Envisa, underbara unge

Minstingens personlighet (vad han gillar eller inte) och vanor börjar visa sig mer och mer. Som att han vill göra kväller nån gång mellan 17-19.

Eller att han prompt ska äta tillsammans med oss andra.

Eller att han blir orolig, inte kan komma till ro, om jag pillar med telefonen när jag ammar honom i sängen. Det ska vara mörkt.

Eller att han verkligen gillar fönster och till viss del även lampor.

Mycket mer än äta, sova och bajsa är ju inte hans värld än. Men vi märker framsteg i sånt där annat hela tiden också. Små leenden när han hör bröderna. Duschdraperiet som börjar bli intressant och därmed blir blöjbyten inte lika skrikiga. (= har längtat lite efter det)

Det går undan nu i början. Så fasligt fort i utvecklingen.

Håller på att bli tant - jag gillar't!

Runt förra påsken fick jag för mig att göra sak i snacket om att virka hjärtekatter och min storasyster tog med sig grejer till påskfirandet för att lära mig grunderna. Shit, första katten var svår! Och tid tog det. Och jag var så rackarns stolt över min bedrift att jag övervägde att behålla den, men det gjorde jag såklart inte. Den plus tre andra katter skickades iväg och jag fortsatte att virka som en lite tok.

Den helrosa katten (nr 2 fr v) är min första hjärtekatt.

Började med "syskondjur" till katterna också, valde ugglor. Asså enligt originalmönstret blir de SKITSTORA! Missbedömde det lite i början och trodde att jag aldrig skulle bli klar..

Virkat mössor och pannband till barnen. (Planerar en mössa till mig om jag hittar ett mönster jag trivs med.)

Och nu? Nu har jag gett mig på det största projektet i historien. En poncho med huva, till mig själv. Desutom ska den stickas. Om du hade (o)turen att vara med mig på syslöjden lär du skratta gott nu, speciellt om du även kommer ihåg hur lovikamössan såg ut som jag stickade. Det blev typ en fez.

Skam den som ger sig! Många sms och mms till systeryster och letande på youtube och internet för handledning blir det. Jag kunde ju liksom inte ens lägga upp maskor innan! Men efter att ha repat upp x antal gånger tror jag minsann att jag kan det nu. He he he... Öh...

Det ska vara början på huvan det där, men jag vet inte från vilket håll.
Det visar sig sen säkert. Och det blå/rosa byltet i bakgrunden är en uggla
som jag påbörjade mitt under värkarbetet med pyret.

Jag tror jag håller på att förvandlas till en liten tant, men vet ni? Det är sjukt roligt att skapa saker som andra kan använda. Jag ser ju inte vem som hittar mina katter, men jag ser hur glada barnen är över sina pannband och hur speciella de tycker att deras virkade gosedjur är. Jag gillar med andra ord att vara tant!

Nu ska den här tanten gå och försöka sig på ett till varv på ponchon medan minstingen sover i bärsjalen. (det är vid sånna här tillfällen en skulle ha en stegräknare på sig, skulle lätt komma upp i de där 10 000 stegen!)

Filmer ljuger

I filmer, typ western där hjälten har en trogen fyrbent följare, varför visar de inte hela sanningen?

När de kastar till hundarna köttbitar lite då och då, varför visar de inte hur det blir efter ett tag. När hunden fiser så jäkla surt att en nästan kräks rakt ut.

Jag döör så jäkla illa hundfisarna luktar här hemma nu. Döör!!

En brytihopochkomigen-dag, check!

Gubben åkte iväg med de stora barnen för att "titta på träden". Den lilla figuren gillade inte alls läget eftersom det då blev tyst. Efter flera upp och ner, upp och ner längs grusgången för ljud och skumpande somnade han till slut.

Själv verkar jag ha en bryt-ihop-och-kom-igen-dag. Strålande! 😥

Sexårs"trots", en snart fyraåring som utvecklar egen vilja, två trötta föräldrar och en liten knate som bara hänger med. Jaopp, känns bra att det typ regnat hela sommaren hittills, förutom en vecka eller nått. Det vore ju tråkigt annars menar jag om vädermakterna varit med oss och gett oss lugna dagar vid stranden hela tiden.

Har jag tagit mig vatten över huvudet?

Jag vet inte hur jag ska göra. Om jag ens hinner göra klart nu är också osäkert. Det gör mig frustrerad och väldigt ledsen.

I våras började jag plugga och trots sjukdomar och annat tekniskt och otekniskt strul så kunde jag lämna in alla uppgifter samt få godkänt på dem. Jag påbörjade mitt projektarbete, var nöjd med förarbetet och alla idéer som jag hade och gjorde.

Sen gick datorn sönder och jag fick börja använda den andra bärbara. Vilket gjorde att jag fick sitta på andra obekväma ställen. Jag slutade jobba eftersom bebisens vräkningsdatum närmade sig med stormsteg. Jag fick värre ont i ryggen om jag gjorde annat än ligga plant någonstans. Och till slut tog jag i samråd med läraren beslutet att inte lämna in projektarbetet utan göra det vid uppsamlingsdatumet i augusti istället.

Det kändes som en bra (skittråkigt visserligen) beslut och jag började må bättre.

Nu? Jag börjar tro att föräldrar förtränger den här första tiden. Hur låst en blir tillsammans med barnet. Hur gärna en vill tro att "det är ju bara.." men så är det inte.

Jag försöker men kommer inte loss för att göra projektet. Det gör mig frustrerad. Det gör mig ledsen. Jag känner att om jag inte lyckas lämna in har jag kastat bort ett halvårs slit. För jag har verkligen slitit. Och samtidigt försöker jag säga till mig själv att det inte gör något. Jag gick ju in i kursen med tanken att göra så gott jag kunde men att familjen och hälsan kommer först. Utan det hade jag inte kunnat ta på mig det här tror jag. Att plugga halvtid och jobba heltid under en graviditet som jag inte mådde så bra.

Jag kan söka om kursen till våren igen. Hoppas på att det är samma uppgifter, typ slipa på dem och kunna koncentrera mig på projektarbetet under hela kursen istället. Det förutsätter naturligtvis att jag kommer in en gång till.

På hemmaplan är jag mästare på att påbörja projekt, göra det klart till typ 90% och sen, jag vet inte. Glömma bort den? Det är sjukt irriterande! Och jag är rädd att den här kursen hamnar i samma fack om jag väntar till våren. Samtidigt känner jag att jag har för kort om tid för att hinna nu. Och att lägga på det stressmomentet när jag mest troligt för sista gången får ha en liten bebis hos mig..? Jag är inte säker på om det är värt det. Jag har ju redan sabbat ett barns amning på grund av stress. Vill inte hamna där igen!

Var jag för ambitiös i det här?

Det hade jag inte räknat med

Sitter i bilen och känner att en nysning är på väg.

Nyser.

Det är fan inte bara snor/spott (typ håller jag inte för näsan dränker jag ändra i snor och håller jag för så spottar jag istället) som lämnade kroppen.

Tror att jag läkte flera liter mjölk också. Fy vale vad det spännde i brösten när jag nös. Det va jag INTE beredd på.

Nya färdigheter att skriva in på CVt?

Det är otroligt så mycket det går att göra med en hand upptagen med att hålla en bebis.

Som att snabbstäda toan.

Laga mat.

Bädda rent.

Knyta skosnören.

Bajsa. 

Det som jag inte klurat ut riktigt än är att vika tvätt. Och hänga upp blöt tvätt. En kan ju tycka att jag borde lärt mig från de andra två gångerna men nja, inte riktigt. De har liksom velat bli burna på olika sätt. Och desutom var jag inte lika "äventyrlig" med min äldsta. Det går ju lugnt att påstå att tvätthögen ökat markant sedan familjen vuxit från två vuxna till två vuxna och tre barn. Kan lugnt påstå det.

Funderar också på vad etiketten för nya lilla pyret ska kallas. Lilla kopian kanske? Eftersom de är så otroligt lika varandra de här syskonen.

Finns det något tråkigare?

Än att komma på en maträtt när det är minus på inspirationskontot och en inte är sugen på något speciellt.

Usch!

Bildkälla

Äppelkaka i mugg (i mikro)

Testet med äppelkakan igår föll väl ganska väl ut. Som vanligt åt barnen mer av tillbehöret än av själva kakan och gubben som är mer för "riktiga" kakor än pajer o sånt åt och blev förvånad över konsistensen. Men jag gillade det. En väldigt bra hoppsan-det-kom-besök-och jag-vill-bjuda-på-något-men-det-är-slut-på-fikabrödet. Älskar efterrätter som det är få ingredienser i och som går SNABBT!

Originalreceptet kommer härifrån.

Ingredienser (4 koppar)

100 g smör
2 äpplen
1 dl fiberhavregryn
1 tsk bakpulver
1 msk kanel
2 msk rårörsocker
2 ägg

Gör så här

Smält smöret i mikron. Skala och riv eller finhacka äpplet (jag rev)

Blanda alla ingredienser till en slät smet i en bunke.

Smörj muggarna med smör. Fördela och häll i smeten.

Grädda 2½-3 minuter i mikron (jag hade full effekt i 3 minuter).

Låt svalna i eller utanför muggen.

Ät med valfritt tillbehör!

Äppelkaka i mugg

Provar något nytt.

Äppelkaka.

I mugg.

Tillagad i mikron.

Kan det bli smidigare? Återkommer med resultat. Tydligen ska kakan svalna och ätas med yoghurt och nötter och honung.

Hur fixade vi det där med nattskräcken då?

Bildkälla

Som jag skrivit tidigare så är ett av kännetecknen för nattskräck att den återkommer vid samma tid varje natt (vi kan kalla det för att barnet får ett utbrott, det känns nästan så i alla fall). Så en av sakerna som vi gjorde var att väcka barnet strax innan utbrottet startade. Det tog några nätter såklart innan vi hade kollat in en bra tid för att väcka men det var det helt klart värt. 

Vi väckte heller aldrig så mycket att han vaknade utan bara så pass att han rörde lite på sig. Så där som alla gör om en petar lite på dem i sömnen. Det räckte för att han inte skulle fastna mellan de två sömnstadierna. 

En sak som vi la märke till efter det va att ju tröttare, alltså slutkörd eller övertrött, han var vid läggdags desto större va risken att han skulle få ett utbrott på natten. Om han va alldeles för trött hjälpte inte ens att väcka honom innan, det kom liksom bara lite senare istället. 

Så om vi såg att han va trött under dagen, om det hade varit mycket intryck och så vidare fick han sova en stund på dagen. 

Visst blev det svårare att lägga honom i vanlig tid på kvällen sen, men han hade betydligt färre utbrott (inga alls följande natt eller betydlig mer sällan) om vi lyckades sova på dagen.

Nattskräck är som vanligast i förskoleåldern, att det börjar då. Hur länge det kan hålla på är högst individuellt. Jag hör om barn som har nattskräck (alltså utbrott eller gå i sömnen) långt upp i skolåldern också. Om det är för att "knepet" jag skrev nu inte fungerar eller om det beror på annat är såklart svårt att säga. Hur som helst, om ditt barn har nattskräck så är det värt att prova att väcka barnet och att klura ut barnets sovmönster (hur mycket sömn som barnet behöver och när). 

Kan inte svara för om det fungerar på sömngångare också. Jag har upplevt våra nattpromenader som mer oregelbundna i tiderna än skrik-/gråtutbrotten. Och att väcka handlar ju om att bryta mönstret, så ja - testa går ju alltid. 

Lycka till hörrni!!