fredag 28 februari 2014

Snopp och snippa - en kiss-sak

Sebastian: Varför kan det bara finnas en sak att kissa med? Varför snopp OCH snippa?

Jag: Öh..

Hampus: HAMPS HA NIPPA!!

torsdag 27 februari 2014

Tror jag verkligen på den där skiten?

Det kommer stunder då jag tänker "är det värt det" eller "tror jag verkligen på det här" när jag märker hur personer i min närhet medvetet eller omedvetet går emot självklarheter inom jämställdhet (som de också har klagat över). Det vore så enkelt att bara strunta i alltihop och hålla med.

- Absolut, pojkar och flickor ÄLSKAR sina bilar och dockor var för sig, det har de gjort ända sedan de låg i magen!

- Alla flickor ÄLSKAR att laga mat och längtar efter ha en man att stå bakom och stötta. 

Och hade det där varit sant så hade jag verkligen slutat streta emot och bara följa med strömmen. Men det finns inte en uns av sanning i att flickor per automatik gillar dittan och pojkar gillar dattan. En individ, oavsett könstillhörighet, kan fatta ett tycke för något - en färg, en leksak, en person. Och om inte individen har blivit styrd från början så handlar tycket om den individuella smaken.

Om det i så fall gäller att en flicka gilllar rosa och klänningar så handlar det om att HON gillar det. Inte hennes SNIPPA eller att det FÖRVÄNTAS av henne.

Om hon istället gillar bilar och schackrutiga kläder så är det också okej. För det handlar fortfarande om HENNES smak. Inte om det som hon har blivit lärd att tycka om.

Detsamma gäller vårt, vi vuxna, beteende. Och det känns tungt att många inte ser det självklara. I hur vi, av andra, förväntas agera och reagera. Vi klagar på att män inte gör några vettiga hushållssysslor (ja, jag drar alla över en kam nu) men skämtar samtidigt om det med glad ton som för att visa att det är okej. Männen klagar på hur lång tid det tar för en kvinna att göra sig iordning innan ett möte men fasar samtidigt för kvinnor som är osminkade och kallar dem gärna för fula ord.

Om det är ett önskvärt beteende att kvinnan ska ordna, förbereda och laga  all mat men inte få cred för det så okej, det får stå för den familjen. Det är inget som jag kan göra något åt, förutom att möjligtvis visa sammanhang och försöka öka förståelsen för jämställdhet och sitt egna värde. Men kom inte till mig och klaga på att mannen inte gör något eller väldigt lite och att han när han gjort en pyttedel får all uppmärksamhet om du samtidigt inte är beredd för att stå på dig mot könsrollerna.

Sammanfattningsvis så kan jag säga att ja, jag tror definitivt på den här skiten! Jag kan definitivt se kopplingarna från det att ett barn föds, hur barnet sedan uppfostras enligt vissa normer för att som vuxen beklaga sig över sin könsstereotypa situation.

Det är lite som att lära sig cykla, har du en gång fattat grejen med balans på två hjul så är det nästintill omöjligt sluta fatta. Samma grej med det här, har du en gång sett kopplingen kan du inte att sluta se den. Det kanske är svårt ibland liksom det kan vara svårt att börja cykla efter ett långt uppehåll, men om än stapplande så kommer du likt förbannat att kunna cykla.


tisdag 25 februari 2014

Peppad en grå tisdag

Ibland bestämmer jag mig för att trotsa naturlagarna mitt hår har självutnämnt för sig, genom att ha håret utsläppt. När jag har byggt upp modet tidigare har jag fuskat med olika hårvårdsprodukter som har som egenskaper att hålla håret på plats/isär/otrassligt. 

Med andra ord. Med min no poo-hårdiet så är detta minst sagt en tuff utmaning numera. Jag menar, den var tuff innan och nu är den ännu tuffare. Eller?

Hur som helst så var det en sån dag idag. Och jag var peppad ända ut i fingerspetsarna! 


Ps. jag till och med drog på mig lite mascara för att verkligen slå på stort. Det du!

måndag 24 februari 2014

Kalasplanering?

Snart är det dags. Snart fyller stora grabben år och då är det dags för han allra första kompiskalas. JISSES! Han har tjatat och pratat om kalas ända sedan han gick på kalas första gången. Oj, vad han har pratat om det! 

Senast nu i helgen var det dags för kalas igen. Det duggar tätt nu om vi säger så. Och det är såklart hur roligt som helst, det är som en helt ny värld för oss. Komma ihåg att köpa present - vad ska/kan man ge och för hur mycket? Finklädd/lekklädd? Och en massa andra frågor dyker upp. Men hej - efter några kalas så börjar vi få in en viss vana. Tror jag.

Jag säger så tills något skiter sig. 

Men det är en sak som bekymrar mig inför ungens kalas. Det verkar som att de allra flesta bjuder i stort sett hela förskolegruppen, och det fungerar liksom inte här hemma. Och inte tror jag att jag skulle orka det heller. Men jag känner mig ju jättesnål och lat om jag begränsar antalet inbjudna till Sebbes första kalas också.

Är jag snål och lat om jag säger, ungefär fem kompisar som bjuds in till kalaset? Det är ett tag kvar så jag hinner säkert ändra mig femton gånger om.

Men du som har lite större erfarenhetsbank inom småbarnskalas än jag har - är det dumt att begränsa antalet, gör jag mig själv och därmed också Sebbe en otjänst genom det? 

söndag 23 februari 2014

Hur många gör den där jag-vill-le-men-tycker-att-det-ser-lite-dum-ut-så-jag-drar-ner-mungiporna-istället?

När jag läste en bok för ett tag sedan, okej - lyssnade på en bok. Så fanns det vissa bitar där i som var så gulligt pinsamma, hjärtliga och helt enkelt underbart barnsliga på sitt kärlekskranka sätt. Du vet, så där så att minnena kommer tillbaka från ens egen tafatta tid som nykär och blyg.

Jag log i bilen. Log. Och log. Och log.

Men så kom jag på mig själv. Istället för att dra mungiporna uppåt och verkligen le, så drog jag dem neråt för att inte ville jag visa att jag satt där och log i min ensamhet eller nått. Jag vet inte. Det blev alltså nån slags grimars mellan att le och se sur ut. Va fan!? Hur ofta gör jag den där minen egentligen?

Och det slår mig - så fort jag ska le på kort på beställning. När jag vill le åt något som är pinsamt. Och. Så. Vidare.

Inte nog med det, jag har hört, fler gånger än vad jag kan räkna och speciellt från kvinnor, att de ser så sura ut på kort och inte förstår varför. Det måste höra till åldern till. Men nä!..? Tänk om det hör ihop med att vi kvinnor alltid är i underläge: något är roligt - men inte får kvinnor skratta högljutt och hjärtligt.

Äkta känslor hör liksom inte till när kvinnorna endast ska se ut som fina kuttersmycken. 

Därför ska jag nu börja träna på att le stort med öppen mun (så där som småbarn gör och som man blir helt glad i kroppen av) och skratta, HÖGT, åt allt jag tycker är roligt.

Bildkälla

tisdag 18 februari 2014

Men jag tänker i alla fall inte hjälpa till i processen före det att köttet går att tillaga - UÄCK!!

Förra veckan utförde Öresundsakvariet en obduktion på en delfin, inför publik. Väckte en hel hop med blandade känslor om jag minns rapportaget på nyheterna. Och om jag ska vara ärlig, tänkte jag först på den äckliga biten. Med alla inälvor och gojsigt. Blää!

Men sen..

Alltså, jag kan inte sitta här och predika om det är fel eller inte. Det där pågår ju hemma hos mig också! Okej, vi obducerar inga delfiner precis. Men jag menar att vi är en jaktfamilj, en sådan där maten som till slut hamnar på bordet först har skjutits av min man eller någon annan i jaktlaget, det har hängts upp för "allmänn" beskådan (barnen följer ibland med och tittar när jaktlaget eller pappan flår djuret och så vidare) och sedan styckas det hemma.

Skillnaden är ju, förutom djurarten, att vi inte tar en massa prover och att vi i slutändan lägger köttet i frysen för att äta det.

Jag känner liksom här att jag inte har någon större rätt att kritisera Öresundsakvariet. Och speciellt inte när jag har sett hur nyfikna barn är på det här området och hur mycket de kan lära sig om sin egna kropp.


torsdag 13 februari 2014

"Sluta försöka göra barn könsneutrala" säger Alf, jag säger "Sluta förneka att du håller med!"

En FB-vän gjorde mig uppmärksam på det här debattinlägget på Aftonbladet. Jag veeet, Aftonbladet toppar inte direkt listan på att vara seriösa men deras debattörer kan faktiskt ha bra saker att säga. Ibland. Så jag brukar läsa det tipsas om på FB.

För att göra det kort, om du inte vill gå in på Aftonbladet och läsa debatten så säger Alf att vi ska sluta göra våra barn könsneutrala. Vi måste behandla pojkar och flickor olika - för att de ska få samma chans i livet.

Vad det är för chans som Alf egentligen menar kan jag inte direkt tyda. Så det får han helt enkelt återkomma med.

Alf menar på att eftersom arbetet med att göra barnen könsneutrala har pågått så länge nu och vi inte har sett något resultat (Trots det är fortfarande 98 procent av förskollärarna kvinnor. Män begår också fortfarande mer än 90 procent av alla våldsbrott. ur debatten) är det dags att sluta. Han backar även upp detta faktum med en utredning inom neurovetenskap som säger sig hittat skillnader i pojkars och flickors hjärnor.

Att Alf sedan svänger i sin egen debatt och börjar förespråka sådant som feminister och genusmedvetna personer redan gör tycker jag visar på att det är mer sättet som genusdebatterna hanteras på som är störmomentet för honom, inte själva innehållet.

Mitt svar på FB:

I början av debatten kände jag hur förtvivlan växte - Onej, ytterligare en som inte har fattat vad genussnacket går ut på! När jag sedan läser vidare så börjar Alf utveckla just de tankar han vill förlöjliga. Det kan vara så att han är lite "genusfundamentalist" i smyg?

Könsdebatten handlar inte om att vi ska ta bort ett kön, två kön eller för den delen skapa ett tredje. Tänker man det så har man fått fel information om vad genus handlar om. Och det är tråkigt men sånt går att ändra på!

Genusdebatten handlar om att vi vuxna (även andra barn) ska sluta placera barn i ett fack beroende på vad som tittar fram mellan benen på hen. (Jo, här pratar vi om både pojkar och flickor och det är ett ypperligt tillfälle att använda det mytompunna ordet.)

Det handlar om att en flicka ska få samma rättigheter som barn (och vuxen), att hon inte ska behöva lära sig att pojkar som tvingar sig på henne "bara tycker att hon är söt, sånna är pojkar".

Det handlar om att pojkar ska få chansen att bli sedda i skolan för vem han är, inte för vad han förväntas att göra.

Debatten handlar om att se individen. Punkt. Ett stort jädra punkt. 

Att en neurolog kan se kopplingar i hjärnan som säger vissa saker, är ett inlärt beteende som har pågått i många generationer. Fler än vad jag kan räkna. Att vi utvecklas efter vad samhället kräver är inget som är konstigt.

Hade vi inte utvecklats för att anpassa oss hade vi fortfarande varit den där encelliga organismen vi var från början. Människan kommer alltid att utvecklas och anpassa sig. Så varför inte göra något bra av våran överlevnadsinstinkt och utveckla våra kommande generationer till två jämlikar?


söndag 9 februari 2014

Ja, alltså hoppsan igen?

Alltid när det blir lite extra på hemmafronten så måste jag ju välja vad jag ska göra med min tid. Och oftast är det bloggen som får stryka på foten. Och tvätten. Om det går. För det är så sjukt tråkigt just nu att tvätta. 

Anledningen denna gång till bloggtystnaden är sjukdomar. Surprise!! Eller inte så stor överraskning precis. Inte när vi är en småbarnsfamilj och februari har kommit igång. Nää, precis.

Magsjuka. Finns det något värre, mer onödigt? Varför ska en tvååring få magsjuka? Eller ens en snart 30-åring? Fattar det inte. Det är verkligen en av de mest onödiga sjukdomar som finns!

Som alltid efter en magsjukeomgång så surfar jag nu runt och kollar på torktumlare. All annan övrig tid så känns en sådan ganska onödig, men vid sånna här tillfällen då jag inte kan slänga in en maskin tvätt till för att det är fullt i tvättstugan och värmefläkten går på max - då önskar jag verkligen att jag hade en torktumlare.

Just nu tror jag att jag är inne på en Bosch, värmepumpstorktumlare. Några erfarenheter om en sådan??


onsdag 5 februari 2014

Otursförföljda familjen

Egentligen borde jag vara van. Jag borde kunna skratta åt eländena när de händer. Så ofta som det hände rmenar jag. Jag borde inte bli förvånad eller ens hålla tankarna på en problemfri tid i huvudet.

Egentligen.

Men såklart gör jag inte det. Som om det är den naturligaste saken i världen blir jag lättad varje gång ett problem löser sig, desutom till något bra och jag börjar tänka att nu, nu börjar det nog ordna till sig!

 Jag fick veta igår att vår jobbiga resa börjar gå mot sitt slut, och lättnaden jag kände var enorm. Det går liksom inte att beskriva adet på något annat sätt än att jag blev helskakig och genomsvett på mindre än 30 sekunder när jag hade första telefonkontakten.

Lättnaden varade i några timmar. Sen var det tydligen dags för nästa grej. (okej, lite cred måste jag ju ge till de här grejerna som åtminstone inte hoppar på oss samtidigt, de väntar ju på sin tur i alla fall)

På vägen hem började bilen att vibrera ganska kraftigt, som om jag hade snö i ena hjulhuset. Det har liksom hänt förr.. Men igår fanns ingen snö som kunde ha fastnat i hjulhuset så jag körde in till en vändplats för att kolla upp saken.

Lukten.. Varm metall och gummi ihopblandat i en enda salig röra. Nej, gott kan jag inte påstå att det luktar.

Mina vänner har fått gissa vad detta är, på FB och Instagram.
Allt från självlysande dildos toll tänder har varit uppe som förslag.




Hinner tänka att det säkert ändå är en punktering (jag har ju faktiskt missat det förut) innan jag kommer runt bilen och får se det här! Bromsarna på ena framdäcket låg tydligen på och under den korta resa på bara några km hade det hunnit bli så varmt att hela insidan av däcket glödde.

Jag tror inte att det är så nyttigt.

Bilen fick svalna, två barn hann äta upp sin McD-mat och tröttna och ett stycke barnenspappa hann komma och byta bil med mig innan vi kunde åka hem på riktigt.

Och just det ja, jag hade bilen full med matvaror också..

Ska vi ha en gissningstävling vad som går sönder när bilen är lagad?

tisdag 4 februari 2014

Att vara lat slår bakut på en själv ibland

Jo, det här med att tvätta håret i bikarbonat. Fungerar väldigt bra. Ingen kliande hårbotten. Håret blir inte fett på samma sätt som med vanligt schampo. I det stora hela är jag nöjd.

Speciellt efter att jag blandat ÄCV/vatten med bikarbonat. Istället för bara vatten och bikarbonat.

Men.. Det är inte precis för den late, det här med no poo. Gjorde värsta rookie-misstaget nu senast. Var så självsäker från förra gången att jag inte trodde att jag behövde skölja håret riktigt lika länge. HA - HA - HA!

Det gör jag inte om igen, det kan jag lova.

Stora som små, fisar är alltid roligt?

Hampus går fram till mamman där hon står i köket och fixar frukost.

- Hamps lukta mamma fis?

Hampus lutar sig fram och luktar mamman på rumpan.

- Usch, äkklit. Mamma fisit..

Hampus går sin väg och muttrar något om fisar, luktar illa och bajs under tiden. Mamman står kvar och undrar vad som hände och om det är tillåtet att asgarva.