Jag hinner, jag hinner faktiskt!

I början av veckan såg det så mörkt ut att jag var rädd att jag skulle bli tvungen att antingen söka om extratid för inlämningen i kursen eller medvetet få underkänt (lämna in ofullständig uppgift eller inte något alls). Nu ser jag faktiskt att jag blir klar!

Okej, det finns flera saker som jag kunde ha gjort betydligt bättre om jag haft den där tiden på mig. Alltså inte varit sjuk. Och min kod är nog lite "kladdig". Men! Jag går ju inte kursen för att jag kan det här utan för att lära mig.

Måste verkligen komma ihåg det också när stunderna med prestationsångesten dyker över mig. Så här är det, jag ser den färdiga produkten i huvudet och sen ser jag det som jag har skapat. Det överensstämmer inte alltid. Dels för att vi inte får använda sån teknik som krävs för att göra det jag vill. Dels för att jag inte kan. Jag har inte lärt mig alla moment som behövs för att göra det jag vill. I båda fallen fattar jag ju att jag måste släppa tankarna, men det är inte lätt. När det kommer till mina egna prestationer duger liksom inget halvdant.

Det är väl det där "duktig-flicka"-syndromet som lurpassar antar jag.

Framför datorn eller bakom böckerna, det har varit hela min vecka.

 Jag vet inte hur många timmar jag har lagt ner den här veckan på att fundera, läsa och programmera. Och felsöka.

Det är en sak som jag inte kommer att kunna fixa och som jag måste rapportera som fel, men det är en av extragrejerna som vi fick välja att göra så jag känner att jag kan släppa det. Visa att jag förstår även om jag inte förstår varför det blir fel hela tiden och hoppas på att det räcker för dem som ska betygsätta.

Snart smäller det, snart lämnas uppgiften in...

Vilka underverk de är!

Vilken underbar tanke - bara ett blöjbarn i sommar! Undrar om jag jinxar det här nu.. Här hemma håller det på att "pottränas" för fullt. Utan potta. För vem vill liksom sitta på en potta när det finns en toalett att använda precis som storebror gör? Hallå!?

Som du kanske förstår så är det min (än så länge) minsting som tränas. Helt på hans egna villkor såklart. För nån vecka sen bestämde han att han skulle ha "losor som du mamma" (underbyxor alltså). Sagt och gjort. Några dagar med extra tvätt både från olyckor här hemma och på förskolan senare så har han till och med börjat säga till när det är dags för toalettbesök. Det där med att fråga efter han ätit, vaknat, lekt, busat en stund, druckit vatten och så vidare börjar alltså gå mot sitt slut.

Och häromdagen kastade han blöjan på kvällen också. "DEN ÄR ÄCKLIG!" Vi "kissar av honom" när vi går och lägger oss och han klarar hela natten. Alltså, jag är så grymt imponerad av barns beslutsamhet!

Om du har barn så vet du säkert hur mycket kiss det kan komma under en och samma natt. Och då från att ha fyllt en blöja med kiss per natt till att, förutom nattkissandet, klara sig torr till morgonen därpå - bara genom att bestämma sig. WOW! Helt otroligt. Tänk om jag också kunde vara så beslutsam...

Jaja, okej - jag kan vara det. Men nu menade jag i nyttiga saker inte sånt där annat.

Med risk för att jinxa det här som sagt så har jag börjat känna att jag bara kommer att ha ett blöjbarn i sommar, det vore så underbart! Och det blöjbarnet är ju så litet att de 500 blöjorna per dag knappt kommer att märkas. Eller hur!

Jasså, nu passar det att vara trött!?

Att hjärnan gick på högvarv inatt är lätt att säga efter två timmar mitt i natten i vaket tillstånd.

Funderandes på hur jag ska lyckas med en dropdown-meny.
En lokal meny som fungerar ihop med content i alla webbläsare utan att hamna över footer.
Hur bakgrundsfärgen i content kan följa hela innehållet.
Och - undrandes över vad som hänt med mina p-taggar.

Bland annat.

Massor av pepp och mod det behöver jag nu

I två veckor har vi varit sjuka i familjen, två veckor där jag har fått lägga studierna åt sidan för att få vardagen att gå ihop. Vilket betyder att jag nu på sista veckan inför inlämningen måste hinna med tre veckors material - som att utföra laborationer, läsa ikapp i böckerna och faktiskt utföra uppgiften vi fått.

Det känns dumt att ens påpeka att jag är stressad och framför allt frustrerad eftersom jag ser mitt halvdana projekt tvingas krympa ner till minimum om jag ens ska ha en chans att lämna in det. Och då är jag inte ens säker på att jag hinner få med alla bitar som krävs.

Som den pessimistiska realist jag just nu är ser jag att detta inte kommer att vara enda gången jobbet, vardagen och studierna går på kollisionskurs med varandra och jag undrar vad jag måste lägga min tid på.

• Kan hela familjen förstå varför jag drar mig undan och måste fokusera på annat än dem?
• Är det rätt av mig att stressa och kräva det här när jag inte mår så där jättebra?
• Är jag tillräckligt stark att säga (och genomföra) att jag måste vänta ett år innan detta kan bli verklighet? När det är något jag väntat på så här länge redan. 
• Ger jag upp?

Vad gör jag? Ska jag lyssna på kroppen som går i försvarsställning om kvällarna när jag behöver sitta och läsa eller framför datorn och plugga. Ska jag pusha mig hårdare för att det här endast är ett farthinder jag måste ta mig över och det bara har varit otur att vi blev sjuka mitt i uppförsbacken?

Jag är kluven.

Ett busfrö till? Jajamen!

Jo alltså, för att inte dra ut på det mer än nödvändigt så ja - vi väntar ett busfrö till. Och för att inte behöva svara på samma frågor om och om igen, valde jag att göra en liten "FAQ".

1. Till sommaren, runt midsommar.
2. Nej, jag har inte mått särskilt bra men får jag bara gnälla lite och bada när det är som värst så går det bra ändå. 
3. Bara en bebis (tack o lov). 
4. Nej, vi vet inte vad det blir och tänker inte ta reda på det heller. Vi gillar överraskningsmomentet när den kladdiga bebisklumpen plaskar till  magen efter förlossningen.
5. Om jag känner dig väl så får du röra annars är min mage lika mycket i min privata sfär som innan det fanns en bebis i.

Förra graviditeten tog vi ett gemensamt beslut om att inte lägga ut något på sociala medier, den här gången är det inte samma visa. Kanske beror det på att vi båda känner att vi vill skylta med det eftersom det är sista gången? Kanske beror det på att vi båda har tillgång till sociala medier som vi inte hade förut. Kanske beror det på något helt annat. Och det ska vi väl låta bli att spekulera i va? Bra.

Eftersom jag har fullt upp med jobbet och med pluggandet och med barnen är det inte säkert att jag hinner allt jag vill, men du som vill kommer i alla fall att kunna följa med en aning i alla kurvorna här på bloggen. Lite när jag hinner och orkar.

Som sagt så har jag inte mått så bra. Känns lite väl privat att ta upp alla möjliga detaljer men vi kan säga så här, alla dumma grejer som har  haft nu på sistone är "heeelt normalt" enligt barnmorskan. Lite få en väl stå ut med, eller? Jag räknar hur som helt inte med att må särskilt bra under resten av graviditeten även om jag vissa dagar mår så pass bra att jag till och med glömmer bort magen.

Det har gått sådär med att kombinera illamående och annat "skoj" med pluggandet, och jag är glad att jag började aningen innan och fick ett litet försprång. Det har till exempel gjort att min usla förra vecka inte känns helt åt skogen. Jag får ta det en dag eller en uppgift i taget och göra mitt bästa. Mer kan jag ju inte göra. Går det så blir jag skitglad och går det inte så kommer jag att söka om kursen, för det här är sånt jag vill lära mig!

Jo, en sak till. Eftersom det skrivs så lite om gravida med hjärtfel tänkte jag försöka fokusera lite mer på det. Jag har själv saknat det och hoppas att det kanske kan bidra till att någon känner sig aningen tryggare i att kräva rätt vård.

Det var nog allt - hej svejs!

Tänk positivt!

Det slår över mig, speciellt på morgonkvisten, att jag tagit på mig för mycket i och med pluggandet. Kvällstrött som jag är blir det lite annorlunda för att jag håller mig uppe om kvällarna för att plugga. Okej, det är bara några dagar ännu. Men det är så här min plan ser ut just nu.

Att plugga efter att barnen har lagt sig. Med vissa undantag då. Som att jag igår läste ur kurslitteraturen medan ungarna kollade på Bolibompa. Kunde hämta ut alla utom en bok igår.

Ni som har eller håller på och studera samtidigt som ni har småbarn - hur löser ni det? Redan nu efter några dagar märker jag ju hur illa det går åt hushållet, men jag kan inte riktigt göra båda. Åtminstone inte ännu. Kommer det senare, när en har det bättre i ryggmärgen?

Vad hände egentligen? Jag menar, hur tänkte jag??

Från och med imorgon är jag studerande igen. Och heltidsarbetare. Och tvåbarnsmamma. GULP!!

Hur hade jag tänkt här? Att det kommer att ordna sig är jag övertygad om. Frågan är bara hur. Och eftersom jag vill det här sååå mycket är jag lite rädd att jag tagit mig vatten över huvudet.

Vad jag ska plugga? Webbdesign. På distans. Och jag har redan kunnat lyssna på några föreläsningar. Än så länge (hehe... det handlade ju bara om introduktionen) är det sånt jag haft ett hum om men inte så mycket kunskap. Det går lite att säga att jag nu fattar diskussionen jag hade på jobbet i höstas med en kollega. Och varför hen blev lite frustrerad på mig i sina försök att förklara. Jag hade blandat ihop "klient" med något helt annat. Fråga mig inte hur för just nu fattar jag inte hur jag ens kunde tänka i de banorna. 

Önska mig ett stort lycka till! Och kom gärna förbi med matlådor och annat nyttigt så jag slipper lägga tiden på sånt tråkigt... Hahaha!

Den perfekta föräldern

När jag tänker på "den perfekta föräldern" ser jag inte en förälder som aldrig gör något fel, aldrig skriker åt sina barn, alltid är pedagogisk.

Nä, jag ser en förälder som gör misstag men som ger sig chansen att lära sig av det.

"Okej, det fungerar inte att skrika och hojta på morgonen när klockan rusar iväg - vi kanske ska prova klädrejset/gå upp tidigare/barnen får ta själva vara med och bestämma kläder på kvällen innan/..."

Och ska jag vara helt ärlig så tänker jag nog inte att den föräldern är perfekt heller. För jag tror inte att någon av oss blir perfekta. Det är som att säga att vi är klara med vårt mål och det finns ingen anledning till att fortsätta utvecklas efter det. Det går jag bara inte med på! Att utvecklas är livsviktigt!

Om jag är den där som analyserar händelserna och ser vad jag kan göra bättre? Jo, ibland. Ganska ofta. Men alltid? Onej, det orkar jag inte. Jag är mänsklig och har mina begränsningar jag också. Och jag gör verkligen inte alltid det jag kommit fram till fungerar bättre heller.

Rakt in i hjärtat - så många tankar på så liten tid

Missade du "Rakt in i hjärtat" igår? Ingen fara, första avsnittet är tillgängligt på SVT play ett tag framöver.

• http://www.svtplay.se/video/2584715/rakt-in-i-hjartat/avsnitt-1

Mer passande namn på serien går inte att hitta, den gick verkligen rakt in i hjärtat och upp i huvudet för att sätta igång en massa olika tankar.

Om det är rent egoistiska tankar eller nån slags bearbetning eller nått annat vet jag inte, och på ett sätt bryr jag mig inte vad det är för slags tankar, men det som nästan knockade mig var de tankar om att jag har utsatt mina föräldrar för detta.

Det finns ingen skuld. Ingen sorg. Det är mer som ett konstaterande.

Jag föddes med hjärtfel - jag behövde genomgå en operation - min familj fick gå igenom sjukdomstiden med mig på gott och ont. Jag överlevde och jag lever normalt idag. Det är inte alla som gör det och jag hade en otrolig tur som fick träffa en skicklig kirurg och för det första att jag har en pappa som såg direkt att jag inte mådde bra som spädbarn.

Det finns vänner i min närhet som gått igenom liknande saker som jag och min familj, eller rättare sagt mina föräldrar och min storasyster. För jag kommer inte ihåg något. Bland mina vänner finns de som har ett lyckligt "slut" på tiden och de som har ett mindre lyckligt. Många tankar gick även till dessa familjer. Hur känner dem inför det här? Är jag provocerande när jag pratar om min tid, jag ser ju att det inte är lätt för familjerna som går igenom detta!

Men starkast igår var ändå känslan över styrkan. Och då menar jag inte det här som i serien nämndes som "typiskt skandinaviskt" att vi håller uppe en fasad av nått slags neutralt läge. Utan att dessa familjer går igenom något svårt, många lever i den här vardagen i många år (hela liv ibland), hanterar upp- och nedgångar på sina egna sätt och ändå.. Glädjen. Den rena livsglädjen som strålar. Det där som vi andra tar för givet i vardagstristessen, det fångar familjerna upp och använder varje tillfälle till fullo.

De har en erfarenhet jar inte önskar någon genomgå, men de har också en erfarenhet jag önskar att alla kunde få ta del av. Och det är glädjen.

Detta är Hildur, ett av barnen som är med i serien.
Bilden är lånad från svt.se

(När du kikar på serien, var beredd med näsdukar för det lär behövas)

Fina flickor fiser inte

Jag vill gärna tro att jag är uppvuxen med att vara ganska fri att tänka och formas som jag själv vill, såklart är det inte så utan jag är som alla andra påverkade av både miljö och föräldrar. En del saker är till det bättre, andra inte fullt så bra. Grejen som jag tänker på just nu är det här med vad flickor förväntas vara.

Tysta
Lugna
Vårdande
Lukta gott i alla lägen
Kärleksfull

Och en mängd andra saker.

Det här med att lukta gott... "Fina flickor fiser inte" har jag fått höra så många gånger att jag inte ens kan räkna efter. Flickor bajsar inte. På sin höjd kissar vi. Men bara om vi gör det diskret - inget skvalande i toastolen här inte!

Människor fiser för att släppa ut gas. Gasen bildas i samband med att tarmarna tar hand om maten vi äter och kroppen omvandlar maten till energi eller restprodukter. Bland annat gas. Och kiss. Och bajs.

Men fina flickor fiser inte!

Vad händer med kroppen om vi inte fiser? Var tar gasen vägen? En del forskare hävdar att ökningen av vissa sjukdomar, till exempel olika cancersorter, beror på att människor idag har ett mer stillasittande arbete som gör att vi inte "släpper väder" på samma naturliga sätt längre och därmed håller den faktiskt giftiga gasen inne i kroppen. Nu talar vi inte om att vi ska sitta och trycka fram fisar i tid och otid, utan tydligen menar forskarna att människor går och småläcker fisar lite då och då och det är där problemet ligger.

Om det stämmer? Jag har ingen aning. Däremot vet jag hur ont i magen jag kan få om jag håller inne fisar för länge. Men vi flickor fiser ju inte...

Jag har en liten dröm, en väldigt udda dröm och säkert barnslig i vissa personers ögon, men jag bryr mig inte. En av mina drömmar är att få chansen (och våga ta den) att efter ett toabesök kliva ut därifrån och vifta med händerna och säga "DO NOT GO IN THERE!" till de som väntar utanför. Dels för att det vore så roligt att se deras min, men också för att göra mig kvitt det här gremen med att "flickor inte får bajsa".

Vad är det för SKITsnack liksom? Alla bajsar.

Jag fiser.
Jag rapar.
Jag kissar.
Jag bajsar.

Och inget av det luktar som en blomstrande sommaräng varenda gång heller för den delen.

Hur ska jag tolka det? Är jag ingen fin flicka, ingen kvinna alls? Är jag något konstigt undantag? Nej, jag har, precis som alla andra, behov. Helt vanliga behov. Och kan vi komma överens om att sluta fylla barnen med sånna där andra konstiga tankar? Okej?

Bra.

Andra kvällen utan napp är inledd

"Jag vill göra som du!" Ropar yngsta sonen förtvivlat.

"Okej" tänker mamman och går o lägger sig.

Alla ni som har musfällor i er bil räcker upp en hand!

//VIFTAR MED BÅDA HÄNDERNA//

Bildkälla

Vattkoppor och höstblåsor

Hujedamej, det går både vattkoppor och höstblåsor på ungarnas förskola. Tyckte det var lagom skoj med vattkoppor, men kände liksom att min stora går trygg då eftersom han har haft det. Idag fick jag infon om att det inte var så många barn på förskolan som hade haft vattkoppor, utan det va höstblåsor istället. UUUUIII!!!

Det ska en också bara kunna ha en gång, fast min stora har haft det två gånger. Ovanligt enligt läkaren vi träffade vid andra tillfället, men inte alls omöjligt. Det gäller bara att stöta på olika"varianter" av det.

Nu håller jag tummarna för att vi inte stöter på en tredje variant! Stackaren tappade ju alla sina naglar efter förra omgången!

Och ja just det, min lilla är febrig och har prickar som kan vara värmeutslag av febern eller början på nått av de där otäcka saker.

Bra start på veckan...

Idag för tre år sedan..

... satte sig min man och jag i bilen och åkte till Linköping. Åt en god lunch, så god att jag än i dag kan dag drömma om den en aning, tillsammans med min svåger och svägerska. Efter det åkte vi till förlossningsavdelningen där vi fick reda på att jag, utan att ha märkt av det särskilt mycket (inte alls faktiskt, jag är nog ganska trög i det där ämnet), hade en påbörjad förlossning.

För att skynda på det hela, vi var ju ändå där för att se om det gick att sätta igång förlossningen, fick jag en ballong. Jag kommer aldrig att glömma min mans min när han fick se storleken på ballongen.

Imorgon bitti, mitt söta lilla trollbarn har du funnits i våra liv i tre år. Det känns som en evighet och jag älskar det!

Nej, du måste inte hålla med

Du måste verkligen inte hålla med åsikter som du inte känner för, oavsett vem som yttrar dem. Okej, okej - det kan göra livet mycket enklare genom att hålla med. För stunden. Men så länge som du går emot dig själv kommer det att kännas mer i det längre perspektivet.

Med det sagt så behöver du inte säga emot precis allt som du inte håller med. Ibland kan den bästa "protesten" vara en tyst sådan. Allt beror på ämnet och situationen. Och vilka människor som du står inför.

Du kommer att känna ända in i märgen när du säger ifrån. Känslan kommer att vara skrämmande för dig som inte vågat säga ifrån tidigare men samtidigt befriande.

Det kan bli jobbigt just där och då. Eller, det kommer troligtvis bli jobbigt just då eftersom det inte hör till normen att vi står för våra åsikter. Vi ska vara väldigt lagom.

I grupper där det finns en självskriven ledare kan det vara extra svårt att visa om du tycker annorlunda. Helt medveten om det. Men ta små steg i taget om det känns bättre?

Att vara medveten om att du faktiskt tycker annorlunda är bara första steget. Det är bara när du är medveten om det som du kan förändra. Nästa steg, oavsett om det är stort eller smått, är att visa det utåt.

Som att inte acceptera vissa kränkande ord. Eller att säga att du faktiskt aldrig har gillat pepparkakor. Eller vad det än må vara.

Det är nu den verkligt jobbiga resan börjar. När du märker vilka vänner som har samma värderingar eller tankar som du själv har, eller vilka vänner som du kan hålla bra kontakt med även om ni inte tycker lika. Vilka det är som accepterar dig för den du är och inte den du framställt dig för att vara under en längre tid. Det är en jobbig tid. Men det är också helt klart värt det.

//tankar till mig själv//

Bildkälla: http://www.dumblittleman.com

Fegheten och ilskan slår till direkt

På den lokala simhallen finns flertalet basturum, en är gemensamt för alla. Den brukar också vara varmare än den som finns inne i duschutrymmet på damsidan. Kanske för att den är betydligt mindre? Hur som helst. Till det som fick mig att fega ur och blir asförbannad på samma gång.

Om det sitter människor i bastun när du kommer in, och du bestämmer dig för att fylla på hinken med vatten som hälls på bastuaggregatet - har du någonsin tänkt på att fråga de som sitter där INNAN du ens kom in OM de vill ha det varmare? VARFÖR tar du för givet att vi alla hoppar av glädje att någon i gänget kommit på den brilijanta idéen att hälla på (inte bara en eller två skopor utan FYRA!) vatten?

Är det så svårt att öppna trutet och fråga? Tydligen. Och tydligen är det även svårt för oss som satt där inne och sen fick gå ut på grund av den intensiva hettan, att öppna truten och säga stopp. 

Till dig som vet med sig att du gör så här - SLUTA!

Blir alltid lika paff över folk som tar sig friheten att bestämma över andra på det där sättet, jag har inte kommit på något bra sätt för mig att kunna reagera direkt. Hojta till - javisst. Men jag ska ju kunna få ut något ljud ur den gapande munnen också. Det slutar nästan alltid med att jag blir sur och stör mig på händelsen ett tag efteråt istället.

Note to self

(Och alla andra också)

Årstiderna för att fisa obemärkt utomhus är snart förbi! Passopp! För de syns lika tydligt som andetag när kylan kryper på!

Har undrat när kritiken ska börja komma här också

Har liksom varit väldigt förskonad från det, fast jag väljer att tänka att det är för att jag har så vettiga personer som läser mina inlägg.

Jag skrev ett inlägg i somras när jag var trött på vuxna människor som talar om för mina och andra barn vad som är rätt och fel för pojkar och flickor. Och nu menar jag inte sånna saker som att kasta sten på katter eller spotta kompisen i ansiktet utan om det här med vilka färger som är "tillåtna" och så vidare.

Nu kom första kritiska kommentaren. Och inte så värst kreativ eller talande om jag får säga så. Och det får jag ju, det här är min blogg med mina åsikter och de som inte håller med kan antingen sluta läsa, argumentera emot (jag diskuterar gärna) eller strunta i allt sånt. Eller som Anonym gjorde, säga att det är jag som behöver en käftsmäll.

Okej, personen tog åt sig. Kände sig träffad. Bra! Hoppas att det tog så hårt att hen tänker till nästa gång kommentarerna om andra barns kläder börjar flyga ur munnen. Att det svider lite extra efteråt. 

Jag tror nämligen inte att det går att förändra sitt sätt om en först inte blir medveten om problemet och sen skaffar sig viljan att förändra.

Du fina anonyma person, jag hoppas att du uppskattar privilegierna som du har i livet och tar tillvara på dem. Utan oss normbrytare hade du nämligen inte haft dem. Så varsågod.

Kan du virka? Vill du virka för en god gärning?

Bosse, Foffy, Mjölk och Björn

För ganska länge sen fick jag berättat för mig om Hjärtekatter, virkade katter som skänks till hjärtsjuka barn på de olika mottagningarna/avdelningarna runt om i landet där barnen behandlas. Det tog ett tag innan jag vågade mig på att virka själv, jag försökte sätta andra i arbete ganska länge innan jag satte mig själv där.

Men nu! Nu har jag virkat fyra katter.Med alla upprepningar när jag tappat räkningen skulle vi lätt kunna räkna med ett antal till. He he he. Men fyra är helt klara och om de inte redan är skickade så skickas de snart iväg till barnen.

Det är inte alls en svår virkning, att sätta ihop delarna däremot är lite kämpigt men det går. Och om du är det minsta lilla haj på att virka tycker jag att du ska prova att göra minst en Hjärtekatt.

• Här är mönstret på katten
• Här kan du läsa om hur allt startade (ha näsdukar redo)

Säg hej till Mojje!

Vi har blivit med katt igen!

Igår eftermiddag hämtade vi en lite äldre kattunge som heter Mojje. Barnen var överlyckliga! Katten.. Nja sådär.

Mötet mellan hundarna och katten gick bättre än väntat, hundarna var såklart väldigt nyfikna och ville mer än gärna vara närgångna. Det ville inte Mojje som fräste och burrade upp sig. Till sist fick Orux in en lite nosdutt på katten och Mojje fräste ifrån ordentligt till Skymma. Så på sena kvällen kunde allihopa ligga i/på/under/brevid soffan utan några sura ögonkast på varandra.

Idag är jag hemma för att jag är sjuk, ett litet bra sammanträffande. Och det är faktiskt inte mer än så, det lovar jag.

Hur som helst så har jag nu en liten katt som går efter mig hela tiden och pratar och undersöker huset. Hade nästan glömt hur mysigt det är med en så social katt. Eller nä, det hade jag inte. Men jag har saknat det otroligt mycket. Och det är väldigt skönt att vi har en katt igen.

Ingen katt kan ersätta vår knasiga Spindelmannen och det är heller inte meningen. Jag märker redan nu att Mojje är busigare än vad Spindelmannen var, så det är lite med spänning jag ser fram emot att få reda på vilka hyss som kommer i framtiden.

Mojje, innan vi hämtade honom.