En jobbig resa

Nu är det så här att jag, tillsammans med min familj, håller på och går igenom något som för mig är väldigt jobbigt. Det tar på mina krafter och jag känner mig matt och maktlös när jag tänker på det. Eftersom jag är en ganska öppen person så tror jag att de som är i min närhet redan har sett att något påverkar mig. Och jag vill prata om det. Eller som nu skriva om det.

Men jag orkar inte. Och jag vågar inte.

Och jag tror att om jag skriver om det helt öppet just nu, när den här jobbiga perioden faktiskt håller på som värst, så gör jag saken värre. Om jag däremot skriver om vad jag känner så kommer det att göra mig gott. Därför är jag så vag i ibland när jag skriver.

Vad jag kan säga är att det är ingen av oss som är sjuka, inget som är livshotande på något sätt, ingen som ska lämna någon annan. Och det är absolut inget som någon annan behöver vara orolig över. Det här handlar om mig och mina känslor i den här bergodalbanan som just pågår omkring mig.

En del av er vet vad det handlar om, ni behöver inget säga här. Ni som inte vet vad det handlar om kan jag lova att ni kommer att få veta. Men inte nu. När allt är färdigt och jorden slutat att spinna extra fort i mitt huvud kommer jag att berätta. Mycket vet ni faktiskt redan.

Ibland får jag chansen att släppa garden och det är först då som jag känner att jag har haft den uppe över huvudtaget. Idag fick jag chansen att släppa den. Inför en person som jag känner förstår mig och min situation. Och jag kan inte ens förklara hur det kändes efteråt. Det närmaste jag kommer är nog en slags frihetskänsla.

Jag är en stark person och det vet jag. Jag kan klara av mycket mer än vad jag först tror är möjligt, för det har jag bevisat för mig själv många gånger. Men bara för att jag vet att jag är stark så betyder inte det att jag ibland bara vill krypa ihop någonstans och gömma mig för omvärlden. Inte vänta på bättre tider direkt. Utan jag vill andas.

Slippa kraven som ställs på mig att vara stark. Nästan allvetande.

Men jag vill samtidigt inte att andra kommer och tar över, för jag mår bra av att klara saker som först känns jobbiga. Det tror jag att vi alla gör i viss mån. Som den där stoltheten en kan se i barnen när de klarat av någon ny färdighet. Den vill jag absolut inte förlora! Jag vill bara inte att den ska vara mitt enda sätt att ta mig framåt.

Att behöva kämpa sig framåt är kladdigt, det är stökigt, bullrigt och du går nästan alltid på tå - beredd på att kasta dig över någon eller något som gör att du kan lägga ytterligare en tegelsten bakom dig.

Och att kasta mig över saker så där mår jag inte bra av. Det är då jag måste klamra mig fast för att inte glida av när jorden börjar snurra i dubbel fart. Det är där jag är nu. Och det kommer att bli bra. På något sätt. Men just nu vill jag bara andas, släppa greppet och för en gång skull få åka med i den där förbannade karusellen utan att först behöva bestiga hela ställningen först.

"Var vill du åka då?"

Frågade jag Hampus när han bestämt visade att han inte ville följa med till stora affären aka ICA Maxi eller till McD.

- Mej åka Pippi, lopplahäst! (jag vill åka till Pippi och rida på hästen)

Han talar fortfarande om när han och Sebastian fick rida på hästar under höstmarknaden på ALV. Desutom blir han otroligt ledsen när han förstår att Pippi inte är där just nu och att han inte kan rida på hästarna. Ett knivstick i hjärtat varenda gång. Såklart att han ska få rida mera!! Jag ska bara få ihop allt tidsmässigt också.

Sladdar till höger och vänster och en släng av Hannibal Lector

Igår var jag på en av mina kontroller igen, fast en extrakontroll med extra kontroller och säkert ska jag gå på vanlig kontroll igen nästa år. Mycket kontroller det här, och det är lätt att tro att min läkare har ett slags kontrollbehov av mig.

Typ.

Hur som helst...

För dig som inte vet föddes jag med det här, även kallat Fallot. Och måste gå på regelbundna kontroller tills någon säger stopp, exempelvis de här personerna. Igår var alltså en sån kontrolldag och jag fick se mitt hjärta i 3D (sån där teknik som man använder till bebisar i magen ibland men jag har glömt bort vad det är, 2D kanske??) och cykla på en träningscykel tills jag fick jävligt ont i röven.

Nytt var den där 3D-grejen, ansiktsmask när jag cyklade (jag såg ut som Hannibal Lector men fegade ut för att fråga sköterskan ta en bild på mig som bevis, fan) och så fick jag ligga i en tunnel. MR-röntgen kallas det tydligen. Och om det är någon erfarenhet rikare jag blev av dagen så är det att ALDRIG ha en inbakad fläta när man ska ligga så där länge på rygg som under röntgen. Trodde att hela huvudet skulle somna. Jisses, vilken smärta det blev där huvudet "vaknade" igen!

Och att en kopparspiral inte är ett hinder för en magnetröntgen. Det är också en erfarenhet från gårdagen.

Sist ut på min kontrolldag så blev jag uppkopplad till en bandspelare igen, har blivit det många gånger nu så jag har vanan inne om vi säger så. Det är fjärde gången för i år tror jag. Alltså, det låter som att jag är jättesjuk, men det är jag verkligen inte!

Som tur är ska jag bara gå ett dygn med bandinstpelaren, jag vet hur mycket de kliar att gå med dem så ju kortare tid desto bättre!

Jo just det, lika otäcka som bebisarna ser ut i sån där 2- eller 3D lika otäckt så hjärtat ut. Bara en klump, en degklump. Och nästa gång jag kommer att baka kan du vara säker på att tankarna vandrar iväg till den där synen. Yummie..

Att det blir ramaskrik visar bara hur skev bilden var från början

Några leksakskataloger förra året visade både pojkar och flickor lekandes med leksaker - inte bara flickor lekandes med dockor utan både pojkar och flickor lekandes med dockor. Eller för att göra det riktigt enkelt: Det var en leksakskatalog med BARN som lekte med leksaker för BARN.

Även i år kommer företagen att ge ut katalogerna utan den könstereotypa bilden - Bravo säger jag! Bu säger vissa andra. Vissa länder exempelvis. Som Frankrike. (Inte ett dugg förvånande) Och Danmark. 


Skrämmande för föräldrar? Bildkälla: dn.se

– En stor del människor är upprörda över det svenska modet att bryta invanda könsroller håller på att vinna terräng i Frankrike. Man vill inte vända på könsrollerna som man ofta gör i Sverige och få föräldrar att tänka om och inte klä flickor i rosa och pojkar i blått, säger frilansjournalisten Johan Tollgert i Paris till P4 Extra. ur DNs artikel.

"Det svenska modet" right on!! Men att vi ska väda på könsrollerna? Det där talar bara om okunskap - här ska inget vändas, här ska könsroller utvidgas (om vi nu ska använda den termen)! Tänk att som barn inte bara erbjudas en eller två leksaker utan kunna få välja på hundratals? Helt fantastiskt!

Och jag undrar också om de där föräldrarna som skriker högst verkligen förstår vad de protesterar mot och för vem? Det är ju inte så att barnen som bläddrar i katalogerna blir helt Nej fy fan, den där dockan kan jag inte ha - den leker ju en pojke med! De kollar på leksakerna.

Att det blir ramaskrik från föräldrarna visar bara hur skev bilden var från början. Jag tänker på de där bilderna från den amerikanske klädjätten som presenterade samma skjorta helt olika för män och för kvinnor. Där kvinnan endast hade skjortan på sig, knappt underkläder alltså, och mannan hade både byxor och skor på sig. Kvinnan i sexiga poser och mannen i vardagliga poser.

Om en bild är sund. Då fungerar den åt båda hållen. Oavsett vem som presenterar varan som ska säljas. Det kommer alltid att finnas någon som protesterar, idioter kan man aldrig komma ifrån liksom. Men med kunskap kan även de "tystas ner".

En del människor ba' bla blaa blaaa blääää

Vissa personen behöver bara ett litet nyckelord för att fyra iväg en hel uppsats om ett ämne. Bra på sätt o vis kanske, men också väldigt tröttsamt. Speciellt när man råkar använda fel ord i en fråga och utan att mena det sätter igång den där uppsatsen. Pust..

Har du sånna personer i din närhet? Jag vet att jag kan vara så om vissa ämnen så jag är ju inte direkt oskyldig själv, fast jag hoppas såklart ändå att jag kan hejda mig vid endast en HALV uppsats. Ungefär.

Men ibland, ytterst sällan - hur som helst, är det en bra egenskap hos en annan person att utnyttja. Som när ens egen hjärna gått på helspänn och tankeverksamheten tillfälligt är ur funktion. Då kan ett litet ord rädda en från att ha ett medvetet samtal med folket runtomkring för det sköter ju den där andra som man startat upp.

Grymt? Tjaa, kanske. Men effektivt!

Skrålsjungande och fynd

I helgen som var åkte jag och min lillasyster N till Göteborg för att kolla in det asbra bandet Nickelback. Och jo - helgen blev väl inte helt som det var tänkt eftersom N råkat dra på sig lite (MYCKET) basselurer och var därför inte så pigg. Men iväg skulle vi och iväg åkte vi också!

Vet du vilka Nickelback är? De har bland annat gjort ledmotivet till en av Spidermanfilmerna. Hero heter den låten. Och när du lyssnar på låten under här kommer du säkert känna igen dem, de har en hel drös med hits och de är vekligen ett av mina favoritband (fatta lyckan att få se dem live!!).

Hoppas att filmen fungerar för jag kunde såklart inte förhandslyssna på den..

Sångaren, Chad Kroeger, fyllde år då i fredags när de höll konsert i Göteborg. Inget som jag hade koll på innan direkt. Sånt har jag aldrig koll på om jag ska vara ärlig, hur bra jag än tycker att en artist är. De andra i bandet, eller ja - resten av gänget med alla arbetarna inblandade, hade fixat en överraskning åt honom på scen och faktiskt så kändes det som att Chad och blev lite överraskad.

Mitt i när han skulle presentera en låt blir han avbruten av Ryan Peeke (den andra gitarristen) som börjar prata om hur bra Sverige är (såklart!) och hur mycket vi skriver på nätet och att de (typ alla utom Chad) hade googlat runt under dagen och hittat ett videoklipp de gärna ville visa. Chad gick väl som artigast med på det och vips så grattar Avril Lavigne (Chads fästmö) honom och hälsar att de ska fira ordentligt om några dagar när de ses. Väldigt gulligt! Fast bäst i firandet var ändå när några i "bestättningen" kommer in med ballonger och tårta och HELA Scandinavium sjunger Happy Birthday. Får rysningar bara jag tänker på det, så jäkla mäktigt!

Själva konserten var över förväntan med undantag av förbandet. Duktiga - ja, men inte alls min stil.Och N fick nog med mitt skrålsjungande på video vid ett tillfälle, vilket jag bjuder på. För den som orkar lyssna på min nästintill-tondöva stämma en hel låt förtjänar fasen att höra lite gratiskonsert också!

På lördagen när vi skulle hemåt igen tog vi en "genväg" förbi Ullared för lite shoppling. Och efter över en timme i kö ute i kylan, N fick ställa sig i kö och jag gick och letade efter kundvagnar (vilka var slut och därför rådde det djungels lag på parkeringen över dem), kunde vi till sist komma in i värmen och göra våra fynd. Bäst på den dagen var nog Ns min när hon först räknade ut en sisådär totalsumma för att vis kassan upptäcka att den bara blev drygt hälften. Och därför vann jag tävlingen om dyrast inköp för dagen. REVANCH!!

Med andra ord, antingen är hon lika kass på matte som mig eller så.. Hon är nog lika kass på matte som mig.

Note to self

Att försöka gå graciöst med kroppen full av träningsvärk = Not. A. Good. Idea.

Ser snarare ut som en nyfödd giraffunge som blivit berusad.

Dagens bedrift, helt klart!

I onsdags var det innebandy, igår var det zumba (å jäklar vad jag zumbade! så pass att jag under en dans bara stod som en pelare och var i vägen HAHA!) så tro fan det att jag har träningsvärk idag. Älskar träningsvärk. Om jag får gnälla lite. Påpeka att jag känner mig som en gammal tant och sånt där.

Har väl aldrig varit typen som gillat sport, inte sport som jag kunnat vara med i där jag kommer ifrån. Men vi kan väl säga att för varje ryck jag gör med träning så växer känslan av att jag verkligen - VERKLIGEN - gillar att träna.

Jag är bara för lat för att få det att fungera en längre tid hemma. Måste ha någon som skriker åt mig vad jag ska göra, ungefär.

Ajfan, nu rörde jag mig...

Försökte mig på en inbakad fläta nu på morgonen och gissa min förvåning när jag med krampkänningar i båda armarna kunde sätta dit hårbandet kring en rätt så hyfsad fläta. Det måste vara dagens bedrift!!

Nu är det iväg till jobbet, lämna ungar på dagis (får se om Hampus vinkar av mig innan jag fått av honom bältet, som igår) och ikväll är det pizzakväll med fantastiskt trevliga och gulliga personer!

En av de få gångerna som det är skönt att ha ont?

Igår innebandy, idag zumba..

Need I say more??

Blir du upprörd när någon säger "negerboll"?

Räck upp handen alla som har sagt/fortfarande säger negerboll. Många av oss räckte upp handen va? Själv är jag uppvuxen med att säga negerboll - alla sa det, ingen tog notis om det. Kanske, men bara kanske, för att vi inte hade en enda mörkhyad familj i närheten. Flyktingförläggningen med familjer från (ja, alltså. jag har ingen aning om var de kom ifrån) Bosnien (?) är det närmaste vår lilla by kom. För familjen som kom från Filippinerna, de var ju egentligen "svenskar" eftersom de hade en svensk pappa.

Jo, för fasen - vi gjorde cituationstecken där vid "svenskar" för så hade vi sett en del vuxna göra. Vad det betydde hade vi nog ingen aning om. Och det var bara när vi kom ihåg det som vi gjorde så. I övrigt så var de barnen som vilka barn som helst på vår skola, förutom att de hade så sjukt fint svart hår att jag var avundssjuk i flera månader.

Det tog lång tid innan jag riktigt fattade att neger i negerboll betydde samma sakt som när du säger neger till en person. Det började nog gå upp ett ljus för mig att det inte var helt okej att säga så när jag såg Sunes sommar för första gången. Kommer du ihåg scenen där Sunes pappa låtsas jobba i kiosken (?) och en mörkhyad basketspelare kommer in och vill köpa en negerboll? Fast egentligen kallar vi just de som använder i filmen för kokosboll tror jag.

Hur som helst, då - precis då fattade jag sammanhanget. Jag slutade inte använda ordet (jag visste ju inte vad jag skulle säga istället! helt sjukt, jag vet.) men jag kommer ihåg att jag började tycka att ordet var pinsamt.

Jag som vit kan aldrig förstå hur där är att ha så många nidbilder hängande över mig. Det är ju vi som är normen. Hur många filmer, böcker, reklamsnuttar och så vidare ser du med personer av annan etnisk bakgrund? Där de inte framställs med stereotypiska föreställningar? Inte så många, nej.

Om du skulle vilja läsa om negerboll ur ett afrosvenskt perspektiv, och det tycker jag att du ska, så kanske du som envisas med att hävda att Det fattar de väl att jag inte säger neger till dom bara för att jag säger negerboll och Hur kan något känna sig kränkt av en konditoribit?, tänker om. Förstår varför ett litet ord kan såra, det kan skapa sån osäkerhet att ett litet barn växer upp med föreställningen att hen inte duger som hen är för att hen inte är vit, inte har långt blont hår och så vidare.

Du kanske tycker att jag överdriver? Men då har du bara missat kopplingen mellan nidbilder, kränkande ord och normerna som vårt samhälle har idag.

• Menar du att du blir upprörd om någon säger "negerboll" - ett afrosvenkt perspektiv

De som säger att kvinnor är svaga..

Kvinnor är svaga, har mindre (ingen) hjärna, har inget logiskt tänkande. Och. Så. Vidare. Det är inte länge sedan det där var vanliga, helt okej, tankar. Det var så det va. Och fortfarande ÄR på vissa platser. Här lever fortfarande den där första biten kvar kan jag känna, att kvinnor är svagare i sin natur.

Men vad då svagare undrar jag? I vilken form är jag svagare? Och mot vilka - männen? Är jag svagare än min man i muskler - ja, jag har inte samma kroppsbyggnad som honom och kan inte lyfta lika tunga föremål. Men betyder det att jag är svagare? Om jag är mindre till kroppen och kan lyfta samma mängd (jämfört med kroppsvikten) som honom räknas det ändå som att jag är svagare då eftersom vikten mätt i kg på föremålet blir mindre? Eller räknas jag som lika stark för att vi procentuellt kan lyfta lika mycket?
 
Är jag svagare för att jag anses mer känslig än min man, mer benägen att gråta eller visa empati? Ska jag sträva efter att gråta inombords, inte visa några känslor? Är jag inte starkare om jag vågar visa dem? Vågar stå för att jag känner det jag känner?

De som säger att kvinnor är svaga får gärna förklara det här för mig, för jag förstår verkligen inte varför jag ska räknas som det svagare könet.

Mitt kön är en del i skapande av liv. Och inte bara den inledande fasen utan genom hela skapandet. Är det en svaghet?

Mitt kön blöder varje månad för att visa att min kropp är redo att skapa liv. Är det en svaghet?

Den som säger att kvinnor är svaga i den här bemärkelsen har aldrig känt styrkan en kvinna känner när hon fött fram ett barn. Inte heller upplevt känslan som kommer när varje toalettbesök ser ut som en slaktplats.

Jag undrar, vem är det egentligen som är svag? Är det könet som är svagt oavsett om det är ett manligt eller kvinnligt kön eller är det individen som förtrycker som är svag?

HIPP HIPP HURRA FÖR HAMPUS IDAG!!

Idag fyller mitt minsta (till storleken) charmtroll två år!

Två år har gått sedan familjen växte från tre till fyra. Två år som gått otroligt fort och där det hänt otroligt mycket. Under Hampus andra år har han lärt sig att prata ännu mer, sjunga, skoja och bråka. Det är två riktiga pratkvarnar till barn jag har och ibland vill jag bara sätta på mig hörselskydd men hur det än är med den saken så är känslan av att se Hampus hela tiden lära sig nya ord och sätta ihop ord med varandra helt underbar.

Varje dag härmar han ett nytt ord eller vill lära sig en sång. Han kan sitta och stirra på min mun när jag säger något som han inte hört eller förstått tidigare och tvingar mig att göra om ljudet tills han åtminstone kunnat forma läpparna på samma sätt. Mycket av det känner jag igen sen tidigare, de är lika på det sättet - bröderna.

Just nu är Hampus inne i en period av arbetsfordon: traktorer, lastbilar, dumpers och grävmaskiner. Allt är spännande och intas med största intresse. Även djur faller honom i smaken, även om intresset är en aning (inte mycket) svalare och bland djuren är det framförallt kor.

- Mamma Mu, var är du?
- Lilla snigel, akta akta dej!

- Umpa umpa, falelallelaa!

Han är vetgirig och vill testa allt, orädd på ett sätt som jag inte är van vid. Blyg ibland också såklart men i det stora hela är han orädd. Testa allt och blir jättearg om experimentet inte lyckades.

Och även om han börjar komma in i åldern där mat är skeptiskt så är han fortfarande familjens matvrak, just nu är favoriten yogurt. Eller joggitt me fingo (yogurt med flingor). Och popcorn. Och glass. Och mjölk. Och bullar. Och risgrynsgröt. Och. Så. Vidare.

Grattis igen min älskade lilla trollunge, idag ska vi fira med glass och paket!!

Hund först, sen kan vi snacka!

Reaktionen lät inte vänta på sig när jag till min man kommenterade det faktum att Hampus om ett halvår är lika gammal som Sebastian var när han fick ettt syskon...

- ÅNÄÄDU, GLÖM DET! Hund först, sen kan vi snacka!

Åter igen förstår jag var mina barn fått sin envishet ifrån. 

Jag har gjort vad jag kan, har du?

Tyfonen Haiyan som drog in över Filippinerna den 8 november har drabbat miljontals människor. Flertalet hjälporganisationer finns nu på plats och deras högsta prioritet är nu att rädda liv. De får ut mediciner, mat, rent vatten och hygienartiklar till de drabbade.

Även om du inte kan hjälpa till på plats kan du hjälpa de drabbade i katastrofen. Stöd hjälporganisationerna!

UNICEF
- SMS:a LIV till 72 900 för att ge 100 kr.
- Skänk en gåva online genom att klicka på den här länken.

Röda korset
- Sms:a AKUT FILIPPINERNA till 72 900 och skänk 50 kr.
- Skänk via BG 900-8004 eller PG 900 800-4 märk inbetalningen "Filippinerna
- Skänk en gåva online genom att klicka på den här länken.

Läkare utan gränser
- Skänk via PG 900603-2 eller BG 900-6032, märk inbetalningen "Akutinsatser - Filippinerna"
- Ringa 0900-35 90 för att skänka 100 kronor. Gåvan går då till insatser i både Syrien och på Filippinerna
- SMS:a din gåva till nummer 72 970.   Vill du skänka 100 kronor till drabbade på Filippinerna skriver du LIV 100 i meddelandefältet.
- Skänk en gåva online geonom att klicka på den här länken.

Alla uppgifter är hämtade från respektive hjälporganisations hemsida. Bild är hämtad från UNICEF.

Första kalaset avklarat, one down - one to go

På onsdag fyller världens bästa Hampus två år. TVÅ ÅR! Shit, tiden går så jäkla fort att jag inte hinner med! Om ett halvår är Hampus lika gammal som Sebastian va när han fick en liten bror. VA!? Liksom, när Sebbe var 2,5 var han ju JÄTTESTOR! Och Hampus är ju så liten. Min bebis. Min lilla, busiga och kramgoa bebis.

Det är inte klokt. 

För två år sedan, idag, så fixade jag med det sista hemma inför den kommande bebisen. Vi visste inte alls vem som gömde sig inne i magen. Det enda som vi visste var att den 12 november skulle jag eventuellt bli igångsatt i Linköping. Med andra ord så bestod mitt sista fixande den 11 november för två år sedan i att köpa blöjor, packa väskor och längta (bli nervös och förväntansfull). Desutom fick jag just idag för två år sedan reda på att en av mina närmaste vänner fått en "liten" flicka. När jag får tillfälle (och lov) ska jag visa vad jag menar, hon har långa föräldrar att brås på och det syntes ändå från dag ett. Det ser ut som att det skiljer minst två månader mellan våra två småttingar istället för två dagar! 

I lördags var det släktkalas hemma för lillgrisen. Kakor, bullar och mjölk serverades i överflöd. Jag var mätt långt in på kvällen. Fast det hindrade mig ju inte direkt att trycka i mig ännu mera sött i form av glass när barnen gått och lagt sig.. Hampus hade sett fram emot kalaset länge och Sebbe ännu längre tror jag. Småkusinerna skulle komma och hejohå vad de kan leka! Många paket blev det också, och det där kaoset som uppstår i ett rum med flera barn och bara ett av dem får paket - ljuvligt. Får mig att längta efter fler födelsedagar, gärna med firande i flera dagar. Verkligen.

Och vad var det nu jag ville ha sagt..? Jo, Hampus hade sett fram emot kalaset så länge och hårt att han däckade innan alla gästerna kommit. Långt efter sin vanliga tupplur på dagen och alldeles i lagom tid innan, precis innan gästerna skulle komma alltså.

På onsdag blir det mer paket och gottigheter - I CAN NOT WAIT!!

Skada by food, del *högt nummer i ordningen*

Alltså, en rolig grej med mig är att jag lyckas göra saker som inte riktigt.. är logiska? Har inget bättre ord på det. Jag är otroligt klantig helt enkelt, och det bjuder jag på!

Häromdagen skulle jag göra en snickerskaka (muta till svågern) och när det var dags för mig att smälta chokladen slog min klantighet till. För när jag bröt chokladen i mindre bitar klämde jag fingrarna - mellan rutorna i chokladkakan.

Javisst.

Mellanrummet i chokladkakan passade perfekt för att klämma, inte bara ett utan två fingrar. Vid två olika tillfällen.

Hitills kan jag med andra ord räkna upp en del matrelaterade skador, bland annat detta:

• Chokladklämskada
• Digetiveskärsår
• Plus en massa andra smågrejer.

Idag fyller en väldigt speciell person år

Det finns liksom ingen tvekan om saken, jag har de två bästa systrarna i världen. Finns inga argument mot det faktumet. Och idag fyller en av dessa bästaste personer år. Min storasyster. Om du vill läsa insiktsfulla blogginlägg med humor och en stor dos kärlek så finns hon under namnet Bytanten i bloggvärlden.

Hon fyller alltså år idag och jag önskar att jag kunde skolka (om det nu kan kallas det) från jobbet och åka till dit för kunna gratta henne på riktigt. Så det är tur att det inte är så långt till helgen när vi ska träffas!

Min allra finaste storasyster - bara så du vet, du betyder världen för mig!  GRATTIS!!!

Min syster är ett stöd
och en hjälpande hand.
Hon är bunden till mig
med ett kärleksfullt band.

Som storasyster
är hon mig ganska lik.
Hon finns i många minnen
och hon gör min levnad rik.

Det känns tryggt att hon vet
varifrån jag kom,
att hon ser vad jag gör
och att hon bryr sig om.

Med henne kan jag dela
både sorger och skratt…
En syster är en gåva
– en ovärderlig skatt.

Av Siv Andersson

Ansiktsvatten - No poo-style

Började ju med lite no poo igen för några veckor sedan. Lite hudvård i form av ÄCV (äppelcidervinäger) blandat med vatten. Har tidigare kört med en liknande blandning som eftersköljning av håret (hade så sjukt mycket klåda i hårbotten ett tag) och var supernöjd. Förutom på lukten då, när håret fortfarande var blött.

Åter till huden. Efter hormonchock nr två aka graviditet nr två, började jag få finnar like there is no tomorrow. Caranlachiel berättade på sin blogg om det här ansiktsvattnet och jag tänkte att det är värt att testa - jag var ju nöjd med det andra.

Nu efter några veckor med ansiktsvattnet (ÄCV/vatten) har jag visserligen några as till finnar kvar. MEN. Antalet är betydligt mindre, de är mindre till storleken och jag hade önskat att någon tvingade på mig detta tips i tonåren också. Inte för att jag var överöst med finnar då, men jag hade ju gärna sluppit de som jag ändå hade.

 

Ansiktsvatten - No poo-style

1 del äppelcidervinäger
2-3 delar vatten

Blanda i en flaska och använd som vanligt ansiktsvatten. Dutta med bomullspads eller det som känns naturligt för dig.

(Om det sticker eller blir rött efteråt så att du upplever det obehagligt [med andra ord, ingen skillnad från de finn-dödar-medlen du kan köpa i affären], spä ut blandningen lite till. Min hy klara av 1+3 blandningen medan jag har läst om flera andra som har 1+2.)

Bland blommor och bin och i pappas pung

- Har jag flugit?
- Nej, pappa och jag har gjort det men det var innan du och Hampus fanns.
- Var va jag då?
(tänk, tänk, tänk - hur förklarar en där här tydligt?)
- Du var dels i mammas mage och del i pappas pung.
- VA!? HAR PAPPA EN PUNG!!??

Och sen gick resten av samtalet ut på att förklara att även pappa har en pung - liksom Hampus och han själv. Väldigt svårt att ta in så tidigt på morgonen, när bilen styr mot förskolan. Helt förståerligt, det är det ju för mig med. Tidigt alltså.

Samtalet urartade med att Hampus ville kissa med snoppen utomhus men det ville inte Sebbe för då FRYSER JU JAG OM RUMPAN! och ja - även det kan jag förstå.

Trevlig allhelgonadag!