torsdag 31 juli 2014

En milstolpe avklarad!

Lite beroende på vad det handlar om kan jag vara otroligt stark men samtidigt vara den som fegar ur inom vissa områden. Jag tror att vi alla har tendenser att göra så här.

Inom områden där vi är trygga har vi "råd" att vara starka. Men där vi är osäkra sticker vi gärna inte ut näsan. Just utifall att.

En sak som jag har märkt och som är så jäkla coolt, är att om en vågar sträcka på sig och faktiskt erkänna för sig själv att det här är jag grym på. Då är det också betydligt lättare att tassa förbi gränsen till det okända.

Har inte riktigt tänkt på det förr om åren men sen jag började utmana mig själv (slutade i princip att sminka mig förutom när jag vill, rakar bara benen när jag vill och det svåraste av allt att be om hjälp när jag behöver) så har jag börjat våga göra mer. Jag kan säga utan att bli generad att det här ÄR jag så jävla bra på. Inte inom allt. Ååhhnä, men inom betydligt mycket mer än för bara fem år sedan. Jag är liksom inte i mål ännu. Men jag har kommit förbi de första vattenhålen!

Absolut, visst blir jag fortfarande osäker om jag blir ifrågasatt inom sånt jag inte känner mig fullständigt trygg i. Men istället för att bara släppa det eller "hålla med" motparten för att jag inte vill bråka/inte vågar/eller vad som helst så kan jag numera säga något om att ja, jag kan ha fel eller det är så här jag tycker, känner utan att göra en stor sak av det.

Det är stort för mig!!

Bara häromdagen passerade jag ytterligare en milstolpe i mitt självförtroende- och självkänslebyggande när jag anpassade mitt CV. Och istället för att bara skriva fina saker som "kan hålla många bollar i luften" eller "kan arbeta självständigt" skrev jag om hur förjäkla bra jag är och vad jag är grym på. Lite som att den som får CVt skulle ångra sig om hen inte anställde mig på direkten.

Okej, kanske inte riktigt så i klartext. Men nästan.

Att gå ifrån strömmen och istället tala om hur bra en är är sjukt svårt för den som fått höra motsägande otrevligheter under uppväxten. Att prata om vad jag är kass på har alltid varit lättare än det jag är bra på. Det fanns liksom så mycket mer att tala om då när ämnet handlade om hur kass jag var.


Asså, jag gillar verkligen den här friska fläkten av jag är så fruktansvärt bra. Den är nyttig för mig.

onsdag 30 juli 2014

Det finns en risk att det här gör dig besviken Anders..

Det händer ibland (kanske vart tvåhundrade år eller så) att någon flirtar med mig. Det kan också hända att jag uppfattas som flirtig utan att jag vet om det. Det kan också hända att det där andra händer oftare än det första. It might..

Vi kan säga att det är en del av min personlighet.

Vi kan också säga att jag är en person som är uppvuxen med att tolka flirtig uppmärksamhet som god uppmärksamhet. Som i stort sett alla andra i min ålder i den här delen av världen. Det går också att kalla flirtig uppmärksamhet för knullbarhet.

Ja precis - jag tror att du fattar helt rätt. Desto högre knullbarhet en hade i ungdomen desto bättre status hade en.

Som en sur tugga på äpplet går det också att säga att det där hänger kvar i mig. Det kvittar hur långt jag än har kommit just idag med mitt självförtoende och -känsla, jag kan fortfarande trilla dit igen på ett ögonblick.


Så nu till dig Anders, ditt diskreta meddelande i min Övrigt bland meddelandena på Facebook fick mig först att småflina. Inte direkt åt att du tydligen tycker att jag hamnar på din övre skala av knullbarhet, nej. Mest för att tanken "wow, tycker någon att jag är snygg?" sprang förbi i mitt huvud på Usain Bolt-tid.

Efter den första snabba reaktionen blev jag arg. Förutom att du skriver att du är upptagen gör du det tydligare genom att föreslå att vi ska busa diskret i värmen. Hur busar en diskret i värmen föresten? Utan att få värmeslag menar jag? Jag kan knappt busa med ungarna på vanligt sätt utan att typ dö på kuppen, hur ska en då klara att det där närgånga buset som jag antar att du menar? Eller förlåt, du kanske menade att vi skulle busa till det med kubb i skuggan av en stor björk samtidigt som vi berättar otroligt tråkiga skämt för varandra för att distrahera? Men ärligt. I den här värmen tror jag inte att jag orkar det heller.

Jag blir arg för din partners skull och ledsen. Om du nu både vill äta kakan och ha den kvar, varför inte göra det med öppna kort? Du vet att det blir allt mer vanligt (alltså att det sker out in the open, har nog alltid funnits den typen av förhållande) med öppna förhållanden och då slipper du smussla. Men det kan ju faktiskt också vara det du vill ha. Spänningen och smusslandet. Och då får jag väl be om ursäkt för att jag tog i från dig det den här gången. Om jag måste.

Hur hade du tänkt att vi skulle flirta och busa i värmen? Du som enligt Facebook bor minst tio mil ifrån mig. På nätet? Skype kanske? Eller det där som jag hör andra använda men skiter i för egen del - Snapchat?

Jag har två yngre barn. Jag har två hundar och en katt. Och jag har en äkta man. Jag har varken tiden för flirtande eller busande med ytterligare en person. Jag har händer och famnen full och desutom allt samlat under ett och samma tak.

Om jag ens ska överväga att flirta med en annan man, som redan är upptagen i ett förhållande, så måste den personen ge mig betydligt bättre argument än "ser attraktiv och sexig ut". Betydligt bättre argument.

Anders - jag tänker inte säga tack för att du frågade för jag är inte ens glad att du frågade. Däremot är jag lite nyfiken på hur du hittade min profil och vad som fick dig att tro att jag skulle vara intresserad av en flirt. Tyvärr inte tillräckligt nyfiken för att ta närmare kontakt med dig än så här, sorry. Nej du Anders, då får du komma på andra argument än de du hade.

Det finns många attraktiva och sexiga personer i min omkrets, det betyder liksom inte per automatik att jag vill hoppa på dem och busa.

Men ja.. Hoppas du får en trevlig dag.

tisdag 29 juli 2014

I'm back y'all!

Sommaruppehållet är nu över och knappt hunnit sakna skrivandet under tiden. Knappt. Massa idéer som flugit in i huvudet under rosédrickande tillstånd. Men vi börjar i liten skala va? Så att jag inte får skrivkramp. (jag som skriver mängders mängder menar jag..)

Grattis till alla er som fick regn igår föresten, själv fick jag kanske femton droppar regn på gräsmattan. Med allt det mullrande från åskan som hördes är jag ärligt talat lite besviken. Det är därför upp till bevis om väderlekssidorna spånar rätt om kvällen med både regn och åska hos mig. Jag håller tummarna för det. För att jag är lat och glömt bort att vattna mina tomatplantor några dagar nu..

torsdag 3 juli 2014

Klippt och stämplat

Har jag sagt att kattan är tillbaka?

Det hjälpte att skicka ut ett hjälprop på FB, det hörde av sig folk och berättade att de hade sett katten i en närligganade by. Och med närliggande menar jag drygt en halvmil bort. Eller nått sånt.

Vi va uppe och ropade i flera kvällar, men ingen katt syntes till. Barnen va ledsna. Jag var ledsen. Gubben va nog ledsen han med.

Några dagar efter det ringde en kompis - Du, jag tror att er katt är hos oss nu..

OCH DET VA HAN! 


Mager, trött och med miljoner fästingar kom han hem. Äntligen! I nästan två veckor hade han varit borta (1,5 tror jag så här i efterhand) och det verkade som att till o med hundarna saknade honom för oj vad de gosade de följande dagarna.

Dagen efter att han hade kommit hem beställde jag tid för kastrering, fick en tid på tisdagen (ringde på torsdagen innan) och han fick såklart stanna inomhus fram tills den dagen. Han va inte ett dugg glad på oss de sista dagarna. Inte. Ett. Dugg.



Men nu är det klipp. Det är också stämplat i örat med ID-märkning. Och även om han kan vara borta över natten så har han hitills inte passerat 12-timmarssträcket vad gäller rymningar längre.

Sååå skönt!

onsdag 2 juli 2014

Satyget att ta emot komplimanger

I det här är jag långt ifrån unik, jag är så jäkla vanlig att det är dags för skämskudden. Det är så att jag inte kan, VERKLIGEN INTE KAN, ta emot komplimanger på ett vettigt sätt.

Och när jag säger vettigt så är det att eventuellt tacka personen som ger komplimangen men framförallt INTE bortförklara den. Släta över det som att det är farligt att vara den som sticker ut. Som att varje hårklippning, nya klädesinköp gör mig till en utböling som måste döljas till varje pris.

Det är ett jävla skit det där alltså. Att inte kunna säga "tack". Skitjobbigt. Asjobbigt. Och alla andra kombinationer av "jobbigt" och nått taskigt tråkord.

I vissa fall kanske jag inte vill säga "tack" av den anledningen att komplimangen som gavs inte är något att tacka för - "snygg röv" är ett exempel. Mm, ja tack för att du uppskattar skinnet och fettet på min bakdel som jag har ätit och tränat mig till. Det har jag gjort enbart för att få komplimanger. Verkligen. (Men det hindrar inte mig att suga åt mig allt gottigt eller eländigt som sägs om eller till mig.)

Men i andra fall så vill jag ju säga "tack". För att jag känner mig fin och tycker att det är trevligt att någon annan ser vilket jobb jag lagt ner på en speciell frisyr eller liknande.

Vad gör jag istället?

Mumlar något ursäktande, slätar över och ger halvtaskiga (låter som helt ouppriktiga) tack som sägs "aaaatacktacktack" i en enda lång utandning.

Varför!?


Klippte ju lugg för inte så länge sen, och för mig är den en ganska drastisk utseendeförändrning eftersom jag i vanliga fall (ööh, fortfarande) bara har håret uppsatt i en knut på huvudet. Den så kallade krisknuten.

Inte en enda gång har jag känt mig bekväm när jag har tackat för att andra personer tycker att jag blev så fin/söt/ung. Och då är jag verkligen nöjd med luggklippningen! Kan du tänka dig kvalen i mitt huvud när det gäller sånt jag bara är halvnöjd med!?

Jävla normer som säger att jag inte får ta för mig av mig själv eller stå upp för vad jag tycker utan att andra ska ha rätt att trycka ner mig. Ni förföljer mig även i sånt ni inte har med att göra!

tisdag 1 juli 2014

Exakt nu kan jag sluta undra

Tog med mig stora ungen till McDonald's igår för en middagsmuta. (behövde handla samt gå på en klädesaffär) Inte helt otippat mottogs förslaget med glädje... Det gäller alltså att välja sina mutor som det heter, eller nått.

I en blandning av jag-ska-vara-nyttig och nu-ska-jag-skippa-magknipen tog jag en "sidesalad" istället för pommes. Tog en tugga av sallad och upptäckte sedan något rött, något väääldigt rött som låg i salladen och skrek om sin närvaro åt mig. Fick efter lite om och men veta att det helt riktigt va rödbetor i salladen numera. Istället för morötter.

Trevligt tänker rödbetsälskaren.

Själv tänkte jag inte så mycket, inte mer än på den förbannade klåda som spred sig från öra till öra.


Så tjusigt röd efter ett McDonald's besök har jag nog aldrig varit.

Har länge undrat hur pass känslig för rödbetor jag fortfarande är. Behöver nog inte fundera längre. Allergisk - nepp. Överkänslig - ja.