måndag 6 februari 2017

När drömmar är värda att kämpa för

Min syster alltså. Hon är en av mina hjältar. Ända sedan.. ja, jag vet inte när - alltid troligtvis, har hon pratat om sin dröm att åka som volontär till Afrika. Nu slår den äntligen in.

I går åkte hon. Min fina, kära lillasyster med det gigantiska hjärtat.

Om du vill följa med i hennes resa så har hon lovat att hålla bloggen, http://nouw.com/ninasmoment, uppdaterad så gott hon kan.

Åh det ska bli så spännande att få höra om allt! Inte minst hur flygningen gick. Tror att resan ner skulle ta 24 timmar sammanlagt med alla flyg och transporter.

torsdag 2 februari 2017

Sista dagen med burret

I dag ryker det.

Burret.

Skatboet.

Det långa håret.

Igen.

Mitt hår växer som ogräs och jag klipper mig oftast själv hemma, med blandat resultat, men den här gången tänker jag lyxa till det.

Det är ännu längre än vad som syns på den här bilden. Och trassligare. Så där långt att jag måste sätta upp det innan jag går på toa för annars så ehh, blir det en aning äckligt.

Har jag sagt hur skönt jag tycker att det ska bli? Älskar den där lätta känslan de första dagarna när tyngden från håret, avsaknaden alltså, är som mest påtaglig. Kan liksom inte sluta skapa på huvudet och peta med håret. Vilket oftast slutar i att jag tappar den där schysta frisyrer en får hos frisören och istället ser ut som en blöt katt.

Funderar på att sätta lite färg i håret. Eller ta bort färg. Antingen eller. Men ombreaktigt. Har väntat länge nu på att mitt henna-färgade hår ska växa ut så långt att det går att kapa rakt av utan att jag ska behöva bli flintskallig på kuppen.

Nu är det dags. Wiii!!


onsdag 1 februari 2017

Blommor och choklad

Ett missat samtal på mobilen och ett inspelat meddelande på röstbrevlådan. Inte alltid som jag ringer upp eller lyssnar av eftersom jag glömmer bort det i samma sekund som jag ser att jag har fått det, men igår ringde jag på en gång. Tyckte att det var numret till fritids och blev rädd att stora barnet än en gång behövde åka till akuten för att plåstras om.

Men tji fick jag. Samtalet kom från en blomsteraffär som sa att jag hade fått blommor och frågade om jag kunde hämta upp dem på vägen hem från jobbet.

Det här hände på förmiddagen så jag fick gå runt och fundera hela dagen på vem det var som hade skickat blommor till mig. Och varför. Kom inte på en enda som hade anledning att göra så.


Som den självplågare jag är väntade jag tills jag hade kommit hem innan jag öppnade buketten, trots det lockande med att rycka åt mig blompaketet från expediten och läsa det eventuella kortet. Alternativt utfört nån slags förhörsmetod på personalen. Kändes bättre att utöva lite självplågeri istället.

För nån vecka sen stannade kvinna till hos oss på kvällen, ganska chockad men lugn ändå, hon hade blivit påsprunget av två rådjur. Jo, påsprunget. Som i Gilmore Girls när Rory försöker förklara att "I got hit BY a deer, not hit a deer". Vi fick vänta i 30 eller 45 minuter i telefonkö innan vi kom fram till 114 14 för att rapportera olyckan. Bara det är ju en sak i sig. Tänk om en hade haft viktiga tider att passa (typ hämta barnen på förskolan o sånt). Och det går ju inte att lämna platsen innan en rapporterat. Hur som helst. Hon tackade mig igår genom att skicka en jättefin bukett med tulpaner och choklad.

Varsågod för den långa förklaringen på mina mystiska blommor.