lördag 28 februari 2015

Jag hinner, jag hinner faktiskt!

I början av veckan såg det så mörkt ut att jag var rädd att jag skulle bli tvungen att antingen söka om extratid för inlämningen i kursen eller medvetet få underkänt (lämna in ofullständig uppgift eller inte något alls). Nu ser jag faktiskt att jag blir klar!

Okej, det finns flera saker som jag kunde ha gjort betydligt bättre om jag haft den där tiden på mig. Alltså inte varit sjuk. Och min kod är nog lite "kladdig". Men! Jag går ju inte kursen för att jag kan det här utan för att lära mig.

Måste verkligen komma ihåg det också när stunderna med prestationsångesten dyker över mig. Så här är det, jag ser den färdiga produkten i huvudet och sen ser jag det som jag har skapat. Det överensstämmer inte alltid. Dels för att vi inte får använda sån teknik som krävs för att göra det jag vill. Dels för att jag inte kan. Jag har inte lärt mig alla moment som behövs för att göra det jag vill. I båda fallen fattar jag ju att jag måste släppa tankarna, men det är inte lätt. När det kommer till mina egna prestationer duger liksom inget halvdant.

Det är väl det där "duktig-flicka"-syndromet som lurpassar antar jag.

Framför datorn eller bakom böckerna, det har varit hela min vecka.
 Jag vet inte hur många timmar jag har lagt ner den här veckan på att fundera, läsa och programmera. Och felsöka.

Det är en sak som jag inte kommer att kunna fixa och som jag måste rapportera som fel, men det är en av extragrejerna som vi fick välja att göra så jag känner att jag kan släppa det. Visa att jag förstår även om jag inte förstår varför det blir fel hela tiden och hoppas på att det räcker för dem som ska betygsätta.

Snart smäller det, snart lämnas uppgiften in...

Vilka underverk de är!

Vilken underbar tanke - bara ett blöjbarn i sommar! Undrar om jag jinxar det här nu.. Här hemma håller det på att "pottränas" för fullt. Utan potta. För vem vill liksom sitta på en potta när det finns en toalett att använda precis som storebror gör? Hallå!?


Som du kanske förstår så är det min (än så länge) minsting som tränas. Helt på hans egna villkor såklart. För nån vecka sen bestämde han att han skulle ha "losor som du mamma" (underbyxor alltså). Sagt och gjort. Några dagar med extra tvätt både från olyckor här hemma och på förskolan senare så har han till och med börjat säga till när det är dags för toalettbesök. Det där med att fråga efter han ätit, vaknat, lekt, busat en stund, druckit vatten och så vidare börjar alltså gå mot sitt slut.

Och häromdagen kastade han blöjan på kvällen också. "DEN ÄR ÄCKLIG!" Vi "kissar av honom" när vi går och lägger oss och han klarar hela natten. Alltså, jag är så grymt imponerad av barns beslutsamhet!

Om du har barn så vet du säkert hur mycket kiss det kan komma under en och samma natt. Och då från att ha fyllt en blöja med kiss per natt till att, förutom nattkissandet, klara sig torr till morgonen därpå - bara genom att bestämma sig. WOW! Helt otroligt. Tänk om jag också kunde vara så beslutsam...

Jaja, okej - jag kan vara det. Men nu menade jag i nyttiga saker inte sånt där annat.

Med risk för att jinxa det här som sagt så har jag börjat känna att jag bara kommer att ha ett blöjbarn i sommar, det vore så underbart! Och det blöjbarnet är ju så litet att de 500 blöjorna per dag knappt kommer att märkas. Eller hur!

onsdag 25 februari 2015

Jasså, nu passar det att vara trött!?

Att hjärnan gick på högvarv inatt är lätt att säga efter två timmar mitt i natten i vaket tillstånd.

Funderandes på hur jag ska lyckas med en dropdown-meny.
En lokal meny som fungerar ihop med content i alla webbläsare utan att hamna över footer.
Hur bakgrundsfärgen i content kan följa hela innehållet.
Och - undrandes över vad som hänt med mina p-taggar.

Bland annat.

tisdag 24 februari 2015

Massor av pepp och mod det behöver jag nu

I två veckor har vi varit sjuka i familjen, två veckor där jag har fått lägga studierna åt sidan för att få vardagen att gå ihop. Vilket betyder att jag nu på sista veckan inför inlämningen måste hinna med tre veckors material - som att utföra laborationer, läsa ikapp i böckerna och faktiskt utföra uppgiften vi fått.

Det känns dumt att ens påpeka att jag är stressad och framför allt frustrerad eftersom jag ser mitt halvdana projekt tvingas krympa ner till minimum om jag ens ska ha en chans att lämna in det. Och då är jag inte ens säker på att jag hinner få med alla bitar som krävs.

Som den pessimistiska realist jag just nu är ser jag att detta inte kommer att vara enda gången jobbet, vardagen och studierna går på kollisionskurs med varandra och jag undrar vad jag måste lägga min tid på.
  • Kan hela familjen förstå varför jag drar mig undan och måste fokusera på annat än dem?
  • Är det rätt av mig att stressa och kräva det här när jag inte mår så där jättebra?
  • Är jag tillräckligt stark att säga (och genomföra) att jag måste vänta ett år innan detta kan bli verklighet? När det är något jag väntat på så här länge redan. 
  • Ger jag upp?
Vad gör jag? Ska jag lyssna på kroppen som går i försvarsställning om kvällarna när jag behöver sitta och läsa eller framför datorn och plugga. Ska jag pusha mig hårdare för att det här endast är ett farthinder jag måste ta mig över och det bara har varit otur att vi blev sjuka mitt i uppförsbacken?

Jag är kluven.

måndag 16 februari 2015

Ett busfrö till? Jajamen!

Jo alltså, för att inte dra ut på det mer än nödvändigt så ja - vi väntar ett busfrö till. Och för att inte behöva svara på samma frågor om och om igen, valde jag att göra en liten "FAQ".
  1. Till sommaren, runt midsommar.
  2. Nej, jag har inte mått särskilt bra men får jag bara gnälla lite och bada när det är som värst så går det bra ändå. 
  3. Bara en bebis (tack o lov). 
  4. Nej, vi vet inte vad det blir och tänker inte ta reda på det heller. Vi gillar överraskningsmomentet när den kladdiga bebisklumpen plaskar till  magen efter förlossningen.
  5. Om jag känner dig väl så får du röra annars är min mage lika mycket i min privata sfär som innan det fanns en bebis i.


Förra graviditeten tog vi ett gemensamt beslut om att inte lägga ut något på sociala medier, den här gången är det inte samma visa. Kanske beror det på att vi båda känner att vi vill skylta med det eftersom det är sista gången? Kanske beror det på att vi båda har tillgång till sociala medier som vi inte hade förut. Kanske beror det på något helt annat. Och det ska vi väl låta bli att spekulera i va? Bra.

Eftersom jag har fullt upp med jobbet och med pluggandet och med barnen är det inte säkert att jag hinner allt jag vill, men du som vill kommer i alla fall att kunna följa med en aning i alla kurvorna här på bloggen. Lite när jag hinner och orkar.

Som sagt så har jag inte mått så bra. Känns lite väl privat att ta upp alla möjliga detaljer men vi kan säga så här, alla dumma grejer som har  haft nu på sistone är "heeelt normalt" enligt barnmorskan. Lite få en väl stå ut med, eller? Jag räknar hur som helt inte med att må särskilt bra under resten av graviditeten även om jag vissa dagar mår så pass bra att jag till och med glömmer bort magen.

Det har gått sådär med att kombinera illamående och annat "skoj" med pluggandet, och jag är glad att jag började aningen innan och fick ett litet försprång. Det har till exempel gjort att min usla förra vecka inte känns helt åt skogen. Jag får ta det en dag eller en uppgift i taget och göra mitt bästa. Mer kan jag ju inte göra. Går det så blir jag skitglad och går det inte så kommer jag att söka om kursen, för det här är sånt jag vill lära mig!

Jo, en sak till. Eftersom det skrivs så lite om gravida med hjärtfel tänkte jag försöka fokusera lite mer på det. Jag har själv saknat det och hoppas att det kanske kan bidra till att någon känner sig aningen tryggare i att kräva rätt vård.

Det var nog allt - hej svejs!