måndag 31 oktober 2016

Oktober är bröstens månad

Jag tror ju inte direkt att någon har missat att oktober fylls med ljusrosa prylar som säljs till förmån för bröstcancerfonden och -forskningen. Jag gör det definitivt inte.

Som kvinna blir jag också överöst med uppmaningar om att göra ditt och datt för att öka medvetenheten om forskning och hur en upptäcker förändringar i bröstvävnaden. Som sak tycker jag att det här är skitbra! Verkligen, det gör jag. Och de första åren gjorde jag också som uppmaningarna sa att jag skulle göra. Det var allt från att skriva knepiga statusar på Facebook till att gå promenader. Allt möjligt.

Och det är bra. Det är det. I sig.

Efter ett tag började jag lägga märke till en sak. De som ropade högst att jag skulle göra ditt och datt var också nästan alltid de personer som sen bidrog minst till forskning, medvetenhet och så vidare. Då blev jag emot att vara med sånna upptåg. Och har varit ända sedan dess.

Jag tycker som sagt att det är bra att öka medvetenheten, speciellt kring hur en känner efter förändringar i brösten.

Men all den där hysterin är bara två veckor om året. Det känns som ett stort hyckleri. Något så stort och som drabbar så många, ska det bara uppmärksammas två veckor om året? Rosa bandet pågår under hela oktober, men om jag ska vara ärlig så har jag i stort sett aldrig sett reklam eller uppmaningar som hör till kampanjen efter de två första veckorna. Då verkar alla mättade av kampanjen. Om en inte har någon i sin direkta närhet som är eller har varit drabbad så dör liksom diskussion ut. Det är det som känns som hyckleri. 

Så förlåt mig om det är någon som tagit illa upp när jag inte gått med på olika upptåg och roliga saker under den här månaden som gått, men jag är hellre tråkig och köper en hel drös med rosa soppåsar och röda äpplen i stället. Och det trots att jag har skåpet fullt med påsar och äpplen i trädgården.

*Bara för att göra det tydligt för de vänner som skickat inbjudningar till mig, jag vill inte att ni tar det här som kritik. Det är mina tankar. Och det är min anledning till att jag inte gör vissa saker.

lördag 29 oktober 2016

Våra vanor ändras

Kommer du ihåg hur det var i början när de sociala nätverken kom? Det gör jag. Jag tyckte det var ett himla sjå och helt onödigt. Jo, faktiskt. Som den it-intresserade person jag är så tyckte jag det. Knäppt eller hur?

Jag blev till och med övertalad att skaffa Facebook när en vän började använda det mer än Lunarstorm. (Finns det ens kvar?) Eller ICQ. (Vem kommer ihåg den rackaren??)

Bildkälla
Bildkälla

Efter ett tag blev jag helt besatt av Facebook. La ut all möjlig information om vad jag åt till frukost och hade i tankarna just då. Precis som alla andra tänker jag. 

Instagram kom och jag hakade på. Att lägga ut en bild med fotofilter var ju så sjukt kul!

Sen började jag inte lägga ut lika mycket information längre. Jag började begränsa vilka bilder jag skickade ut för allmän beskådning. Började dela nyhetsartiklar och andra personers inlägg istället. Också. Precis som alla andra. 

Vårt beteende på nätet har den senare tiden förändrats, har du lagt märke till det? Som vid Melodifestivalen. Hur många gick ut på nån tidnings nätupplaga för att kolla vem som vann när John Blund kom förbi innan alla röster var räknade? Hur många gick istället ut på Facebook och direkt fick svar på den frågan? Jag är inget undantag. Det var till och med min kommentar innan jag i fjol gick o lade mig i mellanspelet. Äsch, jag kollar bara fejjan sen när jag vaknar... 

Men det roliga i kråksången är att även om vårt beteende har börjat att ändras så har inte användandet av sociala medier minskat. Det har till och med ökat. Och det tycker jag är så himla intressant. 

I stället för att lägga ut vad vi äter eller bilder på barnen så visar vi mer och mer våra åsikter. Politiska som mänskliga. Som en slags kollektiv nyhetsförmedling där varje person på din vänlista är journalist.

Häftigt.

torsdag 27 oktober 2016

Att leva på landet

Som ung vuxen bodde jag i en stad. En ganska liten stad, men ändå en stad. På tre minuter befann jag mig i centrum. Att äta söndagsfrukost på ett av stadens kondis var standard och att gå på bio ofta likaså.

Sen kom hunden och det kändes inte lika självklart att bo kvar bland all asfalt. Hunden skulle ju få springa fritt utan att fem meter ifrån oss råka springa upp på en hårt trafikerad väg. Även om det bara var en 50-väg.

Nu, med hus på landet och planer på både höns och grisar, känns det så avlägset att bo så där. Ändå kan jag ibland tänka på hur mycket enklare allt skulle bli. Det är ett orättvist tänkande eftersom jag vet att ingen i familjen skulle trivas eller må bra av att bo mitt i ett samhälle eller stad. Att ha grannar är en sak, det har vi många av. Men att ha dem nyfiket hängande utanför trädgårdsgränsen så fort vi råkar bråka eller klippa gräset eller ha gäster? Nej, det skulle vi inte må bra av.

Vi mår bra av att kunna strosa runt i den stora trädgården och på tre minuter befinna oss mitt i skogen med blåbär och kantareller och älgflugor. (avskyr krypen) När vi lämnar staden och åker hem efter en shoppingtur är det som att andas ut för första gången efter ett långt uppehåll.

Jag minns så väl att jag efter första veckan när vi hade flyttat ut på landet kom på mig själv med att vara utvilad på ett sätt som jag inte känt på länge. Det var en sådan lättnad att inte ha det ständiga bruset från trafiken eller förbipasserande. Hade jag vetat om vilken skillnad jag skulle känna hade jag försökt få oss till att flytta tidigare.

Att bo som vi gör har såklart sina nackdelar. Vad vi än ska hitta på är vi beroende av bilen. Det går knappt någon linjetrafik och att ta taxi vore lika med att ruinera sig. Det är heller inte längre några som hälsar på för de "hade vägarna förbi" och barnen kan inte "gå över till en kompis lite snabbt". Men fördelarna, för oss, väger upp allt det där.

Ja, vi får köra barnen på aktiviteter och till kompisar.
Ja, det kommer att bli mer av den sorten ju äldre de blir.
Ja, det kommer att bli ett himla åkande.

Men när vi är hemma så är vi hemma. Hemma med stort H. Hemma som i vårt smultronställe.

tisdag 25 oktober 2016

Mitt hjärta sjönk

Det skar i hjärtat när jag hörde ett av mina barn kommentera mig, när jag för ovanlighetens skull tog bort hår på kroppen där normen är hårfri men enligt naturen är kroppen inte det.

Jag trodde att jag, som så ofta pratar med alla mina barn om att det är upp till var och en - att det finns inget rätt eller fel enligt andra, det finns bara vad du känner är rätt för dig, var förskonad. Att de hade förstått mig, att jag hade nått fram. Och det kanske jag har. Men det här gjorde det så mycket tydligare att jag kan stå och agera diktator hur mycket som helst, det är handlingar som väger tyngst.

Nu vet jag att jag måste raka mig när jag blir stor.

Det är orden som kom ur mitt barns mun. Och mitt hjärta sjönk.

Det har kanske gått två månader sen orden uttalades och jag har sedan dess låtit rakhyveln ligga i sitt fodral sedan dess. Men de ringer ändå lika starkt och klart i huvudet på mig som om de nyss uttalades.

Nu vet jag att jag måste.... Det finns inget måste med att se ut eller vara på ett visst sätt. Jag blir så ledsen.

Vad händer med alla de barn som ser sina föräldrar stå och spegla sig suckandes? Vad ska de tro? Hur ska de kunna veta att de är perfekta precis som de är skapta?

Om inte vi vuxna kan visa att vi inte behöver göra något med oss eller våra kroppar som vi inte själva vill, hur ska då barnen kunna förstå det? Och hur kan vi visa skillnaden mellan sånt vi gör för att vi vill och sånt vi gör för att det är så samhället kräver att vi gör?

söndag 23 oktober 2016

Personliga rekord och funderingar

För en vecka sedan sprang jag ett seedinglopp inför Göteborgsvarvet 2017. Det är ett före-lopp där de räknar på tiden och som förhoppningsvis gör att jag hamnar i en bättre startgrupp i Göteborg. Eller, jag vet att jag gör det eftersom jag tog mig runt på seedingloppet i Jönköping. Det jag menar är att jag hoppas att jag får en så pass bra startgrupp att jag inte behöver känna stressen av att de stänger banan för mig.



Mitt mål är ju att ta mig runt loppet i Göteborg, oavsett tid. Så det är värsta skräcken (jag överdriver lite) att de stänger banan strax före mig vid nån kontroll.

Loppet jag sprang var tio kilometer och jag sprang på tiden 01:04:34. Det är en förbättring på cirka tjugo minuter. Firade med att äta godis hela vägen hem. (Banan var mycket plattare än när jag sprang 10 km förra gången, så det har ju en stor inverkan på tiden. Men det struntar vi i. Nu är vi glada för att jag sprang fortare än vad jag nånsin gjort tidigare!)

I slutet av loppet kunde jag inte låta bli att tänka på att min målgång där vore inte ens halvvägs på det stora loppet. Och fy farao vad trött jag var! Hade kommit över den där gränsen när det känns som att jag kan springa hur långt som helst för att benen bara trampar på utan att jag gör något. Kanske är det som är att få in en rytm?

Hur ska jag orka springa tjugoen kilometer i maj? Vad har jag gett mig in på? Pust... Jag ska klara det. Jag vet att jag gör det!

fredag 21 oktober 2016

Det kliar i fingrarna

Bestämde mig för ett tag sedan att göra ett till blogguppehåll. Det har blivit många nu på sistone och det har att göra med att jag hinner inte. Jag hinner inte med sånt jag vill göra, jag hinner knappt med sånt jag måste göra. Och då är valet enkelt. Bloggen hamnar i träda.

Det brukar gå bra ett tag, men sen börjar det klia i fingrarna - jag älskar ju att skriva! Jag absolut älskar att se tankarna ta form i text. Det gör ofta att mina helsnurriga tankar reds ut och jag förstår min egen tankegång. Låter det knäppt? Ja, kanske. Men så är det.

Har kunnat landa lite igen och därför kan jag blåsa liv i bloggen en stund.

Önskar ibland så hårt att livet vore enkelt. Åtminstone de här vardagsgrejerna som annars tar så mycket på krafterna och tiden. Vem kunde ha anat att jag som hatade att städa som yngre känner en stress över smutstvätten som väller ut från tvättkorgen? Inte jag i alla fall. Men det gör den.

Hur som haver. Känns skönt att vara tillbaka en stund.