fredag 30 november 2012

"Den förutsätter att kvinnans kropp är tillgänglig så länge hon inte gör motstånd."

Helt förståerligt så behövde DN komplettera sin nyhet om våldtäktsmålet där mannen friades, trots att domstolen trodde på kvinnans berättelse, för att hon "bara" hade sagt nej.

Eva Diesen anser att lagstiftningen behöver skriva om och säger så här i DN:
– Nuvarande lagstiftning vilar på en patriarkal tradition som säger att det åligger kvinnorna att skydda sig själva. Den förutsätter att kvinnans kropp är tillgänglig så länge hon inte gör motstånd. Det borde vara tvärtom, att en kvinnas kropp inte är tillgänglig förrän hon uttryckligen gett sitt samtycke.

Om en sådan ändring skulle gå igenom skulle det kanske bli lättare att få fällande domar mot de våldtäkter som inte är överfallvåldtäkter.

Det kanske inte är så konstigt att offrets (kvinna eller man, spelar ingen roll) sexualitet ifrågasätts vid ett våldtäksmål om lagstiftningen idag säger att du måste bevisa bortom allt rimligt tvivel att en våldtäkt faktiskt har skett. Står ord mot ord går rätten hellre på den friande linjen än fällande.

Och visst tycker jag att det är hemskt när oskyldiga döms men om jag måste välja, då går jag hellre på den fällande linjen. I alla fall när jag hör siffrorna för hur många som åtalas och frias/döms för våldräkt. Jag kan helt och hållet förstå varför många inte anmäler en våldtäkt, för det första måste hen gå igenom hela händelsen igen med otaliga förhör och undersökningar. Och sen, sen ska hela sexlivet kartläggas, personens trovärdighet ska ifrågasättas och så vidare.

Systemet som ska vara rättvisst är tydligen inte det inom vissa områden.

Äntligen lite bevis på att jag börjar bli vis

Grått hårstrå på en kam


Jag tror bannemej att det första gråa hårstrået kräver ett rejält firande i helgen. Eller hur!? Visst får man gotta sig när det äntligen finns lite bevis på att jag börjar bli vis?

onsdag 28 november 2012

Grr till mig själv

Nu vill jag banne mig ha lite ork om kvällarna för att göra saker!

Bra jobbat Uppsala!

Som tog förnuftet tillfånga igen efter gårdagens totala hjärnsläpp.

Helt okej att våldta så länge som den andra "bara" säger nej

Eftersom kvinnan bara sa nej när hon inte ville och inte klöste ögonen ur våldtäktsmannen så räknas det inte som en regelrätt våldtäkt. Amen va fan!? Skojar rättsystemet med mig nu?

Menar de på allvar att ett nej inte längre är ett NEJ? Måste jag skicka iväg mina barn och lära dem våldstekniker för att, om det någon gång skulle behövas, de ska veta HUR och VAR de ska slå, skrika, klösa eller vadfansomhelst så att deras nej är giltigt? Har det verkligen gått så långt?

Tydligen.

Jag tyckte att det är helt sjukt när den som bli våldtagen måste redogöra inför rätten om sitt sexliv. För det vet vi ju sen innan att någon som har haft sex innan våldtäkten inte kan bli våldtagen. Och när en våldtäksman (eller kvinna för den delen) friats då inte offret kunnat säga stopp på grund av fylla, annan medvetslöshet eller skräck. Då har rätten minsann sagt att det varit för att offret inte sagt nej.

Och när det är någon som säger nej då? Då räcker inte det?

"Domstolen tror på hennes berättelse" men friar mannen ändå? Så om någon kommer fram till dig, erbjuder dig en chokladkaka med nötter i som du måste säga nej till skulle det alltså vara lika okej för den andra personen att säga "Jag tror på dig, men tvingar dig ändå, för du bankar ju faktiskt inte in huvudet på mig just nu".

Väldigt logiskt. Otroligt.

Här lär vi våra barn att säga nej när de inte vill och att det inte är okej att slåss. Och så är det tvärtom? What's up with that!?

Vad säger du? Dags för en lagändring? Är det dags att en våldtäkt enligt lag räknas som en våldtäkt om ena parten inte är med på det? Jag tycker det. Det är fan inte vara okej att våldta en annan bara för att hen inte gjorde motstånd - brutalt.

tisdag 27 november 2012

Alltså, ursäkta! Men va!?

Det verkar som att någon på Akademiska sjukhuset i Uppsala fått sig en släng av... nått konstigt. För istället för att lösa ett problem så sopar de problemet under mattan. Bra jobbat! Not.

Det är inte alltid jag hoppas att nyhetsartiklar har fel, men lite så är det nu faktiskt. Alltså, jag förstår att problemet inte kan lösas på stört. För säkert handlar det mycket om pengar. För att köpa nya sängar exempelvis. Men ändå?

Hur många sjukhussängar har inte en sidogrind? Och hur svårt vore det att informera och hjälpa de nyblivna föräldrarna att bulla upp med kuddar så att bebisen inte trillar ur sängen?

Vill föräldrar samsova med sina barn ska de också få göra det! Om barnet också vill det såklart.

måndag 26 november 2012

"Men hon har ju barn ser du väl!?"

Hur går det i julklappsjakten för dig? Själv är jag klar, jag gjorde ett megarejs i lördags när jag följde med en kompis på bussresa till Ullared. Det är första året som jag handlar julklappar till barnen där. Har alltid spridit ut klappköpet under året innan, meeen det har inte gått så bra i år.

Vore kul att veta hur många gånger de efterlyste olika vagnar
under tiden jag var där. Många var det hur som helst.
Jag hade ett mål med dagen. Ett. Och det var att få tag i en speciell leksak till Sebastian. Ett visst piratskepp. Och innan jag åkte iväg hade jag försökt skaffa mig en uppskattning av hur stort det här skeppet var. Jag menar, det hade ju inte varit så kul om skeppet var pyttelitet för sånna saker har en tendens att gå sönder ganska snabbt hemma. Det är liksom ordentliga leksaker som gäller. Leksaker som tåls att lekas med! Men nej, ingen leksaksbutik i närheten hade ett sånt skepp jag letade efter. En sa till och med att de inte skulle säljas i Sverige förens efter nyår! PANIK! Skeppet var liksom en av två saker som Sebbe verkligen önskat sig.

Så när jag kom till Ullared sprang jag (skövlade mig förbi en massa människor och kundvagnar och varuplockare och varuvagnar och... DET VAR KNÖKAFULLT!) till leksaksavdelningen bara för att upptäcka att ja, de hade haft skeppet men tog slut på tre dagar och nej, de trodde inte att de skulle få hem det igen innan jul. Såklart nedstämd, började leta efter en reservplan och hittade ganska bra saker som jag ändå var nöjd över. Men sen så kom jag på jag glömt titta på pussel. Och vad ser jag på vägen dit om inte två piratskepp! i en annans kundvagn.

Jo, helt ärligt funderade jag på att sno ett av dem. Även solen har sina mörka fläckar...

Fick efter en stund tag i den som packat upp skeppen och kunde likt Arnold Schwarzenegger i Klappjakten kasta mig över det sista skeppet. Jag var så glad att jag hittade det att jag höll på att tjuta. Skrämde lite slag på arbetarna där när jag sa det till dem. Hehe... Och fick då reda på ett den extraladdningen med piratskeppen tagit slut på 20 minuter. Populärt kan man väl säga va?

Och så hittade jag ju även andra fynd, men skeppet alltså. Det tog priset. jag kunde gått till kassan redan då, det var det enda som jag verkligen skulle ha. Och som jag fick! Wohoo! Han kommer bli såååå glad! Men alltså, det gjorde jag ju inte. Gick till kassan menar jag. Jag fyllde vagnen till brädden. Mer än så om jag ska vara ärlig. Jisses vilket lass!!


Jag tycker faktiskt att det inte vore helt
fel med liiite större vagnar.

Och när vi var klara och betalat bestämde vi oss för att ta lite fika innan bussfärden hem. Då kom dagens bästa kommentar från ett äldre par. På vägen till fikan gapar en gubbe och flämtar till högt när jag går förbi med mitt jättelass. Gumman brevid tittar upp, tittar på mig, tittar på vagnen och sen bara:

- Men hon har ju barn ser du väl!!?

Och sen var det överstökat. HAHAHA! Bästa ever!!

Har du lyssnat på radiodokumentärer någon gång?

Inte?

Nästan alla P-kanaler (P1,P2, P3, P4) gör dokumentärer, och jag burkar lyssna på några när jag har lite "tråkigt" arbete framför mig. Nu sist blev det Flodvågskatastrofen. Inte den bästa att lyssna på när man är tjutig och sitter på jobbet. Men oj så bra!!

En annan väldigt intressant och gripande dokumentär är Pionjärdykarna i Nordsjön. Jag visste inte innan jag lyssnat på den här att det förekom sånna vidriga experiment på dykare så nära oss.

Eller varför inte Smittad - om att vara ung och leva med HIV? Jag trodde inte att jag hade fördomar och jag trodde faktiskt att jag visste saker - men jag hade fel. En liten ögonöppnare om hur det ser ut idag.

fredag 23 november 2012

Lite vintips, tack!

Jomensåhärärdet att jag blivit lite förtjust i rött vin. Med choklad till. Eller brie och kex. Eller chips. You get the point!?

Men, jag har verklige NOLL KOLL på vad man ska kolla efter. Jag har testat Morbergs röda vin och gillar det (en del säger att det är surt och tjaa - kanske, men det är inget som jag upplever direkt) och jag gillar vafan, heter det Diablo? I alla fall. Diablo säger vi, det finns flera sorter.

Och jag vet att jag inte gillar när vinet är så där torrt så det känns som att man vill häva i sig en hink vatten efter varje klunk.

Så vad ska jag kolla efter? Någon som känner sig manad att hjälpa mig i vindjungeln?

Jo, det får inte vara svindyrt heller. Min smärtgräns är nådd när det blir tresiffrigt.

torsdag 22 november 2012

GUCH - Grown Up Congenital Heart disease

Att bli mer medveten om vem man är, hur man har varit och vad som gjort mig till mig är sånna där stora frågor och svar som intresserar mig. En av de sakerna är just det att jag är ett hjärtbarn, jag har tidigare nämnt det. Bland annat så var jag på en efterkontroll i tisdags.

Jag tillhör en "ny" patientgrupp, så kallade GUCH (Grown Up Congenital Heart disease) och min grupp växer fort. Tack vare förbättrade operationstekniker, kunskap hos sjukvårdspersonal och allmänheten så lever idag 90 % av alla barn med medfödda hjärtfel upp till vuxenålder. Och det går knappt att jämföra med hur det såg ut innan.

Det finns flera sidor på nätet om GUCH om du vill läsa om det:
Att jag går på regelbundna kontroller är för att, såklart i första hand att kontrollera mig men också för att bidra till kunskap och vidare forskning om vad som faktiskt händer med barn med liknande hjärtfel.

Vad händer med barn som opererats med en speciell teknik om 10 år, om 20 år, om 30-50 år? Det är frågor som måste besvaras för att barn som föds idag ska ha större chans att överleva. Och till det bidrar jag mer än gärna.

För det är faktiskt så, att man inte vet. Vi, GUCH-patienterna, är alla unika och vi bidrar alla lika mycket med kunskap om hur livet ser ut, vad som kan vänta runt hörnet. Det är bland annat på grund av detta som Hampus är född i Linköping och inte på mitt närmaste BB.


Det blir inte färre barn som föds med hjärtfel, utan kunskapen blir bara större och fler barn kan få chansen att leva ett fullt normalt liv. Tänk på det på alla hjärtans dag, för det är även våran dag - Alla hjärtebarns dag!

Jag tror att jag är lite sömnbakis, helt ärligt.

Så som jag har gnällt över att inte få sova ordentligt, lääänge har jag gnällt också. Vårat lilla matvrak till bebis håller oss vakna flera gånger om natten för att han ska äta.

Och ja. Han är hungrig, det är inte bara en vana.

Vissa nätter har han ätit som på dagen, varannan timme - inte mycket sömn för lilla mig som tar en stund på sig att somna om. Hujedamej så trött jag varit!

Men idag, den här dagen tar nog priset alltså. Och då har jag ändå fått sova skapligt inatt. Vi tryckte i Hampus extra mycket mat och fikade en en extra gång igår för att totalt däcka honom. Och det fungerade! Bara ett nattmål inatt. Helt otroligt.

Tyvärr blir man ju sömnbakis så här när man inte är van vid att kunna sova lite längre. Med andra ord, igår hade jag huvudvärk för att jag inte sovit så bra och idag har jag huvudvärk för att jag sovit för mycket.

En blir aldrig nöjd va?

onsdag 21 november 2012

Är det bara jag som får psykopatvibbar av den här dockan?

Bilden är lånad från ellos.se
Dockan heter Sweet talk Ken och du kan själv spela in vad du vill att han ska säga. "Ken säger vad du vill att ha ska säga"

Öhh?

Så jag slutade att vara ärlig och ramlade in i artighetsträsket igen

- Hur mår du då?
- Jo tack, det är bara bra. Och du?

Hur ofta har jag inte både ställt och svarat så där? Hur ofta har inte du gjort samma sak? Även om du just då inte mår särskillt bra. Oavsett om det är en förskylning eller om du brytit ett ben.

Jag har slutat att fråga om jag inte vill veta HUR personen mår. Och jag har börjat svara på det där obekväma sättet om hur jag faktiskt mår. Inte den där artighetsfrasen. Mår jag bra, så svara jag naturligvis det. Men är jag förskyld så hymlar jag inte. Är jag sjukt trött så är jag.

Och det gör mig lite obekväm för andra misstänker jag. Det är en, inte så svag precis, känsla jag får när personen som frågat mig hur jag mår liksom backar ett steg när jag svarar. Och då vill jag bara skrika - MEN FRÅGA INTE OM DU INTE VILL VETA!

Hur gör du? Svarar du helt automatiskt att allt är bra även när du mår som skit? Och varför?

Jag vill gärna tro att folk frågar för att de vill veta, men ju ärligare jag är desto mer ser jag att det inte är så. Ungefär som när man säger till gamla vänner att man ska ta en fika någon gång - Vi kan väl höras? Ja, det vore skoj! Det måste vi! - fast man vet att det a l d r i g kommer att hända. Är det inte bättre att säga att det var kul att träffas, hoppas vi stöter på varandra igen, eller? Är det bara jag som tröttnat på artighetsgrejer som aldrig blir av?

Frågar jag en vän, bekant om hur hen mår så vill jag ju också veta. Om hen inte vill svara är en annan sak. Men jag frågar ju inte för att det hör till, jag vill veta.

Om jag ska vara riktigt ärlig så svarade jag på liknande sätt i högstadiet också, det var då jag började tänka i denna banan. Ända tills en klasskompis sa till mig - Men Angelica, det är ju alltid något fel med dig! Har du inte vrickat foten så är du förskyld! - så jag slutade att vara ärlig och ramlade in i artighetsträsket igen. Men nu, nu är jag inte allt lika beroende av vad andra tycker och nu tänker jag vara ärlig och rak mot mig själv och andra.

Det är något jag verkligen måste jobba med, för det är inte alltid lätt att frångå sina latheter. Men jag ska. Ärlighet vara längst, säger man inte så?

tisdag 20 november 2012

Att förena nytta med nöje är alltid kul, eller hur!

Idag var det dags för min kontroll efter att Hampus kom till världen, serdu jag är ju ett sånt där hjärtbarn så jag går på kontroller regelbundet - och även idag såg allt finfint ut.

Fick med mig mina föräldrar idag, förena nytta med nöje liksom, och min mamma kom med det helt perfekta förslaget: Vi åker till Valla och köper GODIS! Tjohej, in i bilen efter första undersökningen och iväg till Valla vi for. Gamla Linköping alltså. Där Cloetta har en av sina butiker. det bidde lite godis, men jag var inte värst (eller kanske bäst?) på att handla där inte. Även om jag också kände mig duktig. Hehe...

Joalltså, det skulle varit lite bilder här men Blogger dummar sig så nähää, det blev inga bilder!

måndag 19 november 2012

VARNING, VARNING! Risk för beroendeframkallande!

Svärmor och jag gjorde julgodis i helgen. Hon glömde sin bok och fastnade i tidningen Buffe istället. Jag tackar för det många gånger om. Min tandläkare tackar nog inte alls..

Rocky Road
Med GELEHALLON!


Ps, jag har snott bilden från ica.se.

Jag börjar se ett mönster här'då'rå!

I min värld finns nästan bara måndagar, onsdagar och söndagar.

På måndagen känns det som en evighet till helgen. Sen kommer onsdagen som stått och lurat bakom en dörr. För att sedan bli skrämd av söndagen som lurpassat på en och kastar en ångestkappa över en.

Nja, okej. Jag har väl inte riktigt ångest varje söndag, men helgerna bara svischar förbi. Den här också. I torsdags kom mina svärföräldrar på besök och idag åkte de hem. Så hela helgen har gått i ett och gått för fort.

Vet knappt vad vi gjort, så fort har det gått. Plus att Hampus fått för sig att äta två-fem gånger per natt. Vilket liksom inte gör att huvudet känns mera "med" på dagarna precis. Snart börjar han komma upp i den där åldern då Sebastian slutade med nattmat tvärt, bara ett halvår kvar - sen får vi kanske börja sova hela nätter igen.

Förstår du hur jag längtar!?

lördag 17 november 2012

Låt inte valet rinna ut i sanden, låt inte dina nära bestämma åt dig när stunden kommer. Detta är ditt beslut, bara ditt - ingen annans.

För mig är frågan om att donera organ väldig viktig. Både donation för medicinskt ändamål och transplantation. Kanske för att jag tycker om känslan att min död inte kommer att vara förgäves, när den än inträffar. Eller kanske för att jag känner så stor tacksamhet mot alla innan mig som bidragit till forskning och transplantationer runt om i världen. Hade dessa människor inte gjort detta, hade jag med största sannolikhet inte andats så fritt som jag gör idag.
 
Inte haft min fina familj. Inte kunnat njuta av solskenet en fin vårdag.
Jag hade helt enkelt inte varit i detta livet idag.
 
Men med detta vill jag inte säga att alla som väljer att inte donera är dåliga människor, för det är de inte. Man kan ha vilka skäl som helst för att inte vilja donera och det är helt okej. Men jag vill att det ska finnas ett skäl!
 
Låt inte valet rinna ut i sanden, låt inte dina nära bestämma åt dig när stunden kommer. Detta är ditt beslut, bara ditt - ingen annans.
 
Hos Donationsrådet kan du anmäla dig till donationsregisret, oavsett om du väljer att donera eller inte. Och oavsett om du väljer att donera till medicinskt ändamål eller tranplantationer eller både och. Valet är ditt!

fredag 16 november 2012

Har vi för stora krav på oss själva, blivit för egocentriska eller har samhället bara ändrat sig?

Det blev intressant diskussion på jobbet häromdagen, om förskolan - älgdagar (förälder ledig men barnet är på förskolan), 15 timmars och sånt.

Och jo, jag blir väl kanske lite hetsig när sånt kommer upp. Men inte för att jag tar åt mig eller för att jag tycker att jag har rätt utan för att ämnet är något som jag finner särskillt intressant. Att få höra hur andra tycker och få säga min mening. Och mycket för att jag just nu i livet befinner mig just där, då förskolan står väldigt mycket i centrum.

Det som jag tycker är intressant för min egna lilla personliga del är att jag liksom aldrig riktigt kan bestämma mig för vad jag tycker. Kanske för att allt det här är så väldigt induviduellt. Familjens situation. Barnets behov. Föräldrars önskemål. Och så vidare.

För å ena sidan tycker jag att föräldrar ska vara hemma med sina barn. Att barnet inte har något behov av förskolan från början. Det är något vi, föräldrar och samhället i övrigt, skapar. Och å andra sidan behöver barn förskolans pedagogiska del, den som (iallafall inte jag) hemmet inte kan erbjuda fullt ut. Och kompisarna. Gemenskapen.

I våran kommun har de precis tagit bort "älgdagarna" (de kallas olika överallt: potatisdagar, jaktdagar osv) och eftersom vi är en jaktfamilj strular det till det för oss en hel del. Och precis som det mesta med det här ämnet är jag delad. Men. Eller. Nä. Jag lutar nog faktiskt mest åt att den här sortens dagar ska finnas att tillgå. Det finns perioder i livet man måste göra saker, på vardagar, där barnet/barnen inte kan följa med och när man desutom inte har tillgång till barnvakter. Husrenoveringar, bankbesök, läkarbesök, jakt, andra saker som jag inte kommer på just nu. Och varför skulle det inte vara okej att på ordinarie tider låta barnet/barnen få vara på förskolan vid dessa undantag? Eller om vi tänker tvärtom. Säg att en av föräldrarna jobbar skift, oregelbundna tider, och just den dagen som förskolan ska göra ett teaterbesök är barnet egentligen ledig. Får det här barnet då inte följa med på teatern? För att föräldern är hemma och per automatik ska barnet också vara det? Eller skulle det då vara okej för barnet att följa med och lämna föräldern ensam hemma?

Ja, alltså det är verkligen skitsvårt det här!

Innan Sebastian hade kommit till världen ville jag vara hemma med alla ungarna (jo, vi har alltid vetat att vi ska ha fler än en) under föräldraledighet och sånt. Är man ändå hemma liksom. Det var innan vi upptäckte hur beroende barn kan vara av sina kompisar och stimulans. Jag har ett väldigt aktivt barn och det är på gott och ont. På den onda sidan är att jag inte kan i hemmamiljö stimulera honom fullt ut, så som han behöver. Jag har inte den kunskapen, det tålamodet eller verktygen för det. Och visst gör det mig ledsen, men jag vet att han kan få dessa bitar på förskolan. Kanske skulle jag kunnat hantera situationen om jag tvingats lära mig. Men då kan man också undra varför personalen på förskolor ska vara utbildade, om vem som helst kan göra det.

Och nu går ju Sebastian på förskolan 15 timmar varje vecka medan någon av oss föräldrar är hemma med Hampus. Vilket som är bäst går inte att säga. Jag kan bara tala om hur det är för oss, och för oss är det bästa att Sebastian får möjligheten att vara på förskolan med jämna mellanrum. Hampus har inte börjat än så om honom och hans behov kan jag inte ens uttala mig. Inte om det och inte än.

Hur ser det ut i din familj?

torsdag 15 november 2012

Och där blev jag attackerad av mammasamvetet

Jag har ju börjat jobba igen efter föräldraledigheten, heltid. Och det är såklart både skitjobbigt och jätteroligt. Speciellt när jag känner att jag är saknad hemma.

Inte för att Samuel inte gör ett bra jobb hemma med barna, för det gör han. Men Sebastian har liksom vant sig vid att jag är hemma mer. Det har bara varit korta perioder i hans liv som jag varit borta mer än hemma. Så visst förstår jag att han kommenterar det ibland. Men alltså, det här mammasamvetet kan ju ta kål på vem som helst..

Nästan varje lördagsmorgon frågar Sebastian om jag ska åka och jobba. Och när jag svara att jag inte ska det får jag ett glatt Åh, vad jag är glad mamma! Du är hemma idag! Och ja.

Jag är ju också glad för att jag är hemma, samtidigt som den där glada lilla kommentaren inte precis ger mig något gott samvete för resten av veckan.

Men höjden, eller den vekliga attacken av mammasamvetet kom ändå häromkvällen vid läggdags. Sebastian pratade en del i sömnen den här kvällen och en av gångerna när jag gick upp till honom för att kolla att han inte var vaken fick jag höra:

Mamma, ska du jobba nu? Jag vill ha dig.

Med gråt i tonen dessutom. Då. Då var det nära att jag skickade till cheferna att på måndag kommer jag inte. Min fina, fina Sebastian. Du är saknad varje dag du också!

Flygplan är inget annat än en buss med vingar...

...därför behövs inga bälten. Och skulle planet ändå störta, så dör du ju ändå. Så varför ens använda ett bälte?

Så säger Michael O'Leary (Ryanairs chef). För att han vill ha ståplatser i flrygplanen.

Och jo, ja... Flygplan är väl som bussar med vingar. Men även i bussar ska man använda bälten.

Skjut mig!

Nästintill sömnlös natt.

Både ögon och huvud svullna och värkande av sömnbrist.

Det kommer bli en tipptoppdag det här. Right?

onsdag 14 november 2012

Skillnaden mellan första och andra barnet - Ajabajja!

När Sebastian var liten och började undersöka allt i huset började såklart ajabajja-åldern. För oss föräldrar alltså. Men serni, Sebastian var en aning för ivrig på livet för att vi skulle palla med att säga ajabajja femtielva upphöjt till åtta på en dag. Så alla prydnadssaker fick flytta upp en våning.

Och sen en till.

Och sen en till.

Och sen försvann några fönsterbrädor.

Och alla ytterkläder.

Och grindar sattes upp.

Han var nyfiken på allt och testade gärna, gääääärna allting flera gånger. Jag kan lova att vi har en uppsättning med kontaktproppar som skulle kunna fylla flera hus kontakter. Och han bara log åt oss när vi sa till att han inte fick pilla på kontakter "Det gör jag ändå!" eller ville äta på oätliga saker.

Jag har med andra ord inte så många saker framme längre, prydnadssaker alltså. Skräp som reklampapper har jag desto mer av. Eller det syns nog bara mer nu...

Men Hampus. Han som inte har fått den här vanliga nufårviflyttauppalltenvåningrejset som sin storebror blir så otroligt ledsen när vi måste säga till honom att inte pilla i kontakter eller pussbitas/blåsbitas. Först ska läget kännas av; menar mamma/pappa allvar? och sen kommer stora underläppen följt av storgrinande. Hjärtskärande storgråt med krokodiltårar.

Om det är bättre eller sämre, har jag ingen aning om. Jag är bara så sjukt imponerad att de kan vara så lika men ändå så olika.

Sebastian är den otroligt nyfikna som vill veta hur allt fungerar och testar våra gränser till max och samtidigt är blyg och försiktig. Medan Hampus är tänkaren, som är helt orädd och lite extra känslig.

Det ska bli så roligt att se båda utveckla sina personligheter ännu mer, se om Hampus oräddhet smittar av sig på Sebastian. Och Sebastians vetgirighet smittar av sig på Hampus.

För det märks redan att Hampus tar efter Sebastian i testandet. ALLT som storebror gör ska han också testa... På gott och ont.

tisdag 13 november 2012

Nu är det ett år sedan jag låg med en viss liten kladdig skruttunge på magen för första gången

För ett år sedan blev jag mamma för andra gången, många saker var likt gången innan och lika många saker var olikt. Men en sak var definitiv. Jag blev blixtförälskad. För tredje gången fick jag uppleva något helt otroligt, kärlek vid första ögonkastet.

På BB i Linköping.
Idag säger vi GRATTIS till världens finaste Hampus som fyller ett år!

Hampus är min lilla solstråle. Min glada, busiga, charmiga matvrak till bebis. Under året som gått har han både lärt sig och oss otroligt mycket. Det går knappt att lista upp allt som vi lärt oss under året.

Jag var rädd för att kärleken till andra barnet inte skulle kunna bli lika stor som för första, det visade Hampus med besked att det var möjligt. Från första stund. Och vilken otrolig känsla!

MIN, bara MIN!!
Hampus har hunnit med att få flera tänder, lära sig krypa och gå. Just nu lär han sig att klättra upp på alla möjliga och omöjliga saker. Soffor, trappor, sängar, oss, stolar, hunden. Allt som han kommer åt. Och han är imponerande duktig på att ta sig ner från dem också. Ska han ta sig ner från sängen så backar han från stället som han är på just då tills han är nere. Vilket kan betyda att han backar från huvudänden på sängen till fotänden.

Dagen till ära kommer vi att fira med en hel del gottigheter, eftersom han är ett sånt matvrak så har det varit skitsvårt att "fjäska till det" för honom. Men jag räknar med att en hel del broccoli kommer att serveras under dagen. Och mjölk. Shit, vi kommer ligga på en konsumtion av orkarintetänkapåhurmånga liter mjölk i veckan när grabbarna blir större!

En månad ungefär.
Och paket! Såklart att pojken får paket idag. Frågan är bara om han hinner öppna dem innan storebror "hjälper till". Sebastian har pratat om paketen Hampus ska få bra länge nu. Han är helt på det klara med att det är Hampus som fyller år, typ får psykbryt varje gång han förstår att det är jul innan han själv fyller år. Och säger sen högt att han minsann ska hjälpa Hampus med paketen. Jo... Vi får se hur många paket Hampus lyckas öppna själv, som sagt.

Det är roligt att rita!


Grattis min skruttunge!!

söndag 11 november 2012

lördag 10 november 2012

Packeterat en gris, och ni då?

Men först, innan jag stod med det det hann jag med lite andra sysslor också. Tänkte bara berätta det, för jag vet ju hur intresserade folk är av vad jag äter och gör, lite så där i FB-/Twitter- och Instagram-anda.

Jo, då det här har jag gjort idag.
  • Damsugit BÅDE över- och undervåning.
  • Bädda rent i ALLAS sängar.
  • Kört ved, men inte själv.
  • Vikt hundra maskiner tvätt. Okej, det var nog... öhm, fem. Men ändå. Det är MÅNGA!
  • Kört igång en maskin tvätt. Och ja, det betyder att jag har haft en hel drös med kläder och annat nytvättat drällandes här hemma. Och? Det var rent. Då kvittar det liksom om kläderna hämtas från en hög eller från en garderob. Så det så!
  • Packeterat en hel jävla massa kilo gris. Typ 40.
Bra va? Och med det i bagaget tänker jag gå och lägga mig, snarka högt och dregla som fasen.

fredag 9 november 2012

Kulturnatt, eftermiddagsbio och fredagsmys

Hörru! Du som har barn i förskoleåldern och däromkring. Missat att det är Kulturnatten i Oskarshamn idag?

Det finns en hel del för småttingar att göra också, inte bara grejer för oss vuxna och kultiverade. Öhm.. Hur som helst. Vid 15 tycker jag att du, som vill gå på bio med en småtting i upplyst salong, ska befinna dig på Sagabiografen. Med småttingen såklart.

Men det går säkert att låna en om du råkar glömma.


Vid 15 är det Lilla spöket laban för de mindre barnen och vid 16 är det Monsters inc för de lite större barnen. Passa på!!

Jag och Sebastian kommer definitvt att vara där, med popcorn och jordgubbsmer i hela famnen.

Det är vad jag kallar fredagsmys!
 

 

torsdag 8 november 2012

Sötsuget from hell...

... jag anar vilken fortsättningen blir.

Typiskt.

//letar bilnycklar

onsdag 7 november 2012

Och jag säger bara: BRAVO SATS! och BRAVO JOSEPHINE!

Någon som sett SATS reklambild med Josephine? Men du kanske sett Katrins hån mot reklamen?


Katrin undrar varför det är okej i Sverige att tjejer är mulliga när det inte är okej i andra länder, andra storstäder. Nu vet ju inte jag hur påläst hon är, men rakt upp och ner så känns det lite som att det kanske inte rör sig om så mycket. Inom det här det vill säga.

Nej, det är inte så i resten av världen. I en del länder (kulturer) är det till exempel mannen som ska smycka ut sig. I en del kulturer är bland det finaste som finns att ha pyttesmå fötter. Och i andra så är det finaste du kan vara just MULLIG.

Så länge du är hälsosam spelar det liksom ingen roll hur många kilo du har på kroppen. Visste ni föresten att en smal person kan ha dubbelt så mycket fett i kroppen än en betydligt större? Hälsa handlar om så mycket mer än siffror på en våg, vilket vara det allra viktigaste för en del.

Och ska vi prata om vad som är sjukligt eller inte så är väl den där besattheten om något sjukligt?

måndag 5 november 2012

Nu går jag och lägger mig, bara för att jag kan.

Och för att läsa lite såklart!

Jag känner mig som en nyförälskad i mina böcker just nu. Längtat hela dagen efter dem.

Och när är den perfekta tiden att lämna barnet på förskolan då!?

Det finns få saker som kan göra mig upprörd på stört. En av de sakerna är när folk ger sig på andra familjers beslut om exempelvis förskolepremiär. En mamma i min närhet har fått kritik över att hon ska börja jobba, hennes unge är runt året. Och hör och häpna - ungen har ju faktiskt en far också!

Nej, historien förtäljer inte om han ska vara hemma. Och vet ni vad - det spelar ingen roll!

Vem har rätt att ge sig på en annans familjs beslut om sånna här saker? Vem fan tror att hen har rätt att säga att en det är dåligt av mamman att börja jobba när ungen är så liten. Va!? Vem!? Ingen. Absolut ingen alls.

Blir pappan automatiskt en dålig förälder för att han inte stannar hemma direkt efter förlossningen och fram tills skolåldern? Nej. Såklart inte. Och varför? För att vi själva sätter normen att mammor ska vara hemma och pappor ska jobba. Det är så alla gör, och det är så alla måste göra.

Eller?

Av erfarenhet kan jag säga att det är BULLSHIT! Jag rent av plågade mig själv genom stora delar av förra föräldraledigheten. Inte för att jag inte ville vara hemma med mitt barn, för det ville jag. Herreje, jag skulle kunna göra allt för den pojken! Utan för att jag skulle vara så perfekt, som alla andra.

Det skulle vara städat hemma, lagad mat från grunden, barnet skulle vara så pedagogiskt stimulerat att man skulle kunna kräkas utan att det skulle göra någon skillnad. Och ja, jag gick tamejfan nästan in i väggen. För förutom att jag skulle göra allt det där så fick jag ju absolut inte lämna över något på pappan. För inte vet väl pappor hur de ska ta hand om sina barn?

Den här gången är det annorlunda, vi delar mycket mer likt än förra gången. Många har höjt på ögonbrynen för att Samuel tog ledigt två dagar i vacken ändå från dag ett. Och sen vara föräldraledig helt när jag jobbade. Det var ju det värsta jag kunde göra - lämna barnen för att jobba!

Och en sak till, båda ungarna överlevde. De växte precis som vanligt, utvecklades helt normalt och hade både bra och dåliga dagar precis som vanligt - trots att jag inte var hemma. Ska man lyssna på de där Familjelivsföräldrarna så borde ju ungarna dött i stället.

Ge fan i att tracka andra familjers beslut, ingen förutom familjen vet varför gör som de gör och ingen har bättre insikt i vad som är bäst för familjen än just de själva!

söndag 4 november 2012

Shit, vad stora barnen känns nu!

Båda ungarna har egna rum, jaja - vi får se om det går att ha Hampus i eget rum, det är lite för tidigt att säga efter en natt. Men hur som helst. Just i natt hade de egna rum och jag kunde gå och lägga mig och läsa. Okej, jag fipplade med mobilen istället för att läsa i min bok. Men jag skulle ju kunnat läsa, och det är det som är grejen!

Så nu på morgonen kändes de så stora båda två, som att vi kommit in i nästa steg i familjelivet. Egna sovrum, vardag på ett annat sätt. Förstår ni hur jag menar?

Nästa steg är att Hampus slutar med nattmaten. Men om han är det minsta lik sin bror (hehehe, typ fruktansvärt lik redan nu!) så fortsätter han med nattmålet ett tag till. Tror att Sebbe var över 1,5 år när han slutade äta på natten. Vi får se. Jag hoppas ju såklart han slutar tvärt nu.

Han kunde iaf sova betydligt längre innan magen kurrade på honom, istället för mat runt 21-22 så åt han vid halv 2. Bra där ju!!

lördag 3 november 2012

Jomen, det här känns bara så ovanligt och en aning fel!

Hampus sover första natten i eget rum! Jag har väckt honom varje kväll jag lagt mig den senaste veckan. Och nu är det upp till bevis om det verkligen är jag eller maten som är den egentliga boven..

Det känns skitskumt att kunna tända lampan i sovrummet OCH LÄSA innan sovdags. Jaja... En vänjer sig vid det mesta.

Men jag saknar snusningarna ändå, redan!

Saker som man, kanske inte ska, men man kan göra på en kyrkogård...

... leka att grusgången är en sandlåda.

... leka tittut bland gravstenarna.

... deklarera högt till alla man möter att den lilla hunden man nyss mötte faktiskt inte var en hund.

Ja, och en del annat. Meeensåatte.. De döa har väl humor de med?

fredag 2 november 2012

Och så tar vi andra andningen med treårstrots...

Kommer hem, längtat som bara den till fredagskvällen då Sebastian och jag myser lite extra. Men nej. Ikväll blir det inget extra myspys för han och mig. Det får vi ta en annan dag istället.

Varför?

Jo, han har kommit in i andra andningen av treårstrotsen! Jag som trodde att det hade börjat gå över men icke! Fy, vad tråkigt!

Kvällens avslut blev att spotta på lillebror (med eller utan mening, kan jag inte svara på) för att sedan rycka tapet på rummet.

Kul.

Verkligen.

Jätte.

Kul.

Eller inte.