fredag 23 december 2016

Jag glömmer inte vad du heter

Jag tror att alla med barn, främst med fler än ett barn, kan relatera till fenomenet att ALLTID, och om inte ALLTID så jäkligt OFTA, säga fel namn till barnen.

Hos mig har det gått så långt att jag blandar in både denna där jag är gift med och husdjuren. Ingen går längre säker i min närhet. Det tar väl inte lång stund innan jag börjar blanda ihop folk på jobbet också.

Grejen är ju den att jag verkligen inte glömmer bort vad barnen heter eller tror att de heter det andra som jag precis sa. Inne i mitt huvud är det rätt, klockrent varje gång. Isch... Men ut genom munnen kommer ändå andra namn. Öddö och du där på kanten eller *pekar med fingret* fungerar fin-fint när stämbanden sviker mig.

Och när jag växte upp blev jag skogstokig på alla som sa mina systrars namn till mig, jag var ju min egen person och inte alls någon annan. Varför kunde ingen se det!? Ehh... Det här med att omvärdera hur mina vuxna var när växte upp är nog inte en sån dum idé va?


//hon vars barn tyckte det var en underbar grej att ha barnens namn på armen pga Då vet du vad vi heter, hela tiden

Ps. Det hjälpte inte.

måndag 19 december 2016

Är det bara jag eller?

Varje gång jag ser en reklam för parfym där det ska framgå att den är sensuell och oemotståndlig så ska personerna i reklamen slicka på varandra. Okej, kyssas. Men det ser mer ut som nått annat eftersom även det ska vara sensuellt. 

Är det bara jag som varje gång tänker "Uää, det där smakar ju päck!" eftersom de i reklamsammanhanget visar att så fort du tagit på parfymen kommer nån och kysser dig på stället. Att parfymen ska vara så tilldragande av det motsatta könet. 

Har du nån gång smakat på parfym? Det har jag. Ofrivilligt. Och det smakade ofantligt äckligt.

Att sälja en bil, del två

Nu är det äntligen gjort. Fatta hur skönt det känns att bli av med en bil som jag på ett konstigt plan fortfarande gillade. Om bilen hade varit felfri hade jag lätt haft kvar den.

Satte ut bilen på blocket för två veckor sedan och har haft mejlkontakt och telefonkontakt med sjukt många människor. Mycket diskuterande fram och tillbaka och det har varit väldigt tröttsamt. Har drömt om bilar i två veckor. Jag... Som inte ens gillar det mekaniska i bilar. Inte undra på att jag käns mig sliten på sistone kanske?

Men nu är den väck. Och jag kunde inte vara gladare. Visst fick jag gå ner mycket i pris, men jag fick ändå mer än vad jag först siktat in mig på. Lite win/win kanske? Om det ens är möjligt när det gäller bilar. Tror inte det.

Nu blir det att göra sig skuldfri från alla reparationer på bilen. Tjohej!

torsdag 8 december 2016

Att sälja en bil

I natt drömde jag mardrömmar om mejl som aldrig tog slut, velande i priser och om jag sagt allt som behöver sägas, ångesten över att inte veta och allt annat.

Det här hade jag verkligen inte räknat med när jag tog beslutet att sälja bilen själv.

Förra veckan hämtade jag en ny bil, eller nyare, och bestämde ganska tidigt att det inte var någon idé att använda min gamla bil som inbytesbil. Det är för mycket att göra på den för att jag skulle få ett vettigt pris. Men å andra sidan hade jag varit av med den nu och det hade varit ett bekymmer mindre.

Hur som helst så mejlas det fram och tillbaka och diskuteras priser och kamremmar. Jag önskar att jag kunde mer om bilar men det gör jag inte så jag får förlita mig på min magkänsla.

Tyvärr är den rösten väldigt tyst för tillfället. Typiskt.

onsdag 7 december 2016

Jag kan faktiskt betydligt mer än vad du tror

När män försöker övertala mig om att deras åsikt är bättre än min ser jag rött. Inte för att jag a l l t i d har rätt. Utan för att de gör det på ett sätt som höjer dem till skyarna medan jag ska tacka och ta emot för kunskapen jag just fått gratis.

Nähääeedu! Skulle inte tro det. Jag är väldigt kompetent och bra på mitt jobb. Jag har precis som alla andra människor vissa saker jag kan bättre och andra där jag har mer att lära. Det betyder i n t e att män har som uppdrag att "utbilda" mig. Min ålder har inte heller nånting med det här att göra, inte heller min livserfarenhet. Män ska helt enkelt ge fan i att sätta sig på sin höga häst i sånt som de inte har nått med att göra.

För det är män. Jag har väldigt sällan, kanske nån enstaka gång bara, blivit "upplärd" av en kvinna. När kvinnor vill visa mig ett för dem bättre arbetssätt eller liknande, så säger de faktiskt det. Jag tycker att det här fungerar bättre, för mig... Inget tjafs om att Nej, du ska göra så här istället.

Bara tyst med dig. 

Behöver jag hjälp eller råd eller lufta mina idéer med någon så frågar jag om det. Har jag inte frågat så håll bara tyst.

onsdag 30 november 2016

Miljoner bitar

Det finns saker som jag inte önskar någon annan levande varelse. Jag säger varelse eftersom jag menar både människa och djur.

Känslan av att inte få höra till. 

När jag hör om barn (eller vuxna för den delen) som inte får vara med på grund av nån, vilken anledning som helst blir jag kallsvettig. Tänker på hur jag själv kände det under min skolgång. Får ont i magen, precis på samma sätt som då när det var dags att gå till skolan, gå till gympan, gå hem från skolan.

Jag tänker inte påstå att hela min skolgång var ett enda stort mörker. Jag hade vänner. Det fanns gott om bra perioder i skolan då allt var lugnt. Men det blir överskuggade så snart jag hör om andra barn som drabbas.

Och när jag ser mitt eget barn bli rädd och ledsen över att behöva åka till den där platsen går mitt hjärta sönder. Jag får svårt att andas och kan inte koncentrera mig. "Inte igen" tänker jag och vill sätta mig ner där jag står och börja gråta.

Du älskade barn, vad jag önskar att jag kunde trolla. Trolla så att föräldrarna till de andra barnen kunde få se vilken smärta du har för då skulle de inte säga sånt som de gör. Trolla så att barnen själva får uppleva osäkerheten och den olustiga känslan i magen för en dag för då skulle de förstå att ord, hur små de än är kan göra lika djupa sår som ett slag. Och jag skulle trolla så att de andra vuxna kunde förstå vikten i ett förebyggande arbete i barngrupper. Att det inte räcker med att prata om att vara en bra kompis, det måste tränas. Barnen måste få verktygen att kunna hantera olika situationer och förstå att vi är alla olika och alla lika mycket värda.

Du älskade barn, som vi älskar dig för den du är. Ditt tokeri. Ditt skratt. Din humor. Din envishet. Hela din person. Precis som du är. 

tisdag 29 november 2016

Överväldigad av vardag

Det händer ganska ofta just nu att tankarna om hur jag ska få ihop vardagen kommer dundrandes. Inte smygande och försiktigt utan med full kraft.

Jag antar att det är så i de flesta familjer, och att i de familjer där känslan av otillräcklighet inte infinner sig så är föräldern bra på förnekelse. För det är så jag upplever det. Allt är rosor och gröna ängar tills jag säger nått om mina känslor, då kommer det fram att de också känt samma sak. Och det är i olika familjekonstallationer så min gissning är att den biten kvittar. Är du förälder vill du alltid göra mer. 

Vilket borde vara helt lugnt och precis som det ska, jag menar - hur annars kan vi utveckla oss generation för generation?


Men just i den där stunden då ett barn gråter om uppmärksamhet, ett annat av trötthet och det tredje vill berätta om sin dag. Då gillar jag verkligen inte den där känslan. Då vill jag bara pausa två och koncentrera mig på en av dem.

Älskade, älskade barn. Jag gör så gott jag kan även om jag inte alltid gör det bästa. 

tisdag 22 november 2016

#openstinasaccount

Om du bara ska läsa en enda sak idag, snälla låt det vara detta - En berättelse om Instagrams kukbildsskickande Voldemorts, av Karin Kajjan Andersson.

Det är så viktigt att alla förstår att det inte är okej att oombedd skicka bilder på sin snopp till någon. Det är lika illa som att gå fram till någon och blotta sig. Förstår inte personerna det?

Många av de här personer som skickar sånna bilder är också otroligt snabba på att klanka ner på kvinnor som visar lite mer hud än vad de anser är vettigt. Om inte modellen på bilden lever upp till deras ohyggliga standarder för då hyllas bilden istället.

Själv är jag förskonad från dick pics. Men så som det här verkar urarta är ju frågan för hur länge jag är det.

fredag 18 november 2016

Förstår inte hur jag ska orka

Jag kan inte påstå att jag är helt insatt i allt det här med Kakan och Audi eller hennes för länge sedan "jag ber om ursäkt för"-tweets. Tänker inte heller påstå att jag är det. Men, det här drevet som pågår. Än en gång är det en kvinna som har uttalat sig, tagit ett uppdrag eller gjort något som en tydlig grupp av Sveriges befolkning inte tycker är rätt.

Och det är okej att tycka att vissa personer beter sig som idioter, jag menar jag tycker ju att de gör det. Det är okej. Det som inte är okej är att det sån fruktansvärd dubbelmoral.

- Jag kan inte vara med i en klubb där Kakan står för en del av reklamen, hon har ju uttalat sig hatiskt mot poliser!

För det första, hon har bett om ursäkt. Det är mer än vad vi kan säga om vissa politiker i riksdagen som också uttalat sig hatiskt mot personer med viss bakgrund, viss hudfärg, visst kön mellan benen och så vidare. Och de är förlåtna. Stort WTF där.

För det andra så hyllar vi andra som har gjort EXAKT samma sak. Senast igår läste jag en låttext från Thåström, Ebba Grön. "Det är sjukt att vara snut.... skjut en snut" sjunger de. Och HYLLAS för sina texter. Men Kakan hatar vi?

Förstår verkligen inte folk att de trycker ner kvinnor? Att det är just det här som kvinnohat handlar om, inte att en går runt och hatar alla kvinnor. Utan att lite i taget förminska och trycka ner kvinnor så att de inte ska kunna få ta samma plats som en man.

En kvinna som uttalar sig är skitjobbig men kommer samma kommentar från en man så ska den hyllas. Jag blir så trött, så ända in i själen-trött på det här. När ska det vända?

Jag har tre barn, tre snoppbärande barn, och jag är livrädd att trots våra försök i att visa allas lika värde så kan de likväl om några år sitta där bakom en betryggande skärm och ösa ur sig galla över sånt som inte behagar dem. För att de har den där "magiska" grejen mellan benen som gör att de automatiskt har rätten på sin sida.

När jag ser sånna här drev mot Zara Larsson, Kakan, Lady D eller nån av våra andra starka offentliga kvinnor blir jag så trött och jag vet inte hur jag ska orka. Hur ska jag som enskild person kunna göra någon skillnad?

Ta bara det här som ibland dyker upp på jobbet vid fikabordet, att pojkar är stökiga av naturen. Det är rena skitsnacket. Men det är så svårt att sitta där och lugnt försöka förklara fakta för medelsålders män och kvinnor. Känns som att jag är ensam i hela världen just då.

Varför kan inte fler se den här omöjliga dubbelmoralen som de håller på med? 

torsdag 17 november 2016

Grattis hela laget runt!

Idag för eh, tio år sedan, fick vi nycklarna till vårt hus och det firades med att köpa formfranska och skinkost på tub i närmaste affär och sen en lång fika i huset. Jag har även för mig att vi fixade fram en luftmadrass och sov första natten i huset den kvällen. I vardagsrummet utan varken tv eller andra bekvämligheter.

Orux trivdes från första stund eftersom han kunde gå in och ut precis som han ville.

Jag kommer även ihåg att bland det första som vi flyttade in i huset var min brudklänning. Eftersom vi inte hade skickat ut inbjudningskorten ännu och det fortfarande var hemligt så fick vi smyga med den innan det stora flyttlasset gick. Ja, det kan ha varit så att klänningen, några plastblommor och luftmadrassen som fick flytta in i huset först.

Idag fyller även min svåger år - stort grattis till dig också! (Det var faktiskt du som kom upp i tankarna först och sen huset, men jag gissar att du inte vill ha allt för mycket uppmärksamhet här.)

tisdag 15 november 2016

Fokusera!

Lite drygt ett halvt år kvar till mitt stora lopp - göteborgsvarvet - och jag har tappat fokus en aning. Eller alltså, tappat fokus är att överdriva. Men jag har tappat farten. Vardagen har kommit ikapp och jag vet inte hur jag ska lägga upp träningen eller få tiden att räcka. 

När barnen har haft simskola har jag simmat längder och det har känts bra, förbättrat tider och känt mer ork efter varje tillfälle. Men det är liksom bara en gång i veckan och på tok för lite. 

Tänker varje vecka att jag ska klämma in ett mikropass på lunchen men jag behöver all flextid till att få vardagen med hämtningar på förskola och fritids att gå ihop. 

Hur gör folk egentligen!? Jag fattar inte hur flera av mina bekanta på sociala medier hinner med allt de gör. Jag vet att en del är i samma situation som jag är och ändå hinner de med att träna. Jag fattar inte. Är jag trög? Varför får inte jag tiden att räcka till?

Det vore så himla lätt att skylla på att min minsting ännu inte vill sova själv och att tiden jag kunde träna på kvällen därmed äts upp av att agera säng till honom. Men det är långt ifrån sanningen. För vad gör jag när jag har tid då? Inget! 

Nä, nu måste jag fokusera bättre och skärpa mig. 

Vad har du för knep du tar till när det känns tufft med träningen? Hur får du tiden att räcka till?

måndag 14 november 2016

Att få vardagen att gå ihop är inte alltid så lätt

Vissa veckor är lite extra jobbiga, den här veckan är en sån. Men nu ska jag inte hålla på och gnälla för den här veckan ska jag även testa en ny rutin. Att gå upp innan tuppen och sluta tidigare för att hinna med allas viljor och dagens måsten. 

Det går knappt att beskriva hur mycket jag vill att det här ska fungera, för det går liksom inte att fungera som folk med alternativet. Minstingen är på tok för liten för så sena kvällar och är minst lika rutinstyrd som sin ena storebror. Vilket är jätteskönt i vanliga fall, men de här veckorna som blir lite extra vore det ännu mer skönt med flexibla barn.

Vi kommer dit, så småningom. Om några år lär jag ju tänka på hur skönt det var när ungarna gick och lade sig i en vettig tid för att en själv skulle kunna smygäta godis ifred.

Varje tid har sin charm och sin baksida.

Önska mig lycka till nu för att jag ska få ihop vardagen utan att själv bryta ihop!

Typiskt mig?

Pratar i telefonen och kommer på att jag måste kolla en grej i mobilen. Letar på skrivbordet, under papper och mappar. Känner efter om jag lagt den i bakfickan. Börjar bli frustrerad över att jag råkat slarva bort mobilen.

Då kommer jag på det.

Det är ju mobilen jag använder för att prata i telefon.



//bjuder på den.

söndag 13 november 2016

Grattis älskade unge!

I dag fyller du fem år. Du älskade unge som ger mig svar på tal, som har funderingar om det mesta och älskar att gosa.


I fem år har jag fått äran att vara din mamma. Det är inte alltid vi kommer överens du och jag, men jag älskar dig och du älskar mig och tillsammans får vi det att fungera.

Du är dig själv ända ut i spetsarna, du förstår så mycket mer än många andra vuxna i där här om vara sig själv. Du lyssnar och funderar och argumenterar när vi diskuterar något.

Du är en del av mig som jag varken kan eller vill vara utan.

Jag älskar dig och idag ska vi äta den där tårtan du pratat om så länge och vi ska leka precis så mycket som du vill. 

fredag 11 november 2016

Så kan det gå

Lite läskigt - mest roligt.

Jo, så skulle jag nog beskriva det nya jag har tagit på mig i jobbet. Att styra och ställa över en sida i en av våra stora sociala medier. Gulp! Vad har jag gett mig in på? Fast jag vet att det kommer att gå bra och vara väldigt trögt i början. Så är det ju alltid.

Började lite smått i början av veckan och nu är det igång. Känns som sagt pirrigt eftersom det är att ta ett ännu större kliv utanför min bekvämlighetszon. Jag vet att jag klarar av det men första steget är alltid läskigt.

När jag känner mig mer bekväm i den här nya sitsen så länkar jag till sidan, innan dess får du leta själv om du är nyfiken. Lite som "känner du mig så vet du ändå vart jag menar".

Sitter du och ser snygg ut? Jo tack, det gör jag!

onsdag 9 november 2016

Det borde väl inte påverka men det gör det

Tack och god natt vilket trist resultat det blev i USAs presidentval. Hur tänker de egentligen?

Jag tycker att det inte borde påverka så mycket vem det än är som sitter som president i det där landet, men det gör ju det. USA ses som en förebild för många andra länder och i många fall är det säkert så även om jag i mångt och mycket inte håller med. Och tänk bara på den där gången då några unga finanssnobbar satt och lekte en kväll och orsakade en av världens mest spridda finanskriser, det kom från USA. Så jag får nog ta och erkänna för mig själv att det där landet ändå påverkar mer än vad jag vill att det ska göra.



Suck...

Appropå det här med att vara besvärlig

Under några år nu har jag så långt jag bara kan svarat ärligt på hur mår du-frågan. Mår jag bra säger jag det, har jag huvudvärk men överlag bra svara jag det. Mår jag skitdåligt så svarar jag det.

Lite beror det ju såklart på vem som frågar. Hur detaljerad jag är menar jag. Men jag ljuger inte längre och säger att det är bra när det inte är det.

Och det där.
Det upplevs av många väldigt besvärande. De skruvar på sig och vill inte alltid möta min blick. En del frågar inte längre utan ställer hellre frågor om vad som hänt på sistone. Och det är okej.

Bara du vet att jag bryr mig om att veta hur du mår, så jag frågar om det och önskar att du också är så ärlig du kan. 

Vill jag inte veta så frågar jag inte. Det kan också mycket väl vara så att jag är för tankspridd och frågan kommer långt senare än direkt i mötet, men det är inte för att jag inte bryr mig. Jag är helt enkelt bara glömsk.

Så hur mår jag idag då? Jo, tack. Jag tror faktiskt att jag mår bra.

måndag 7 november 2016

Var besvärlig, ta plats, vi håller varandras händer när det blir läskigt

Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt.
Texten kommer från Karins Konstgrepp och första gången jag såg texten var i sammanhäng om feminism.

Jag upprepar det för mig själv hela tiden Var besvärlig, ta plats, backa inte. Måste våga vara besvärlig så att jag kan säga vad jag tycker och anser är rätt. Det är så lätt att tänka att om jag hade varit född som kille har det här aldrig varit något problem, då hade jag redan från småbarnsåldern uppmuntrats att ta plats och höja min röst. Som kvinna är det inte lika självklart. Och inte när jag var yngre heller.

På en tidigare arbetsplats var jag tvungen att lägga fram mina åsikter som att han där borta på andra sidan bordet hade kommit på dem. Annars kunde jag stå och stampa hur länge som helst. På en annan arbetsplats förblev jag alltid den där "lilla unga" som kanske inte med mening men ändå tystades ner när jag tyckte annorlunda än de äldre. Ett tag var den stående kommentaren till mig att "du lär dig se sånt när du bli äldre". Som att mina åsikter hade ett "använd inte före"-datum.

På den här arbetsplatsen har jag fått chansen att säga vad jag tycker, på sätt och vis. Och jag tror verkligen att det jag har att säga kan göra skillnad. Därför ska jag vara besvärlig och ta plats. Jag höjer min röst, står fast vid mina åsikter och hoppas att någon fattar mina händer när jag vacklar.

Bildkälla

lördag 5 november 2016

I dag är det alla helgons dag och jag tänker på dig

Jag kanske inte gråter eller på annat sätt ser ut att vara påverkad av att du är borta. Vi träffades inte heller mycket under dina sista år. Det gör mig ont att erkänna och det är ett val måste leva med. Jag vill tro att jag gjorde det för oss båda. För att jag skulle få behålla minnet av dig så som jag såg dig. Och för att det fanns stunder då jag gjorde dig mer förvirrad än vad du behövde.

Men det är fortfarande för nytt. Det gör fortfarande ont att tänka på.

Jag slutade aldrig att tänka på dig då. Och jag slutar inte tänka på dig nu. Du finns i mina tankar. Ibland kommer jag till och med på mig själv att tänka på dig som att du fortfarande levde.

Du har fått frid nu, inga plågor och ingen smärta. Inga minnen som sviker eller kropp som inte svarar.

I dag är det alla helgons dag och jag tänker på dig.

Bildkälla

fredag 4 november 2016

Nytt drömresemål

Tror att jag har skrivit om det tidigare, att jag har ett drömresemål till Vietnam och en jättestor grotta där. När barnen är stora nog att antingen följa med (och uppskatta det) eller stanna hemma själva så ska jag boka in mig dit.

Men tills dess har jag även blivit förälskad i Hebriderna, en ögrupp utanför Skottland. Och Skottland är ett land som jag länge velat åka till så det är kanske inte heller några lustigheter i att jag blev blixtförälskad när jag började titta på SVTs naturprogram om djurlivet på Hebriderna.

Men alltså, titta på bilderna - går det annat än att vilja åka dit??
Bildkälla

Bildkälla

torsdag 3 november 2016

Nu är jag ett proffs!

Eller kanske inte ett proffs direkt, men jag kan betydligt mer nu än innan. Tummen upp för det!

Förra veckan gick jag en kurs i Google Analytics, och alltså - jag älskar statistik. Många tycker det är skittråkigt, men det tror jag att de flesta tycker om de inte har lärt sig att använda det på rätt sätt. Och jag är verkligen ingen expert i det, men jag har mina knep och tankar som är vettiga.

Med statistik kan du till exempel se vilka förbättringspotential det finns i ett område, vad ditt tidigare arbete ger för resultat och massa annat roligt. Bara du vet hur du ska använda och ta fram rätt siffror är det faktiskt urkul och lätt.

Tänka sig att jag, så här många år efter skolgångens failure med matte, skulle tycka att siffror är roligt!? Imponerande om jag får säga det själv.

Kursen var i Stockholm och jag som har en hemlig (inte så hemlig egentligen men det lät gulligt) förälskelse i Globen blev överlycklig när jag upptäckte att 1) utsikten från kurslokalen var byggnaden och 2) vi fick äta lunch i restaurangen där det går att se in i själva arenan. Att gardinerna var fördragna på grund av en kommande spelning kvittade - jag var ju i Globen!!

Nu, så här en vecka efter kursen, känner jag att tankarna äntligen har landat i huvudet och jag kan börja forma dem till fingrarna. Ska bli så kul att börja arbeta med det "på riktigt" istället för att bara hanka mig fram behjälpligt.

Har jag sagt att jag väldigt gärna vill stanna kvar på det här jobbet efter att mitt vikarieuppdrag har tagit slut? Det vill jag. Jag tror att en kombination av mig och personen jag vikar för skulle blir så bra!

Varför håller jag på så där?

Dagarna när jag själv ska ta hand om tre barn, två katter, en hund och mig själv börjar jag bygga upp stressen på eftermiddagen Kommer jag att kunna hämta barnen tidigare? Kommer barnen att vara trötta? Fan, nu glömde jag ju frukt/kex IGEN! Behöver jag laga maten från start eller finns det förberedd mat hemma? Behöver jag handla något? Räcker flextiden? och så vidare.

Varje gång.

Det är ett sjukt beteende som inte hjälper någon, det vet jag. Ändå kan jag inte sluta. När barnen sen är hämtade stressar jag på dem om att vi måste åka hem och börja med maten och ta hand om djuren. Väl hemma börjar helvetestimman för minstingen i familjen. (TACK ALLA GODA SJÄLAR för att de två stora barnen kommit ur den där kritiska tiden, jag har inte fixat fler barn i kris samtidigt. Hur överlevde jag förut??)

Mat ska lagas eller värmas och oavsett vad så tar det alltid för lång tid. Läxor ska hinnas med. Bordet ska dukas och jag är fortfarande kissenödig för som genom ett trollslag känns det alltid som att jag inte kissat på hela dagen så fort jag står på tröskeln in i huset.

Stressen byggs på och jag känner mig allt som oftast gråtfärdig när maten äntligen står på bordet. Hinner jag äta idag innan jag måste parera bort bebishänder och -fötter från min tallrik, gaffel och glas?

Inget undantag igår heller. Och mina barn är så förstående, för förstående. De ska inte behöva ta det ansvaret när jag inte räcker till på grund av mina knäppa tankar om att hinna allt, göra allt, finnas till för alla utan några kompromisser.

En dag snart ska jag inte längre tänka så där, då ska jag kunna ta det mer för vad det är. En vardagskväll utan påtvingade måsten och dåligt samvete.

Snart.

onsdag 2 november 2016

Det är svårt för mig



När jag inte själv är med på "bestämmarsidan" är det väldigt svårt för mig att släppa taget. Jag menar inte att det är jag som måste bestämma eller nått sånt, utan när jag känner att jag liksom inte är med överhuvudtaget. Att det jag säger eller vill få sagt inte verkar tas emot. När det känns som att det hänger i luften. Då går jag nästan alltid på för hårt, för att jag åtminstone ska få en bekräftelse. 

Det kan tyckas att det i så fall borde sluta i nått otrevligt, men jag kan inte direkt säga om det gör det eller inte. De privata tillfällen som har uppstått är få och med väldigt blandat "resultat". På jobbet är det för det mesta en fördel att gå på hårt när jag inte får vara med i processen. 

Det är i alla fall så det sägs efteråt, att de (typ chefen) tycker att det är bra med någon som vågar säga ifrån/visar sin åsikt/tar parti/yttrar sig och så vidare. Jag får ju hoppas att det stämmer. 

Men privat. Nej då är det en helt annan sak. Jag är faktiskt väldigt blyg. Många av de som känner mig skulle kanske inte hålla med. Men jag är otroligt blyg och vågar inte släppa loss mig själv fören jag är bekväm med de runt omkring mig, det gör nog att jag även uppfattas som ganska stel. Men då, när jag är bekväm kan jag var helt tokig och orädd. Det är alltså innan dess är jag helt tvärtom. Kanske är det den här egenskapen som gör att jag har så svårt när saker hänger i luften? Att jag inte känner mig säker och då går in i nått slags hyperventilerande. Går på för hårt, blir klängig, tvingar fram svar.. 

Kanske. Sånna där situationer är väldigt svåra för mig att hantera på ett bra sätt hur det än är.

tisdag 1 november 2016

"Det vänder snart ska du se" säger de och blinkar

I går kväll var en sån kväll/natt då jag på allvar övervägde att i förtid sluta med amningen.

Stök och bök och rulla hit, sniffa där, klappa lite på bröstet, dra i bröstvårtan, gnälla lite, fisa en aning och miljoner andra saker skulle göras istället för att sova.

Suck och snark.

Sånna kvällar och nätter är verkligen inte roliga. Nej fy, oftast ligger jag där i mörkret och tänker ut olika scenarion som går ut på att ungen inte nattammar längre, allt medan jag försöker parera hans moves och få honom att somna hårdare. När ungen väl somnar och jag också får chansen ångrar jag mig såklart direkt.



Det är mysigt. Det är en närhet och trygghet för honom. Det är väldigt smidigt att bara ploppa fram bröstet vid tröst, trötthet eller andra bra tillfällen.

När folk i min omgivning får höra att vi fortfarande nattammar, ungen är ett och ett halvt år nu, får jag ofta medlidande blickar och tröstande ord. Ord som de tycker att de tröstar mig med alltså. För enligt de flesta, vad det verkar som, så måste det vara en plåga att amma sitt barn när hen kommit förbi spädbarnsåldern.

Men jag vill amma. Jag vill att det ska vara vårt (mest ungens) beslut att sluta nattamma. Det här är sista gången som jag får uppleva det här och då ska jag banne mig göra det ända in i kaklet. Det är inte jobbigt,  jag lovar. Okej på de där kvällarna och nätterna är det jobbigt. Men det hade ju varit jobbigt även om jag hade sprungit med vällingflaska eller napp ändå. Det handlar liksom inte om själva grejen som ungen stoppar i munnen utan att han sover dåligt och håller mig vaken i processen. Det är jobbigt. 

Och igår var det så. Jobbigt alltså.

Och idag är ungen snorigare än dagen innan, snoret anlände redan i natt. Så svaret på varför han bökade omkring är ju uppenbar och hade inte kunnat undvikits hur jag än hade hanterat napp/bröst/flaska-frågan vid tillfället.

måndag 31 oktober 2016

Oktober är bröstens månad

Jag tror ju inte direkt att någon har missat att oktober fylls med ljusrosa prylar som säljs till förmån för bröstcancerfonden och -forskningen. Jag gör det definitivt inte.

Som kvinna blir jag också överöst med uppmaningar om att göra ditt och datt för att öka medvetenheten om forskning och hur en upptäcker förändringar i bröstvävnaden. Som sak tycker jag att det här är skitbra! Verkligen, det gör jag. Och de första åren gjorde jag också som uppmaningarna sa att jag skulle göra. Det var allt från att skriva knepiga statusar på Facebook till att gå promenader. Allt möjligt.

Och det är bra. Det är det. I sig.

Efter ett tag började jag lägga märke till en sak. De som ropade högst att jag skulle göra ditt och datt var också nästan alltid de personer som sen bidrog minst till forskning, medvetenhet och så vidare. Då blev jag emot att vara med sånna upptåg. Och har varit ända sedan dess.

Jag tycker som sagt att det är bra att öka medvetenheten, speciellt kring hur en känner efter förändringar i brösten.

Men all den där hysterin är bara två veckor om året. Det känns som ett stort hyckleri. Något så stort och som drabbar så många, ska det bara uppmärksammas två veckor om året? Rosa bandet pågår under hela oktober, men om jag ska vara ärlig så har jag i stort sett aldrig sett reklam eller uppmaningar som hör till kampanjen efter de två första veckorna. Då verkar alla mättade av kampanjen. Om en inte har någon i sin direkta närhet som är eller har varit drabbad så dör liksom diskussion ut. Det är det som känns som hyckleri. 

Så förlåt mig om det är någon som tagit illa upp när jag inte gått med på olika upptåg och roliga saker under den här månaden som gått, men jag är hellre tråkig och köper en hel drös med rosa soppåsar och röda äpplen i stället. Och det trots att jag har skåpet fullt med påsar och äpplen i trädgården.

*Bara för att göra det tydligt för de vänner som skickat inbjudningar till mig, jag vill inte att ni tar det här som kritik. Det är mina tankar. Och det är min anledning till att jag inte gör vissa saker.

lördag 29 oktober 2016

Våra vanor ändras

Kommer du ihåg hur det var i början när de sociala nätverken kom? Det gör jag. Jag tyckte det var ett himla sjå och helt onödigt. Jo, faktiskt. Som den it-intresserade person jag är så tyckte jag det. Knäppt eller hur?

Jag blev till och med övertalad att skaffa Facebook när en vän började använda det mer än Lunarstorm. (Finns det ens kvar?) Eller ICQ. (Vem kommer ihåg den rackaren??)

Bildkälla
Bildkälla

Efter ett tag blev jag helt besatt av Facebook. La ut all möjlig information om vad jag åt till frukost och hade i tankarna just då. Precis som alla andra tänker jag. 

Instagram kom och jag hakade på. Att lägga ut en bild med fotofilter var ju så sjukt kul!

Sen började jag inte lägga ut lika mycket information längre. Jag började begränsa vilka bilder jag skickade ut för allmän beskådning. Började dela nyhetsartiklar och andra personers inlägg istället. Också. Precis som alla andra. 

Vårt beteende på nätet har den senare tiden förändrats, har du lagt märke till det? Som vid Melodifestivalen. Hur många gick ut på nån tidnings nätupplaga för att kolla vem som vann när John Blund kom förbi innan alla röster var räknade? Hur många gick istället ut på Facebook och direkt fick svar på den frågan? Jag är inget undantag. Det var till och med min kommentar innan jag i fjol gick o lade mig i mellanspelet. Äsch, jag kollar bara fejjan sen när jag vaknar... 

Men det roliga i kråksången är att även om vårt beteende har börjat att ändras så har inte användandet av sociala medier minskat. Det har till och med ökat. Och det tycker jag är så himla intressant. 

I stället för att lägga ut vad vi äter eller bilder på barnen så visar vi mer och mer våra åsikter. Politiska som mänskliga. Som en slags kollektiv nyhetsförmedling där varje person på din vänlista är journalist.

Häftigt.

torsdag 27 oktober 2016

Att leva på landet

Som ung vuxen bodde jag i en stad. En ganska liten stad, men ändå en stad. På tre minuter befann jag mig i centrum. Att äta söndagsfrukost på ett av stadens kondis var standard och att gå på bio ofta likaså.

Sen kom hunden och det kändes inte lika självklart att bo kvar bland all asfalt. Hunden skulle ju få springa fritt utan att fem meter ifrån oss råka springa upp på en hårt trafikerad väg. Även om det bara var en 50-väg.

Nu, med hus på landet och planer på både höns och grisar, känns det så avlägset att bo så där. Ändå kan jag ibland tänka på hur mycket enklare allt skulle bli. Det är ett orättvist tänkande eftersom jag vet att ingen i familjen skulle trivas eller må bra av att bo mitt i ett samhälle eller stad. Att ha grannar är en sak, det har vi många av. Men att ha dem nyfiket hängande utanför trädgårdsgränsen så fort vi råkar bråka eller klippa gräset eller ha gäster? Nej, det skulle vi inte må bra av.

Vi mår bra av att kunna strosa runt i den stora trädgården och på tre minuter befinna oss mitt i skogen med blåbär och kantareller och älgflugor. (avskyr krypen) När vi lämnar staden och åker hem efter en shoppingtur är det som att andas ut för första gången efter ett långt uppehåll.

Jag minns så väl att jag efter första veckan när vi hade flyttat ut på landet kom på mig själv med att vara utvilad på ett sätt som jag inte känt på länge. Det var en sådan lättnad att inte ha det ständiga bruset från trafiken eller förbipasserande. Hade jag vetat om vilken skillnad jag skulle känna hade jag försökt få oss till att flytta tidigare.

Att bo som vi gör har såklart sina nackdelar. Vad vi än ska hitta på är vi beroende av bilen. Det går knappt någon linjetrafik och att ta taxi vore lika med att ruinera sig. Det är heller inte längre några som hälsar på för de "hade vägarna förbi" och barnen kan inte "gå över till en kompis lite snabbt". Men fördelarna, för oss, väger upp allt det där.

Ja, vi får köra barnen på aktiviteter och till kompisar.
Ja, det kommer att bli mer av den sorten ju äldre de blir.
Ja, det kommer att bli ett himla åkande.

Men när vi är hemma så är vi hemma. Hemma med stort H. Hemma som i vårt smultronställe.

tisdag 25 oktober 2016

Mitt hjärta sjönk

Det skar i hjärtat när jag hörde ett av mina barn kommentera mig, när jag för ovanlighetens skull tog bort hår på kroppen där normen är hårfri men enligt naturen är kroppen inte det.

Jag trodde att jag, som så ofta pratar med alla mina barn om att det är upp till var och en - att det finns inget rätt eller fel enligt andra, det finns bara vad du känner är rätt för dig, var förskonad. Att de hade förstått mig, att jag hade nått fram. Och det kanske jag har. Men det här gjorde det så mycket tydligare att jag kan stå och agera diktator hur mycket som helst, det är handlingar som väger tyngst.

Nu vet jag att jag måste raka mig när jag blir stor.

Det är orden som kom ur mitt barns mun. Och mitt hjärta sjönk.

Det har kanske gått två månader sen orden uttalades och jag har sedan dess låtit rakhyveln ligga i sitt fodral sedan dess. Men de ringer ändå lika starkt och klart i huvudet på mig som om de nyss uttalades.

Nu vet jag att jag måste.... Det finns inget måste med att se ut eller vara på ett visst sätt. Jag blir så ledsen.

Vad händer med alla de barn som ser sina föräldrar stå och spegla sig suckandes? Vad ska de tro? Hur ska de kunna veta att de är perfekta precis som de är skapta?

Om inte vi vuxna kan visa att vi inte behöver göra något med oss eller våra kroppar som vi inte själva vill, hur ska då barnen kunna förstå det? Och hur kan vi visa skillnaden mellan sånt vi gör för att vi vill och sånt vi gör för att det är så samhället kräver att vi gör?

söndag 23 oktober 2016

Personliga rekord och funderingar

För en vecka sedan sprang jag ett seedinglopp inför Göteborgsvarvet 2017. Det är ett före-lopp där de räknar på tiden och som förhoppningsvis gör att jag hamnar i en bättre startgrupp i Göteborg. Eller, jag vet att jag gör det eftersom jag tog mig runt på seedingloppet i Jönköping. Det jag menar är att jag hoppas att jag får en så pass bra startgrupp att jag inte behöver känna stressen av att de stänger banan för mig.



Mitt mål är ju att ta mig runt loppet i Göteborg, oavsett tid. Så det är värsta skräcken (jag överdriver lite) att de stänger banan strax före mig vid nån kontroll.

Loppet jag sprang var tio kilometer och jag sprang på tiden 01:04:34. Det är en förbättring på cirka tjugo minuter. Firade med att äta godis hela vägen hem. (Banan var mycket plattare än när jag sprang 10 km förra gången, så det har ju en stor inverkan på tiden. Men det struntar vi i. Nu är vi glada för att jag sprang fortare än vad jag nånsin gjort tidigare!)

I slutet av loppet kunde jag inte låta bli att tänka på att min målgång där vore inte ens halvvägs på det stora loppet. Och fy farao vad trött jag var! Hade kommit över den där gränsen när det känns som att jag kan springa hur långt som helst för att benen bara trampar på utan att jag gör något. Kanske är det som är att få in en rytm?

Hur ska jag orka springa tjugoen kilometer i maj? Vad har jag gett mig in på? Pust... Jag ska klara det. Jag vet att jag gör det!

fredag 21 oktober 2016

Det kliar i fingrarna

Bestämde mig för ett tag sedan att göra ett till blogguppehåll. Det har blivit många nu på sistone och det har att göra med att jag hinner inte. Jag hinner inte med sånt jag vill göra, jag hinner knappt med sånt jag måste göra. Och då är valet enkelt. Bloggen hamnar i träda.

Det brukar gå bra ett tag, men sen börjar det klia i fingrarna - jag älskar ju att skriva! Jag absolut älskar att se tankarna ta form i text. Det gör ofta att mina helsnurriga tankar reds ut och jag förstår min egen tankegång. Låter det knäppt? Ja, kanske. Men så är det.

Har kunnat landa lite igen och därför kan jag blåsa liv i bloggen en stund.

Önskar ibland så hårt att livet vore enkelt. Åtminstone de här vardagsgrejerna som annars tar så mycket på krafterna och tiden. Vem kunde ha anat att jag som hatade att städa som yngre känner en stress över smutstvätten som väller ut från tvättkorgen? Inte jag i alla fall. Men det gör den.

Hur som haver. Känns skönt att vara tillbaka en stund.

tisdag 30 augusti 2016

Svammel och ännu mer svammel

Jag jobbar ju i en kommun där det en dag i veckan är "kvällsöppet". Det tar hårdare på huvudet och kroppen än vad jag först trodde - jisses så trött jag är de kvällarna. Får jättemycket gjort de dagarna så det är ju jättebra, och det är också skönt att sluta tidigare på fredagen men ändå. När klockan går mot 16 och det hade varit lagom att avsluta dagen har jag ändå två timmar kvar att jobba. Segt och produktivt.

Men det blir det ändring på från och med nästa vecka! En av ungarna ska börja på idrottsskola och då går det inte att jobba så länge, det krockar stort. Lite skönt om jag ska vara ärlig.

Nästa vecka börjar allvaret med både fritids, skola och förskola. Läxor och att komma ihåg att ta fram kläder kvällen innan. Förbereda middagar i god tid och eventuellt göra storkok på helgerna.

Har jag sagt att jag älskar vardagen? Har jag även nämnt att jag alltid är sjukt nervös inför förändringar, innan jag testat "rutinerna" första gången? Jo, så är det.

Så ursäkta mitt svammel, jag håller bara på och förbereder mig inför en kaotisk vecka (eller månad) innan vardagsrutiner känns bekväma igen.

måndag 29 augusti 2016

"Nej nu jävlar"

Tänkte jag och bokade tid för en grej som jag pratat om i jag-vet-inte-hur-många-år, och vad skönt det kändes! Har haft flera sånna där jävlaranamma-tillfällen nu ett tag och det känns riktigt bra. Först ut var ju min utbildning, att jag äntligen tog tag i att gå den där kursen som jag suktat efter. Sen blev det Göteborgsvarvet. Det är ju inte gjort ännu, men jag tränar inför det och det är mycket längre än vad jag kommit tidigare. Och nu, nu har jag även en av de där tatueringarna som jag prata om så länge.

Faktiskt så länge att jag pratade om varianter på den jag nu skaffade redan innan barnen kom. För det blev deras namn som förgyller min kropp. Det lät sliskigt jag vet. Men hur som haver, nu står deras namn på min ena arm och de är jätteglada över det precis som jag! (jag kommer i framtiden ha problem med att motivera varför de inte ska rita på sig själva med permanenta pennor)


För en vecka sedan på pricken, satt jag där i stolen och var ganska nervös men mest förväntansfull. På bilden ser du tatueraren Staffan på Creation Corner (JA - jag gör "smyg"reklam, jag är nöjd med både tatueringen och bemötandet!) när vi är ungefär halvvägs genom.

måndag 22 augusti 2016

Ska det vara så här?

I dag börjar mitt äldsta barn i skolan, den riktiga skolan. Det är viktigt det där, nu är det inte lek längre (barnets ord) nu är det allvar. Jag tror att jag är mest nervös av oss två. Vi kan också säga att vi är nervösa av två olika anledningar. Skolbarnet (IIHHH!!) för att träffa kompisarna igen och om det blir läxor redan första dagen (förhoppningen är hög!) och jag för hur det ser ut på skolskjutsfronten.

För det är här det min sko klämmer. Skolskjutsen. Jag har full förståelse för att det händer mycket i deras listor ända in i det sista, att elever slutar och börjar och flyttar på sig. Att allt inte går att ordna i god tid. MEN! Vad de inte verkar tänka på, de som pysslar med det är i sin yrkesroll, är att vi (föräldrar) får skicka iväg våra barn utan den minste vetskapen om VEM som kör hem dem på eftermiddagen och NÄR. När-delen gäller ju främst första dagen men vem-delen håller i sig längre.

Hur kul tror de att det är att skicka iväg min sjuåring med orden "jag vet inte vem du åker hem med idag". Hur ska jag kunna lära mitt barn att inte kliva in i främlingars bilar när det är EXAKT det som skolan/kommunen ber mig att göra?

Det här känns inte alls bra! Det är heller inte första gången som det händer. Förra läsåret byttes chaufför (bolag och transportmedel) utan att vi på förhand fick veta det. Med andra ord - en för mitt barn främmande vuxen man sa till barnet att inte åka med bussen utan åka själv i en taxi med mannen. 

Detta är något som inte heller personalen på skolan visste om. Och de sa också okej till det.

DET KÄNNS INTE OKEJ!

Jag trodde att efter mitt utbrott när det hände skulle få personerna på kommunen att förstå att det inte är ett optimalt läge. Att föräldrarna måste få veta sånt INNAN så att de kan förbereda barnet. Tydligen inte.

Jag har förståelse, det har jag. Men jag tycker också att det är något som borde vara åtgärdat. För de elever som inte ska byta skola och så vidare borde ju kunna få lämna schema och få någon slags bekräftelse tillbaka om skolskjutsen. Jag struntar i om jag skulle ha behövt säga att det antingen ska vara taxi eller buss. Det är ett svar åtminstone på mitt barns frågor och mina tankar. Jag vet att barnet inte är bortglömt, jag vet att barnet kommer att komma hem efter skolan, jag vet att barnet känner sig tryggare.

Det är det viktigaste för mig. Att mitt barn får känna sig tryggt.

torsdag 18 augusti 2016

Jag kommer ju ingenstans!

Sprang nästan sju km förra veckan och tänkte att "YES! Nu är jag tillbaka, nu går det bra!" och nästa pass jag gjorde kändes så fruktansvärt tungt att jag bara ville lägga av. Fy vad tråkigt! Det var dålig luft, åskvärme, motvind och stickande duggregn. Jag fick nästan kramp och när jag väl hade fått upp farten på hemvägen fick jag håll.

Alltså, jag fattar ju att det måste finnas sånna pass också. Men ett till pass där jag kände medgång hade väl inte varit så farligt. Eller??

Är riktigt sugen på att testa att springa milen. Och när jag säger att jag ska springa milen så är det ju uppvärmning med powerwalk innan och efter också (vill inte springa på asfalten så på vägen till grus-/skogsvägarna och hem igen går jag). Jag springer liksom inte nonstop i en mil. MAJGAAD! Oh nej, riktigt där är jag inte än.

Ja jo, jag vet att jag ska springa mycket längre än så på Göteborgsvarvet, men jag har inte som mål att SPRINGA varvet. Mitt mål är att TA MIG RUNT. Om det så blir nån slags intervallgrej utav det så ska jag ta mig runt hela varvet.

Vet inte hur många år jag har längtat och önskat att skulle få springa. Och nu kan jag äntligen börja räkna ner till det är dags! En väldigt lång nedräkning om jag ska börja nu, men ändå! Det har jag inte kunnat göra förut. Tycker det är jättehäftigt.

Så är det för mycket begärt att få några bra springpass på raken för att få känna den där känslan av att jag kommer att klara av det? Tycker inte det.

Kom igen kroppen - det här klarar vi!!

Livet ska ju vara en utmaning

I mitt jobb försöker jag alltid att utmana mig själv. Det är säkert en jättebra egenskap, men den är också ganska jobbig. Eller vad säger jag? Det ÄR en bra egenskap. Rusktigt bra!

Och skitjobbig.

Emellanåt.

Som nu. När jag har gett mig fan på att kunna skriva enkelt. Det är inte ett dugg enkelt ska du veta. GAHH!!

torsdag 4 augusti 2016

Bröllopsdag y'all!

Varje år vid den här tiden blir jag lite nostalgisk och försöker räkna ut vad jag gjorde exakt vid den här tidpunkten för ett visst antal år sedan. I år ska jag tänka tillbaka nio år i tiden. NIO! Det är möjligt att jag vid den här tiden fick håret i ordning den fina frisyren av min storasyster och svåger och då blivande mannen fixade buketten och köttbullesmörgås. Det är en möjlighet. 

Enligt en bröllopsguide på nätet betyder det Linnebröllop. Vilket i sin tur betyder att en ska ge någon i linne till varandra. Men eftersom varken han eller jag är några linnefantaster kanske jag svänga med orden lite och dra till med blomman linnea? Vart jag nu ska hitta det....?



Hur som haver, grattis till oss! 

tisdag 2 augusti 2016

Tillbaka till verkligheten igen

Semestern är över för den här gången, en semester med både glada och sorgliga minnen. Inte helt som det ska vara, men det är så livet är ibland och måste vara.

När du läser det här har jag jobbat en dag redan och är i full gång med min andra, även om jag inte just nu i skrivande stund inte påbörjat den andra dagen ännu. Gillar att skriva en dag för att publicera inlägget dagen efter. Blir lite som en överraskning för mig då också att det hänt något på bloggen. Lättlurad eller glömsk, välj du...

Jo, semestern. Simskola, Legoland och Lalandia. Kort och gott så. Barnen längtar redan tillbaka till Legoland och Lalandia, härligt att se att de uppskattade resan! Kommer bli hål i öronen av tjat på oss vuxna visserligen, men huvudsaken är att de gillade det. Simskolan däremot - vilken kamp det ska vara. Suck!

Jag vet att det är en investering för dem. Jag vet att det är ruskigt nyttigt med att de verkligen får känna hur det är att simma någon annanstans än i en varm bassäng. Men fy vad det tar på tålamodet. Usch! Pratade med en av ledarna som sa att de få minuter som barnen är i vattnet ÄR nyttiga och att de gör skillnad. Men när mina efter bara fem minuter (varje gång) säger att vattnet är för kallt och att de inte vill vara med känns det inte riktigt som att ledaren har rätt i sitt påstående. Fast å andra sidan så är de sällan i länge när vi badar "privat" heller. Det ska vara om de leker vid strandkanten, då kan de vara i vattnet hur länge som helst. Jag tror att lättnaden var stor för både barn och vuxna när sommarsimskolan var över för i år. Fy så hemsk att säga så, men det var för jäkla kallt och för mycket gnäll av oss vuxna för att det skulle bli det där trevliga minnet jag hade hoppats på innan.

Nej, nu ser vi fram emot lite mer semester, höstens aktiviteter som simskola och prova-på-massa-sporter-kvällar. Att vardagen startar på riktigt med helvetestimmar när alla barn är hämtade från förskolor och fritids och helger som är fullproppade med måsten.

Hej hösten! Dröj lite till eller se till att vara varm ett tag till så även jag får chansen att känna mig mätt på värmen. Tack o hej.

fredag 15 juli 2016

Så här är det

Enda sedan jag har varit liten har jag tyckt om böcker, har haft en liten (eller ganska stor, men lite hemlig så där) dröm om att skriva något som väcker känslor och tankar precis som vissa (både längre och kortare) verk har gjort med mig.

Någonstans i mina gömmor har jag en hel anteckningsbok sedan högstadiet där jag skrev en novell/bok/vet inte vad jag ska kalla det. Stycket som jag skrev häromdagen på bloggen kommer därifrån. En del av det åtminstone, en del av det jag minns. För inte hittar jag den boken nu eller!

Att skriva är för mig att rensa tankarna. Det händer väldigt ofta att jag påbörjar ett inlägg till bloggen, ett brev till någon, ett sms, vad som helst - bara för att kasta det sen. Jag skickar aldrig iväg det. Och de gånger jag faktiskt gör det, går det oftast snett.

Som när jag för några veckor skrev ett sms till en vän och det hela urartade lite. Inte alls så som jag hade tänkt att det kunde uppfattas. Nej, då är det bättre att skriva i massor, kasta och sen kanske få ner något vettigt. Det där första som jag skriver är oftast väldigt... inne i mitt huvud-prat. Ja, så kan vi säga. Och det kan, precis som i alla andras huvuden, vara väldigt rörigt och osorterat.

Så.. så var det med det.

torsdag 14 juli 2016

Tungt att börja om

Förra veckan sprang jag ju Oskarshamns stadslopp. Är rusktigt stolt fortfarande! Och sen har jag av olika anledningar inte kunna ta mig ut på samma sätt som innan dess. Sjuka barn, tidsbrist, fruktansvärt dåligt väder och så vidare. Bortförklaringar säger du kanske, det gör inte jag. Jag hittade andra sätt att träna på under tiden istället. Det var bara den där "riktiga" träningen som uteblev.

Att stå på balansbräda till exempel, det är inte fy skam det som träning under kontorstid. Det tycker i varje fall inte jag. Lite svårt att göra koncentrationsgrejer men inte omöjligt.

Hur som helst så kom jag ut och skulle intervallträna med Orux i förrgår. Alltså latare hund får en nog leta efter! Hahaha! Ja jisses, jag fick dra med honom när vi skulle springa. Och när vi gick ville han bara stanna och kissa och lukta på allt minst varannan meter. Blir nog inga fler intervallträningar med honom, bara promenader. Gamla gubben har rätt att tjura, men jag slipper det gärna när jag väl kan ta mig ut.

Får se om jag kan samla ihop mig för en runda idag eller om jag ska försöka mig på ett ordentligt pass med bålstyrka istället.

Önska mig lycka till!

onsdag 13 juli 2016

För alltid förändrad

Bussen vibrerar när den bromsar in. Mina knän som jag satt upp mot sätet framför trycks fast hårdare av kraften. Det går inte fort men det känns i kroppen ändå.

I vanliga fall tycker jag bra om bussresor. De är på något vis avkopplande. Det händer ganska ofta att jag somnar i sätet. Men den här gången känns det på något sätt annorlunda. Som att jag vet att något kommer att hända.

Bussen har knappt lämnat hållplatsen innan den bromsar in. Det är därför det inte går så fort. Jag har åkt i flera mil men allt som krävdes var några meter för att allt skulle bli annorlunda.

Tänk att allt kan förändras på så kort tid. På några sekunder eller några meter. Några ynka få centimeter.

När bussen lite senare börjar åka igen är mitt liv för alltid förändrat. Någonting fattas, hjärtat känns tungt och jag blir aldrig densamma igen.

fredag 8 juli 2016

Jag överlevde. Jag kom i mål. Jag är en lokalkändis!

Igår sprang jag mitt första lopp, Oskarshamns stadslopp. Lite nervöst. Lite kissenödigt. Men mest förväntansfullt.

"Ska jag värma upp?"
"Hur mycket ska jag värma upp?"
"Jag härmar min syster så fixar sig resten!"

Ungefär så gick tankarna. Och tänkt och gjort, jag härmade min syster innan loppet och med henne som dragplåster (det heter så va? personen som pushar en i ett lopp?) så tog mig i mål på den sex kilometer långa banan med tiden 39.59. Sååå sjukt stolt! Mest för att jag tog mig i mål men också för att kunde springa mestadels (gick i den sjukt sega och långa uppförsbacken man sprang nästan hela resten av sträckan) och att jag gjorde en bättre tid än vad jag hade väntat mig. #göteborgsvarvet2017 ser ut att kunna genomföras ändå hörni!

Lagom till att vi skulle börja andra varvet på banan gick första i mål, vi gjorde en perfekt tajming också för när vi kom på målrakan började det hojtas, skrikas och klappas händer som bara den. "Shit vad häftigt, för oss!" hann jag tänka innan jag upptäckte att det mest troligt var för vinnaren. Men äsch! Han sprang ju bara i 19 minuter, vad är det för larv?? Jag sprang minsann dubbelt så länge och det är sjukt bra!

När jag väl hade förstått att det inte riktigt var för mig och min syster som publiken applåderade bestämde jag mig för att det ändå var för oss. Klapp på axeln liksom och fortsätt springa - fortsätt springa - fortsätt springa (sjunger på i huvudet som Doris i Hitta Nemo). Positivt med att vi tajmade vinnaren:

- vi fick sjukt mycket applåder och hejjarop
- vi fastnade på bild och är numera lokalkändisar!


Där! I röd tröja är jag! Lokalkändis a la Monsters Inc Mike Wazowski-style!

tisdag 5 juli 2016

Sommarpratare - Tom Malmquist

Brukar du lyssna på sommarpratarna i P1? Inte? Gör det. Otroliga programledare och tal/berättelser. Lyssnade på Tom Malmquist sommarprat till sin dotter Livia om sorgen och livet efter hennes mamma som dog när Livia föddes.

Det är lätt att tro att det inte är ett program som en orkar lyssna på men så är det inte. Han skulle gärna få berätta mer även om det också är otroligt sorgligt.

Så här står det om Tom Malmquist:
"Romandebuterade förra året med I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv - en verklighetsbaserad bok som skildrar hur hans höggravida fästmö Karin dör i akut leukemi samtidigt som deras barn, Livia, räddas. Några månader senare dör även hans pappa, den tidigare sportchefen på Expressen, Thomas "Malmen" Malmquist. 

Boken belönades med DN:s kulturpris, Karin Boye-priset och är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2016. 
Var en lovande ishockeyspelare innan han lade av som 16-åring och har gett ut två diktsamlingar, Sudden death och Fadersmjölken."
- Sveriges radio, P1

Den boken hamnar definitivt på min måste-läsa-lista. Sorglig och hoppfull och älskvärd, helt definitivt.

>> Glöm inte att lyssna på sommarpratet!

måndag 4 juli 2016

Första loppet på torsdag

På torsdag smäller det för min del, första löpartävlingen! Om det går att säga tävling, för jag ska ju inte tävla mot någon. Egentligen. Mitt mål är att komma i mål utan att avlida på kuppen. Komma i mål i ett stycke kanske går att säga också? Hur som helst. På torsdag. Då. Då ska jag springa i en sjuhelsikes massa uppförsbackar med påhejande publik.

Min PT (aka lillasyster) beordrade mig, eller "föreslog" men beordrade låter roligare, att gå i rask takt åtta km för att få en löparrunda i benen motsvarande fem-sex km. Tänkte ut ett stråk att gå och tog med mig hunden också. Den gamla gubben ville inte träna mer efter typ två km, men piggnade på sig så fort han fick vittring av något vilt. Är så glad att jag lyssnade på min ljudbok under tiden, hade nog gjort i byxan mer än en gång annars så mycket som han ville längre in i skogen.



Nu blev det ju inte åtta km utan närmare en mil som vi gick. På grund av kossor. Är skiträdd för kossor. Och nu har bonden släppt ut korna på sista biten där jag brukar springa/gå. Fan. Kossor är otäcka. Så ja, så vi fick några extra kilometer i benen, mitt sällskap och jag.

Bara att kolla ut en ny dragning på rundan så att jag smidigt kan börja och avsluta den hemma som tidigare. Har upptäckt att det är mycket roligare att springa runt än att springa fram-och-tillbaka. Inte omöjligt med alla vägar som vi har i skogen utan det blir att fixa lite fler ljudböcker bara för att kunna gå på lite upptäcktsfärder.

måndag 27 juni 2016

Det går bättre dag för dag - dag för dag...

Provade att springa lite längre igår, alltså inte en längre sträcka totalt men att på samma sträcka som tidigare (drygt 4 km) springa längre och gå mindre. På förra löppasset fick jag lite ont i knät igen, som gick över nästan direkt efteråt men jag kände mig ändå lite nedstämd och hann tänka saker om att löpning kanske inte fungerar för min kropp - buhu! Och så vidare.

Men igår. Wohoo! Det gick jättebra! Det var grymt varmt på vissa ställen i skogen, men förutom det så kändes det så otroligt skönt och bra sällskap hade jag också. En väldigt pratsugen sjuåring som cyklade hela sträckan som jag sprang.

Tror att han tyckte det var lite kul att "snacka skit" som han sa, och att få ha sin mamma för sig själv ett tag, för han frågade när vi skulle ge oss ut igen. Han är inte så tokig den där ungen ändå.

torsdag 23 juni 2016

Det är inte så här det ska vara

Det här med att vi föräldrar ska lära våra döttrar om vilka faror som lurar om; de klär sig i för korta kjolar, dricker för mycket, är ute och går sent på kvällen, är oaktsamma med vem de ligger med och så vidare, och så vidare.. Vad är det vi vill ha sagt egentligen?

Att våra söner är helt inkompetenta att styra över sina egna handlingar?

Att våra söner inte kan förstå konsekvenser?

Att våra söner medvetet vill göra andra personer illa?

Oavsett hur vi uppfostrar dem? För att det är deras natur?

Bullshit. Ren och skär bullshit. Har vi så liten tro i människan att vi inte trycker att det ens är lönt att engagera oss? Eller ser våran egen roll våra barns beteende?

Hur många har inte varit med om att det lilla, lilla barnet helt plötsligt använder ens egna argument mot en själv? Jag har det, många gånger. Vart tror vi egentligen att den lärdomen kommer ifrån? Rymden? Tv?

Ta det här med det uppmärksammade fallet om en idrottare som våldtar och familjen hävdar att det endast var en "lack of judgement". Öhh... En tillfällig förvirring är när en lägger tandkrämen i kylskåpet för att en kommer på ett annat ärende till kylskåpet mitt under tandborstningen. Det handlar liksom om sekunder. En våldtäkt pågår säkerligen liiite längre än så (OBS säger inte att en våldtäkt inte kan vara kort!). Vilken normalt funtad människa som helst skulle efter den där "lack of judgement" vakna till och stanna upp i sitt beteende. Den där jäkla tandkrämstuben ligger ju inte i kylskåpet en evighet heller liksom.

Den som utför en så vidrig handling utan att tänka till och stanna upp från sin "tillfälliga förvirring" är inte en "nice guy". Den personen är en våldtäktsman. Punkt slut.

tisdag 21 juni 2016

Känslor tänker inte

Sedan i fredags har jag haft en ettåring i familjen. Det här året som gått, alltså shit vad snabbt det är rullat förbi. Jag hänger verkligen inte med!

Det kanske är därför som jag känner mig så splittrad? För mig är minstingen fortfarande en liten, liten bebis och inte en ettåring som håller på och lär sig att gå helt själv. En individ med så mycket humor och busighet att det bubblar över. Ja, kanske.

Sen jag började jobba heltid igen känns det som att jag aldrig träffar barnen, fast det gör jag ju. Det vet jag. Men känslan. Den har liksom inget logiskt tänkande.

Jag saknar till och med bråken (jomenprecis, det där med logiskt tänkande för känslor - puttsväck!).

måndag 20 juni 2016

I'm back?

Jo, jag vet att jag inte skrivit särskilt mycket på sistone. Och att ansvaret ligger hos mig. Men vet du. Jag har haft mycket att ta ställning till sista tiden och alls haft någon lust att skriva här. Visst är det tråkigt? Jag har velat skriva, men inte här. Har känts lite för öppet för det som jag behöver få ur mig. Har fortfarande en hel del tankar i huvudet som behöver komma ut men i vilket forum och för vilka öron vet jag inte än.

Nytt jobb

Så om vi ska gå igenom det som är nytt under solen för mig kan vi börja med att jag har bytt jobb. En ny arbetsgivare men samma titel som förut. Många snarlika arbetsuppgifter men även en del nytt. Det känns otroligt bra och jag känner mig väl omhändertagen. Det var i början av maj som jag bytte från OKG till Mönsterås kommun (oj, undrar om jag någonsin namngett var jag jobbat tidigare??). Just nu är det ett tidsbegränsat arbete vilket jag har blandade känslor över.

Bra - jag trivs med arbetsuppgifterna och känner att det finns en hel del områden där jag kan göra nytta. Samt att jag kan utveckla mig ganska duktigt här också.

Mindre bra - arbetstiderna vissa dagar gör så att jag inte kan jobba 100%. Inte utan att behöva göra anpassningar menar jag. Barnomsorgen täcker inte in de tider som jag jobbar utan att det blir ohållbart för familjen.

Nya mål

Kommer du ihåg för något år sedan när jag började plugga? Att jag pratade om en jävlar-anamma-känsla som kom och så gav jag järnet? Nu har jag den igen. Fast inte inom skolvärlden. Utan inom motionsvärlden. JAG - j a g - som aldrig i hela mitt liv (okej, med några undantag) motionerat eller haft disciplin att göra det en längre tid. Denna jag har anmält sig till Göteborgsvarvet nästa år. Denna jag har också tränat regelbundet i några veckor (skadat sig och sedan kört rehabövningar) och dessutom börjat att GILLA det.

Helt otroligt.

Mina mål är att ta mig igenom Göteborgsvarvet, att tycka att löpning är roligt (om inget drastiskt händer i min hjärna är jag där snart, imponerande minst sagt) och få bättre kondition.

Helt och hållet urusel kondition har jag. Men det är ju inte så konstigt heller när jag inte rör på mig på fritiden och när jag har ett stillasittande arbete. Men tjohej här ska det bli förändringar!

Jag hoppas att jag ska börja känna suget efter att skriva här så som jag gjorde innan. Men var beredd på ett nytt ämne inom bloggen. För mitt jävlar-anamma känner inga gränser, och speglar sig i alla utrymmen.