Varför ska det vara så svårt att kalla sig feminist när tankarna redan finns där?

Det finns mängder med ord som betyder olika mycket för oss, en del ord väcker avsky direkt medan andra framkallar härliga minnen. Vi lägger helt enkelt olika slags vikter kring ett ord. Ett av dem är "feminist" eller "feminism".


Många deklarerar högt att de minsann inte är en feminist eftersom deras bild av en sådan är en kvinna med håriga ben och armhålor. Hon är desutom osminkad och ser allmänt trött ut (för det gör kvinnor utan smink). Hon tar varje chans hon får att trycka ner män och tror att alla män vill våldta  henne. Men hon förstår heller inte att ingen man vill ha henne eftersom hon är så jävla ful. Och att hon skulle ordna till sig om hon bara fick lite kuk. Eller..? Har jag fel?

Men vi glömmer de där "smygfeministerna". Föräldern som vill att dottern ska ha exakt samma förutsättningar som de andra barnen i hennes älskade sport. Brodern som önskar att syskonet ska kunna leva ut sina karriärsdrömmar utan att mötas av fördomar. De som inte kan drömma om att behandla personer efter kön utan ser det som en självklarhet att de ska bahandlas som människor. Men som vägrar att kalla sig feminist eller stå upp för vad de tycker - för att inte bli utstötta själva, för att det där skämtet var nog lite roligt ändå, för att det är enklare att komma på ursäkter än att hålla fast vid en avvikande åsikt.

Vi glömmer. Och förtränger. Vi glömmer bort att det inte finns några fack att stoppa personer i. Inte på riktigt. Det är något som vi fantiserat ihop för att göra det lite enklare. Lite bekvämare.

Inte tänker jag sticka under stolen med att det är jätteskönt att veta vad en person står för genom att bara kika på kläderna - jag vet exakt hur jag ska och inte ska agera. Vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Och jag vet vad som förväntas av mig. Och det är såklart jätteskönt.

Men det är också otroligt orättvist.

Feminismen står och stampar enligt min känsla eftersom allt fler är trötta på hela den här grejen. Det var roligt att sticka ut lite förut, vara den som provocerade. Vi kunde se orättvisorna mellan könen och inom könen men vi har också så djupt rotade värderingar om hur en man är och hur en kvinna är - så kanske har de där feministerna inte något att komma med, det är ändå en skillnad mellan könen.

Och jag undrar om vi skulle rada upp skillnaderna mellan könen, hur skulle den listan se ut? Vad gör vi med dem som hamnar mittemellan? Vad gör vi med dem som byter sida helt?

Om vi gör en lista på skillnaderna så som vårt samhälle ser på saken just nu tror jag att många av oss skulle känna oss väldigt udda. Den allra enklaste tanke vore då att medge att vi är alla individer och har våra egna intressen, vissa är inlärda och vissa är det inte - att vi är alla människor som betyder lika mycket och ska växa upp på lika villkor för att utveckla oss själva. Men jag tror heller inte att det är så många som kommer att medge det, för då skulle de samtidigt medge att de tror på jämställdhet. Att vi är alla lika mycket värda oavsett ursprung, kön, sexualitet och så vidare. Och då skulle de också vara feminister.

Bildkälla

Och att vara feminist är som sagt något farligt...

Lite lyssnartips...

Det tar tid att låta sig lära, tack för att du har sånt tålamod med mig!

Jag tror att många föräldrar går in i rollen med tankar som "jag ska inte göra som mina föräldrar" eller "jag vet exakt hur jag ska göra i den och den situationen". Jag tror också att många föräldrar upptäcker efter ett tag att det är sjukt svårt att stå fast vid de där tidigare tankarna.

För mig är sovrutiner en sån sak som jag helt har fått ombestämma mig inom. Och tillåta mig själv att lära om. H e l a   t i d e n. Jag har ju nämnt tidigare att böcker är en stor grej för mig, men jag har också upptäckt att de här första böckerna typ mellan pekböcker och riktiga kapitelböcker är dödens tråkiga. Det är nästan så att jag gör vad som helst för att undvika att läsa samma bok femtioelva gånger på raken flera kvällar i rad. Jovisst går de över snabbt, men fy vad tråkiga! Hur som helst, det var inte det jag skulle säga.

Eftersom jag har barn som är otroliga på att känna av sinnesstämningen hos mig och agerar därefter blir det såklart så att när jag är på dåligt humör.. ja, då gör de lika dant. Eller kanske inte helt lika men de beter sig inte som vanligt och blir mer uppskruvade, så kan vi nog säga.

Härom kvällen var en sån kväll. Hade haft en jobbig eftermiddag på jobbet, barnen härjar (fast egentligen inte, det kändes mest så bara) och till slut får jag nog. Betedde mig själv som en treåring (INTE mitt finaste ögonblick, nej) och barnen slutar såklart att härja. När jag efter en stund går in och säger förlåt säger min äldsta son något som får mig att helt tappa bort mig.

Han frågar om det blev för mycket i mitt huvud, att det är okej och att det är bra att gå undan när det händer. Han berättar om när det hände honom senast.

Min son på fem år lär mig så otroligt mycket om mig själv och livet. Att mitt sätt inte alltid är det allra bästa sättet. Att det alltid finns tid att lära om. Att det också tar tid och en stark vilja för att låta sig lära om.

För allt det här är jag så otroligt tacksam. Jag hade inte alls räknat med att barnen skulle lära mig minst lika mycket som vi ska lära dem. Innan jag kunde tillåta mig själv att tänka det här var vardagen mycket mer kantad av tjuriga stunder, men nu.. När jag tillåter mig själv att verkligen lyssna så märker jag hur mycket de har att ge oss. Så mycket som vi har glömt bort under tiden vi växte upp. Det är ganska sorgligt att lämnar sånna här grundläggande saker bakom oss när vi blir större.

Mina allra bästa lärare 

Vad svarar jag på det egentligen?

Jag bor lite avsides, lite lantligt och även om jag har en hel del grannar så är de inte så nära som i ett radhusområde. Jag trivs och som alla boenden finns det för och nackdelar. Just nu väger de ungefär lika tungt mot varandra. Men det känns inte som något jag vill ta upp här. Hur som helst har du kanske en bild av hur jag bor nu. Som en skogsmulle. 

Under en pratstund med en bekant fick jag kommentaren "jag skulle inte vilja byta med dig" och jag blev så paff. Jag har hört det förut och tycker att jag alltid har kunnat svara men inte den här gången, för det slog mig - vad SKA jag svara på något sånt?

- Nej, och jag skulle inte vilja byta med dig! Vilken tur att vi inte är sambos.

- Ja, jag vet att vi bor jättekonstigt i dina ögon och jag lovar att bättra mig till nästa gång ämnet kommer upp.

- Ja, det kräver ju lite mer planering med handling och annat att bo så här. Men å andra sidan gör jag färre onödiga köp.

- Jag visste inte att du ens övervägt att byta med mig, intressant att du nämner det!

Hur jag än svarar så blir det lite ursäktande och det känns bara så falskt. Jag trivs med hur jag bor. Det finns vissa saker som jag skulle vilja ändra på, ja absolut det finns massor faktiskt. Men jag har faktiskt en gång valt att bo så här för att det lockade mig. Måste jag då ursäkta mitt boende för alla som inte förstår?

Jag har bott i lägenhet och skulle inte vilja bo så igen om jag har ett val. Det betyder inte att jag skulle säga till de som bor i lägenheter att jag inte skulle vilja byta med dem. För just de personerna kan det ju vara himmelriket att bo precis just där, precis just så. Vem är jag som klankar ner på det i så fall. 

Det finns frihet i så många olika slags boende, tänk om det fanns fler som ville inse det..

Vad är det folk inte förstår?

I mitt valdistrikt är SD nummer två i ordningen av flest röster till riksdagen. NUMMER TVÅ! Jag mår illa när jag tänker på den framtid som mina barn kommer att växa upp i. För jag tror nämligen inte att deras stöd kommer att minska, snarare tvärt om.

Det finns ett stor missnöje över en hel del i Sverige och invandringen är en av de punkterna. Men vad är det folk inte förstår?? Det kvittar om vi stänger grindarna, det handlar inte om antalet personer som söker sig hit (många på grund av politiska skäl). Det är inte antalet som vi ens bör diskutera. Om vi kan få ett bättre system på att ta hand om de som behöver: äldre, människor från andra länder, barn och alla andra utsatta grupper tror jag inte att det där pariet kommer överleva särskillt länge.

Är vi så jäkla rädda för olikheter eller vad är det frågan om? Tror vi på allvar att invandrare kommer hit och tar våra jobb? Vill vi inte tro på att personen som är bäst lämpad för jobbet också får det - oavsett ursprung, hudfärg eller sexualitet? Tycker vi att vi är så jäkla mycket bättre än alla andra och samtidigt är livrädda för att utmanas att vi hellre bygger upp stenmurar än utvecklar oss och bygger ett samhälle som vi kan vara stolta över?

Ser inte folk att vi lika gärna med de här två valen bakom oss kan hamna i en situation som Tysklands 1930-tal? Tror du att jag överdriver? Det gör jag faktiskt inte. Andra världskriget startade inte 1939 bara pang på. Det var inte någon som bestämde sig för att "hey, skulle det inte vara roligt att kriga lite" och började med en massiv utrensning av männikor som föddes annorlunda, hade en annan politisk åsikt eller religion. Det började i en liten skala, ett litet missgynnesparti som växte sig starkare och starkare på grund av människors rädsla för olikheter. Och partiledarens otroliga förmåga att engagera människor.

Låter det bekant nu då? Precis.

OM vi stänger/begränsar invandringen, vad är då nästa steg? Ett parti söker sig alltid till utveckling. Vi har redan fått höra att det finns planer på att utvisa kriminella, att familjerna till ensamkommande barn inte ska tillåtas komma in och så vidare. Jag undrar - vad är nästa steg?

Om jag har några läsare som röstat på SD, tänkte du alls på vad ett större mandat i riksdagen skulle innebära för framtiden? Skit i att ROT- och RUT-avdragen kanske slopas om du röstar på ena eller andra paritet, det handlar bara om trivsel för oss själva. Det jag pratar om handlar om människoliv.

Snälla, säg vad det är folk tänker när de röstar på de här partierna för jag förstår verkligen inget av det.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Bild från adlibris.se

Igelkottens elegans är skriven av Muriel Barbery. Innan igelkottens elegans gavs ut skrev hon Smaken, som handlar om samma hus i Paris under samma period och så klart med samma personer. Jag blir lite fascinerad över hur en författare kan väva ihop flera böcker på det viset. Okej, nu har jag inte läst Smaken ännu men det låter himla härlig.

Uppläsare till Igelkottens elegans är Kerstin Andersson och även om jag i början tyckte att tempot var segt och språket svårt var hon perfekt som uppläsare. Bland Paris gyllene kvarter med sina klasskillnader.. Det blev så bra och det var otroligt lätt att leva sig in i miljön efter ett kort tag.

Jag erkänner, jag försökte läsa boken en gång innan jag verkligen läste ut den. Fastnade på språket. Det är en hel del fina ord som jag kanske borde ha haft koll på men det hade jag inte och jag kände mig dum första gången när jag inte fattade så mycket. Men så som några vänner pratade om boken kände jag att jag bara var tvungen att ge den en ärlig chans. Och efter ett kort tag så gav känslan med sig och jag började suga åt mig orden istället.

Det är ett otroligt vackert språk, fint målade omgivningar utan att ge eller skala av för mycket för fantasin.

Om jag säger att jag inte blev känslosam under tiden jag läste boken skulle jag ljuga så att min näsa skulle räcka ända till månen. Boken väckte en del tankar och känslor hos mig som jag inte riktigt hade räknat med och även om jag grät i slutet (så pass att min svärmor gav mig en lite underlig blick) skulle jag inte vilja ha de ogjort. Jag kan ibland känna att böcker som får mig att vilja kasta ut den genom fönstret eller gräva ner den eller sluta läsa den bara för att den inte ska ta slut, blir lite för mycket. Och det trots att jag nästan alltid letar efter böcker som berör mig på olika sätt.

Hos Adlibris står det så här om boken:

Igelkottens elegans är en varm och intelligent berättelse om två kvinnor. Båda bor i en fastighet i Paris välbärgade kvarter. Båda döljer sina talanger för omvärlden.

Tolvåriga Paloma Josse är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig inte älskad och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.

Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild, den vresiga och obildade portvakten med få intressen bortom katten och skräniga teveprogram.

Renées och Palomas vägar korsas när en lägenhet i huset blir ledig och den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.

En grej som stör mig onödigt mycket

Kollar på serien "24". Tycker att den är bättre än förväntat. Lite förvånad över det faktiskt. De har fått ihop rörigheterna ganska så bra liksom.

Men.

Och det är ett stort jävla MEN.

För att nu ha kommit 15 timmar in i en serie som ska utspela sig i realtid, alltså 1 timmes programtid är 1 timmes handling. Det blir inga tidshopp till nästföljande dag eller så i serien.

INGEN - verkligen ingen har gått och skitit i serien ännu. Och bara tre kan jag räkna med har kissat.

För att vara en serie i realtid har de minsann inte säknat med de där mänskliga behoven.

Jag är lite besviken och jag stör mig onödigt mycket på det där, nu försöker jag ju mer lista ut när någon går på dass än vem som är skurken.