torsdag 29 maj 2014

Vad har du gjort idag?

Obs! Det här är så mycket skrytinlägg som det går att komma. Läsning sker på egen risk!

Varför jag undrar vad du har gjort idag är enbart för att få chansen att säga det här:

- Idag har jag skruvat färdigt trallen på balkongen. Klippt hela gräsmattan och sen krattat hela gräsmattan. Inte så imponerad? Gräset va mellan 15-40 cm högt på hela tomten (kombinationen regn och icke-fungerande gräsklippare gör susen för höjden att skena). Jag har desutom en tomt på 2256 kvadrat.

Ikväll förtjänar jag med andra ord min Lennart och min pringlestub.

onsdag 21 maj 2014

//viftar frenetiskt

Räck upp handen alla som tycker att det ser ut som att folk går runt och pratar i anteckningsblock när de i själva verket pratar i sina nya smartphones.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

För ett tag sedan läste jag klart Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson med uppläsare Katarina Ewerlöf och den grep verkligen tag i mig. Nåja, kanske inte så som vissa andra böcker har gjort men handlingen i boken är så verklig som det kan bli för en andra världskriget-bok.


På sin 85-årsdag uttalar Miriam orden "jag heter inte Miriam" och sedan är hennes historia igång. Motvilligt börjar hon berätta sin livshistoria om hur hon blev Miriam. Eller kanske hur hon hamnade mittemellan två helt olika liv.

Adlibris skriver så här om boken:

Majgull Axelsson är tillbaka med en ny gripande roman. Jag heter inte Miriam är en stark roman om identitet, utanförskap och mörka hemligheter av en av Sveriges största författare.

Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.

När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.
"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam."

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Det här är utan tvekan en av Majgull Axelssons starkaste romaner. En läsupplevelse i samma klass som Aprilhäxan.
Jag greps av vilka öden som familjer drabbades av under den här perioden, och som familjer drabbas av nu också. Det som brodern till Miriam råkade ut för händer idag också, men jag tror inte att det är så många som vet om vad som händer med svältande barn. Förutom de svullna magarna som ofta visas i medier för att vi ska känna sympati och samla in pengar.

Boken kan gott läsas i sommar i hängmattan för jag kan nästan lova att du inte vill släppa den när du väl börjat läsa!

tisdag 20 maj 2014

Premiär på ALV!

I helgen som var, hade jag och barnen premiär på ALV (Astrid Lindgrens Värld för den som inte vet). Det är en av våra favoritplatser och de senaste åren (om det är andra eller tredje året nu har jag redan glömt bort) har vi köpt årskort för att kunna åka dit extra många gånger.

Vi har inte så långt dit som tur är.

Hur som haver..

Barnen lekte och jag kunde för det mesta sätta/ställa mig i närheten och låta dom leva rövare. Den store klarar sig nästintill helt själv och den lille är så självständig i sin personlighet att han knappt bryr sig om jag är i närheten eller inte. Speciellt inte när han har stenkoll på var de har traktorn de får klättra på.

Som traditionen bjuder på är de första besöken mest springande hit och dit för att hinna med så mycket som möjligt, barnen blir helt hyper och vill göra allt på samma gång. Besöket i helgen var inget undantag. Hehe..

Väl hemma tyckte jag att jag var stram om axlarna, det hade ju varit soligt men inte tänkte jag på att ta på mig solskydd.


Till nästa besök ska solkrämen packas ner i väskan!

torsdag 15 maj 2014

Små fluffiga rosa moln kanske?

Efter att ha slagit ihjäl tre gigantiska spindlar varav en som påbörjade sin flykt från Hampus täcke.. Iiiiuuuew!! Så undrar jag om jag kommer drömma söta små drömmar eller om nått annat ä c k l i g t?

tisdag 13 maj 2014

Då kryper osäkerheten fram

Jag tror inte att jag är ensam i det här eller jag vet att jag inte är ensam i det här. Och här är det..

Varje gång något av mina barn blir sjuka eller visar tendenser till att bli sjuka, målar jag fan på väggen. Inte som i att de är döende eller nått sånt. Och inte heller som i att jag inbillar mig att de har alla världens mest konstiga sjukdomar eftersom alla livsfarliga börjar med influensaliknande symptom.

Nepp.

Men när en heshet på en tvååring går in på tredje veckan och han återigen visar tecken på att matlusten inte är på topp - då vill jag bli bemött och framförallt förstådd i min, låt oss säga, oro. Ja, oro är ett bra ord.

Sättet att hantera det här är i alla fall jag lärd i att först ringa vårdcentralen. Och bara någon minut efter att jag förklarat läget bestämmer sköterskan att en doktor behöver titta på minstingen för att åtminstone utesluta annat. Vi får en tid senare samma dag och kommer dit i god tid, för det är jag också lärd att göra. Kom hellre tio minuter för tidigt än tre minuter för sent!

En annan sak jag har med mig sedan barndomen är att vara trevlig mot yrkeskunniga, oavsett yrke. Fast egentligen är jag upplärd med att vara trevlig mot mina medmänniskor - punkt slut. Men det går till överdrift ibland och jag märker det inte fören det är för sent eller rent av över. Och det märks speciellt när det gäller yrkeskunniga som jag inte känner.

Att åka till en plats med sitt barn där barnet ska få någon typ av vård är aldrig lätt. A l d r i g. Inte för mig. Det känns alltid som att de håller räkningen i hur många gånger vi söker vård, som att om vi kommer upp i ett förutbestämt antal besök för fort kommer något hemskt att hända. Som att frågorna vi ställer är för korkade. Som att vi är till besvär och att mina barn har en hypokondrisk mamma.

En tredje sak är att barn inte alltid är bekväma med personen som nästan helt klädda i vitt och med en speciell slags auktoritet, det kan ta tid innan de släpper garden. Innan dess är det knappt lönt att göra någon slags undersökning. Resultatet blir i stort sett alltid det samma innan dess; tystnad och total ofrivillighet från barnet. Så en undersökning som innehåller starka lampor, långa pinnar att hålla ner en tunga med och flera par armar som behöver hålla koll på en är liksom inget som ställs upp på i första taget.

När doktorn dessutom stressar med besöken, allt för att hinna med så många som möjligt.. Ja, det gör inte direkt barnet mer samarbetsvillig eller föräldern mer säker i sig själv.

Kan vi inte helt enkelt komma överens om att när det gäller personer (barn, vuxna - vad som helst) som är osäkra behövs det mer tid för att ett läkarbesök ska ge något överhuvudtaget?

Och att det är upp till läkaren att ordinera en lämplig behandling (eller avråda om det inte behövs) och inte ställas som en fråga till föräldern?

Jag tror inte det står i någon slags vårdplan eller policy att en patient eller anhörig ska komma ut från ett besök mer förvirrad, ängslig och framförallt skamsen än vad som togs med in på rummet? Eller har jag fattat det här helt fel?

Det är en sådan otrolig tur att vi har fått den BHV-sköterska som vi har fått, för efter ett samtal med henne efter besöket på vårdcentralen känner jag mig lugn i beslutet att ha ringt vårdcentralen imorse trots det stressiga (men dock trevliga) besöket som gjorde mig både skamsen och hypokondrisk.

fredag 9 maj 2014

Inte det minsta!

Som gammal gubbe har äntligen (FAN) Orux fattat vad som händer (vad han ska göra) när det finns en löptik i närheten.

Inte. Ett. Dugg. Roligt.

I natt fick har t.ex sova i bilen bara för att inte kunna känna hennes lukt. Och just nu.. Ja, just nu står han och skäller som en galning på ena sidan hundgården och Skymma trycker upp rumpan mot stängslet från andra sidan.

torsdag 1 maj 2014

Om du inte vill att någon ska få veta - så gör det inte då!

Älskar det där talesättet eller nja, åtminstone så gillar det jäkligt skarpt. Det ger mig en lite tankevurpa varje gång. Om jag verkligen inte vill att någon ska få veta nått jag gjort. Ja, då är det ju säkrast att inte göra det. Och troligtvis är det något som jag inte borde göra heller.

Lite så tänker jag om det här med manligt och kvinnligt. Om en sak verkligen inte passar sig för det ena könet, nä då passar det sig med all säkerhet inte för det andra könet heller.



Så vad säger du? Skrota Hooters eller starta upp Cahones?