måndag 30 juli 2012

För att det ekade så roligt

Som att komma till Sahara

Från en viss dörr här på jobbet ser man bara en enda stor öken. Skithäftigt. är det desutom varmt en dag när man kliver ut genom dörren smäller värmen på för fullt, en stor asfaltsplan plus industriväggar har den verkan.

Vill gärna visa, men är lite feg. Tror inte jag får ta kort...

torsdag 26 juli 2012

Vill du bli chockad? Läs det här..

Tvååring lämnades på flygplats när föräldrarna åkte på semester.

Hur tänkte de där liksom? Vilket sorts pucko måste man vara för att lämna sitt tvååriga barn på flygplatsen för att passet gått ut? Jo, de här två. Den sortens pucko har nu fått ett (eller två) ansikte.

Fy fan säger jag bara. Hoppas hela deras semester blev förstörd och att de mått skitdåligt ända sen det här hände. Rätt åt dem. Man lämnar inte sitt barn på det där sättet. Aldrig någonsin!

onsdag 25 juli 2012

Ett litet tips till alla läsare runt Oskarshamn

På torsdag (imorgon!) klockan 21 spelar Johan Lilja & dom andra i Oskarshamn.

Johan är gift med en gammal gymnasiekompis till mig Emelie, som också bloggar om sin vardag. Jag tycker faktiskt att de som kan ska ta sig dit och kolla in dem. Emelie skvallrar om att hennes gubbe är skitbra lite titt som tätt. Så ta chansen!!

Bild lånad från Oskarshamns hamnfestivals hemsida.

De har för övrigt också ett annat band ihop. Fall into Oblivion. Och de vet jag är bra, har hört dem på Youtube, eller om det var Myspace.. De är bra hur som helst!

Man ska a l d r i g svara att det går bra. För vad händer då? Jo, Murphyjäkeln dyker upp bakom gardinen och hånler.

Igår fick vi besök av några vänner som hade vägarna förbi. Förstår ni? De hade vägarna FÖRBI! Wohoo! Det händer typ aldrig. Och jag gillar verkligen spontanbesök.

Barna fick plaska av sig i en badbalja (poolen är en sanitär olägenhet, som det så fint heter) och vi vuxna fick prata av oss en stund innan korvgrillningen drog igång.

Jag fick frågan igår hur nätterna gick nu, det har ju varit ett pussel att få ihop sömnen för både Samuel och mig sen Hampus kom. Den lilla räkan hade ju bestämt sig ett tag för att inte sova om han inte blev gungad.
Det är här Murphy gör entré. Jag svarade att det gick bra nu. Vissa nätter tjorvas det ju fortfarande såklart. Värme, tänder och annat smått o gott som annars också kan ställa till det med nattsömnen. Man ska  a l d r i g  svara att det går bra. För vad händer då? Jo, Murphyjäkeln dyker upp bakom gardinen och hånler.

Inte mycket sömn i natt alltså. Och jag funderade ett tag i morse på om jag verkligen var kapabel att köra till jobbet. Jo, på riktigt. Så trött var jag.

Fast jag ska inte helt säga att det var Hampus som var boven i dramat. Sebastian vaknade minst lika många gånger och klagade över magont. Om det var värmen eller ett faktiskt magont vet jag inte. Det får dagen avgöra. Han lyckades somna om efter nån timme eller två. Eller tre. Tror det var tre.

Coffein is my friend today...

Statusrapport om Operation blöjfri

Snart har jag en pojk som bara använder blöja på natten. Songer som pappa har är helt klart favoriter och Sebastian är superduktig på att säga till om både det ena och andra.

Slut på meddelandet.

tisdag 24 juli 2012

Sebastian vs tandborstning, del 3

Jodå, det går faktiskt bra nu. Flera dagar i rad har han gått med på att borsta tänderna. Jag är lite i nått slags chocktillstånd. Det här med att han får klistermärken när han borstat tänderna fungerar riktigt bra.

Häromdagen glömde både Sebastian och jag bort klistermärkena på kvällen, då kom han upp på morgonen innan jag stuckit till jobbet och påminde mig. Gullungen!

- Mamma, jag borstade tänderna igår men fick inget märke.

Ett klistermärke senare var han så nöjd så. Och jag stolt över att han har sånt bra minne!

Satsar på en dubbel rövkombo på lunchen

Avdomnad plus svettig.



#atwork

Dömd till fängelse - Jeffrey Archer

Bild lånad från adlibris.com

Boken är nu färdiglyssnad. Och vilken bok! Jeffrey Archer slår mig med häpnad ännu en gång. Jag har tidigare läst (okej, lyssnat) på hans bok om George Mallory som tros vara den första som besteg Mount Everest. Och den här boken håller samma klass i att fånga läsaren.

Magnus Roosmann är en riktigt skicklig uppläsare med en lagom takt och behaglig stämma som varken skär i högtalare och öron eller väser fram texten så det blir svårt att höra. Nej, jag gillar Magnus skarpt som uppläsare.

Boken handlar om Danny Cartwright som blir dömd till livstidsfängelse för mordet på sin bästa vän Bernie. I vittnesbåset som en av de avgörande vittnen finns Spencer Craig, en ung framstående advokat och hans musketörer.

Adlibris beskriver boken så här:

Danny Cartwright och Spencer Craig har vuxit upp i helt skilda världar. Danny växer upp i arbetarkvarteren i London, lämnar skolan vid femton års ålder och börjar jobba i en bilverkstad. Spencer däremot har gått på fina privatskolor och har blivit lovad en lysande framtid. På en trendig krog i London firar Spencer sin kompis trettioårsdag med sina närmaste vänner och Danny och Beth firar sin förlovning. Men kvällen får ett slut ingen hade räknat med. Danny arresteras för mord och döms till 22 års fängelse. Allt på grund av Spencers vittnesmål. Spencers karriär tar ytterligare fart medan Danny får sitta i fängelse och planera sin flykt – och sin hämnd…

Jag skrev tidigare att boken känns som en modern tappning av Greven av Monte Cristo. Och känslan håller i sig i nästan hela boken. Såklart är inte boken en solklar kopia av Greven av Monte Cristo. Det är vissa drag jag känner igen som att en av huvudpersonerna blir oskyldigt dömd, att det är en kvinnas gunst som startar det hela, omöjlig flykt från ett hårt bevakat fängelse. Bland annat.

Boken är riktigt bra och jag ser verkligen fram emot att fler av Jeffreys böcker läses in som ljudböcker. Jag säger bara - Läs den, lyssna på den!

You know THAT feeling?

När man går och lägger sig och är helt fnasig om läpparna för att det är så varmt och man har druckit på tok för lite. Så man riktigt längtar efter att få dra ett svep med sitt läppsyl.

Då är det lagom skoj att hitta läppsylet utsmetat utan minsta tillstymmelse till något kvar.

Den känslan. Den är.... bra.

måndag 23 juli 2012

Agora (2009)



Vill se.

Lite förnyat utseende på bloggen

Jo, jag kände för en lite uppdatering. Lite ljusare så här på sommaren. Är inte helt klar än. Skulle vilja få in ett bildspel också. Får se om jag får till det. Det är inte så ofta Blogger vill som jag vill. Kanske dags att byta?

Hojta gärna till om något inte fungerar som det ska, eller om du saknar någon funktion!

söndag 22 juli 2012

Teaterbesök

Idag åkte hela familjen och kollade in en teaterföreställning i Oskarshamn. Helmysigt med sol o värme. Barna blev stundtals väääldigt tagna av teatern. Det var så härligt att se!
Och skådespelarna var riktigt duktiga. Så där barnsliga som Mazarin, Dartanjang och den där tredje ska vara.




Hmm, kul att bilderna hamnade på snedden. Not.

lördag 21 juli 2012

fredag 20 juli 2012

Om det är nånting jag inte gillar..

Så är det på tok för morgonpigga barn som envisas med att dra med hela familjen i samma rejs.

Känner mig en aning lättstött och såååå jäkla trött. Tur att det är fredag idag. Då finns chansen att jag får sova några minuter längre imorgon. Kanske till kvart över fem?

Vad jag längtar...

Bara natten är okej så gör det inget att gå upp så tidigt, i efterhand. Just då känns det som en katastrof. Som nu alltså. Men den här natten har inte varit okej.

Hampus har haft en riktigt jobbig natt så det har inte blivit så mycket sömn. Inte sammanhängande.

Nej, nu är det dags att sätta sig i bilen igen. Lyssna på den spännande boken och fundera ut om det är möjligt att sova bort hela dagen på jobbet utan att någon märker det. Misstänker inte det. Men en får väl drömma??

torsdag 19 juli 2012

Plugga med små barn?

Fördelar? Nackdelar?

Jag har kommit in på en utbildning jag vill gå men oroar mig för att det praktiska. Råd tack!!

Sebastian vs tandborsten, del 2

Vi testar en ny liten "rutin" vad gäller Sebastians tandborstning. Belöningssystem.. Ett klistermärke på ett rutat papper varje kväll som han borstat tänderna ordentligt och helst utan tjafs och förhalanden.

Den pojken är mästare på att förhala saker... Ojoj, vad tålamodet får sig en törn varje gång. Träning, träning och åter träning. Snart lär jag vara lite lugn som Dalai Lama själv.

- Jag ska bara starta den först
- Nej, jag vill att pappa/mamma ska borsta
- Först ska jag...
- Och sen ska jag...
- Får jag...
- Titta här...
- Jag är smutsig, måste tvätta händerna/munnen/håret/fötterna

Återkommer med nått slags resultat.

Idag när jag kom till jobbet vände gubbarna på sig en extra gång...

//snyggot

Jag hänger gärna med kossan.




Gulligossebigeyekossan och jag har det bra.

" ...hon gjorde allt jobb.. och han rasa mentalt?????? O.o jösses vilket klent psyke.... "

Men nu blir jag faktiskt lite förbannad, må hända att min inre PMS-kossa spär på det hela också, men nu tycker jag faktiskt att vi ska sluta upp med Minpappaärmycketstarkare-fasoner. Det varken GÅR eller SKA GÅ att jämföra smärtor och upplevelser mot varandra. Hur många gånger behöver det påpekas innan det fastnar i huvudet på folk?

Vi använder inte hela våran hjärnkapacitet sägs det, så vem kan säga vem som påverkas av vad och hur mycket??

Att bli förälder är omvälvande för BÅDA föräldrarna, inte bara den som trycker ut ungen. Jajajaaa, pressen är större för mamman kanske någon hävdar, för att det är en ren smärtgrej som hon måste gå igenom. Och ja, det kan jag hålla med om. MEN...

Jag skulle inte vilja byta plats för fem öre! Att bara stå brevid och se den man älskar ha ont och inte kunna göra något för att lindra? Nej tack!!

Det hojtas från en kvinna i kommentarerna i artikeln att hon minsan klarat av två förlossningar utan bedövning och utan att drabbas av förlossningsdepression. Jomen, grattis då för fan!

" ...hon gjorde allt jobb.. och han rasa mentalt?????? O.o jösses vilket klent psyke.... "

Det handlar inte om att ha ett "klent psyke" när man drabbas av den där skiten. Varför inte ge sig på de kvinnor som blir hysteriska av smärtan under förlossningen också? Jag menar, klarade hon det utan bedövning gör väl alla det? Morr.

Jag tycker att det är jävligt starkt av personer (inte han eller hon, märk det nu) som kan och vågar erkänna sina fel, brister, att de mår dåligt och vågar ta emot hjälp. Det är fasen ett stort steg att våga be om och ta emot hjälp. 

tisdag 17 juli 2012

Extremväder eller inte, nu är det bra tråkigt med bara regn, regn och åter regn...

En del forskare säger att vädret vi har idag, den typiska regniga svenska sommaren, är något vi får räkna med att den blir värre. Mer regn under den perioden och mer torka under den. Till följd av den globala uppvärmningen.

Och okej, det låter väl logiskt. Eller hur?

Igår hade jag en chaffis hos mig som tidiagare under dagen pratat med en gammal bonde. Han är nog den första som jag "hört" säga att det här vädret inte är något ovanligt. Att det liksom allt annat går i cykler.

Också logiskt, för varför ska inte vädret gå i cykler när allt annat gör det. Vi har inte bara en istid bakom oss.

Återstår att se alltså.

Barnet i artikeln var ett år. Om några månader fyller min lilla bebis ett år

Jag blir alldeles ledsen och kall inombords när jag läser om små barn som gått bort före sin tid. En ettårig pojke som dött av uttorkning på ett sjukhus i Norge läste jag om nu senast.

Jag har också bekanta som mist barn och lider så oerhört med dem. Jag tror att de allra flesta föräldrar kan sätta sig in i känslan, som jag känner nu inte hur det är att mista ett barn. Och en blir mörkrädd, vill inte läsa, vill inte veta. Det är som att hjärnan skyddar sig själv, det är för jobbigt. Och jag skäms nästan.

Barnet i artikeln var ett år. Om några månader fyller min lilla bebis ett år. Mina ben känns tunga, jag får svårt att andas, handsvetten kommer och jag vill bara åka hem till familjen när jag tänker på det. Tänk om inte jag får ha mina barn hos mig? Om våra dagar är räknade?

Jag vet, det är sjukt. Man ska inte tänka så. Men vem kan låta bli när det händer sånna här saker? När man läser om allt fler barn som går bort, olyckshändelser som sjukdomar som allt annat skit.

Fy fan.

måndag 16 juli 2012

För att det är viktigt med rutiner.

Varje kväll, nästan helt utan undantag, så ska det trilskas med tandborstningen för Sebastians del. Inte för att att han inte gillar tandkrämen, den äter han helst upp innan vi börjat borsta. Och inte för att att han inte gillar att borsta tänderna, han kan så länga - läääänge - och "borsta" dem.

Utan för att han inte gillar när vi hjälper honom. Och jag fattar det, jag är själv väldigt känslig mot sånt där och kräks nästan på tandläkare som petar mig i munnen.

Nu har vi ju desutom blivit tillsagda av en tandläkare (MIIIIN) att han måste borsta för annars kommer det ett hål. Vi har tidigare sagt att bara han får in tandkrämen i munnen så ordnar sig resten... Mhmm resten av hålen.. Surt!

Så vi har alltså en ständig rutin på kvällarna, tjafs om tandbortning. Hur gör ni? Jag är öppen för förslag här, för jag har testat mängder med grejer.

Egen tandborste, borsta samtidigt, borsta innan eller efter oss, ligga ner, stå upp, sitta i knät, sitta på toalocket, hota om tandtroll (jo, faktiskt), lägga av helt med borstningen, prata med honom om det och en hel del andra grejer.

Inget fungerar och våran lilla eländiga rutin håller i sig ännu. Suck.

Då har jag DEFINITIVT O som blodgrupp! Sån bag-in-box som jag är för de små asen.

" Har du 0-blod?
Då är du garanterat poppis bland myggorna.
En japansk studie visar att myggen väljer med omsorg innan de sätter snabeln i dig. "
- Aftonbladets Myggen går på blodgrupp.

Men jag ser det från den ljusa sidan, jag får ju betald motion!!

Det är tur att en har ett brett arsel när en ska sitta på två stolar på jobbet ett tag nu.

torsdag 12 juli 2012

Fy skäms på mig!

Bara för att kvinnor är en minoritet i chaufförsyrket får jag inte hänga upp mig på att säga han om chauffören.

Bättring!!

Nu har jag ju ett gyllene tillfälle att säga hen!

(kom förbi en kvinnlig lastbilschaffis nyss, ville nästan hoppa genom fönstret o säga FÖRLÅT för att jag hela morgonen sagt han om chaffisarna.)

Jag andas in djupt och suckar. Tanken som slår mig är häpnadsväckande och jag blir alldeles fnittrig

"Mmm, blött spån..."

//på jobbet


onsdag 11 juli 2012

Som en modern tappning av Greven av Monte Cristo

Läser, okej lyssnar, på en bok skriven av Jeffrey Archer. Dömd till fängelse heter den. Jag är inte klar än.

Men jag kan säga så här; Vill du någon gång bli arg på karaktärer i en bok, då är denna helt rätt.

För övrigt rent av älskar jag Magnus Roosmann som uppläsare!

Istället rensade jag drygt fem kg röda vinbär.

Ser du? SER DU? Låångt där nere i väskan ligger den där nedrans chokladkakan jag var så sugen på igår. Och det var inte bara det att jag glömde den igår kväll när jag äntligen kunde sätta ner röven i TV-soffan. Jag hann inte med den heller.


Börjar smått erfara det här med att effektivisering a la småbarnmorsa också innebär minimal tid för slapphet.

Nu åker fanskapet iallafall med mig till jobbet. DÄR kommer jag definitivt inte att kunna glömma den. Den kommer nämligen få första parkett på skrivbordet där den kan läska både mig o kollegor.

tisdag 10 juli 2012

Nej, min man älskar mig för den jag ÄR inte för vilket sorts hår jag har på benen.

Tillåt mig att skratta. HA HA HA! Vilka fördomar en del har. Bara för att jag haft lite synligt hår på benen börjar en del genast fråga i banor som "Vad säger din man då? Han kan inte vara särskillt glad åt det."

Men alltså.. Varför skulle han bry sig? Ärligt. Varför? Jag är inte gift med honom för att han har en viss frisyr. Och inte skulle jag komma på tanken att skilja mig om han någon gång bestämmer sig för att raka benen, snagga huvudet. Pick one!

Han liksom jag gillar slätrakade ben. Det är lent. Men låt mig avslöja en sak. Mitt hår växer som ogräs ÄVEN på benen. Jajamen, så även om jag skulle raka mina ben varje dag. V.A.R.J.E  D.A.G. Så skulle jag ändå ha stubb senare på dagen.

Om jag bad dig säga det första ordet som poppar upp i huvudet när jag säger stubb vad tänker du då? Tredagarsskäggstubb då? Eller tretimmarsbenstubb?

Drömmer mig bort...

Det är farligt med lugna stunder på jobbet. Och med farligt menar jag naturligtvis dyrt...

Så. Nån som varit på Island och har några do and do not?

Läsvärt om genus


Bild lånad från Allt för föräldrar
Vanliga fördomar om genusAllt för föräldrars hemsida.

God morgon världen!

Snart ska jag bege mig till vattnets metropol för tillfället. Haha! Snygg ordvits ju!

Jojaa, jag har trög humor när jag är trött...

Får se om det är översvämning på väg till jobbet idag eller om min lilla insjö är skonad från helgens häftiga regn.

söndag 8 juli 2012

torsdag 5 juli 2012

Trots mycket mammasniff går det bra nu

Började jobba i måndags. Över sommaren bara. Men det blev en rejäl klocka om att jag snart måste börja jobba på allvar.

Och det känns både bra och mindre bra. Inte för att jag inte gillar att jobba - jag älskar att jobba!! Jag är den där typen som hellre vill ha för mycket att göra än för lite. Men det känns ändå mindre bra att inte vara hemma.

Det är lustigt, jag har verkligen kämpat för att inte göra den sortens skillnad på barnen men Hampus är verkligen våran lilla bebis. När Sebastian var i samma ålder kommer jag ihåg att jag tyckte han var så stor. Med Hampus är det tvärtom. Säkert jämför jag dem i nuet för mycket.

Jag började jobba när Sebastian var runt året, halvtid, och gubben gick ner till halvtid också. Det kändes riktigt bra, jag var så le på att vara hemma (efter att ha blivit nästintill insöad hela vintern) att jag tror att jag skulle kunnat jobba mer än heltid då utan att få dåligt samvete. Nu är Hampus straxt över halvåret och han är sååå mammig.

Tar jag ett steg bakåt är det riktigt bra att Hampus får mer tid med sin pappa just nu så att han blir lika trygg hos honom som hos mig. Men det är svårt när det bara är jag som duger på kvällen. När han borrar in sig i min armhåla vid läggning och vill sova så nära mig att jag fått lägga honom på mitt täcke istället för i hans säng.

Var det för tidigt att börja jobba ändå?

Nej, trots mycket mammasniff går det bra nu. Hampus och Sebastian får extratid med sin pappa (inte för att de inte får tid ihop annars utan för att han jobbar i vanliga fall) och jag får chansen att ladda batterierna när jag åker hemifrån.

onsdag 4 juli 2012

Jag skämdes så mycket att jag ville gå tillbaka till personalen och be om ursäkt

När vi ändå är inne på det här med hår och att skämmas. Jag kom på mig själv (när jag funderade på om jag varit för utlämnande med bilden i inlägget innan) att än en gång tänka tillbaka på min första förlossning.

Jag har många minnen därifrån; känslan av lustgashögheten, den totala avsaknaden av nakenhetskänslan, en varm kletig bebis som läggs på magen.

Men ett minne stör mig. Det stör mig faktiskt väldigt mycket, för att det just stör mig. Jag hade orakade ben! Inget jag tänkte på precis innan eller under förlossningen men efteråt. Heweguu! Vad jag skämdes!

Jag skämdes så mycket att jag ville gå tillbaka till personalen och be om ursäkt för att de tvingats glo på mina håriga äckelben.

Och just då fick jag nog. Jag ville inte skämmas. Men jag visste inte vad jag kunde göra. För att sluta raka benen var så otänkbart.

Då.

En av de värre sakerna är att jag vet att jag inte är ensam om tankarna. En mamma har berättat att hon ställde sig och rakade benen mitt under värkarbetet innan de kunde åka in till förlossningen. Och hon är inte ensam hon heller. Efter henne har jag hört många fler som gjort samma/liknande sak. Just då skrattade vi åt knasigheten att med stor mage och värkar stå o raka benen.

Nu känner jag bara en slags sorg över att vi är så styrda. Att vi inte kan få ha våra minnen, intima stunder och andra speciella tillfällen ifred från dagens normer. Att vi måste vara perfekta utseendemässigt.

Därför utmanar jag mig själv och tänjer på mina gränser för vad jag orkar/skäms för/accepterar. Jag har kommit en bit på vägen men har långt kvar.

tisdag 3 juli 2012

Jag utmanar mig själv

Jag skrev för lääänge sen att jag inte längre skäms när jag glömt att raka benen och vandrar iväg till badhuset. Lite sant är det, för jag skäms ibland. Och speciellt nu på sommaren känns det som att alla glor på mina ben o tycker att jag är äcklig.


Men så tänker jag så här. VEM säger att jag endast får kalla mig kvinna om jag har rakade ben? VEM säger att jag måste sminka mig för att kunna gå ut utan att få en massa "vad trött du ser ut" eller liknande? VEM säger att jag måste följa normen med timglasfigur, svallande hår, plutande läppar och pumps för att kallas kvinna? För att inte bli ifrågasatt.

Min kropp har skapat och bärt två barn. Fan, min kropp har närt och fött två barn! Mina former ÄR kvinnliga med gäddhäng och tigermage.

Och om MIN kropp nu också har bestämt sig för att det ska växa ut mörkt hår på benen - SO BE IT!!

Jag är fan mer kvinna än de där våpen som hävdar att de av egen fri vilja rakar sig både här och där UTAN att ens reflekterat över varför de gör som de gör.  

Så ja, jag utmanar mig själv (för det är jävlar en process att komma på vad jag tycker och stå för det) och rakar inte benen för att jag måste. Jag vägrar skämmas för min tigermage och hängpattar!