Miljoner bitar

Det finns saker som jag inte önskar någon annan levande varelse. Jag säger varelse eftersom jag menar både människa och djur.

Känslan av att inte få höra till. 

När jag hör om barn (eller vuxna för den delen) som inte får vara med på grund av nån, vilken anledning som helst blir jag kallsvettig. Tänker på hur jag själv kände det under min skolgång. Får ont i magen, precis på samma sätt som då när det var dags att gå till skolan, gå till gympan, gå hem från skolan.

Jag tänker inte påstå att hela min skolgång var ett enda stort mörker. Jag hade vänner. Det fanns gott om bra perioder i skolan då allt var lugnt. Men det blir överskuggade så snart jag hör om andra barn som drabbas.

Och när jag ser mitt eget barn bli rädd och ledsen över att behöva åka till den där platsen går mitt hjärta sönder. Jag får svårt att andas och kan inte koncentrera mig. "Inte igen" tänker jag och vill sätta mig ner där jag står och börja gråta.

Du älskade barn, vad jag önskar att jag kunde trolla. Trolla så att föräldrarna till de andra barnen kunde få se vilken smärta du har för då skulle de inte säga sånt som de gör. Trolla så att barnen själva får uppleva osäkerheten och den olustiga känslan i magen för en dag för då skulle de förstå att ord, hur små de än är kan göra lika djupa sår som ett slag. Och jag skulle trolla så att de andra vuxna kunde förstå vikten i ett förebyggande arbete i barngrupper. Att det inte räcker med att prata om att vara en bra kompis, det måste tränas. Barnen måste få verktygen att kunna hantera olika situationer och förstå att vi är alla olika och alla lika mycket värda.

Du älskade barn, som vi älskar dig för den du är. Ditt tokeri. Ditt skratt. Din humor. Din envishet. Hela din person. Precis som du är. 

Överväldigad av vardag

Det händer ganska ofta just nu att tankarna om hur jag ska få ihop vardagen kommer dundrandes. Inte smygande och försiktigt utan med full kraft.

Jag antar att det är så i de flesta familjer, och att i de familjer där känslan av otillräcklighet inte infinner sig så är föräldern bra på förnekelse. För det är så jag upplever det. Allt är rosor och gröna ängar tills jag säger nått om mina känslor, då kommer det fram att de också känt samma sak. Och det är i olika familjekonstallationer så min gissning är att den biten kvittar. Är du förälder vill du alltid göra mer. 

Vilket borde vara helt lugnt och precis som det ska, jag menar - hur annars kan vi utveckla oss generation för generation?

Men just i den där stunden då ett barn gråter om uppmärksamhet, ett annat av trötthet och det tredje vill berätta om sin dag. Då gillar jag verkligen inte den där känslan. Då vill jag bara pausa två och koncentrera mig på en av dem.

Älskade, älskade barn. Jag gör så gott jag kan även om jag inte alltid gör det bästa. 

#openstinasaccount

Om du bara ska läsa en enda sak idag, snälla låt det vara detta - En berättelse om Instagrams kukbildsskickande Voldemorts, av Karin Kajjan Andersson.

Det är så viktigt att alla förstår att det inte är okej att oombedd skicka bilder på sin snopp till någon. Det är lika illa som att gå fram till någon och blotta sig. Förstår inte personerna det?

Många av de här personer som skickar sånna bilder är också otroligt snabba på att klanka ner på kvinnor som visar lite mer hud än vad de anser är vettigt. Om inte modellen på bilden lever upp till deras ohyggliga standarder för då hyllas bilden istället.

Själv är jag förskonad från dick pics. Men så som det här verkar urarta är ju frågan för hur länge jag är det.

Förstår inte hur jag ska orka

Jag kan inte påstå att jag är helt insatt i allt det här med Kakan och Audi eller hennes för länge sedan "jag ber om ursäkt för"-tweets. Tänker inte heller påstå att jag är det. Men, det här drevet som pågår. Än en gång är det en kvinna som har uttalat sig, tagit ett uppdrag eller gjort något som en tydlig grupp av Sveriges befolkning inte tycker är rätt.

Och det är okej att tycka att vissa personer beter sig som idioter, jag menar jag tycker ju att de gör det. Det är okej. Det som inte är okej är att det sån fruktansvärd dubbelmoral.

- Jag kan inte vara med i en klubb där Kakan står för en del av reklamen, hon har ju uttalat sig hatiskt mot poliser!

För det första, hon har bett om ursäkt. Det är mer än vad vi kan säga om vissa politiker i riksdagen som också uttalat sig hatiskt mot personer med viss bakgrund, viss hudfärg, visst kön mellan benen och så vidare. Och de är förlåtna. Stort WTF där.

För det andra så hyllar vi andra som har gjort EXAKT samma sak. Senast igår läste jag en låttext från Thåström, Ebba Grön. "Det är sjukt att vara snut.... skjut en snut" sjunger de. Och HYLLAS för sina texter. Men Kakan hatar vi?

Förstår verkligen inte folk att de trycker ner kvinnor? Att det är just det här som kvinnohat handlar om, inte att en går runt och hatar alla kvinnor. Utan att lite i taget förminska och trycka ner kvinnor så att de inte ska kunna få ta samma plats som en man.

En kvinna som uttalar sig är skitjobbig men kommer samma kommentar från en man så ska den hyllas. Jag blir så trött, så ända in i själen-trött på det här. När ska det vända?

Jag har tre barn, tre snoppbärande barn, och jag är livrädd att trots våra försök i att visa allas lika värde så kan de likväl om några år sitta där bakom en betryggande skärm och ösa ur sig galla över sånt som inte behagar dem. För att de har den där "magiska" grejen mellan benen som gör att de automatiskt har rätten på sin sida.

När jag ser sånna här drev mot Zara Larsson, Kakan, Lady D eller nån av våra andra starka offentliga kvinnor blir jag så trött och jag vet inte hur jag ska orka. Hur ska jag som enskild person kunna göra någon skillnad?

Ta bara det här som ibland dyker upp på jobbet vid fikabordet, att pojkar är stökiga av naturen. Det är rena skitsnacket. Men det är så svårt att sitta där och lugnt försöka förklara fakta för medelsålders män och kvinnor. Känns som att jag är ensam i hela världen just då.

Varför kan inte fler se den här omöjliga dubbelmoralen som de håller på med? 

Grattis hela laget runt!

Idag för eh, tio år sedan, fick vi nycklarna till vårt hus och det firades med att köpa formfranska och skinkost på tub i närmaste affär och sen en lång fika i huset. Jag har även för mig att vi fixade fram en luftmadrass och sov första natten i huset den kvällen. I vardagsrummet utan varken tv eller andra bekvämligheter.

Orux trivdes från första stund eftersom han kunde gå in och ut precis som han ville.

Jag kommer även ihåg att bland det första som vi flyttade in i huset var min brudklänning. Eftersom vi inte hade skickat ut inbjudningskorten ännu och det fortfarande var hemligt så fick vi smyga med den innan det stora flyttlasset gick. Ja, det kan ha varit så att klänningen, några plastblommor och luftmadrassen som fick flytta in i huset först.

Idag fyller även min svåger år - stort grattis till dig också! (Det var faktiskt du som kom upp i tankarna först och sen huset, men jag gissar att du inte vill ha allt för mycket uppmärksamhet här.)

Fokusera!

Lite drygt ett halvt år kvar till mitt stora lopp - göteborgsvarvet - och jag har tappat fokus en aning. Eller alltså, tappat fokus är att överdriva. Men jag har tappat farten. Vardagen har kommit ikapp och jag vet inte hur jag ska lägga upp träningen eller få tiden att räcka. 

När barnen har haft simskola har jag simmat längder och det har känts bra, förbättrat tider och känt mer ork efter varje tillfälle. Men det är liksom bara en gång i veckan och på tok för lite. 

Tänker varje vecka att jag ska klämma in ett mikropass på lunchen men jag behöver all flextid till att få vardagen med hämtningar på förskola och fritids att gå ihop. 

Hur gör folk egentligen!? Jag fattar inte hur flera av mina bekanta på sociala medier hinner med allt de gör. Jag vet att en del är i samma situation som jag är och ändå hinner de med att träna. Jag fattar inte. Är jag trög? Varför får inte jag tiden att räcka till?

Det vore så himla lätt att skylla på att min minsting ännu inte vill sova själv och att tiden jag kunde träna på kvällen därmed äts upp av att agera säng till honom. Men det är långt ifrån sanningen. För vad gör jag när jag har tid då? Inget! 

Nä, nu måste jag fokusera bättre och skärpa mig. 

Vad har du för knep du tar till när det känns tufft med träningen? Hur får du tiden att räcka till?

Att få vardagen att gå ihop är inte alltid så lätt

Vissa veckor är lite extra jobbiga, den här veckan är en sån. Men nu ska jag inte hålla på och gnälla för den här veckan ska jag även testa en ny rutin. Att gå upp innan tuppen och sluta tidigare för att hinna med allas viljor och dagens måsten. 

Det går knappt att beskriva hur mycket jag vill att det här ska fungera, för det går liksom inte att fungera som folk med alternativet. Minstingen är på tok för liten för så sena kvällar och är minst lika rutinstyrd som sin ena storebror. Vilket är jätteskönt i vanliga fall, men de här veckorna som blir lite extra vore det ännu mer skönt med flexibla barn.

Vi kommer dit, så småningom. Om några år lär jag ju tänka på hur skönt det var när ungarna gick och lade sig i en vettig tid för att en själv skulle kunna smygäta godis ifred.

Varje tid har sin charm och sin baksida.

Önska mig lycka till nu för att jag ska få ihop vardagen utan att själv bryta ihop!

Typiskt mig?

Pratar i telefonen och kommer på att jag måste kolla en grej i mobilen. Letar på skrivbordet, under papper och mappar. Känner efter om jag lagt den i bakfickan. Börjar bli frustrerad över att jag råkat slarva bort mobilen.

Då kommer jag på det.

Det är ju mobilen jag använder för att prata i telefon.

//bjuder på den.

Grattis älskade unge!

I dag fyller du fem år. Du älskade unge som ger mig svar på tal, som har funderingar om det mesta och älskar att gosa.

I fem år har jag fått äran att vara din mamma. Det är inte alltid vi kommer överens du och jag, men jag älskar dig och du älskar mig och tillsammans får vi det att fungera.

Du är dig själv ända ut i spetsarna, du förstår så mycket mer än många andra vuxna i där här om vara sig själv. Du lyssnar och funderar och argumenterar när vi diskuterar något.

Du är en del av mig som jag varken kan eller vill vara utan.

Jag älskar dig och idag ska vi äta den där tårtan du pratat om så länge och vi ska leka precis så mycket som du vill. 

Så kan det gå

Lite läskigt - mest roligt.

Jo, så skulle jag nog beskriva det nya jag har tagit på mig i jobbet. Att styra och ställa över en sida i en av våra stora sociala medier. Gulp! Vad har jag gett mig in på? Fast jag vet att det kommer att gå bra och vara väldigt trögt i början. Så är det ju alltid.

Började lite smått i början av veckan och nu är det igång. Känns som sagt pirrigt eftersom det är att ta ett ännu större kliv utanför min bekvämlighetszon. Jag vet att jag klarar av det men första steget är alltid läskigt.

När jag känner mig mer bekväm i den här nya sitsen så länkar jag till sidan, innan dess får du leta själv om du är nyfiken. Lite som "känner du mig så vet du ändå vart jag menar".

Sitter du och ser snygg ut? Jo tack, det gör jag!

Det borde väl inte påverka men det gör det

Tack och god natt vilket trist resultat det blev i USAs presidentval. Hur tänker de egentligen?

Jag tycker att det inte borde påverka så mycket vem det än är som sitter som president i det där landet, men det gör ju det. USA ses som en förebild för många andra länder och i många fall är det säkert så även om jag i mångt och mycket inte håller med. Och tänk bara på den där gången då några unga finanssnobbar satt och lekte en kväll och orsakade en av världens mest spridda finanskriser, det kom från USA. Så jag får nog ta och erkänna för mig själv att det där landet ändå påverkar mer än vad jag vill att det ska göra.

Suck...

Appropå det här med att vara besvärlig

Under några år nu har jag så långt jag bara kan svarat ärligt på hur mår du-frågan. Mår jag bra säger jag det, har jag huvudvärk men överlag bra svara jag det. Mår jag skitdåligt så svarar jag det.

Lite beror det ju såklart på vem som frågar. Hur detaljerad jag är menar jag. Men jag ljuger inte längre och säger att det är bra när det inte är det.

Och det där.
Det upplevs av många väldigt besvärande. De skruvar på sig och vill inte alltid möta min blick. En del frågar inte längre utan ställer hellre frågor om vad som hänt på sistone. Och det är okej.

Bara du vet att jag bryr mig om att veta hur du mår, så jag frågar om det och önskar att du också är så ärlig du kan. 

Vill jag inte veta så frågar jag inte. Det kan också mycket väl vara så att jag är för tankspridd och frågan kommer långt senare än direkt i mötet, men det är inte för att jag inte bryr mig. Jag är helt enkelt bara glömsk.

Så hur mår jag idag då? Jo, tack. Jag tror faktiskt att jag mår bra.

Var besvärlig, ta plats, vi håller varandras händer när det blir läskigt

Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt.

Texten kommer från Karins Konstgrepp och första gången jag såg texten var i sammanhäng om feminism.

Jag upprepar det för mig själv hela tiden Var besvärlig, ta plats, backa inte. Måste våga vara besvärlig så att jag kan säga vad jag tycker och anser är rätt. Det är så lätt att tänka att om jag hade varit född som kille har det här aldrig varit något problem, då hade jag redan från småbarnsåldern uppmuntrats att ta plats och höja min röst. Som kvinna är det inte lika självklart. Och inte när jag var yngre heller.

På en tidigare arbetsplats var jag tvungen att lägga fram mina åsikter som att han där borta på andra sidan bordet hade kommit på dem. Annars kunde jag stå och stampa hur länge som helst. På en annan arbetsplats förblev jag alltid den där "lilla unga" som kanske inte med mening men ändå tystades ner när jag tyckte annorlunda än de äldre. Ett tag var den stående kommentaren till mig att "du lär dig se sånt när du bli äldre". Som att mina åsikter hade ett "använd inte före"-datum.

På den här arbetsplatsen har jag fått chansen att säga vad jag tycker, på sätt och vis. Och jag tror verkligen att det jag har att säga kan göra skillnad. Därför ska jag vara besvärlig och ta plats. Jag höjer min röst, står fast vid mina åsikter och hoppas att någon fattar mina händer när jag vacklar.

Bildkälla

I dag är det alla helgons dag och jag tänker på dig

Jag kanske inte gråter eller på annat sätt ser ut att vara påverkad av att du är borta. Vi träffades inte heller mycket under dina sista år. Det gör mig ont att erkänna och det är ett val måste leva med. Jag vill tro att jag gjorde det för oss båda. För att jag skulle få behålla minnet av dig så som jag såg dig. Och för att det fanns stunder då jag gjorde dig mer förvirrad än vad du behövde.

Men det är fortfarande för nytt. Det gör fortfarande ont att tänka på.

Jag slutade aldrig att tänka på dig då. Och jag slutar inte tänka på dig nu. Du finns i mina tankar. Ibland kommer jag till och med på mig själv att tänka på dig som att du fortfarande levde.

Du har fått frid nu, inga plågor och ingen smärta. Inga minnen som sviker eller kropp som inte svarar.

I dag är det alla helgons dag och jag tänker på dig.

Bildkälla

Nytt drömresemål

Tror att jag har skrivit om det tidigare, att jag har ett drömresemål till Vietnam och en jättestor grotta där. När barnen är stora nog att antingen följa med (och uppskatta det) eller stanna hemma själva så ska jag boka in mig dit.

Men tills dess har jag även blivit förälskad i Hebriderna, en ögrupp utanför Skottland. Och Skottland är ett land som jag länge velat åka till så det är kanske inte heller några lustigheter i att jag blev blixtförälskad när jag började titta på SVTs naturprogram om djurlivet på Hebriderna.

Men alltså, titta på bilderna - går det annat än att vilja åka dit??

Bildkälla

Bildkälla

Nu är jag ett proffs!

Eller kanske inte ett proffs direkt, men jag kan betydligt mer nu än innan. Tummen upp för det!

Förra veckan gick jag en kurs i Google Analytics, och alltså - jag älskar statistik. Många tycker det är skittråkigt, men det tror jag att de flesta tycker om de inte har lärt sig att använda det på rätt sätt. Och jag är verkligen ingen expert i det, men jag har mina knep och tankar som är vettiga.

Med statistik kan du till exempel se vilka förbättringspotential det finns i ett område, vad ditt tidigare arbete ger för resultat och massa annat roligt. Bara du vet hur du ska använda och ta fram rätt siffror är det faktiskt urkul och lätt.

Tänka sig att jag, så här många år efter skolgångens failure med matte, skulle tycka att siffror är roligt!? Imponerande om jag får säga det själv.

Kursen var i Stockholm och jag som har en hemlig (inte så hemlig egentligen men det lät gulligt) förälskelse i Globen blev överlycklig när jag upptäckte att 1) utsikten från kurslokalen var byggnaden och 2) vi fick äta lunch i restaurangen där det går att se in i själva arenan. Att gardinerna var fördragna på grund av en kommande spelning kvittade - jag var ju i Globen!!

Nu, så här en vecka efter kursen, känner jag att tankarna äntligen har landat i huvudet och jag kan börja forma dem till fingrarna. Ska bli så kul att börja arbeta med det "på riktigt" istället för att bara hanka mig fram behjälpligt.

Har jag sagt att jag väldigt gärna vill stanna kvar på det här jobbet efter att mitt vikarieuppdrag har tagit slut? Det vill jag. Jag tror att en kombination av mig och personen jag vikar för skulle blir så bra!

Varför håller jag på så där?

Dagarna när jag själv ska ta hand om tre barn, två katter, en hund och mig själv börjar jag bygga upp stressen på eftermiddagen Kommer jag att kunna hämta barnen tidigare? Kommer barnen att vara trötta? Fan, nu glömde jag ju frukt/kex IGEN! Behöver jag laga maten från start eller finns det förberedd mat hemma? Behöver jag handla något? Räcker flextiden? och så vidare.

Varje gång.

Det är ett sjukt beteende som inte hjälper någon, det vet jag. Ändå kan jag inte sluta. När barnen sen är hämtade stressar jag på dem om att vi måste åka hem och börja med maten och ta hand om djuren. Väl hemma börjar helvetestimman för minstingen i familjen. (TACK ALLA GODA SJÄLAR för att de två stora barnen kommit ur den där kritiska tiden, jag har inte fixat fler barn i kris samtidigt. Hur överlevde jag förut??)

Mat ska lagas eller värmas och oavsett vad så tar det alltid för lång tid. Läxor ska hinnas med. Bordet ska dukas och jag är fortfarande kissenödig för som genom ett trollslag känns det alltid som att jag inte kissat på hela dagen så fort jag står på tröskeln in i huset.

Stressen byggs på och jag känner mig allt som oftast gråtfärdig när maten äntligen står på bordet. Hinner jag äta idag innan jag måste parera bort bebishänder och -fötter från min tallrik, gaffel och glas?

Inget undantag igår heller. Och mina barn är så förstående, för förstående. De ska inte behöva ta det ansvaret när jag inte räcker till på grund av mina knäppa tankar om att hinna allt, göra allt, finnas till för alla utan några kompromisser.

En dag snart ska jag inte längre tänka så där, då ska jag kunna ta det mer för vad det är. En vardagskväll utan påtvingade måsten och dåligt samvete.

Snart.

Det är svårt för mig

När jag inte själv är med på "bestämmarsidan" är det väldigt svårt för mig att släppa taget. Jag menar inte att det är jag som måste bestämma eller nått sånt, utan när jag känner att jag liksom inte är med överhuvudtaget. Att det jag säger eller vill få sagt inte verkar tas emot. När det känns som att det hänger i luften. Då går jag nästan alltid på för hårt, för att jag åtminstone ska få en bekräftelse. 

Det kan tyckas att det i så fall borde sluta i nått otrevligt, men jag kan inte direkt säga om det gör det eller inte. De privata tillfällen som har uppstått är få och med väldigt blandat "resultat". På jobbet är det för det mesta en fördel att gå på hårt när jag inte får vara med i processen. 

Det är i alla fall så det sägs efteråt, att de (typ chefen) tycker att det är bra med någon som vågar säga ifrån/visar sin åsikt/tar parti/yttrar sig och så vidare. Jag får ju hoppas att det stämmer. 

Men privat. Nej då är det en helt annan sak. Jag är faktiskt väldigt blyg. Många av de som känner mig skulle kanske inte hålla med. Men jag är otroligt blyg och vågar inte släppa loss mig själv fören jag är bekväm med de runt omkring mig, det gör nog att jag även uppfattas som ganska stel. Men då, när jag är bekväm kan jag var helt tokig och orädd. Det är alltså innan dess är jag helt tvärtom. Kanske är det den här egenskapen som gör att jag har så svårt när saker hänger i luften? Att jag inte känner mig säker och då går in i nått slags hyperventilerande. Går på för hårt, blir klängig, tvingar fram svar.. 

Kanske. Sånna där situationer är väldigt svåra för mig att hantera på ett bra sätt hur det än är.

"Det vänder snart ska du se" säger de och blinkar

I går kväll var en sån kväll/natt då jag på allvar övervägde att i förtid sluta med amningen.

Stök och bök och rulla hit, sniffa där, klappa lite på bröstet, dra i bröstvårtan, gnälla lite, fisa en aning och miljoner andra saker skulle göras istället för att sova.

Suck och snark.

Sånna kvällar och nätter är verkligen inte roliga. Nej fy, oftast ligger jag där i mörkret och tänker ut olika scenarion som går ut på att ungen inte nattammar längre, allt medan jag försöker parera hans moves och få honom att somna hårdare. När ungen väl somnar och jag också får chansen ångrar jag mig såklart direkt.

Det är mysigt. Det är en närhet och trygghet för honom. Det är väldigt smidigt att bara ploppa fram bröstet vid tröst, trötthet eller andra bra tillfällen.

När folk i min omgivning får höra att vi fortfarande nattammar, ungen är ett och ett halvt år nu, får jag ofta medlidande blickar och tröstande ord. Ord som de tycker att de tröstar mig med alltså. För enligt de flesta, vad det verkar som, så måste det vara en plåga att amma sitt barn när hen kommit förbi spädbarnsåldern.

Men jag vill amma. Jag vill att det ska vara vårt (mest ungens) beslut att sluta nattamma. Det här är sista gången som jag får uppleva det här och då ska jag banne mig göra det ända in i kaklet. Det är inte jobbigt,  jag lovar. Okej på de där kvällarna och nätterna är det jobbigt. Men det hade ju varit jobbigt även om jag hade sprungit med vällingflaska eller napp ändå. Det handlar liksom inte om själva grejen som ungen stoppar i munnen utan att han sover dåligt och håller mig vaken i processen. Det är jobbigt. 

Och igår var det så. Jobbigt alltså.

Och idag är ungen snorigare än dagen innan, snoret anlände redan i natt. Så svaret på varför han bökade omkring är ju uppenbar och hade inte kunnat undvikits hur jag än hade hanterat napp/bröst/flaska-frågan vid tillfället.