torsdag 3 december 2015

Nya tag i nyår

Efter nyår smäller det. Då börjar allvaret på en annan nivå igen. Eller. Då vänder vi blad till ett nytt kapitel.

Vad händer? Jag börjar jobba.

Känns bra. Känns skrämmande. Känns jättekonstigt. Känns även lite egoistiskt.

Jag gillar ju att jobba. Och jag gillar verkligen mitt jobb, så som det har utvecklats under de senaste åren. Att jag inte ser samma framtidsutveckling som jag gjorde för ett år sedan är skittråkigt men den krassa verklighet som hela den branschen lever i. Det är ju inte så att jag ser det som becksvart, bara inte lika ljust. Men jag har snart mina poäng i webbutveckling, och det hoppas jag också öppnar upp dörrar sen när det är dags. Hur som helst....

Januari blir en nystart på en gammal arbetsplats. Det blir även lite studier.

Här kommer det egoistiska. Jag vill ha allt. Jag vill vara hemma med min bebis. Det är sista gången som jag kommer att ha en egen bebis. Som ska ammas. Vaggas. Gosas med. Jag känner också att det kommer att bli mer och mer svårt att få tag i ett jobb i närheten där jag har så här mycket att tillföra som jag har nu. Och jag känner mig lite avundssjuk på han som kommer att få spendera mer tid med sina barn för att jag jobbar. Vilket är ganska sjukt eftersom jag tycker att det ör otroligt viktigt att även pappan får mycket tid med barnen och ser det som en självklarhet att föräldraledigheten ska delas så lika som möjligt. Men ja. Så går tankarna i alla fall. Både ha kakan och äta upp den.

onsdag 2 december 2015

Jag är förälskad!

Minstingen är fem och en halv månad, lite drygt. Lika länge har jag varit störtförälskad. Kan inte få nog av min bebis. Hur jobbigt det än är ibland.

Går det annat än vara kär i den här lilla varelsen?

söndag 15 november 2015

Ta mig inte för givet!

Bara för att vi är vänner, släkt eller familj kan du inte förvänta dig mer av mig än dig själv i vår relation. Jag kräver inte mycket men ta mig inte för givet.

För om du gör det kanske det inte finns något att bygga vidare på till sist. Det finns en begränsning på hur mycket jag orkar bära. När den gränsen är nådd så måste jag låta oss försvinna till ett jag själv.

Jag tänker till exempel på vänner som förväntar sig att det är jag som ska hålla kontakten. Det fungerar inte. Även om jag vet med mig att jag inte är den rätta att tala om sånt då jag själv är dålig på att hålla kontakten. Rättare sagt så glömmer jag fort bort det jag vill göra för att något jag måste göra pockar på uppmärksamheten just där och då. Och jag är inte den som tänker hålla sånt emot någon (det är ju inte så att jag är ensam om det där beteendet) - OM det är därför ansvaret stundtals ligger på mig.

Vad du än gör, ta inte mig för givet för jag tar inte dig för givet!

onsdag 11 november 2015

Tips tips!

Nu är det så här att jag letar efter amningskläder. Mest efter en topp (inte linne) i tajtare modell. Och interner i all ära men jag vill PROVA innan köp. Har ingen lust att massköpa och skicka tillbaka pga begränsad plånbok och lat.

Förlorar i princip varenda auktion på tradera för att kunna göra fynd också så shoot!

Vilka är era bästa tips på närliggande butiker med amningskläder? Oskarshamn är uteslutet, finns nada.

Tandsprickning

Behöver inte säga mer än så va?

tisdag 10 november 2015

Folk kan ju bli förvirrade! Ordning i torpet!

Alltså. Det här är skitallvarligt. Vi måste lägga om flera ord i SAOL. Det går inte det här. Folk blir ju förvirrade och vet inte längre vad som är upp eller ner. Sant eller falskt.

Jag menar, HUR kan vi hålla reda på ordet slut. Tänk om någon använder ordet och så betyder det ju hora på engelska! Eller barn, hur ska jag kunna veta om det är en lada som menas eller sånna där miniatyrmänniskor som bor i vart o varannat hushåll.

Och jag fattar inte hur vi kunnat hålla reda på ord som kiss eller not

Skitförvirrande.

onsdag 4 november 2015

Det var ju en sån himla bra idé

Den där tanken alltså. Som jag hade nyss. Tills jag tog upp telefonen för att skriva om den.

Nu är den borta. Puts väck. Jaha....

Undrar föresten hur många sånna här bilder jag har. Lillfisen vill ju fortfarande inte sova någon annanstans än på oss så, öhh, det har blivit en del.

fredag 30 oktober 2015

Att fika med en bebis

Jag, mellanungen och minstingen var och fikade för ett tag sedan. På vårt favoritfik. Barna älskar pannkakorna, jag älskar deras bakade potatisar och det går till och med att slänga in några kakor och bullar i fikat UTAN att det kostar en förmögenhet. Bästa fiket som sagt!

Som vanligt äter eller snuttar gärna minstingen när vi andra också äter. Eller typ jämt. Inget undantag den här gången och jag fick antingen sitta eller stå och amma under hela fikastunden. I en av de där sittande stunderna går en farbror och känner på dörrarna runt omkring mig.

Vi sitter som vanligt vid leksakerna och där finns nödutgång och extrarum - dörrar att rycka i.

Frågar farbrorn om han letar efter toan. Tänkte att det kan ju inte vara av särskilt många fler anledningar han rycker i dörrarna.

Ja svarar han och ser lite lagom förvirrad ut. Eller tankspridd som kikar sig mer omkring än ser på mig. Jag förklarar var toan är. Han tackar och raskar iväg tvickt.

Konstigt tänker jag och tittar sen ner på bebisen. Aha! Han har släppt taget om bröstet vilket betyder att jag under hela samtalet suttit med ena bröstet blottat.

Hahahaha! Den glutten bjuder jag på. Varsågod! Eller som jag sa till en annan som frågade om det va så en gjorde på landet (gå och amma samtidigt) att nej, det är så en gör när en bebis är hungrig.

torsdag 29 oktober 2015

Inte i dag

Jag är som mest orättvis och dum (jo, faktiskt) när jag är trött. Och i natt verkar det varit magproblem på minstingen i familjen. Det betyder mindre sömn än vanligt för föräldrarna.

Känner mig som en zombie idag. Eller jag vet ju inte hur en sån känner sig. Men jag är alldeles så där seg i huvudet som de föreställs. Och lika sur som... som.. nånting.

Hittills har jag hunnit vara orättvis fler gånger än en hands fingrar. Bådar ju gott för resten av dagen.

Mål för dagen: överlev

fredag 23 oktober 2015

Hur kan det här INTE klassas som terror?

Jag blir så in i helvete trött på den här dubbelmoralen, eller idiotin som pågår just nu.

Ett fruktansvärt dåd har begåtts i Trotllhättan, en plats där barn SKA kunna var trygga blev en plats för hemskheter. Det finns inte ens ord för hur hemskt det där var. Gärningsmannen hade ett svenskklingande namn (namnet publicerades idag) men ingenstans i media kunde vi höra igår att han var svenkfödd. På samma sätt som vi alltid får höra om en gärningsman är född i ett annant land direkt när dådet är utfört. Va fan är det för skit?

Det verkar finnas rasistiska motiv.

Ingenstans har heller ordet terrorism använts. Varför? Hur kan denna handling samt nedbränningarna av de tilltänkta asylboenden den senaste tiden vara något annat än terrorism!? Folk snackar om att IS kommit in i flyktingströmmen och hur mycket ont de för med sig. "Vi måste tänka på våra barn" skriker massan som protesterar mot att hjälpa människor i nöd.

Till er frågar jag nu. VEM HAR BRÄNT ASYLBOENDEN? VEM HÖGG IHJÄL TVÅ PERSONER IGÅR? Det var ju inte någon från IS i alla fall. Den saken är jävligt klar. Det är era herderliga, aldrig brottsliga, alltid genom goda svenskar.

Låt mig förtydliga: DET FINNS RÖTÄGG RUNT OM I HELA VÄRLDEN. Graden på idioti återfinns inte i vad som står i födelsebeviset eller passet.

Och hur kan någon ens hylla de där morden? På nyheterna igår visades hyllningskommentarer (varför liksom?) till gärningsmannen och resultatet. Saknar ni helt hjärnkapacitet? Ni hyllar alltså att två personer har dött och flera har skadats? Vem är det egentligen som borde utvisas från Sverige?

Fy fan för er! Fy fan för att media ska vrida det här!

Som en ångvält

Första (tror jag, är för trött för att tänka ordentligt) vaknatten är härmed avklarad och överlevd. Hurra för mig!

Jag (eller vi) är väldigt förskonade från det hittills med lillskrutten, kommer nämligen ihåg att med det var fler sånna nätter med de andra två vid samma ålder. Men hujedamej som jag glömt bort hur det känns efter en sån natt. Efter en nattmed många uppvaknanden känner jag mig som bakfull. Ont i kroppen och huvudet och sånt där. Seg som få. Men efter en natt där jag till större delen varit vaken? Maj gaad! Det är som att bli påkörd av en ångvält som sen tar några varv till på en.

Alvedon, kaffe och nygräddade pannkakor får råda bort på en del av känslan. Sen är det ju fredag också och därmed fullt tillåtet att handla och äta gottigheter.

tisdag 20 oktober 2015

Det här med "duktig flicka"-syndromet, måste verkligen arbeta bort det!

Jag är förkyld. Med lätt feber (tror jag, för det är bara som att det känns jag har inga bevis eller så), tonvis med snor och allt annat som hör till. Jag har också dåligt samvete över det. Varför? Jo, jag har inte längre ro att ta det lugnt när jag är sjuk. Inte så ofta annars för den delen, det märkligaste är nog att det knappt märks här hemma att jag grejar och fejar hela tiden så det går ju att undra vad det är jag gör om dagarna egentligen. Hmm...

Om en månad är det dop. Innan dess ska jag ha bakat och fixat klart med andra detaljerna, som kläder och sånt. I två dagar (inte HELA dagar) har jag bakat bullar och har nog en sats (har gjort en sats om dagen) till kvar innan jag kan släppa den delen, och då är det dags att gå vidare till de andra bakverken.

Med andra ord har jag fixat inför dopet när jag skulle ha tagit igen mig. Jäkla duktig flicka-syndromet! Får dåligt samvete när jag sätter mig ner eller ber om hjälp. Till viss del kanske det handlar om att jag gillar att fixa med grejer, men det gäller nog kanske främst när jag är frisk. Just nu vill jag bara gå och lägga mig och sova. Tyvärr går det inte. För nu när dagens sats med bullar är klara är det dags att hämta hem ungarna från förskola och skola och sen är "lugnet" över för den här dagen.

Andas...

lördag 17 oktober 2015

Vad är jobbigare?

Förkyld. Kanske lite feber. Lock för öronen. Täppt och rinnsnuva. Och huvudet känns som stoppat med bomull.

Vad är jobbigare än det?

Jo. Att känna allt det där och även ha en förkyld bebis.

onsdag 14 oktober 2015

Say what!!?

Efter mitt lilla I-landsproblem med att välja mellan att köpa en tyllkjol eller att göra en själv redde ut sig har jag gått i väntans tider. Som nu är över!

Först kom mönstret. Sen kom tyll och andra sygrejer.

Jag ska alltså sy en kjol. SY EN KJOL!! Tänk om min gamla sylärare kunde se mig nu. Det här är liksom inget som nån av oss kunde förvänta oss.

Mitt stickprojekt har fastnat lite. Men bara tills jag får chansen att under övervakning gå vidare till nästa fas. Hittills har det fungerat så att jag stickar en bit. Skickar beskrivningen till min syster, hon förklarar och jag kan sticka vidare. Den här gången fattar jag inte (tror att jag gjort fel nånstans och undrar därmed även om jag kan kalla det för "eget mönster"?) och vill därför att hon är hos mig när jag påbörjar nästa fas.

Desutom. Som grädden på köttbullarna. Har jag sett en så sjukt snygg klänning som jag vill göra. Jo. Göra.

Jag måste vara sjuk... (det är föresten den där bruna jag ska sy)

måndag 12 oktober 2015

Tänk att vara sån där balsam själv

Vissa människor jag har omkring mig kan lätt gå under kategorin "balsam för själen". Att prata eller spendera tid med en av dem är att fylla på med energi och jag känner mig helt len inombords.

Inte för att vi alltid kommer överens. Eller alltid har samma tycke o smak. Onej!

Men nånting i vår relation (kan vara mitt favoritord just nu) gör att det aldrig känns påklistrat eller som en energitjuv. Kan inte sätta fingret på vad. Det bara finns där.

Och alltså, jag har vänner som inte har "det där" men som jag älskar att umgås med ändå. Det är liksom ingen avgörande grej för om vi är vänner eller inte.

Varje relation har ett syfte!

En annan dag kanske

I förrgår upptäckte jag vilken "fin" present mitt yngsta barn hade lämnat i sängen.

Jag har ännu inte hunnit byta alla sängkläder.

Varför?

Därför.

Asså jag har ju fixat det på annat sätt så sluta göra äckelminer. Men ja. Faktum kvarstår ju ändå.

tisdag 6 oktober 2015

Så jävla besviken

Jag har sagt till mig själv flera gånger att inte skriva upprörd. Men nu är jag så jäkla besviken. Och tydligen väldigt känslosam så det kvittar när jag skriver, alltid är det något. Suck.

Köpte en dammsugare för några veckor sedan. Trodde mig ha öppet köp på den och därför testat den i lugn o ro. Kommit fram till att den inte riktigt är för oss eftersom vi har hundar som fäller MYCKET hår.

Åker till butiken vid första tillfället som ges (vi har ju 10 mil till närmaste butik och det är billigare att köra dit än att skicka tillbaka med ombud). Får då reda på att vi "gått över tiden" med några dagar på det öppna köpet. Men även om vi inte hade gjort det så hade vi ändå inte fått lämna tillbaka - anledningen? Vi har använt dammsugaren.

Inte nog med att jag tagit fel på antal dagar sedan köp. Jag hade desutom mage att använda en dammsugare när jag testade den. I ett hem med djur.

Så du med djur hemma, se för fasen till att göra klart med butiken du handlar ifrån INNAN du köper/testar produkten. Det kan nämligen vara så att du INTE får byta om den inte är bra.

NetonNet ligger inte högst på min lista över bra butiker nu kan vi säga. Inte när de får mig att känna mig som ett fån, fick mig att börja tjuta på parkeringen (ja, jag är extra känslig nu med tanke på sömnbrist o allt men ändå, jag hade trots det haft nära till tårarna) eller när jag inte ens får testa produkterna jag köper i mitt egna hem.

Fler butiker jag bör akta mig ifrån? Vad är era erfarenheter om sånt här?

tisdag 29 september 2015

När kulturer krockar

Jag är otroligt stolt över mina barn. Att de i mångt och mycket går sina egna vägar. Det är såklart krävande för oss föräldrar eftersom det inte bara är att sätta barnet i ett hörn och hen gör som en säger. Men även om just det kan vara jobbigt i vissa situationer så är jag glad för att de är starkare och att vi vågar lyssna. Vi har också - såklart - mycket att lära för att kunna lyssna bättre och vi jobbar på det. Hela tiden.

Jag har lite lovat mig själv att inte hänga ut barnen här utan mer tala om föräldraskap från mitt håll. Just det här blir lite svårt. Som flera av er vet, speciellt ni som känner min familj eller har hängt på bloggen länge, är placeringen av mina barn i fack inte det allra lättaste. Just på grund av det jag skrev först. De går sina egna vägar. I vissa fall betyder det att de får "bestämma" (= vi ger alternativ och de väljer, det kan betyda att de åker till förskolan endast i blöja och träskor) eller att de matchar olika såkallade könsnormer mot varandra - i lek eller kläder eller frisyr.

När mina barn möter andra människor som inte tror på det vi gör (att det du har mellan benen inte har något att göra med vem du är som person eller vad du tycker om) kan det bli ordentliga krascher. För inte så många dagar sedan hände just en sån sak.

En grupp på tre vuxna gaddade ihop sig och skrattade åt ett av mina barn. Jag var inte närvarande och även om jag hade varit det så är det inte säkert att jag hade haft tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att säga några väl valda ord till dem. Men TRE V U X N A personen skrattar - mobbar - faktiskt kränker ett barn. Det är fan inte okej! Oavsett vad en vuxen tycker om ett barn så får vi inte kränka! Vi vet bättre. Vi borde veta bättre.

Den natten vaknade jag flera gånger och tänkte ut vad jag skulle säga till dem, inte på ett argt sätt utan på ett tydligt sätt markera att det där var inte okej och att de var skyldiga mitt barn en ursäkt. Vid detta tillfälle var vi bortresta så det fanns stor chans att vi skulle stöta på dem på frukosten dagen därpå. Tyvärr såg jag inte skymten av dem vid frukosten eller senare heller.

För egen del kan jag nästan tacka dem, jag känner mig mer förberedd nu på vad jag ska säga om det händer igen.
För mitt barns del önskar jag att det aldrig hade hänt. Jag önskar så innerligt att jag kan bana väg för dem allihop. Inte curla i den negativa formen utan så länge jag bara kan stärka deras personer så när de stöter på människor som beter sig så där illa har de både kunskap och makt att säga ifrån själva.

Jag kommer alltid att stå bakom det mina barn väljer att göra. Jag älskar dem. Inte för vad samhället anser att deras kön tillåter dem att vara, nej jag älskar deras personer. (Men väljer de att följa det för att det är den person de är så står jag självklart bakom det också!)

tisdag 15 september 2015

Sova? Överskattat!

Det kan ibland verka som att sova är en god idé, gör inte det. Tycka det alltså. För det kommer upp och biter dig i rumpan. Förr eller senare.

Eller som inatt. Direkt.

Är det inte regn så är det bebis. Är det inte bebis så är det annat barn. Och är det inte annat barn så är det nån annan kosmisk sammansättning som gaddar ihop sig och bara Hahaha! Up yours på den istället!

Det kommer gå åt mycket kaffe idag...

måndag 14 september 2015

En vanlig måndagskväll

Alltså, vi står inte o styckar (och med vi menar jag såklart min man. Enbart.) varenda måndag. Men. Okej. Det händer titt och tätt. Och är köttet klart så måste det styckas. Annars kan en lika gärna slänga det.

Öh.. hur som helst.

Om jag skulle få en peng för varje gång jag fått höra att barn inte tål att höra vad de äter. Att om de får "ett ansikte" på köttet vägrar de att äta. Om jag hade fått det så hade jag tjänat mig en rejäl hacka nu.

När jag var liten vägrade jag att äta om inte mina föräldrar sa att det va Flinta som låg på tallriken. Oavsett om det va kyckling eller en köttbit.

Mina barn tycker att det är superintressant när vi (<- "vi" HAHAHA) styckar här hemma. Att se kulan i höftleden är i särklass det mest intressanta. Eller att få oss att peka ut ställena på kroppen, vad det går att tillaga av den delen och diskutera för miljonte gången hur den där senan går.

De frågar vem som sköt falukorven och tycker det är mysko att vi inte vet vem som malde färsen i affären.

Jag säger inte att alla barn skulle acceptera att se kött så där. Men jag känner lite för att säga up yours till alla som hävdat motsatsen till mig eller sagt att jag va undantaget som bekräftar regeln.

lördag 12 september 2015

Inte lätt att vara liten och sjuk

Det är inte lätt att vara stor och sjuk heller. Men att vara så liten att ens ålder fortfarande räknas i veckor och samtidigt vara dyngförkyld?

Livet kan verkligen inte vara lätt då. Inget är bra. Förutom att ligga i snutta vid bröstet. Men inte heller det fungerar ju som vanligt när en liten näsa är full av snor.

Vi som längtade efter skolstarten. Vi hade inte riktigt räknat med att den alltid kommer med tillbehör. Som löss. Magsjuka. Och förkylningar. Sett från det hållet har vi väk dragit jackpott på enbart (än så länge??) förkylningar.

Hur som helst så har jag hunnit så här långt på mitt stickprojekt:

fredag 4 september 2015

Men göra coleslaw det kunde jag minsann!

Fast lillknaten åt visserligen inte som vid godisplocket. Gungas skulle han. Hela tiden. 


Det kallar jag multitask.

Mötte min "överman - smågodiset

Även en småbarnsmamma har begränsningar i simultankapaciteten, tydligen är min plockgodis. Svettigt värre med en liten knate som skulle äta samtidigt. Så pass svettigt att jag struntade (glömde snarare) i mitt eget godis.

Fan.

onsdag 2 september 2015

Och så blev det september

September, månaden där löven skiftar färg. Det fortfarande är ljust om kvällarna (åtminstone i början och tillräckligt för att det ska kännas lite fjantigt men ändå nödvändigt att tända lampor på kvällen). Det är också månaden då jag fyller år, och en massa annat härligt folk som min farmor. Jag älskar min farmor och funderar ofta på varför jag så sällan tar mig tiden att vara tillsammans med henne mera.

I september blir även min minsting tre (!!!) månader. Det är inte klokt! Han känns så stor mot för bara så kort stund sen. Att växa drygt en centimeter i veckan (hitintills) gör ju sitt också.

Förutom maj är nog september en av mina favoritmånader. Allt känns nytt igen när färgerna skiftar. Nytt jobbår/skolår är påbörjat med massa möjligheter.

September är bra.

fredag 28 augusti 2015

Regel nummer ett vid amning

Skit i allt snack om hur mysigt det är och hur bebisar är som gjorda för att ammas. Bara strunta i det.

Vill du och har möjligheten att amma? Perfekt! Gör't!

Vill du inte eller kanske inte har förutsättningarna för det? Perfekt! Flaskmatning är suveränt!

Den första och allra viktigaste regeln vid amning är att du måste vilja det. Och ingen - I N G E N - kan/får hålla något emot dig om du inte vill/kan!

Det kommer perioder då det är skitjobbigt att amma. Som att du inte har tillräckligt med mjölk. När du har för mycket mjölk och det lilla livet inte hänger med i mångden och du får ont. När ungen aldrig blir mätt. När du känner dig låst vid den där lilla varelsen. När ryggen känns av för att enda tillåtna positionen vid amningen inte är särskilt bekväm. Du kommer säkert vid flertalet tillfällen sniffa dig omkring och undra vad det är som luktar så illa bara för att upptäcka att det är du (bröstmjölkskräks må kanske vara luktfria i början men efter en stund/eller efter mängden luktar det. Surt. Jävligt surt.) och eftersom ungen är som fastklistrad på dig får duschen vänta till en annan dag.  Som när ungen får ett bra tag bara för att putta bort sig själv/släppa taget och bli nästintill otröstlig av det, gång på gång på gång. Och så vidare.

Med andra ord. Du måste vilja det här. Annars kommer det definitivt inte att fungera. Det finns såklart mängder med tips på hur det går att underlätta olika "problem", besvär är nog ett mer passande ord. Genom amningshjälpen går det att få stöd och råd om nästan allting kring amning. Och här på bloggen kan du läsa om ett amningste jag använde med stor succé förra gången.

Jag blir så trött på alla dessa människor som förutsätter att en som mamma ska amma och att naturen sköter det där så fint så. Det är fasen ett hårt slit att få det att fungera! Och både flaskmatning och amning har sina klara fördelar så inget av dem är bättre än det andra.

(Jag började med tanken att göra ett inlägg om hur viktigt det är med att faktiskt äta och dricka när en ammar, men ja. Det blev nått annat. Regel nummer två får nog vara ätandet. Ingen näring i kroppen = ingen/minimalt med bröstmjölk kan bildas.)

fredag 21 augusti 2015

Just precis nu...

... kollar jag på Heroes och stör mig på att ingen än så länge lärt sig nått av den tidigare serien Highlander. Jag menar - odödliga är bara odödliga så länge huvudet sitter kvar på kroppen.

Varför, V A R F Ö R, testar ingen att chopp choppa karaktären Sylar??

//stör mig

torsdag 20 augusti 2015

Skolstart och nya rutiner

Största sonen började förskoleklassen i tisdags, shit vad stort! Vad stor han är! Så jäkla fort det har gått! Och om två år börjar min mellangrabb. Också det.. så jäkla fort det går.

Med skolstarten följer också nya rutiner, som att jag måste ställa klockan varje kväll igen. Plus och minus på det. Stort fett minus just nu eftersom minstingen bestämt sig för att äta/använda mig som napp minst en gång i timmen de senaste nätterna. Inte lätt att skippa den där extra halvtimmen/timmen jag annars kunnat klämma ur natten.

Snart kanske jag också börjar känna mig tillräckligt bekväm i att hitta på saker med de andra två ungarna medan den tredje är i skolan. Snart. Typ lagom till att jag börjar jobba igen. Nädå, om nån vecka har vi ett BVC-besök på schemat så efter det lär jag ju kunna hitta på saker. Är ju så seg i starten på sånt här. Samma visa varje gång. Måste liksom tvinga mig själv första gången och sen fungerar det fint.

Annars så är den största skillnaden på morgonkvisten än så länge. Ställa klockan som sagt. Men också att vänta på skolskjutsen. På en bestämd tid! Att få på mig kläder så jag inte fryser, ja på minstingen också förstås eftersom han följer med ut, och få i skolungen frukost med "tidspress" på mig. Det är inte dåligt det! Än så länge har det inte skett några missöden, men som den optimist jag är så lämnar jag detta med ett:

"Inte än..."

fredag 14 augusti 2015

Alltså bebisar? Varför?

De kan ligga i famnen och äta så det skvätter om det (bokstavligen). Sovandes. För att en sekund senare släppa taget och gråta hjärtskärande som om det var JAG som tog bort maten/nappen. JAG!? Jag har ju inte rört mig en millimeter för att ungen ska få matro.

Phff!

fredag 7 augusti 2015

Min starka sida är matte. Eller inte.

Min äldsta son frågade mig hur gammal jag var när hans pappa och jag gifte oss. (Det är mycket prat om vem som ska gifta sig med vem just nu i detta hus.)

Jag hade för en gång skull koll på året vi gifte oss, 2007. (HAHAHA! Skrev fel år först.) OCH vilket år det nu är. Så jag började räkna.

Alltså jag kan matte. Jag kan ganska avancerad matte. Men enkel huvudräkning. Nej. Det går bara inte.

Tre gånger sa jag fel innan min personliga matteräknare (min man) hjälpte mig på traven.

Åh vad jag hoppas ungarna har ärvt hans förmåga med siffror. Om de ärvt min så får de lära sig att bjuda på en del skratt istället.

torsdag 6 augusti 2015

Ända in i själentrött

Jag blir så trött, så trött... På så kallade skämt. På sånt där som jag tydligen ska fatta är ironi. På människor. På livet som väntar.

På inget sätt vill jag någon av mina vänner ska känna sig träffade som om detta vore en pik. Det vore så långt ifrån sanningen det går att komma.

Många hävdar att det går att skämta om allt. Och alla. Att det måste gå. Annars faller allt. Många av de där som hävdar det tillhör också privilegierade grupper i samhället. Inte privilegierade så att det handlar om någon slags överklass, nej. Sån där grupp som inte kan ha en aning om hur det är att bli olikt behandlad på grund av utseende, tycke eller födelseplats. En sån grupp som jag själv tillhör.

Jag har inga fantasier om att jag vet hur det är att bli avbildad som idiot i filmer som följer normer och förutfattade åsikter. Jag vet inte hur det är att behöva skicka in dubbla jobbansökningar och gång på gång se hur ansökningen med svensktklingande namn blir kallad på intervju men ens riktiga namn ratas. Jag har inte upplevt hur människor vänder sig om efter ryggen på mig för att de aldrig eller sällan sett en person som mig.

Jag har mitt bagage med mobbning, med osäkerhet, med ärr och annat som jag tror kan jämföras med det. Men nej. Jag har mina erfarenheter men jag kan inte veta ändå.

Vi som "ingår" i dessa grupper blir djupt kränkta (rädda för det vi inte känner igen, som de vanedjur vi är) över sånt som får oss att ifrågasätta traditioner och sånt som vi är vana vid från barndomen. Liksom hur våra barn tycka om Pippi Långstrump när hennes pappa inte får kallas n*kung? Hur!? Vi beter oss som att det är den enskilt viktigaste detaljen i böckerna. Jag förstår inte.

Oftast, i stort sett varje gång, jag ifrågasätter kommer åsikter om alla likas rätt fram i diskussionen. Även från sånt som handlar om det motsatta. Det är tydligen ironin jag missar i sånna skämt. Och då blir jag så ända in i själentrött. Orkar knappt fortsätta diskussionerna som trots att jag vill och tycker det är nödvändigt.

Jag tänker att allt inte går att skämta om, av den enkla anledningen att vi inte uppfattar skämt lika. Som tur är. Det är väldigt förenklat och inte den enda anledningen utan den som poppar upp först i huvudet förutom olämpligheten.

Om du tycker att något är orättvist i ditt liv, som att din manliga hälft får beröm vid grillmiddagar för att det är han som grillat medan du gjort precis allt annat. Skämta inte om det. Tydliggör att ni hjälpts åt/du fixat resten och så vidare.

När du vet att det finns människor som tar illa upp av användandet av skällsord, vilket som helst. Använd det inte. Skämta inte om det. Låt det utgå från din personliga ordlista.

Jag undrar varför sånna saker är så svåra att förstå eller respektera andra.

Okej, jag vet. Nu låter det som att inte jag respekterar. Men om vi säger så här. Är du inte villig att göra något åt det, KLAGA INTE!

tisdag 4 augusti 2015

Syskonkärlek eller syskonband omkullkastar planerna

Gårdagen spenderades delvis på barnmottagningen där ultraljud och EKG stod på schemat för minstingen. Hade förberett de stora barnen för vad som skulle hända och hur tråkigt det skulle vara när jag skulle behöva koncentrera mig på doktorn och det där. Som tur är ÄR ju faktiskt personalen på sånna mottagningar väldigt förstående så även om det blev en det spring fram och tillbaka till väntrummet där leksakerna fanns ser jag hela besöket som lyckat. Inget bråk, inget härj och båda två lyssnade när de blev uppmanade att vara tysta eller sitta stilla en stund. Självklart blev det både lekparkshäng och glass som belöning. Till mig själv också såklart! För jag va ju också duktig som satt och ammade samtidigt som ultraljudet pågick. "Alla sätt är ju bra" som doktorn sa.

Så det är väl inte så konstigt att vi har en ordentlig baksmälla på det där idag. Jag väljer att se det som stark syskonkärlek eller starka syskonband när de bråkar så leksaker flyger och gråt skvätter för att bara minuten senare sitta och trösta varandra genom att komma på vad den andra tycker om och styra leken ditåt. Att lägga sig i gör saken mycket sämre, för det mesta. Även om det skär i mig att höra mellangrabben ledsen flera gånger samma dag. Men jag kan inte sära på dem. Det går inte, omöjligt!

Går jag emellan och försöker få dem att leka på varsitt håll bönfaller de mig att få leka tillsammans. Försvarar varandra trots att en av favoritleksakerna förlorat en av sina delar, igen, i bråket minuterna tidigare.

Att jag efter sånna här dagar känner mig helt urholkad är nog inte så konstigt heller?

Det som är det tråkigaste i den här sången är det för det mesta sammanfaller med de dagar jag känner att jag har mer energi i början, när jag planerar utflykter och annat som jag efter en vaken timme avfärdar snabbare än smör hinner smälta i dagsljus på Merkurius. Vis av lärdom (eller tillfällighet) hann jag idag i alla fall inte berätta om planerna innan jag i huvudet avfärdade dem.

Dagens plan (som även gällde gårdagen fast av andra anledningar) = Ö V E R L E V A

Tråksommar säger vissa, jag tänker "TUR" I alla fall ibland.

Hela våren har jag sett framför mig hur hela familjen (minus gubben) hängt på stranden dagarna i ända, lite som förra sommaren. Fast istället för mig i solstol i vattenbrynet så skulle det vara jag och bebis i solskyddet på stranden medan de två andra lekte på som vanligt.

Öh.. En vecka kunde vi vara på stranden. Ena veckan då största sonen hade simskola. Sista varma dagen höll minstingen på att få värmeslag. Otäckt! Och vi höll oss inne resten av dagen. 

Efter det har det ju på sin höjd varit vårvarmt i luften enstaka dagar. (Häromdagen gick jag till o med i jacka!) Och det är såklart skitsurt för mina två äldsta som älskar att springa nakna och att leka med/i/under/bredvid vatten. Samtidigt känner jag vilken tur jag haft som inte fått min syn uppfylld. Jag menar.. en nykläckt bebis i högsommarvärme? Inte så kul. 

Tur med skitväder som sagt.

Mindre kul är det ju att de två andra blir rastlösa på en begränsad yta. Tålamod! Är nått jag får chansen att öva på. Många gånger.


Men det är väl nu i augusti som sommaren börjar på riktigt? Det är så jag tänker i alla fall när jag ser väderrapporterna för de kommande dagarna.

söndag 26 juli 2015

Envisa, underbara unge

Minstingens personlighet (vad han gillar eller inte) och vanor börjar visa sig mer och mer. Som att han vill göra kväller nån gång mellan 17-19.

Eller att han prompt ska äta tillsammans med oss andra.

Eller att han blir orolig, inte kan komma till ro, om jag pillar med telefonen när jag ammar honom i sängen. Det ska vara mörkt.

Eller att han verkligen gillar fönster och till viss del även lampor.

Mycket mer än äta, sova och bajsa är ju inte hans värld än. Men vi märker framsteg i sånt där annat hela tiden också. Små leenden när han hör bröderna. Duschdraperiet som börjar bli intressant och därmed blir blöjbyten inte lika skrikiga. (= har längtat lite efter det)

Det går undan nu i början. Så fasligt fort i utvecklingen.

onsdag 22 juli 2015

Håller på att bli tant - jag gillar't!

Runt förra påsken fick jag för mig att göra sak i snacket om att virka hjärtekatter och min storasyster tog med sig grejer till påskfirandet för att lära mig grunderna. Shit, första katten var svår! Och tid tog det. Och jag var så rackarns stolt över min bedrift att jag övervägde att behålla den, men det gjorde jag såklart inte. Den plus tre andra katter skickades iväg och jag fortsatte att virka som en lite tok.

Den helrosa katten (nr 2 fr v) är min första hjärtekatt.

Började med "syskondjur" till katterna också, valde ugglor. Asså enligt originalmönstret blir de SKITSTORA! Missbedömde det lite i början och trodde att jag aldrig skulle bli klar..

Virkat mössor och pannband till barnen. (Planerar en mössa till mig om jag hittar ett mönster jag trivs med.)

Och nu? Nu har jag gett mig på det största projektet i historien. En poncho med huva, till mig själv. Desutom ska den stickas. Om du hade (o)turen att vara med mig på syslöjden lär du skratta gott nu, speciellt om du även kommer ihåg hur lovikamössan såg ut som jag stickade. Det blev typ en fez.

Skam den som ger sig! Många sms och mms till systeryster och letande på youtube och internet för handledning blir det. Jag kunde ju liksom inte ens lägga upp maskor innan! Men efter att ha repat upp x antal gånger tror jag minsann att jag kan det nu. He he he... Öh...

Det ska vara början på huvan det där, men jag vet inte från vilket håll.
Det visar sig sen säkert. Och det blå/rosa byltet i bakgrunden är en uggla
som jag påbörjade mitt under värkarbetet med pyret.


Jag tror jag håller på att förvandlas till en liten tant, men vet ni? Det är sjukt roligt att skapa saker som andra kan använda. Jag ser ju inte vem som hittar mina katter, men jag ser hur glada barnen är över sina pannband och hur speciella de tycker att deras virkade gosedjur är. Jag gillar med andra ord att vara tant!

Nu ska den här tanten gå och försöka sig på ett till varv på ponchon medan minstingen sover i bärsjalen. (det är vid sånna här tillfällen en skulle ha en stegräknare på sig, skulle lätt komma upp i de där 10 000 stegen!)

lördag 18 juli 2015

Filmer ljuger

I filmer, typ western där hjälten har en trogen fyrbent följare, varför visar de inte hela sanningen?

När de kastar till hundarna köttbitar lite då och då, varför visar de inte hur det blir efter ett tag. När hunden fiser så jäkla surt att en nästan kräks rakt ut.

Jag döör så jäkla illa hundfisarna luktar här hemma nu. Döör!!

onsdag 15 juli 2015

En brytihopochkomigen-dag, check!

Gubben åkte iväg med de stora barnen för att "titta på träden". Den lilla figuren gillade inte alls läget eftersom det då blev tyst. Efter flera upp och ner, upp och ner längs grusgången för ljud och skumpande somnade han till slut.

Själv verkar jag ha en bryt-ihop-och-kom-igen-dag. Strålande! 😥

Sexårs"trots", en snart fyraåring som utvecklar egen vilja, två trötta föräldrar och en liten knate som bara hänger med. Jaopp, känns bra att det typ regnat hela sommaren hittills, förutom en vecka eller nått. Det vore ju tråkigt annars menar jag om vädermakterna varit med oss och gett oss lugna dagar vid stranden hela tiden.

Har jag tagit mig vatten över huvudet?

Jag vet inte hur jag ska göra. Om jag ens hinner göra klart nu är också osäkert. Det gör mig frustrerad och väldigt ledsen.

I våras började jag plugga och trots sjukdomar och annat tekniskt och otekniskt strul så kunde jag lämna in alla uppgifter samt få godkänt på dem. Jag påbörjade mitt projektarbete, var nöjd med förarbetet och alla idéer som jag hade och gjorde.

Sen gick datorn sönder och jag fick börja använda den andra bärbara. Vilket gjorde att jag fick sitta på andra obekväma ställen. Jag slutade jobba eftersom bebisens vräkningsdatum närmade sig med stormsteg. Jag fick värre ont i ryggen om jag gjorde annat än ligga plant någonstans. Och till slut tog jag i samråd med läraren beslutet att inte lämna in projektarbetet utan göra det vid uppsamlingsdatumet i augusti istället.

Det kändes som en bra (skittråkigt visserligen) beslut och jag började må bättre.

Nu? Jag börjar tro att föräldrar förtränger den här första tiden. Hur låst en blir tillsammans med barnet. Hur gärna en vill tro att "det är ju bara.." men så är det inte.

Jag försöker men kommer inte loss för att göra projektet. Det gör mig frustrerad. Det gör mig ledsen. Jag känner att om jag inte lyckas lämna in har jag kastat bort ett halvårs slit. För jag har verkligen slitit. Och samtidigt försöker jag säga till mig själv att det inte gör något. Jag gick ju in i kursen med tanken att göra så gott jag kunde men att familjen och hälsan kommer först. Utan det hade jag inte kunnat ta på mig det här tror jag. Att plugga halvtid och jobba heltid under en graviditet som jag inte mådde så bra.

Jag kan söka om kursen till våren igen. Hoppas på att det är samma uppgifter, typ slipa på dem och kunna koncentrera mig på projektarbetet under hela kursen istället. Det förutsätter naturligtvis att jag kommer in en gång till.

På hemmaplan är jag mästare på att påbörja projekt, göra det klart till typ 90% och sen, jag vet inte. Glömma bort den? Det är sjukt irriterande! Och jag är rädd att den här kursen hamnar i samma fack om jag väntar till våren. Samtidigt känner jag att jag har för kort om tid för att hinna nu. Och att lägga på det stressmomentet när jag mest troligt för sista gången får ha en liten bebis hos mig..? Jag är inte säker på om det är värt det. Jag har ju redan sabbat ett barns amning på grund av stress. Vill inte hamna där igen!

Var jag för ambitiös i det här?

tisdag 14 juli 2015

Det hade jag inte räknat med

Sitter i bilen och känner att en nysning är på väg.

Nyser.

Det är fan inte bara snor/spott (typ håller jag inte för näsan dränker jag ändra i snor och håller jag för så spottar jag istället) som lämnade kroppen.

Tror att jag läkte flera liter mjölk också. Fy vale vad det spännde i brösten när jag nös. Det va jag INTE beredd på.

söndag 12 juli 2015

Nya färdigheter att skriva in på CVt?

Det är otroligt så mycket det går att göra med en hand upptagen med att hålla en bebis.

Som att snabbstäda toan.

Laga mat.

Bädda rent.

Knyta skosnören.

Bajsa. 

Det som jag inte klurat ut riktigt än är att vika tvätt. Och hänga upp blöt tvätt. En kan ju tycka att jag borde lärt mig från de andra två gångerna men nja, inte riktigt. De har liksom velat bli burna på olika sätt. Och desutom var jag inte lika "äventyrlig" med min äldsta. Det går ju lugnt att påstå att tvätthögen ökat markant sedan familjen vuxit från två vuxna till två vuxna och tre barn. Kan lugnt påstå det.



Funderar också på vad etiketten för nya lilla pyret ska kallas. Lilla kopian kanske? Eftersom de är så otroligt lika varandra de här syskonen.

lördag 11 juli 2015

Finns det något tråkigare?

Än att komma på en maträtt när det är minus på inspirationskontot och en inte är sugen på något speciellt.

Usch!

Bildkälla

fredag 10 juli 2015

Äppelkaka i mugg (i mikro)

Testet med äppelkakan igår föll väl ganska väl ut. Som vanligt åt barnen mer av tillbehöret än av själva kakan och gubben som är mer för "riktiga" kakor än pajer o sånt åt och blev förvånad över konsistensen. Men jag gillade det. En väldigt bra hoppsan-det-kom-besök-och jag-vill-bjuda-på-något-men-det-är-slut-på-fikabrödet. Älskar efterrätter som det är få ingredienser i och som går SNABBT!

Originalreceptet kommer härifrån.



Ingredienser (4 koppar)

100 g smör
2 äpplen
1 dl fiberhavregryn
1 tsk bakpulver
1 msk kanel
2 msk rårörsocker
2 ägg

Gör så här

Smält smöret i mikron. Skala och riv eller finhacka äpplet (jag rev)

Blanda alla ingredienser till en slät smet i en bunke.

Smörj muggarna med smör. Fördela och häll i smeten.

Grädda 2½-3 minuter i mikron (jag hade full effekt i 3 minuter).

Låt svalna i eller utanför muggen.

Ät med valfritt tillbehör!

torsdag 9 juli 2015

Äppelkaka i mugg

Provar något nytt.

Äppelkaka.

I mugg.

Tillagad i mikron.

Kan det bli smidigare? Återkommer med resultat. Tydligen ska kakan svalna och ätas med yoghurt och nötter och honung.

Hur fixade vi det där med nattskräcken då?

Bildkälla

Som jag skrivit tidigare så är ett av kännetecknen för nattskräck att den återkommer vid samma tid varje natt (vi kan kalla det för att barnet får ett utbrott, det känns nästan så i alla fall). Så en av sakerna som vi gjorde var att väcka barnet strax innan utbrottet startade. Det tog några nätter såklart innan vi hade kollat in en bra tid för att väcka men det var det helt klart värt. 

Vi väckte heller aldrig så mycket att han vaknade utan bara så pass att han rörde lite på sig. Så där som alla gör om en petar lite på dem i sömnen. Det räckte för att han inte skulle fastna mellan de två sömnstadierna. 

En sak som vi la märke till efter det va att ju tröttare, alltså slutkörd eller övertrött, han var vid läggdags desto större va risken att han skulle få ett utbrott på natten. Om han va alldeles för trött hjälpte inte ens att väcka honom innan, det kom liksom bara lite senare istället. 

Så om vi såg att han va trött under dagen, om det hade varit mycket intryck och så vidare fick han sova en stund på dagen. 

Visst blev det svårare att lägga honom i vanlig tid på kvällen sen, men han hade betydligt färre utbrott (inga alls följande natt eller betydlig mer sällan) om vi lyckades sova på dagen.

Nattskräck är som vanligast i förskoleåldern, att det börjar då. Hur länge det kan hålla på är högst individuellt. Jag hör om barn som har nattskräck (alltså utbrott eller gå i sömnen) långt upp i skolåldern också. Om det är för att "knepet" jag skrev nu inte fungerar eller om det beror på annat är såklart svårt att säga. Hur som helst, om ditt barn har nattskräck så är det värt att prova att väcka barnet och att klura ut barnets sovmönster (hur mycket sömn som barnet behöver och när). 

Kan inte svara för om det fungerar på sömngångare också. Jag har upplevt våra nattpromenader som mer oregelbundna i tiderna än skrik-/gråtutbrotten. Och att väcka handlar ju om att bryta mönstret, så ja - testa går ju alltid. 

Lycka till hörrni!!

lördag 20 juni 2015

Äntligen hemma igen!

Grabbarna har fått hälsa på lillebror. Jag har fått assistans på olika sätt vid första blöjbytet på hemmaplan. Alla nya leksaker och händelser ska gås igenom i hyperfart sedan sist vi sågs - barnen och jag.

Jag undrar hur länge lugnet håller i sig? ♡ (Blev typ fem minuter från att bilden knäpptes.)

Stillsam midsommar

Jag är inte riktigt den längre som ser midsommar som en utmärkt ursäkt att supa en helg. Men jag älskar midsommar med dans (att kolla på mest för jag vill nog annars gå all in och skämma ut halva sällskapet annars), fiskedammar och musiken. Att jag som vanligt inte är en bra planerare vad gäller sånt där betyder bara att varje midsommar blir unik!

Fast en sån här midsommar lär jag verkligen inte få uppleva igen. Liksom jag aldrig kommer att få uppleve en påsk som den 2009.

För denna midsommar (och påsken -09) firades nämligen på BB. Jag är nog lika trött som om jag hade firat med dunder och brak nånstans men det är helt klart värt det. Och jag har nått som är så mycket finare att titta på än många andra trötta personer idag.

Att jag tjöt ohejdat av att det va matjesill och inte nått annat ätbart till kvällsmat igår behöver vi kanske inte prata lika högt om. (Jodå, nu börjar mjölken rinna till och därmed också tårarna.)

torsdag 18 juni 2015

Triss i kärlek

Igår kväll vid 19:30 ungefär fick vi äntligen se vem busbebisen i magen va. Busig ända in i det sista också eftersom det va en liten stjärnskådare (näsan uppåt istället för neråt rumpan). En liten luden pojke som är otroligt lik sina storebröder!

Allt har gått väldigt bra och nu tar vi igen oss inför kommande utmaningar!

måndag 15 juni 2015

Låt oss prata lite om nattskräck

ÕJag är provocerad, helt ärligt, och jag fattar inte varför det stör mig så otroligt men nu gör det ändå det. Kan ju visserligen vara för att det handlar om en väldigt intensiv och krävande period i vårt liv men ändå. Jag borde släppa det!

På FB är jag med i en grupp där folk lägger upp bilder på "återbruk". Vilket betyder att de i de allra flesta fall köpt en möbel på loppis och målat den vit, men hur som helst - ibland dyker det upp riktigt återbruk och även andra braiga idéer så jag håller mig kvar. Idag dök det upp ett egenkomponerat glitterspray som användes för att bland annat bota barnets nattskräck. Typ spraya i rummet innan barnet somnar för att ta bort alla monster och otäckingar och på så sätt har barnet inte skräck under natten.

Alltså.

Ni föräldrar som har eller har haft barn med nattskräck vet ju hur omedvetna barnen själva är av sitt besvär. På sin höjd blir de tröttare dagen efter (förutom möjligen förvirrad över att en förälder hänger över dem mitt i natten och verkar galna) ett utbrott. Det är snarare vi runt omkring som upplever besvär med nattskräck.

För dig som inte vet vad nattskräck är så är det att barnet (finns även vuxna med det här) "fastnar" mellan två sömnstadier. De sover redan gott när "skräcken" sättet igång. Barnet gråter, jämrar sig, skriker och så vidare men gör det helt i sömnen. Omedveten om förälderns tröstförsök. Ett av kännetecknen för nattskräck är också att barnet inte är kontaktbart under händelsen. Går inte att väcka. Ett annat kännetecken är att det händer vid ungefär samma klockslag varje natt.

Detta är vanligt för barn runt förskoleåldern när det är mycket som händer i deras liv. Både vad gäller utveckling och intryck utifrån. Och det är lika vanligt att utveckla (eller vad jag ska säga) nattskräck som det är att börja gå i sömnen. Eller båda delarna. Det är nämligen samma sak som händer hos barnet, det uttrycks bara olika.

Varför det blir så här vet ingen tror jag. Jag i alla fall inte läst någon definitiv forskning på det.

Med andra ord, jag provoceras av att personen som gjort inlägget med glittersprayen säger att det hjälpt/botat nattskräcken och såklart vill hen tipsa andra föräldrar. Jag älskar idén med glitterspray mot monster, otäckingar och annat. ÄLSKAR DEN! Men att det botar nattskräck..? Nej! Så mycket som vi testade och försökte med under den tiden då det höll på varje natt, nej. Kom inte och säg att glitterspray fungerar mot nattskräck för då har inte ungen nattskräck och föräldern ingen kunskap om vad det är. Men säg gärna att sprayen fungerar mot mardrömmar och sånt för det köper jag totalt.

Jag önskar inte nattskräck för något barn (även om de inte kommer ihåg nått av det) eller någon förälder (maktlösheten när ens barn är otröstlig eller inte kontaktbar är fruktansvärd).

När jag inte är lika upprörd kan jag berätta vad som till sist hjälpte oss ur den onda cirkeln. En annan dag.

söndag 14 juni 2015

Lägg av eller börja på riktigt!

Efter flera dagar med ökande, i både antal och styrka, förvärkar säger jag nu: LÄGG AV ELLER BÖRJA PÅ RIKTIGT!

Jag vet att det ofta sägs att om en är osäker på om det är en förlossningsvärk eller en förvärk så är det en förvärk. Men jag har liksom haft fel två av två gånger och känner mig lika nybörjaraktig nu som första gången. Med skillnaden att jag till varje graviditet känt lite mer av allting. Inte så konstigt att jag känner många förvärkar nu alltså.

Det är knappt tre dagar kvar innan vräkningen heller. Jag har aldrig gått längre än 38 veckor som gravid och enligt första uträkningen för BF (beräknad födsel) är det typ nu. Enligt ultraljudet har jag ytterligare någon dag på mig. Suck...

Störande. Spännande. Och en aning irriterande.

Första doppet häromkvällen och jädrans vad skönt det va i vattnet! Okej, jag fick sega mig i som det vattenfegis jag är men jag gjorde det. Fast den som gillade kvällsbadet mest av alla va nog Orux som vägrade gå upp. Och han till o med började apportera pinnar i vattnet - han har a l d r i g gjort det tidigare. Det är inte klokt vilka knasigheter gamla gubbar börjar med..

måndag 8 juni 2015

Det är nära nu

Jag tänker så här: om jag säger att det är nära nu så jinxar jag det och får lite extra tid på mig att ordna upp saker här hemma. Det mesta är ordnat nu förutom kläderna till bebisen och jag har ändå så att vi klarar oss. Slår värmen till på allvar så är det ju ändå bara blöja och naket som gäller.

Planer är uppgjorda ifall att bebisen bestämmer sig för att komma lite tidigare än planerat. Och det säger jag bara för att jag inte är helt säker på om bebisen vill stanna kvar där inne tills det är dags för den planerade vräkningen. Hen är så busig redan med sitt instabila fosterläge och annat som hänt under resan att det inte skulle förvåna mig om ungen bestämmer sig för att busa i det här också.

Väskan står halvpackad, bilen är tankad, tvätthögen är "snart" avklarad och vakter av olika dess slag är kontaktade - japp, jag får väl se mig som så pass redo som jag kan bli. För som en vän sa till mig idag:  

- Du vet väl att man normalt sett inte nödvändigtvis får bestämma när man är redo va?

Bildkälla

lördag 6 juni 2015

Att bli uppläxad av en tre (snart fyra) åring

Häromdagen blev pappan i familjen uppläxad när han inte va snabb nog i vändningen att hjälpa till med jackapåklädning. Igår var det min tur.

Skor.

Rätt sko på rätt fot.

Jag har en aning svårt för höger och vänster. Och präntar därför in vilket som är vilket så hårt jag kan i småglinen. Och tydligen så hårt att jag själv blir uppläxad när jag säger fel.

- Men mamma! Det där är inte höger!! Det vet du ju! Det HÄR är höger!

fredag 5 juni 2015

Nedräkning till busbebis

Sån himla busig bebis jag har alltså! Fick ju åka på bedömning av vändningsförsök igår och precis som i måndags låg hen i tvärläga när vi kom dit. Och när jag låg med CTGt låg ungen lite mer på tvären. (Samt fick första barnmorskan att skratta åt sin livlighet, blev några försök att hitta ett bra ställe för hjärtljuden.)

När nästa barnmorska kom in var det fortfarande tvärläge och full sjögång i magen. Barnmorska nr två flinade ordentligt åt vågorna.

Vi pratar lite om vad som är vad i magen, jag är nämligen grymt imponerad av alla som kan peka ut kroppsdelar på ungen. Är lycklig när jag känner skillnaden mellan rygg och rumpa! Eller om det kanske är rygg och huvud..? Hmm.

Hur som haver, vi får vänta kanske en kvart på att läkaren ska bli ledig för att genomföra ett ultraljud. Så naturligtvis hinner bebisen lägga sig i rätt position under tiden. HAHAHA! Jaja.. vi diskutera ändå olika scenarion eftersom bebisen ligger i nått som de kallar instabilt fosterläge, vilket betyder att det kan ändra sig många gånger innan det är dags för bebisvräkningen. Idag till exempel så känns det som att bebisen ligger på tvären igen. Så egentligen vet jag inget konkret fören jag är på förlossningen om inte ungen mot förmodan skulle lägga sig rätt (eller med rumpan ner, fast då vet jag inte om det blir fixerat?) och att det skulle fixera sig. Inte så sannolikt.

Knappt två veckor kvar nu innan pyret är planerat att komma ut! Och jag har fortfarande inte gjort allt jag skulle hinna under min semester nu innan.

onsdag 3 juni 2015

När det inte finns blöjbarn i huset ökar städtillfällena

Lyckan över att slippa blöjbyten (ett tag) byts snabbt ut mot suckar när en upptäcker hur snabbt toaletterna blir smutsiga vid fördubblingen av användare.

De två minsta användarna siktar desutom inte alltid så bra med resultatet att a) det luktar kiss från obestämd källa helt plötsligt och b) jag är betydligt blötare när jag reser mig från toan än innan jag satte mig. På flera ställen.

måndag 1 juni 2015

"Men det har jag aldrig varit med om"

Besök på MVC idag med mina två små huliganer. Gick väldigt bra, ungarna var väldigt nyfikna. Det mest spännande vad blodprovet som jag behövde ta. Det minst spännande var att lyssna på bebisens hjärtljud "när ska du sluta egentligen". Hahaha!

Jag fick ju efter lite tjat göra en urinodling för GBS-bakterier för ett tag sedan, dröjde innan jag kunde göra provet men jag är glad att jag inte struntade i det sen och att jag tjatade till mig ett prov eftersom det visade sig att jag har sånna bakterier. Du som är nyfiken kan läsa lite mer om bakterierna här (länk till 1177). Eftersom min barnmorska aldrig hade haft en blivande mamma med GBS utan att samtidigt ha urinvägsinfektion förberedde jag mig med provsvaret och några argument för att om inte få behandling nu (om den gravida har urinvägsinfektion samtidigt ska en penicillinkur genomföras) så skulle det skrivas in att jag ska ha penicillin (eller nått bredspectrum, eller vad det nu heter) under förlossningen. Det är nämligen den andra behandlingen som rekommenderas.

Döm om min förvåning när barnmorskan själv tog upp det och sa att hen redan skrivit in det i journalen, att jag ska ha penicillin under förlossningen alltså. *klappar händerna*

Tänkte att jag nu inte skulle får några fler kommentarer om att barnmorskan aldrig varit med om något och därför kan det inte hända, men nope...


Bebisen är en riktig liten luring och ligger ibland med rumpan upp, ibland ner och mest på tvären. Eftersom det inte är lång tid kvar innan bebisvräkningen så bokades ett vändningsförsök in direkt. Eller ja, först hette det vändningsförsök och sen hette det bedömning av fosterläge. Tydligen finns det, även om den är liten, en risk att en vändning kan sätta igång förlossningen är eftersom jag inte ska föda på närmaste stället utan får åka en bit bort så tyckte barnmorskan/någon på andra sidan luren att en vändning kanske inte är helt optimalt utan att det bör göras där jag ska föda. Om inte busfröet har lagt sig till rätta innan dess.

Hur eller hur så frågade jag lite om riskerna eftersom jag tänkte att det vore bra att förbereda barnvakterna om det blir en vändning och förlossninge startar. Jaha, då ändra sig barnmorskan och berättar hur ovanligt det är, att hen aldrig varit med om det tidigare.

Men ja.... Hen hade ju inte heller varit med om att det gick att ha GBS-bakterier utan att ha urinvägsinfektion heller.

fredag 29 maj 2015

Förälskelsens förbannade påklistrande beteende syskon emellan

Har nu varit hemma i... två (?) veckor och de allra flesta dagar går bra. "Lite" syskonbråk men inget som jag inte räknat med. Det jag inte hade räknat med är att behöva bli så arg varenda dag för att avstyra bråk, lugna ner tempot och annat sånt där livskrisande. Vi har haft en så lång period nu när alla lyssnat på alla att det här liksom slagit omkull mig av förvåning. Det är ju så onödigt att vara arg. Det spär även på deras humör till det sämre. Vi förlorar alla på det ju!

Men egentligen, det är inte så konstigt att vi har den här situationen. De har slutat på förskolan, jag är hemma med dem varje dag, de längtar efter farmor som kommer om några veckor, bebisen kommer i samma veva och så vidare. Det är STORA förändringar både för en tre- och en sexåring. Borde varit förberedd men nähä, det var jag inte.

Idag är det återigen en sån där dag då mina barn visar hur förälskade de är i varandra (jo, förälskade!) och inte kan låta bli varandra. Men de kan inte riktigt hantera varandras känslor och det blir pannkaka av allting. Och jag väntar bara på att den ordentliga blodutgjutelsen ska infinna sig. För nu ger jag upp.

Det går liksom inte att säga hur många gånger som helst på en dag att brottningslek mellan två så skilda kroppsstorlekar inte är lämpligt.

Eller att det inte är den smartaste idéen att ha vattenlekar med varandra på en trädgårdsbutiks fontänavdelning.

Eller att småkundvagnsrally med knuff bland hyllorna i en matvaruaffär borde undvikas.

Nån gång kommer en av dem få in en kalasträff på den andra i leken och kalla mig galen men efter det kommer det åtminstone bli lugnt ett tag. Efter gråten och tröstandet alltså.

I övrigt så testar jag för första gången att göra syrensaft. Provsmakning blir imorgon eller på söndag.

torsdag 28 maj 2015

Ska ni inte ta reda på vad det bli!?

Nej, tänk för att vi inte ska det. Vi har inte gjort det någon av de tidigare gångerna och tänker inte göra det nu heller. För oss finns det en stor charm i att inte veta. Att gissa och spekulera. Varför skippa det liksom? Vi kan ju ändå inte göra nått åt saken om det skulle visa sig vara det vi minst tror.

För övrigt så gissar jag på en elefant.

Det finns många och åter många myter om att det går att avgöra på hjärtljud, magens form, det mamman är sugen på och så vidare i all oändlighet. Inget av det där har stämt på mig, även om det är roligt att testa. Okej, några stämmer ju fast det har inte stämt klockrent på de tidigare gångerna, alltså jag kan inte säga att det är en grej som stämt båda gångerna. Om det stämmer på pricken för några så grattis! Ni är säkert en av få det faktiskt gör det på.

Om jag skulle lyssna på allt sånt där så skulle vi ha fått en pojk och en flicka samt vänta en tredje variant av kön nu.

Men det syns ju så tydligt på ultraljud.
För dig kanske, men inte för mig. Jag kan skilja på rumpa och huvud men där går liksom min gräns. Jag kan se katter i magmuskulaturen eller en tredje hand så vi kan säga att jag aldrig kommer att se könet heller. Och säger en till personalen att en inte vill veta, då är de faktiskt snälla och inte visar det.

fredag 22 maj 2015

40 blir 25 i ett nafs

Idag går jag tydligen in i vecka 35 enligt gravidappen på mobilen, och har 40 dagar kvar innan BF (beräknad förlossning). Vilket betyder att det är cirka 25 dagar kvar innan operation bebisvräkning påbörjas.

Vore väldigt skönt om det också visar sig att det faktiskt blir så! Och inte nått "inte moget, avvakta en vecka" eller vad de nu säger i sånna situationer.

Båda de andra gångerna har det ju kommit som en överraskning att förlossningsarbetet verkligen varit på gång när vi besökt förlossningen, så bara för att jag ska känna att jag inte har koll på sånt här skulle det inte förvåna mig om det är tvärtom denna gång. Eftersom jag vissa dagar har så många sammandragningar att jag får lägga mig i badet för att avgöra om det är fejkvärkar eller riktiga menar jag.

I övrigt så får jag både höra att jag är stor och liten om magen. Gissar att det beror på personernas egna referenser för själv tycker jag att jag är lagom. Det är lagom svårt att klippa tånaglarna eller ta på mig skorna (blir ju helt anfådd av att utföra såna gymnastkonster och samtidigt försöka hålla balansen). Är en lagom stor hylla på kvällen när äter en skål yogurt eller annat nyttigt/onyttigt. Och så vidare.

Och med "bara" cirka 25 dagar kvar så kan jag med all säkerhet stå ut med både ryggontet och halsbrännan. Och kissepauserna på nätterna. Och böket med att ta mig upp från i stort sett alla positioner. Och.. ja du fattar säkert att listan kan bli lång på slutet.

måndag 18 maj 2015

Var försvann orken?

Alltså, jag anar ju vad som hänt men jag va liksom inte beredd på det. Jag förberedde mig på jobbet för att gå hem. Avslutade det jag kunde och lämnade över resten till de som tog över. Och det har känts bra, som att jag har haft koll.

Men tydligen så drog jag även ner på tempot på plugget också och har skitsvårt att koncentrera mig och att framförallt komma igång. Med bara en uppgift kvar! Skitdumt.

Jag skyller på att jag får ont i ryggen av att sitta vid datorn, vilket jag också får. Men hej - jag får liksom ont i ryggen av allt annat också så det är ingen bra undanflykt.

Jag skyller på trötthet, vilket också stämmer men återigen. Jag SKA ju vara trött nu på slutet och hade räknat med det. Ingen bra ursäkt det heller.

Och nu är det inte lång tid kvar innan det är dags att lämna in. Jag har uppgiften klar i huvudet men nästan inget klart att lämna in. Skärpning!

Efter jag vilat ryggen några minuter på soffan då bara måste jag starta upp datorn! Lovar.

söndag 17 maj 2015

Skum känsla

Åt väldigt sen lunch idag och kom på att middagen därför också skulle bli väldigt sen. Som är lika med sen läggning av barnen.

Som småbarnsförälder räknar jag vissa dagar timmarna och minutrarna till kvällsläggningen. Idag va en sån dag..

Kommer hur som helst på efter några sekunder - Det kvittar ju om barnen lägger sig senare än vardagstiden ikväll. De ska ändå inte iväg till förskolan. Jag slutade ju jobba i onsdags och räknar nu på allvar ner till bebisvräkningen.

Väldigt skum känsla att inte behöva ställa klockan ikväll. Det betyder visserligen inte att jag får sovmorgon, inte när småhuliganerna går upp vid 5-6 i vanlig tid. Ja, skum känsla som sagt.

torsdag 14 maj 2015

Saker jag verkar få avstå med ett tag

- Dammsuga soffan
- Rengöra bilen invändigt
- Plocka hundbajs på trädgården

Inte ens skållheta bad verkar ge sig på den smärtan. Skönt att det bara är några veckor kvar tills jag får tillbaka min kropp igen!