När kulturer krockar

Jag är otroligt stolt över mina barn. Att de i mångt och mycket går sina egna vägar. Det är såklart krävande för oss föräldrar eftersom det inte bara är att sätta barnet i ett hörn och hen gör som en säger. Men även om just det kan vara jobbigt i vissa situationer så är jag glad för att de är starkare och att vi vågar lyssna. Vi har också - såklart - mycket att lära för att kunna lyssna bättre och vi jobbar på det. Hela tiden.

Jag har lite lovat mig själv att inte hänga ut barnen här utan mer tala om föräldraskap från mitt håll. Just det här blir lite svårt. Som flera av er vet, speciellt ni som känner min familj eller har hängt på bloggen länge, är placeringen av mina barn i fack inte det allra lättaste. Just på grund av det jag skrev först. De går sina egna vägar. I vissa fall betyder det att de får "bestämma" (= vi ger alternativ och de väljer, det kan betyda att de åker till förskolan endast i blöja och träskor) eller att de matchar olika såkallade könsnormer mot varandra - i lek eller kläder eller frisyr.

När mina barn möter andra människor som inte tror på det vi gör (att det du har mellan benen inte har något att göra med vem du är som person eller vad du tycker om) kan det bli ordentliga krascher. För inte så många dagar sedan hände just en sån sak.

En grupp på tre vuxna gaddade ihop sig och skrattade åt ett av mina barn. Jag var inte närvarande och även om jag hade varit det så är det inte säkert att jag hade haft tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att säga några väl valda ord till dem. Men TRE V U X N A personen skrattar - mobbar - faktiskt kränker ett barn. Det är fan inte okej! Oavsett vad en vuxen tycker om ett barn så får vi inte kränka! Vi vet bättre. Vi borde veta bättre.

Den natten vaknade jag flera gånger och tänkte ut vad jag skulle säga till dem, inte på ett argt sätt utan på ett tydligt sätt markera att det där var inte okej och att de var skyldiga mitt barn en ursäkt. Vid detta tillfälle var vi bortresta så det fanns stor chans att vi skulle stöta på dem på frukosten dagen därpå. Tyvärr såg jag inte skymten av dem vid frukosten eller senare heller.

För egen del kan jag nästan tacka dem, jag känner mig mer förberedd nu på vad jag ska säga om det händer igen.
För mitt barns del önskar jag att det aldrig hade hänt. Jag önskar så innerligt att jag kan bana väg för dem allihop. Inte curla i den negativa formen utan så länge jag bara kan stärka deras personer så när de stöter på människor som beter sig så där illa har de både kunskap och makt att säga ifrån själva.

Jag kommer alltid att stå bakom det mina barn väljer att göra. Jag älskar dem. Inte för vad samhället anser att deras kön tillåter dem att vara, nej jag älskar deras personer. (Men väljer de att följa det för att det är den person de är så står jag självklart bakom det också!)

Sova? Överskattat!

Det kan ibland verka som att sova är en god idé, gör inte det. Tycka det alltså. För det kommer upp och biter dig i rumpan. Förr eller senare.

Eller som inatt. Direkt.

Är det inte regn så är det bebis. Är det inte bebis så är det annat barn. Och är det inte annat barn så är det nån annan kosmisk sammansättning som gaddar ihop sig och bara Hahaha! Up yours på den istället!

Det kommer gå åt mycket kaffe idag...

En vanlig måndagskväll

Alltså, vi står inte o styckar (och med vi menar jag såklart min man. Enbart.) varenda måndag. Men. Okej. Det händer titt och tätt. Och är köttet klart så måste det styckas. Annars kan en lika gärna slänga det.

Öh.. hur som helst.

Om jag skulle få en peng för varje gång jag fått höra att barn inte tål att höra vad de äter. Att om de får "ett ansikte" på köttet vägrar de att äta. Om jag hade fått det så hade jag tjänat mig en rejäl hacka nu.

När jag var liten vägrade jag att äta om inte mina föräldrar sa att det va Flinta som låg på tallriken. Oavsett om det va kyckling eller en köttbit.

Mina barn tycker att det är superintressant när vi (<- "vi" HAHAHA) styckar här hemma. Att se kulan i höftleden är i särklass det mest intressanta. Eller att få oss att peka ut ställena på kroppen, vad det går att tillaga av den delen och diskutera för miljonte gången hur den där senan går.

De frågar vem som sköt falukorven och tycker det är mysko att vi inte vet vem som malde färsen i affären.

Jag säger inte att alla barn skulle acceptera att se kött så där. Men jag känner lite för att säga up yours till alla som hävdat motsatsen till mig eller sagt att jag va undantaget som bekräftar regeln.

Inte lätt att vara liten och sjuk

Det är inte lätt att vara stor och sjuk heller. Men att vara så liten att ens ålder fortfarande räknas i veckor och samtidigt vara dyngförkyld?

Livet kan verkligen inte vara lätt då. Inget är bra. Förutom att ligga i snutta vid bröstet. Men inte heller det fungerar ju som vanligt när en liten näsa är full av snor.

Vi som längtade efter skolstarten. Vi hade inte riktigt räknat med att den alltid kommer med tillbehör. Som löss. Magsjuka. Och förkylningar. Sett från det hållet har vi väk dragit jackpott på enbart (än så länge??) förkylningar.

Hur som helst så har jag hunnit så här långt på mitt stickprojekt:

Men göra coleslaw det kunde jag minsann!

Fast lillknaten åt visserligen inte som vid godisplocket. Gungas skulle han. Hela tiden. 

Det kallar jag multitask.

Mötte min "överman - smågodiset

Även en småbarnsmamma har begränsningar i simultankapaciteten, tydligen är min plockgodis. Svettigt värre med en liten knate som skulle äta samtidigt. Så pass svettigt att jag struntade (glömde snarare) i mitt eget godis.

Fan.

Och så blev det september

September, månaden där löven skiftar färg. Det fortfarande är ljust om kvällarna (åtminstone i början och tillräckligt för att det ska kännas lite fjantigt men ändå nödvändigt att tända lampor på kvällen). Det är också månaden då jag fyller år, och en massa annat härligt folk som min farmor. Jag älskar min farmor och funderar ofta på varför jag så sällan tar mig tiden att vara tillsammans med henne mera.

I september blir även min minsting tre (!!!) månader. Det är inte klokt! Han känns så stor mot för bara så kort stund sen. Att växa drygt en centimeter i veckan (hitintills) gör ju sitt också.

Förutom maj är nog september en av mina favoritmånader. Allt känns nytt igen när färgerna skiftar. Nytt jobbår/skolår är påbörjat med massa möjligheter.

September är bra.