tisdag 30 augusti 2016

Svammel och ännu mer svammel

Jag jobbar ju i en kommun där det en dag i veckan är "kvällsöppet". Det tar hårdare på huvudet och kroppen än vad jag först trodde - jisses så trött jag är de kvällarna. Får jättemycket gjort de dagarna så det är ju jättebra, och det är också skönt att sluta tidigare på fredagen men ändå. När klockan går mot 16 och det hade varit lagom att avsluta dagen har jag ändå två timmar kvar att jobba. Segt och produktivt.

Men det blir det ändring på från och med nästa vecka! En av ungarna ska börja på idrottsskola och då går det inte att jobba så länge, det krockar stort. Lite skönt om jag ska vara ärlig.

Nästa vecka börjar allvaret med både fritids, skola och förskola. Läxor och att komma ihåg att ta fram kläder kvällen innan. Förbereda middagar i god tid och eventuellt göra storkok på helgerna.

Har jag sagt att jag älskar vardagen? Har jag även nämnt att jag alltid är sjukt nervös inför förändringar, innan jag testat "rutinerna" första gången? Jo, så är det.

Så ursäkta mitt svammel, jag håller bara på och förbereder mig inför en kaotisk vecka (eller månad) innan vardagsrutiner känns bekväma igen.

måndag 29 augusti 2016

"Nej nu jävlar"

Tänkte jag och bokade tid för en grej som jag pratat om i jag-vet-inte-hur-många-år, och vad skönt det kändes! Har haft flera sånna där jävlaranamma-tillfällen nu ett tag och det känns riktigt bra. Först ut var ju min utbildning, att jag äntligen tog tag i att gå den där kursen som jag suktat efter. Sen blev det Göteborgsvarvet. Det är ju inte gjort ännu, men jag tränar inför det och det är mycket längre än vad jag kommit tidigare. Och nu, nu har jag även en av de där tatueringarna som jag prata om så länge.

Faktiskt så länge att jag pratade om varianter på den jag nu skaffade redan innan barnen kom. För det blev deras namn som förgyller min kropp. Det lät sliskigt jag vet. Men hur som haver, nu står deras namn på min ena arm och de är jätteglada över det precis som jag! (jag kommer i framtiden ha problem med att motivera varför de inte ska rita på sig själva med permanenta pennor)


För en vecka sedan på pricken, satt jag där i stolen och var ganska nervös men mest förväntansfull. På bilden ser du tatueraren Staffan på Creation Corner (JA - jag gör "smyg"reklam, jag är nöjd med både tatueringen och bemötandet!) när vi är ungefär halvvägs genom.

måndag 22 augusti 2016

Ska det vara så här?

I dag börjar mitt äldsta barn i skolan, den riktiga skolan. Det är viktigt det där, nu är det inte lek längre (barnets ord) nu är det allvar. Jag tror att jag är mest nervös av oss två. Vi kan också säga att vi är nervösa av två olika anledningar. Skolbarnet (IIHHH!!) för att träffa kompisarna igen och om det blir läxor redan första dagen (förhoppningen är hög!) och jag för hur det ser ut på skolskjutsfronten.

För det är här det min sko klämmer. Skolskjutsen. Jag har full förståelse för att det händer mycket i deras listor ända in i det sista, att elever slutar och börjar och flyttar på sig. Att allt inte går att ordna i god tid. MEN! Vad de inte verkar tänka på, de som pysslar med det är i sin yrkesroll, är att vi (föräldrar) får skicka iväg våra barn utan den minste vetskapen om VEM som kör hem dem på eftermiddagen och NÄR. När-delen gäller ju främst första dagen men vem-delen håller i sig längre.

Hur kul tror de att det är att skicka iväg min sjuåring med orden "jag vet inte vem du åker hem med idag". Hur ska jag kunna lära mitt barn att inte kliva in i främlingars bilar när det är EXAKT det som skolan/kommunen ber mig att göra?

Det här känns inte alls bra! Det är heller inte första gången som det händer. Förra läsåret byttes chaufför (bolag och transportmedel) utan att vi på förhand fick veta det. Med andra ord - en för mitt barn främmande vuxen man sa till barnet att inte åka med bussen utan åka själv i en taxi med mannen. 

Detta är något som inte heller personalen på skolan visste om. Och de sa också okej till det.

DET KÄNNS INTE OKEJ!

Jag trodde att efter mitt utbrott när det hände skulle få personerna på kommunen att förstå att det inte är ett optimalt läge. Att föräldrarna måste få veta sånt INNAN så att de kan förbereda barnet. Tydligen inte.

Jag har förståelse, det har jag. Men jag tycker också att det är något som borde vara åtgärdat. För de elever som inte ska byta skola och så vidare borde ju kunna få lämna schema och få någon slags bekräftelse tillbaka om skolskjutsen. Jag struntar i om jag skulle ha behövt säga att det antingen ska vara taxi eller buss. Det är ett svar åtminstone på mitt barns frågor och mina tankar. Jag vet att barnet inte är bortglömt, jag vet att barnet kommer att komma hem efter skolan, jag vet att barnet känner sig tryggare.

Det är det viktigaste för mig. Att mitt barn får känna sig tryggt.

torsdag 18 augusti 2016

Jag kommer ju ingenstans!

Sprang nästan sju km förra veckan och tänkte att "YES! Nu är jag tillbaka, nu går det bra!" och nästa pass jag gjorde kändes så fruktansvärt tungt att jag bara ville lägga av. Fy vad tråkigt! Det var dålig luft, åskvärme, motvind och stickande duggregn. Jag fick nästan kramp och när jag väl hade fått upp farten på hemvägen fick jag håll.

Alltså, jag fattar ju att det måste finnas sånna pass också. Men ett till pass där jag kände medgång hade väl inte varit så farligt. Eller??

Är riktigt sugen på att testa att springa milen. Och när jag säger att jag ska springa milen så är det ju uppvärmning med powerwalk innan och efter också (vill inte springa på asfalten så på vägen till grus-/skogsvägarna och hem igen går jag). Jag springer liksom inte nonstop i en mil. MAJGAAD! Oh nej, riktigt där är jag inte än.

Ja jo, jag vet att jag ska springa mycket längre än så på Göteborgsvarvet, men jag har inte som mål att SPRINGA varvet. Mitt mål är att TA MIG RUNT. Om det så blir nån slags intervallgrej utav det så ska jag ta mig runt hela varvet.

Vet inte hur många år jag har längtat och önskat att skulle få springa. Och nu kan jag äntligen börja räkna ner till det är dags! En väldigt lång nedräkning om jag ska börja nu, men ändå! Det har jag inte kunnat göra förut. Tycker det är jättehäftigt.

Så är det för mycket begärt att få några bra springpass på raken för att få känna den där känslan av att jag kommer att klara av det? Tycker inte det.

Kom igen kroppen - det här klarar vi!!

Livet ska ju vara en utmaning

I mitt jobb försöker jag alltid att utmana mig själv. Det är säkert en jättebra egenskap, men den är också ganska jobbig. Eller vad säger jag? Det ÄR en bra egenskap. Rusktigt bra!

Och skitjobbig.

Emellanåt.

Som nu. När jag har gett mig fan på att kunna skriva enkelt. Det är inte ett dugg enkelt ska du veta. GAHH!!

torsdag 4 augusti 2016

Bröllopsdag y'all!

Varje år vid den här tiden blir jag lite nostalgisk och försöker räkna ut vad jag gjorde exakt vid den här tidpunkten för ett visst antal år sedan. I år ska jag tänka tillbaka nio år i tiden. NIO! Det är möjligt att jag vid den här tiden fick håret i ordning den fina frisyren av min storasyster och svåger och då blivande mannen fixade buketten och köttbullesmörgås. Det är en möjlighet. 

Enligt en bröllopsguide på nätet betyder det Linnebröllop. Vilket i sin tur betyder att en ska ge någon i linne till varandra. Men eftersom varken han eller jag är några linnefantaster kanske jag svänga med orden lite och dra till med blomman linnea? Vart jag nu ska hitta det....?



Hur som haver, grattis till oss! 

tisdag 2 augusti 2016

Tillbaka till verkligheten igen

Semestern är över för den här gången, en semester med både glada och sorgliga minnen. Inte helt som det ska vara, men det är så livet är ibland och måste vara.

När du läser det här har jag jobbat en dag redan och är i full gång med min andra, även om jag inte just nu i skrivande stund inte påbörjat den andra dagen ännu. Gillar att skriva en dag för att publicera inlägget dagen efter. Blir lite som en överraskning för mig då också att det hänt något på bloggen. Lättlurad eller glömsk, välj du...

Jo, semestern. Simskola, Legoland och Lalandia. Kort och gott så. Barnen längtar redan tillbaka till Legoland och Lalandia, härligt att se att de uppskattade resan! Kommer bli hål i öronen av tjat på oss vuxna visserligen, men huvudsaken är att de gillade det. Simskolan däremot - vilken kamp det ska vara. Suck!

Jag vet att det är en investering för dem. Jag vet att det är ruskigt nyttigt med att de verkligen får känna hur det är att simma någon annanstans än i en varm bassäng. Men fy vad det tar på tålamodet. Usch! Pratade med en av ledarna som sa att de få minuter som barnen är i vattnet ÄR nyttiga och att de gör skillnad. Men när mina efter bara fem minuter (varje gång) säger att vattnet är för kallt och att de inte vill vara med känns det inte riktigt som att ledaren har rätt i sitt påstående. Fast å andra sidan så är de sällan i länge när vi badar "privat" heller. Det ska vara om de leker vid strandkanten, då kan de vara i vattnet hur länge som helst. Jag tror att lättnaden var stor för både barn och vuxna när sommarsimskolan var över för i år. Fy så hemsk att säga så, men det var för jäkla kallt och för mycket gnäll av oss vuxna för att det skulle bli det där trevliga minnet jag hade hoppats på innan.

Nej, nu ser vi fram emot lite mer semester, höstens aktiviteter som simskola och prova-på-massa-sporter-kvällar. Att vardagen startar på riktigt med helvetestimmar när alla barn är hämtade från förskolor och fritids och helger som är fullproppade med måsten.

Hej hösten! Dröj lite till eller se till att vara varm ett tag till så även jag får chansen att känna mig mätt på värmen. Tack o hej.