecka" eller vad de nu säger i sånna situationer.

Båda de andra gångerna har det ju kommit som en överraskning att förlossningsarbetet verkligen varit på gång när vi besökt förlossningen, så bara för att jag ska känna att jag inte har koll på sånt här skulle det inte förvåna mig om det är tvärtom denna gång. Eftersom jag vissa dagar har så många sammandragningar att jag får lägga mig i badet för att avgöra om det är fejkvärkar eller riktiga menar jag.

I övrigt så får jag både höra att jag är stor och liten om magen. Gissar att det beror på personernas egna referenser för själv tycker jag att jag är lagom. Det är lagom svårt att klippa tånaglarna eller ta på mig skorna (blir ju helt anfådd av att utföra såna gymnastkonster och samtidigt försöka hålla balansen). Är en lagom stor hylla på kvällen när äter en skål yogurt eller annat nyttigt/onyttigt. Och så vidare.

Och med "bara" cirka 25 dagar kvar så kan jag med all säkerhet stå ut med både ryggontet och halsbrännan. Och kissepauserna på nätterna. Och böket med att ta mig upp från i stort sett alla positioner. Och.. ja du fattar säkert att listan kan bli lång på slutet.

Var försvann orken?

Alltså, jag anar ju vad som hänt men jag va liksom inte beredd på det. Jag förberedde mig på jobbet för att gå hem. Avslutade det jag kunde och lämnade över resten till de som tog över. Och det har känts bra, som att jag har haft koll.

Men tydligen så drog jag även ner på tempot på plugget också och har skitsvårt att koncentrera mig och att framförallt komma igång. Med bara en uppgift kvar! Skitdumt.

Jag skyller på att jag får ont i ryggen av att sitta vid datorn, vilket jag också får. Men hej - jag får liksom ont i ryggen av allt annat också så det är ingen bra undanflykt.

Jag skyller på trötthet, vilket också stämmer men återigen. Jag SKA ju vara trött nu på slutet och hade räknat med det. Ingen bra ursäkt det heller.

Och nu är det inte lång tid kvar innan det är dags att lämna in. Jag har uppgiften klar i huvudet men nästan inget klart att lämna in. Skärpning!

Efter jag vilat ryggen några minuter på soffan då bara måste jag starta upp datorn! Lovar.

Skum känsla

Åt väldigt sen lunch idag och kom på att middagen därför också skulle bli väldigt sen. Som är lika med sen läggning av barnen.

Som småbarnsförälder räknar jag vissa dagar timmarna och minutrarna till kvällsläggningen. Idag va en sån dag..

Kommer hur som helst på efter några sekunder - Det kvittar ju om barnen lägger sig senare än vardagstiden ikväll. De ska ändå inte iväg till förskolan. Jag slutade ju jobba i onsdags och räknar nu på allvar ner till bebisvräkningen.

Väldigt skum känsla att inte behöva ställa klockan ikväll. Det betyder visserligen inte att jag får sovmorgon, inte när småhuliganerna går upp vid 5-6 i vanlig tid. Ja, skum känsla som sagt.

Saker jag verkar få avstå med ett tag

- Dammsuga soffan
- Rengöra bilen invändigt
- Plocka hundbajs på trädgården

Inte ens skållheta bad verkar ge sig på den smärtan. Skönt att det bara är några veckor kvar tills jag får tillbaka min kropp igen!

Att förlora en vänskap

Jag sörjer att jag inte kunde läsa vänskapen till en del av mina vänner bättre. Att "ytliga" saker kan komma emellan oss. Jag sörjer det periodvis ganska mycket och däremellan förstår jag att vänskapen som jag trodde var starkare inte är var det och att det är okej. Även om det gör ont. Det är svårt men okej att släppa taget om förlorad vänskap.

Det handlar om vänskap där vi delar grundläggande värderingar, kanske till och med humor och som det "klickade" med nästan redan från början.

Men av olika anledningar, eller egentligen snarlika anledningar, så har vi glidit isär under en längre tid eller så har det gått ganska snabbt, i takt med att jag upptäckt vem jag är och vad jag står för. Och desutom numera vågar ha åsikter om det.

Bildkälla

Jag trodde när jag var mindre att det var personerna som vågade stå upp för sig själva som automatiskt blev de populära, lärde mig ganska kvickt att det inte var så men de populära var ändå sånna personer som hade starka åsikter så helt fel kanske jag inte hade ändå?

Sedan tänkte jag att det var de söta, vackra och snygga personerna som var de populära. De med självförtroende. För jag trodde verkligen inte någon som betraktades snygg kunde må dåligt. Idag vet jag bättre än så.

Det jag vill säga med det är jag hela tiden trott olika saker om vänskap som inte stämt. Som att bara de populära kunde ha många och verkliga vänner. Jag vet ju nu att det inte är så. Det är bevisat för mig flera gånger om.

Så trots att jag sörjer den förlorade vänskapen till vissa gläds jag också med de nya vännerna jag har mött och tagit till mig. Vänskap som bygger mer på respekt för varandra än de andra gjorde och jag tackar alla er för att ni visar mig gång på gång vad vänskap egentligen handlar om.

Bebishumor?

Jag går och kissar (okej, sätter mig på toa  o kissar då'rå!).

Jag kissar mängder, gör klart och lämnar toaletten.

Bebisen får för sig att försöka klättra ut? Eller tycka att det finns mer plats att busa på? Eller jag vette katten. Trycker hur som helst mot blåsan så att jag måste kissa lite till.

När jag lämnat toaletten.

Varför? Nån slags bebishumor som jag inte förstår mig på? Tacka vet jag trosskydd i alla fall!

– Kritiken blir lite fånig tycker jag personligen, säger Johan Herdeby

Kritik är alltid fånigt för den som inte förstår problematiken.

Är det någon som har missat Ica Växjös bild från fruktavdelningen häromdagen? En välfylld fruktavdelning med meloner och texten "Tjejerna från fruktavdelningen har schyssta meloner!".

Bildkälla: Expressen.se

Visst låter det oskyldigt.
Visst låter det som en skämtsam grej att säga.
Visst vill många kvinnor skämta om det här, på egen bekostnad.

Visst, visst, visst...

Ställ nu frågan "varför" fem gånger på det här och du måste desutom svara efter varje fråga för att gå vidare. Inte så lätt va? Att få vettiga svar menar jag.

Det är för att det här är så skevt. Det är en sexistisk grej. Oavsett om skämtet uttalas av en kvinna på bekostnad av en kvinna (sig själv?). Kvinnors kroppar tillhör enligt samhällets normer inte kvinnorna själva. Kropparna ska fixas till för att behaga. De ska bedömas. Kommenteras. Studeras. Utnyttjas. Vem som än gör själva handlingen spelar ingen roll.

För några år sedan hade jag också skrattat åt skämtet. Jag hade även svarat kritikerna med att "allt ska ju överdrivas, vad löjligt" precis som jag sett att kommentarerna har varit den här gången. Men vet ni vad, ni som tycker att kritiken är löjlig, om ni bara öppnar ögonen och ser hur mycket som samhället prackar på oss skulle ni inte tycka att det är löjligt längre. Ni skulle bli rädda.

Rädda för att ert barn, syskon, kompis blir påverkad av sån här skit och kanske till och med tror på den. Som att kvinnor ska bedömas efter sina "meloner". Att hon endast är något värd om hon är snygg och villig. Men inte för villig för då är hon en slampa. Som att det är tufft att en tjej har skinn på näsan men absolut inte för mycket för då uppfattas hon som besvärlig och det är farligt som kvinna att vara besvärlig.

Eller som när en kvinna blir våldtagen och får höra av så kallade profesionella yrkesgrupper att hon borde klätt sig annorlunda. Att hon bad om det. Hade hon också "schyssta meloner"?

Det finns många saker som är allvarligare än Icas lilla skämt från fruktavdelningen - absolut. Men det betyder inte att vi lägger fokus på fel saker. För hur ska människors tänk kring kvinnokroppar, för alla kroppar för den delen, kunna ändras om vi inte gör det i detaljerna också?

Johan, snälla - säg inte att kritiken är fånig för det är den inte. Du bara förstår det inte än. Men jag hoppas att du gör det snart, för din och din omgivnings skull.

Jag tror att jag älskar Hanna!

Näst sista uppgiften innan kursen är slut går in på sin sista vecka snart. Och jag sitter som vanligt fast och känner mig både blåst och jäkligt duktig. Ganska frustrerande när jag med hjälp av mina kurskamrater känner att jag förstår, bara för att sen när javascripten ska skrivas upptäcka att jag nog inte alls har fattat. Eller tänker väldigt, väldigt konstigt.

Efter den här uppgiften är det "bara" projektarbete kvar. Har haft svårt att arbeta både med den och med uppgiften samtidigt så jag har mest gått och filat på idéer som jag efter inlämningen av uppgiften måste få ner på pränt. Den 7 juni ska allt vara inlämnat och det känns väldigt skrämmande. Och skönt. Och en aning tråkigt också. För än så länge är det ju roligt det här. Det är lite som att ha hittat hem. Till ett jäkligt stökigt och oorganiserat hem men ändå ett hem!

Mitt i att jag sliter mitt hår (igen) över den här uppgiften så har jag gått och blivit lite smått kär i Hanna. Hanna har granskat alla mina uppgifter i kursen och jag har hittills fått godkänt på alla. Den där senaste, den med kaninerna som skulle byta färg, som jag gnällde om för inte så många veckor sen - den fick jag precis besked om att jag blev godkänd på. Av ingen mindre än Hanna. <3 Att hon desutom skriver "Bra jobbat med extrameriterna...". Jag behövde verkligen få höra det där!

 

Om jag hade fått dricka alkohol hade jag korkat upp och hävt i mig champangeflaskan som står och dammar i källaren. På riktigt.

Ska väl inte klaga va?

Det kom ju lite typiskt det där med magsjukan. Och nu vabb för hosta och snorighet som gör ungar sömnlösa på nätterna. Har vår vabuari börjat nu eller? Ooh, jag hoppas verkligen inte det!

Det är bara några veckor kvar sen är det ju långsemester för mig innan bebisen kommer. Innan dess vill jag ju kunna avsluta saker på jobbet i lugn o ro. Inte som förra gången när jag fick lämna nästan allt ouppklarat, visserligen pga sjukskrivning men ändå.

Dag nr två med vabb är snart avklarad och jag får väl ända se det positiva i det hela att det 1, inte är pga magsjuka längre och 2, när ungarna inte längre kan leka ihop (eller vara ifrån varandra) kan ta min solstol och placera mig i närheten samtidigt som jag njuter av solen.

Vart kom det där ifrån egentligen?

Hur vet du att du överlevt en oväntad natt med magsjuka? Jo, massa olika "knappt smuttade på"-glas vid nattduksbordet, knappt halväten banan i sängen brevid och sprängda blodkärl runt ögonen.

Ja, förutom att du inte längre behöver känna känslan av att din inävlor är på väg ut i attackerna.

Och en annan sak som jag precis lärt mig: sammandragningar efter magsjuka är inte att leka med! Ont som fan men såklart ofarliga. Men om förlossningen skulle ställa upp på ett hembesök för injektion av kvaddlar skulle jag inte tveka att tacka nej!

Å h jag kissar snart på mig av skratt!

"Låt den första urinen rinna ner i toaletten"

Personen som skrivit den instruktionen kan inte ha kommit ihåg hur det är att vara gravid och dessutom hålla sig från att kissa på natten! Här rinns ingenting, här jetstrålar vi!

Uppriktig fundering

Det finns stödstrumpor för att minska svullnad i underben och öka blodcirkulation.

Men finns det motsvarande för snippor??

Jag är så otroligt bra!

Det tog längre tid än vad jag hade väntat mig och mer kraft också. Men jag tror att jag lyckats knäcka ytterligare en del i tänkandet med JavaScript. Desutom har jag fått lite blodad tand och smått börjat fundera om det finns någon kvartsfartskurs i programmering jag kan gå efter den här kursen.

Vi fick fyra veckor på oss att lösa en programkod som skulle användas till ett spel, där användaren gissar vilken färg på 15 kaniner som det blir flest av, få veta svaret utan att behöva räkna själv och sedan kunna se hur många gånger en gissar rätt eller fel. Lätt som en plätt eller hur! Öhh, nää. Det var ju som sagt betydligt svårare än vad jag trodde. Hade en lite förhoppning om att eftersom jag kan HTML så skulle jag ändå rätt så snabbt luska ut hur JavaScript skulle användas. HA HA HAAAA!

Nej. Fungerade inte så.

Igår var det inlämningsdags för uppgiften och jag hade bestämt mig för att åtminstone lyckas lösa godkänd-biten. Det gick inte alls åt rätt håll när jag försökte ge mig på extrameriterna samtidigt så till slut övergav jag det helt. Så, med godkänd-delarna klara i uppgiften och endast stavfelsrättningen kvar i rapporten kom jag så klart på en grej som jag inte testat tidigare. För extrameriterna alltså. Klockan var efter 19 igår kväll när poletten trillade ner och jag tänkte att jag ändå skulle ge det en chans. Om jag skulle fastna eller köra slut på mig själv innan inlämningstidens slut vid midnatt så hade jag ju ändå något att lämna in.

Första försöket gick inte så bra. Men på andra försöket lyckades jag lösa början på första problemet. Och sen nästa. Och nästa. Och nästa. Sen snyggade jag till i min kod och kom på att jag även skulle vara tvungen att skriva om rapporten. Klockan 22 på kvällen. Yepp. Bara att börja skriva.

Hur det kan ta sån tid att skriva referenser är mig helt åt skogen konstigt...

Ytterligare en timme senare var jag klar. Så med 53 minuter till godo lämnar jag in uppgiften - med extrameriterna fungerande och en välfylld rapport. (Borde verkligen lära mig att skriva less is more.)

Jag var så trött och glad och sprickfärdig av stolthet över mig själv att jag satt och halvbölade. Hade jag varit lite piggare hade det nog kommit riktiga tårar istället för den brännande känslan bakom ögonlocken bara.

Jag har ingen aning om jag löste uppgiften på ett smidigt sätt, troligtvis inte. Eller om jag ens får godkänt. Men just nu skiter jag i den biten, för jag klarade det faktiskt! Med min programkod går det att spela på de där färglada kaninerna om och om igen.

Idag har jag känt mig bakis hela dagen för att jag inte kom i säng eller kunde somna innan tolvslaget. Var ju alldeles för uppe i varv för det! Och även om jag känt mig lite vimmelkantig (ska bli skönt med att lägga sig på soffan om en stund) och jag varit virrigare än vanligt under dagen så känns det helt klart värt det.  

För jäklar var jag är bra!

Skärpning!!

Det är spännande det här med att le och säga "hej" till folk en möter på arbetsplatsen. Eftersom jag är är på en ganska stor arbetsplats kan det vara ganska jobbigt att hälsa på alla. Jobbigt som i att jag inte hinner med att säga ordet innan nästa person dyker upp. Så det har blivit att pejla läget och se om personen jag möter är mottaglig eller inte för ett "hej", "god morgon" och så vidare.

Men jag hälsar alltid på de som går i min korridor, har ingen aning om vilka alla är men om de rör sig regelbundet i korridoren ser jag det som en självklarhet att hälsa. Oavsett om de är mottagliga eller inte. Kan bli lite udda situationer av det, ja... Öhh, hur som helst.

I takt med att min mage började växa så började allt fler (av en speciell kategori, gissa vilken) sluta hälsa på mig med ett leende. Ett torrt "hej" var allt jag lyckades klämma ur vissa.

Varför liksom?

Nu har det börjat vända igen efter en tids torra hälsningsfraser. Men alltså, alla kan inte gått ihop gemensamt och bara "nä, nu ska vi vara tjuriga och sluta hälsa - alla är med!". Själv gissar jag att det har berott på att de trodde att jag hälsade på dem av en anledning. Det vore inte första gången någon gör det misstaget med mig.

Blir en aningens trött på det där beteendet faktiskt. Jag säger inte att det absolut är den anledningen men baserat på hur personerna beter sig så - tjaa, vad ska jag annars dra för slutsats?

Känner att det är lite som att de tycker att jag har "friendzone"att dem. Och blivit sura över det.

Skärpning!

"LET IT DOE!"

Den här uppgiften i kursen som jag håller på med nu är verkligen, v e r k l i g e n, jättesvår. Mest för att jag aldrig sysslat med javascript förut. Vi ska skapa ett program där det går att gissa på en färg och sen slumpa fram tre färger på 15 kaninbilder och sedan få ett rätt/fel-svar. Låter ju inte helt svårt eller hur?

Nää, så tänkte jag också i början. Att det här, det fixar jag. Kanske inte lätt men jag trodde nog inte att jag skulle behöva ta alla de fyra veckorna vi fick på oss. Sista veckan påbörjas nu och jag har några deluppgifter kvar innan jag är klar. Eftersom jag hittills klarat av 1-2 deluppgifter i veckan så känns det aningen stressigt igen.

Roligt. Men stressigt.

Så pass att jag kommer på mig själv i olika situationer sitta och fundera över koden och olika lösningar. Typ mitt i natten, som i natt då jag vaknade av att jag drömde om uppgiften. Fortsatte tänka på lösningar och kunde inte somna om fören två timmar senare.

Behöver nog lyssna på min yngsta unge när han sjunger "LET IT DOE!" ("Let it go" från filmen Frost). I alla fall om nätterna. Lyssna på honom alltså, inte sjunga.

//gäsp

"Du behöver förstå att det vi gör nu är inte lagligt."

Kan vi sluta ge varandra dåligt samvete? Det vore så mycket enklare att slippa den biten i livet. Så mycket enklare!

Jag har ju redan berättat om att jag för några veckor sedan fick spendera en eftermiddag på förlossningen så det är inget nytt. Jag tycker fortfarande att det var rätt att åka in och tackar min påpushare för vara på mig om det också. Så det är inget sånt jag har dåligt samvete över.

Igår var jag hos barnmorskan för en rutinkontroll, så där att mäta magen och lyssna på hjärtljud. Allt såg bra ut, livlig bebis som stötte till doppler(?)-maskinen flera gånger när vi skulle lyssna på hjärtljuden. Lite lågt järnvärde - heller inget nytt. Varpå barnmorskan tittar i sina anteckningar och läser upp att jag just åkte in för några veckor sedan.

- Ja, jag ser ju här att du varit på förlossningen för att du misstänkte vattenavgång. Och det var det ju inte, naturligtvis...

Jag har bestämt mig, jag gillar inte min barnmorska. För det första, det var inte JAG som misstänkte det. Det var personen i andra änden av telefonen både på MVC och senare på förlossningen. JAG misstänkte ingenting. Såklart att tankarna hade dykt upp, jag hade ju googlat. Men jag tänkte lika mycket på flytningar som på att jag blivit urininkontinent som på vattenavgång. Så hen behövde verkligen INTE poängtera för mig att det är högst ovanligt med vattenavgång i den veckan och så vidare. JAG ringde för att jag inte visste vad det var. Hade jag vetat hade jag inte behövt att ringa.

Jag är en person som sällan, otroligt sällan, ringer till sjukvården för egen del. Jag kan ringa för att kolla upp saker med barnen och för att få tips och råd. Men inte om mig själv. Jag ringer INTE om minsta lilla grej som hen antydde med sitt "naturligtvis".

När sånt här händer och jag inte är förberedd blir jag så paff att jag inte reagerar med en gång, det kommer alltid mycket senare.

Så som svar fick hen väl nått "ja, jo, bla bla bla" från mig. Kändes väldigt maktutövande mot mig just då. Men jag fick ändå fram min begäran om att göra ett GBS-prov.

Trodde att hen skulle sätta i halsen. Och de följande tio minutrarna försökte hen förklara för mig vad GBS är och att hen aldrig varit med om att en kvinna haft det på den MVC-mottagningen. Vi kan väl säga att det inte gick hem hos mig, och att sakerna hen berättade för mig inte alls stämde överens med det som står på 1177 eller på de sidor som sjukvården själva hänvisar till. 

- Du behöver förstå att det vi gör nu är inte lagligt.

Tydligen får de inte begära sådana tester om det inte finns tydliga bevis för att kvinnan har en urinvägsinfektion. För det är bara då som kvinnan kan ha GBS enligt barnmorskan.

- Jag får väl hitta på nån anledning då?

Jag skiter faktiskt i hur hen gör. GBS är trots hens utlägg vanligare än vad en tror, det är också vanligt att bäraren inte har några symptom och det är inte heller det allra vanligaste att bebisen drabbas men det händer. Att endast kolla när kvinnan uppvisar tydliga tecken på urinvägsinfektion ger alltså väldigt missvisande siffror.

Och jag är ganska så säker på att vi inte bröt mot någon lag när jag fick röret med mig hem för att kissa i.

Not bad at all

Sol. Varmt, gott te. Jobba i pyjamas vid nästan lunchtidstimmen.

Distansarbete är toppen ibland!

Jubel och firarhelg!

I fredags fick jag reda på att jag blev godkänd på den där uppgiften som jag ojjade mig över häromveckan, då när jag och barnen hade varit sjuka och jag missat nästan två hela veckors pluggande. 

En del av mig trodde att jag skulle bli godkänd och en annan del trodde att det var omöjligt eftersom uppgiften jag lämnade in hade några fel och jag varit tvungen att göra den i sån rasande takt att jag var helt övertygad om att jag missat ta med ett av kraven. I ett kort mejl i fredags fick jag reda på att jag blev godkänd på uppgiften och jag höll på att börja gråta av lycka. Och lättnad.

Det var även inlämningsstopp i söndags för uppgiften efter den och jag lyckades lämna in med några dagars marginal. Känner mig riktigt nöjd över resultatet faktiskt. Så håll tummarna för mig att känslan är rätt och att jag blir godkänd på den också!

Påbörjade en till uppgift i helgen - javascript. Pust o stön vad den kommer bli kämpig! Jovisst, förra uppgiften var också ett helt nytt område för mig men det verkar som att det inte är ett av de stora områden så uppgiften var inte mer än två veckor lång. Den här med javascript är fyra veckor lång. Och den jag ojjade mig över förut var tre veckor, så ja... det här är ett större (eller mer komplicerat?) område tror jag. Desutom är det dags att börja med projektarbetet. Ännu mer pust o stön!!

Alltså, inte gnälligt "pust o stön". Jag gillar det. Lär mig massor som jag har nytta av redan nu i jobbet. Känner att jag skulle kunna erbjuda kompisar som vill skapa webbplatser, att jag kan hjälpa till (bara för att jag vill öva). Och sånt.

Men det är klart att det tar tid det här. Jag sitter i stort sett varje kväll med näsan i bok eller framför en skärm. De kvällar jag inte gör det har jag hunnit mycket på fika- och lunchraster på jobbet, bara för att jag ska kunna ta det lugnt en kväll. Så arbetsbelastning på en dag blir ju samma, fast andra tider.

Och visst skulle det gå att säga att jag pluggar bort min graviditet, men nä. Tiden jag sitter och pluggar hade jag spenderat på något annat sätt som hushållssysslor eller bara glo på tv. Om jag glor i en bok istället så är ju inte det särskilt mycket annorlunda. Det är väl den där veckan som jag pluggade järnet som det märktes att jag valde bort något viktigt. Både familjen och graviditeten. Och det är ju det jag jobbar för nu, att det INTE ska bli så igen.

Smart katt

Hund ligger i hundbädden och sover.

Katt ser det och smyger dit.

Katt lägger sig i hundbädd.

Katt börjar "massera" hund.

Hund blir sur, snäser ifrån och går därifrån.

Katt brer ut sig i hela hundbädden och börjar spinna.

Jag blir ALDRIG frisk

När folk får höra att jag är ett hjärtebarn, alltså föddes med ett hjärtfel, så är alltid frågorna efter det desamma. En av de frågorna är om jag är numera är frisk. Enkelt svar - Jag blir ALDRIG frisk från det här.

Jag kommer alltid att få gå på kontroller för att se att inget händer med min "lagning" och för att se hur hjärtat utvecklar sig. Det låter kanske lite konstigt när det ändå var 30 år sedan jag opererades. Men sanningen är att ingen vet hur framtiden ser ut för personer med liknande hjärtfel och liknande lagningar. Åldras hjärtat snabbare? Har jag större risk för andra hjärtbesvär? Och så vidare.

Det är min generationen av hjärtebarn som "sätter standarden" till stor del. Det är på oss som läkare och forskare ser hur effektiva, eller inte alls, behandlingarna vi gått igenom är.

All sån här forskning går framåt, och det har det gjort ända sen innan jag opererades. Det är inte så att de kör en metod, väntar 30 år och ser om de behöver justera något. Nej, utveckling sker hela tiden. Det jag menar är många av oss hade innan det började satsas på forskningen en helt annan förväntad livslängd än vad som kan sägas idag.

Många av oss lever, som en del kallar det, helt normala liv. Det betyder inte att vi är friska. Och vi är inte ensamma i det här, det finns många sjukdomar som har samma grej för sig.

Jag kommer aldrig att bli frisk, det är inte någon förkylning som jag kan vänta ut. Jag kommer alltid att behöva anpassa mig efter rekommendationerna som ges, vid graviditet, vid influensatider, vid resultat av undersökningar. Men eftersom jag är så pass "frisk" som jag är kan jag också diskutera med min läkare och gemensamt besluta vad som passar mig och min situation bäst. En del av oss har inte den möjligheten, och där är det enklare att förstå vår situation, när vi tvingas avstå från aktiviteter, kanske inte har orken att gå själva längre sträckor eller liknande. De problemen går liksom att ta på. Mitt, till exempel, gör inte det.

Nej, jag blir inte arg när någon frågar om jag är friskförklarad från mitt hjärtfel. Jag gillar faktiskt att sprida den lilla kunskap som jag har. Jag kan inte svara för alla, men jag kan svara för mig. Det som är speciellt nu är att det här bli extra tydligt när jag är gravid och frågan om när barnet är beräknat dyker upp. Jag är inte den sortens person att jag då väljer att mjuka upp stämningen genom att säga något flytande. Jag vet när jag kommer att bli igångsatt, jag vet var det kommer att ske och jag vet anledningen till detta - det är inget jag undanhåller. Naturligt blir det följdfrågor på sånt.

Så åter igen, jag är inte arg. Jag vill sprida förståelse. Och jag vet inget annat sätt än att vara så ärlig jag kan. Kan vi sluta se så chockade ut när en person faktiskt svara på frågan än ger nått "fint" svar?

Det var bättre förr!

Diskussionen dyker upp, som från tomma intet - Det var bättre förr! Då behövde minsann aldrig barnen aktiveras eller skämmas bort så där.

Om vi ska titta lite närmare på det här, var det verkligen bättre förr? Jovisst är det sant att barnen idag aktiveras på olika sätt av och med föräldrarna på ett annat sätt än min eller tidigare generationer gjorde. Det är simskolor, lekland, teatergrupper, andra träningsformer eller helt andra saker. Utbudet är större nu än "förr". Bättre? Kanske.

Vi kan i alla fall konstatera att de barn som vill, behöver och har möjlighet till det kan aktiveras på flera olika sätt nu än vad som tidigare kunde erbjudas. Det ställer hårdare "krav" på föräldrarna som eventuellt måste köra mer på barnen om aktiviteterna ligger långt borta. Barn som bor nära aktiviteter skjutsas också på av olika anledningar.

- Vi fick minsann ta oss fram själva om vi ville nånstans!

Absolut, visst var det så i många fall. Tänk då på att dagens familjer har det aningen bättre ställt ekonomiskt än t.ex våra föräldrar. När jag hör räntorna som de tvingades betala vid huslån blir jag förvånad att så många av mina klasskamrater ändå bodde i hus jämfört med lägenheter. Även barnomsorgen var det stor skillnad på. Bränsle till bilen är dyrare idag - ja, men om vi slår ihop allt så verkar det ändå som att barnfamiljerna idag har mer pengar än generationen innan. Vi har råd att skjutsa. Desutom får vi en lugn stund med barnen till och från aktiviteterna, där vi kan prata ostört. Vet inte om jag kan se något negativt med det, oavsett om det bara handlar om fem minuter. Och om barnet känner sig mer sedd av det här, vad är då skadan?

- De är så lata ungdomarna idag!

Lata, hur? För att föräldrarna skjutsar dem? När jag läser nyheterna och de i stort sett varje vecka rapporterar om hur barn far illa på olika sätt till och från skolan/aktiviteter/och så vidare, är det då konstigt att föräldrarna vill skydda sina barn? Jag tycker inte det. Det går inte att säga de som bor i ett mindre samhälle "går säkra", sånt där skit händer överallt! Och vem är det som oftast är boven i sånna här fall? Vuxna. Om det var så mycket bättre med uppfostran förr, borde de vuxna i så fall göra sånt där?

- De är ju aldrig ute, vill bara sitta framför datorn eller mobilen!

Våra sociala normer har förändrats, idag träffas allt fler via trådarna i backen (och i luften) än genom tidigare sociala sammanhang. Den sociala biten flyttas från ansikte mot ansikte till ansikte mot skärm allt mer. På gott och ont. Och det här har tidigare generationer varit med och bidragit till! Det är inget som barnen eller ungdomarna hittat på över en natt. Det har byggts upp. Av oss "gamlingar".

Skämmer vi bort barnen mer idag? Ja, kanske. Men jag är absolut inte övertygad om att det en dålig sak. Vi kan också välja att se det som att för varje generation lär vi oss något nytt om hur barn behöver bli behandlade. Det är inte länge sedan som föräldrar drogade (jo, det är säkert!) sina barn för att kunna arbeta. När barnen sen blev tillräckligt stora, vilket betydde att de inte var gamla alls när de började arbeta, fick de hjälpa till med arbetet. Visst känns det otänkbart idag?

Vi har lärt oss att barn behöver bli behandlade med respekt för att lära sig ge respekt. Att aga ett barn till visa respekt gav inget annat än ett sårat barn som lärde sig ljuga, smyga och andra otäcka saker. Och de känns (hoppas jag) också helt främmande. Men det var så de gjorde - förr.

Om jag ser att mitt barn har behov som kan tillfredsställas och samtidigt ge barnet möjlighet att utvecklas som person genom att erbjuda olika aktiviteter, varför skulle det vara något dåligt?

Nej, jag behöver nog få det här förklarat för mig en gång till om jag ska förstå vad det var som var bättre förr.

LOOK WHAT I HAVE CREATED!

Kommer du ihåg filmen "Cast Away" med Tom Hanks. En slags modern Robinson Crusoe-variant. Och när hans karaktär i filmen lyckas göra upp eld för första gången?

EXAKT SÅ känner jag varje gång jag lyckas med ett moment i kursen.

(Wilson finns också med på ett hörn och pushar på mig att fortsätta försöka, felsöka och läsa.  Och min blick till honom är också den lika dan. Muttrandes.)

Det finns ju smidigare sätt att få reda på sånt här än ett "förlossningsbesök"

Gårdagen blev inte riktigt som planerat, efter en föregående kväll och förmiddag som var lite speciell så att säga ville de att jag skulle åka in på en kontroll på förlossningen.

Bilden är lånad från en googlesökning och har
inget att göra med sjukhuset jag åkte till.

Jag tror aldrig att jag har fått hjälp så snabbt någon gång faktiskt, antingen kom jag precis mellan andra verkliga förlossningar eller så behövde det jag skulle kollas för kontrolleras snabbt. Ingen aning, och tänker inte ta reda på det heller.

Varför jag åkte in? Jo, kvällen innan, alltså i förrgår, hörde jag ett högt "plopp" och resten av kvällen behövde jag byta trosskydd ett antal gånger så att säga. Så misstänkt för tidig vattenavgång (tror att det kallas PROM men är inte säker) var det jag åkte in för att kolla.

Som tur är var det falsk alarm men vad det berodde på kunde de inte säga. Antingen tryckte bebisen mot urinblåsan så hårt att jag gick o kissade på mig hela kvällen och förmiddagen (fast jag kände ingen lukt) eller så var det riktigt kraftiga flytningar som tydligen gravida kan drabbas av (mycket öhh trevligt) eller så är det urinvägsinfektion (som jag måste lämna in prov för att kontrollera nu i efterhand, naturligtvis hann jag kissa innan de sa till mig att kissa i mugg. Naturligtvis.).

Och jag som hade andra planer för eftermiddagen...

Jo tack, en bra kväll..

En son sjunger "Let it go" från filmen Frost.

En son leker flygplan som Abbe i Madicken.

Katten ramlar i trappan i en försök att leka med hundarna.

Jag dricker påskmust och ska ge mig på nästa uppgift på kursen. (denna gång upplagt på tre veckor istället för allt arbete på en vecka)

Jag hinner, jag hinner faktiskt!

I början av veckan såg det så mörkt ut att jag var rädd att jag skulle bli tvungen att antingen söka om extratid för inlämningen i kursen eller medvetet få underkänt (lämna in ofullständig uppgift eller inte något alls). Nu ser jag faktiskt att jag blir klar!

Okej, det finns flera saker som jag kunde ha gjort betydligt bättre om jag haft den där tiden på mig. Alltså inte varit sjuk. Och min kod är nog lite "kladdig". Men! Jag går ju inte kursen för att jag kan det här utan för att lära mig.

Måste verkligen komma ihåg det också när stunderna med prestationsångesten dyker över mig. Så här är det, jag ser den färdiga produkten i huvudet och sen ser jag det som jag har skapat. Det överensstämmer inte alltid. Dels för att vi inte får använda sån teknik som krävs för att göra det jag vill. Dels för att jag inte kan. Jag har inte lärt mig alla moment som behövs för att göra det jag vill. I båda fallen fattar jag ju att jag måste släppa tankarna, men det är inte lätt. När det kommer till mina egna prestationer duger liksom inget halvdant.

Det är väl det där "duktig-flicka"-syndromet som lurpassar antar jag.

Framför datorn eller bakom böckerna, det har varit hela min vecka.

 Jag vet inte hur många timmar jag har lagt ner den här veckan på att fundera, läsa och programmera. Och felsöka.

Det är en sak som jag inte kommer att kunna fixa och som jag måste rapportera som fel, men det är en av extragrejerna som vi fick välja att göra så jag känner att jag kan släppa det. Visa att jag förstår även om jag inte förstår varför det blir fel hela tiden och hoppas på att det räcker för dem som ska betygsätta.

Snart smäller det, snart lämnas uppgiften in...

Vilka underverk de är!

Vilken underbar tanke - bara ett blöjbarn i sommar! Undrar om jag jinxar det här nu.. Här hemma håller det på att "pottränas" för fullt. Utan potta. För vem vill liksom sitta på en potta när det finns en toalett att använda precis som storebror gör? Hallå!?

Som du kanske förstår så är det min (än så länge) minsting som tränas. Helt på hans egna villkor såklart. För nån vecka sen bestämde han att han skulle ha "losor som du mamma" (underbyxor alltså). Sagt och gjort. Några dagar med extra tvätt både från olyckor här hemma och på förskolan senare så har han till och med börjat säga till när det är dags för toalettbesök. Det där med att fråga efter han ätit, vaknat, lekt, busat en stund, druckit vatten och så vidare börjar alltså gå mot sitt slut.

Och häromdagen kastade han blöjan på kvällen också. "DEN ÄR ÄCKLIG!" Vi "kissar av honom" när vi går och lägger oss och han klarar hela natten. Alltså, jag är så grymt imponerad av barns beslutsamhet!

Om du har barn så vet du säkert hur mycket kiss det kan komma under en och samma natt. Och då från att ha fyllt en blöja med kiss per natt till att, förutom nattkissandet, klara sig torr till morgonen därpå - bara genom att bestämma sig. WOW! Helt otroligt. Tänk om jag också kunde vara så beslutsam...

Jaja, okej - jag kan vara det. Men nu menade jag i nyttiga saker inte sånt där annat.

Med risk för att jinxa det här som sagt så har jag börjat känna att jag bara kommer att ha ett blöjbarn i sommar, det vore så underbart! Och det blöjbarnet är ju så litet att de 500 blöjorna per dag knappt kommer att märkas. Eller hur!

Jasså, nu passar det att vara trött!?

Att hjärnan gick på högvarv inatt är lätt att säga efter två timmar mitt i natten i vaket tillstånd.

Funderandes på hur jag ska lyckas med en dropdown-meny.
En lokal meny som fungerar ihop med content i alla webbläsare utan att hamna över footer.
Hur bakgrundsfärgen i content kan följa hela innehållet.
Och - undrandes över vad som hänt med mina p-taggar.

Bland annat.

Massor av pepp och mod det behöver jag nu

I två veckor har vi varit sjuka i familjen, två veckor där jag har fått lägga studierna åt sidan för att få vardagen att gå ihop. Vilket betyder att jag nu på sista veckan inför inlämningen måste hinna med tre veckors material - som att utföra laborationer, läsa ikapp i böckerna och faktiskt utföra uppgiften vi fått.

Det känns dumt att ens påpeka att jag är stressad och framför allt frustrerad eftersom jag ser mitt halvdana projekt tvingas krympa ner till minimum om jag ens ska ha en chans att lämna in det. Och då är jag inte ens säker på att jag hinner få med alla bitar som krävs.

Som den pessimistiska realist jag just nu är ser jag att detta inte kommer att vara enda gången jobbet, vardagen och studierna går på kollisionskurs med varandra och jag undrar vad jag måste lägga min tid på.

• Kan hela familjen förstå varför jag drar mig undan och måste fokusera på annat än dem?
• Är det rätt av mig att stressa och kräva det här när jag inte mår så där jättebra?
• Är jag tillräckligt stark att säga (och genomföra) att jag måste vänta ett år innan detta kan bli verklighet? När det är något jag väntat på så här länge redan. 
• Ger jag upp?

Vad gör jag? Ska jag lyssna på kroppen som går i försvarsställning om kvällarna när jag behöver sitta och läsa eller framför datorn och plugga. Ska jag pusha mig hårdare för att det här endast är ett farthinder jag måste ta mig över och det bara har varit otur att vi blev sjuka mitt i uppförsbacken?

Jag är kluven.

Ett busfrö till? Jajamen!

Jo alltså, för att inte dra ut på det mer än nödvändigt så ja - vi väntar ett busfrö till. Och för att inte behöva svara på samma frågor om och om igen, valde jag att göra en liten "FAQ".

1. Till sommaren, runt midsommar.
2. Nej, jag har inte mått särskilt bra men får jag bara gnälla lite och bada när det är som värst så går det bra ändå. 
3. Bara en bebis (tack o lov). 
4. Nej, vi vet inte vad det blir och tänker inte ta reda på det heller. Vi gillar överraskningsmomentet när den kladdiga bebisklumpen plaskar till  magen efter förlossningen.
5. Om jag känner dig väl så får du röra annars är min mage lika mycket i min privata sfär som innan det fanns en bebis i.

Förra graviditeten tog vi ett gemensamt beslut om att inte lägga ut något på sociala medier, den här gången är det inte samma visa. Kanske beror det på att vi båda känner att vi vill skylta med det eftersom det är sista gången? Kanske beror det på att vi båda har tillgång till sociala medier som vi inte hade förut. Kanske beror det på något helt annat. Och det ska vi väl låta bli att spekulera i va? Bra.

Eftersom jag har fullt upp med jobbet och med pluggandet och med barnen är det inte säkert att jag hinner allt jag vill, men du som vill kommer i alla fall att kunna följa med en aning i alla kurvorna här på bloggen. Lite när jag hinner och orkar.

Som sagt så har jag inte mått så bra. Känns lite väl privat att ta upp alla möjliga detaljer men vi kan säga så här, alla dumma grejer som har  haft nu på sistone är "heeelt normalt" enligt barnmorskan. Lite få en väl stå ut med, eller? Jag räknar hur som helt inte med att må särskilt bra under resten av graviditeten även om jag vissa dagar mår så pass bra att jag till och med glömmer bort magen.

Det har gått sådär med att kombinera illamående och annat "skoj" med pluggandet, och jag är glad att jag började aningen innan och fick ett litet försprång. Det har till exempel gjort att min usla förra vecka inte känns helt åt skogen. Jag får ta det en dag eller en uppgift i taget och göra mitt bästa. Mer kan jag ju inte göra. Går det så blir jag skitglad och går det inte så kommer jag att söka om kursen, för det här är sånt jag vill lära mig!

Jo, en sak till. Eftersom det skrivs så lite om gravida med hjärtfel tänkte jag försöka fokusera lite mer på det. Jag har själv saknat det och hoppas att det kanske kan bidra till att någon känner sig aningen tryggare i att kräva rätt vård.

Det var nog allt - hej svejs!

Tänk positivt!

Det slår över mig, speciellt på morgonkvisten, att jag tagit på mig för mycket i och med pluggandet. Kvällstrött som jag är blir det lite annorlunda för att jag håller mig uppe om kvällarna för att plugga. Okej, det är bara några dagar ännu. Men det är så här min plan ser ut just nu.

Att plugga efter att barnen har lagt sig. Med vissa undantag då. Som att jag igår läste ur kurslitteraturen medan ungarna kollade på Bolibompa. Kunde hämta ut alla utom en bok igår.

Ni som har eller håller på och studera samtidigt som ni har småbarn - hur löser ni det? Redan nu efter några dagar märker jag ju hur illa det går åt hushållet, men jag kan inte riktigt göra båda. Åtminstone inte ännu. Kommer det senare, när en har det bättre i ryggmärgen?

Vad hände egentligen? Jag menar, hur tänkte jag??

Från och med imorgon är jag studerande igen. Och heltidsarbetare. Och tvåbarnsmamma. GULP!!

Hur hade jag tänkt här? Att det kommer att ordna sig är jag övertygad om. Frågan är bara hur. Och eftersom jag vill det här sååå mycket är jag lite rädd att jag tagit mig vatten över huvudet.

Vad jag ska plugga? Webbdesign. På distans. Och jag har redan kunnat lyssna på några föreläsningar. Än så länge (hehe... det handlade ju bara om introduktionen) är det sånt jag haft ett hum om men inte så mycket kunskap. Det går lite att säga att jag nu fattar diskussionen jag hade på jobbet i höstas med en kollega. Och varför hen blev lite frustrerad på mig i sina försök att förklara. Jag hade blandat ihop "klient" med något helt annat. Fråga mig inte hur för just nu fattar jag inte hur jag ens kunde tänka i de banorna. 

Önska mig ett stort lycka till! Och kom gärna förbi med matlådor och annat nyttigt så jag slipper lägga tiden på sånt tråkigt... Hahaha!

Den perfekta föräldern

När jag tänker på "den perfekta föräldern" ser jag inte en förälder som aldrig gör något fel, aldrig skriker åt sina barn, alltid är pedagogisk.

Nä, jag ser en förälder som gör misstag men som ger sig chansen att lära sig av det.

"Okej, det fungerar inte att skrika och hojta på morgonen när klockan rusar iväg - vi kanske ska prova klädrejset/gå upp tidigare/barnen får ta själva vara med och bestämma kläder på kvällen innan/..."

Och ska jag vara helt ärlig så tänker jag nog inte att den föräldern är perfekt heller. För jag tror inte att någon av oss blir perfekta. Det är som att säga att vi är klara med vårt mål och det finns ingen anledning till att fortsätta utvecklas efter det. Det går jag bara inte med på! Att utvecklas är livsviktigt!

Om jag är den där som analyserar händelserna och ser vad jag kan göra bättre? Jo, ibland. Ganska ofta. Men alltid? Onej, det orkar jag inte. Jag är mänsklig och har mina begränsningar jag också. Och jag gör verkligen inte alltid det jag kommit fram till fungerar bättre heller.

Rakt in i hjärtat - så många tankar på så liten tid

Missade du "Rakt in i hjärtat" igår? Ingen fara, första avsnittet är tillgängligt på SVT play ett tag framöver.

• http://www.svtplay.se/video/2584715/rakt-in-i-hjartat/avsnitt-1

Mer passande namn på serien går inte att hitta, den gick verkligen rakt in i hjärtat och upp i huvudet för att sätta igång en massa olika tankar.

Om det är rent egoistiska tankar eller nån slags bearbetning eller nått annat vet jag inte, och på ett sätt bryr jag mig inte vad det är för slags tankar, men det som nästan knockade mig var de tankar om att jag har utsatt mina föräldrar för detta.

Det finns ingen skuld. Ingen sorg. Det är mer som ett konstaterande.

Jag föddes med hjärtfel - jag behövde genomgå en operation - min familj fick gå igenom sjukdomstiden med mig på gott och ont. Jag överlevde och jag lever normalt idag. Det är inte alla som gör det och jag hade en otrolig tur som fick träffa en skicklig kirurg och för det första att jag har en pappa som såg direkt att jag inte mådde bra som spädbarn.

Det finns vänner i min närhet som gått igenom liknande saker som jag och min familj, eller rättare sagt mina föräldrar och min storasyster. För jag kommer inte ihåg något. Bland mina vänner finns de som har ett lyckligt "slut" på tiden och de som har ett mindre lyckligt. Många tankar gick även till dessa familjer. Hur känner dem inför det här? Är jag provocerande när jag pratar om min tid, jag ser ju att det inte är lätt för familjerna som går igenom detta!

Men starkast igår var ändå känslan över styrkan. Och då menar jag inte det här som i serien nämndes som "typiskt skandinaviskt" att vi håller uppe en fasad av nått slags neutralt läge. Utan att dessa familjer går igenom något svårt, många lever i den här vardagen i många år (hela liv ibland), hanterar upp- och nedgångar på sina egna sätt och ändå.. Glädjen. Den rena livsglädjen som strålar. Det där som vi andra tar för givet i vardagstristessen, det fångar familjerna upp och använder varje tillfälle till fullo.

De har en erfarenhet jar inte önskar någon genomgå, men de har också en erfarenhet jag önskar att alla kunde få ta del av. Och det är glädjen.

Detta är Hildur, ett av barnen som är med i serien.
Bilden är lånad från svt.se

(När du kikar på serien, var beredd med näsdukar för det lär behövas)

Fina flickor fiser inte

Jag vill gärna tro att jag är uppvuxen med att vara ganska fri att tänka och formas som jag själv vill, såklart är det inte så utan jag är som alla andra påverkade av både miljö och föräldrar. En del saker är till det bättre, andra inte fullt så bra. Grejen som jag tänker på just nu är det här med vad flickor förväntas vara.

Tysta
Lugna
Vårdande
Lukta gott i alla lägen
Kärleksfull

Och en mängd andra saker.

Det här med att lukta gott... "Fina flickor fiser inte" har jag fått höra så många gånger att jag inte ens kan räkna efter. Flickor bajsar inte. På sin höjd kissar vi. Men bara om vi gör det diskret - inget skvalande i toastolen här inte!

Människor fiser för att släppa ut gas. Gasen bildas i samband med att tarmarna tar hand om maten vi äter och kroppen omvandlar maten till energi eller restprodukter. Bland annat gas. Och kiss. Och bajs.

Men fina flickor fiser inte!

Vad händer med kroppen om vi inte fiser? Var tar gasen vägen? En del forskare hävdar att ökningen av vissa sjukdomar, till exempel olika cancersorter, beror på att människor idag har ett mer stillasittande arbete som gör att vi inte "släpper väder" på samma naturliga sätt längre och därmed håller den faktiskt giftiga gasen inne i kroppen. Nu talar vi inte om att vi ska sitta och trycka fram fisar i tid och otid, utan tydligen menar forskarna att människor går och småläcker fisar lite då och då och det är där problemet ligger.

Om det stämmer? Jag har ingen aning. Däremot vet jag hur ont i magen jag kan få om jag håller inne fisar för länge. Men vi flickor fiser ju inte...

Jag har en liten dröm, en väldigt udda dröm och säkert barnslig i vissa personers ögon, men jag bryr mig inte. En av mina drömmar är att få chansen (och våga ta den) att efter ett toabesök kliva ut därifrån och vifta med händerna och säga "DO NOT GO IN THERE!" till de som väntar utanför. Dels för att det vore så roligt att se deras min, men också för att göra mig kvitt det här gremen med att "flickor inte får bajsa".

Vad är det för SKITsnack liksom? Alla bajsar.

Jag fiser.
Jag rapar.
Jag kissar.
Jag bajsar.

Och inget av det luktar som en blomstrande sommaräng varenda gång heller för den delen.

Hur ska jag tolka det? Är jag ingen fin flicka, ingen kvinna alls? Är jag något konstigt undantag? Nej, jag har, precis som alla andra, behov. Helt vanliga behov. Och kan vi komma överens om att sluta fylla barnen med sånna där andra konstiga tankar? Okej?

Bra.

Andra kvällen utan napp är inledd

"Jag vill göra som du!" Ropar yngsta sonen förtvivlat.

"Okej" tänker mamman och går o lägger sig.

Alla ni som har musfällor i er bil räcker upp en hand!

//VIFTAR MED BÅDA HÄNDERNA//

Bildkälla

Vattkoppor och höstblåsor

Hujedamej, det går både vattkoppor och höstblåsor på ungarnas förskola. Tyckte det var lagom skoj med vattkoppor, men kände liksom att min stora går trygg då eftersom han har haft det. Idag fick jag infon om att det inte var så många barn på förskolan som hade haft vattkoppor, utan det va höstblåsor istället. UUUUIII!!!

Det ska en också bara kunna ha en gång, fast min stora har haft det två gånger. Ovanligt enligt läkaren vi träffade vid andra tillfället, men inte alls omöjligt. Det gäller bara att stöta på olika"varianter" av det.

Nu håller jag tummarna för att vi inte stöter på en tredje variant! Stackaren tappade ju alla sina naglar efter förra omgången!

Och ja just det, min lilla är febrig och har prickar som kan vara värmeutslag av febern eller början på nått av de där otäcka saker.

Bra start på veckan...

Idag för tre år sedan..

... satte sig min man och jag i bilen och åkte till Linköping. Åt en god lunch, så god att jag än i dag kan dag drömma om den en aning, tillsammans med min svåger och svägerska. Efter det åkte vi till förlossningsavdelningen där vi fick reda på att jag, utan att ha märkt av det särskilt mycket (inte alls faktiskt, jag är nog ganska trög i det där ämnet), hade en påbörjad förlossning.

För att skynda på det hela, vi var ju ändå där för att se om det gick att sätta igång förlossningen, fick jag en ballong. Jag kommer aldrig att glömma min mans min när han fick se storleken på ballongen.

Imorgon bitti, mitt söta lilla trollbarn har du funnits i våra liv i tre år. Det känns som en evighet och jag älskar det!

Nej, du måste inte hålla med

Du måste verkligen inte hålla med åsikter som du inte känner för, oavsett vem som yttrar dem. Okej, okej - det kan göra livet mycket enklare genom att hålla med. För stunden. Men så länge som du går emot dig själv kommer det att kännas mer i det längre perspektivet.

Med det sagt så behöver du inte säga emot precis allt som du inte håller med. Ibland kan den bästa "protesten" vara en tyst sådan. Allt beror på ämnet och situationen. Och vilka människor som du står inför.

Du kommer att känna ända in i märgen när du säger ifrån. Känslan kommer att vara skrämmande för dig som inte vågat säga ifrån tidigare men samtidigt befriande.

Det kan bli jobbigt just där och då. Eller, det kommer troligtvis bli jobbigt just då eftersom det inte hör till normen att vi står för våra åsikter. Vi ska vara väldigt lagom.

I grupper där det finns en självskriven ledare kan det vara extra svårt att visa om du tycker annorlunda. Helt medveten om det. Men ta små steg i taget om det känns bättre?

Att vara medveten om att du faktiskt tycker annorlunda är bara första steget. Det är bara när du är medveten om det som du kan förändra. Nästa steg, oavsett om det är stort eller smått, är att visa det utåt.

Som att inte acceptera vissa kränkande ord. Eller att säga att du faktiskt aldrig har gillat pepparkakor. Eller vad det än må vara.

Det är nu den verkligt jobbiga resan börjar. När du märker vilka vänner som har samma värderingar eller tankar som du själv har, eller vilka vänner som du kan hålla bra kontakt med även om ni inte tycker lika. Vilka det är som accepterar dig för den du är och inte den du framställt dig för att vara under en längre tid. Det är en jobbig tid. Men det är också helt klart värt det.

//tankar till mig själv//

Bildkälla: http://www.dumblittleman.com

Fegheten och ilskan slår till direkt

På den lokala simhallen finns flertalet basturum, en är gemensamt för alla. Den brukar också vara varmare än den som finns inne i duschutrymmet på damsidan. Kanske för att den är betydligt mindre? Hur som helst. Till det som fick mig att fega ur och blir asförbannad på samma gång.

Om det sitter människor i bastun när du kommer in, och du bestämmer dig för att fylla på hinken med vatten som hälls på bastuaggregatet - har du någonsin tänkt på att fråga de som sitter där INNAN du ens kom in OM de vill ha det varmare? VARFÖR tar du för givet att vi alla hoppar av glädje att någon i gänget kommit på den brilijanta idéen att hälla på (inte bara en eller två skopor utan FYRA!) vatten?

Är det så svårt att öppna trutet och fråga? Tydligen. Och tydligen är det även svårt för oss som satt där inne och sen fick gå ut på grund av den intensiva hettan, att öppna truten och säga stopp. 

Till dig som vet med sig att du gör så här - SLUTA!

Blir alltid lika paff över folk som tar sig friheten att bestämma över andra på det där sättet, jag har inte kommit på något bra sätt för mig att kunna reagera direkt. Hojta till - javisst. Men jag ska ju kunna få ut något ljud ur den gapande munnen också. Det slutar nästan alltid med att jag blir sur och stör mig på händelsen ett tag efteråt istället.

Note to self

(Och alla andra också)

Årstiderna för att fisa obemärkt utomhus är snart förbi! Passopp! För de syns lika tydligt som andetag när kylan kryper på!

Har undrat när kritiken ska börja komma här också

Har liksom varit väldigt förskonad från det, fast jag väljer att tänka att det är för att jag har så vettiga personer som läser mina inlägg.

Jag skrev ett inlägg i somras när jag var trött på vuxna människor som talar om för mina och andra barn vad som är rätt och fel för pojkar och flickor. Och nu menar jag inte sånna saker som att kasta sten på katter eller spotta kompisen i ansiktet utan om det här med vilka färger som är "tillåtna" och så vidare.

Nu kom första kritiska kommentaren. Och inte så värst kreativ eller talande om jag får säga så. Och det får jag ju, det här är min blogg med mina åsikter och de som inte håller med kan antingen sluta läsa, argumentera emot (jag diskuterar gärna) eller strunta i allt sånt. Eller som Anonym gjorde, säga att det är jag som behöver en käftsmäll.

Okej, personen tog åt sig. Kände sig träffad. Bra! Hoppas att det tog så hårt att hen tänker till nästa gång kommentarerna om andra barns kläder börjar flyga ur munnen. Att det svider lite extra efteråt. 

Jag tror nämligen inte att det går att förändra sitt sätt om en först inte blir medveten om problemet och sen skaffar sig viljan att förändra.

Du fina anonyma person, jag hoppas att du uppskattar privilegierna som du har i livet och tar tillvara på dem. Utan oss normbrytare hade du nämligen inte haft dem. Så varsågod.

Kan du virka? Vill du virka för en god gärning?

Bosse, Foffy, Mjölk och Björn

För ganska länge sen fick jag berättat för mig om Hjärtekatter, virkade katter som skänks till hjärtsjuka barn på de olika mottagningarna/avdelningarna runt om i landet där barnen behandlas. Det tog ett tag innan jag vågade mig på att virka själv, jag försökte sätta andra i arbete ganska länge innan jag satte mig själv där.

Men nu! Nu har jag virkat fyra katter.Med alla upprepningar när jag tappat räkningen skulle vi lätt kunna räkna med ett antal till. He he he. Men fyra är helt klara och om de inte redan är skickade så skickas de snart iväg till barnen.

Det är inte alls en svår virkning, att sätta ihop delarna däremot är lite kämpigt men det går. Och om du är det minsta lilla haj på att virka tycker jag att du ska prova att göra minst en Hjärtekatt.

• Här är mönstret på katten
• Här kan du läsa om hur allt startade (ha näsdukar redo)

Säg hej till Mojje!

Vi har blivit med katt igen!

Igår eftermiddag hämtade vi en lite äldre kattunge som heter Mojje. Barnen var överlyckliga! Katten.. Nja sådär.

Mötet mellan hundarna och katten gick bättre än väntat, hundarna var såklart väldigt nyfikna och ville mer än gärna vara närgångna. Det ville inte Mojje som fräste och burrade upp sig. Till sist fick Orux in en lite nosdutt på katten och Mojje fräste ifrån ordentligt till Skymma. Så på sena kvällen kunde allihopa ligga i/på/under/brevid soffan utan några sura ögonkast på varandra.

Idag är jag hemma för att jag är sjuk, ett litet bra sammanträffande. Och det är faktiskt inte mer än så, det lovar jag.

Hur som helst så har jag nu en liten katt som går efter mig hela tiden och pratar och undersöker huset. Hade nästan glömt hur mysigt det är med en så social katt. Eller nä, det hade jag inte. Men jag har saknat det otroligt mycket. Och det är väldigt skönt att vi har en katt igen.

Ingen katt kan ersätta vår knasiga Spindelmannen och det är heller inte meningen. Jag märker redan nu att Mojje är busigare än vad Spindelmannen var, så det är lite med spänning jag ser fram emot att få reda på vilka hyss som kommer i framtiden.

Mojje, innan vi hämtade honom.