söndag 29 september 2013

Jag vill inte bli missförstådd

Jag var ju på sminkpary häromdagen, fick träffa en helt ny person och återträffa (säger man så?) en annan. Den nya personen frågade mig var jag jobbar, en helt naturlig fråga så där när man träffar nytt folk. Eller hur? Ja, precis.

Det är bara det att det är inte riktigt vad jag hörde. Så jag svarade på en helt annan fråga. Mhmm, helt riktigt - det blev en aning knasig stämning där ett tag. Och det är just precis här jag har en en del att jobba på med mig själv.

Jag skämtar, jag är ironisk och jag kan driva med mig själv med min närmaste. Jo för fasen, jag kan till och med driva med mig själv offentligt numera. Det är inte så att jag alltid har varit blyg eller rädd för att göra bort mig. Inte egentligen. Men jag kan verkligen inte skratta åt mig själv när det blir så där knasigt. Knappt aldrig när det är med mina närmaste sånt händer och verkligen aldrig när det händer med främlingar.

Efteråt, ett tag efteråt, då kan jag skratta åt det så jag nästan kissar på mig. Och jag driver med mig själv för att stissa upp stämningen ytterligare, liksom dra ut allt det roliga ur pinsamheten för att gotta sig i den.

För i grund och botten så gillar jag pinsamheter. Jag vill bara inte bli missförstådd och det är så jäkla djupt rotad i mig att jag inte ens ser änden på fanskapet.

lördag 28 september 2013

Idag ska jag fan i mej äta chips!

För idag fyller jag faktiskt år! Nästa år blir det att slå på stort, på något sätt. Jag vet inte hur än. Men ett jäkla firande blir det helt klart!

fredag 27 september 2013

Tack Barilla för att du gjort mitt val enkelt!

Efter Guido Barillas uttalande om vem deras produkter riktar sig till kan jag bara säga - Tack! Du har nu gjort mitt velande framför hyllorna med olika pastasorter betydligt lättare.  


En mindre pastasort att titta på - check!

Igår sminkparty, idag date

Jodå, du läste rätt. Jag var på ett sminkpary igår. Det är roligt med smink, det är det. Och jag gillar att sminka mig, på sättovis. Men inte varje dag. I'm to lazy!

Fick testa på ögonbrynspenna (kändes ganska konstigt med tanke på mina mörka bångstyriga saker) och nån slags håll-stråna-på-plats-borste. Lite tips på hur jag gör en sotning, sådär mörk runt ögonen som är så poppis nu. Eller var, jag är ju alltid lite efter vad gäller mode. Och så fick jag testa en sån sjukt häftig grej.

En burk, med nagellacksborttagningsmedel i. Du trycker ner fingret i skumgrejen och kör lite upp och ner så vips så försvinner nagellacket. Smidigt, inte uttorkande och det stank bara lite just när burken var öppen. (Att stå med nagellacksborttagningsmedel och bomullstussar kan ju ibland lukta en stund efteråt.)

Det kändes som att jag medverkade i en alternativ variant av American pie där huvudpersonen har sex med en paj. I min version var det alltså lilla jag och burken som fick ta över den scenen. Såatte, lite nasty och väldigt effektivt. Lite min melodi med andra ord?


Jag tror i alla fall att jag ska våga mig på ett par rejält mörka ögonskuggor för att få till en äkta sotning vid nästa festtillfälle. Och en ny kajal.

Efter att ha känt mig lite längtig efter en kompis så har hon och jag nu fått till en date och ikväll smäller det! Hujedamej vad jag längtar!!




torsdag 26 september 2013

Note to self

Ta aldrig ut något i förskott, hur säker du än är!

Speciellt inte om du har samma slags tur som finns i våran familj. Suck!

//vill-bara-gå-och-lägga-mig-under-täcket-och-stanna-där-tills-det-är-löst

Gör ett nytt försök med No poo

Jag har börjat få finnar i överflöd, jisses vad de ska ploppa upp på de mest udda ställen nu för tiden. I ÖRAT! WTF!? Varför? Bara, varför? Jaja, hur som helst så fick jag tipset om ett ansiktsvatten med blandningen äppelcidervinäger och vatten som ska kunna hjälpa mot finnar.

Har ju testat med en äppelcidervinäger/vattenblandning till hårsköljning förut som fungerat hur bra som helst mot min torra och kliande hårbotten. Så förhoppningarna är höga nu. Har även haft funderingar att återuppta den där hårsköljningen eftersom hårbotten trots mitt "specialschampoo" inte helt har lugnat ner sig sen jag slutade med det. Synd bara att det luktar apa precis när man ska skölja. Det luktar ju inte när det torkat, men eftersom jag ofta lägger mig med blött hår kan du ju ana hur min kudde luktade om natten efter att jag tvättat håret. Blää....

Hur som helst, jag ger det här ett försök mot mina nytillkomna vänner. Jag får väl igen nu eftersom jag var ganska förskonad från dem under tonåren. Finnarna alltså.

Dag två börjar nu.





onsdag 25 september 2013

The circle of leaf (life)

Det här året har gått så jäkla snabbt! Snart har jag jobbat i ett helt år, sjukt. Jag började jobba i oktober förra året. Det var både svårt och väldigt roligt. Jag var ju inte hemma lika länge med Hampus som jag var med Sebbe och en del i det är för att jag fick erbjudande om ett jobb. Jag var annars arbetslös, hade blivit varslad sommaren 2011 från samma arbetsgivare som jag har nu. Lite märkligt sammanträffande ändå.

Om jag ser tillbaka på året som gått så har det, som vanligt, hänt mycket - både på jobbet och hemma i min privata lilla sfär. Vi blev med katt, Spindelmannen. Ett tag hade vi två hundar boende hos oss, idag är det bara en hund. Efter den lilla toppen har jag inte bara en som tjatar på mig om en till hund utan två. Sebastian kan fortfarande komma till mig och fråga var Nisse (jodå, hunden heter så) är och att han vill ha två hundar.

- Orux är så ensam annars!

Och hans far hejjar såklart på.

Vi har äntligen satt ner foten och bestämt oss för att rusta upp både invändigt och utvändigt på huset för att göra det säkrare för barnen att leka ute och för att kunna duscha utan att skålla sig. Därav staketbyggande i somras och besök av tre byggfirmor förra veckan. Nu återstår det att se vad banken säger om alla våra planer. Gulp!

Efter några perioder av knasigheter så känns det skapligt lugnt i tillvaron ändå. Jag slås många gånger av att jag älskar vardagen. Inte den stressiga delen när man har tider att passa eller barnen är vrålhungriga och i luven på varandra innan halvfabrikatsmat står på bordet för att sen bara petas i. Nej, jag pratar om det andra. Stunderna när man riktigt kan uppskatta de små grejerna. När lugnet har lagt sig. Vardagen.

Det ska bli spännande att se vad resten av det här året har att bjuda på.

måndag 23 september 2013

Familjen wraaw

Ända sedan Hampus fick sin leopardtunika har vi varit förtjusta i mönstret. Fast ja, om jag ska erkänna så var jag ju förtjust i det redan innan. Det var ju en av anledningarna till att han fick just den tunikan och inte någon annan. Och med vi så menar jag mig själv och smågrabbarna.

Tunikan är sedan länge urvuxen (buhhuuuuu!) och inköpt sedan dess är leopardmönstrade leggings till grabbarna. Ska den ena ha på sig byxorna måste även den andra ha på sig sina. De själva syskonmatchar sig när det kommer till vissa kläder hemma. Leopardleggings och rosa-med-vita-prickar-tröja. Det måste matchas.

Från och med i helgen (och tills ungarna växer ur sina byxor) kan även jag vara med i matchningen. Ett par leopardleggings inhandlades även till mig och du må tro att Sebbe blev glad när han fick se mig i dem!


En bild på familjen wraaw kommer när mina leggings fått köra ett ärevarv i tvättmaskinen.

Visste du att vissa butiksanställda måste ha handskar på sig när de plockar upp kläder på grund av alla kemikalier som finns i tyget? För att plagget ska se fins ut på galgen, inte skrynklas under transporten, inte lukta illa med mera.

Förstår du min besvikelse?


Hela våren och sommaren har jag sökt efter om Jeff Dunham har någon föreställning i sverige. Eller var som helst i skandinavien faktiskt. Men jag har inte fått någon träff. I förra veckan såg jag en annons om en tävling där man kunde vinna biljetter till hans föreställning (tror att det var i Stockholm) så jag sökte genast upp den på ticnet. Samma biljettåterförsäljare som jag hela tiden har sökt genom. Och där fanns dom! Biljetterna!

Till datumen den 24 och 26 september. Första försäljningsdatum var nån gång i april. WTF!? Varför har jag då inte fått någon träff på det under hela våren/sommaren? Nu är det ju för sent för mig att åka.

Så. Jäkla. Besviken. Och ledsen.

Jag kan väl bara hoppas att han kommer till sverige någon mer gång... Och att det då går att söka på honom och faktiskt få en träff.

Snyft...

Missa mej inte!

Du vet väl om att det går att prenumerera på min blogg via Bloglovin? En väldigt fiffig grej där du kan prenumerera på alla dina favoritbloggar (MIN!) så att du inte missar ett enda ynka inlägg. Superbra!

Follow on Bloglovin
Klicka på bilden för att följa bloggen.
Om du inte har ett konto så skaffar du det väldigt enkelt genom att klicka på Bli medlem.


Sen fyller du i dina uppgifter och lägger till bloggarna som du absolut inte vill missa, med andra ord den här.

Lycka till!!


fredag 20 september 2013

Fy fan vad äcklig du är! #mobbad

Hur många kan ärligt säga att de inte slängt iväg en kommentar som var menat som en rolig grej men blev helt fel? Jag vet att jag har gjort det. Kan nog inte påstå att det hänt speciellt ofta, inte heller det här med att vara spydig tillbaka. Med flit.

En av mina förmågor är nämligen att svara tillbaka med samma tonläge som jag får. Eller dialekt. Fast omedvetet. Det är inte alltid jag kan känna av läget utan hakar liksom bara på ändå. Så har det, när jag tänker efter, inte alltid varit. Av den anledningen att jag inte alltid har haft en stämning att känna av.


Men nog om det.

I olika medier har jag kunnat höra och läsa om hemska saker som hänt på olika skolor - nollningar och mobbing. Barn är barn säger en del. Och för mig är det så långt infrån sanningen som det går att komma. Vaddå barn är barn? Barn är inte elaka av sin natur. Om det är någon som är det skulle jag säga att det är vi vuxna som är elaka av naturen.

Som inte tillåter barn att vara just barn - så där nyfikna på allt. Som accepterar allt. Det är vi vuxna som sätter gränserna för vad pojkar och flickor ska tycka om. Det är vi vuxna som visar vad som är normalt och onormalt. 

Barn har inte förmågan som krävs att urskilja nyanserna när vuxna säger Gråt inte som en liten flicka. För barn är detta inget talesätt, något som man bara säger. För barn är detta sanning. Gråt inte som en liten flicka betyder alltså att små flickor gråter och det är inte okej för en pojke (som meningen oftast sägs till) att gråta på det sättet. Men hur ska en pojke i så fall gråta? Storhulkandes, i smyg eller kanske inte alls? 

Barn som mobbar andra barn har fått sitt beteende någonstans ifrån, sina tankar om vad som är normalt. Det kan vara medvetna saker som vi föräldrar lär ut eller sånt som kommer från vårt undermedvetna eller från media.

Att vara barn och sticka ut har, så länge som jag kan minnas, aldrig varit en positiv grej. Om du inte sticker ut på "rätt sätt". Som naturligtvis kan skifta från klass till klass eller från en ort till en annan. Jag var en av dem som kanske inte stack ut, men som stack ut tillräckligt för att hackas på. Inte ens i närheten av sånna hemska historier som cirkukerar inom media idag. Men tillräckligt för att det skulle sätta spår inom mig. På mig.

Det är vårt ansvar som vuxna att motverka mobbing. Gripa in där vi ser orättvisor (vilken är betydligt enklare att säga än att göra). Vägen till en framtid där mobbing är helt utesluten ser för mig ut som en snårig, gropig och nästan omöjligt igenvuxen stig. Men den finns där. Och om vi är fler som vågar gå på stigen kommer den snåriga stigen en dag att bli bredare och lättare att gå på.

Vad gör du för att motverka mobbing?

På hedersord

Förra året fick jag frågan om jag ville följa med till Ullared med en kompis jobb. Jag tror inte att jag var sen med att tacka ja precis. Om man shoppar smart (inte slänger ner allt i vagnen) så kan man komma väldigt billigt undan vad gäller kläder, leksaker och om jag fattat rätt ridgrejer. Jag rider ju inte själv men det brukar vara en sån där grej som folk tar upp när de berättar om sin shoppinglista.

Det roliga med resan, så här i efterhand, var att under vägen dit berättade kompisen om en "gäst" som handlade otroligt mycket. Tog upp sjukt mycket plats i både bussen och i bagaget. Och vi var helt eniga om att ska man handla så mycket så kanske man ska ta en egen bil, för att inte ta de andras utrymme. Då är det bara sig själv man stjäl utrymme ifrån. Vi skrattade nog gott åt det hela också om jag minns rätt.

Öhm.. Vi kan säga att den lärdomen inte riktigt gick in när jag gick shoppingcrazy på julklappar.


Till mitt försvar måste jag säga att det endast är tre grejer som var skrymmande och som tog plats, resten gick att knöla ihop väldigt bra. Och om jag blir medbjuden på bussresor någon mer gång så kan vi lugnt påstå att jag kommer att lägga band på mig.

På hedersord. Lovar. Typ.

onsdag 18 september 2013

Måtte vi fått tumarna ur *pip* ordentligt nu!

Ända sen vi flyttade in i vårt hus 2006 (fasen, kommer ju inte ihåg..) så har vi talat om att renovera badrummet. Själva stommar och fuktspärrar och allt sånt där är från Hedenhös-tiden så det är ju inte direkt så att det fanns någon tvekan om en renovering.

Grejer har kommit emellan. Bilar. Barn. Och ren lathet. Och beslutsamhetsångest. Den får vi inte glömma heller.

För några vintrar sedan frös kallvattenledningen till duschen och vi fick betydligt sämre tryck i kallvattnet efter det. Det kunde vi leva med.

För några helger sen tog vattnet slut i brunnen och en massa smågrus (typ fint fint sandkornsaktigt grus) drogs upp i alla ledningar och gav oss lite huvudbry ett tag. Det kunde vi också leva med.

Men eftersom det redan var sämre tryck i kallvattnet så kan du kanske gissa vad som hände med det nu när det kom upp grus? Ja - precis. Nada kallvatten i duschen. DET kan vi inte leva med. Så nu är två byggfirmor på gång till oss för att göra offerter på badrummet. Kommer att bli en dyr historia....

Men vi är på gång!!! (Någon som har en duschkabin till övers som vi kan få överta?)

Har jag sagt att jag älskar hösten för
alla färgerna som kommer fram?


Tajming är inte hans starkaste sida för tillfället

Återigen, det är verkligen jättesött när barnen tar efter vissa beteenden från oss. Som att Hampus ibland vill sjunga "trollmor" för mig istället för att jag sjunger för honom vi läggning. 

- Ajaj puff. Ajaj puff!

Men. När klockan knappt slagit 5 på morgonen och han ligger och klappar på mig och sjunger "trollmor", då är det inte sådär jätteuppskattat om vi säger så. Jag vill nog hellre sova vid den tiden.



tisdag 17 september 2013

Det här med att alltid svara "bra"

När jag läste franska i skolan fick vi lära oss hur man ska hälsa på folk i lite "finare" sammanhang och i vardagssammanhang. Det slog mig för inte så länge sedan vad läraren egentligen lärde ut, förutom själva orden då. Hen sa att vi alltid skulle fråga och svara så här (bry dig inte om stavningen, det är ett tag sedan jag pratade eller skrev på franska):

- Ca va? (Hur mår du?)
- Ca va bien. (Jag mår bra.)

Ungefär.

Grejen är den att läraren propsade på att vi ALLTID skulle svara ca va bien oavsett vad, för det är så man säger. Med andra ord fick jag aldrig lära mig under mina fyra års studier i franska hur jag svarar att nej, idag är ingen bra dag.

För det är inte så man ska svara på frågor om hur man mår. Du ska alltid må bra oavsett om du nyss fått magsjuka och löptränar fram och tillbaka till toan. 

Bara så du vet..

Och numera så förutsätter jag att den som frågar mig om hur jag mår så vill också personen veta det. Alltså svarar jag om jag mår skit eller om jag mår bra. Och vill inte folk veta så får de sluta fråga.

Nu ska jag googla fram vad jag är sjukt trött heter på franska.


Attans att jag fegade ur på mössan, men den var både för liten (har på tok för mycket hår) och jag var för feg. Jag skulle lyssnat på dig Millis....

måndag 16 september 2013

Har man bestämt sig så har man!

I fredags på väg till förskolan frågade Sebbe om vi kunde ta stödhjulen på cykeln för jag kan cykla på två hjul nu! Och jag lovade såklart att det skulle vi göra när vi kom hem på eftermiddagen.

Tror du att jag kom ihåg det? Nej, precis.. Men det gjorde inte Sebbe heller så det var nog ingen större skada skedd.

På lördagen sa han till sin farbror att han kunde cykla på två hjul och bad honom ta bort stödhjulen. Kan du cykla då? undrade farbror. Kort svar om jag förstod hela saken rätt - ja.

Stödhjul monterades av, mobilkameror laddades och efter knappa fem minuter såg det ut så här. (Om du klickar på bilderna till vänster så finns det en liten videosnutt.) Dagen efter behövde han inte ens nedförsbacken för att kunna starta utan cyklade runt på gården som en liten tok.

Stolt unge!
//Stolt mamma

fredag 13 september 2013

Hur fungerar fredag den 13e för dig?

Fredag den 13e brukar aldrig vara ett bekymmer för mig eftersom jag lider av ständig klumpighet.

Går jag i sandaler och det finns en sten större än ett sandkorn på vägen är det mycket stor risk att jag halkar. Om jag går och fönstershoppar så verkar min hjärna vilja ta mig helt på orden där och brakar rakt in i fönster och glasdörrar när jag ska peka på något eller gå in i en affär.
Med andra ord är en fredag med otursnumret inget som jag reflekterar så stort över. För mig är det lite som så att det alltid är fredag den 13e.

Meen... Det min klumpighet brukar ge ganska många goa skratt också. I efterhand. För just där och då med ett vrickat pekfinger skrattar jag inte så fruktansvärt mycket om jag ska erkänna. Det har liksom blivit mitt kännetecken.

Go fredag på er!

tisdag 10 september 2013

Vad driver människor att göra sånt här?

Jag börjar kallsvettas och mår både kroppsligt och psykiskt illa av det jag hör och läser. För inte så länge sedan blev en gravid kvinna misshandlad för att hon bar burka (har inte läst, bara hört om det) och igår fick jag höra om barnet och pappan som blev misshandlade på grund av sin hudfärg.

Hur fungerar människor som gör sånna här saker? Fungerar de alls? Vad är det som har gjort deras hat så brinnande att de ser det som en självklarhet att slå ett barn, en 1,5-åring, till marken och misshandla pappan? Jag förstår inte.

Nej, det är nog fel. Jag vill inte förstå. Det gör alldeles för ont i mig när jag hör sånt här. Kan se det framför mig, se hur värnlösa mina egna barn var i samma ålder. Och tanken att göra ett barn så illa finns inte med i min världsbild.  

Hur kan ett sånt litet barn hantera en sån här händelse? Att se sin pappa bli misshandlad, sparkad på och nästan kastad över ett broräcke? Vad hade hänt med barnet om pappan inte lyckats klättra upp igen trots att de slog och sparkade på hans händer? Hade de kastat barnet också?

Var fanns alla medmänniskor? Nån ringde polisen och nån verkar ha tagit hand om barnet. Fanns det någon som försökte stoppa gänget? Skulle jag ha försökt?

Jag vet inte.

Jag mår illa.

lördag 7 september 2013

Vatten i knäna och vågor i håret

Hur många gånger har jag inte hört det där uttrycket? Och jag ska vara ärlig och säga att jag knappt har förstått vad det betyder. Jag gillar ordspråk, använder mig mycket av dem. Både när jag pratar och när jag skriver. En liten last på ett sätt för det kan lätt bli tjatigt.

Tror jag. Det är aldrig någon som klagat. Men jag kan känna själv ibland att Men ÅHH! Det där har jag ju sagt/skrivit en miljon gånger redan!! Menjaja... Det så jag är!

Appropå vågor i håret så var jag rejält lockig när jag var liten, sen en gång när jag var till en frisör så pratade hen så mycket att hen aldrig hörde min mammas protester och vips så åkte alla lockar av. Och det har liksom aldrig repat sig efter det. Jag var så liten att jag inte kommer ihåg det. Men efter varje graviditet så har mitt hår börjat krusa och locka sig ännu mer.

Med Sebbe i magen hade jag rediga korkskruvar i nacken. De försvann tillsammans med gravidhormonerna men lämnade efter sig ett par tre stycken halvlockar. Med Hampus hände det inte så mycket under själva tjockistiden, men efter amningen när jag fällde typ en triljon hårstån om dagen så började det locka sig ännu mer. Och nu om jag skiter i att borsta håret efter en dusch så ser jag ut så här... 


Men nästan bara i underhåret vilket betyder att om jag har utsläppt så lägger sig överhåret som en hjälm på det lockiga så att det korvar ihop till ett skatbo. Inge kul alls... Varför ska bara underhåret locka sig?

Så därför har jag, oftast, borsten i högsta hugg när jag kliver ut ur duschen. Lite kul är det ju att lockarna (eller vågorna rättare sagt) stannar kvar i underhåret mer nu än tidigare. Kanske finns det hopp om att jag får tillbaka min lockar, efter sisådär 20 år? Okej då, 25 år. Eller mer...


fredag 6 september 2013

Oink oink oink

Hampus meddelar att hans favoritdjur just nu är: kossor, grisar och katter. För att sjunga om mest. Gissa låtarna som går varma här hemma nu då... Hahaha...
  • Old McDonald had a farm
  • Lille katt 
Att titta på arbetsfordon är också en STOR höjdare, så mellan varven med katter och grisar så hörs det höga rop från soffan så fort "Stora maskiner" drar igång. Vi kan säga att jag är glad att vi har dem på dvd.

I tisdags skrämde han nästan vettet ur mig när vi på väg till min syster får syn på en lastbil på vägen. Eller ja, han får syn på en lastbil och illvrålar "LATTBIL!!!" Väldigt sött, men inte lika roligt att nästan hamna i diket. Okej, nu överdriver jag. Men han skrämde mig verkligen!


Ingen radio behöver vi hemma heller, bra ju! För när inte den ena sjunger om lamm som bajsar under bord så hör jag. Iaaa iiiaaa joo - oink oink oink. Om och om igen.

Nån gång ska jag lyckas filma det! Måste bara få ett bra läge då han inte ser mobilen eller på annat sätt kan få en hint om att jag filmar. Han vet ju att jag har en app på mobilen där han kan kika på olika fordon, få höra hur de låter och så kommer en sån fin - öhh? - pedagogisk röst och berättar att det är mjölkbil eller en skolbuss. Och. Så. Vidare.

torsdag 5 september 2013

Hemlighetsmakeri med mycket tänkande

Jag tycker att jag är en person som har väldigt lätt för att uttrycka mig, jag tycker det men får ibland bevis på att - ja, att jag inte är det. En grej som är så självklar för mig som exempel är att jag älskar att hålla föredrag, om det jag kan. Om sånt jag tycker är roligt och som jag är insatt i.

Därför har jag sökt mig till arbeten där jag får den chansen. Jag tycker att det är utvecklande för min egen skull lika väl som det är lärande för de som lyssnar. För nästan alltid kommer någon i publiken, på lektionen eller i en grupp på något som jag inte tänkt på. Så att de ställer min kunskap på sin spets. Det är en av mina favoritstunder.

Jag skulle ljuga om jag säger att jag tycker det är enkelt att svara, att jag inte alls blir besvärad av en del frågor. Som när jag har förklarat något superbra, enligt mig, och någon inte förstod mig. Jovisst är situationen besvärlig och jag måste tänka om - men det är ju det som är själva grejen!

Jag hade kanske aldrig hittat den där vinkeln på ett problem eller den där speciella lösningen om jag inte tvingats till att tänka.

Att jag sen inte är världens duktigaste på att formulera mig i alla lägen - hey vem är det? Och jag lär mig hela tiden. Om hur jag kan kommunicera hemma och hur jag genom att tillämpa en helt ny tankegång kan se likheter och skillnader mellan olika saker på ett helt annat sätt. Ja, jag gillar det skarpt!


Eftersom jag inte kan skriva ut allt jag gör om dagarna, så får ni dras med där luddiga texten istället.

Simskolepremiär

Vi har alltid gått på babysim med barna när det varit pyttesmå, och jag tror att det varit uppskattat av oss alla. Men tråkigt nog så fick vi ta ett lite längre uppehåll  för ett tag sedan och nu när det kändes dags att börja igen passade vi på att kolla på andra ställen.

I tisdags var det premiär för simskola med andra ord. En riktig skola. En sån där då inte föräldrarna får vara med - ojoj, du må tro att Sebastian kände sig stor! Det kan fortfarande slå mig att han är så stor som han är, ingen liten bebis längre. Och jag tror att alla barnen blev smått förälskade i som simlärare. De följde henne med blicken hela tiden och gjorde allt hon sa åt dem att göra. Det var fint att se att hon kunde ta sig tid med varje barn trots att det bara var hon, inga föräldrar, i vattnet.

Desutom lärde hon sig alla barnens namn på en gång! What!? Jag som alltid grymt imponerad av sånt, jag är ingen sån person som lär sig så många namn på en gång. Lååångt ifrån!

Så förutom några missöden som att när jag bokade tid så sa tanten på telefon till mig att vara där nästan en timme innan (hade vi verkligen inte behövt) och att jag var enda föräldern (nästan) som var ombytt för att vara med (hade tanten också sagt) gick det hur bra som helst!

Och nästa gång tänker jag sätta mig i bubbelpoolen under lektionstiden, så jäkla gutt kommer det att vara!

onsdag 4 september 2013

Vilken toffel du är!

Skulle du kalla en man som delar på arbetsuppgifter i hemmet och som kollar med sambon/frun innan planer spikas för toffel? Gör du inte det så är du definitivt inte en av dom som umgåtts med min man på sistone.

För det har han fått höra.

Det känns lite som "ett brev på posten" att han ska bli kallad toffel för att vi försöker (nej, vi lyckas inte alltid och det finns områden som vi kan bli mycket bättre på) hjälpa varandra i vardagen. Det kan vara allt från att ta med en (eller båda eller ingen) av ungarna när vi åker och veckohandlar till att vi gemensamt kör in ved. Hjälps åt på nätterna när Hampus ska äta ( = vi är båda dödströtta för jämnan) och frågar den andra när vi vill planera in något för oss själva.

Visst låter det bra?

Som sagt, det finns vissa saker vi kan förbättra. Vissa saker som vi bara måste bli bättre på. Och andra saker där vi måste släppa taget och låta den andra komma in.

Det där sista är nog mest för min egen del tror jag.

Men just det här att vi frågar varandra innan vi planerar in något verkar vara en sån grej som folk stör sig på, att vi "frågar varandra om lov". Och jo, på sättovis gör vi det. En klok vän till mig sa:

- När du gör upp planer för dig själv, bokar du även upp den andra.

Och ju mer jag tänker på det desto mer stämmer det. Så varför blir folk så, tjaa - upprörda, över att vi frågar varandra först? Don't know. Kanske hör det ihop med mentaliteten om att mannen är familjens överhuvud (yeah, right! Det är ju barnen!) eller att när en kvinna blir mamma är hon bara "mamma" aldrig enbart sig själv efter det? Eller hör det ihop med att folk inte längre håller ihop hela livet utan alltid tänker att "det finns en bättre person för mig därute" när allt inte är rosenskimrande i förhållandet?

Ingen familj, inget förhållande är perfekt.  Vore livet perfekt, vore livet jäkligt tråkigt!


En man?


tisdag 3 september 2013

Det är en hård läxa och jag har mycket att lära

Senast i helgen sa jag att ungarna var billiga och att en annons på Blocket inte låg långt borta. Det är sånt där som jag kläcker ur mig när alldeles för många saker har gått på tok på alldeles för kort tid. När det gäller barna. Jag gissar också att många, väldigt många, småbarnsföräldrar håller med mig i tanken om Blocket-försäljningen. Hämtas mot betalning om det är riktigt illa.

Därför träffade Petras inlägg "Sälja ungarna på Blocket!?" mig klockrent! Det är inte bara så att jag skäms över mitt uttryck, jag får en häftig (stor, inte bra) känsla av att det här borde jag ju förstått. Det är ju så självklart!

Bilden är lånad från Petraz blogg En annan du.
Det finns så många saker som vi (jag) säger som bara är prat, sånt som hänger med från andras vardagstal. Blocketförsäljningen är en av de sakerna. När det kommer till kritan skulle jag aldrig kunna tänka mig att sälja barnen eller stöta bort dem med mening. Jag är såklart mänsklig och vill vara för mig själv ibland, inte bara vara mamma men det ser jag inte som riktigt samma sak. Men det kanske det är? Nej, nää.. Det känns inte så.

Ändå så säger jag det. Och det värsta av allt är att jag till och med sagt det så att Sebastian har hört. När jag varit som mest förtvivlad: ingen av ungarna vill sova fast de skulle behöva det, när jag bränt vid maten och upptäcker att de inte har några mängder med rena kläder. När allt känns hopplöst och jag inte vet om jag vill rymma eller sätta mig ner och gråta. Då, då har orden slunkit ur mig.

Ja alltså, det kan de ju göra i andra tillfällen också. Som för att beskriva en sjukt dålig dag. Men nu menade jag när jag sagt det så att Sebastian hört det. Fy, vad hemskt det är när jag ser tillbaka på det! Det är så mycket jag har att jobba med att jag inte vet var jag ska börja.

Förutom Blocketpratet är sovrutinerna en annan sån grej. Ena ungen är inne i en period då allt ska hjälpas till med, inga problem att hoppa i säng med andra ord så länge jag frågar istället för säger att det är läggdags. Men den andra. Vilka hot jag måste (nej, jag måste inte. Det vet jag. Men inget annat har liksom fungerat tidigare och därför har vi fortsatt) komma med för att det inte ska sparkas i väggen, skrikas, hoppas i sängen. Och. Så. Vidare. Senast igår kväll då jag fick hota med att plocka bort leksaker om han inte la sig ner i sängen och slappnade av.

Två minuter senare snarkade han.

Jag vet ju att det inte handlar om att han inte är trött, för det är han ju bevisligen. Och det ser jag på honom också. Det är som sagt så att vi testat olika grejer och detta är det som fungerat, otroligt tråkigt av flera anledningar. En av dem är att jag borde kunna ta mig den där extra tiden de kvällar som det strular. Om det handlar om fem minuter eller en timme borde kvitta, båda grabbarna lägger sig så pass tidigt att jag ändå har tid över för att göra något annat. Men jag orkar inte, vill inte? När klockan är slagen för sovdags för småttingarna tar även min energi slut. Och hur jag än har försökt det senaste halvåret, minst, så orkar jag mindre tjafs och ruckningar ur rutinerna än vanligt.

Sömnbrist, nya situationer som jag inte fått kläm på ännu eller om det beror på något annat vet jag inte. Säkert alltihop. Det jag vet är att det är en hård läxa och jag har mycket att lära.

Hur ofta får du chansen att ställa dig själv mot väggen för dina vanliga uttryck eller handlingar?

måndag 2 september 2013

Mammagrisen

Jag vet, jag veet (sagt med djup röst a la Jeff Dunham), jag ska inte klaga. Det är fruktansvärt sött, och det känns också väldigt bra att han är så trygg med mig. Men hallå! Pappan i familjen är exakt lika gosig att vara med på nätterna som mamman! Ändå så gallskriks det tills jag kommer in i rummet.

Det började smått med att vi inte fick slänga saker (hewegu! då försvinner dom ju) och nu har det gått över till att nattetid duger ingen annan än jag. För det mesta. Som häromnatten, Hampus vaknar och gråter. Ropar "mamma!" och pappan går in för att trösta. Jag tyckte att mitt springande de två gångerna innan var skäl nog för att slippa en tredje.

Då kommer illvrålet. "NEJ MAMMA!"

En uppgiven pappa kommer in till sovrummet igen "Jag får inte röra honom..." Nej tack, jag hör det... Så jag går in till en snyftandes Hampus. Sätter mig på sängkanten, får en fot instucken i magfläsket och vips. Snarkningar hörs från det lilla barnet.


Sött som socker, men inte så vänligt mot sömnkontot precis. Att lägga honom i våran säng fungerar inte riktigt. Hampus får ju sin sömn, typ. Men hans föräldrar får nada. Det kan tänkas vara egoistiskt av oss att inte lägga honom i sängen då men för att kunna fungera som människa behöver jag faktiskt någotsånär som en uns av sammanhållande sömn. Faktiskt.