Regel nummer ett vid amning

Skit i allt snack om hur mysigt det är och hur bebisar är som gjorda för att ammas. Bara strunta i det.

Vill du och har möjligheten att amma? Perfekt! Gör't!

Vill du inte eller kanske inte har förutsättningarna för det? Perfekt! Flaskmatning är suveränt!

Den första och allra viktigaste regeln vid amning är att du måste vilja det. Och ingen - I N G E N - kan/får hålla något emot dig om du inte vill/kan!

Det kommer perioder då det är skitjobbigt att amma. Som att du inte har tillräckligt med mjölk. När du har för mycket mjölk och det lilla livet inte hänger med i mångden och du får ont. När ungen aldrig blir mätt. När du känner dig låst vid den där lilla varelsen. När ryggen känns av för att enda tillåtna positionen vid amningen inte är särskilt bekväm. Du kommer säkert vid flertalet tillfällen sniffa dig omkring och undra vad det är som luktar så illa bara för att upptäcka att det är du (bröstmjölkskräks må kanske vara luktfria i början men efter en stund/eller efter mängden luktar det. Surt. Jävligt surt.) och eftersom ungen är som fastklistrad på dig får duschen vänta till en annan dag.  Som när ungen får ett bra tag bara för att putta bort sig själv/släppa taget och bli nästintill otröstlig av det, gång på gång på gång. Och så vidare.

Med andra ord. Du måste vilja det här. Annars kommer det definitivt inte att fungera. Det finns såklart mängder med tips på hur det går att underlätta olika "problem", besvär är nog ett mer passande ord. Genom amningshjälpen går det att få stöd och råd om nästan allting kring amning. Och här på bloggen kan du läsa om ett amningste jag använde med stor succé förra gången.

Jag blir så trött på alla dessa människor som förutsätter att en som mamma ska amma och att naturen sköter det där så fint så. Det är fasen ett hårt slit att få det att fungera! Och både flaskmatning och amning har sina klara fördelar så inget av dem är bättre än det andra.

(Jag började med tanken att göra ett inlägg om hur viktigt det är med att faktiskt äta och dricka när en ammar, men ja. Det blev nått annat. Regel nummer två får nog vara ätandet. Ingen näring i kroppen = ingen/minimalt med bröstmjölk kan bildas.)

Just precis nu...

... kollar jag på Heroes och stör mig på att ingen än så länge lärt sig nått av den tidigare serien Highlander. Jag menar - odödliga är bara odödliga så länge huvudet sitter kvar på kroppen.

Varför, V A R F Ö R, testar ingen att chopp choppa karaktären Sylar??

//stör mig

Skolstart och nya rutiner

Största sonen började förskoleklassen i tisdags, shit vad stort! Vad stor han är! Så jäkla fort det har gått! Och om två år börjar min mellangrabb. Också det.. så jäkla fort det går.

Med skolstarten följer också nya rutiner, som att jag måste ställa klockan varje kväll igen. Plus och minus på det. Stort fett minus just nu eftersom minstingen bestämt sig för att äta/använda mig som napp minst en gång i timmen de senaste nätterna. Inte lätt att skippa den där extra halvtimmen/timmen jag annars kunnat klämma ur natten.

Snart kanske jag också börjar känna mig tillräckligt bekväm i att hitta på saker med de andra två ungarna medan den tredje är i skolan. Snart. Typ lagom till att jag börjar jobba igen. Nädå, om nån vecka har vi ett BVC-besök på schemat så efter det lär jag ju kunna hitta på saker. Är ju så seg i starten på sånt här. Samma visa varje gång. Måste liksom tvinga mig själv första gången och sen fungerar det fint.

Annars så är den största skillnaden på morgonkvisten än så länge. Ställa klockan som sagt. Men också att vänta på skolskjutsen. På en bestämd tid! Att få på mig kläder så jag inte fryser, ja på minstingen också förstås eftersom han följer med ut, och få i skolungen frukost med "tidspress" på mig. Det är inte dåligt det! Än så länge har det inte skett några missöden, men som den optimist jag är så lämnar jag detta med ett:

"Inte än..."

Alltså bebisar? Varför?

De kan ligga i famnen och äta så det skvätter om det (bokstavligen). Sovandes. För att en sekund senare släppa taget och gråta hjärtskärande som om det var JAG som tog bort maten/nappen. JAG!? Jag har ju inte rört mig en millimeter för att ungen ska få matro.

Phff!

Min starka sida är matte. Eller inte.

Min äldsta son frågade mig hur gammal jag var när hans pappa och jag gifte oss. (Det är mycket prat om vem som ska gifta sig med vem just nu i detta hus.)

Jag hade för en gång skull koll på året vi gifte oss, 2007. (HAHAHA! Skrev fel år först.) OCH vilket år det nu är. Så jag började räkna.

Alltså jag kan matte. Jag kan ganska avancerad matte. Men enkel huvudräkning. Nej. Det går bara inte.

Tre gånger sa jag fel innan min personliga matteräknare (min man) hjälpte mig på traven.

Åh vad jag hoppas ungarna har ärvt hans förmåga med siffror. Om de ärvt min så får de lära sig att bjuda på en del skratt istället.

Ända in i själentrött

Jag blir så trött, så trött... På så kallade skämt. På sånt där som jag tydligen ska fatta är ironi. På människor. På livet som väntar.

På inget sätt vill jag någon av mina vänner ska känna sig träffade som om detta vore en pik. Det vore så långt ifrån sanningen det går att komma.

Många hävdar att det går att skämta om allt. Och alla. Att det måste gå. Annars faller allt. Många av de där som hävdar det tillhör också privilegierade grupper i samhället. Inte privilegierade så att det handlar om någon slags överklass, nej. Sån där grupp som inte kan ha en aning om hur det är att bli olikt behandlad på grund av utseende, tycke eller födelseplats. En sån grupp som jag själv tillhör.

Jag har inga fantasier om att jag vet hur det är att bli avbildad som idiot i filmer som följer normer och förutfattade åsikter. Jag vet inte hur det är att behöva skicka in dubbla jobbansökningar och gång på gång se hur ansökningen med svensktklingande namn blir kallad på intervju men ens riktiga namn ratas. Jag har inte upplevt hur människor vänder sig om efter ryggen på mig för att de aldrig eller sällan sett en person som mig.

Jag har mitt bagage med mobbning, med osäkerhet, med ärr och annat som jag tror kan jämföras med det. Men nej. Jag har mina erfarenheter men jag kan inte veta ändå.

Vi som "ingår" i dessa grupper blir djupt kränkta (rädda för det vi inte känner igen, som de vanedjur vi är) över sånt som får oss att ifrågasätta traditioner och sånt som vi är vana vid från barndomen. Liksom hur våra barn tycka om Pippi Långstrump när hennes pappa inte får kallas n*kung? Hur!? Vi beter oss som att det är den enskilt viktigaste detaljen i böckerna. Jag förstår inte.

Oftast, i stort sett varje gång, jag ifrågasätter kommer åsikter om alla likas rätt fram i diskussionen. Även från sånt som handlar om det motsatta. Det är tydligen ironin jag missar i sånna skämt. Och då blir jag så ända in i själentrött. Orkar knappt fortsätta diskussionerna som trots att jag vill och tycker det är nödvändigt.

Jag tänker att allt inte går att skämta om, av den enkla anledningen att vi inte uppfattar skämt lika. Som tur är. Det är väldigt förenklat och inte den enda anledningen utan den som poppar upp först i huvudet förutom olämpligheten.

Om du tycker att något är orättvist i ditt liv, som att din manliga hälft får beröm vid grillmiddagar för att det är han som grillat medan du gjort precis allt annat. Skämta inte om det. Tydliggör att ni hjälpts åt/du fixat resten och så vidare.

När du vet att det finns människor som tar illa upp av användandet av skällsord, vilket som helst. Använd det inte. Skämta inte om det. Låt det utgå från din personliga ordlista.

Jag undrar varför sånna saker är så svåra att förstå eller respektera andra.

Okej, jag vet. Nu låter det som att inte jag respekterar. Men om vi säger så här. Är du inte villig att göra något åt det, KLAGA INTE!

Syskonkärlek eller syskonband omkullkastar planerna

Gårdagen spenderades delvis på barnmottagningen där ultraljud och EKG stod på schemat för minstingen. Hade förberett de stora barnen för vad som skulle hända och hur tråkigt det skulle vara när jag skulle behöva koncentrera mig på doktorn och det där. Som tur är ÄR ju faktiskt personalen på sånna mottagningar väldigt förstående så även om det blev en det spring fram och tillbaka till väntrummet där leksakerna fanns ser jag hela besöket som lyckat. Inget bråk, inget härj och båda två lyssnade när de blev uppmanade att vara tysta eller sitta stilla en stund. Självklart blev det både lekparkshäng och glass som belöning. Till mig själv också såklart! För jag va ju också duktig som satt och ammade samtidigt som ultraljudet pågick. "Alla sätt är ju bra" som doktorn sa.

Så det är väl inte så konstigt att vi har en ordentlig baksmälla på det där idag. Jag väljer att se det som stark syskonkärlek eller starka syskonband när de bråkar så leksaker flyger och gråt skvätter för att bara minuten senare sitta och trösta varandra genom att komma på vad den andra tycker om och styra leken ditåt. Att lägga sig i gör saken mycket sämre, för det mesta. Även om det skär i mig att höra mellangrabben ledsen flera gånger samma dag. Men jag kan inte sära på dem. Det går inte, omöjligt!

Går jag emellan och försöker få dem att leka på varsitt håll bönfaller de mig att få leka tillsammans. Försvarar varandra trots att en av favoritleksakerna förlorat en av sina delar, igen, i bråket minuterna tidigare.

Att jag efter sånna här dagar känner mig helt urholkad är nog inte så konstigt heller?

Det som är det tråkigaste i den här sången är det för det mesta sammanfaller med de dagar jag känner att jag har mer energi i början, när jag planerar utflykter och annat som jag efter en vaken timme avfärdar snabbare än smör hinner smälta i dagsljus på Merkurius. Vis av lärdom (eller tillfällighet) hann jag idag i alla fall inte berätta om planerna innan jag i huvudet avfärdade dem.

Dagens plan (som även gällde gårdagen fast av andra anledningar) = Ö V E R L E V A

Tråksommar säger vissa, jag tänker "TUR" I alla fall ibland.

Hela våren har jag sett framför mig hur hela familjen (minus gubben) hängt på stranden dagarna i ända, lite som förra sommaren. Fast istället för mig i solstol i vattenbrynet så skulle det vara jag och bebis i solskyddet på stranden medan de två andra lekte på som vanligt.

Öh.. En vecka kunde vi vara på stranden. Ena veckan då största sonen hade simskola. Sista varma dagen höll minstingen på att få värmeslag. Otäckt! Och vi höll oss inne resten av dagen. 

Efter det har det ju på sin höjd varit vårvarmt i luften enstaka dagar. (Häromdagen gick jag till o med i jacka!) Och det är såklart skitsurt för mina två äldsta som älskar att springa nakna och att leka med/i/under/bredvid vatten. Samtidigt känner jag vilken tur jag haft som inte fått min syn uppfylld. Jag menar.. en nykläckt bebis i högsommarvärme? Inte så kul. 

Tur med skitväder som sagt.

Mindre kul är det ju att de två andra blir rastlösa på en begränsad yta. Tålamod! Är nått jag får chansen att öva på. Många gånger.

 

Men det är väl nu i augusti som sommaren börjar på riktigt? Det är så jag tänker i alla fall när jag ser väderrapporterna för de kommande dagarna.