onsdag 27 augusti 2014

Det går nog att säga att jag blev kuvad

När de som kände mig som barn möter mig nu skulle jag kunna tro att de blir lite förvånade över hur min personlighet ser ut idag. Det går lätt att påstå att jag inte direkt är mig lik från den tiden jag menar, förskoleåldern och innan. Ganska liten alltså. Men min vilja var allt annat än liten kan jag lova.

En sak som är så rolig nu är att jag har två väldigt viljestarka barn, något som min man gärna stoltserar med att de brås på honom. Och jo - han var (förlåt - ÄR) också väldigt viljestark men vi var det på två helt olika sätt. Han och jag alltså. Vi kan säga att jag var en duracellkanin jämfört med honom och för er som känner oss båda - det säger liksom inte lite att jag gör den jämförelsen...

Skillnaden mellan min man och mig är att jag blev kuvad (jo faktiskt!) som liten och tappade all min viljestyrka på just det planet. Visst var jag envis, bortskämd som alla småsyskon tenderar att bli och jag hade ett jäkla humör även efter den här tiden. Men det där råa var borta.

På ett sätt kan jag känna att jag är tacksam för det, alla händelser i mitt liv har ju format den jag är idag. Och även om jag vet att jag har en del att jobba med så trivs jag med mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. I alla fall inte vad jag kan komma ihåg.

Men på ett annat plan så kan jag inte annat än känna avsky mot den här tiden, hur vuxna människor kunde bära sig åt på det sättet. Idag skulle jag aldrig acceptera beteendet!

Jag klandrar ingen. Eller möjligtvis de dumma asen som tryckte ner mig, men det känns inte helhjärtat som avsky och jag vet inte vad jag kan kalla det istället.

Ett av mina barn är sin mor upp i dagen. Det är ingen lätt situation för någon av oss, det kan jag definitvt inte påstå. Och en av mina värsta farhågor är att någon ska slå den här råa, härliga och otroligt jobbigt bra egenskapen ur honom. Att det står utanför min makt att skydda honom. För att jag inte kan vara med jämt. Och vad skulle jag för den delen kunna göra? Jag är inte den där starka personen som kan sätta hårt mot hårt i alla nödvändiga situationer. Sånt måste jag träna på. Det tar flera onödigt jobbiga situationer innan jag kan känna att jag reagerar tillräckligt snabbt och på ett bra sätt.

Att han är så lik mig gör också att jag har ett litet större överseende än vad andra kanske har. Jag känner hur konflikterna om att vara självständig men samtidigt liten tär i hans lilla kropp. Hur orättvisor gnagar i huvudet medan tankarna snurrar i en otrolig hastighet. Jag känner allt det där som om det vore inom mig själv.

Gör det mig till en förstående mamma - ja.
Gör det att jag hanterar varje situation bra - absolut inte.

Men det gör att jag kommer att kämpa så gott jag kan för att han ska få vara sin egen person.

torsdag 21 augusti 2014

Kärlek är..

.. att prata störtfloder av kvinnlig karaktär med en vän.


Nu är det min tur att växa upp

Jag vet inte hur många tankar och idéer jag hade om föräldraskap innan jag fick barn, så här i efterhand kan vi ju säga att många av min "brillianta" idéer har gått i kras. Lite i taget harjag fått omvärdera mig själv. På gott och ont.

Jag trodde till exempel inte att jag var så beroende av sömn som jag tydligen är. Har så länge jag kan komma ihåg aldrig sovit hela nätter utan vaknar titt som tätt för att kolla klockan, lyssna efter ljud eller bara vända mig om. Såklart tänkte jag ju att det här med att bli väckt om nätterna inte skulle vara en så stor grej - jag hade ju a l l t i d vaknat om nätterna. HA HA HA... Får jag inte tillräckligt med sömn kan jag ju gå bärsärkargång på kaffemaskinen som inte spottar ur sig kaffet snabbt nog.

En annan sak som jag trodde, verkligen var övertygad om, att jag skulle klara galant från första stund är det här med att ge barnen utrymme för att växa. Alltså att de får lära sig att klara av saker i sin egna takt och att jag inte skulle vara över dem som en hök. En bula är ju bara en bula och så vidare. Självklart skulle ungarna få klättra i träd och klippa med saxar (under bevakning förstås om det är någon som tvivlar) eller vara med och laga mat.

Okej, klättra i träd går an.

Är livrädd för saxar och är såååå glad att de får lära sig grunderna på förskolan innan jag ger dem tillåtelse hemma.

På sin höjd fixar jag att de tar fram saker åt mig vid matlagningen. Är ju rädd att de ska bränna sig, skära sig, ramla över spisen, ramla ner från bänken.

Japp, jag är en "hönsmamma".

Men! De goda nyhetera är att jag har två otroligt viljestarka barn som inte ger sig i sina försök att lära mig växa upp. Undan för undan kan jag också släppa taget om deras bebistid när de var helt beroende av mig för att ens kunna vända på sig.

Och igår kunde jag bocka av ytterligare ett framsteg, både för mig och småttingarna. Nämligen att det är tillåtet att umgås även efter läggdags, så länge det är lugnt tempo. Barnen ville sova hos varandra och vi bäddade åt båda ungarna i en av sängarna, högläsning en stund och sen fick de sköta sig själva.



I hela 20 minuter (!!!) sjöng de för varandra (nåja, den ena mer än den andra), läste sagor för varandra (jakttidningar) och frågade varandra om den andra hade somnat ännu. Det bästa av allt? Jag kunde hålla mig därifrån!

När de började leka lite för vilt fick jag visserligen avbryta och lägga dem i varsin säng igen, men jag är stolt över mig själv. Jag är otroligt glad att de fick en sån mysig stund ihop och jag är väldigt tacksam för att de har sånt tålamod med mig. Det kan definitivt inte vara lätt att lära mig att växa upp!

måndag 18 augusti 2014

Äntligen va väntan över och glädjen var så stor!

Ojoj - som han har längtat! Och tjatat. Och frågat när det är dags. Och varit ledsen när han inte fått följa med. Och. Så. Vidare. 

Till vad undrar du kanske? Jo, till simskolan. I lördags var det nämligen premiär för min minsting att börja på simskola. Han har visserligen gått på babysim när han var bebis, men eftersom vi inte fick i ihop det varken i tid eller pengar kunde han bara gå nån termin eller två.






Det är ganska tidigt på morgonen som han ska vara där, och jag fick såklart väcka honom. Är det någon gång ungarna tar sovmorgon så är det ju när vi har tider att passa på annars lediga dagar. Slår liksom aldrig fel. Eller som den där gången när jag hade sagt att jag inte behöver ställa klockan, för jag har ändå en unge som väcker mig exakt samma tid varje morgon. Och morgonen efter det.. Tror du inte att han bestämmer sig för en sovmorgon? Snacka om att vippsa mig på näsan, de där skruttungarna!

Hur som haver, den här gången var det inga som helst problem att få upp ungen. Så fort jag nämnde simskola studsade han upp (väldigt tröttvingligt studsande) och efter några minuter började nästan ångra mig. SÅ TAGGAD VAR HAN!

Försökte ta en bild på hans sprudlande glädje, den som syns där uppe är den som är minst suddig. Det skojaren ville ju inte stå stilla alls.

Simskolan för övrigt? Han blev lite besviken när vi inte skulle bada i lekdelen på simhallen. Men det gick ganska snabbt över båda gångerna (på vägen till till bassängen och på väg till duschen). Han trivdes och såg verkligen ut att älska träningen!

Nästa helg är det dags för en ny omgång och en terminsförsta för den stora ungen.

fredag 15 augusti 2014

Tankspridd

Som du kanske märkt har jag legat lite lågt på sistone. Jag tycker att jag ofta gör det nu. Anledningen är att jag har massor att berätta men inte är säker på om jag är redo att verkligen göra det. Både små och större grejer.

Som med ungarna. Min äldsta börjar bli så stor nu att det börjar kännas tveksamt att skriva om vissa saker. Samtidigt som jag tycker att det är klockrena grejer att skriva om, jag måste kanske öva på att vinkla det mer åt mitt håll.

Eller privata grejer. Hur privat eller personlig kan jag vara på bloggen, som är lite av en dagbok och stressavlastning för mig, utan att det baktänder? Vinklingar där med kanske?

Öva, öva, öva...

Det händer grejer i mitt liv nu som gör mig sjukt nervös på framtiden. Hur ska den se ut om några år eller kanske bara om ett år!? Jag vet inte. Ända sen jag var liten har jag haft svårt för beslut, alltså sånna beslut som känns definitiva.

Mmmmjoo, så här är det. Med definitiva beslut räknar jag även om jag ska äta pommes eller strips till maten. Det "går" ju liksom inte att ändra sig i en sån sak efter att beslutet är fattat och maten står på bordet. Inte så där enkelt i mitt huvud i alla fall.

Vi kan säga att barnen har tränat mig ganska duktigt i det där och det blir hela tiden bättre. Men jag har ändå svårt för de aningen större besluten. Och riskerna. Och chanserna.

Att våga.

Det är kanske lite det som är problemet också, om jag skriver om det där grejerna som gör mig nervös så är de verkligen definitiva. Då blir det verklighet av dem. Och det är så jäkla skrämmande.

Äsch, vi får se.

Såatte... Vilka val står du inför helgen då? Livsomgörande? Eller flyter allt på kanske?

måndag 4 augusti 2014

Räck upp handen alla vi som gjort det här //viftar

Att köpa en plunta till någon i stundentpresent är egentligen ganska korkat. Jamenar - det är ju som att säga 
"Här varsågod! Du har inte åldern inne ännu för att fylla den med alkohol. Men när du ändå gör det olagligt ska du göra det med stil. Äkta cowboystil desutom."