tisdag 31 december 2013

Gott nytt år!

Ser du? Ser du?
Det här med plut-/ank-/puss-/kalla-det-vad-du-vill-mun är jag urbra på!

Vad är ditt nyårslöfte?

Själv håller jag mig till ett som fungerar, nämligen att inte ha några nyårslöften!

Rött hår och chockad personal

Alltså, hur länge har jag tjatat om att bli rödhårig? Och inte åt kopparhållet nu. Har lagt ner en hel del pengar på det och alltid blivit besviken direkt efter färgningen ska vara klar. Aldrig vågat mig på henna heller.

Tills nu.

Det tog en del googlande och frågande runtomkring men nu har jag äntligen vågat mig på henna. Vet inte varför jag varit så feg med det förut.

Jag testade det som fanns att få tag på i min lilla stad, Herbique. Den rödbruna varianten. Där jag köpte pulvret fanns svart, kopparröd och rödbrun. ett stort plus för mig att jag kom ihåg att köpa badmössor att använda, ett stort minus däremot att jag missade att gummihandskarna hemma hade torkat ihop och kastats för ett tag sedan.

Hade fått tipset att blanda med rödvin för att ge en liten extra skjuts i rödheten, eller hur jag ska uttrycka mig. Så igår vandrade jag in på bolaget i stan, högg tag i den första butiksarbetaren jag kunde se och:

- Jag är ute efter ett väldigt rött vin, mörkrött. Det får inte gå åt det lila hållet.
- Okej, någon speciell druva eller något annat som du även tänker på?
- Ja, det får gärna vara billigt. För jag ska färga håret med det. 

Flinet som han försökte dölja - så jäkla bra! Det gjorde min dag alltså. Han hjälpte mig att hitta ett väldigt rött vin i alla fall. Och jag kan ana vad hans diskussionsämne under lunchrasten va igår! HAHAHA!



När jag kom hem, efter upptäckten att jag inte hade några gummihandskar hemma, började jag med blandningen. Och som det luktade! Wow.. eller inte direkt. Nej. Lät det dra ett tag och efter att ha smetat in det i håret kunde jag konstatera att jag skulle bli pippigul om knogar och hårfästet. Men va fan, om det här kunde färga så direkt så måste det ju bli bra resultat!? Så gick tankarna i alla fall.


Allt från 30 minuter till 24 timmar är lagom att gå runt med, vad som ser ut som bajs, hennablandningen på huvudet. I plastmössa. Plus en vanlig mössa.


Imponerad av de som lyckas sova med det här! Prassel och kladdigt.

Jag gick runt så här i 2,5-3 timmar. Vet inte riktigt hur länge det blev till slut. Och det såg ut som en, ja - en slaktplats. Om blod hade varit bajsbrunt. När jag började skölja ur det alltså. Redan när jag tog av mig mössan såg jag att det här skulle bli betydligt mer rött än alla andra gånger jag försökt färga det. Wohoo på den liksom!!

Knogarna och hårfästet lär jag få ha kvar ett tag, men det är sååå himla värt det. Riktigt läcker färg blev det! Och jag är helt medveten om att detta inte är en färg som man en gång gör och sen sitter det kvar. Henna måste underhållas och det kan till och med ta några färgningar innan man får till den nyansen av rött som man är ute efter. Det hänger också mycket på var pulvret är tillverkat. Jag vet allt detta. Och är helt med på det. Det är som sagt värt det om resultatet blir lika bra som detta, gång på gång på gång!


måndag 30 december 2013

Agree to disagree

Efter att jag dels bloggat om negerboll och dels delat infon på FB har en jobbarkompis läst det och vi tog upp en diskussion vid en lunch. Väldigt intressant.

Från mitt håll känns det det främmande, nej okej inte främmande men väldigt avigt att använda just det där ordet för en kaka. Min motståndare däremot går in på linjen att ordet faktiskt refererar till färgen svart och inget annat. Good point. För så är det ju. Ordet kommer av färgen. Och i vissa språk, ex spanska, heter färgen så rakt av. Och jag kan hålla med om att det inte går att föbjuda en färg på grund av vilken laddning dess namne har idag. Men det betyder å andra sidan inte att det borde vara fritt fram att använda ett ord som upplevs kränkande av så många. Eller?

Fitta är annat exempel på ord som från början betyder en sak (och fortfarande gör) men som har blivit laddat med sådan negativitet att det numera är ett skällsord. Och inte används så som det gjorde från början. (blomstrande sommaräng) Det är med andra ord inte ett fult ortsnamn Fittja..

Om ett ord är kränkade för en grupp människor men inte för dig, vem ligger ansvaret hos? Om det ens finns något ansvar att lägga på folk tänker jag. Men vi låtsas att det är klockrent, någon ska ha ansvaret. Är det upp till personen som blir kränkt att inte lyssna, inte säga ifrån, vända andra kinden till och allt det där. Eller är det upp till personen som inte lagt någon värdering alls i ordet att tänka sig för?

Att jag inte har lagt någon värdering i ett ord som någon annan gör, och hävdar min rätt att därför använda det? Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt än att jag känner i kroppen hur det skriker mobbing om det. I mitt fall handlar det inte om vilka värderingar jag lägger in, finns det personer som tar illa upp så finns det ingen anledning för mig att fortsätta med det ordet.

Men det är med en hårklyvning det där också, för vissa ord kan vara laddade så att en person reagerar med ilska utan att ordet för den delen är kränkande. Förstår du hur jag menar? Som snållänning exempel. Jag avskyr, verkligen avskyr det ordet. Det väcker ilska i mig och jag blir också ledsen om någon kallar mig det. Men kränkande? Nej. Om någon däremot skulle kalla mig hora, då skulle jag bli kränkt. Och arg. Och ledsen.

Bildkälla

Vi kan säga att i slutändan kom vi överens om att inte vara överens.

söndag 29 december 2013

Shoppingtur och utbrytardrottningar

Gårdagen spenderade jag med min storasyster (ByTanten) med shopping och en hel del pratande. Du store tid (för att citera systeryster) vad vi kan prata! Vid frukosten diskuterades bajs och mobiltelefoner och vid middagen tog vi i med politik, för- och nackdelar inom föräldraskap och säkert ännu mer bajsprat.

Det är svårt att undvika bajs som småbarnsförälder. Det är liksom en del av ens vardag. Byta blöjor hit och slänga nerbajsade kläder i handfatet där. Kommer inte ifrån det. Med det sagt kan jag ju inte lova att de som åt frukost och middag runtomkring oss uppskattade bajspratet lika mycket som vi gjorde.. Men hey - sånt går ju aldrig att göra oavsett ämne så det är lika bra att prata på!

Hon hade fått order om att inte handla annat än till sig själv. Jag hade satt upp samma mål. Och kors-i-taket vi lyckades! Okej, lite pysselgrejer fick vi tag i båda två till ungarna men det räknas knappt. OKEJ! Jag som länge har suktat efter en sån där lilla svarta-klänning och lyckades få tag i en. Wohoo!!


Bjöd på en del skratt när jag struttade från min provhytt till syrrans för att visa upp mig. Helt självklart att bjuda på det och glad är jag också att jag lyckades att undvika snubblingar!

Bäst på dagen, förutom typ hela dagen då, var ändå när vi skulle åka hem och upptäckte att systerysters bil var inlåst på IKEA-parkeringen. Visste du att de fäller bommar över alla in- och utfarter på kvällarna? Vi vet det nu i alla fall. Haha! Efter en liten rekogniseringsrunda bestämde vi oss för att bryta ut bilen över en trottoar, nöden har ingen lag sägs det ju. Och allt gick bra till slut. Men oj vad förvånade vi båda var när vi fick stanna på grund av bommarna i början.

Min syster - utrbytardrottningen!

lördag 28 december 2013

Ibland förvånar jag mig själv

Igår...

Startar bilen och trycker igång bilradion, tänker jaha, har de Bamse på P4. Vad trevligt! 

Efter några timmar startar jag bilen igen och hör berättarrösten från Bamse igen. Börjar fundera på om de har något Bamsemaraton på radion som jag kanske borde känt till. När jag efter några minuter står i mitt garage och ska stänga av bilen ser jag det.

Det är inte radion jag har igång utan en cd med en Bamseberättelse.

Familjens hund - Orux, en riktig kelgris

Ibland får jag frågan om vad för slags hund Orux är, han är en svensk vit älghund. En ganska ny ras, den godkändes av SKK 1993 och är ännu inte godkänd av FCI fast den tillhör grupp 5 (vad det nu betyder?), som hela tiden växer i popularitet. Vi bokstavligt talat ramlade in på rasen, hade aldrig hört talas om den innan vi såg annonsen om valpar. Det enda vi visste var att vi skulle ha en hund av spetsras, eftersom gubben min jagar ville vi ha en hund som lämpar sig för den typen av jakt han håller på med.



Orux är en ställande hund. Med andra ord söker han upp viltet (älg, björn, grävling, vildsvin - allt som låter sig ställas) och skäller ut dem efter noter. Det är verkligen en häftig upplevelse att höra hans grova skall i skogen! Går inte att förklara känslan som jag själv får eller Orux glädje i att jaga.

Men han är inte bara en jakthund. Både han och andra hundar av samma ras är också otroligt fina familjehundar, och det är inte så där jättevanligt bland jakthundar. Visst de allra flesta jakthundar är också bra familjehundar, men det märks tydlig skillnad från andra raser och denna. De har liksom det där lilla extra. Såklart är inte den här rasen det enda undantaget, norsk svart älghund är också en otroligt fin familjehund som även är en bra jakthund. Faktiskt så var det en norsk svart älghund som fick mig att gå med på att skaffa Orux.


Orux är en aning för stor för sin rasstandard som räknas bland de mellanstora hundraserna med sina 56 cm i mankhöjd (rasstandarden alltså, har lite dålig koll på exakt hur hög han är).

Eftersom han är av spetstypen, en polarhund i grund och botten, så älskar han kyla och har en päls som både värmer på vintern och kyler på sommaren. Exakt hur det där fungerar kan jag inte, men om jag minns rätt så har det med håligheter i stråna i pälsen och underpälsen. Han blir verkligen som en nallebjörn när han har vinterpäls och ser sjukt avmagrad ut när han tappar den. Vi burkar kalla han för rugguggla när han tappar vinterpälsen. Desutom måste vi passa honom på sommaren för att han inte ska bli bränd av solen, eftersom han är vit. Fast det sköter han så bra själv.


Bakgrunden till rasen är flera, vissa hävdar att rasen började med en väldigt ljus jämthund som då blivit ljusare och ljusare i generationerna och till sist vit. Andra hävdar att rasen från början är en blandning mellan jämthund och samojed. Och de tredje säger att det handlar om en helt vanlig avgrening av raserna norsk älghund, gråhund och jämthund.

Med andra ord, på något sätt har Orux stamföräldrar i jämthunden. Och han påminner mycket om dem, fast är betydligt mer graciös och nättare. Inte heller lika hög som dem. Och han kan "tappa" svansen vilket jag inte vet om de kan.

Att "tappa" svansen betyder att även om han har sin svans i en knuta så kan han ha den hängande rakt ner. Vissa raser har så hårt knutna svansar att de aldrig kan "tappa" den.

Orux är vår gullegris, en 25 kg tung hund som tror att han får plats i allas knä. Och helst i gubbens knä i soffan.


torsdag 26 december 2013

Julafton har kommit och passerat

Någon som har missat det? Nä, trodde inte det heller. Hos oss innebär julafton en hel del saker men några fasta traditioner har vi inte. Om inte det räknas som en tradition att inte ha traditioner?

I år stannade min syster och hennes två småttingar hos oss en natt. De stora grabbarna hade bestämt att de skulle sova ihop. Läggdags i vanlig tid och vid 21-tiden sa vi go'natt för sista gången. En hel del fnissande, skojande och lite gråt och toalettbesök var inblandat under de två timmarna det tog för dem att somna.

Många bra paket blev det även i detta året. (Jag hade inte helt gått crazy i paketinhandling men kan gott bättre mig till nästa år ändå.) Så pass bra paket att efter att Hampus hade öppnat ett visst paket så la ha av. Ville inte ha fler. Han var nöjd. Härliga unge! Och det slutade med att Sebastian och jag öppnade Hampus resterande paket.

GOD JUL på er i efterskott. Idag kommer dagen att spenderas med lek med lera och legobygge. Emellanåt ska jag smita ner i källaren för att smygäta godis!

måndag 23 december 2013

Alla barnen fick hälsa på Tomten

I år blev vi inbjudna att lämna barnens önskelistor direkt till Tomten, eller till ett av Tomtens hus. För det var inte säkert att tomten skulle komma förbi, han har ju så många ställen att vara på samtidigt så här års. 



Inne i våran skog finns en liten jordkällare dit tomten kommer varje år för att hämta traktens barns önskelistor. Om jag förstått rätt så har det här varligt en årlig tradition i väldigt många år. För de vuxna som nu tar med sina barn dit var själva några  av de barn som förut har lämnat in sina önskelistor där.

Varken Hampus eller Sebbe blev rädda för tomten när han kom ut ur skogen. Inte direkt för att jag trodde att de skulle bli det, men det var ändå första gången som de skulle få se tomten så där ute i det fria. Och när han kom, ojoj - vilka glada barn! Fast det var nog inte bara barnen som blev glada att se tomten tror jag.



Efter tomtens besök grillade vi korv och marshmallows (varför har har jag inte upptäckt det förut??). Hampus blev mer förtjust i grillandet än ätandet - chockerande! Och kom tillbaka med en vidbränd korv. Sen åt han marshmallows för hela rasket istället.

- Mea mellovs!

Sebastian hade knappt tid för att äta med tanke på alla kompisar som fanns runt omkring. Och vi bara njöt.

Repris nästa år? You bet!


Det är en sån där känsla som kommer smygande på en

Det är med att min fyraåriga son har magrutor.. Är det verkligen rättvist? Sanningen är också att han har haft dem ett bra tag.

lördag 21 december 2013

Julgranspyntning och himla massa - DEN ÄR INTE ÄTBAR!

Ett av mina barn ska alltid "maka den?" när han ser något nytt i någon slags form som skulle vara ätbart. Jästen jag handlade hem häromveckan utvecklade ett storslaget gråtanfall när han förstod att han INTE fick smaka. Detsamma igår när vi skulle klä granen igår och två av "kulorna" ser ut som äpplen.

Jag har redan bitmärken i andra prydnadsäpplen av en annan av mina söner, jag anar ett släktband där. Och ville inte ha bitmärken i dessa också. Egentligen främst för att de här äpplena är "sockrade" så hade han bitit tag i dem hade han också ätit upp en massa småpärlor.

Hur som helst, granen är pyntad. Katten försöker riva ner kulorna. Pojkarna tjatar på gubben om att få äta upp polkagrisstängerna i granen. Hunden är skitglad över att inte bli fråntagen sin plats i vardagsrummet men lite olycklig över att det nu finns en ny skön matta som han skulle kunna ligga på men det är en gran i vägen. Jag börjar få små känningar av julkänsla och gubben snorar.

Det är så här en julpyntning ska vara va?


fredag 20 december 2013

I think I shall take you up on that offer!

Hampus har fattat vikten av fredagar...

- Freda dag?
- Ja, det är fredag.
- Mamma, Hampus, Bassan köpa dodis!
- Jo, när affären är öppen?
- Mamma, Hampus, Bassan köpa dodis seeen. 

Japp, då var det bestämt. Jag är inte den som är den som säger ifrån i fredagskväll...

Mina nya selfies!


Eller hur!?

torsdag 19 december 2013

30-årskris eller bara ett nu-jäklar-ska-det-bli-av?

Som året (snart) till ära.. Så googlar jag och söker fram min favoritartist bland tatuerare. Motivet är fixat (i huvudet), kontakten är tagen och nu inväntas bara ett "kom då!".

Och så lite sparande förstås, för det är ju inte gratis. Men jag fyller jämt och önskar mig bara två saker. Båda lika nätta och bra - en kamera och en tatuering.

Några som nappar? Inte? Nähä, då får jag väl spara vidare då.

Kort sagt, när skaparna till Hitta Nemo behövde någon att hämta inspiration från vad gäller galenhet i bubblor så kontaktade de mig.

Varje år vid den här tiden brukar det slinka ner några julkort i brevlådan, och jag är nog lika förtjust i dem som jag är av alla ljusuppsättningar till advent.

Jag piper glatt och högljutt vid synen av dem i brevlådan. Korten alltså. Men jag skulle uppskatta lite ljusdekorationer vid eller i brevlådan också. En liten hint bara.. Jag går och kikar på dem flera gånger om efter att de har fått komma in i värmen. Jag till och med sparar dem i min jullåda. Okej - lådor. Kan, om jag får chansen, spana in dem under övriga tiden på året också.

Kort sagt, när skaparna till Hitta Nemo behövde någon att hämta inspiration från vad gäller galenhet i bubblor så kontaktade de mig.

Det är ungefär så här jag ser ut vid jultid. Minus akvariet och plus en brevbärare.


onsdag 18 december 2013

Jag börjar misstänka att mitt hår är lika envist som jag själv är

Alltså. Jag har ju berättat att jag vill färga mitt hår rött. Eller åtminstone topparna i håret. Att bli knallröd i hela huvudet vet jag inte riktigt om jag vill. Kanske mörkröd, nästan åt det lila hållet. Men nää, så långt ska jag inte dra det nu.

Mitt förra försök gick, aaah - sådär kan vi väl säga. Fast snarare gick det inte alls. Jag blev knappt rödtonig i solskenen av en färg som skulle göra mig intenstivt röd. Check på att inte handla det märket några fler gånger.

Mitt försök igår i att få mina toppar röda började med en blekning. Tog den starkaste jag kunde hitta i affären (det var extrapris, I see now why...) och den skulle göra mig 4-6 nyanser ljusare. Tjohej tänkte jag och kollade på förhandsbilderna och tänkte åter än gång att hälften av det mörkaste resultatet räcker! Men blev mitt hår 4-6 nyanser ljusare?

Nej. Fan djävla helvetes skit också! 

Skickade ett SMS till min storasyster innan blekningen att blir inte det här bra ska jag fan äta upp en hel pepparkaksdeg! Skickade ytterligare ett SMS efter blekningen där jag undrade snällt (typ skrek) om mitt hår såg blekt ut. Det syntes inte ett skvatt.

Vafan, när jag ändå var igång kunde jag ju lika gärna testa den röda färgen jag hade köpt hem också. För vem vet - håret kunde ju faktiskt ha tappat den där allra värsta kämparglöden i och med blekningen.

Men nej. Helvetes djävla skit IGEN!

Lite grisröda nyanser där blekningen verkar ha tagit lite extra syns, men vi kan väl säga att det inte heller denna gång är ett dugg likt det resultat som företaget visar upp på sin lilla låda med färg.

Inte.

Ett.

Jävla.

Dugg.

Likt.

 

Ursäkta, hur tänkte ni nu? Inte alls eller med arslet?

Skolverket backar på beslutet om att storleksbestämma barngrupper i förskolorna. Tidigare fanns ett beslut om högst 15 barn per barngrupp. Redan där är det ju på tok för mycket. Eller skulle de också vilja bli inklämda i ett kontorslandskap med 15 andra högkacklande medarbetare, som desutom inte har vett nog att sitta på sina stolar och prata tyyyst i telefonen? Nä, skulle inte tro det.
I Skolverkets nya råd för förskolan lyfter vi fram skollagens krav om att alla beslut ska utgå från barnens bästa. Det tidigare resonemanget kring ett riktmärke om 15 barn per barngrupp är borttaget. Fokus ska istället vara på vad som är bäst för varje enskild barngrupp.
 Jomen hejsan, vad fint det där låter.. Fokus ska svara på vad som är bäst för varje enskild barngrupp. Vad tror de att förskolecheferna kommer att lägga fokus på? Inte är det barngruppernas intresse, det är och kommer alltid att handla om pengar. Redan innan beslutet togs var barngrupperna för stora nu kommer de att bli ännu större och det kommer inte att per automatik att innebära mer personal. Finns det ingen gaffel i röven på cheferna som säger att det ska vara si och så många i en grupp och så och så mycket personal per barn kommer inte fokus att läggas där.

Allt, precis allt handlar om pengar och hur mycket besparingar det går att göra. I mitt egna skolområde läggs inte pengarna jämnt fördelade per avdelning för det första. Orättvist mycket pengar går till de (eller nej DEN) populära förskolorna, vilket betyder att vissa förskolor inte får tillräckligt med material ens för att kunna följa läroplanen som de andra kan. Varför? Besparingar. Och chefernas icke-gafflade rövar.

På vår förskola är det till exemel sådan brist på personal att de har behövt att ändra till endast en avdelning som öppnar och stänger. Vilket i sin tur betyder att den personalen måste bemanna förskolan från 6 på morgonen till 6 på kvällen. På tre-fyra personer. Dagligen. Innan var det personal från två avdelningar som byttes om. Endast tillfäligt - ja. Men gör det veckorna lättare för personalen - nej. Varför? Pengarna måste läggas på andra ställen.

Varför ska mina barn behöva klämmas ihop med +15 ungar när inte ens vi vuxna accepterar det?

tisdag 17 december 2013

Duktig-flicka-syndromet

Fan också!

Det där jäkla duktig-flicka-syndromet slår till när jag minst anar det. Helt plötsligt (okej, inte helt plötsligt men det slår fasen ner som en bomb) så ska jag bevisa att jag kan saker. Klara mig själv och desutom har tid ÖVER.

Hur fan tänker jag där kan jag undra efteråt. Det hör jag ju själv - tid över. När fasen har jag tid så det räcker?

Gör du så också? Får för dig att du ska hinna göra allt det där som andra hinner med, och du ska desutom klara av det själv. 

Välstädat hemma varje dag, inte en grej som ligger på fel ställe. Barnen är snälla och leker med varandra en hel dag utan att bråka. Desutom vill dom hjälpa till att städa. Alltså, ibland tror jag på allvar att folk har det så där hemma. Och då faller det där jäkla syndromet på mig igen och jag känner att jag bara måste göra saker hemma.

Som förra veckan, när barnen inte ville städa undan sina leksaker, då dök en sån där varningssignal upp i mig igen. Vi ger barnen (speciellt Sebbe) veckopeng om han håller undan sina leksaker - städar på kvällen eller efter att han har lekt klart. Förra veckan vägrade båda barnen att städa, vi sa fine, då blir det ingen veckopeng. Du får bestämma själv. Men ju längre in i veckan som vi kom, desto mer började jag tjata (!?). Och när fredagen passerat kände jag hur någon skriker inom mig För vem ska det egentligen vara städat!?.

Och ja, för vem städar jag egentligen? Eller i detta fall barnen. För dem själva? Knappast, för även om de leker bäst (hittar leksakerna de är ute efter och så vidare) när det är städat så är det ju inte så att de avstår från leken i ett ostädat rum. För min egen del så stör det mig endast när jag kliver på vassa leksaker som lego eller småbilar. Så varför måste det vara städat?

Jo, för att alla andra har det så. Det har ju jag sett på Facebook och Instagram. Sorgligt. Så sorgligt. Jag är för stolt för att be om hjälp i sånna situationer också, när det hoppar på mig så där. Surar hellre och plockar undan skiten själv än att engegera resten av familjen.

Det får fan bli bättring på det där. Mindre av duktig-flicka-syndromet och mer av tjaa - vaddå?

Vad fan hände?

Jag tyckte nyss att kaffet med EN sockerbit var för sött!?

//skrämd

Jag känner med dem, det gör jag verkligen


Jag ser nämligen lika dan ut när jag berättar skämt..

måndag 16 december 2013

Har jag sagt att jag fyller 30 nästa år?

Det ska faktiskt bli hur roligt som helst! Jag firade inte min 25-årsdag specielllt mycket om jag minns rätt. Knappt 20-årsdagen heller. Hur som helst inte så som jag planerat in min 30-årsdag. Fast jag börjar vela lite.

Vill jag ha en stor fest för massor av folk?

Vill jag åka bort med familjen?

Vill jag lägga pengarna (för hey - det kommer det ju att göra) på en present till bara mig istället?

Hmm, jag vet inte. Än. Vad jag däremot vet är att jag kommer att göra något speciellt oavsett om det blir en resa, en fest eller något annat.

Har du en stor dag framför dig nästa år eller har du kanske redan firat en sån dag tidigare i år??

Om vi fortsätter med det här luciatågspratet

Den senaste veckan har jag gått på inte mindre än fyra luciatåg. Alla helt underbara på sitt sätt, det har varit allt från att barn har sjungit till att endast fröknar har sjungit till att det har pågått en hopp-och-spring-tävling bakom själva luciatåget.

Nån skulle kanske säga att de har varit traditionella luciatåg, men jag håller inte med. Och jag är glad över det. Okej, jag tycker det är otroligt stämningsfullt med endast en lucia och en massa tärnor som sjunger. Men jag tycker att det är lika stämningsfullt med en vanlig kör. Om vi ska dra en hård linje menar jag.

Det jag är glad över är att på i alla fall tre av dessa fyra luciatåg har barnen som deltagit tillåtits att klä sig som de vill och därmed också med allt vad det innebär. I år blev det bara julfigurer men jag har varit med om att barnen klätt sig i andra utstyrslar också. Och är det egentligen något dåligt? Hur tror vi att folk reagerade första gången som en tomte ville vara med i tåget?

Allt traditionsbrytande är svårt. Till och med för de som bryter. 

Jag kan inte hjälpa det, men jag drar en rak linje mellan luciatåg utan pepparkakor, med älvor och fem lucior till de historiska kliven vi tagit då kvinnor kunde börja bära byxor istället för enbart kjol. Eller när pappor började (okej, vi är inte där riktigt ännu) vara föräldralediga utan att det anses konstigt. Det är normer vi bryter, det är inte tänkt att vara lätt! Och det börjar alltid i små skalor. 

fredag 13 december 2013

Lagom till lucia och avslutningar dyker det upp igen. Och igen. Och igen.

Förbjuder ditt barns skola (förskola?) att barnen klär ut sig till pepparkaka och kanske till och med stjärngosse i luciatåget? Blir du upprörd över det? 

Du är inte ensam. 

Lagom till luciafirande, liksom skolavslutningar av båda slag, dyker diskussionen upp igen. Och igen. Och igen. Jag är inte rasist men.. Eller Varför ska bara vårt land anpassa sig till invandrarna, jag har inget emot dem men.. Och. Så. Vidare.  Och ja, varför?

Varför ska vi anpassa oss överhuvudtaget? Visst var det bättre förr, när barnen hade respekt för de vuxna. Skolavslutningarna hölls i kyrkan och vem som helst kunde säga negerboll utan att bli blängd på. Eller hur, visst var det bättre? Speciellt den där tiden då kvinnor varken hade rösträtt eller rätt att ärva. Och när man ansågs stå i direktkontakt med djävulen om man (helst en kvinna) var läkekunnig. Varför utvecklas från det liksom, det var ju så mycket bättre! Eller hur?

Vi utvecklas precis som tidigare, generationerna innan oss klagar precis lika mycket som tidigare på saker som ändrats. Citatet "Barnen nu för tiden är tyranner. De trotsar sina föräldrar, hivar i sig maten och tyranniserar sina lärare." är väl något som alla av oss hört? Det kommer från Sokrates. Du vet, gubben som levde i Grekland på 400-talet f.kr. Så nej, något nytt att vi vuxna klagar på nymodigheter är definitivt inget nytt påfund.

Personligen gör jag ingen koppling mellan pepparkaka och mörkhyade personer, inte heller mellan stjärngossar och judendomen. Ändå betyder det inte att det inte finns några. Jag känner inte till ursprungen kring dessa saker. Att jag inte gör kopplingen betyder egentligen ingenting i detta sammanhang.

Om vi ska ha yttrandefrihet, religonsfrihet och allt det andra i vårt land så betyder det verkligen FRIHET. Inte frihet inom vissa ramar som passar andra personers tyckande. Gillar jag uttalanden om att vi borde stoppa invandringen - nej, det gör jag inte. Men jag kan inte förbjuda att någon annan tycker så. Om vi ska förbjuda vissa grupper, vissa åsikter, så har vi inte längre ett fritt land. Är det något som vi ska utvecklas till? För utvecklas gör vi som sagt hela tiden.

Antingen är allt tillåtet eller så ska inget vara tillåtet. För om det är någon eller några som ska bestämma vad som är tillåtet och vad som inte är det inom sånt här så hamnar vi snart i en position som jag gissar att ingen av pepparkaksförespråkarna vill hamna i.

Är du som förälder helt okej med att vi till exempel firar skolavslutningarna i olika lokaler varje år (synagoga, moské, kyrka, frikyrka, gympahall, aula och så vidare)? För om vi inte tillåter allt, varför ska vi då tillåta en liten klick av det?

Alltså, varför inte?

Ända sen jag var riktigt liten har fått höra att jag inte ska klippa mig själv. Och nu menar jag håret. Jag tror att de allra flesta ungarna får höra det, och jag har definitivt sagt det till mina ungar. Och jag har länge varit rädd för att klippa mig själv, bara en sån sak som att klippa lugg har jag hållt mig undan.

Med tanke på hur snabbt mitt ogräshår växer är det lite knasigt. Att gå till frisören har för mig varit en sån sak som jag gjort en gång om året (nejdå, skämtar inte) och det var något som jag började med för inte så många år sedan. Innan dess lät jag bara håret växa fritt, vid midjan slutade det växa och höll sig konstant. Och nu har jag varit i desperat behov av att klippa av nån decimeter eller två pga slitna toppar. Eller ja, halva håret är ju slitet så att så mycket "toppar" är det ju inte.

Men jag har inte haft tid. Eller ork. Eller pengar. Eller lust.

Så jag har skitit i att gå till en frisör med andra ord.

En jobbarkompis förklarade för ett tag sedan att hon klipper topparna själv för att hon tycker att frisörerna tar för mycket annars. AHA! tänkte jag och kom på att det nog inte är så illa att klippa sig själv. Efter några modstärkande dagar högg jag tag i surfplattan och en sax. Stängde in mig på toaletten när barnen hade lagt sig och klippte av nån decimeter eller två.



Resultatet blev jämnt och bra, var sida för sig alltså. Förutom nedersta längden som jag tror blev jämnt hela vägen runt. Jag kunde ha kapat av en bit till av mitt risiga hår eftersom det fortfarande har taskiga toppar, men långt ifrån hur det var innan. För nu.. Nu kan jag ju borsta håret utan att bli vansinnig!

Nu blir jag bara lite arg på tovorna. Och desutom kanske jag inte ska ojja mig för mycket över barnens klipp, jag menar. Håret växer ju ut. Så vad gör det att det är lite snett eller kort ett tag?

onsdag 11 december 2013

Sebastian undrar om det finns någon som vill få maten lagad och få barnen underhållna ett slag på kvällen

På vägen hem från förskolan häromdagen frågade Sebastian mig om vi inte kunde åka hem till någon. Och jag, som verkligen inte kände för det helt oplanerat desutom visade sig barnen på sitt allra mest charmerande trötta (läs ûbergnälliga) humör ville få in samtalet till att vi faktiskt kan göra det en annan dag.

- Det hade varit trevligt, men vi behöver åka hem och laga mat.

- Det gör inget mamma, vi kan ta med oss all mat och åka hem till någon anna och laga den. Då kan jag leka och sen äter jag jättemycket!

Du, fina fina, uppfinningsrika unge. Det är klart att vi ska göra det! Helt underbar idé!

Så - ni i min bekantskapskrets och/eller område. Vill någon av er få maten lagad en kväll och samtidigt ha lite lekdejt? Vi ställer villigt upp!!


tisdag 10 december 2013

Så mycket fram och tillbaka

Fy fan vad det här tömmer mig på krafter. Igår fick jag ta mina argument ytterligare en sväng tillbaka till motpart och innan dess var jag tvungen att dubbelkolla saker jag redan konstaterat. För mig själv alltså, och att hela tiden behöva tvivla på vad jag har uppfattat är sjukt svårt. Och krävande.

Förlåt att jag är så kryptisk.

Men fan. En hel dags krafter tömdes på bara ett mejl. Tidspress har jag också på mig vilket gör att jag inte kan ta tag i det här när jag känner mig stark utan jag måste ta det här nu. För om jag är för sent ute så är allt gjort i onödan och ja, det känns ju bara för jävligt.

Varför kan vi inte bara hjälpas åt? Om en gör fel, inte med mening utan det bara blir så, varför måste det stridas och skuldläggas? Varför kan man inte bara säga att "Hoppsan, det här var verkligen inte meningen. Nu hjälps vi åt för att ställa detta tillrätta!". Är det någon slags prestige? Tänker alla att om man inte erkänner sig gjort fel så har det heller inte hänt?

För mig är det så främmande så det finns liksom inte. Nej, tro fasen heller att jag vill göra fel. Jag vill inte göra fel. Men ibland blir det fel. Och då får jag ju stå mitt kast och rätta till det som jag kan. Hjälpa till. Varför ska det vara så svårt?

Jag blir bara så ledsen och matt när jag tänker på det. Försöker att inte göra det, men det går liksom inte att undvika. Det är en sån stor del av min vardag just nu så jag har ingenstans att  gömma mig undan. Om jag verkligen hade velat det?

När allt det här är klart, då kommer jag kunna säga att jag är en starkare person än innan. Men just nu vill jag bara vara liten.

måndag 9 december 2013

Kära, kära hårfärgningsföretag..

Visste ni att det är förbjudet med falsk marknadsföring? Det kanske kommer som en chock för er men så är fallet. Det är inte okej att skriva ut att äpplet jag köper i affären faktiskt är en studsboll när den i själva verket blir till mos så fort den nuddar marken efter min hårdhänta duns. 

Samma sak gäller hårfärgningsmedel. Står det på förpackningen att vid mellanblont hår blir resultatet så här:


Så förväntar jag mig att det också bli i den också. Åtminstone till första tvätten. För så mycket har jag lärt mig att i mitt hår fastnar inte röda pigment (vilket är väldigt otroligt med tanke på att jag faktiskt HAR röda anlag) särskillt länge. Men det fastnar åtminstone till första tvätten.

Men inte det här. Jag var naiv nog att tro att om jag väljer en färg som visar bäst resutltat i de där förhandstittarna så måste jag ju även kunna se en snarlik nyans i håret.

Eller vad säger ni, är färgen lik den ovan?

Jag var ute efter ett resultat att halva längden skulle bli röd.


fredag 6 december 2013

Ja, ni får väl ha en trevlig helg i alla fall

Fredag, fredag och åter fredag.. Finns det några andra dagar i veckan än tisdagar och fredagar? Många tankar som upptar mig på fritiden, mycket som händer på jobbet - veckorna bara flyger fram. Jisses!

Men nu är det fredag som sagt, vinet står hemma och väntar på barnfri tv-tid. Om jag inte somnar vid läggning av småttingar. Stor OBS på den känner jag. Som vanligt på fredagar. Eller hur?

Varför är det så? Den första kvällen i veckan som det är okej att vara uppe länge, ja då är en skittrött och somnar i soffan långt innan vanlig läggtid. Och på morgonen efteråt så vaknar en i samma tid som klockan ringt hela vecka, trots att klockan inte är ställd för väckning.

Sjukt, sjukt störande!

Nu ska jag inte svamla mer, packa ihop er och ta helg!!

Inspirerad och känner nya krafter växa #webbdagarna

Webbdagarna i Växjö var en rolig, lite för teknisk ibland och otroligt inspirerande dag. En del av föreläsarna hade jag inte hört talas om innan, som Gustaf Josefsson. Vi kan väl påstå att han tog mig på bar gärning med vissa av hans idéer. Och sånt är ju alltid på gott och ont, mest gott skulle jag nog säga ändå. Som när han berättade om vikten att skriva det jag själv tänker när någon annan säger något, inte skiva ordagrant. Just då skrev jag ordagrant ned det han sa. Skrattade för mig själv och skrev om hela meningen.

Gustaf Josefsson
Eller varför inte Joakim Jardenberg, som också talade direkt till sinnet på mig. Desutom blev jag helt såld på hans dator där han hade en STOR svart lapp med vita bokstäver på: K O N T O R. Japp, det är bestämt. Så ska jag också göra!!

Joakim Jardenberg
Den som jag hade längtat mest över att lyssna på var Elaine Eksvärd som jag kollat in på en hel del youtube-klipp. Hon är retorikexpert och alltså, det är sånt som ALLA skulle lyssna på egentligen. För det hon har att säga och det du kan ta till dig är sånt som du både kan använda i din yrkesroll (vad du än jobbar som) och i din vardag. Elaine levererade stort och liksom de tidigare föreläsarna gav hon mig många tankar och satte igång flera funderingar. Desutom fick jag chansen att ta en bild på både henne och mig efter föreläsningen. LYCKA!

Elaine Eksvärd

Något som jag verkligen tog till mig i början av dagen var att släppa släppa rädslan, för tro'r eller ej - men jag kan vara otroligt feg ibland. Jag träffade flera nya personer som jag skulle vilja ha fortsatt kontakt med. Några av dem intresserade mig personligen, vi har liknande jobb och intressen inom det och några av dem kunde jag se en verklig potential för att både kunna ge och få erfarenheter. I går var första gången som jag önskade att jag hade ett litet sånt där kort att dela ut..

Mitt huvud snurrade och snurrade och snurrade av alla intryck på kvällen när jag skulle lägga mig. Inte undra på att barn måste sova middag med alla nya intryck som de får dagligen! Det hade nog jag också behövt den där dagen. Jag känner mig till brädden fylld av ny energi på det här området och hoppas verkligen att jag får chansen att gå på liknande event flera gånger!

onsdag 4 december 2013

Bokcirkel

I måndags var jag på min allra första bokcirkelsträff och min lilla återfunna glädje i böcker jublar högt inom mig! Älskar böcker, har inte alltid tid att läsa dem, men jag älskar att förlora mig i böcker. Olika världar, människors historier eller bara att få flyta bort från min egen verklighet ett tag. Mina anledningar till varför jag älskar böcker är säkert lika många som antalet böcker jag läst.



Har aldrig reflekterat så där mycket över grupper som träffas och pratar om böcker förut, visst har jag tyckt att det verkar hur häftigt som helst att sitta ihop och prata om en eller flera böcker. Hur de påverkat en, vad man har lärt sig och vilka karaktärer som fastnade i sinnet. Men att vara med i en själv, nja. Alltså, den tanken har nog inte helt slagit mig förut. Men när en vän på FB la ut en fråga om det fanns fler intresserade av en bokcirkel hoppade jag på snabbt som attans. Det kändes helt rätt! Och efter träffen i måndags känns det fortfarande klockrent.

Att få prata om böcker - wow!

Jag har ju några klara favoriter i min egen samling av dammiga böcker. Och jag är otroligt sugen på att föreslå dem som gemensamma böcker i gruppen bara för att få höra de andras tankar. För det är böcker som väckt många känslor och tankar hos mig. Desutom är jag väldigt sugen på att läsa om böckerna. Men i första taget ska vi försöka att inte läsa böcker som andra i gruppen redan läst. Spännande det här ju!

Först ut i våran lista av böcker är Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Som beskrivs så här hos Adlibris:

Vinnare av Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok!

Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.


I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.

Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.

Inte direkt en sån bok jag skulle valt själv bland bokhyllorna, vilket gör det ännu mer roligt. Jag tror inte att jag är sådär jättesnäv i vad jag läser. Men helt klart håller jag mig inom mina favoritramar och denna bok verkar inte finnas där inom ramarna. Så ja, spännande är rätta ordet. Hoppas att boken är detsamma!

Idag spenderar jag dagen här istället för på jobbet


I Växjö konserthus för att nätverka en hel dag. FÖRSTÅR DU HUR MYCKET JAG LÄNGTAT EFTER DET HÄR!? Och en av mina nu-håller-jag-tummarna-så-att-jag-får-kramp-talare är med i programmet!

Tjohej vad jag ska njuta! Det finns bara ett problem.. För många saker låter intressant om sånt som jag kan ha nytta av både privat och i jobbet och en del av grejerna händer samtidigt så jag vet ju inte vad jag ska välja!!

Undrar om det är tillåtet att spela in och gotta sig i bilen hem sen..?


 #webbdagarna i Växjö

söndag 1 december 2013

ÄLSKAR ADVENT!

Advent måste vara en av mina absoluta favorittider på året. Skit i jul och midsommar - jag vill ha ljustakar, ljusslingor utomhus och den magiska känslan av nysnö (men undviker gärna skottandet) när allt blir ljus igen!

Eftersom varken han-denna-där där hemma eller jag har en känsla för inredning så har vi heller inte något speciel advent-/julpyntning. Mest ljustakar och stjärnor. Försöker att byta ut våra gamla plast ljusstakar till lite finare, sånna som jag verkligen kan tänka mig att ta fram år efter år utan att behöva tänka "jaja, de syns ju inte utifrån ändå..".

I år är det pojkarna som får nya ljusstakar inne hos sig:

Till Sebbes rum!

Till Hampus rum!
Bildkälla: ica.se

fredag 29 november 2013

En jobbig resa

Nu är det så här att jag, tillsammans med min familj, håller på och går igenom något som för mig är väldigt jobbigt. Det tar på mina krafter och jag känner mig matt och maktlös när jag tänker på det. Eftersom jag är en ganska öppen person så tror jag att de som är i min närhet redan har sett att något påverkar mig. Och jag vill prata om det. Eller som nu skriva om det.

Men jag orkar inte. Och jag vågar inte.

Och jag tror att om jag skriver om det helt öppet just nu, när den här jobbiga perioden faktiskt håller på som värst, så gör jag saken värre. Om jag däremot skriver om vad jag känner så kommer det att göra mig gott. Därför är jag så vag i ibland när jag skriver.

Vad jag kan säga är att det är ingen av oss som är sjuka, inget som är livshotande på något sätt, ingen som ska lämna någon annan. Och det är absolut inget som någon annan behöver vara orolig över. Det här handlar om mig och mina känslor i den här bergodalbanan som just pågår omkring mig.

En del av er vet vad det handlar om, ni behöver inget säga här. Ni som inte vet vad det handlar om kan jag lova att ni kommer att få veta. Men inte nu. När allt är färdigt och jorden slutat att spinna extra fort i mitt huvud kommer jag att berätta. Mycket vet ni faktiskt redan.

Ibland får jag chansen att släppa garden och det är först då som jag känner att jag har haft den uppe över huvudtaget. Idag fick jag chansen att släppa den. Inför en person som jag känner förstår mig och min situation. Och jag kan inte ens förklara hur det kändes efteråt. Det närmaste jag kommer är nog en slags frihetskänsla.

Jag är en stark person och det vet jag. Jag kan klara av mycket mer än vad jag först tror är möjligt, för det har jag bevisat för mig själv många gånger. Men bara för att jag vet att jag är stark så betyder inte det att jag ibland bara vill krypa ihop någonstans och gömma mig för omvärlden. Inte vänta på bättre tider direkt. Utan jag vill andas.

Slippa kraven som ställs på mig att vara stark. Nästan allvetande.

Men jag vill samtidigt inte att andra kommer och tar över, för jag mår bra av att klara saker som först känns jobbiga. Det tror jag att vi alla gör i viss mån. Som den där stoltheten en kan se i barnen när de klarat av någon ny färdighet. Den vill jag absolut inte förlora! Jag vill bara inte att den ska vara mitt enda sätt att ta mig framåt.

Att behöva kämpa sig framåt är kladdigt, det är stökigt, bullrigt och du går nästan alltid på tå - beredd på att kasta dig över någon eller något som gör att du kan lägga ytterligare en tegelsten bakom dig.

Och att kasta mig över saker så där mår jag inte bra av. Det är då jag måste klamra mig fast för att inte glida av när jorden börjar snurra i dubbel fart. Det är där jag är nu. Och det kommer att bli bra. På något sätt. Men just nu vill jag bara andas, släppa greppet och för en gång skull få åka med i den där förbannade karusellen utan att först behöva bestiga hela ställningen först.

torsdag 28 november 2013

"Var vill du åka då?"

Frågade jag Hampus när han bestämt visade att han inte ville följa med till stora affären aka ICA Maxi eller till McD.

- Mej åka Pippi, lopplahäst! (jag vill åka till Pippi och rida på hästen)

Han talar fortfarande om när han och Sebastian fick rida på hästar under höstmarknaden på ALV. Desutom blir han otroligt ledsen när han förstår att Pippi inte är där just nu och att han inte kan rida på hästarna. Ett knivstick i hjärtat varenda gång. Såklart att han ska få rida mera!! Jag ska bara få ihop allt tidsmässigt också.

onsdag 27 november 2013

Sladdar till höger och vänster och en släng av Hannibal Lector

Igår var jag på en av mina kontroller igen, fast en extrakontroll med extra kontroller och säkert ska jag gå på vanlig kontroll igen nästa år. Mycket kontroller det här, och det är lätt att tro att min läkare har ett slags kontrollbehov av mig.

Typ.

Hur som helst...

För dig som inte vet föddes jag med det här, även kallat Fallot. Och måste gå på regelbundna kontroller tills någon säger stopp, exempelvis de här personerna. Igår var alltså en sån kontrolldag och jag fick se mitt hjärta i 3D (sån där teknik som man använder till bebisar i magen ibland men jag har glömt bort vad det är, 2D kanske??) och cykla på en träningscykel tills jag fick jävligt ont i röven.

Nytt var den där 3D-grejen, ansiktsmask när jag cyklade (jag såg ut som Hannibal Lector men fegade ut för att fråga sköterskan ta en bild på mig som bevis, fan) och så fick jag ligga i en tunnel. MR-röntgen kallas det tydligen. Och om det är någon erfarenhet rikare jag blev av dagen så är det att ALDRIG ha en inbakad fläta när man ska ligga så där länge på rygg som under röntgen. Trodde att hela huvudet skulle somna. Jisses, vilken smärta det blev där huvudet "vaknade" igen!

Och att en kopparspiral inte är ett hinder för en magnetröntgen. Det är också en erfarenhet från gårdagen.

Sist ut på min kontrolldag så blev jag uppkopplad till en bandspelare igen, har blivit det många gånger nu så jag har vanan inne om vi säger så. Det är fjärde gången för i år tror jag. Alltså, det låter som att jag är jättesjuk, men det är jag verkligen inte!

Som tur är ska jag bara gå ett dygn med bandinstpelaren, jag vet hur mycket de kliar att gå med dem så ju kortare tid desto bättre!

Jo just det, lika otäcka som bebisarna ser ut i sån där 2- eller 3D lika otäckt så hjärtat ut. Bara en klump, en degklump. Och nästa gång jag kommer att baka kan du vara säker på att tankarna vandrar iväg till den där synen. Yummie..

måndag 25 november 2013

Att det blir ramaskrik visar bara hur skev bilden var från början

Några leksakskataloger förra året visade både pojkar och flickor lekandes med leksaker - inte bara flickor lekandes med dockor utan både pojkar och flickor lekandes med dockor. Eller för att göra det riktigt enkelt: Det var en leksakskatalog med BARN som lekte med leksaker för BARN.

Även i år kommer företagen att ge ut katalogerna utan den könstereotypa bilden - Bravo säger jag! Bu säger vissa andra. Vissa länder exempelvis. Som Frankrike. (Inte ett dugg förvånande) Och Danmark. 

Skrämmande för föräldrar? Bildkälla: dn.se
– En stor del människor är upprörda över det svenska modet att bryta invanda könsroller håller på att vinna terräng i Frankrike. Man vill inte vända på könsrollerna som man ofta gör i Sverige och få föräldrar att tänka om och inte klä flickor i rosa och pojkar i blått, säger frilansjournalisten Johan Tollgert i Paris till P4 Extra. ur DNs artikel.

"Det svenska modet" right on!! Men att vi ska väda på könsrollerna? Det där talar bara om okunskap - här ska inget vändas, här ska könsroller utvidgas (om vi nu ska använda den termen)! Tänk att som barn inte bara erbjudas en eller två leksaker utan kunna få välja på hundratals? Helt fantastiskt!

Och jag undrar också om de där föräldrarna som skriker högst verkligen förstår vad de protesterar mot och för vem? Det är ju inte så att barnen som bläddrar i katalogerna blir helt Nej fy fan, den där dockan kan jag inte ha - den leker ju en pojke med! De kollar på leksakerna.

Att det blir ramaskrik från föräldrarna visar bara hur skev bilden var från början. Jag tänker på de där bilderna från den amerikanske klädjätten som presenterade samma skjorta helt olika för män och för kvinnor. Där kvinnan endast hade skjortan på sig, knappt underkläder alltså, och mannan hade både byxor och skor på sig. Kvinnan i sexiga poser och mannen i vardagliga poser.

Om en bild är sund. Då fungerar den åt båda hållen. Oavsett vem som presenterar varan som ska säljas. Det kommer alltid att finnas någon som protesterar, idioter kan man aldrig komma ifrån liksom. Men med kunskap kan även de "tystas ner".

En del människor ba' bla blaa blaaa blääää

Vissa personen behöver bara ett litet nyckelord för att fyra iväg en hel uppsats om ett ämne. Bra på sätt o vis kanske, men också väldigt tröttsamt. Speciellt när man råkar använda fel ord i en fråga och utan att mena det sätter igång den där uppsatsen. Pust..

Har du sånna personer i din närhet? Jag vet att jag kan vara så om vissa ämnen så jag är ju inte direkt oskyldig själv, fast jag hoppas såklart ändå att jag kan hejda mig vid endast en HALV uppsats. Ungefär.

Men ibland, ytterst sällan - hur som helst, är det en bra egenskap hos en annan person att utnyttja. Som när ens egen hjärna gått på helspänn och tankeverksamheten tillfälligt är ur funktion. Då kan ett litet ord rädda en från att ha ett medvetet samtal med folket runtomkring för det sköter ju den där andra som man startat upp.

Grymt? Tjaa, kanske. Men effektivt!

fredag 22 november 2013

Skrålsjungande och fynd

I helgen som var åkte jag och min lillasyster N till Göteborg för att kolla in det asbra bandet Nickelback. Och jo - helgen blev väl inte helt som det var tänkt eftersom N råkat dra på sig lite (MYCKET) basselurer och var därför inte så pigg. Men iväg skulle vi och iväg åkte vi också!

Vet du vilka Nickelback är? De har bland annat gjort ledmotivet till en av Spidermanfilmerna. Hero heter den låten. Och när du lyssnar på låten under här kommer du säkert känna igen dem, de har en hel drös med hits och de är vekligen ett av mina favoritband (fatta lyckan att få se dem live!!).


Hoppas att filmen fungerar för jag kunde såklart inte förhandslyssna på den..

Sångaren, Chad Kroeger, fyllde år då i fredags när de höll konsert i Göteborg. Inget som jag hade koll på innan direkt. Sånt har jag aldrig koll på om jag ska vara ärlig, hur bra jag än tycker att en artist är. De andra i bandet, eller ja - resten av gänget med alla arbetarna inblandade, hade fixat en överraskning åt honom på scen och faktiskt så kändes det som att Chad och blev lite överraskad.

Mitt i när han skulle presentera en låt blir han avbruten av Ryan Peeke (den andra gitarristen) som börjar prata om hur bra Sverige är (såklart!) och hur mycket vi skriver på nätet och att de (typ alla utom Chad) hade googlat runt under dagen och hittat ett videoklipp de gärna ville visa. Chad gick väl som artigast med på det och vips så grattar Avril Lavigne (Chads fästmö) honom och hälsar att de ska fira ordentligt om några dagar när de ses. Väldigt gulligt! Fast bäst i firandet var ändå när några i "bestättningen" kommer in med ballonger och tårta och HELA Scandinavium sjunger Happy Birthday. Får rysningar bara jag tänker på det, så jäkla mäktigt!

Själva konserten var över förväntan med undantag av förbandet. Duktiga - ja, men inte alls min stil.Och N fick nog med mitt skrålsjungande på video vid ett tillfälle, vilket jag bjuder på. För den som orkar lyssna på min nästintill-tondöva stämma en hel låt förtjänar fasen att höra lite gratiskonsert också!

På lördagen när vi skulle hemåt igen tog vi en "genväg" förbi Ullared för lite shoppling. Och efter över en timme i kö ute i kylan, N fick ställa sig i kö och jag gick och letade efter kundvagnar (vilka var slut och därför rådde det djungels lag på parkeringen över dem), kunde vi till sist komma in i värmen och göra våra fynd. Bäst på den dagen var nog Ns min när hon först räknade ut en sisådär totalsumma för att vis kassan upptäcka att den bara blev drygt hälften. Och därför vann jag tävlingen om dyrast inköp för dagen. REVANCH!!

Med andra ord, antingen är hon lika kass på matte som mig eller så.. Hon är nog lika kass på matte som mig.

Note to self

Att försöka gå graciöst med kroppen full av träningsvärk = Not. A. Good. Idea.

Ser snarare ut som en nyfödd giraffunge som blivit berusad.

Dagens bedrift, helt klart!

I onsdags var det innebandy, igår var det zumba (å jäklar vad jag zumbade! så pass att jag under en dans bara stod som en pelare och var i vägen HAHA!) så tro fan det att jag har träningsvärk idag. Älskar träningsvärk. Om jag får gnälla lite. Påpeka att jag känner mig som en gammal tant och sånt där.

Har väl aldrig varit typen som gillat sport, inte sport som jag kunnat vara med i där jag kommer ifrån. Men vi kan väl säga att för varje ryck jag gör med träning så växer känslan av att jag verkligen - VERKLIGEN - gillar att träna.

Jag är bara för lat för att få det att fungera en längre tid hemma. Måste ha någon som skriker åt mig vad jag ska göra, ungefär.

Ajfan, nu rörde jag mig...

Försökte mig på en inbakad fläta nu på morgonen och gissa min förvåning när jag med krampkänningar i båda armarna kunde sätta dit hårbandet kring en rätt så hyfsad fläta. Det måste vara dagens bedrift!!

Nu är det iväg till jobbet, lämna ungar på dagis (får se om Hampus vinkar av mig innan jag fått av honom bältet, som igår) och ikväll är det pizzakväll med fantastiskt trevliga och gulliga personer!

torsdag 21 november 2013

En av de få gångerna som det är skönt att ha ont?

Igår innebandy, idag zumba..

Need I say more??

Blir du upprörd när någon säger "negerboll"?

Räck upp handen alla som har sagt/fortfarande säger negerboll. Många av oss räckte upp handen va? Själv är jag uppvuxen med att säga negerboll - alla sa det, ingen tog notis om det. Kanske, men bara kanske, för att vi inte hade en enda mörkhyad familj i närheten. Flyktingförläggningen med familjer från (ja, alltså. jag har ingen aning om var de kom ifrån) Bosnien (?) är det närmaste vår lilla by kom. För familjen som kom från Filippinerna, de var ju egentligen "svenskar" eftersom de hade en svensk pappa.

Jo, för fasen - vi gjorde cituationstecken där vid "svenskar" för så hade vi sett en del vuxna göra. Vad det betydde hade vi nog ingen aning om. Och det var bara när vi kom ihåg det som vi gjorde så. I övrigt så var de barnen som vilka barn som helst på vår skola, förutom att de hade så sjukt fint svart hår att jag var avundssjuk i flera månader.

Det tog lång tid innan jag riktigt fattade att neger i negerboll betydde samma sakt som när du säger neger till en person. Det började nog gå upp ett ljus för mig att det inte var helt okej att säga så när jag såg Sunes sommar för första gången. Kommer du ihåg scenen där Sunes pappa låtsas jobba i kiosken (?) och en mörkhyad basketspelare kommer in och vill köpa en negerboll? Fast egentligen kallar vi just de som använder i filmen för kokosboll tror jag.

Hur som helst, då - precis då fattade jag sammanhanget. Jag slutade inte använda ordet (jag visste ju inte vad jag skulle säga istället! helt sjukt, jag vet.) men jag kommer ihåg att jag började tycka att ordet var pinsamt.

Jag som vit kan aldrig förstå hur där är att ha så många nidbilder hängande över mig. Det är ju vi som är normen. Hur många filmer, böcker, reklamsnuttar och så vidare ser du med personer av annan etnisk bakgrund? Där de inte framställs med stereotypiska föreställningar? Inte så många, nej.

Om du skulle vilja läsa om negerboll ur ett afrosvenskt perspektiv, och det tycker jag att du ska, så kanske du som envisas med att hävda att Det fattar de väl att jag inte säger neger till dom bara för att jag säger negerboll och Hur kan något känna sig kränkt av en konditoribit?, tänker om. Förstår varför ett litet ord kan såra, det kan skapa sån osäkerhet att ett litet barn växer upp med föreställningen att hen inte duger som hen är för att hen inte är vit, inte har långt blont hår och så vidare.

Du kanske tycker att jag överdriver? Men då har du bara missat kopplingen mellan nidbilder, kränkande ord och normerna som vårt samhälle har idag.

onsdag 13 november 2013

De som säger att kvinnor är svaga..

Kvinnor är svaga, har mindre (ingen) hjärna, har inget logiskt tänkande. Och. Så. Vidare. Det är inte länge sedan det där var vanliga, helt okej, tankar. Det var så det va. Och fortfarande ÄR på vissa platser. Här lever fortfarande den där första biten kvar kan jag känna, att kvinnor är svagare i sin natur.

Men vad då svagare undrar jag? I vilken form är jag svagare? Och mot vilka - männen? Är jag svagare än min man i muskler - ja, jag har inte samma kroppsbyggnad som honom och kan inte lyfta lika tunga föremål. Men betyder det att jag är svagare? Om jag är mindre till kroppen och kan lyfta samma mängd (jämfört med kroppsvikten) som honom räknas det ändå som att jag är svagare då eftersom vikten mätt i kg på föremålet blir mindre? Eller räknas jag som lika stark för att vi procentuellt kan lyfta lika mycket?
 
Är jag svagare för att jag anses mer känslig än min man, mer benägen att gråta eller visa empati? Ska jag sträva efter att gråta inombords, inte visa några känslor? Är jag inte starkare om jag vågar visa dem? Vågar stå för att jag känner det jag känner?

De som säger att kvinnor är svaga får gärna förklara det här för mig, för jag förstår verkligen inte varför jag ska räknas som det svagare könet.

Mitt kön är en del i skapande av liv. Och inte bara den inledande fasen utan genom hela skapandet. Är det en svaghet?

Mitt kön blöder varje månad för att visa att min kropp är redo att skapa liv. Är det en svaghet?

Den som säger att kvinnor är svaga i den här bemärkelsen har aldrig känt styrkan en kvinna känner när hon fött fram ett barn. Inte heller upplevt känslan som kommer när varje toalettbesök ser ut som en slaktplats.

Jag undrar, vem är det egentligen som är svag? Är det könet som är svagt oavsett om det är ett manligt eller kvinnligt kön eller är det individen som förtrycker som är svag?

HIPP HIPP HURRA FÖR HAMPUS IDAG!!


Idag fyller mitt minsta (till storleken) charmtroll två år!

Två år har gått sedan familjen växte från tre till fyra. Två år som gått otroligt fort och där det hänt otroligt mycket. Under Hampus andra år har han lärt sig att prata ännu mer, sjunga, skoja och bråka. Det är två riktiga pratkvarnar till barn jag har och ibland vill jag bara sätta på mig hörselskydd men hur det än är med den saken så är känslan av att se Hampus hela tiden lära sig nya ord och sätta ihop ord med varandra helt underbar.

Varje dag härmar han ett nytt ord eller vill lära sig en sång. Han kan sitta och stirra på min mun när jag säger något som han inte hört eller förstått tidigare och tvingar mig att göra om ljudet tills han åtminstone kunnat forma läpparna på samma sätt. Mycket av det känner jag igen sen tidigare, de är lika på det sättet - bröderna.

Just nu är Hampus inne i en period av arbetsfordon: traktorer, lastbilar, dumpers och grävmaskiner. Allt är spännande och intas med största intresse. Även djur faller honom i smaken, även om intresset är en aning (inte mycket) svalare och bland djuren är det framförallt kor.

- Mamma Mu, var är du?
- Lilla snigel, akta akta dej!
- Umpa umpa, falelallelaa!

Han är vetgirig och vill testa allt, orädd på ett sätt som jag inte är van vid. Blyg ibland också såklart men i det stora hela är han orädd. Testa allt och blir jättearg om experimentet inte lyckades.

Och även om han börjar komma in i åldern där mat är skeptiskt så är han fortfarande familjens matvrak, just nu är favoriten yogurt. Eller joggitt me fingo (yogurt med flingor). Och popcorn. Och glass. Och mjölk. Och bullar. Och risgrynsgröt. Och. Så. Vidare.

Grattis igen min älskade lilla trollunge, idag ska vi fira med glass och paket!!

tisdag 12 november 2013

Hund först, sen kan vi snacka!

Reaktionen lät inte vänta på sig när jag till min man kommenterade det faktum att Hampus om ett halvår är lika gammal som Sebastian var när han fick ettt syskon...

- ÅNÄÄDU, GLÖM DET! Hund först, sen kan vi snacka!

Åter igen förstår jag var mina barn fått sin envishet ifrån. 

Jag har gjort vad jag kan, har du?



Tyfonen Haiyan som drog in över Filippinerna den 8 november har drabbat miljontals människor. Flertalet hjälporganisationer finns nu på plats och deras högsta prioritet är nu att rädda liv. De får ut mediciner, mat, rent vatten och hygienartiklar till de drabbade.

Även om du inte kan hjälpa till på plats kan du hjälpa de drabbade i katastrofen. Stöd hjälporganisationerna!

UNICEF
- SMS:a LIV till 72 900 för att ge 100 kr.
- Skänk en gåva online genom att klicka på den här länken.

Röda korset
- Sms:a AKUT FILIPPINERNA till 72 900 och skänk 50 kr.
- Skänk via BG 900-8004 eller PG 900 800-4 märk inbetalningen "Filippinerna
- Skänk en gåva online genom att klicka på den här länken.

Läkare utan gränser
- Skänk via PG 900603-2 eller BG 900-6032, märk inbetalningen "Akutinsatser - Filippinerna"
- Ringa 0900-35 90 för att skänka 100 kronor. Gåvan går då till insatser i både Syrien och på Filippinerna
- SMS:a din gåva till nummer 72 970.   Vill du skänka 100 kronor till drabbade på Filippinerna skriver du LIV 100 i meddelandefältet.
- Skänk en gåva online geonom att klicka på den här länken.

Alla uppgifter är hämtade från respektive hjälporganisations hemsida. Bild är hämtad från UNICEF.

måndag 11 november 2013

Första kalaset avklarat, one down - one to go

På onsdag fyller världens bästa Hampus två år. TVÅ ÅR! Shit, tiden går så jäkla fort att jag inte hinner med! Om ett halvår är Hampus lika gammal som Sebastian va när han fick en liten bror. VA!? Liksom, när Sebbe var 2,5 var han ju JÄTTESTOR! Och Hampus är ju så liten. Min bebis. Min lilla, busiga och kramgoa bebis.

Det är inte klokt. 

För två år sedan, idag, så fixade jag med det sista hemma inför den kommande bebisen. Vi visste inte alls vem som gömde sig inne i magen. Det enda som vi visste var att den 12 november skulle jag eventuellt bli igångsatt i Linköping. Med andra ord så bestod mitt sista fixande den 11 november för två år sedan i att köpa blöjor, packa väskor och längta (bli nervös och förväntansfull). Desutom fick jag just idag för två år sedan reda på att en av mina närmaste vänner fått en "liten" flicka. När jag får tillfälle (och lov) ska jag visa vad jag menar, hon har långa föräldrar att brås på och det syntes ändå från dag ett. Det ser ut som att det skiljer minst två månader mellan våra två småttingar istället för två dagar! 

I lördags var det släktkalas hemma för lillgrisen. Kakor, bullar och mjölk serverades i överflöd. Jag var mätt långt in på kvällen. Fast det hindrade mig ju inte direkt att trycka i mig ännu mera sött i form av glass när barnen gått och lagt sig.. Hampus hade sett fram emot kalaset länge och Sebbe ännu längre tror jag. Småkusinerna skulle komma och hejohå vad de kan leka! Många paket blev det också, och det där kaoset som uppstår i ett rum med flera barn och bara ett av dem får paket - ljuvligt. Får mig att längta efter fler födelsedagar, gärna med firande i flera dagar. Verkligen.

Och vad var det nu jag ville ha sagt..? Jo, Hampus hade sett fram emot kalaset så länge och hårt att han däckade innan alla gästerna kommit. Långt efter sin vanliga tupplur på dagen och alldeles i lagom tid innan, precis innan gästerna skulle komma alltså.


På onsdag blir det mer paket och gottigheter - I CAN NOT WAIT!!

fredag 8 november 2013

Skada by food, del *högt nummer i ordningen*

Alltså, en rolig grej med mig är att jag lyckas göra saker som inte riktigt.. är logiska? Har inget bättre ord på det. Jag är otroligt klantig helt enkelt, och det bjuder jag på!

Häromdagen skulle jag göra en snickerskaka (muta till svågern) och när det var dags för mig att smälta chokladen slog min klantighet till. För när jag bröt chokladen i mindre bitar klämde jag fingrarna - mellan rutorna i chokladkakan.

Javisst.

Mellanrummet i chokladkakan passade perfekt för att klämma, inte bara ett utan två fingrar. Vid två olika tillfällen.

Hitills kan jag med andra ord räkna upp en del matrelaterade skador, bland annat detta:
  • Chokladklämskada
  • Digetiveskärsår
  • Plus en massa andra smågrejer.

onsdag 6 november 2013

Idag fyller en väldigt speciell person år

Det finns liksom ingen tvekan om saken, jag har de två bästa systrarna i världen. Finns inga argument mot det faktumet. Och idag fyller en av dessa bästaste personer år. Min storasyster. Om du vill läsa insiktsfulla blogginlägg med humor och en stor dos kärlek så finns hon under namnet Bytanten i bloggvärlden.

Hon fyller alltså år idag och jag önskar att jag kunde skolka (om det nu kan kallas det) från jobbet och åka till dit för kunna gratta henne på riktigt. Så det är tur att det inte är så långt till helgen när vi ska träffas!

Min allra finaste storasyster - bara så du vet, du betyder världen för mig!  GRATTIS!!!

Min syster är ett stöd
och en hjälpande hand.
Hon är bunden till mig
med ett kärleksfullt band.

Som storasyster
är hon mig ganska lik.
Hon finns i många minnen
och hon gör min levnad rik.

Det känns tryggt att hon vet
varifrån jag kom,
att hon ser vad jag gör
och att hon bryr sig om.

Med henne kan jag dela
både sorger och skratt…
En syster är en gåva
– en ovärderlig skatt.

Av Siv Andersson

tisdag 5 november 2013

Ansiktsvatten - No poo-style

Började ju med lite no poo igen för några veckor sedan. Lite hudvård i form av ÄCV (äppelcidervinäger) blandat med vatten. Har tidigare kört med en liknande blandning som eftersköljning av håret (hade så sjukt mycket klåda i hårbotten ett tag) och var supernöjd. Förutom på lukten då, när håret fortfarande var blött.

Åter till huden. Efter hormonchock nr två aka graviditet nr två, började jag få finnar like there is no tomorrow. Caranlachiel berättade på sin blogg om det här ansiktsvattnet och jag tänkte att det är värt att testa - jag var ju nöjd med det andra.

Nu efter några veckor med ansiktsvattnet (ÄCV/vatten) har jag visserligen några as till finnar kvar. MEN. Antalet är betydligt mindre, de är mindre till storleken och jag hade önskat att någon tvingade på mig detta tips i tonåren också. Inte för att jag var överöst med finnar då, men jag hade ju gärna sluppit de som jag ändå hade.

 

Ansiktsvatten - No poo-style


1 del äppelcidervinäger
2-3 delar vatten

Blanda i en flaska och använd som vanligt ansiktsvatten. Dutta med bomullspads eller det som känns naturligt för dig.

(Om det sticker eller blir rött efteråt så att du upplever det obehagligt [med andra ord, ingen skillnad från de finn-dödar-medlen du kan köpa i affären], spä ut blandningen lite till. Min hy klara av 1+3 blandningen medan jag har läst om flera andra som har 1+2.)

måndag 4 november 2013

Bland blommor och bin och i pappas pung

- Har jag flugit?
- Nej, pappa och jag har gjort det men det var innan du och Hampus fanns.
- Var va jag då?
(tänk, tänk, tänk - hur förklarar en där här tydligt?)
- Du var dels i mammas mage och del i pappas pung.
- VA!? HAR PAPPA EN PUNG!!??

Och sen gick resten av samtalet ut på att förklara att även pappa har en pung - liksom Hampus och han själv. Väldigt svårt att ta in så tidigt på morgonen, när bilen styr mot förskolan. Helt förståerligt, det är det ju för mig med. Tidigt alltså.

Samtalet urartade med att Hampus ville kissa med snoppen utomhus men det ville inte Sebbe för då FRYSER JU JAG OM RUMPAN! och ja - även det kan jag förstå.

torsdag 31 oktober 2013

Busenkel chili con carne

Testade ett nytt recept på chili con carne i helgen. Supergott! Och så himla enkelt. Barnen gillade också maten, vilket i detta fall betydde att Hampus åt mängder med ris och Sebbe åt mängder med färs. De där två alltså.. Tillsammans får de ihop en kostcirkel men var för sig - tveksamt.

Bildkälla

Barnens chili con carne

Färs
Olja
Kikärtor
Taco chunkysås (en burk, styrka bestämmer du själv)
Tomatsås med vitlök och chili (en förpackning)
Tortillabröd
Avokado
Gräddfil

Gör så här:

Sätt igång ugnen på 225 grader.

Stek färsen så att den blir brun och grynig. Häll av kikärtorna och skölj i kallt vatten. Häll sedan ned dem i den stekta färsen.

Rör i både tacosås och tomatsåsen, låt puttra. Cirka fem-tio minuter. Eftersom jag ofta lagar mat med viltkött låter jag det puttra länge, länge.

Pensla tortillabrödet med olja och lägg på en plåt. Grädda mitt i ugnen i cirka fem minuter. Passa noga! De är lätta att bränna. Bryt sedan sönder brödet till chips.

Dela avokadon, ta bort kärnan och gröp ur innehållet. Mosa med gaffel.

Servera chilin med brödet, avokadomoset och gräddfil. Vi hade ris till också - mumsigt!

Det finns en baksida av allt?


Not so cute anymore??

onsdag 30 oktober 2013

En del av mitt liv

Musik har alltid varit en del av mitt liv. Min pappa är en musikälskare och visade vägen för det musikintresse som jag har idag. Radio, MTV eller musik på annat sätt var ständigt igång när inte mamma var hemma. I bilen kunde det skrålas loss rejält och jag har speciellt ett minne som värmer. Hur gammal jag var vet jag inte, jag är inte en sån som håller reda på sånt. Pappa och jag åkte för att hämta pizza och som vanligt hade han igång någon musikkanal på radion. På vägen tillbaka spelades en låt som jag gillade och började sjunga (nynna) med vilket pappa upptäckte ganska snabbt och höjde volymen rejält. För att vi båda skulle kunna skråla kanske? Jag minns inte om han någonsin sjöng med i någon låt. Men han är världsbäst på att hålla takten mot ratten!

Sen barnen kom, eller nää - sen Sebbe började intressera sig för musik själv. Och jag gjorde misstaget att introducera barnmusik för honom. Har jag fått lägga mitt egna musikintresse lite åt sidan. Inte sådär så att jag slutat lyssna på musik, jag har lyssnat på en annan slags musik bara.

För ett tag sedan började jag hitta tillbaka till vägen igen. MTV har ju gjort sitt för tv-musik ännu en gång så VH1 går varm hemma hos mig för tillfället när ungarna lagt sig. Igår spelade de One Republic och jag kom genast ihåg att jag älskar det där bandet! Stop and stare, Apologize, All the right moves och så vidare. 

Lyssna och njut..

Stop and stare med One Republic