onsdag 30 april 2014

Härliga sommar som är på väg!

Äntligen känns det som att sommar är på väg, inte bara våren. Eller hur? Och med det kommer, för vissa, ovälkomna uppmaningar. Men ändå, uppmaningar. 

Jag erkänner att jag har lämnat barnen i bilen flera gånger. Sovandes. Parkerad på trädgården. I skuggan. Med öppna dörrar och/eller fönster. Men alltså, även om jag tycker att jag har koll och har gjort vad jag kan för att inte bilen ska bli för varm så.. Nej, jag måste sluta med det.

En bil är fortfarande en plåtburk som samlar på sig värme oavsett om det är en molnig dag eller strålande sol. Vare sig det blåser eller bara är några få plusgrader. Det blir varmt och det blir syrefattigt i bilen.

Redan innan jag såg videon (den som finns längre ner) så fattade jag vad den skulle visa. Och jag fick verkligen tvinga mig igenom den. Det var otroligt jobbigt. Fruktansvärt rent ut sagt. Men oj vad det behövs, att varje år påminnas varför vi inte får lämna barn (eller djur) i bilar. Inte ens korta stunder.

Kommer du som jag ihåg somrarna från när vi var små och AC/ACC/och allt annat vad det kallas inte fanns i bilarna? När mamma och pappa stannade för att tanka och hur olidligt det blev i bilen redan innan de ens fått in munstycket i tanken? Precis.

Vid den åldern kunde säkert du, liksom jag, öppna dörren eller fönstret en aning själv för att få in lite nytt syre och lite svalka.

Barn som sitter fastspända i bilstolar har varken möjligheten eller förmågan att öppna dörrar och fönster. Med andra ord sätter du ditt barn i en stor plåtburk, utan möjlighet till syre eller svalka, utan någon som kan trösta när värmen stiger - svetten rinner - det kliar av värmen på ryggen och i blöjan. Barnet kan inte heller ändra ställning för att hen sitter fastspänd och även om barnet kunde det skulle det vara lika varmt oavsett om hen fick en bekvämare ställning. Det sista som barnet kommer att ha i minnet är hur du övergav barnet, hur värmen steg snabbt kändes, hur obehagligt det kändes och hur illa hen mådde på grund av det. Hur ingen kom att trösta eller torka bort tårarna. Och sedan inget. Medvetslösheten för ett överhettat barn kommer snabbt. Den övergår också snabbt i en annan fas som inte går att backa ifrån. Döden.

Om du lämnar ditt barn i en bil, ens en kort stund, skulle du lika gärna kunna döma ditt barn till en plågsam död.

Och jo, jag förstår att det är i ett värsta scenario. Men har du koll på hur nära det där scenariot du har har varit varje gång du lämnat barnet? För min egen del så visste jag inte att det räcker med 15 minuter, som i filmen. Jag trodde att det skulle ta längre tid. Att jag skulle ha längre tid på mig. Så även jag har lärt mig något genom den här fruktansvärda filmen.


I min bil finns numera en "thors hammare", en liten hammare som går att knacka glasrutor med på ett enklare sätt. Det är inte alla som har den råstyrka som krävs för att spräcka ett säkerhetsglas annars. Och ser jag ett barn (eller ett djur) i en bil där barnet uppenbart inte mår bra, var så säker på att jag hellre tar bötern och reparationskostnaderna än att låta barnet fara illa!

torsdag 24 april 2014

Nu vet jag vad självständighet betyder.


Många av mina vänner ser mig som självständig. Jag flyttade hemifrån ganska tidigt (inte så att jag bodde själv, men jag fick själv ansvara för att jag fick mat i mig varje dag, hade rena kläder och så vidare). Jag valde att gå på ett gymnasium på en annan ort för att komma ifrån alla "gamla kompisar", få börja om på nytt.

Men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med om att jag var så självständig, under tiden fram tills nyligen, som jag tidigare framhävt. Inte så att jag rackar ner på mig själv och säger att jag egentligen bara var nått slags bihang, nej inte alls! Utan att det är först efter att jag släppt på de där förbaskade måstena som jag upptäckt vad det innebär att vara självständig.



Kanske kommer min definition av självständighet att utvecklas och ändras fler gånger under min tid. Det ska verkligen bli spännande att se!

Förändrad? Nej, jag har bara gjort mig av med en massa måsten.

Ibland när jag ser mig själv i spegeln tänker jag något i stil med "Shit, vad förändrad jag har blivit!". Det komiska i tanken är att jag inte främst tänker på utseendet. Okej, jag har förändrat utseende också från när jag senast verkligen brydde mig om hur jag uppfattades.

Men jag undrar om jag egentligen är så förändrad? Jag tror inte det. Det är snarare så att jag har gjort mig av med en massa onödiga måsten, som att alltid vara sminkad när jag kliver utanför ytterdörren.

Om jag tänker riktigt hårt på vad jag tycker nu och tyckte innan min "förändring" så är det inte sån stor skillnad. Ingen vad det gäller den saken tror jag. Skillnaden ligger istället på att jag faktiskt gör som jag själv säger och tänker.

Jag måste inte sminka mig varje dag, ändå gjorde jag det förut. Inte längre. En förändring som är synlig för andra men för min egen del är det ju faktiskt inte någon större sak.


Nu menar jag inte att förminska mig själv här i mina egna beslut, det går kanske att säga att jag gör fler medvetna val nu. Och genomför de val jag gör.

En annan sak är att jag, trots mitt bristande intresse och låg kunskapsnivå, gillar att göra saker. Och då menar jag göra som i att bygga, måla, ändra och till viss del även leka. Inuti mitt huvud bor mängder med idéer som jag vill göra hemma, men de stannar liksom där. Du kanske undrar varför?

Men nä, jag har inget bra svar. Kanske är det för att det är så djupt rotat i mig att allt sorters byggande i hemmet står mannen för? Eller kanske är det min okunskap som gör mig rädd för att misslyckas och därför avstår jag hellre. Eller kanske är det min lathet som sätter snavben för mig.

Oavsett anledning så går det att säga att inom det området gör jag inga som helst medvetna val. Annars hade jag ju kunnat svara på varför det hittills tagit mig flera år att få iordning trallen på balkongen.

onsdag 23 april 2014

Appropå påsken..

Det var bara jag och Sebbe hemma under hela påskhelgen, den andra hälften av familjen begav sig uppåt i landet istället. Flera dagar med fullständig uppmärksamhet på en unge och desutom en unge som är betydligt mer självgående än modellen mindre. Förstår du hur mycket jag fick gjort hemma!?

Vi byggde klart trallen på balkongen, sjukt nöjd med vår insats. Jag till och med LYFTE plankorna upp till balkongen själv. Träningsvärken lät sig inte vänta om vi säger så, men jäklar vad bra det blev!





Lite färg på räcket också sen är balkongen tipp-topp! Helst vill jag brädslå räcket också, men njaa - det kan vänta.


Efter det påbörjade vi projektet med att måla om ett av uthusen, såklart började vi med den lättaste delen. Dumma är vi inte. Men kladdigt blev det och jag har fortfarande färg på händerna som inte går bort. Jaja, jag kan ju visserligen visa folk vilken färg jag målade uthuset med utan att behöva ta fram bildbevis på mobilen. Det är ju alltid något, eller hur?

Jag har, ja - hör och häpna, också lärt mig att virka under påskhelgen. Sebbe är en stark anhängare till att lära sig också (blink, blink till moster Milla). Det är nämligen så att jag har bestämt mig för att göra mer än att skänka pengar till Hjärtekatten (har inte gjort det ännu heller, men jag har varit på väg flera gånger!). Jag ska GÖRA en hjärtekatt själv. Såatte, nu är jag igång och har "bara" benen, en arm och hjärtat kvar. Ja, förtutom att sy ihop katten alltså. Bild på det kommer senare!

En halvkul grej som jag upptäckte i måndags kväll - helt plötsligt satt jag med min virkning, min påskmust och... programmet om Haga slott på tvn. Det ändrades däremot till Vetenskapens värld illa fort när jag la ifrån mig kattens arm och slog upp blicken mot tvn.

tisdag 22 april 2014

Mer än godis i påskägget i år!

Alltså, jag vet inte hur länge som det har pratats om en till hund i familjen - fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag har stått för "tillbaka"biten hela tiden. Men så hände det att en annons dök upp på blocket och min andra hälft började ringa, smsa och mejla med familjen som lagt ut annonsen.

Hokus pokus så förvandlades godiset i ett av påskäggen till en treårig jämthunds tik som heter Skymma. 






Skymma kom hem till oss igår så jag har liksom inte många bilder på henne ännu. Men det kommer fler, var så säker!

Hon är, vad jag hittills kunnat se, en större kelgris än vad Orux är - och det säger liksom en hel del (du som träffat Orux fattar vad jag pratar om). Första mötet med Orux gick över förväntan och de kunde liksom inte sluta leka. Katten stirrade först ut Skymma och såg ut att tänka något i stil med "WTF! Ännu en hund jag måste träna upp att lyda mig!?" men efter bara tio minuter fick Skymma en "huvudbump" (som när katter stryker sig mot ens ben, men i detta fall försöker Spindelmannen stryka sig mot hundens huvud och får hoppa för nå) och sen var den saken klar.

Det verkar alltså som att hon både accepterade familjen hon kom till som att de andra djuren accepterade henne.

(som vanligt skriver jag i förhand så jag får återkomma om hur natten och allt annat gick)

lördag 12 april 2014

Stora sonen fyllde en hel hand!

Det är stort det där, väldigt stort! Speciellt eftersom födelsedagsbarnet längtar till skolstarten nästa år. Att fylla en hel hand betyder ju att det snart är dags. Var tar åren vägen egentligen!!??

Födelsedagen spenderades till största delen hemma, Sebbe fick naturligtvis bestämma reglerna för dagen och de var ganska enkla:

  • Leka ute
  • Korv till lunch, hamburgare till middag
  • Äta tårta på stranden
Sagt och gjort, vi spenderade dagen utomhus och på förmiddagen var vi hemma på trädgården. Plockade "ris" och påskpyntade. 
Korv- och marschmallowsgrillning såklart!
Efter lillebrors vila åkte hela familjen in till stan för att hämta ut ett kilo godis på Maxi som vi fick i påskpresent. (Jag tror inte att godiset håller ända till påsk...

Eftersom tårtan skulle ätas på stranden gjorde vi oss sedan iordning för ett tårtkalas med våra "grannar" på stranden. Som varje gång vi hittar på sånt där bus tänker jag "och varför gör vi inte sånt här oftare?" vilket jag inte har ett bra svar på. Lathet kanske? Därför är det bra med påhittiga barn som får sånna idéer!

När jag frågade Sebbe vad som var bäst med dagen svarade han: Paketen! Och tårtan. Och att vi hälsade på Es mormor!

Även om det tog ett tag för barnen att somna efter en sån här dag, så skulle jag lätt kunna påstå att de somnade gott och snabbt (allt är relativt). 

Grattis igen skruttunge!!



Köttfärspiroger



Till 16 piroger

Brödet
1 pkt jäst
50 g smör
5 dl mjölk
1 ½ tsk salt
1 tsk socker
cirka 13 dl vetemjöl

Fyllning 
400 g köttfärs
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 morötter
½-1 tsk chilipeppar
1 tsk paprikapulver
1 tsk spiskummin
1 tsk salt
2 msk tomatpuré
1 dl vatten

Smula ner jästen i en bunke. Smält smöret i en kastrull, tillsätt mjölken och värm till fingervarmt (37 grader). Häll över mjölkblandningen över jästen och rör om till jästen har lösts upp.

Tillsätt salt och socker i degspadet. Arbeta sen in mjölet, lite i taget till en smidig deg. Pudra sen över lite mjöl och låt jäsa under duk i 30 minuter.

Medan degen jäser, gör iordning fyllningen. Skala och hacka lök och vitlök. Skala och riv morötter.

Fräs köttfärsen i en stekpanna och tillsätt sedan lök, vitlök och morötter, kryddor och salt. Tillsätt sedan tomatpuré och vatten och låt allt puttra på låg värme i ungefär 10 minuter. (Jag gjorde fyllningen nån dag innan och det fungerade fint!)

Låt sedan fyllningen svalna.

När degen har jäst färdigt, dela den i 16 bitar. Forma varje bit till en boll och kavla sedan ut till rundlar. Lägg cirka 3 msk av fyllningen på ena halvan av rundeln. Vik över den andra halvan och tryck ihop kanten med en gaffel.

Grädda i knappt 15 minuter i 225 grader.

onsdag 9 april 2014

En annan sak som fått mig att tänka till

Det är ett tag sedan som det här hände, men jag återkommer till det för olika situationer som påminner.

En dag när jag hämtade barnen på förskolan kom det ett gäng äldre (kanske att de precis börjat skolan) ungar som började leka med Hampus genom staketet. Jag stod en bit längre bort och tyckte det såg så roligt ut.

Fyra lite äldre ungar lekte och skrattade ikapp med en tvååring.

Sen hörde jag vad de sa till Hampus. Jag hade inte reagerat innan på vilka ord som sas, det liksom hördes inte över skratten. Men när jag hörde..

- Dumma unge! Din dumma, dumma unge!!

Det sas på ett skämtsatt sätt och jag kunde se att Hampus inte uppfattade vad de sa, för han protesterar alltid om någon säger att han är dum annars. Nu var han glad och grattade högt. Men jag blev genast på min vakt. Sa till dem att de inte fick säga så till honom, varken han eller de var ju dumma - de lekte ju!

Först tittade de bara på mig, började trevande säga orden igen men sa aldrig klart meningen. De tröttnade ju också ganska fort efter det eftersom deras påhittiga lek sig ett plötsligt vuxeningripande.

Det som påminner mig om händelsen är det här med att vi vuxna ibland kan säga "men vad dum jag är.." när vi har glömt något eller inte förstår ett skämt på direkten som alla andra tycks göra. Det här med att vi på skämt säger till oss själva och till andra att de är dumma. DET är rent idiotiskt. Eller hur?

Jag kan inte tänka mig att du verkligen tycker att du är DUM när du fattar skämtet tre sekunder "alla andra".

Eller så har jag fått en helt annan definition på dum på sista tiden.

Alltså, jag är verkligen inte något föredöme i det här. Jag säger både det ena och det andra till mig själv liksom till andra.

Leken fick jag att tänka till helt enkelt.

Bildkälla (googlesökning)

måndag 7 april 2014

Vet du vad Noma är?

Jag gillar att läsa (och se) på hur vår värld fungerar. Även oss själva. Kunskapsprogram som riktas på "rätt sätt" kan jag sluka ett efter ett annat. En sak som jag verkligen, hittar inte rätt ord men fascineras kanske beskriver det bäst, är andra världskriget (och även andra krig av olika storlekar). De olika livsödena. Hur det kunde hända och så vidare. Men andra världskriget är lite speciellt.

I 9an fick klassen träffa en gubbe som suttit en tid  i Auschwitz, Ferenc Göndör hette han. Han berättade om sin tid där, utan att vara fördömande vad jag kan komma ihåg. En del av hur hans liv såg ut innan och hur det såg ut efter kriget och tiden i koncentrationsläger.

Jag har glömt det mesta av det han sa. Och det som jag kommer ihåg starkast av någon konstig anledning är hur han berättade om sina skakningar. Under hela tiden han pratade med oss skakade hans händer, hans ben när han gick. Till och med huvudet och kroppen skakade på ett sätt som jag aldrig hade sett förut. De berodde på bristen på mat och speciellt vitaminbrist i lägret. Hans konstanta skakningar var en påminnelse om tiden där. Om att den hade hänt. Det gick liksom inte att förneka, men det har jag heller aldrig gjort.

Men jag hade nog inte tänkt på det särskilt mycket fören jag träffade den snälla, rara och lilla farbrorn Ferenc Göndör.

En av mina favoritböcker handlar om andra världskriget - The Book Thief av Markus Zusak. Om en helt vanlig tysk liten flicka som levde under kriget. Boken jag läser nu - Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson handlar om Miriam som överlevde två koncentrationsläger (först Auschwitz och sedan Ravensbruck) och hennes hemlighet som hon burit på i över 60 år. Båda är fiktiva.

Båda böckerna får mig att vilja gråta. Men jag kan inte släppa någon utav dem. Jag påminns ständigt om Ferenc och de som säger att förintelsen aldrig ägt rum. 

Vad är det för mening med att förneka att det har ägt rum? I boken om Miriam berättar hon om hennes lillebror som drabbas av Noma. Vet du vad det är? Jag tänker inte lägga upp bilder här för att de är så hemska, ändå var jag tvungen att läsa vidare när jag sökte information. Googla vidare efter bilder.

Noma är när tandhålans egna bakterier börjar äta upp det egna köttet. Det drabbar främst eller enbart barn. Jag tror att det räcker med den beskrivningen.

Vet du att det finns barn som drabbas av Noma idag också? Bland annat i Afrika, där svälten är som värst. Men jag tror att bilderna på barnen med de svällande magarna (som för övrigt kallas hungerödem) är lagom avskräckande. Lagom därför att de får oss att reagera men inte äcklas. Lagom för att vi kan sova även efter vi sett de svältande barnen, det skulle vi inte kunna om media svämmade över på precis samma sätt med bilder på barn som drabbats av Noma.

Jag tänker leva med Ferenc ord i mitt huvud om att genom att minnas och prata om vad historien har lärt oss kan vi förhindra att detta händer igen. Vi måste förhindra att detta händer igen. Om vi inte gör det kan det vara mina barn eller dina eller våra barnbarn som drabbas av allt det som historien redan har lärt oss inte ens är fattbart.

Först är det vardag, sen är det helg och efter det börjar allt om igen?

Jag har märkt en sak.

När jag är inne i det där ekorrehjulet så vill jag ta mig ut, vill vara mer spontan och känna glädjen i att inte göra någonting.

När jag inte har hjulet i rullning så försöker jag rent otroligt att hoppa på igen.

På utsidan kan det nog se ut som att jag aldrig är nöjd. Och visst, det kanske är så. Vi är inte nöjda på samma sätt nu som vi var förr. På den tiden då mat på bordet betydde välstånd. Idag är flera utomlandsresor per år lika med välstånd. Eller knappt det.

Det förväntas av oss. Eller inbillar jag mig?

Ibland kan jag känna att den där pressen styr mig mer än vad jag vill och tycker är rimligt. Som exempel: antingen så fixar jag i hemmet, gör klart projekt och påbörjar nya ELLER så struntar jag i det är lägger min tid och mina pengar på statusgrejer som upplevelser och utseende.

När jag har energi känner jag att pressen inte alls är stor. Jag kan till och med välja vad jag vill och anser är bäst. Men är min energi låg så känns även pressen större och jag varken kan eller vill avsluta eller påbörja projekt. För att det känns meningslöst eftersom jag ändå måste åka hemifrån för att kunna ge familjen allt.

Det är alltså då, när min energi är låg som jag är utanför ekorrehjulet. Tror jag. Det är i alla fall då jag hemskt frenetiskt försöker komma i fas igen.

Igår va en sån dag, låg energi plus en del annat som gjorde att mitt humör störtdök. Och hur jag än försökte så verkade jag inte lyckas komma i fas. Inte så som för några helger sen då jag hann otroligt mycket hemma. Igår hann jag ingenting. Förutom att käka upp ungarnas godis.

På kvällen igår började jag känna igen mig igen, men då hade hela dagen gått och vardagen skulle ju börja igen dagen efter. Den där vardagen som inkluderar grinigt morgonhumör och längtan efter varmt kaffe.

Igår hade jag behövt ta helg ifrån helgen och låta vardagen vänta på sin tur.

Idag är vardagen igång och även om mitt humör inte är på sin allra vackraste sida så känns det hoppfullt att jag kan hoppa in i hjulet igen. Det har åtminstone saktat ner för min skull. 



söndag 6 april 2014

Attans då

I fredags var det bokningsdag för en viss tatuerare som jag verkligen gillar, hennes konst och jobb alltså. Rent personligen vet jag ju inte eftersom jag aldrig har träffat henne, men hon är trevlig på mejl...

Hur som helt, mina idéer kom inte med i listan. Attans! Jag ville verkligen att någon av dem skulle komma med. Men alltså, hon är så jäkla populär att hon tvingas säga nej det ganska mycket så jag visste ju att det inte var säkert att jag skulle få en tid.

Lite besviken är jag ju ändå.

För vissa av mina idéer vill jag verkligen att det ska vara hon som gör, men några av dem är det fler tatuerare som är bra på. Stilen alltså. Så nu börjar jag kika runt igen och se om jag hittar några som gör tatueringar som jag gillar och vill ha.

För det är en sak som är säker, jag kommer INTE att ta första som dyker upp eller den närmaste (om inte de gjort bra ifrån sig alltså).

30-årskris?? Nepp, bara jävlaranamma att det ska bli av det som jag tänkt så länge!

tisdag 1 april 2014

Kycklinggryta med persilja och sesamfrön

På begäran, här kommer receptet från gårdagens sena middag!



En påse kycklingfilé
1 dl sesamfrön
1 förp passerade tomater
2-3 dl grädde
0,5-1 dl tomatpuré
1,5 dl ruccola, finhackad
1,5 dl persilja, finhackad

Hacka ruccolan och persiljan. Rosta sesamfrön och lägg undan tillsammans med det gröna.

Skär kycklingfiléerna på längden så att du får ut tre-fyra längder på varje bit. Stek dem på hög värme för att de ska få färg. Salta och peppra efter eget tycke.

Häll på grädde, tomatpuré och de passerade tomaterna. Låt koka ihop en stund.

Häll i sesamfrön och det gröna sist av allt. Servera med valfritt tillbehör.

Jag använde bulgur till och det blev väldigt gott. Fast nästa gång ska jag krydda upp grytan lite mer. Smaken var god, men det fanns inte så mycket av den. ;)