lördag 30 mars 2013

Som en äkta småbarnsförälder

Klockan är nu halv nio på kvällen. Inte så sent kan tyckas.

Nja, allt är relativt!

Som en äkta småbarnsförälder kan jag säga att jag sedan innan åtta började kolla på klockan för att avgöra om det var lovligt att gå och lägga sig.

Nu ger jag upp. Så... Sov gott!

fredag 29 mars 2013

Men fem minuter efter att de åkt så längtar man efter dem

I helgen blir det kvalitetstid med Hampus, hela helgen lång. För i morse stack de andra iväg till farmor och farfar. Som Sebbe har tjatat och längtat!

Sen i söndags har han räknat på sina fingrar hur många dagar det är kvar, på lillfingret skulle de åka. Varje morgon har han frågat vilket finger vi är på och om vi inte kunde låtsas att vi var på lillfingret så att de kunde åka. Så söt!

"Ta kort på min nya mössa mamma! Och den här LEGO-biten."
Det är både skönt och väldigt ensamt att Sebbe åkt bort. Skönt för att nu kommer han att få den extra uppmärksamheten som han behöver och spendera tid själv med sin pappa utan en efterhängsen lillebror. Och ensamt för mig för att han har sån energi att det blir alldeles för tomt i huset utan honom. Att ha en annan, lika stor, energikälla som bara är en kortare variant av den andra spelar liksom ingen roll. Jag saknar ändå Sebbe redan!

Hur korkat är inte det egentligen? Här kan man sukta efter en barnvakt men fem minuter efter att de åkt så längtar man efter dem.

Hur som helst, mycket gos och lek blir det i helgen. Hampus och jag gick ut starkt med att städa (jag städade, Hampus lekte med sitt kök) undan alla leksaker för att överhuvudtaget kunna se golvet. Sen drog vi fram andra leksaker. Ajjabajja!-leksaker som Hampus vanligtvis inte får låna av storebrorsan... Schh! Säg inget!

Koncentrationen är hög, med både tunga och blick!

torsdag 28 mars 2013

Döden är inte slutet - döden är själens förlossning

Jag har nog aldrig hört en så fint formulerad tanke om döden som jag gjorde igår, på programmet När livet vänder på SVT. Det var lite hoppigt i min koncentration under programmet så jag missade en hel del, men just den biten är jag glad att jag inte missade.

Bilden är lånad från svt.se
Anita Lanz har jobbat i över tio år med personer i livet slutskede, i Schweiz. Hon kallar sig "dödmorska".

Eftersom det dyker upp lite olika typer av personer som kallar sig liknande saker men beskrivs på helt andra sätt - som mördare. Så blev jag nyfiken och ville kolla in, åtminstone början av programmet, för att se vilken "sort" hon var. Det blev inte alls som jag trodde.

Anita berättade med sådan värme om sina patienter och sina tankar om döden. Om hennes resa till att hon blev den hon blev och hur detta blev hennes kall.

Anita delade med sig av tanken att kvinnor som väntar barn oftast för ett lugn över sig när förlossningen närmar sig, det spelar ingen roll om kvinnar varit rädd innan. Lugnet kommer ändå. Och i det kan jag delvis känna igen mig. Det här lugnet återkommer när personer är i slutskedet, strax innan de dör faller ett lugn i rummet och över personen. Det blir frid. Döden är inte slutet - döden är själens förlossning.

Jag har vänner som jobbar med äldre och en del av dem har också förlorat patienter, för mig känns det som något väldigt svart, kallt och otäckt. Men inte en enda av dem har talat illa om händelserna, alla har istort sett sagt samma sak. Det finns ett speciellt lugn över händelsen. Det är nog först med Anitas förklaring som jag kan säga att jag förstår, inte allt men mycket mer än tidigare.

onsdag 27 mars 2013

Det går inte att lura ett troll!

Jag kallar min minsting för trollet, och om du inte märkt det ännu så har båda barnen varsin "etikett". Lilla grodan och Lilla trollet. Vad lilla grodan kommer av kan jag förklara i ett annat inlägg, nu ska det handla om trollet. Alltså Hampus.

Hampus är smart. Han är inte lättlurad. Hampus är påhittig och envis.

Som exempel:

Hampus har varit lite dålig i veckan och för att inte bli smittad själv så har jag så långt jag kunnat undvika pussar på munnen. För i barnvärlden fungerar inte små nätta plutmunspussar, åå nej... Det är stora gapande, heldregliga och underbart blöta pussar som gäller. Men Hampus är inte så värst pussig av sig. Mot mig. Dom andra ska i familjen ska han pussa på hela tiden men inte mig. Skumt, men åter igen. Det är inte det som det handlar om.

Jag har försökt unvika pussar.

Häromdagen såg Hampus att jag och modellen äldre grabb i familjen pussades och han blev naturligtvis pusssugen då. Kommer dundrande mot mot med plutmunnen redo. Försöker få honom att pussa mig på kinden istället.

Tror du att jag lyckades? Nej, just det. Han gnussade runt ända tills han kom runt ansiktet på mig och gav mig en ännu större puss.

Så inte bara lyckades jag att inte undvika en puss, jag blev desutom ännu mer nerdreglad än vid en vanlig puss.

Eller som när Hampus ska borsta tänderna och jag fuskar och inte duttar på en rejäl klick tandkräm åt honom. Då kan han peka på någon av tandkrämstuberna, prata på med sitt ännu obegripliga språk och blir ruskigt arg tills han får den där klutten.

Då får jag höra ett nöjt Mmhmm innan han börjar suga och gnugga runt med tandborsten i munnen.



Som sagt, han är påhittig och envis. Han är smart och definitivt inte lättlurad!

Titta, jag har påskpyntat!


Vaddå? Jag sa påskpyntat inte påskplanterat...

tisdag 26 mars 2013

Föräldrar till mulliga barn se hit!

Alltså, nu ska inte det här inlägget handla om mulliga barn. Eller nått som egentligen rör vikt. Det är bara det att Hampus aka matvraket ska snart börja förskolan och behöver utöka sin utegarderob en aning för att kunna leka utan hinder.

Såattee... Stövlar? Gummistövlar, kängor eller vilka skorbeklädnader som helst som går över vristen och vaden. Eller egentligen över forryggen också. Alltså, skor generellt då.


Han är en aning för knubbig för det skoutbudet som finns i våran lilla stad. Och nu undrar jag alltså om det är fler föräldrar som har samma problem som jag, skorna är för smala! Och hur de lyckats lösa det.

Är du en av dem? Snälla, dela med dig! För jag har verkligen försökt med flera märken, skokedjor, gå upp i storlek och annat. Men inget fungerar. Att gå upp tre storlekar för att skaftet inte ska klämma på vaden är inte direkt vad jag kallar en bra lösning.

Pretty pretty please with a cherry on top!?

måndag 25 mars 2013

Räck upp en hand om du känner igen PMS-monstret inom dig

Sådär, då ska vi räkna - ett, två, tre, fyra, fem... Jag anade det, PMS-monstret bor inom de flesta av oss. Helst skulle jag också vilja påstå att det bor ett monster inom grabbarna också, men då slår det väl bakut. Fast det tror jag ändå.

Bilden är lånad från sr.se, PMS-monstret
Jag har lyssnat på en radiodokumentär som heter PMS-monstret, det låter ju som en hejdundrans dokumentär - eller hur? Jag föreställde mig att det skulle bli tråkigt mycket biologilektion över dokumentären men nej då. Jag fick lyssna på några kvinnor som drabbas av PMS varje månad och hur de hanterar besvären. Hur deras familjer hanterar besvären.

Det som slog hårdast på mig var att två små barn hade stenkoll på när och hur deras mamma hade PMS. När hon hade sin sura röst och bara var arg.

Att drabbas av PMS är skitjobbigt rent ut sagt, det här med gränser och bättre vetande försvinner bort liksom tålamodet. Och det är svårt att förklara varför reaktionen på brödsmulorna på diskbänken går upp till ett fullskaligt hemmakrig.

Innan barnen kunde jag känna mig lite deppig inför mensen, lite extra trött och ville gärna vara lite närmare än vanligt. Och jag tyckte definitivt att de där kärringarna som klagade om PMS överdrev nått så vansinnigt. För jag blev ju också minsann tjurig men jag kunde i alla fall kontrollera mig. Jag trodde på allvar att  det var bortförklaringar för att få äta ofantliga mängder med choklad och få häva ur sig sina rätta dumma åsikter utan att behöva stå för dem.

Sen kom barnen.

PMS-monstret inom mig hade på något sätt krypit fram ur sina gömmor bland alla andra hormonrubbningar som en graviditet innebär. Men jag märkte inte monstret till att börja med, den jäkeln kom smygande. Varje menstruation blev värre än den innan och det gick från att pågå i nån timme innan touchdown till flera dagar innan.

Efter två barn kan jag nästan räkna med monstret som en del av min personlighet, och jag hatar det. Jag verkligen HATAR det.

Jag hatar att inte kunna kontrollera mina utbrott.
Jag hatar att hela mitt ansikte tror att det är tonårstider igen varje månad.
Jag hatar att vara så beroende av något sött.
Jag hatar att inte ha ens ett uns av tålamod de här dagarna.

Hur mycket jag än försöker förbereda och underlätta så blir det fel. För att det inte är någon som förstår mig. För att det är regnigt en dag. För det flyter på bra. För att det inte flyter på bra. Skit alltihop!

Jag måste blir bättre på att hantera de här perioderna, jag vill verkligen inte att mina barn ska växa upp och veta att PMS är när mamma är dum. Och jag vill ha kontroll över mig och mitt liv. Mina reaktioner ska vara mina egna och inte nått jäkla monsters. Men hur gör jag? Hormoner, träning, bra kost?? Blir det för krångligt vet jag ju att jag kommer att ge upp ganska snart. För hur mycket vanemänniska jag än är så är latmasken större i mig.

Hur gör du för att möta monstret och besegra det?

lördag 23 mars 2013

Skillnaden mellan första och andra barnet - utvecklingen

Ja ja, jag vet att barn utvecklas olika och att man inte ska jämföra syskon. Men det gör jag ändå, inte på sånna saker som de inte kan kontrollera. Men på sånt som de lär sig av andra. Det är där jag ser en stor skillnad.

När Sebbe var liten och vi hade varit på ÖF (öppna förskolan) så visade han upp en ny färdighet strax efteråt, på gott och ont. För det kunde vara att sett andra barn leka med leksaker på ett nytt sätt men det kunde även vara att ha lärt sig skrika skyhögt.

På gott och ont alltså.

För Hampus del är det ju som att han ständigt är på ÖF. Med en storebror som lär honom hyss och andra saker. Mest hyss.

Däremot har inte vi lagt ner lika mycket tid på att lära Hampus vart hans mage är (bland annat), vi tränar ibland men det försvinner oftast i mängden. Trots det kan han, när han är på gott humör, visa att han vet vart magen är någonstans.

Med Sebbe tragglade vi sånt stenhårt och han hade järnkoll på den typer av saker vid samma ålder som Hampus är nu. Eller betydligt bättre koll.

Det är med andra ord där skillnaden är, vi har inte tränat Hampus och han i sin tur lär sig tonvis av sin storebror.

Earth Hour 2013 - den 23 mars - I will if you will

Earth Hour är världens största miljö- och klimat­mani­festa­tion. Förra året deltog över halva Sveriges befolk­ning. Global upp­värm­ning har varit ett hett ämne under många år nu och forsk­ningen visar att vi riskerar en 4 graders tem­peratur­ökning inom 100 år om vi fort­sätter med dagens ohåll­bara resurs­användning.

En ökning med 4 grader skulle innebära att det blir varm­are på många platser och att vi skulle uppleva många fler extrema oväder. Havsytan kan höjas så mycket att hela länder riskerar att dränkas och bara vid 1 meters havs­nivå­höj­ning drabbas 145 miljoner människor. Dess­utom inne­bär en sådan ökning sanno­likt att ca 40 procent av alla djur­arter dör ut och att Italien, Spanien, Grekland och Turkiet för­vand­las till något som kan liknas vid ett öken­landskap.

Earth Hour är Världs­natur­fondens mani­festation för att visa att det finns alter­nativ till dessa kata­strof­scena­rion. Under en timme samlas människor från hela värl­den och släcker ljuset för att skicka en tydlig signal till våra besluts­fattare om behovet av en omedel­bar omställ­ning mot en håll­bar framtid. De visar också sitt enga­ge­mang och sin vilja att förändra.


I will if you will

Med kampanjen I Will If You Will vill vi förändra beteenden bortom själva Earth Hour-timmen, tillsammans skapar vi en bättre framtid. I Will If You Will går ut på att personer, skolor, städer och företag ska utmana andra att göra klimatsmarta val. Genom utmaningarna kan vi engagera människor till nya vanor och på sikt uppnå en riktig förändring.

Så använd I Will If You Will till att utmana folk i din omgivning att starta en ny grön eller klimatsmart vana! I gengäld kan du lova att bli ännu bättre, kanske blir du vegetarian eller säljer din bil? Eller ge de som antar din utmaning en belöning, kanske kan du bjuda dina kompisar på vegetarisk lyxmiddag eller sjunga karaoke på nästa firmafest?

Texten är hämtad från www.wwf.se

torsdag 21 mars 2013

När systrar kamperar ihop ska det ätas tårta!

För två helger sen kom båda mina systrar hem till mig, åh vad jag älskar när de kommer på besök!! Då bestämde jag mig för att göra slag i saken som Sebbe tjatat om i flera veckor.

Att göra en tårta.

Nu fungerar det tydligen inte att ladda upp bilden på själva tårtsmeten, jag gjorde vanlig sockerkaka (utan ägg!) fast med karamellfärg. Blå. Alltså blev tårtbotten turkos. Festligt värre för en småbarnsfamilj!

Min storasyster fick äran att dekorera mestadels av tårtan. Själv skulle jag pudra tårtan med florsocker för att det är så himla fint. Och för att Leila alltid gör det på sina tårtor, du vet - tv-kocken Leila.

Sebbes absoluta favoritprogram på tv är när Leila bakar tårtor. Ett speciellt avsnitt också, så nu kan jag det utantill: när hon ska vispa och när Sebbe "mmm"ar sig när hon dekorerar och så vidare. Väldigt trevligt. Hur som haver...

Så här blev tårtan!


onsdag 20 mars 2013

Vad ska du äta till middag?

Sebastian gjorde en inhandlingslapp till oss häromdagen.

Liten och behändig!


– Det konsumenterna kan göra är att välja ekologiska livsmedel, speciellt för barn och gravida.

DN.se skriver idag om resultatet från de årliga proverna för kemikalier i livsmedel och jäklar vad mörkrädd jag blir!

Jordgubbar, citrusfrukter och lever hamnar i topp både för mängder och för hur många bekämpningsmedelsrester det finns i samma prov. Vindruvor innehåller cancerogena och hormon- reproduktionsstörande ämnen, värst är de från Indien där 53 procent låg över gränsvärderna.

Jag tänker att en vindruva, jordgubbe eller apelsin gör någon skada. Men vad händer när  vi äter så mycket frukt som vi ska, som vi gör?

Ungefär så här (Underbara Clara visade för ett tag sedan en bild som exakt beskriver hur jag menar):

Bilden är lånad från underbaraclaras.com
Och sen tänker jag så här, att om ekologiska produkter hade samma pris som de andra varorna. Eller åtminstone inte det dubbla som det ibland kan vara. Så skulle fler ha möjlighet att köpa ekologiskt.

Som småbarnsförälder har du inte många slantar över varje månad, och att tvingas välja på ett äpple eller fem äpplen vid veckohandlingen på grund av priset säger sig självt. Tyvärr. Ja, kanske är jag snål. Men i alla fall, jag har ingen ekonomisk möjlighet att tänka att jag alltid ska handla ekologiskt.

Det är dyrare att framställa viss ekologisk mat, det förstår jag till fullo. Och jag förstår också att någon måste stå för dessa kostnader, men varför kan inte EU som i detta fall gör det möjligt att odla med farliga ämnen vattnet och jorden också göra det möjligt för bönderna/odlarna att ha en ekologisk verksamhet - kostnadseffektivt.

Om jag får välja så vill jag inte att våra EU-pengar ska gå till att tanterna och gubbarna ska bestämma hur böjd en banan ska vara för att få räknas som en banan - jag vill att pengarna ska gå till sånt som förbättrar livskvaliten för så många som möjligt. För det kan omöjligt vara så att bönderna/odlarna har en bra arbetsmiljö när de måste hantera kemikaliska ämnen för att få sina grödor att växa snabbare och olika bekämpningsmedel.

Går produktionskostnaderna ner finns det ingen anledning att varorna ska vara så pass mycket dyrare för oss kosumenter att vi kanske tvingas välja bort det ekologiska alternativet. Vilket också gör att vi konsumenter kommer att må bättre, med mindre giftiga ämnen i maten.

Som sagt, bättre livskvalitet för så många som möjligt!

Låt mig presentera....

* trumvirvel * .... DEN NÄSTA ADOBE-EXPERTEN!!

Har lite huvudbry på jobbet om två Adobe-program. Och det är ett helt nytt användningsområde, typ. Vilket betyder att jag får vara min egna hjälp och felsöka själv. Jag gillar´t! Även om jag skulle kunna slita mig i håret ibland.

Det stora plusset är att jag lär mig tonvis - vad man inte ska göra. Och mycket man ska göra också såklart. Men mest åt andra hållet just nu.

One problem solved, one to go...

måndag 18 mars 2013

Känns det lika skönt för dig som för mig?

När jag var arbetslös ett kort tag började jag söka lite utbildningar, en som jag kom in på men inte hade möjlighet att gå. Eller nej, nu ljög jag. Möjlighet hade jag. Men jag fick inte ihop det med allt annat som var runt omkring: pengar, tid och livet.

Sen började jag jobba och det ena gav det tredje så jag liksom sköt det här framför mig igen, om jag skulle plugga vidare eller inte. Som många andra vill jag också kunna visa, på papper, vad jag kan. För det är det som räknas när det vankas jobbsökande. Poäng på pappret mer än arbetslivserfarenheten. Speciellt för en som jag, kvinna med barn.

Nu börjar jag bli lite sugen igen, främst inom "mitt" område då. Webb. Det är ju det jag brinner för kan vi säga. Det är det jag tycker är roligt, men inte har på papper vad jag kan.

Hur låter det här?
  • Kursen ger grundläggande kunskaper inom objektorienterad programmering, grunderna i programspråket C# samt en orientering om klassbiblioteket Microsoft. NET Framework.
Eller...
  • grundläggande begrepp i C#: metoder, datatyper, variabler, värdeoch referenstyper, strukturer; styrstrukturer, sekvens, iteration och selektion; operatorer, arrayer; undantagshantering, felsökning.
Mmm....

Men fråga mig inte vad det är för skillnad på C, C++ och C#. För det vet jag inte. Same, same but different?

söndag 17 mars 2013

Modiga Helena skriver om sitt odjur

Helena skriver att hennes depression blev värre för varje graviditet. Hon beskriver också hur den allmänna uppfattningen av förlossningsdepression ser ut - att inte kunna älska sitt barn och att det för henne inte var så utan hon kunde inte älska sig själv.

Det finns studier som visar att en av tio eller 10-15 procent av alla nyförlösta mammor drabbas av depression av något slag. Mörkertalet tros vara väldigt stort, för detta är inget vi talar om. Det är inte tillåtet att inte älska sitt barn eller tycka att bebisbubblan är hemsk.

När Sebastian var nyfödd levde både jag och min man i den här glittrande bubblan och allt var egentligen bra. Mer än bra till och med. Men i takt med att amningen krånglade allt mer och vakennätter, svåra sövningar och vardagen kryper närmare så blev jag både starkare och mer nedstämd. Att ha lätt till tårarna är det många som har efter att alla hormoner levt rövare i nio månader och sen blandas till den största coctail du sett av hormoner efter förlossningen.

Jag kan känna igen så mycket av det Helena skriver om den onda cirkeln som bara blir större och glädjen för barnet som blandas med ens egna dåliga samvete och tankar. Det är både hemskt och vackert på samma gång.

Jag tror att i mitt fall så var blandning av stress över amningen och den dåliga sömnen triggerpunkter och det tog mig lång tid innan jag kunde acceptera att jag inte kunde amma. Att jag inte var en dålig mamma för det. Jag kan fortfarande känna mig som en usel mamma som inte försökte lite till, lite hårdare - det fanns säkert något jag kunde gjort bättre. Jag kan fortfarande inte prata om den tiden utan att känna hugg av samvetet och hur tårarna bränner för att få komma fram. Men jag har haft en otrolig tur också, för jag sjönk aldrig ner så långt. Var gränsen mellan nedstämdhet och depression går vet jag heller inte.

När jag inför Hampus förlossning fick åka på ett förberedande samtal fick frågan från läkaren hur första tiden hade varit började jag stortjuta. Det var första gången som jag verkligen, på allvar, fattade att det här har varit som en sorg för mig. Att jag var mer nedstämd än vad jag trodde, eller ville acceptera.

Jag skämtade alltid bort det med att barnen dör inte om de inte får bröstmjölk och att går det så går det och gör det inte det så är det inte hela världen. Men för mig var det tydligen det. Och jag önskar att alla kunde få ha ett sånt bra stöd från BHV (BVC) som jag hade. Jag önskar också att det kunde sluta predikas om hur viktig amning är för barnet, för det kan sätta sina spår. Hårt.

Börjas det pratas om saftmajor hit och dit är det klart att en blir sugen på lite hederligt saftgöra!


Fyra flaskor det-blev-så-gott-att-jag-smäller-av-jorgubbssaft. Klart godkända av pojkarna med som gick runt o sa "mmmm" när de fick varsitt glas. //Nöjd

På engelska!? Varför få?

Det är frågan jag får varje gång jag säger att nya barnfilmer som kommer in i detta hus spelas upp på engelska istället för svenska. Och det är av flera anledningar.

Sist ut är filmen Modig, sett den? Åh, gör det - jag blev lite förälskad i den. Äntligen en Disney-film där prinsessan inte blev räddad av en prins!



Okej okej, hur som helst. Jag kollar gärna på film, men att kolla på de svenska varianterna är döden. Skämt förstörs och man missar jättemycket! Desutom så bryr sig inte barnen om det är på engelska eller svenska, de följer med i rytmen av orden istället för själva orden. Precis som när de börjar att prata. Inget konstigare än så.

Är jag hemma blir det bara engelska och är gubben hemma så blir det blandat. Och ingen av barnen bryr sig som sagt. Utan har vi kört den svenska varianten ett tag sitter de som klistrade vid den engelska och tvärtom. Det blir som en helt ny film, så annorlunda är det!

En annan anledning är att de lär sig otroligt mycket. Tro't eller ej! Sebbe använder nu expempelvis yes och no helt perfekt. Alltså, vid rätt tillfällen. Utan att vi har gjort ett dugg har han lärt sig det.

fredag 15 mars 2013

Vad är poängen?

Med att känna sig idiotiskt pigg en fredagskväll när en på alla andra kvällar måste gå och lägga sig senast 21?

Va? Jag fattar inte.

Nu sitter jag ju här, pigg som fan. Och känner att jag egentligen borde sova. WTF!?

"In case you were wondering what happens after your Disney princesses live happily ever after"

Jon Cozart visar oss hur det gick för Disneyprinsessorna efter levde lyckliga i alla sina dagar.


Så JÄKLA bra!

Tack Caranlachiel för tipset!

Why am I not surprised?

Kycklingkorv som innehåller grisdelar. Inte. Ett. Dugg. Förvånad.

Nu förstår jag också att just den här nyheten är hemsk på det sättet att personer med en religionsyn som förbjuder dem att äta gris - lurats att äta just gris. Men det är, om jag ska vara helt ärlig, inte det jag reagerar på mest.

Tänk de som är allergiska eller bara far väldigt illa av att äta vissa saker, de kollar innehållsförteckningarna noga för att vara säkra på om de kan eller inte kan äta en produkt. Nu visar det sig att innehållsförteckningarna inte stämmer på köttdelen, vem är det som säger att vi kan lita på resterande ingredienser?

Många saker skrivs med olika namn för det första, ägg till exempel. Det kan stå heläggspulver, globulin eller E1105 och allt det betyder ägg. Eller att det kan innehålla spår av ägg i vissa fall.

Hur fasen ska en annan ha chans att veta vad alla E-ämnen står för och varför ska jag lita på en innehållsförteckning igen?

Vi köper nästan aldrig kött eller färdigprodukter, men det vi kanske köper i just färdigprodukt (alltså sånt som bara är att värma på något sätt) är faktiskt köttprodukter såsom hamburgare och korv.

Personligen ser jag inget problem med att äta häst, som det pratats om så mycket innan, men jag vill själv kunna välja!

Jag tror att han kan ha missuppfattat det här lite...

Självklart är Tittut en rolig lek, helst i tid och otid, för en liten knatte. Men jag tror att den kortaste mannen i huset har missuppfattat en viktig del i leken. Antingen det eller så är han nyskapande?

Öppnar en dörr, stänger en dörr - säger tittut till den stängda dörren, och går därifrån.



Eller som igår, gömmer ansiktet mot pappans ben och säger tittut.

Klockan är nånting efter schesch!

Jag tar på mig ytterkläderna för att åka till jobbet en morgon.

Sebbe: MAMMA! Jag måste kolla på klockan innan du åker, det kanske inte är dags än!

Jag: Okej...?

Sebbe (sätter upp händerna vid ögonen och kör en kikare): Jodå, klockan är nånting efter schesch. Det är okej.

Och klockan var faktiskt tio minuter efter sex! Hade inte nämnt klockan allt för honom den morgonen så antingen gjorde han en rejält lyckad gissning eller så har han uppfattat hur siffran sex ser ut efter alla dragningar i almanackan!

Häftigt!

torsdag 14 mars 2013

Fritt från hen i riksdagen

Jamen, har du hört något så dumt? Riksdagen säger nej till att använda ordet hen i texter riksdagstexter. Och jag undrar varför?

Ska andra ord också förbjudas? Jag gillar verkligen inte magsjuka, så jag kanske skulle förbjuda det ordet menar jag. Sista idioterna är inte födda än, var så säker.

Och jo, jag vet att jag inte ska lita på Aftonbladet som en pålitlig källa. Men när det gäller hen-debatten så skulle det inte förvåna mig om denna lilla notis är sann.

Förbjuds ordet hen i texter så har de inte fattat vad ordet betyder eller hur de kan använda det. För de som tror att hen ska ersätta allt vad hon och han heter är långt ute och cyklar. Eller nej, personerna cyklar inte ens - de ha sprungit över cyklen, upp på torget och in i skogen bakom med en korv i högsta hugg! (Fick jag med allt nu?)

Hen är ett könsneutralt ord som du kan använda när du inte vet eller vill använda han eller hon.
Och det är bara ett av användningssätten.

//suckar djupt

Earth Hour 2013 - den 23 mars



I will if you will - Är du med?

onsdag 13 mars 2013

Hampus ordförråd...

... är som för alla ettochetthalvtåringar, en aning begränsat. Men med stark vilja, armviftande, störtgråtande och några stöd ord gör han sig mer och mer förstådd. Och nu till det roliga, ordförrådet:
  • Äta
  • Städa
  • Mpa (lampa)
  • Titta
  • Itta (sitta)
  • Mamma
  • Pappa
  • Dä (där)
  • Tisse (katten Tissen aka Spindelmannen)
  • Ow (wow)
Och så har han några andra läten för sig som vi inte luskat ut än. Han gör nått ljud när han menar Sebastian, men att stava ut det är omöjligt. Kanske kan be gubben spela in det åt mig, han som kan härma ljudet menar jag.

För övrigt så var jag på ett medelgympapass ikväll, men jag kan inte säga att jag är medeltrött - jag är astrött. Och jag känner redan nu att jag kommer att få träningsvärken from hell, med det gillar jag!

Okej, inte att det är svårt att resa på sig och sånna saker. Men känslan att jag har gjort något, det är skönt! Och extra skönt är det ju för att jag har ett så stillasittande arbete.

Håll tummarna för mig att motivationen håller i sig, det känns väldigt bra det här!

Blodad tand eller muskelgrejsemojs rättare sagt

Ikväll, peppar peppar, är det dags igen för en genomgång av kroppen. Jag som tjatat och gnällt så otroligt mycket på att jag måste röra på mig (till mig själv alltså) gör nu slag i saken igen!

Min förhoppning är att jag ska kunna - ja, motionera på något sätt, åtminstone en gång i veckan. Fast med tanke på gubbens schema kanske det blir mer ryckigt än så. Några gånger ena veckan och inga gånger alls en annan vecka. Vi får se.

Jag är glad att jag kommer iväg överhuvudtaget, så hemmakär som jag blivit menar jag. Nej nej nej, det har inget att göra med att jag inte vill att gubben drar hela läggningsbiten själv. Nej fy fasen, det klarar han bra. Precis som jag gör när han är borta. Det jag tänker på att min lathet.

Det är den tröskeln jag ska över - latheten. Mina kära läsare, det är gigantisk tröskel för mig. Önska mig lycka till!!

Nu tycker jag att du ska hålla utkik efter mig!

Jag nämnde ju för ett tag sedan att jag blev kontaktad på bloggen om en intervju till en tidning. Inget allvarligt alls egentligen, men sjukt roligt! Då, drog det ut på tiden från mitt håll och jag kunde inte vara med. Buhu!!

Men nu, nu har jag gjort slag i saken och nu får du hålla utkik efter mig i en föräldratidning i sommar. Såklart kommer jag att säga var och hur du hittar mig sen också, men jag blev så glad att jag måste spräcka bubblan redan nu!

Okej, det finns alltid en risk att saker inte blir publicerade. Men det tänker jag inte tänka på just nu. För kommer jag inte med den här gången så ska jag lägga på ett kål för att vara med någon annanstans!

tisdag 12 mars 2013

Nu ska vi ZUMBA!

Har varit på mitt första träningspass på... jag vet inte hur länge. Kanske andra träningspasset på fyra år. Hehe, ja precis. Konditionen är lika med noll! Hur som haver, första träningspasset och det sjukt skönt att röra på sig igen.

Jag valde att testa Zumba, en slags dansareobic, i snabbt tempo. Vi kan säga att jag kände mig som ung igen.

Ung i den bemärkelse att jag i gymnasiet gick en danskurs och alltid låg några steg bakom. Några gånger undrade jag om jag virrade till det för de som stod bakom mig. Jag menar, när instruktören sa och visade att vi skulle börja med höger fot så började jag med vänster. Skulle vi hoppa som avslut på ett steg så gick jag ett steg åt sidan eller hoppade när alla andra redan börjat med steget efter.

En sak som förvånade mig var faktiskt hur mycket fladder jag har. Barnafödandet har satt sina spår och det är liksom inget jag tänker negativt på. Tänker inte på det alls om jag ska vara ärlig. Men då, när det var mycket hopp och studs - då kände jag fladdrandet, floppandet. En ny erfarenhet kan vi säga att det var.

Och rolig, kunde knappt hålla mig för skratt när det floppade på som allra mest!

måndag 11 mars 2013

Är det verkligen dags nu?

När vi ändå är inne på ämnet förlossningar...

Innan Sebastian kom fick jag städigt höra att "du kommer veta när det är dags" och att "det går inte att ta miste på". Och jo alltså... Det är inte alls så glasklart när det är dags att åka in till förlossningen och nej visst - kryssningsvärkarna går inte att ta miste på. Men de innan, det är faktiskt lätt att förväxla med vanliga förvärkar. Eller sammandragningar som inte alls är ovanliga låååångt innan det är dags.

Jag kan förstå att det inte känns betryggande precis att höra att det inte är så självklart när det är dags, så varför säger jag då så här? För att jag själv blev rädd över att inte veta.

Det finns ett antal blivande föräldrar runt omkring mig nu, en del som ska få uppleva det här för första gången och det är i första hand för dem.

Jag hade två helt olika förlossningar med barnen:
  • Med Sebastian startade det spontant med både slempropp (tror jag, är fortfarande osäker på vad det egentligen var jag såg i toan) och att det hade blivit ett litet hål så det sipprade vatten. Tänk dig en kraftig flytning/minikissa på sig varje gång du rör på dig.
  • Med Hampus blev jag igångsatt, vilket betyder att förlossniningen inte startade av sig själv utan vi fick hjälpa till med vräkningen. Det finns både medicinsk och icke-medicinsk ingångsättning. Jag fick icke-medicinsk igångsättning.
Det som var likt innan själva ploppandet för båda gångerna var förvärkarna/sammandragningarna. Jag har alltid haft dem ett bra tag innan själva förlossningen. Och de är absolut inget farligt med dem, så länge som du själv inte far illa av dem! Och inte ens då betyder förvärkarna att det är något farligt, det kan vara din kropp som säger till dig att ta det lugnare.

Så hur vet du då när det är dags? För att tala klarspråk så finns det ingen sån där bra sak att säga som gäller för alla. Ja, alltså... Går vattnet så lär du märka det för det är inte så lite vatten det handlar om. Och då ska du alltid ringa till förlossningen. Antingen får du åka in direkt för att göra en undersökning eller så får du råd om vad du ska göra. Eftersom jag inte har personlig erfarenhet av just det här så vet jag inte vad som händer.

Börjar du få kraftigare värkar, alltså tätare eller mer kännbara än innan, så ska du också ringa till förlossningen. Du kommer inte få en medalj för att du låter bli att ringa. Ring hellre en gång för mycket än en gång för lite! Ett bra kännetecken för att det är riktiga värkar och inte förvärkar är att förvärkar försvinner om du vilar, badar/duschar varmt, med alvedon och så vidare. Det gör inte riktiga värkar. Men var värken sitter och hur den känns går inte att svara på. Det är olika för alla. Och olika mellan graviditeter också. Mina värsta punkter har varit ryggen, fast på två olika sätt. En del får ont i/på/runt magen. Det är olika med andra ord.

Att åka in för en undersökning kan ta tid med allt som ska kollas, var beredd på det. Men det måste vara värt det, det måste få ta tid.

Det är heller inget ovanligt att förlossningar stannar av efter att de dragit igång. Så det som du tyckte var riktiga värkar kanske suddas ut. Inget ovanligt alls, och det betyder inte att du känt fel eller tolkat din kropp fel. Sånt händer och det är inget du kan göra något åt.

Det är din kropp och bebisen som bestämmer när hen vill komma ut.

Förlossningsrädsla?

Idag kommer det att pratas om förlossningsrädsla på P4 Kalmar, om kvinnor som trots olika anledningar inte får kejsarsnitt. De tvingas föda vaginalt.

Det kan bli en ruskigt bra diskussion tror jag, så kan du lyssna på förmiddagen. Det är tydligen ett återkommande ämne under hela förmiddagen. Intervjuer med både kvinnor som råkat ut för det här och personal inom sjukvården.

fredag 8 mars 2013

Tänkte tvätta dragkroken i en snödriva idag...

.... det gick, öh. Sådär kan vi säga.

Den blev inte renare precis, snöig - men inte ren. Däremot blev det en vit snöhög bredvid och det måste ju också räknas, eller hur?

torsdag 7 mars 2013

Lite smalare och liiite bättre?

Under en kort period har jag fått höra att jag ser så himla smal ut nu, att jag gått ner i vikt. Och det kan ju bara betyda en enda sak.

Att jag är ännu GRYMMARE på mitt partytrick!!




Du och jag Adam Sandler.... Du och jag!

"jaha, nu känns det som att jag kissat på mig igen"

På jobbet, häromdagen.

Sitter och läser och rättar en del grejer, tänker "jaha, nu känns det som att jag kissat på mig igen". Fast minus den där varma känslan då. Bara att det blir så ruskigt kallt efter ett tag.

Sätter mig i en annan ställning och läser vidare. Ännu kallare.

WTF!? Hål i byxorna. På ena insidan av låret.

Jahopp, inget kiss i sikte alltså och det förklarar varför det drog kallt på morgonpromenaden...

onsdag 6 mars 2013

Jag undrar om vi alla blivit bortvalda någon gång i livet?

Underbara Clara skriver om att hon har ett minne från barndomen där hon blev ratad av några kompisar. Och direkt poppar frågan upp i huvudet på mig.

Har vi alla blivit bortvalda någon gång i livet?

Jag har ett väldigt tydligt minne av att jag en gång gick hem till min bästa kompis och som vanligt öppnade hens mamma och sa att jag kunde gå upp, för min kompis och hens syster var uppe på deras rum. På vägen upp för trappan och genom korridoren hör jag att de pratar med varandra och det blir tystare och tystare ju närmare jag kom rummet.

I sängen sitter systern och bredvid ligger min kompis med ansiktet ner i madrassen och vänd in mot väggen. Dubbelt upp för att hen inte ska kunna se mig. Men det är inget direkt jag tänker på då.

- Vi kan inte vara idag, för jag har så ont i magen.

Jag blir naturligtvis ledsen, både över att hen inte mår bra och för att vi inte kunde leka den dagen. Men säger nått i stil med att hen ska krya på sig och att vi kan höras senare. När hen mår bättre.

När jag går därifrån hör jag att de fnissar. Och mina olustighetskänslor väcks på en gång. Min kompis mamma undrar varför jag ska gå med en gång, när jag precis kommit dit. Och jag svara att hen inte kunde leka för att hen hade ont i magen. Sen går jag hem.

En tid därefter, jag kommer inte ihåg om det rör sig om dagar eller veckor, säger min kompis till mig att systern tvingade hen att säga så. För att systern inte tycker om mig. Ville ha min kompis för sig själv. Och just då, när min kompis förklara för mig varför hen ljög gör jag som alltid i sånna situationer (och gör än i dag) jag okejar det.

- Det gör inget. Det är okej.

Säger jag och försöker visa att jag inte bryr mig. Att det rinner av mig. Men det gör det aldrig. Inte i det stora hela. För det kommer alltid ikapp. Jag duger inte som jag är.

Känslan av att inte duga sitter hårt i mig, och jag jobbar hårt varje dag för att visa att jag kan saker. Att min kunskap också är värdefull. Av just den anledningen kanske jag gör en del saker som jag kanske inte vågar medans jag samtidigt inte gör allt som jag kan.

tisdag 5 mars 2013

Jag låter bilden tala för sig själv denna gång...

Bilden har jag lånat från Bambi


Har I tänkt på e sak?

Jag märker i snack om vem som gör vad och vad som räknas som egentid att det finns en tråkig tendens att kvinnans egentid hör ihop med sånt som måste göras i hemmet medan till männens egentid räknas intressen.

Om vi desutom lägger till sånt som vem som gör vad med barnen så hörs det mer snack om att mammorna gör sånna saker som att gå på evenemang för barn och pappor mer är koncentrerade på nyttohetsgrejer såsom byta däck på bilen.

Är det konstigt att barnen då gör som vi alltid gjort? Halkar in i att kvinnor gör si och män gör så, menar jag.

måndag 4 mars 2013

Min nyfunna vän - blodapelsinen

Åh, fy satiken vad gott det är med blodapelsiner! Jag fattar inte att jag har hållit mig undan dem så här länge. Idiotiskt rent ut sagt.

När jag var mindre lockade inte precis namnet även om färgen kanske gjorde det. Jag vet inte. Jag tror ärligt inte att jag gav frukten ens en chans på grund av namnet.

Bilden är lånad från google bildsök.
Visste du att blodapelsinen får sin färg av en kombination av kyla och värme? Och att apelsinen mest troligt är en hybrid mellan pomelo och mandarin?

Vem fasen har bytt ut min unge mot ett troll?

Tjena hallå, vilken helg det har varit! Inte nog med att vi har haft något hela tiden. Det har verkligen gått i ett! Sebastian har blivit som förbytt också.

Det började starkt i lördagsmorse med en hel del gnäll och sånt där trots som vi starkt förknippar med att han är trött. I vanliga fall är han som alla andra bran i den åldern, en liten Emil - vars hyss är harmlösa men som kanske inte slutar så väl för någon annan. Alltså, "hoppsan det gick inte att tvätta katten i handfatet" eller "Ojdå, går leksaker sönder när de flyger nedför trappan" och så vidare.

Sånna hyss var det alltså inte. Utan sånt där härligt, äckligt, energipåfrestande och testande av föräldrarna. Typ, vänta tills lillebror har somnat sen börja skrika för full hals. Och börja storböla när någon tittar på en.

Sånt där riktigt roligt.

Efter förra omgången, för cirka en vecka sen, så lärda han sig att argumentera. Vi kan lugnt säga att måtte det komma någon bra ny egenskap efter den här testperioden för fy fasen vilken pipsill vi har haft hela helgen.

Det var rejält skönt att åka till jobbet i morse....

fredag 1 mars 2013

Många järn i elden i helgen

Ojoj, vilken fullbokad helg! Eller ja, det är något inplanerat både lördag och söndag. Två saker på lördag och en sak på söndag. Så visst, visst. Helgen är inte direkt fullbokad, men du fattar poängen va?


Först ut i morgon är det familjölördag på bibblan: Emil i Katthult fyller 50 år och det ska firas! Med pyssel, fika och en hel del spring. Jag garanterar inte att det blir så mycket pyssel egentligen. Men spring och fika kommer det definitivt att bli. Springfika också kanske?




Tydligen håller museerna öppet också, så jag ska försöka klämma in ett besök där också.

Visste du att (om det inte redan öppnat) ska öppna ett exeperimentland i Oskarshamn?

På söndag är det dags för bio igen, då ska Sebastian och jag gå på Sparven Willy. Sett den? Sebastian blev helt tokig när jag sa att det blir bio på söndag. En dricka, en godisask och en stor bytta med popcorn. Jodå, du må tro att han längtar!!


Om du vill gå på bion så börjar den klockan 14:00 och kostar ingenting om du har ett medlemskap i barnfilmklubben Regnbågen. Ett medlemskap kostar tjiochingenting = 30 kr. Det står mer på Sagabiografens sida, bland annat om filmen visas i upplyst salong eller inte.







Vad ska du göra i helgen?


Bilderna är lånade av oskarshamn.se resp sagabiografen.com

Hoppsan, jag tror att jag tappat en dag?

Vad konstigt det känns när en är veckovild, har du känt så nån gång? Att det inte är den veckodag som du tror att det är?

Jag är inte helt säker på vilken dag det började men nånstans nu i veckan tappade jag bort en dag. Hela dagen igår trodde jag att det var onsdag. Men det var ändå inte där det började.. Hmm.

Himlarns vad intressant va?

Jaja, vi kan hur som helst konstatera att jag hela tiden blir glatt överraskad när jag kikar i kalendern. För jag har med andra ord alltid varit en dag närmare helgen hela veckan. Och nått gott ska det ju finnas med allt sägs det.